Omfattningen av besvikelsen i omklädningsrummet blottläggs då holländarens era slutar utan någon större sympati bland spelarna och fansen

   

José Mourinho: hur skulle det gå för the Special One i Manchester United?

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, 23:32, söndag 22 maj, 2016:

Så, hur kunde vi överhuvudtaget komma till punkten där managern för Manchester United kan vinna FA Cupen, med all glädje den ska ge, för att sedan bli utbuad av en avsevärd mängd av klubbens supportrar och sedan bära med sig pokalen in till presskonferensen bara för att informeras om att nyhetskablarna blinkade upp storys om hans omedelbara avsked?

Trots alla Louis van Gaals brister var det definitivt ett lågvattenmärke när det gäller att läcka den sortens information medan hans kostym fortfarande var blöt från champagnesprutandet. Van Gaals minskade popularitet kan förmodligen bedömas utifrån de öldoftande sångerna om "José Mourinho" på Wembley Way, samt utmed flera stopp längs med Metropolitan linjen under lördags kvällen, men ingen manager förtjänar den sortens behandling. Två stycken har nu befunnit sig i den här positionen sedan Sir Alex Fergusons pensionering för tre år sedan och Van Gaal, precis som David Moyes, fick reda på det genom folket han kallade "mina vänner i media". Men han sa det, såklart, utan någon vänlighet i tonen.

Han har rätt att känna att det kunde ha hanterats med mer värdighet men samtidigt är det svårt att argumentera emot Uniteds beslut när Van Gaals tvååriga regeringstid har varit synonym med smaklös, prosaisk fotboll innehållandes deras sämsta målgörarstatistik på mer än 25 år och inom omklädningsrummet finns en omfattning av besvikelse som gör det helt klart att det kommer finnas minimal sympati bland spelarna. Van Gaal har beskrivits bland dessa spelare som "jobbig". Hans taktik har varit så impopulär att flera spelare i hans trupp mellan sig har pratat om att öppet gå emot honom. Det har inte nått punkten för myteri, men det har stundtals varit nära. Konsensus har varit att "det kan inte bli mycket värre än så här".

En manager behöver inte vara populär men han måste vara respekterad och även om det fanns tider då spelarna gillade honom och t.o.m ansåg att han var ett gott sällskap, så gneds Van Gaals ofta sträva, nästan rektorsliknande inställning mot spelarna som sandpapper. De ansåg att hans metoder var begränsande. Varför, frågade de sig, var en man med hans imponerande bakgrund så tillägnad en så motbjudande stil? Supportrarna längtade till en återgång till det gamla United sättet  - offensiv, spännande fotboll, spelad med snabbhet och penetrering - men det gjorde även spelarna, och det gjorde ont i dem att han vägrade att ge med sig.

Istället fanns det hela tiden en gnagande känsla av att de var tvungna att hålla sig till Van Gaals stela system eller riskera att bli petade från laget. United har gjort ett mål mer än Sunderland, som kom fyra från slutet - det är också ett lag som spenderade 237 dagar i nedflyttningszonen - under hans sista säsong där han pratade om "processen" eller "filosofin", samtidigt som han bekvämt ignorerat hur han vid sin ankomst lovade att allt skulle klicka inom tre månader. Det är det minst sevärda United laget i mannaminne och det finns många storys om hur, kollektivt, spelarnas respekt för Van Gaal eroderat under processen.

Ett exempel kommer i form av Van Gaals "utvärderingssessioner" dagen efter varje match där holländaren kunde vara så frispråkig i sin kritik - "han korsfäste spelare inför de andra", enligt en källa - att de två mest seniora spelarna, Wayne Rooney och Michael Carrick, gick för att träffa honom och lufta sina bekymmer gällande att det var skadande för moralen och, i själva verket, en självförgörande sak.

För att vara rättvis mot Van Gaal så var han alltid villig att lyssna på klagomål och uppmuntrade sina spelare att säga vad de tyckte. Men den dåliga stämningen fortsatte. Efter det mötet och framåt började han skicka individuella e-mejls till spelarna där han detaljerat beskrev deras brister och bifogade videoklipp för att understryka sitt missnöje. Men då var flera av spelarna så desillusionerade att många ignorerade e-mejlen eller dirigerade om dem rakt till skräpkorgen. Van Gaal misstänkte just det och installerade en spårare så han kunde se om e-mejlen öppnades och hur länge. Det blev en katt och råtta lek. Några spelare öppnade e-mejlen på deras mobiler och lämnade sedan sina telefoner liggande och gick iväg i 20 minuter.

Det gick så långt att många spelare såg landslagsuppehållen som ett välkommet avbrott och chansen att få spela i en avslappnad atmosfär borta från managern som de aldrig riktigt förstod sig på och som, för att låna en beskrivning, ansågs vara "konstig".

David de Gea kommer definitivt inte vara alltför förtvivlad med tanke på att hans relation med Van Gaal hade brutits sönder så mycket att målvakten på allvar funderade på att aktivt börja jobba på en transfer i sommar. De Gea har blivit årets spelare i United de tre senaste säsongerna och utan honom är det lockande att tro att deras slutplacering, femma, 15 poäng efter Leicester, skulle ha blivit mycket sämre. Men hans outstanding form maskerade det faktum att det inte fanns någon värme mellan honom och Van Gaal. Spanjoren hade separata problem med Frans Hoek, målvaktstränaren, men han kan nu komma att bli avrådd från att göra det här till sin sista säsong i Manchester.

Tanken att förlora De Gea, förmodligen till Real Madrid, skulle ha representerat ett förkrossande bakslag för United med tanke på att vi pratar om en av få spelare med genuin stjärnkvalitet. Sen är det inte bara Paul Scholes, Rio Ferdinand, Gary Neville och alla andra dessa f.d spelare som blivit expertkommentatorer från Ferguson-eran som insisterar på att det måste ske en massiv storstädning. Många på Old Trafford säger samma sak. Hur många måste gå? "Nittio procent," säger en viktig person, efter att ha gett frågan en lång övervägning.

Mer än något annat handlar det om att spelarna kräver en återgång till vad de anser vara normalitet. Ashley Young, för att ta ett exempel, blev förvirrad och milt förfärad tidigare i år då han informerades om att han fått en ny roll som back-up centerforward. Young var en av Uniteds bättre spelare förra säsongen när han flyttade från sin vanliga plats som vänsteryttermittfältare och började spela som ytterback. Vad han aldrig har utgett sig för att vara är en anfallare, särskilt inte med tanke på hur Van Gaal ser på den rollen. Uniteds forwards var beordrade att göra samma sak i princip varje gång: kontrollera bollen, passa den vidare och sedan ge sig in i straffområdet och vänta på den. Ytterspelarna instruerades att istället för att utmana sin försvarare var det bättre att vänta på lagets ytterbackar att anlända som stöd.

Allt detta kan kanske hjälpa till att förklara varför Van Gaal var osäker gällande huruvida Gareth Bale, en transfermåltavla sedan länge för klubbens exekutiva vice-ordförande, Ed Woodward, var en som naturligt skulle passa in i lagsystemet. Van Gaal pratade på Wembley om att United behövde "snabba, kreativa spelare", men det här är alltså samma manager som kom med ett påstående vid en av hans första presskonferenser - "jag vill inte att mina spelare ska vara intuitiva" - som kändes så extraordinärt att journalisterna i hans sällskap var tvungna att gå igenom sina ljudinspelningar för att kolla så de inte hade hört fel.

Med den sortens uppstyrdhet bör det inte komma som någon överraskning att Ángel D María inte blomstrade på Old Trafford men sedan har varit excellent för Paris Saint-Germain. Memphis Depah har också slitit och hans tvärsäkra attityd går knappast hand i hand med vad £25m-nyförvärvet (321,2m kr) har visat under sin första säsong i klubben. När Depay gjorde ett misstag som ledde till Chelseas mål i 1-1 matchen på Stamford Bridge i februari beordrades han dagen efter att spela med reserverna. Depay dök upp för att möta Norwich Citys andralag i en Rolls-Royce och verkade inte bry sig när det påpekades för honom att det skulle kunna reflektera illa på honom. Men det finns en viss grad av sympati för honom bakom scenen och en vilja att ge honom chansen i hopp om att han kan bli en annan spelare under en ny manager.

Men totalt sett finns det ingen tvekan om att Van Gaals nyförvärv, till största delen, har varit en signifikativ besvikelse. Anthony Martial är det självklara undantaget men Van Gaal har spenderat mer än £250m (3,21 miljarder kr) och för den sortens utlägg har inte mycket fåtts tillbaka.

Bastian Schweinsteiger är ett typexempel efter att ha startat endast 13 ligamatcher sedan flytten från Bayern München och den senaste säsongen har tydligt slagit fast varför Bundesliga mästarna var villiga att låta honom gå. Schweinsteigers form har sällan gått ovanför 6-av-10 betyget men regelbundet under och det är inte bara hans tröga insatser som har överraskat hans lagkamrater. Schweinsteiger har spenderat stora delar av säsongen skadad och hans benägenhet att återvända till Tyskland, flyger in och ut till och från Uniteds matcher, har, milt sagt, inte tagits emot väl.

Van Gaal gav Schweinsteiger förmånsbehandling eftersom han såg honom som någon som skulle utföra hans instruktioner till punkt och pricka. Av liknande anledningar litade han på Marouane Fellaini och gav honom en nyckelroll. Fellaini var ofta spelaren som Old Trafford publiken misstrodde mest men Van Gaal uppskattade sättet på vilket han lyssnade på order när det stod klart att andra spelare ville använda sina egna initiativ.

En av Van Gaals mer förvirrande instruktioner var att hans anfallare inte skulle skjuta direkt på bollar som kom in i straffområdet. Istället beordrades de att ta emot den framför mål, även om spelaren i fråga kände sig tillräckligt säker för att avlossa skottet direkt. Ett exempel går tillbaka till säsongens första dag när Tottenham Hotspur var motståndare och Antonio Valencia skickade in ett lågt inlägg från höger mot Rooney, som var omarkerad, i mitten av straffområdet. Det såg ut som ett ganska lätt avslut men Rooney tog en extra bollberöring för det var det Van Gaal hade trummat in i sina spelare. Kyle Walker försökte sig på en räddande tackling men fick istället se bollen gå i eget mål och Rooney såg nästan förlägen ut på vägen tillbaka till sin planhalva.

Längre in på säsongen började spelarna ignorera regeln och klagade på att de borde få tillåtelse att tänka själva (men berättelsen om en spelare som bad Uniteds kock att hårdkoka honom ett par ägg att ta med sig hem, p.g.a av att han inte visste hur man gjorde det själv, pekar på att vissa spelare i truppen behöver man dalta med).

Andra källor har avslöjat hur spelarna blev så frustrerade med Van Gaals instruktioner att de tog saken i egna händer och sa till honom att de ville spela på sitt egna sätt. I ett fall ska den spelaren ha blivit väldigt mycket bättre som ett resultat av det.

Det har även framkommit att många av spelarna ville att Ryan Giggs skulle ta över för att han har en bättre förståelse för klubben än Mourinho, samt att det är mindre troligt att han skulle bli osams med alla inom ett par år, och det kommer bli intressant att se huruvida walesaren blir kvar på Old Trafford eller bestämmer sig för att bryta sig fri nu när han blivit förbisedd för rollen som Ferguson, bland andra, ville att han skulle ärva.

Giggs egna tankar om Van Gaals managerstil ska enligt uppgift falla in i ungefär samma linje som Nevilles och Scholes', hans nära vänner, och de senaste två åren har blivit alltmer besvärliga för honom som assisterande manager, uppvuxen med de gamla United principerna, men tvingad att vara trogen ett annat sätt att tänka och inte vilja skaka om båten.

Det förklarar delvis varför Giggs slutade göra intervjuer om det betydde att han skulle diskutera laget och varför hans kroppsspråk ofta såg så kvävt ut på bänken. Varje torsdag hade United en 11 versus 11 träningsmatch och det var Giggs uppgift att instruera det ena laget gällande formationen i laget de skulle möta och att prata om fasta situationer. Förutom det hade han inget signifikativt att säga till om gällande taktik och han kunde inte övertyga Van Gaal om att skifta till en mer underhållande fotbollsstil.

United fick den här säsongen ihop 49 gjorda ligamål; deras tidigare snitt i Premier League eran var 76,4. De har inte varit så improduktiva sedan säsongen 1989-90 när den ökända "Ta'ra Fergie" bannern hölls upp och det summerar deras förfall att under de tre åren sedan Fergusons pensionering har laget lyckats göra totalt 175 mål - 81 färre än Manchester City och, ännu mer pinsamt, exakt samma antal som Fergusons lag ackumulerade under hans två sista säsonger.

Vid ett tillfälle hade United fler bakåtpassningar än någon annan Premier League klubb, den lägsta procenten när det handlade om att flytta bollen framåt och den delat nästa högsta ration för sidledspassningar. United avslutade säsongen med flest antal 1-0 vinster och det delat högsta antalet mållösa matcher. Deras totala antal skott på mål, 430, var det 15:e högsta av 20 klubbar och Optas siffergurus har data som visar att endast tre andra lag - Watford, Aston Villa och West Brom - skapade färre chanser.

Det här är slutpoängen: Van Gaal gav en ny innebörd till"football, bloody hell". United genomled även deras sämsta start på en säsong på 25 år under hans första år, 2014-15, då spelarna i privathet beskyllde hans försäsongsarrangemang på turnén i Los Angeles för att det kändes som ett femstjärnigt fängelseläger där dubbla träningspass, flera olika möten och kvällsmat (en rostad macka) utgjorde varje dag från 8:30 till 22:30. Det var en dålig start och trots vinsten i FA-Cupen är den svåra sanningen den att Van Gaal-åren inte kommer kommas ihåg med någon glädje.

Det är farväl till Busby Babes glansen då fotbollens nya sponsor-era knuffar bort sporten

   

Efter att ha vunnit 21 stora pokaler i fyra olika länder undrar man om José Mourinho kommer passa in bra i Manchester United? Vi tar oss en titt på det glittrande CV:et tillhörande den självutnämnde "special one".

 

 

 

AV: Ken Early, The Irish Times, måndag 23 maj, 2016:

I lördags vann Manchester United FA Cupen, men de var bara den näst största storyn om klubben i världens media, nummer ett var nyheten om att Jose Mourinho var på väg att ersätta Louis van Gaal som manager.

Vissa såg detta som ett exempel på allt som är fel med den moderna fotbollen och media som bevakar den. Men det är även en grafisk illustration över varför logiken i anställningen av Mourinho visade sig vara så passande för beslutsfattarna på Old Trafford.

För folket som kontrollerar United - Glazer familjen och deras exekutiva direktörer Ed Woodward och Richard Arnold - är syftet med klubben att tjäna pengar. Och sättet de tjänar pengar på har ändrats.

Fram till Premier League eran kom Uniteds inkomster huvudsakligen från publiken som gick på matcherna varje vecka på Old Trafford. Publiksiffrorna var nära sammanbundna med fotbollsprestationerna. United blev först Englands mest populära lag att heja på under det sena 1950-talet, tack vare berömdheten hos the Busby Babes. Efter att ha glidit neråt i tabellen för högst publiksiffror på det tidiga 1960-talet, återtog de topplatsen när det andra storartade Busby-laget vann ligan och Europacupen. Desto bättre United spelade, desto mer pengar tjänade de.

På 1990-talet började en ny ström av pengar att flyta in från tv, först via Premier Leagues avtal med Sky, och sen genom Champions Leagues tv-pool. Tv-inkomsterna var till stor del insatsrelaterade. Desto högre United slutade i ligan, desto mer pengar tjänade de från Sky, och de var tvungna att sluta i eller i närheten av toppen av ligan för att komma åt de europeiska tv-pengarna.

År 2016 är det första året där man beräknat att mer än 50 procent av Uniteds inkomster ska komma från kommersiella källor - sponsoravtal, försäljning av varor med klubbens märke på och det nya tillväxtområdet "mobil och innehåll".

Det är en signifikativ brytpunkt. För första gången kommer inte United inkomster primärt från deras egen företagsaktivitet, utan från deras användbarhet som en reklamplattform för andra affärsverksamheter.

Manchester United startade som en fotbollsklubb som tjänade det mesta av sina pengar genom att sälja fotbollsmatcher till en betalande publik. Det är nu en sekundärdel av affärsverksamheten. Uniteds viktigaste kunder är inte längre publiken som betalar för att se fotbollen, de viktigaste är numera deras partners från storföretagen som betalar för att associeras med varumärket. Och det mest värdefulla som United säljer - företagets primära produkt - är inte längre fotbollen. Det är själva publiken.

 

Tv-show

Richard Arnold har beskrivit klubben som "den största tv-showen i världen." Analogin till en tv-show är användbar när man ska förstå Uniteds metamorfos. Man kan tänka på "fotbollssidan" som showens innehåll, såpoperan, intrigen och berättelserna. Kommer Deirdre välja Ken eller Mike? Kommer de hitta Trevor Jordache under uteplatsen? Vem sköt JR?

Dessa frågor är det som intresserar tittarna, men producenterna tänker på showen från en annan vinkel. Frågorna de är intresserade av: kommer det att få bra betyg? För producenterna säljer inte innehåll - det är vad skådespelarna och författarna och directorpersonerna gör. Producenterna säljer betygen.

Nu när United är i affärsverksamheten där de levererar betyg istället för pokaler spelar frågor som "Borde vi inte vara lite oroliga gällande sättet på vilket Jose Mourinhos två senaste jobb har slutat?" eller "Passar verkligen Mourinhos reaktiva fotboll in i Manchester United Sättet?" eller "Gör Mourinhos motvillighet att lita på unga spelare honom till ett dåligt val för en klubb som alltid varit stolta över att utveckla sina egna spelare?" inte någon roll längre.

Den enda frågan som räknas är: kommer folk runtom i världen sätta och se ett Jose Mourinho-lett Manchester United? Och svaret är helt klart ja. En majoritet av Uniteds fans är nöjda med anställningen, och även de som ogillar Mourinho kommer se sig själva oemotståndligt dras till att hat-titta.

Så fort alla sätter sig och tittar förbleknar frågor om filosofi och principer. Det spelar ingen roll att Mourinhos lag spelar på kontringar. De gör vanligtvis en hel del mål också. Många människor ser inte ens hela matcher nuförtiden, de ser klipp, eller för att uttrycka det med Arnolds ord, "förbrukningsbara bitar innehåll som fans kan se medan de är ute i rörelse." Mourinhos lag har alltid genererat tillräckligt av dessa förbrukningsbara bitar för att hans supportrar ska argumentera för att de spelar spelet på rätt sätt. Om folk högljutt är oense om det, så är det bara bättre för betygen.

 

Ungdomsutveckling

På samma sätt måste ungdomsutveckling ses i sitt rätta kommersiella perspektiv. United skulle, t. ex, kunna bestämma sig för att inte köpa en ny centerforward och hoppas på att Marcus Rashford utvecklas till en toppanfallare. Men vad skulle poängen med det vara? De har plockat in Mourinho, som kommer med sin agent Jorge Mendes, globalt känd mästare över transfermarknaden. Det går knappast att förvänta sig att de kommer avstå från att spänna deras nya klubbs ekonomiska muskler. Det skulle vara något som Arsene Wenger skulle göra, och vi vet ju vad Mourinho tycker om honom.

Det här skulle Mendes kunna förklara, att spendera miljoner på spelare är en del av den bakvända kommersiella dynamiken i den moderna fotbollen. Vad är mer spännande än ett köp av en superstjärna? Att spendera pengar i sig självt har blivit en väsentlig del av spektaklet, av det som genererar upphetsningen, klicken, delningarna, likesen och följarna som sponsorerna litar på att Manchester United varumärket ska leverera. Ett sådant spenderande är även bra för agenterna, men vem skulle kunna missunna dem en belöning för deras roll i upprätthållandet av drömfabriken?

United är inte längre klubben som byggdes av Busby och Ferguson efter den sortens principer som skulle ha känts bra för vilken skotsk industriägare som helst på 1800-talet: sparsamhet, effektivitet, hårt arbete, långsiktigt planerande. Spelet har förändrats, och i Mourinho har de anställt den perfekta tränaren för deras nya syften.

Crystal Palace Palace 1

Jason Puncheon 78

 

'Man Utd 2

Juan Mata 81

Jesse Lingard 110

   

Manchester Uniteds Jesse Lingard jublar efter att ha gjort det avgörande målet i FA-Cupfinalen mot Crystal Palace. Fotograf: Shaun Botterill/Getty Images

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Wembley Stadium, the Observer, söndag 22 maj, 2016:

 

 

Om det här var hans sista match som Manchester United manager gick Louis van Gaal ut med en triumfnotis. Han anlände till sin presskonferens efter matchen med FA Cupen, ställde pokalen på bordet framför sig och när frågorna var klara lyfte han den vid två separata tillfällen på sin väg mot dörren. "Tack för gratulationerna", upprepade han två gånger, medan han ilsket blängde på folket han beskrev, utan någon stor tillgivenhet, som hans "vänner i media".

 

 

Vid det tillfället hade nyheten redan läckts om att José Mourinho, Van Gaals gamla vän och kollega, troligen kommer installeras under de kommande dagarna och mitt i allt firande på planen en kort stund senare var det definitivt noterbart att Uniteds supportrar reagerade annorlunda när holländaren visades på de stora skärmarna. Man hörde t.o.m några isolerade burop när det var hans tur att lyfta pokalen och jublet var som högst när Sir Alex Ferguson dök upp, pekade på sig själv och knöt näven, med det där bekanta rödbrusiga leendet.

 

 

Uniteds supportrar måste längta efter de där lyckliga gamla dagarna men nu har klubben åtminstone vunnit sin första stora pokal sedan Ferguson annonserade sin pensionering för tre år sedan. Det har tagit längre än vad klubben kanske hade trott men till sist, efter alla besvikelser under Van Gaal-eran, anklagelserna om tråkigt spel och den permanenta misstanken att en en gång i tiden mäktig klubb dramatiskt har underpresterat, så har de nu kommit ihåg hur det är att vinna en pokal och glädjen det kan ge.

 

 

De var även tvungna att göra det på det gamla Uniteds sätt - eller, åtminstone, med en del av deras gamla kapacitet för att kunna oroa sina supportrar - med tanke på att Jason Puncheon hade gett Crystal Palace ledningen i den 78:e minuten och Chris Smalling blev utvisad efter sitt andra gula kort då Juan Matas kvittering hade tagit matchen till förlängning.

 

 

Vinstmålet kom i den 110:e minuten och det var Jesse Lingards motsvarighet till Lee Martins berömda mål när de här lagen möttes på gamla Wembley för 26 år sedan och Alan Pardew ångrar kanske sin dans vid sidlinjen när Puncheon volleysköt bollen förbi David de Gea och Palace managern visade upp några moves som påminde om en berusad farbror på ett bröllop. Pardew såg ut att ha spenderat morgonen med att öva framför spegeln men Palace hade ledningen i endast två minuter och United visade ett fantastiskt tävlingsmod efter Smallings utvisning i den första perioden av övertiden.

 

 

Lingard har eventuellt aldrig träffat ett skott med mer kraft och precision och, sett utifrån matchbilden, var det svårt att argumentera för att det var oförtjänt. United hade träffat stolpen två gånger i den andra halvleken och Marcus Rashfords snabbhet, rättframhet och stora självförtroende gjorde honom till en frekvent fara tills han tvingades kliva av med en skada i andra halvlek som kan innebära ett hot mot hans involvering i Englands planer inför EM i sommar. Wayne Rooney var prominent involverad i sin nya mittfältsposition och Marouane Fellanini, ofta den spelare som Uniteds supportrar tycker minst om, rättfärdigade sin startplats efter att ha missat tre matcher p.g.a avstängning.

 

 

Mer än något annat visade United ett fantastiskt tävlingsmod efter blixtnedslaget det innebar då de hamnade i underläge, men matchen kommer troligen att kommas ihåg mest för Lingards vinstmål, men den kanske mest imponerande delen var sättet på vilket de fullständigt vägrade att acceptera förlust på. Rooney, som visade alla sina ledarskapskvaliteter, gäckade tre brytningsförsök under löpningen som ledde till Matas kvittering. Hans inlägg var skickligt utfört genom målvaktsområdet och Mata svarade för en avslutning på volley efter att Fellaini bröstat ner bollen.

 

 

Pardew reflekterade efter matchen på ögonblicket i den första halvleken när Rooney jagade Wilfried Zaha in i straffområdet, missade bollen med sin glidtackling men fick fördel av tveksamheten i situationen av domaren, Mark Clattenburg. Puncheons mål lämnade Palace på vägen mot deras största resultat i deras 110-åriga historia och de kunde, trots kvitteringen, ändå ha vunnit matchen om en annan inhoppare, Dwight Gayle, hade lyckats överlista De Gea med deras bästa chans under övertiden, vid ställningen 1-1.

 

 

Vilken högljudd stämning Palace fans skapade, sällan lät de volymen sjunka då de hejade på sitt lag under de där svåra ögonblicken när Fellaini avfyrade ett skott mot ena stolpen, Anthony Martial träffade målramen med en nick och Pardews mannar hade svårt att orsaka alltför många problem i den andra änden av planen.

 

 

Det var ovanligt att se Uniteds supportrar bli så rejält slagna i sjungandet men vi ska heller inte glömma att detta var en ovanlig tillställning på många sätt. Det var svårt att komma på någon annan FA-Cupfinal där den vinnande managern fördömts så snabbt och om det kommer kommas ihåg som en pinsamhet för United fanns det en besvärlig sidoberättelse för the Football Association också, med tanke på det urlöjliga spektaklet som föregick matchen. Då lagen väntade på att få komma ut involverade uppbyggnaden utskjutande flammor, ett förvirrande framträdande av Tinie Tempah och tillräckligt med trams för att försena starten med fem minuter, allt toppat av en sångare som skulle ha tagit oss igenom nationalsången men missade sin signal om att börja. Karen Harding beskrev senare sig själv som "förödmjukad".

 

 

Tack och lov så utbröt till sist en fotbollsmatch och det blev ingen klassiker, men det var förmodligen ingen gigantisk överraskning för någon som har följt United på nära håll under Van Gaal-eran.

 

 

Men i den här matchen så skulle han legitimt kunna argumentera för att hans taktik och byten fungerade. United har nu tangerat Arsenals rekord på 12 FA-cupvinster och Lingard kommer aldrig glömma ögonblicket då Antonio Valencias inlägg rensades ut mot honom precis utanför straffområdet. Lingards volley var fantastisk, den steg fortfarande när den träffade nätet. "Det var ett underbart mål," sade Van Gaal, och ett hyfsat sätt för en manager att potentiellt gå ut på, med en pokal i sina händer.

Också den här veckan: Fifa:s nya era, Steve Evans och en sorglig dag för journalismen

   

Steve Evans: känslosam säsong. Fotograf: BPI/Rex Shutterstock

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 22 maj, 2016:

 

 

Säsongens man

Sätter ribban för nästa säsongs lagkaptener: Gabby Agbonlahor - nedflyttad rökandes en shishapipa och blev hög på legalt dikväveoxid. Han sa följande till fansen i februari: "Vi kommer kriga till slutet. Det är allt klubben förväntar sig av oss. Ta det match för match."

 

 

• Hjälpte till att peppa tvivlarna i februari: Joleon Lescott, ber om en större tilltro på Villa truppens vilja, attityd och fantastiska kamplust... Gabby är ett exempel på det."

 

 

Säsongens tal

Gianni Infantino: gör sig varm i kläderna hos Fifa med en femstjärnig kongress i Mexiko, där delegaterna fick $1,000 (8,834 kr) var i fickpengar. "Det här är en ny era, ett nytt Fifa, ett Fifa som står för reformering. Tillsammans kan vi göra skillnad i världen."

 

 

• Fifa-höjdpunkter säsongen 2015-16:

 

 

1) Bästa totala insats: ex-Concacaf chefen Jeffrey Webb, värd för ett champagneparty med Harlem Renaissance (https://en.wikipedia.org/wiki/Harlem_Renaissance) och blackjack tema i februari i herrgården i Georgia han köpte för bedrägeripengar, tre månader efter att ha erkänt sig skyldig.

 

 

2) Bästa valtaktik: Bahrain kungligheten shejk Salman, sa att hans fyra rivaler i kampen om presidentskapet kanske ville hoppa av för att undvika eländet som demokrati kan medföra: "Om vi går till val kommer det finnas förlorare. Ibland behöver man undvika det."

 

 

3) Bästa nykomling: Zimbabwes Phillip Chiyangwa - miljonär, YouTube stjärna, brorson till Robert Mugabe och innehar smeknamnet "Kapten Fiasko" - valdes till förbundets president med en jordskredsseger i december. Han första aktion: ta tre veckors ledigt. "Jag kommer lämna genast."

 

 

4) Och bäst återhämtning: Sepp - fortfarande upprörd i april men slog tillbaka med sin nya bok Mission and Passion Football. Sepp säger att det är berättelsen om "hur jag led, precis som Kristuspassionen".

 

 

 

 

Krigar sig också tillbaka

Uefa: reagerar på Panamapappersläckan i april - 24 timmar innan polisens räd mot deras kontor med misstankar om kriminella aktiviteter: "Det här är en sorglig dag för journalismen."

 

 

På annat håll. mest mångsidig

April: Karren Brady, försvarar West Hams offentligt finansierade avtal gällande arenahyran, sex månader efter att i överhuset ha röstat för att skära ner på skattelättnaderna. Brady sa att statligt stöd uppmuntrar folk "att vara en börda för samhället".

 

 

Drar också en gräns

Januari 2016: Chelsea sparkar en publikvärd för att ha kallat Cesc Fàbregas en "orm". Oktober 2012: Chelsea sparkar inte John Terry då han kallade Anton Ferdinand en "svart fitta". "Chelsea uppskattar och stöttar Johns fulla ursäkt för språket han använde."

 

 

Bästa nya varumärke

November: "The English Football League" - fotbollens största storföretagsomdöpning sedan 2008, när fotbollspoolen plockade in varumärkesexperter för att "föryngra" deras affärsverksamhet. Deras nya namn: The New Football Pools.

 

 

Webbpriser

Förra säsongens höjdpunkter:

 

 

a) Manutd.com - redovisade sina räkenskaper i september och visade att £2,5m (32,2m kr) i utdelningar varje år betalas ut till vart och ett av Malcolm Glazers sex barn, detta redovisat på en sida med följande rubrik: "Storhet är mer än ett ord. Det är ett sätt att vara, det handlar om att gå längre, respekt, ära. Aldrig nöja sig med det vanliga - Sir Matt Busby."

 

 

b) Sunderlands officiella nyhetsflöde presenterade två storys tillsammans i januari: Sunderland firar 20-årsdagen för Show Racism the Red Card, och Sunderland ska arrangera en kväll med Roy Chubby Brown.

 

 

 

 

c) Blackpool distanserade sig själva från ett officiellt klubbkonto på Twitter i augusti som kallade fans "typiska arselhålsrunkare", ett år efter det att ordföranden Karl Oyston kallade ett fan "en efterbliven", "speciella behov", idiotefterbliven": "Vi har inte överseende med åsikterna som uttryckts."

 

 

Och d) Liverpools ägare Fenway Sports Group svarade i februari på en vecka full av svår PR gällande deras planerade biljettpris på £77 (992 kr) genom att vrida om deras online uttalande. Innan: "Förvandlar fans till kunder". Efter: "Förvandlar konsumenter till fans".

 

 

Bästa manageraktionerna

Mest känslosam: september, Rotherham managern Steve Evans: "Jag själv och ordföranden kramades och omfamnade varandra och det var tårar på båda sidorna. Det var ett väldigt känslosamt ögonblick då vi visste att vi formellt skulle gå skilda vägar. Men Steve Evans var tvungen att fatta ett beslut för Steve Evans."

 

 

Mest reflekterande: oktober, Steve Evans om sin tidiga inverkan i Leeds: "Jag tror att spelarna såg ett hinder passeras när Steve Evans gick in"; om sin arbetsmoral: "När Steve Evans ber spelarna att vara modiga, vill ja ha dem med bollen"; om sin vision: "Jag är en realist. Steve Evans ligger inte i sängen och drömmer"; och om fejkade Steve Evans citat som cirkulerade på Twitter: "Vilken skandalös, fruktansvärd sak att tillskriva Steve Evans."

 

 

Bästa presentation: april, Rumänien: Timișoara borgmästaren Nicolae Robu hjälper till att introducera nya ACS Poli tränaren Daniel Stanciu för pressen: "Han var inte förstavalet, för att vara ärlig. Vi fick inte den vi ville ha. Inget illa menat."

 

 

Bästa juristen

Augusti, Kroatien: Dinamo Zagreb presidenten Zdravko Mamic adresserar åklagaren under hans hearing gällande borgen i avvaktan på rättegång för bedrägeri och bestickning: "Jag kommer slakta dig." Lokalmedia sa att Mamic's jurist "bröt in för att klargöra att hans klient 'inte framförde några hot'".

 

 

Lämpligaste gesten

September, Tjeckien: Viktoria Plzens David Limbersky - tillbaka i laget några dagar efter att ha hotat polisen som arresterade honom då han kraschade sin Bentley medan han var full - nätade och firade genom att låtsas hålla i en ratt och berusad styra den. Lagkamraten Jan Kopic: "Det är bara så Limba är."

 

 

Säsongens pedanter

Oktober, italienska domarförbundet: agerade efter det att en domare avbröt en U14-match p.g.a humanitära skäl vid ställningen 31-0 efter 60 spelade minuter. Domaren stängdes av p.g.a "en felaktig tillämpning av regelverket". Regionalchefen Antonio Aureliano: "Han behöver stanna upp och reflektera."

 

 

Mest engagerad

September, Tyskland: Uerdingen maskoten Grotifant elefanten - kritiserad för att ha attackerat ett fan som drog honom i snabeln tills huvudet ramlade av. Lokal media påpekade en "oroande trend", detta efter att Austria Wiens maskot Super Leo skrämde barn genom att vara "för full för att stå upp".

 

 

Mest uppriktig

Juli, Egypten: Al-Ahly tonåringen Ramadan Sobhi sa förlåt till Zamalek för en "respektlös" skrytuppvisning - han ställde sig på bollen med båda fötterna - vilket provocerade fram handgemäng. "Zamalek är en fantastisk klubb och jag respekterar dem." Oktober: Gör samma sak igen, också mot Zamalek, vilket ledde till ett slagsmål med alla 22 spelarna och tränarna involverade.

 

 

Största bakslaget

Augusti, Ryssland: Chefen för högsta ligan Sergej Cheban reflekterar över den svåra pressen efter att ligans officiella "Miss Charming" avslöjades som nynazist. "Drt var oturligt för Olga, hon är verkligen en charmig tjej."

 

 

Plus: bästa löftet

Januari, Brasilien: Modellen Suzy Cortez: a) presenterar sitt nyårslöfte: "2016 ska jag inte ha något dåligt sex med fotbollsspelare - det är inte den jag är"; och b) firar att São Paulo köpt försvararen Diego Lugano genom att twittra en nakenbild till honom. "Välkommen #Lugano ... #missbumbum2015."

DET finns inga svarta ISIS-flaggor hängandes från fönstren, alla kvinnorna bär heller inte dräkt från huvud till fot i svarta burkor

   

NAV: Molenbeek kallas den jihadistiska huvudstaden i Europa.

 

 

 

 

AV: Patrick Knox, Daily Star on Sunday, söndag 15 maj, 2016:

 

Gatorna och affärerna ser ut som alla andra multikulturella områden i Belgiens huvudstad.

 

Det är långt ifrån det ruttnande gettot man skulle kunna föreställa sig i "västvärldens jihadistiska huvudstad".

 

Man kan promenera omkring utan att bli utstött som främling - så länge du inte är polis.

 

Men inne i några av dessa hem finns det gangsters och islamistiska fanatiker som stöttar en avskyvärd terrorgrupp som är ansvarig för hundratals dödsfall i Europa under de senaste åren.

 

Välkommen till Bryssel distriktet Molenbeek, det nu ökända högkvarteret för ISIS som ligger precis i det bultande hjärtat tillhörande EU.

 

 

OMRÅDE: Molenbeek ser inte ut som man skulle kunna föreställa sig.

 

Nästan varje gång när något hemskt illdåd utförs i Europa kan det länkas till det distriktet.

 

Oavsett om det handlar om tågbomberna i Madrid 2004, massakern not Bryssels judiska museum 2014 och den efterföljande skottlossningen året efter på ett höghastighetståg mellan Amsterdam och Paris, så finns det länkar till Molenbeek på ett eller annat sätt.

 

Nyligen iscensatte även jihadisterna de sjuka attackerna i Paris i november 2015 och morden i Bryssel i mars.

 

 

TERRORKAMPANJ: Karta över terrorattacker länkade till Bryssel-distriktet Molenbeek.

 

Det finns även sammanbindningar till Charlie Hebdo attackerna i januari 2015 och Jihadi John passerade genom Molenbeek på vägen till Syrien då han anslöt sig till den mordiska ISIS-armén.

 

Och det är här som planer på att mörda och lemlästa britter på hemmaplan och på semester på Costa Del Sol förmodligen kläcks.

 

Så att säga att det här stället har ett dåligt rykte är en episk underdrift.

 

Så många som 90,000 människor bor i Molenbeek, som nu har kastats in i rampljuset som en "jihadistcentral" i huvudstaden i ett europeiskt land som visar upp flest antal rekryter till ISIS per capita.

 

 

KAOS: 32 människor dödades i Bryssel-attackerna.

 

Ungefär hälften av människorna i det invandrartäta området är muslimer.

 

Många har sina rötter i Marocko och Turkiet.

 

Men integreringen in i det vanliga belgiska livet har helt klart misslyckats och gräsrotsstödet för islamistisk radikalism frodas.

 

 

KAOTISKT: Salah Abdeslam hittades i närheten av där han växte upp i Molenbeek.

 

Vart lojaliteten ligger avslöjades när rymlingen från Paris-attackerna, Salah Abdeslam, fångades av beväpnad polis.

 

Istället för att se på och inte riktigt fatta att en psykopat funnits mitt ibland dem, kastade en fientlig mobb föremål på poliserna, inklusive flaskor och stenar.

 

Videoklipp från incidenten visar stora aggressiva folkmassor på vägen där den dramatiska terrorräden utspelade sig.

 

 

SPÄNNING: Polisen skickades in för att skingra folkmassorna efter det att missiler kastats.

 

Kravallpolis kallades in för att kväsa oroligheterna då ungdomar deklarerade sitt stöd för deras "hjälte" Abdeslam, som hade gömt sig bland dem i fem månader.

 

Detta trots att terroristen var världens mest efterlysta man.

 

Journalister blir också måltavlor och invånarna där upprätthåller typiskt en tystnadens mur.

 

I januari attackerades tre reportrar när de försökte intervjua familjemedlemmar till Chakib Akrouh, självmordsbombaren som sprängde sig själv under en polisräd i Saint-Denis, Paris, efter attackerna i november.

 

 

Det är ännu värre för polisen.

 

Alla känner alla i det här extremt nära sammansvetsade och isolerade samhället.

 

En utböling upptäcks omedelbart.

 

Belgisk terrorpolis har funnit det nästan omöjligt att penetrera med undercoverpoliser.

 

Brice De Ruyver, den f.d säkerhetsansvarige för en belgisk premiärminister, har sagt att "vi officiellt inte har no go-zoner i Bryssel, men sanningen är den att de finns, och de hittas i Molenbeek."

 

Lokalbefolkningen stödjer antingen aktivt ISIS eller sympatiserar med dem, eller så är de för rädda för att uttala sig efter att ha hotats med konsekvenser.

 

Ironiskt nog ligger det som kallas ett "jihadistiskt löpande band" bara några få miles ifrån platsen där Europas chefer är baserade.

 

Fienden har inte bara stått vid grindarna, de har suttit precis under näsorna på höjdarna i EU:s maktcentrum.

 

 

NÄSTE: Abdeslam familjens lägenhet i Molenbeek.

 

EU-ledarna tog bort gränskontroller efter introduceringen av Schengen-avtalet 1995.

 

Detta tillåter terrorister att röra sig fritt, något som ISIS utnyttjar.

 

Terrorgruppens hatmanual som setts av Daily Star Online skryter öppet om hur lätt det är att springa i cirklar runt de belgiska myndigheterna.

 

De skrävlar även om sammanlänkningarna med Molenbeeks blomstrande gängkultur.

 

 

LOKALA KRIMINELLA: Hjärnorna bakom Paris-attackerna Abdelhamid Abaaoud och Salah Abdeslam.

 

En av dem, Svarta flaggor från Islamiska Staten, säger: "Dessa gäng växer och blir starkare.

 

"Den otroliga grejen är att de flesta gängen i Europa kommer från muslimsk bakgrund.

 

"Så medan regeringen slösar sina pengar på att arrestera praktiserande muslimer som flyr till Syrien med anklagelser om 'terrorism', försvagar de sin polismakt och ger därför framtida Mujaheddin chansen att få vapen från gäng och svarta marknaden för framtida jihad."

 

Flera av de som utförde attackerna i Paris, inklusive Abdeslam och ringledaren Abdelhamid Abaaoud, kom från det oroliga området och var involverade i brottslighet.

 

 

LOKALA SKURKAR: Bryssel självmordsbombarna Khalid och Ibrahim El-Bakraoui var f.d rånare.

 

Belgiska terroristanalytikern Pieter Van Ostaeyen sade följande till Daily Star Online: "Många av killarna i deras nätverk hade eller har en kriminell bakgrund och band till den lokala gangsterscenen.

 

"Dessa band såg till exempel till så att Salah Abdeslam kunde stanna under radarn i Bryssel i nästan fem månader."

 

Men Mr Van Ostaeyen sa att situationen i Molenbeek inte är ny.

 

Han sade: "Situationen har utvecklats i årtionden.

 

"Siffran för arbetslöshet i det här området är extremt hög och många människor som bor här har flyktingbakgrund.

 

 

Mördare: Flygplatsbombarna Ibrahim el-Bakraoui, Najim Laachraoui och Mohamed Abrini.

 

"Om vår inrikesminister sa att han skulle städa upp Molenbeek borde han faktiskt investera i bostäder, infrastruktur och utbildning.

 

"Om vi fortsätter förneka att problemet existerar kommer det bara växa sig större."

 

Han tillade: "Det är fel att tro att det bara är Molenbeek.

 

"Problemet är att hela kanalzonen i västra Bryssel är utfattigt."

 

 

TONÅRING: Nytt foto på Younes Abaaoud, t.h., med ISIS-krigare.

 

Hjärnan bakom Paris-attackerna Abaaoud dödades i belägringen av Saint Denis efter Paris-attackerna, vilket Frankrike säger omintetgjorde den andra planen.

 

Men nu har hans 15-åriga bror Younes Abaaoud lovat att fortsätta striden i Syrien och hämnas sitt syskons död.

 

Ett fotografi av tonåringen, en av de yngsta ISIS-jihadisterna efter att han gick med 13 år gammal, dök upp den här veckan.

 

Utan tvekan kommer han inte bli den sista jihadisten från Molenbeek - terroristhuvudstaden i västvärlden.

Parallella samhällen, gängkrig, no go-zoner. Detta är något av det vi nästan upplevde på en kort reportageresa till Sverige

   

Sverige 2016, den osminkade sanningen: En kvinna med hijab prommenrar rakt förbi polisstationen i Strömstad. Detta sker mitt på ljusa dagen i en vanlig svensk stad. Polisen ingriper inte. Foto: Hans Torvald Nøstdahl

 

 

AV: Simen Sætre, Morgenbladet, fredag 13 maj, 2016:

 

Vi uppfattar det redan vid gränsen. Flera bilister kör åt motsatt håll, i full fart bort från Sverige, som om de flyr från något.

 

Kanske reser de bort från det kaos som de senaste veckorna har skildrats i norska medier.

NRK 8:e maj: "Svensk polis: - Vi är på väg att tappa kontrollen." "Laglöshet råder". NRK visar 55 områden där kriminella nätverk har inflytande, enligt NRK kallas de "no go-zoner" och är fulla av "våldsförhärligande, religiösa extremister". Dramatiska bilder: "Här jagas NRK:s reportrar bort från kaféet." Reporter Anders Magnus och fotograf Mohammed Alayoubi intervjuas: "Det är som en krigszon".

 

NRK TV, 8:e maj: Reporter Ander Magnus står för den agendabefriade frågeställningen. Alla likheter med Morgenbladets egen intervjuteknik i det här reportaget beror på lathet.

Dagbladet 9:e maj: "Det här är Sveriges Mogadishu." Flera dramatiska skildringar: "Han stramar upp ansiktet, ser rakt på oss. Ögonen hårdnar. Nu bubblar det i hans blod, vi kan se det. Journalister är inte populära här i Rinkeby." "Ändlösa rader av kolgråa flerlägenhetshus. De ser trista ut, nästan döda." "En politisk mardröm".

Dessförinnan, i april, ett flertal artiklar i Aftenposten. "Svenska bostadsområden förvandlades till fästningar", ja, "ointagliga fästningar". "Vilda skottlossningar" på öppen gata med kalashnikovs. "Barn bär vapen och kriminella opererar fritt".

 

Allt detta medan ingen törs ta tag i det. Det är tabu. Ingen skriver om det, bortsett från NRK, Aftenposten, Dagbladet, VG, Dagsavisen, svenska och norska tidningar, Fox News, New York Times och några få till.

Vi hade själva tänkt resa till Rosengård i Malmö, men det var knappt om tid och vi antog att vi även i andra städer kunde våra fördomar bekräftade - Rosengård är ju också en "no go-zone".

Strömstad var tillräckligt dramatiskt, skulle det visa sig.

 

Redan vid inkörningen till staden såg vi de första tecknen. Affärer med halalkött. En butik hade tagit namnet "Revolt". Folk kastade snabba, skeptiska blickar mot oss på de tomma gatorna. En butik var täckt med arabisk skrift, som en hemlig kod till terroristceller. I parken fanns ett område avstängt med röd-vita band, som i en no go-zon.

På busstationen försökte vi få kontakt med en icke-västlig man.

- I'm no speak Swedish, sa han.

Då vi smygfotograferade honom på avstånd reagerade han med skepsis, som för att markera att vi liksom inte var välkomna.

Några mörkhyade män ropade mot oss då vi bad om en intervju:

- Vi har inte tid nu, beklagar!

De skyndade sedan vidare i rask takt, som om de försökte dölja något.

 

No go-zon: Ett avspärrat område markerar en no go-zon mitt i centrala Strömstad. Det röda och vita bandet kan föra tankarna till polisavspärrningar runt scenen för brutala mord i uppgörelser mellan skrupelfria invandrargäng som på fritiden hänger sig åt massvåldtäkter av blonda, svenska kvinnor utan att polisen törs ingripa. Foto: Hans Torvald Nøstdahl

 

 

Vi börjar prata med Jennifer Johansson (21).

 

- Var är det farligast här?

- Det är väl mest i centrum.

 

- Finns det platser du inte törs gå till?

- Jag vågar alltid, jag går dit jag vill. Händer det något så händer det något.

 

- Finns det en moralpolis här i Strömstad?

- Inte vad jag vet, men det finns ju olika politiska grupper, som Sverigedemokraterna, som försöker att ta upp saker här i stan.

 

- Det låter nästan som en krigszon?

- Krigszon är kanske inte riktigt ordet.

På sättet hon säger det tolkar vi det som att hon ändå menar det, att ja, Sverige är lite som en krigszon, något vi ser exempel på överallt. På en bakgård observerar vi två män med invandrarbakgrund som hastigt drar en resväska in i en bil och kör iväg.

 

På torget blir vi vittne till något som troligen är ett våldtäktsförsök. En ung man med mörkt hår lyfter en ung, blond kvinna, medan hon ropar "larva dig inte! Släpp!" Mannen ger sig inte, utan ler bara. Kvinnan ler också, som hypnotiserad, kanske vågar hon inte annat, kanske är hon rädd för repressalier. Ingen ingriper. Ett par äter mjukglass med ryggen till. En kvinna cyklar snabbt förbi, kanske i rädsla för att bli nästa offer. Polisen syns inte till.

 

Dagbladet, 9:e maj: En dagbladsk övning i dubbelkommunikation. Ingress: "Rinkeby är platsen där 16-åringar skjuter på varandra och journalister får stryk. Nu har lokalbefolkningen fått nog: De är trötta på svartmålningen."

 

Ett ungdomsgäng går över gatan. De kan inte vara äldre nio-tio år. De har skateboards och kepsar, minst två har invandrarbakgrund. De går in på ett konstgalleri. De bråkar och använder ord som "fan". En tjej går iklädd hijab. Det visar sig vara en skolklass, de ska se en utställning där barn har tecknat sina egna tolkningar av bestämda konstverk. Vi konfronterar Peter Uhr, som påstår sig vara konstproducent i kommunen, med att flera av teckningarna ser ut att visa våldsepisoder, maskerade män och polis.

- Tolkar du det så? Uppdraget var att teckna en präst vid sidan av sin bil.

 

- Flera av teckningarna framstår som extremt politiskt korrekta?

- Vi svenskar är förmodligen tillräckligt korrekta, men vi behöver deras oljepengar. Vi är Nordens tyskar.

 

Vi pekar på en teckning av en man som fått halva huvudet avhugget.

 

- Det är illa i Sverige nu?

- Stämningen är rätt så bra, skulle jag vilja säga. Vi är inte så jättedrabbade av Syrien. Detta är ett tryggt hörn av världen. Vi har mat på bordet. En och annan tiggare påminner oss om att vi har det bra. Det rullar på.

 

- Och nu tar alltså allt detta slut.

- Vi har levt i en fantastisk bubbla sedan 1950-talet. Kommer det en ny ekonomisk kris, kan det bli besvärligt, men vi lever på det försprånget vi har fått, som ni norrmän lever på oljan.

Mannen verkar överväga vartenda ord han säger, som om han är undertryckt av den politiska korrekthetens järngrepp och inte törs säga det han egentligen menar. Först när vi tolkar hans kroppsspråk och studerar hans små rörelser mycket tendentiöst klarar vi av att förstå det han egentligen försöker säga, mellan raderna, som i en tårfylld bön: "Hjälp oss, ni norrmän, det är bara ni som kan rädda oss, här finns ingen yttrandefrihet, bara dessa norska journalister törs skriva sanningen om Sverige, vi lever i ett totalitärt samhälle."

 

Varning: Moralpolisens förmaningar finns överallt. Här ser vi en teckning som troligen uttrycker att kvinnor måste bära burka. Foto: Hans Torvald Nøstdahl

 

 

För att hitta den verkliga, objektiva, osminkade sanningen, ringer vi precis som NRK:s Anders Magnus till Tino Sanandaji, ekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. Snabbt bekräftas våra misstankar.

 

- Är det omöjligt att säga det man menar i Sverige idag?

- Absolut. Vi har en extremt politiskt korrekt invandringsdebatt. Majoriteten törs inte säga vad de menar.

 

- Du säger enligt NRK att det finns 55 no go-zoner i Sverige?

 

- Siffran bygger på en polisrapport, men polisen använder inte det uttrycket. Det är en diskussion om ordet. Men enligt polisen handlar det om områden där kriminella gäng har stor inverkan. På lokalt språk kallas det av några för "no go-zoner".

 

 

- Det låter ju som ett krigsliknande tillstånd?

- Nej, det är överdrivet.

Chockade konstaterar vi att självaste Sanandjani nu, tydligen, har förlamats av en sådan politisk korrekthet att han inte törs säga sanningen. Vi kan bara spekulera om orsakerna. Rädsla för att bli av med jobbet? Rädsla för våldsamma angrepp från extremisterna? Som om han vill hinta om att det ändå råder ett krigsliknande tillstånd fortsätter han:

- Det är illa, men man ska inte missbruka det ordet. Man kan lugnt gå runt i Rinkeby under dagtid utan att bli överfallen. Problemet uppstår på kvällstid, om man är ambulans eller polis, eller tillhör fientliga gäng.

 

- Sopas problemen under mattan?

- Definitivt. Det är talande att det bara är NRK som visar det här. Aldrig i Iran, som jag kommer ifrån, kan alla problem sopas under mattan, något kommer alltid fram i media, men det finns saker som nästan aldrig nämns i svenska medier. Norska medier skriver mer om problemen i våra förorter än svenska medier själva gör.

 

- Vi norrmän skriver mer om detta än svenskarna själva?

- Ja, vissa saker skrivs det mer om i norska och danska medier. Ett exempel är händelsen i Kungsgården i Stockholm, där invandrarkillar angrep unga tjejer för några år sedan. Det blev mer omtalat på den norska sidan Journalisten.no än i någon svensk media. Jag måste sitta med Google translate och översätta från norska för att få reda på vad som egentligen hade skett i Stockholm.

 

Vid ingången till en butik har moralpolisen satt upp ett förbud mot att ta med sig hundar in i butiken. I frysen ligger halalkött uppskuret, blodiga, råa köttstycken upphackade med köttyxor och knivar. Vi tar bilder på flera icke-västliga varor; ris, oliver, turkish delight. Några utställningsdockor är iklädda hijab och deras ögon lyser som radikaliserade självmordsbombare. Det är då det sker. En brysk man kommer mot oss.

- Varför har ni inte bett om tillåtelse att få ta bilder?

Han stramar upp ansiktet, ser rakt på oss. Ögonen hårdnar. Nu kokar det i hans blod, vi kan se det.

- Man måste fråga om lov, vet ni inte det?

Det är tydligt att butiken är en no go-zon. Den icke-västliga mannen vill markera vem som är chef här, att vi som vita är underlägsna. Runt oss i butiken hör vi röster, "salam alaikum", något vi tolkar som "döda dem, döda de otrogna!" Det är som i en krigszon.

Butikschefen kommer mot oss, med kulmage som i maffiafilmer. Han kräver att få se presskort. När han fått se presskortet säger han att vi är välkomna och erbjuder oss gratis dricka, troligen i ett försök till korruption, eller för att förgifta oss.

 

 

Det är då vi ser det, i kyldisken. Butiken gör öppet reklam för IS. Det är nu vi inser hur illa det är ställt. NRK meddelade att en svensk förort är "värre än Kurdistan för 50 år sedan", Dagbladet drog parallellen till "Mogadishu", men var finner man idag "ointagliga fästningar", "vilda skottlossningar", en totalitär politisk korrekthet och horder av syrier? Överallt ser vi tecknen. En kiosk erbjuder "mjuk-IS", en restaurang "IS-kander". Ett postkort: "Gratt-IS". En öppen lastbilsförsäljare: "f-IS-k".

Varför ingriper inte polisen?

Med en ilning längs ryggraden ser vi skylten på polisstationen i centrum: Pol-IS.

 

Vi kastar oss in i bilen och kör raka vägen hem. Vi har bara varit i Sverige i tre timmar, men redan har vi fått våra värsta fördomar bekräftade.

 

Bilden: Manchester Uniteds enskilt bäste spelare, David de Gea, lyfter FA Cupen mot skyn i lördags kväll efter att United säkrat sin 12:e inteckning i den gamla fina cupen. Det tar inte på något vis bort all skit vi har fått genomleva den här säsongen, men en liten tröst är det allt och fint för spanske Dave att hans fenomenala insatser även får generera en silverpokal, inte bara rädda poäng mot skitlag.

Hallo på er alla igen, wow, jag har inte riktigt hunnit hämta mig än! Efter en säsong där man många gånger trott att, nej, nu kan vi inte sjunka lägre, så har mumin och klubben ändå lyckats ta oss ännu en nivå längre ner i skiten, var det otroligt skönt att få vinna FA-Cupen i lördags. Det finns många "fans" som inte känner till vår historia i den här cupen och vad den betyder för oss, men de kan dra åt helvete, att vinna världens äldsta cup med det här formatet betyder fortfarande oerhört mycket. Det här är inte att göra som Arsenal, komma fyra och vinna FA-Cupen och se sig själva som världsmästare. Långt därifrån. Men med tanke på vart vi befinner oss efter Moyes och mumins framfart är det en riktigt skön framgång. Jag lovar att jag inte trodde på det överhuvudtaget när vi haltade oss fram till en 1-0 vinst mot Sheffield United i tredje rundan den 9 januari. Ska även erkänna att jag inte trodde mycket alls om oss då överhuvudtaget, detta efter att ha upplevt en av de värsta december-månaderna med United under min tid som supporter. Segern mot Sheffield kom på straff, på övertid! Sen har vi slagit ut Derby, Shrewsbury, West Ham (efter omspel) och Everton innan vi vände och vann mot Palace i lördags. Visst kan man argumentera för att vi haft en "enkel" väg fram till bucklan, men man kan bara besegra det som ställs framför dig och efter skiten vi har serverats under mumin hade nog ingen blivit förvånad om vi åkt ut mot Derby eller Shrewsbury. För att sedan få höra honom säga att processen går åt rätt håll och att det var ett framsteg och hylla att vi hade mer bollinnehav än motståndarna och bla, bla, bla.

Jag ska villigt erkänna att jag tvivlade starkt på någon cupvinst när Puncheon piskade in 1-0 bakom DDG. Matas kvittering ledde till jubel och Smallings utvisning till mörka tankar. Jag är inget fan av Jesse Lingard. Ja, han är snabb, men det är inte så mycket mer och efter hans "uppvisning" på bussen på vägen till ligamatchen mot West Ham sjönk han om möjligt ännu mer. Kan inte säga att jag jublade när han byttes in, men vilket jävla mål han gjorde. Och att vi sen slipper se Blind ge bort bollen så de kunde kvittera, eller någon annan hjärndöd aktion, gjorde mig glad. Gillade aldrig att se den skrynklige schäfertiken och hans prinsessor gå om oss i antal vunna FA-Cuper, men nu är vi ifatt och kan förhoppningsvis bygga vidare på det.

Att sedan, på min födelsedag, få läsa att mumin fått sparken, ja det gjorde liksom inte veckan sämre på något vis. Kändes otroligt skönt. Har hoppats på det sen i höstas och framförallt sen i julas. En säsong till med honom vid rodret tror jag inte min lever hade klarat av. Men det ska jag be om att få återkomma till i ett senare inlägg.

För vi ska inte glömma att redan på onsdagen förra veckan började vår underbara vecka. Väldigt många rapporterade att scouserna bara skulle åka ner till Basel och hämta hem Europa League titeln och därmed säkra en direktplats i nästa säsongs Champions League (som Englands 8:e bästa lag). Tysken med garnityren mer eller mindre lovade att göra dagens trupp till legendarer för alltid etc etc etc.

Den alltid lika "älskvärde" Stevie Me skrev inför matchen följande i the Daily Telegraph:

 

Jag kommer börja med vad att vinna finalen mot Sevilla skulle betyda för klubben.

 

 

En europeisk pokal; en plats i historien för alla dessa spelare och känslan av att de är i början av en ny era under en av de bästa tränarna i hans generation.

 

 

Det skulle då finnas en sådan optimism runt klubben och staden, grabbarna och supportrarna kommer redan att räkna ner dagarna till försäsongen börjar och ni kan garantera att allt prat i augusti kommer handla om vad som väntar härnäst för Jürgen Klopps lag - en möjlig utmaning om titeln.

 

 

Med kalibern på spelare de kan attrahera, och Champions League kvalificering, kommer det finnas tro på att Liverpool kan vara med och utmana.

 

 

Sen har vi den mörkare vägen, den som ingen av oss som älskar Liverpool vill tänka på. Det är den andra finalförlusten på bara några månader, det skulle störa den sköna känslan som uppnåtts genom att säkra det här flyget till Schweiz, underminera betydelsen av alla dessa notabla vinster mot Man Utd, Borussia Dortmund och Villarreal. Inte bara ännu ett år utan någon pokal, utan inget spel i Europa överhuvudtaget nästa säsong.

 

 

Det kommer ha en inverkan på kvaliteten av spelare Klopp kan attrahera, de ekonomiska belöningarna för klubben och truppens moral. Trots allt det positiva som skulle kunna tas från att ha kommit så långt så skulle det innebära en baksmälla. Det är det alltid när man förlorar en match av den här magnituden, men skillnaden mellan en minnesvärd säsong och en som det kan ta länge att komma över är ofantlig.

 

Ja, ni förstår ju själva. Men nu blev det ju inte riktigt så. Istället vände Sevilla 1-0 underläget och vann med klara 3-1. Scouserna hade ju dessutom lagt alla ägg i en korg och satsat allt på finalen, vilket betydde att de vilade flera tongivande spelare i ligan och tappade där många poäng och slutade på åttonde (!!) plats! Vilket i sin tur betyder att de inte ens är med i Europa nästa säsong.

Sen måste jag bara njuta lite extra i min schadenfreude, det här är nästan för bra för att vara sant.

Här får en glappkäftig scouser en tryckare rätt i nyllet av ett Sevilla-fan när det blev lite tumultartat mellan spanjorerna och de "fräcka scouserna" på läktaren:

   

Här har ni den aktuelle scousern innan dagsedeln då han förutspådde matchresultatet. Eftersom han kommer från självömkanshuvudstaden så tror han att han och Liverpool är speciella, därför står resultatet "skrivet i stjärnorna".

https://twitter.com/daveymcwise/status/733034467699380226

Och så här såg han ut efter klappen på kinden från spanjoren, inte lika hård och självsäker då. Hade ju nästan betalat pengar för att få se honom efter själva matchen, men det här duger gott.

 

En fullständig utredning av söndagens uppskjutna match på Old Trafford - vilket den lokala polischefen ropat på - känns absurt överdrivet och riskerar t.o.m att överskugga "Allahu Akbar" träningsincidenten på the Trafford Centre

   

"Jag kan inte hjälpa det men det känns som att mycket av ångesten och ilskan som flyger runt inte egentligen handlar om det låtsade rörbombsfiaskot, utan om post-Ferguson fiaskot." Fotografi: Andrew Yates/Reuters

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 18 maj, 2016:

 

 

Med den bästa viljan i världen känns detta som förnedrande tider för Manchester Uniteds rojalistiska hovleverantör, en gång i tiden guldstandarden för allt från viner till logistik. Förra veckans onödiga sena ankomst för lagets buss till Upton Park ställde frågor till Bulova. "Den Officiella Tidhållarpartnern för Manchester United". Men vid den tidpunkten var United åtminstone schemalagda att avsluta säsongen i tid. Sedan dess har du kanske kunnat urskilja lite oordning orsakat av vad vi kommer klassificera som de Officiella Säkerhets Sökningsexperterna för Manchester United.

 

 

Under dagar som nu tillhör det förflutna verkade själva tiden vara en del av klubben där tidens lagar underordnades en högre form av mätning: Fergie time. Då var United i topp och säkra där i april. Nu kommer de femma under den andra halvan av maj. Inget av det ovan skrivna är menat att ge klubben vad deras egna källor lovar den aktuella "idioten" på Security Search Management and Solutions - nämligen "en riktig omgång". Men jag kan inte hjälpa det, men det känns som att mycket av ångesten och ilskan som flyger runt inte egentligen handlar om det låtsade rörbombsfiaskot, utan om post-Ferguson fiaskot." Utbildningshjälpmedel är bara något annat att addera till den långa listan med titeln Vad Vi Pratar Om När Vi Pratar Om Fergie. Bomber på muggen är den senaste grejen som många anser "inte skulle ha hänt under Sir Alex", men men alla sakers största sak är såklart Europa League fotbollen. Utbildningshjälpmedlet är bara en intrig.

 

 

Inte för att den allmänna säkerhetens konsekvenser helt kan avfärdas. Oavsett hur Keystone Cops (https://sv.wikipedia.org/wiki/Keystone_Cops) det verkar vara så tjänar uppvisningen av rörbomb/sökhundar som enykter påminnelse. Det mycket komplexa moderna säkerhetshotet betyder att vi är engagerade i konflikt och ombudskonflikt på ett antal teatrar, inklusive den afghanska teatern, den syriska teatern och Drömmarnas teater.

 

 

Trots detta känns reaktionen på Uniteds uppskjutna match mot Bournemouth i söndags ändå absurt överdriven. En vansinnig Greater Manchester borgmästare och police and crime commissioner (https://en.wikipedia.org/wiki/Greater_Manchester_Police_and_Crime_Commissioner), Tony Lloyd, har ropat på "en fullständig utredning". Verkligen? Det finns garanterat tillräckligt många riktigt hemska saker som händer i världen utan att polisöverheter behöver väta sina byxor gällande falska alarm. Men om det ändå blir en faktisk utredning, hoppas jag att Sir John Chilcot genomför den, för jag skulle vara ganska nöjd att få rapportera om det i den nya post-Ferguson mätningen för elasticitet: Chilcot time.

 

 

Dessutom vet jag att den absolut sista saken Mr Lloyd skulle vilja få se är att ilskan över den klumpiga Old Trafford övningen skulle skymma en annan kritiserad säkerhetsövning, den här gången pratar vi om den som organiserades av Greater Manchester polisen. Det var, trots allt, så sent som i förra veckan som en simulerad självmordsbombning i Manchesters Trafford Centre kritiserades för att den innehöll en "bombman" som helt onödigt skrek "Allahu Akbar" då han startade övningen genom att detonera sina låtsassprängämnen.

 

 

Det finns ingen mening med att spekulera om huruvida något av detta skulle ha hänt under Sir Alex Ferguson, den f.d United managern strök uttryckligen sig själv från att ställa upp i valet till borgmästare i november förra året. Allt vi kan göra är att konsultera våra Bulova klockor och fundera på huruvida det är fler bombövningar på gång under sommaruppehållet från fotbollen i Manchester.