Anfallaren har hållit alla sina färdigheter gömda så länge att det är svårt att vara säker på om ens han vet vart de ligger gömda nuförtiden. Liverpool säger att han kan flytta vidare men ingen dyker upp med pengarna

   

Den mest skärande grejen gällande Mario Balotellis tid i Liverpool är att allt har varit så himla förutsägbart. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 16 augusti, 2015:

 

 

Till sist kommer tiden då Mario Balotelli har spenderat så lång tid med att leva i sitt egna privata universum att vi förmodligen nått nivån där det är poänglöst att fundera på när, eller om, han kommer vara redo att passa in i en rimligt ledad arbetsmiljö.

 

 

Det kommer helt enkelt inte att hända. Ingen väntar längre och även om det alltid finns något djupt ledsamt och otillfredsställande med ett missbruk av en talang så mjuknar besvikelsen i det här fallet p.g.a det faktum att vi har haft hyfsat med tid på oss att vänja oss vid tanken.

 

 

Balotelli har hållit alla de där färdigheterna gömda så länge att det inte är lätt att vara säker på att ens han vet vart de finns nuförtiden. Han har lett oss fram till den här punkten i flera år och ingen bör vara alltför förvånad att det slutar så illa i Liverpool eller att han, än en gång, demonstrerar varför Mario Sconcerti på Corriere della Sera en gång beskrev honom som en spelare med "en ovanlig talang i att göra folk glada när han anländer och ännu gladare när han lämnar".

 

 

De stora klubbarna har slutat ringa och Liverpool måste inse hur vilseledda de var med tanke på att de blev specifikt varnade för Balotelli när de pratade med sina motsvarigheter i Manchester City vid den här tiden för ett år sedan. Ingen lyssnade. Liverpool har förlorat en mindre förmögenhet i den här processen och den mest skärande grejen gällande Balotellis tid på Anfield - det relevanta kapitlet i Luca Caiolis nya biografi heter helt enkelt och rätt "Flopp" - är att allt har varit så himla förutsägbart. Alla skulle ha kunnat se detta hända på en mils avstånd, och det får mig att undra huruvida Brendan Rodgers, vid tiden då han nyligen krönts till årets manager, kände sig lite för nöjd med sig själv och överdrev sina egna färdigheter och föreställde sig att han kunde göra något som inte José Mourinho, Cesare Prandelli eller Roberto Mancini hade klarat av, nämligen att förvandla Balotelli till en fullt fungerande professionell spelare, kapabel att spela en vuxen fotboll och tänka sammanhållna tankar.

 

 

Det har definitivt inte varit någon överraskning för dem av oss som kommer ihåg sättet på vilket Balotelli drev Mancini till gränsen för galenskap hos City och det ofta oregerliga sinnet hos mannen som bar en guldmedalj med orden "Professionalism, Ansträngning, Ödmjukhet" men frekvent levde sitt liv exakt tvärtom.

 

 

Balotelli var aldrig någon utböling i City där hans regelbundna rutin efter träningarna var att slå sig ner på en betongtrappa, fortfarande iklädd träningsstället, och tända en cigarett med en rödbrun katt vid namn Wimbleydon i knäet. Där satt han och snackade med sitt favoritkattdjur om hur han hade spelat. Wimbleydon var en gammal herrelös katt som hade adopterats av City under Kevin Keegan eran och hade döpts efter sättet som den colombianska fystränaren, Juan Carlos Osorio, uttalade Wimbledon. Ingen spenderade mer tid med den än Balotelli, så pass mycket att när den försvann en kväll så var den initiala misstanken att han hade tagit med den tillbaka till sin lägenhet i Deansgate, ditsmugglad i bakdelen av hans armékamouflerade Bentley.

 

 

Han hade älskvärda kvaliteter - i en industri, låt oss inte glömma det, där vi ofta klagar på att det inte finns tillräckligt många personligheter - och han var tillräckligt populär för att the National Football Museum skulle ställa ut hans mest ovanliga mössa till allmän beskådning. Du kanske kommer ihåg den: sydd som en kycklingkam, eller gummihandsken som bärs av pingvinen i Wallace och Gromit, den plockar ofta fram minnen av skräddartipset i självbiografin av en annan ledande fashionista. "Vilken ljuvlig mössa," skriver Miss Piggy. "Men får jag komma med ett litet förslag? Om den blåser av, jaga den inte."

 

 

Men sedan finns också de mindre tilltalande berättelserna gällande hans professionella standarder, eller brist på dem, och efter all denna tid är det något tärande, minst sagt, att han fortfarande inte har vuxit ur den där perioden med de vuxna tonåren och nu är han så oönskad i Liverpool att han har fördrivits till en separat träningsplan.

 

 

Mancini berättar en story om när han plockade in Balotelli i en match med specifika instruktioner gällande vart han skulle spela, han trummade in i honom att det skulle finnas ytor att utnyttja om han lyssnade på de taktiska råden, bara för att sedan få se spelaren inta en annan position och avfärdande veva med händerna och fullständigt undvika ögonkontakt när han hörde sin manager skrika.

 

 

Samma sak har hänt med Rodgers vid åtminstone ett tillfälle och det är något oroande att höra att någon som antas vara en professionell fotbollsspelare inte hade lärt sig namnen på några av lagkamraterna, etablerade Liverpool-spelare, till jul under hans första säsong eller att han under ett träningspass tog det på sitt ansvar att vända mot eget mål och avfyra ett skott mot Brad Jones ungefär från mittlinjen. Ingen kan vara helt säker på varför - uttråkad, möjligen, eller en känsla av att ha blivit skymfad för att han fick spela med reserverna - men det är lite underhållande, helt i linje med hela tragikomedin, att bollen gick rakt upp i krysset från 40 yards (= 36,5 meter). Det är bara synd att han har slutat visa dessa blixtrar av excellens på ett mer normalt sätt.

 

 

Liverpool kommer att gå vidare och, till sist, kommer Mario Balotelli också göra det och den underligt allestädes närvarande Desmond N'Ze, den gamle kompisen från Internazionale som nu tydligen agerar som hans uppassare och han har setts sova i passagersätet i hans Ferrari på klubbens träningsanläggning.

 

 

Men vad säger transferavgifterna om Balotellis karriär? Han kostade City £22,5m (323m kr) när han köptes från Internazionale 2010. Han såldes till Milan för £19m (272,7m kr). Liverpool betalade £16m (229,6m kr) och nu skulle de acceptera £8m (114,8m kr). Balotelli - spelaren Mancini sa skulle kunna bli lika bra som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi - är tillgänglig för samma summa West Brom precis har spenderat på James Chester från Hull City, och Bournemouth för Ipswichs Tyrone Mings. Och ingen kliver fram med pengarna.

 

 

Alternativet är en låneaffär men det skulle betyda att Liverpool skulle få betala en signifikativ del av hans lön, möjligtvis så mycket som 60%. Sampdoria har preliminärt hört av sig men det är också ett tecken på hur djupt han har fallit. Blucerchiati har kommit upp till topp-fyra i Serie A en gång de senaste 20 åren. De hade en genomsnittspublik på 22,000 åskådare på Stadio Luigi Ferraris förra säsongen och informationen från Balotellis läger är att han mycket väl kan hänga i till ytterligare ett transferfönster för att se om något bättre dyker upp. Liverpool kan alltså sitta fast med honom ett tag till, och för att gå rakt på sak så får det bara de att se ännu dummare ut.

 

 

Under tiden måste Balotelli förstå varför Caioli summerar det som "en fantastisk spelare dränkt i intet ... en talangfull pojke förutspådd att bli en stjärna i världsfotbollen som tappade bort sig på vägen". Balotelli är en rik man, med alla fotbollsspelarens accessoarer: de snabba bilarna, designermärkena och högen med glitteratiflickvänner. Han återfanns en gång i tiden bland världens 100 mest influensrika personer, enligt Times magasinet, placerad mellan påven Franciskus och Michelle Obama och han var den yngsta på listan förutom Malala Yousafzai, den pakistanska aktivisten som överlevde talibanernas skott och gick vidare och vann Nobelpriset. Men fotbollsmässigt borde det ha skett så mycket mer. Balotelli är hjälte för LOL-generationen, de som tittar på Jackass och skämtpubliken, men han är inte någon stor fotbollsspelare eller spelaren han borde ha blivit. Han är bara en bra fotbollsspelare, om humöret passar, och ibland inte ens det när hans tankar är på annat håll. Han är, som Luigi Garlando skrev i Gazzetta dello Sport, "fördömd att jaga en regnbåge han aldrig kommer nå". Den kanske sorgligaste grejen är att han helt enkelt inte fattar det.

 

 

Det har han aldrig gjort, vi ska nu gå tillbaka till hans tidiga dagar med Inter och den lilla scenen som spelades upp i halvtid i en match. Santiago Solari, lagets argentinske mittfältare, berättar historien i Caiolis bok och det är klassisk Balotelli. "Det måste ha varit hans första eller andra match med oss," säger Solari. "Vi väntade på att Mancini skulle komma in och köra sitt halvtidssnack och Mario spelade ett PSP, ett bärbart PlayStation. Jag sade till honom att lägga undan det omedelbart. Han tittade på mig och svarade klentroget: 'Varför?'"

 

 

 

United förlitar sig för mycket på Rooney

Två matcher in på den nya säsongen är inte tiden då man ska komma med några snabba domar men det ser ut som ett farligt övermod gällande sättet på vilket Louis van Gaal litar på att Wayne Rooney ska ha en stekhet säsong för Manchester United.

 

 

Det kanske gnisslar mot det faktum att Van Gaals lag har vunnit deras två öppningsmatcher men Rooneys insatser i matcherna mot Tottenham och Aston Villa har varit en påminnelse om hans minskade förmåga och det är definitivt en riskfylld strategi att inte ha plockat in någon annan högkalibrig centerforward efter det att Robin van Persie och, i mindre utsträckning, Radamel Falcao lämnat.

 

 

Javier Hernández har kommit tillbaka från sitt lånearrangemang med Real Madrid men det faktum att Van Gaal lät honom spela i Spanien förra säsongen måste ses som en tydlig indikation på att Uniteds manager inte är någon brinnande beundrade. James Wilson, den talangfulla men oslipade 19-åringen, är näste man på tur, men det är verkligen allt som finns när det gäller centerforwards på Old Trafford, och alltihop känns väldigt avlägset från de bästa dagarna under Sir Alex Ferguson när United alltid gillade att ha fyra rena anfallare som konkurrerade med varandra.

 

 

Van Gaal spelar med en annan formation där endast en kan spela så, realistiskt sett, räcker det med tre men Rooney fyller 30 om två månader och har inte längre dynamiken från fornstora dagar. Hans rörlighet blir inte bättre och trots att man fortfarande kan förvänta sig att han avslutar säsongen med ett helt resonabelt totalfacit så utgör han inte samma hot mot motståndarnas försvar som han brukade göra.

 

 

Det har lämnat Uniteds frontlinje anmärkningsvärt mild för en klubb som är stolt över sig själv när det gäller deras djärva anfallsfilosofi och det går emot vad man kanske hade förväntat sig när de avslutade Van Gaals första säsong med 62 gjorda mål - två färre än under David Moyes säsong - och deras näst lägsta antal under Premier League åren.

 

 

United bör ha en mer penetrerande spets så fort Memphis Depay kommer in i det hela och de skulle definitivt ha ett större hot om de kan övertyga Pedro att lämna Barcelona. Men det finns ändå en alltför stor tilltro till en spelare som visar gradvisa tecken på nedgång och det leder till en befogad fråga om vad som händer om Rooney skadar sig under en längre tidsperiod.

Fotbollsmanagerns behandling av Eva Carneiro kastade ett grymt sken på henne men faktum är att det sa mer om honom

   

Illustration: Andrzej Krauze. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, The Guardian, 'Comment is free', fredag 14 augusti 2015:

 

 

Helt klart kommer många att titta på José Mourinhos uppträdande den här veckan och fundera på huruvida män helt enkelt inte passar in på högprofiliga positioner inom fotbollen, jag tänker på benägenheten för överkänslighet, det konstanta bitchandet och lättretligheten som kommer upp till ytan så många gånger mer än en gång i månaden. Om inte dessa dramadrottningar gnäller som tjejer, ställer de till med ståhej som gamla kvinnor.

 

 

Kan de verkligen "få allt", kommer vissa att fråga, när den obehagliga sanningen är den att alldeles för många kliver av den högt flygande tävlingen, förbannade av en oförmåga - kanske på något sätt medfött? - att hantera pressen.

 

 

Själv hoppas jag att folk ska motstå att hoppa till dessa slutsatser och inse att mycket av vad vi ser från killarna i toppfotbollen handlar om sociala villkor - och årtionden av ojämlikhet i ligatabellen, i transferbudgetar, hur mycket tid som läggs till... you name it. Jag vill leva i en värld där orsakerna till vad som kan verka vara enkel idioti i en fotbollsmanager diskuteras till uttömmande längder och få se folk vrida sig baklänges för att vara rationella och förstående gällande vart denna press hela tiden skulle leda.

 

 

Och så över till Eva Carneiro, Chelseas klubbdoktor, som har stått emot en del desperat lama smädelser från fans genom åren, men som effektivt har underminerats ut från sitt jobb den här veckan av klubbens manager. Chelsea håller tyst och det ryktas om en lista med tidigare felsteg av läkaren mot Mourinho, men det som fick bägaren att rinna över var tydligen förra lördagens beslut av Carneiro och huvudfysioterapeuten Jon Fearn om att följa domarens två tillkallningar in på planen för att behandla Eden Hazard (som på bilderna ser ut att be om behandling), och möjligtvis Carneiros Facebook-meddelande som tackar "allmänheten" för deras stöd i svallvågorna av incidenten.

 

 

Utan tvekan känns det sista lite lite storslaget - men det är självklart inte samma sak som att framstå som att man tar emot buketter från folk som vill stötta. Å andra sidan så kan man förstå om någon som normalt sett inte behöver hantera den nivån av direkt uppmärksamhet kanske känner sig oförskämd om man inte uttrycker sin uppskattning över störtfloden av meddelanden. Hursomhelst så är det en väldigt liten grej i det hela.

 

 

Den garanterat oundvikliga förlusten av en talangfull läkare är betydligt större. Jag skulle kunna orera om hur Chelseas facit när det gäller skador är något de flesta av deras rivaler är avundsjuka på, för så är det. Men från en helt självisk infallsvinkel - och jag tror att de flesta fotbollsfansen kan erkänna att all fotboll handlar om de personligen - så vill jag se en och annan brud där ute med ett viktigt jobb.

 

 

Jag har aldrig träffat Carneiro, men jag känner ett distinkt blodsband när jag ser henne på avbytarbänken, precis som jag gör när blicken landar på en sällsynt kvinna i pressboxen, eller springer in i en av de många kvinnliga utsända från tv-sportsbolagen som jag skulle säga att jag är kvinnoförälskad i, om det inte varit så att jag för lägnge sedan tröttnat på att få frågan om vi alla knullar varandra när inte männen är med. Vi kan inte, är jag rädd, grabbar, för männen är alltid med! Men vi vill verkligen, om det hjälper.

 

 

När det gäller vilka som frågar dessa saker... well. Det yttrande som fått mig att mest höja på ögonbrynen av det jag hört på eller i närheten av en fotbollsarena har fällts av medlemmar av Hennes majestäts sportpress. Den första fotbolls-VM turneringen jag bevakade var den som spelades 2006, och det var definitvt en ögonöppnare för en kvinna från den storstadsliberala eliten som arbetade under det jättekomiska antagandet att kvinnor hade fått rösträtt några år tidigare och att om man plockar bort en stor grupp tidigt 2000-tal män från deras hem under flera veckor, placerar de i en tysk kurort och bjuder in dem att bevaka en fotbollsturnering, så kommer ingen av de att gå till några gansa mörka ställen innan en enda boll ens har sparkats.

 

 

Jag ska understryka att många av sportskribenterna var fullständiga hjältar för mig, och de blev bara mer avgudade efter det att jag träffade dem då. Andra... well, flera sa saker som inte skulle kunna tryckas i en familjetidning, inte ens en som the Guardian.

 

   

Eva Carneiro och huvudfysioterapeuten Jon Fearn (t.h.) lämnar bänken för att behandla Chelseas Eden Hazard under förra helgens match mot Swansea, medan Jose Mourinho ser på. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Jag kände samma sak om den här grejen som jag föreställer mig att Carneiro gör gällande de otaliga genier som erbjuder henne chansen att dra i deras sträckta ljumskar. Jag var verkligen tvungen att skratta. Man kan inte med självaktning bli förolämpad för det är så sensationellt korkat. Och trots att jag stundtals lekte med tanken att släppa lös en variant av vad den unge Aaron från filmen Broadcast News säger då han blir slagen av skottar - "Ni kommer aldrig att tjäna mer än $19,000 (ca 174,000 kr)!" - så bestämde jag mig för att falsk sympati var den rätta vägen att gå.

 

 

Med det sagt så är en av de bästa kommentarerna inom fotbollen den som den dåvarande managing directorn i Birmingham City, Karren Brady, fällde efter det att en spelare sagt till henne att han kunde se hennes tuttar i den där toppen. "Oroa dig inte," svarade hon. "När jag säljer dig till Crewe kommer du inte kunna se dem därifrån." (Och ja, han såldes.)

 

 

Jag såg att det refererades till Brady på framsidan av dagens Daily Mail, med en rubrik som frågade: "Varför är premiärministern förslavad av fräcka kvinnor?" Baksidan av samma tidning centrerades kring det faktum att Mourinho hade svurit i sin utskällning på sidlinjen mot Carneiro, ett fokus som avslöjar den terminalt skeva positionen från vilken the Mail närmar sig den här så kallade sexistskandalen inom fotbollen. Nämligen att det är oacceptabelt att svära framför en kvinna.

 

 

Om man utgår från de öppna telefonlinjerna så är inte tidningen ensam om att verka anse att Mourinhos ilska på något sätt är oacceptabelt p.g.a att Carneiro är en kvinna. Men hans uppträdande i det här fallet var inte sexistiskt - och jag finner dessa lömska påståenden av andra parter betydligt mer störande, för de verkar bygga på tanken att kvinnor är ömtåliga skapelser.

 

 

Vad Mourinhos agerande har dragit uppmärksamheten till är den särskilda position i vilken Carneiros kön tyvärr onekligen placerar henne i en mansvärld, som fotbollen är. Han kanske hade kunnat gissa att hon skulle få ta den största delen av bråket (man ser inte många referenser till den på samma sätt degraderade manliga fysion). Antingen förstod han inte detta eller så brydde han sig inte om det, och den motviljan till att se nyanser är den sortens svaghet som till sist straffar sig själv. En dag - i någon annan situation - kommer det kosta honom något han bryr sig om.

 

Monumentet ”Knus nazismen”.

 

 

 

AV: Carsten Palmaer, Aftonbladet kultur, torsdag 25 juni, 2015:

 

Det är mycket snyggare i verkligheten än på bild.

 

Bjørn Melbye Gulliksens monument över Osvaldgruppa på Jernbanetorget i Oslo föreställer en slägga som krossar ett hakkors. Nitton ton blankt stål som utmanar den goda smaken i den nyrika huvudstaden.

Det var fackföreningsrörelsen som såg till att ”Knus nazismen!” kom på plats. Osvaldgruppa fick vänta i sjuttio år på ett officiellt erkännande från den norska regeringens sida. Visserligen var det Osvaldgruppa som stod för flertalet viktiga sabotageaktioner i Norge fram till 1944. Visserligen gav 35 av medlemmarna sina liv i kampen mot nazismen.

Men - säger kritikerna - de gjorde det inte av rätt anledning.

Osvaldgruppa leddes nämligen av kommunister, många veteraner från spanska inbördeskriget.

Ledaren med täcknamnet Osvald, Asbjørn Sunde, var sjöman, partisanutbildad i Spanien och en av ledarna för den så kallade Wollweberligan som rullades upp i Sverige 1940. Wollweberligan ägnade sig åt fartygssabotage riktat mot Hitlertyskland och Francospanien. Svensk polis såg till att Sundes företrädare Martin Rasmussen Hjelmen utlämnades till Gestapo och halshöggs.

De Spanienfrivilliga var kärnan i den illegala organisation som Sunde byggde upp i Norge.

 

Exilregeringen i London fruktade att sabotageaktionerna skulle öka stödet för Quisling och ville att motståndsfolket skulle ligga lågt och öva i skogen. En hel del ickekommunister tröttnade på den taktiken och anslöt sig till Osvaldgruppa.

Motståndet mot den nya monumentet - invigt den 1 maj i år - leds av en högerdebattör och av en fastighetsmiljardär som skänkt Oslo kommun skulpturmuséet i Ekebergparken, en konstnärlig hyllning till kvinnokroppen.

En kommendörkapten skriver om ”ett unorsk monstermonument som kunne vært reist av Kreml”.

En officer kunde annars ha goda skäl att ligga lite lågt i den här debatten. Drygt 40 procent av den norska officerskåren - och en ungefär lika stor del av polispersonalen - gick in i Quislings parti eller arbetade på annat sätt åt ockupationsmakten. De yrkesgrupper som uppbar lön för att försvara sitt land och dess statsskick var de som var mest benägna att förråda det.

Påfallande många av dem som tog till vapen för den norska nationen när det såg som mest hopplöst ut hade skolats i den Internationella brigaden. På sockeln till monumentet står ett citat av Asbjørn Sunde:

”Det var verd å ­kjempe for friheten - for alle land, for alle klasser, for alle mennesker”.

• Van Gaal säger att målvakten fick frågan om han ville spela och sa nej

 

• Managern bekräftar även sitt intresse för Barcelonas Pedro

   

David de Gea är fortfarande utanför Manchester Uniteds trupp säger Louis van Gaal. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Guardian, fredag 14 augusti 2015:

David de Geas alltmer bräckliga position i Manchester United har destabiliserats ytterligare efter det att Louis van Gaal tog det icke förväntade beslutet att gå ut offentligt med nya detaljer gällande det nuvarande dödläget bakom scenen på Old Trafford, inklusive det skadande avslöjandet att målvakten uttryckligen sagt till klubben att han inte vill vara en del av laget.

 

 

Van Gaal, som bekräftade sitt intresse för Barcelona anfallaren Pedro, sade att han kommer fortsätta utelämna De Gea i kvällens bortamatch mot Aston Villa då han tycker att han inte kan lita på spanjoren då han hela sommaren har hoppats på en flytt till Real Madrid.

 

 

Van Gaal sade också att det beslutet härstammar från ett möte som ägde rum för åtta dagar sedan då, enligt United managern, De Gea tillfrågades rakt ut om han ville spela och svarade å klubbens tränarstab att han inte ville vara involverad p.g.a att han var för distraherad. Det, i sin tur, fick Van Gaal att arrangera ett separat möte med hans assistenter, där de bestämde sig för att plocka bort De Gea från deras planer och plocka in den argentinske landslagsmannen Sergio Romero i laget, detta sedan Víctor Valdés redan brännt sina broar på Old Trafford.

 

 

"Vi pratade med honom [De Gea] och han höll helt med om vårt beslut," sade Van Gaal. "Jag har en assisterande tränare och en annan assisterande tränare så vi pratar om den sortens grej tillsammans. Vi har en målvaktstränare, Frans Hoek, och jag gör inte allt ensam.

 

 

"Frans Hoek... han har ett möte med David de Gea och han frågade honom: 'Vill du spela'" På frågan vad svaret var sade Van Gaal: '"Nej.' Då måste jag ta beslutet. Det är en process. Vi hade observerat honom i förberedelserna, han var inte så bra, han var inte samma David de Gea som förut. Han var min bästa spelare förrra säsongen. Enligt fansen var han den bästa under de två senaste åren."

 

 

Van Gaals avslöjanden kom efter en presskonferens där han tillfrågats om De Geas position och klargjort att inget ändrats - "han är fortfarande utanför truppen" - innan han sade att det skulle vara bättre att diskutera det i en "mer intim miljö senare". I slutet av hans konferens slog han sig ner bredvid journalisten som hade frågat honom huruvida De Gea faktiskt ville spela, klargjorde att han fortfarande pratade on-the-record, och fortsatte med att säga att det var målvaktens önskan att utelämnas ur truppen.

 

 

Hans kommentarer var ovanliga, inte bara med tanke på sättet de levererades på, utan även för att de går emot klubbens vanliga policy om att försöka behålla privata konversationer internt. De Geas läger har sagt att han gladeligen skulle vilja spela och att det var fel av Van Gaal att säga att han inte var helt fokuserad. Van Gaals version av händelserna sätter ett helt nytt ljus på hela affären och nu återstår det bar lite mer än två veckor att bestämma huruvida De Gea kommer få göra flytten han så gärna vill få till, eller om han ska ställa in sig på en svår säsong under hans kontrakts sista år i klubben han helt enkelt vill lämna.

 

 

Van Gaal tillfrågades även huruvida De Gea skulle kunna vinna tillbaka sin plats om han fortfarande är i Manchester efter stängningen av transferfönstret. "Det beror på Romero och hans form," sade han. Men United sa senare att de inte har några problem med De Geas professionalism.

 

 

Medan Madrid har spanat in De Gea utan att komma in med en passande avgift hoppas United att deras jakt på Pedro ska bli en mycket snabbare affär och de väntar på att Barcelona-spelaren ska låta de få veta om han är villig att lämna Champions League och La Liga vinnarna. "Ni måste fråga Pedro, inte mig," sade Van Gaal. "Mitt svar är att det är en process mellan en klubb och en spelare, och vi är där också. Jag nämner ingenting förrän han har skrivit på. När han har skrivit på kommer jag att komma till er och säga: 'Hej, Pedro är här.' Det är inte fallet och vi ska vänta och se."

 

 

Van Gaal påmindes om att han tidigare pratat om att plocka in fler snabba, penetrerande spelare nu när Ángel Di María lämnat för Paris Saint-Germain. "Jag hör, och Pedro är en sådan spelare," sade han. "Så skriv det."

 

 

Som det ser ut nu med Van Gaals brist på valmöjligheter i anfallet sa han att han vill behålla Javier Hernández, om än bara som Wayne Rooneys vikarie, trots att United tidigare velat sälja honom. Han sade även att Adnan Januzaj "fortfarande inte är till salu" men Sunderland har kontaktat United gällande ett lånearrangemang för en spelre som inte ens fick en plats på bänken mot Spurs förra helgen. Det mest troliga är att affären slutförs om Pedro kommer in men det finns även en chans att PSG kommer försöka köpa loss belgaren.

Hallo på er alla igen, jaha på lördag är det verkligen dags. Efter att vi haltade oss i mål på fjärde plats i maj i år så var det lite skönt med ett uppehåll. Hade fullt upp med att fira FC:s ligavinst och det faktum att vår nya arena, Broadhurst Park, nu står klar till den nya säsongen (även FC sparkar igång sin säsong på lördag). Var långt ifrån nöjd med förra säsongen. Matcherna mot Spurs, de smutsiga, Villa och de bittra var underbara, men i övrigt var det inte så mycket att jubla över. Det har ju hänt en del med vår trupp också sedan sist jag skrev. En del väldigt positivt, en del mindre positivt. Men absolut, även en cyniker som jag ser fram emot lördagen. Lite gött att få öppna säsongen också, annars känns det som att det mest blir söndagar eller måndag kväll vi tilldelas när det gäller premiärmatchdagar. Så klockan 13:45 på lördag sitter man där igen, med hela säsongen framför sig och ännu har inga föreställningar eller förhoppningar grusats, vi är med och man känner sig levande. Sen kan ju allt det där positiva väldigt snabbt svänga över i något annat, men det ska vi inte tjata om nu. Dessutom är det ju extra viktigt med en bra start den här säsongen, för det dröjer inte länge innan det avgörs huruvida vi finns med i den här säsongens upplaga av Champions League. Lite fundersam är jag när det gäller några av våra egna fans, ganska många om jag ska vara helt ärlig, men det lämnar vi därhän, för många verkar tro att vi är klara. Att vi kan gå ut bakfulla och torrunka oss igenom kvalet. Riktigt så optimistisk är inte jag, självklart tror och hoppas jag att vi ska klara det, men det finns ingen naturlag som kvalificerar oss dit.

Hursomhelst så ska jag passa på att nämna att den här säsongen innebär starten på ett jubileum som ni inte kommer se eller höra scouserna skrika särskilt högt om. Det är med andra ord en sanning och ett faktum som de helst inte vill se eller höra talas om och nej, det handlar inte om Heysel.

Det är nämligen så här att 1967 vann Man United ligan, men efter det dröjde det tills 1993 innan vi nådde den allra högsta toppen igen. Ni har ju redan räknat ut att det är 26 år mellan de årtalen. Det är en lång tid. Mellan dessa år hade de pisstinkande scouserna sin mest framgångsrika period och det är en underdrift att säga att de gillade att påminna oss om dessa skillnader i styrkeförhållanden (och även om tragedin i München 1958). Ni förstår säkert hur det kunde låta. Säsongen 1974/75 var vi t.o.m nere och vände i Division 2.

Nu, i fjärde stycket av detta intro, kommer jag till det intressanta med denna bakgrundsbild och säsongen 2015/16. Medan de smutsiga tråkade till sig titlar på en regelbunden basis var det tunnsått med framgångar för de Röda från Manchester. Men när alla bitarna till sist, efter 26 långa år, föll på plats så kom det många nedlåtande kommentarer från scouserna. Ligatiteln 1993 var vår åttonde och då hade mormorrånarna pissat hem 18 ligapokaler. Så mantrat som kom från detta rövhål var: Det skulle aldrig kunna hända här. Visst, vi kanske inte vinner ligan varje säsong, men det kommer aldrig, aldrig någonsin att dröja 26 år mellan ligavinsterna för oss!

 

Well, senast de kunde titulera sig bäst i Ingurland var efter säsongen 1989-90. Om, och det får väl ändå räknas som ett gigantiskt om, de skulle vinna ligatiteln den här säsongen så har det gått precis 26 år. Det som (heller) aldrig skulle hända på Merseyside har nu hänt, och det finns ju inga garantier för att de faktiskt vinner den här säsongen heller, det innebär att de i så fall inleder år 27 utan ligavinst nästa säsong.

Först sa de dumma satarna åt oss att komma tillbaka när vi vunnit ligatitel nummer 18

   

(Klicka på bilden för att förstora)

sedan vann de "i princip" ligan 2013/14, fast av någon anledning är det Manchester city som står som mästare i historieböckerna den säsongen, och nu inleder de år 26 utan ligatitel - absolutely arftastic!

Och för att sätta detta tidsspann i ett perspektiv så kan vi slå fast att mycket vatten har flutit under broarna i Arboga sedan de var bäst i Ingurland. Till att börja med så var Jon Flanagans (bilden här under) mamma och pappa fortfarande bara bror och syster.

   

(Klicka på bilden för att förstora)

Vidare kan vi konstatera att den 28:e april 1990, då de var klara mästare, var jag 10 år gammal, nu är jag 36! Tidigare samma år, nämligen den 31 januari, hände detta:

 

 

 

Den första McDonald’s restaurangen öppnade i Moskva. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Månaden efter detta historiska ögonblick släpptes den legendariska och ack så beundransvärde Nelson Mandela fri, efter att ha setat fängslad i 27 år! (Klicka på bilden för att förstora)

 

Ungefär en månad efter det att scouserna säkrat sin senaste ligatitel, nämligen den 26.e maj, plockade dåvarande VPK (Vänster Partiet Kommunisterna) och deras ordförande Lars Werner (bilden) bort K:et i partinamnet och heter sedan dess bara Vänsterpartiet. (Klicka på bilden för att förstora)

   

Den 3:e oktober återförenades Öst- och Västtyskland och bildar Tyskland på nytt. (Klicka på bilderna för att förstora)

 

 

 

Den 22:a november avgick denna skräcködla som Storbritanniens premiärminister och det konservativa partiets ordförande, detta då den interna kritiken mot henne hade växt sig alltför stor. Ändå var den kritiken ingenting mot känslorna som majoriteten av den brittiska arbetarklassen hyste mot denna tyrann. (Klicka på bilden för att förstora) 

 

När ett as (Thatcher) lämnade den brittiska politikens finrum bestämde sig två svenska överstegrisar för att försöka äntra den svenska motsvarigheten. Den 28:e november 1990 meddelade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister att de tänkte delta i det svenska riksdagsvalet 1991 med partiet Ny demokrati. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Sovjetunionen upplöstes formellt i december 1991, så senast Liverpool vann ligan hette alltså jätten i öst just Sovjetunionen och deras ledare hette då Michail Gorbatjov. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

1989 lämnade plundraren Ronald Reagan över makten i USA till den här ”trevliga gossen”, George H.W Bush, som styrde staterna t.o.m 1993. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Sveriges statsminister 1990 hette Ingvar Carlsson (S), sedan dess har vi hunnit ha fyra nya statsministrar (Bildt, Carlsson igen, Persson och nu fader Freddy) och är nu inne på vår femte, den ”principfaste socialisten” (ska man skratta eller gråta här?) Stefan Löfven (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

Scousernas storhetstid gick i graven 1990, men då kan man säga att Uniteds storhetstid under Fergie inleddes. Just 1990 vann han sin första pokal med oss, nämligen FA Cupen. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

1990 låg inte den här gossen ens och skvalpade i sin pappas pung. Känner ni igen honom? Visst, det är Adnan Januzaj, 1995 föddes han. (Klicka på bilden för att förstora)

 

Vi måste ju även ta oss en titt på populärkulturen 1990. Det året låg den här donnan, Sinead O’Connor, på Trackslistans förstaplats med pärlan Nothing Compares 2 U:

Det här var årets låt på Grammisgalan:

(Tomas Ledin – En del av mitt hjärta)

Detta mästerverk var singeletta på Topplistan i fyra veckor:

(Dr Alban – No Coke)

Detta episka verk spenderade två veckor på samma topplista:

(Troll – Jimmy Dean)

Och denna odödliga dänga hade förstaplatsen i hela sex veckor:

På Oscarsgalan vann den här rullen priset som Bästa film 1990:

(Dansar med vargar)

Och tre andra minnesvärda filmer som släpptes 1990 var: Dagissnuten, Die Hard 2 och Gudfadern 3!

 

Överskattad: Steven Gerrard. (Klicka på bilden för att förstora)

 

 

 

 

AV: Roy Curtis,www.sundayworld.com, tisdag 13/5, 2014:

DÅ Liverpool vek ner sig under de senaste två veckorna blev omfattningen av underkastelsen till sentimentalitet och the Great Myth of Steven Gerrard tydlig.

I grund och botten är det ledaren som försvann i det avgörande ögonblicket, som bara kunde erbjuda snyftningar när hans trupper behövde vägvisning, som övergav sin post i stridens hetta, men som på något sätt kom ur tunneln med ett Purple Heart fastsatt på sitt tårdränkta bröst.

T.o.m den tredje statsmakten valde att hissa vitt flagg inför sagan om Stevie G då the Football Writers’ Association kom fram till den absurda slutsatsen att han var den som presterat näst bäst i the Premier League under de senaste nio månaderna.

Man höll masken vid deras tillställning i London då de ansåg att Gerrard gjort ett bättre jobb än Eden Hazard och, helt orimligt, Yaya Toure, den makalösa hörnstenen mot vilken varje mittfältare måste mätas.

Destillera ner skillnaden mellan Manchester City och Liverpool till dess essens, undersök varför de förstnämnda lyfte titeln i söndags medan de sistnämnda vältrade sig i en flod av elände, då är det omöjligt att utelämna ett par graverande slutsatser.

Till att börja med så kan laget som the Kop, i dess glupska hunger på en ny ålder av framgångar, valde att för tidigt stämpla som ödessoldater, inte försvara sig: Liverpool läckte in 23 mål mer än Chelsea, 12 mer än City och t.o.m sju mer än ett sorgligt Manchester United.

För det andra, så när det gäller ledarskap och inspiration vid kritiska vägskäl från deras mittfältstalismaner får bidraget från Toure – som går långt bortanför hans otroliga input med 20 gjorda ligamål– Gerrard att se väldigt liten ut.

Dessa två brister sammanfogades på ett helt avgörande sätt i Liverpools bortamatch mot Crystal Palace då Gerrard, av sin manager ansedd att vara Europas mest framstående kontrollerande mittfältare, blev den raka motsatsen, en syn av oorganiserat kaos, då the Eagles satte in tre dödsstötar.

Det här är inte att säga att Gerrard hade en dålig säsong, inte alls. Men att sätta honom bland de klarast lysande stjärnorna i säsongens konstellation är helt enkelt ett påhitt, en doppning i framtvingad sirapssöt nostalgi.

Det säger en hel del om engelsmannens genialitet när det gäller egenreklam då han fick fler förstavalsröster än den enastående ivorianen i Player of the Year omröstningen, utförd av de som skriver om spelet på en daglig basis.

Här ser vi en triumf för dravel framför substans, skapelsen av den mest enastående sagan sedan Aesops dagar.

Kanske led skribenterna, precis som Gerrard själv mot Chelsea i vad som kom fram som den definierande bilden för säsongen och blev en skattgruva för parodi, av en omvälvande, kollektiv och hjärnomskakande slip, vilket förvrängde deras tankeverksamhet.

Liverpools fans brukar skriva om historien när det handlar om spelaren som gjorde i princip allt som stod i hans makt för att få borda Chelsea expressen 2004 (googla hans citat från den tiden) tills gangsterliknande hot mot hans familj övertygade honom om att ta ett kliv bakåt.

Och i den här processen har Gerrard blivit hälften man, hälften folkballad.

Näst bäst i England den här säsongen? Han var inte ens i närheten av att vara näst bäst i sin egen klubb.

Sanningen är den att han får rankas någonstans mellan fjärde och åttonde mest värdefulla spelaren i Liverpool.

Utan tvekan ligger han långt efter Luis Suarez, Daniel Sturridge och Raheem Sterling, så en eventuellt ärlig intern omröstning skulle se honom kämpa med Jordan Henderson, Philippe Coutinho och Simon Mignolet om de mindre platserna under ett spännande återfödelseår.

Gerrard finns inte med bland de 20 spelarna som presterat bäst i England.

Av de som löst sett kan stämplas som mittfältare hamnar han bakom Toure, Hazard, David Silva, Willian,

Fernandinho, Adam Lallana, Santi Cazorla och, kanske, Henderson. Under sina tre månader som skadefri var Aaron Ramsey också en betydligt skickligare spelare.

De som observerade Gerrards komiskt inkompetenta uppvisning mot Aston Villa på Anfield i januari kunde bara anta att Brendan Rodgers hade spenderat kvällen med att umgås med Hunter S Thompsons, Oliver Reeds och George Bests spöken då han nyligen sade att Gerrard är ”den bästa i europeisk fotboll i en kontrollerande roll”.

Vart var den kontrollen när han ramlade ihop som en skottskadad Bambi mot Chelsea?

Om det var ett grymt hån från himmelriket så fanns det ingen influens utifrån då Liverpool kastade bort den där tremålsledningen borta mot Palace förra veckan.

En hållande mittfältare med substans – en Keane, en Vieira, - skulle ha stått upp mitt i den impertinensen från underklassen, skulle ha stampat fram sin auktoritet på gräsmattan i södra London och krossat varje hint om ett proletärt uppror.

Gerrard – helt general MacArthur i sina offentliga yttranden innan matchen – löstes bara upp in i kvällen.

Mannen som skamlöst har spelat upp sig inför Sky Sports linserna de här senaste veckorna knuffade plötsligt bort kamerorna, satte upp ett staket mot intrången han inte bara hade bjudit in till, utan faktiskt krävt efter varje rejält kliv framåt för Liverpool.

Det är sant att han avnjöt en minnesvärd eftermiddag då City sköts ner, men skulle den sammandrabbningen ha följt samma mönster om den kolossala Toure inte hade åkt på en skada under de tidiga minuterna?

Om Rodgers i det där tidigare citatet refererade till sin lagkaptens förmåga att ”kontrollera” uppfattningarna som omger honom så hade han kanske en poäng.

Gerrard är Englands lagkapten och han är oförliknelig när det handlar om en aspekt i det moderna spelet: Att föda the Great Myth.

Oavsett om det handlar om tårar eller knytnäves vevande stridstal eller det träffande, oskyldigt-förälskade klubbmärkeskyssandet, så skapar han illusionen av att vara den ultimata lagspelaren.

Sanningen är den att Gerrard är en trovärdig rival till Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovich om titeln som den mest självbesatta fotbollsspelaren i sin generation.

Men ändå faller så många för den stora villfarelsen kring Stevie G, mannen som är obeveklig då det gäller att bara spela för en enda klubb.

Oavsett om det handlar om att vrida på tårkranarna eller att förvandlas till Russell Crowe efter segern mot City då han samlade sina spelare i en ring för sitt förödmjukande Gladiator tal, så ligger hans genialitet i att odla den här bilden av sig som Liverpools bastion.

Han är den osjälviska hjälten, den orädda föreståndaren, mannen som håller standarden uppe, den solida Scousern, den för alltid lojala Röda spelaren, mannen som håller mörkret stången.

Det enda problemet är när sanningen inkräktar på sagan.

Som när kvällen föll för Liverpools supportrar i söndags då City – trots att de fått klara sig utan deras världsklassanfallare under större delen av säsongen – kröntes till mästare för andra gången på tre säsonger.

Ledda av Toure, en mittfältare född på en annan kontinent än Gerrard; och en annan planet när det handlar om ledarskap och prestationer.