Imorgon är det dags att "bomba ur sig", som Fredrik och Filip brukar säga. Det vill säga att det är dags för ett större alkoholintag från runt lunchtid och framåt. Sånt är alltid trevligt. Fantastiskt trevligt sällskap, ledig från kneget, bra musik, god mat och briljant dryck - då är det jävligt synd att klaga! Men innan denna barbariska tillställning inleds kastar jag avundsjuka blickar mot Merseyside, där Rooney levererat ännu en världsklassinsats för sin nygamla klubb...

 

Rooney

Såg att Mourinho berättade för pressen att han blev "emotionell" när Wayne Rooney avslutade sin 13-åriga karriär i Manchester United och gick tillbaka till pojkklubben Everton.

Det blev vi alla José, jag lovar:

https://giphy.com/gifs/reaction-no-here-I4Jmrcjnr8Zfq

I torsdags (27/7) gick Everton in i den tredje kvalomgången till kommande säsongs Europa League-spel. De tog då emot den slovakiska jätten Mestský futbalový klub Ružomberok hemma på Goodison Park. Efter heroiskt spel lyckade de blåa scouserna besegra denna gigant, som slutade trea efter titanerna Žilina och Slovan Bratislava i Fortuna Liga (högstaligan i Slovakien) förra säsongen, med 1-0.

MFK Ružomberok är så bra att de fick gå in redan i första kvalrundan, där eliminerade de den serbiska jätten Fudbalski Klub Vojvodina med totalt 3-2, innan de vände blicken norrut och körde över norska SK Brann från Bergen med sammanlagt 2-1. På torsdag (3/8) tar de emot Rooneys Everton hemma på Štadión pod Čebraťom för returmötet.

För den som är intresserad kan ni se Ružomberoks geografiska placering i Slovakien här:

 

Hursomhelst så var jag under tiden för denna jättematch ute och surfade på BBC:s hemsida i ett annat ärende och såg då att matchen höll på och med tanke på Rooneys ganska tuffa uttalanden så förväntade jag mig att han skulle gå in direkt och leda sitt älskade Everton till en solklar vinst och verkligen sätta sin stämpel på matchen (*host, host*). Därför gled jag in på BBC:s live feed för att se vilken enorm nytta scousern gjort för de Blåa, det visade sig bli ren och skär underhållning:

 

 

22 minuter

Ett varningstecken. Wayne Rooney blir av med bollen i mittcirkeln.

 

29 minuter

Chans för Wayne Rooney! Dominic Calvert-Lewin gör bra ifrån sig efter högerkanten och vinner en förlorad kamp och hittar engelsmannen vid första stolpen, men hans touch är trubbig och bollen rullar iväg från honom, vilket betyder att han måste sträcka ut sig och kan bara tåa den tamt mot målet.

 

33 minuter

Ett skott högt upp i luften från Wayne Rooney.

Sedan inget nytt gällande honom förrän i den 63:e minuten

Wayne Rooney har nu flyttat ut till höger medan Sandro spelar i mitten. Jag såg inget under den inledande timmen som pekar på att Rooney är på sin rätta plats högst upp på topp. Det finns en anledning till att han förlorade sin plats där för England och för Manchester United.

Man ska dessutom veta att det finns många engelska fotbollsjournalister som fungerar lite som vår egen Bosse Petersson, d.v.s att man inte kan kritisera Rooney, oavsett hur dålig han är. Priset tog Bosse P nästan när han spenderat hela hösten med att berätta för oss att vi inte skulle döma ut scousern och att han alltid kan komma tillbaka och briljera e.t.c., e.t.c, bara för att plötsligt, tidigt i vintras, säga att han kanske haft det lite tungt, men att Bosse tyckte det såg ut som att Rooney tappat några kilon och nu skulle vara redo för att äntra storformen! "Kanske haft det lite tungt", det är ju också ett sätt att beskriva "världsstjärnan" Rooney förra säsongen. Och vad fan är det för superspelare som behöver spela 3-4 månader av säsongen innan han tappar några kilon och kan börja leverera? Det skulle vara spännande att höra Bosse P förklara det, över en eller tolv Guinness.

Samma mentalitet råder som sagt var bland många engelska fotbollsskribenter. Eller vad sägs om det här spelarbetyget från fredagens Daily Mirror:

 

Rooney 8 (av 10) (Man of the Match): den överlägset mest inflytelserika spelaren, höll helt briljant i bollen hela kvällen.

Och innan eventuella muppar som läser detta börjar vänta på att deras två hjärnceller ska krocka, så de kan formulera ett argt Facebook-inlägg eller hacka fram en kommentar här om att det bara är juli, försäsong och att ingen fotbollsspelare är på topp just nu så kan jag bespara er mödan, jag vet det. Men å andra sidan har ju Rooney själv satt ribban med sina hjärndöda uttalanden och det här är faktiskt en tävlingsmatch, som kan ta de Blåa scouserna till spel i Europa kommande säsong. Matchen spelades dessutom mot Slovakiens tredje bästa lag...

Som den plastsupporter jag är går jag nu och ställer mig i ett hörn med en strut på huvudet och skäms över att jag har kritiserat Wayne Rooney!

I snacket som går bland journalisterna som följer United i USA har det kommit fram en del intressant. Det kan inte ha undgått någon med någon form av intresse för de Röda att Mourinho har fått en hel del frågor om transfers, eller rättare sagt bristen på transfers. Han har svarat diplomatiskt och flera gånger sagt hur svårt det är på dagens marknad. Men jag minns också att han tidigt berättade att han redan i våras lämnade sin lista med spelare han önskade till Super Ed Woodward. Han nämnde även datumet då United skulle samlas på Carrington inför avresan till USA, och att då skulle truppen samt de nya spelarna vara på plats (var hans önskan).

Sedan dess har vi kunnat läsa att Super Ed Woodward var kvar i England för att styra ytterligare spelarköp i hamn, för att sedan triumfatoriskt anlända till USA och i princip deklarera ytterligare två tunga namn klara för United. Detta skulle, enligt informationen, ha skett i måndags eller tisdags (17:e eller 18:e juli). I skrivande stund (kl 16:39 söndag 23/7) har Super Ed fortfarande inte landat i staterna och ingen ny spelare är klar. Mourinho har dessutom varit ut och pratat om att han inte kommer gråta om det blir tre spelare, istället för fyra. Portugisen har även sagt att han har en önskan om att få in den tredje spelaren väldigt snart. Allt för att kunna integrera honom/dem i laget så fort som möjligt inför den nya säsongen, som börjar om precis tre veckor.

Natten till torsdag kommande vecka spelar United sin sista match i USA, mot Barcelona, och sedan flyger laget hem för att ladda om inför besöket i Oslo och matchen mot Vålerenga nästa söndag. Så frågan är om Super Ed ens hinner över till USA.

Tillbaka till snacket bland murvlarna i presskåren som bevakar United borta i Förenta staterna. Woodward har låtit det bli känt att han är väldigt arg på Mourinhos kommentarer gällande hur effektiva Uniteds rivaler har varit på marknaden och hans solklart tunt förtäckta känga mot Woodward. Portugisen är inte glad och gör inga försök att dölja det heller. Dessutom rapporteras det att managern är rasande på Anthony Martial, att han skulle kunna dumpa honom nu och han ska dessutom ha sagt till Woodward att byta honom mot Perisic, vilket Woodward inte vill. Anledningen till hans ilska mot fransmannen är hans attityd, (brist på) mognad och det faktum att han inte lyssnar.

Jag personligen blir inte riktigt klok på Martial. Han har ju visat att han kan göra saker som fansen älskar att se i en United-spelare. Men han visar ju även, ganska ofta, upp en helt annan sida. Han spelar för en av de största klubbarna i världen och jag är säker på att han får en hyfsad veckolön, borde räcka till någonstans att bo och tre mål mat om dagen. Till sist verkar det ju som att Luke Shaw har insett sina problem, att polletten har trillat ner och att han faktiskt tänker göra något åt saken, tyvärr verkar det inte gälla fransosen. Massvis av talang är inte tillräckligt bra vid den här tidpunkten av hans karriär.

Nu ligger han istället väldigt nära att bli sorterad i samma kategori Depay. Nani var en av de största ynkryggarna att någonsin dra på sig tröjan, men det går ändå inte att jämföra honom med den värdelösa holländaren. Jävlar i min låda så dålig han var. Nästan otroligt dålig till och med. Bilderna av honom då han gång efter gång sprang rakt in en av motståndarnas ytterbackar och gav de ett kontringsläge, medan han satt på arslet och viftade mot domaren, kommer förmodligen att förfölja mig resten av mitt liv.

Att spela för Manchester United är en ära. Det där miserabla franska ollonet spatserar runt och ser ut som om han gör oss alla en tjänst genom att vara där. Om han skulle få röra på sig och hans ersättare är äldre, något mindre talangfull, men åtminstone ser nöjd ut över att få bära tröjan, så kan jag leva med det.

Nu har det dessutom dykt upp en rapport som jag inte riktigt vet om jag tror på. Marco Verratti ska ju ha bytt agent till Old Traffords nya chefsagent, Mino Raiola. Omedelbart började det surras om United. Problemet är ju att Barcelona vill ha honom. Men tidigare i helgen dök Daily Mirror upp och sa att United är intresserade, men att "problemet" just nu är att PSG vill ha Martial i utbyte och att United har bekymmer med det. Jag vet inte ens om det stämmer, men om det gör det så är det skrämmande. Möjligheten att få en 24-årig Verratti i utbyte mot den tjuriga Martial kan väl inte ens Woodward ha några funderingar kring. Men det kan han säkert och jag är inte så säker på att det är det enda problemet som står i vägen för ett eventuellt köp av italienaren. Men det är onekligen en läcker tanke att se honom i Uniteds röda tröja.

Jag nästan längtar tills Mourinho ska skriva sina memoarer och han får berätta om allt som Woody har lyckats sabba. Det finns många kostymer i klubben som hatar Super Ed. Han beskrivs som en självcentrerad narcissist som alltid refererar till sig själv som den stora anledningen till framgångarna ute på planen. Vid julfesten för ett och ett halvt år sedan fick LVG gå in och ta micken ifrån honom då han stod på scenen och bladdrade på om att de skulle "titta på alla spelare jag har köpt, och jag kommer plocka in fler och göra klubben framgångsrik."

Och det här snacket om att Woodward inte vill byta Martial mot Perisic och att han ska ha tveksamheter inför att skicka fransosen till Paris och plocka in Verratti istället, det är skrämmande. Vad i helvete vet Ed Woodward om spelet och vilka spelare vi ska ha? Vill managern göra sig av med någon så är det så, det är inte öppet för ytterligare diskussioner. Vilket praktrövhål karln är!

Den gossen Rooney alltså...

Jag är fortfarande glad över att vi har gjort oss av med Wayne Rooney. Dessutom hade jag tänkt att inte skriva så mycket mer om honom, han är liksom inte vårt problem längre. Hade säkert plockat med den första artikeln om honom i höst/vinter då han supit sig redlös på någon bar eller pub. Kanske lagt upp någon bild på honom alldeles genomsvettig och flåsandes ur röven efter uppvärmningen. Men mest för att kittla alla nötter som mäter hur Röd man är genom att inte kunna kritisera någon United-spelare, oavsett vad den gör eller inte gör. Men så idag läste jag den här artikeln och då kom jag på nytt ihåg vilken jävla analsäck karln är:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2017/07/16/11461263-wayne-rooney-utfardar-en-varning-till-romelu-lukaku-gallande-manchester-united-efter-att-ha-bytt-plats-med-everton-anfallaren/

 

Jag menar hur jävla förvirrad, full, vilseledd, korkad är han när han häver ur sig detta:

 

 

"Under de senaste åren var det upp till mig och Michael Carrick att se till att de nya spelarna upprätthöll den standarden.

 

"Det blev allt svårare under de sista åren, med några av spelarna som kom till klubben. Det finns traditioner i United som måste upprätthållas. Det har blivit svårare, men det är inte mitt problem längre. Jag är bara extatisk över att vara tillbaka i Everton."

 

Det är fanimej nästan fascinerade att höra honom, Wayne Rooney, prata om att upprätthålla United-standarden. Något han inte gjort på bra många år. Det skulle vara riktigt intressant att få reda på huruvida han verkligen tror på detta själv. Jag tror han är så jävla full av sig själv och korkad att han gör det.

 

Jag kunde inte låta bli att skratta åt några artiklar i tidningarna dagarna innan hans flytt till Everton bekräftades. Han borde ju rimligtvis ha vetat om det, så då passade han på att se till så att tabloidfotograferna fotograferade då han besökte några olika gym. Han fotograferades även då han kom ut svettig från dessa, det behöver ju inte betyda att han gjorde någon nytta där inne, han kanske bara gick in och tänjde ut armarna lite så dröp det ur varenda por på honom sen, vad vet jag?

 

En dag fotograferades han när han klev ur ett gym i Liverpool. Då började folk på sociala medier prata om att i år kommer han att köra seriöst, nu kommer han snart vara tillbaka till den bra fotbollsspelaren Rooney och ta hand om sig själv fysiskt. Jo, visst, tänkte jag. Och mycket riktigt, några timmar senare dök den här bilden upp:

   

 

Det ligger nämligen ett McDonald's (minst) i Lymm, som är placerat helt perfekt mellan Liverpool och Prestbury (där han bor just nu). Och personalen där vittnar om att det är långt ifrån hans första besök på stället. United-fans med känningar över hela Manchester kan också bekräfta detta och att scousern gärna kör en McDrive på hamburgerkedjans restauranger i södra Manchester.

 

För er som inte är helt hemma på Manchesters geografi så ser ni här några viktiga platser för den svettiga "fotbollsspelaren":

 

 

Lite coolt ändå att vår f.d anfallare har fått göra ett kort inhopp i Simpsons:

 

 

 

Kommande vecka anländer transfergeniet Super-Ed...

I torsdags skrev den hyfsat seriöse James Ducker på Daily Telegraph följande:

 

 

Jose Mourinho och hans trupp är för närvarande i Los Angeles på Uniteds försäsongsturné i USA men exekutiva vice ordföranden Ed Woodward har stannat kvar i London den här veckan för att leda Perisic-förhandlingarna och kommer inte att komma till USA förrän på måndag eller tisdag nästa vecka.

 

 

Woodward kommer då att hoppas att han kommit riktigt långt gällande Perisic, som främst är en ytter men som också är bekväm med att operera bakom huvudanfallaren.

 

Så på måndag eller tisdag beräknas alltså transfergurun Super-Ed Woodward att landa. Frågan är väl bara om han anländer dit med hemligt flyg och har Perisic i portföljen, eller om han åker ut till träningsanläggningen och närmar sig Mourinho med ett grisflin och ger honom tummen upp.

 

Ja, ni är vid det här laget bekanta om mina tankar om herr Woodward och vet att precis vad som helst kan hända när han är inblandad. Men orden från Ducker känns oroväckande lika det som skrevs för några somrar sedan då United var i Australien på försäsongsturné. Och plötsligt begav sig Woodward därifrån och flög hem till England. Tidningarna gick ju i fullständigt spinn och plötsligt skulle han slutföra köp av ett tiotal världsstjärnor och ja, vi vet ju alla hur det slutade...

Stjärnan anser att de Röda Djävlarna saknar ledarna från hans bästa tid på Old Trafford "men det är inte mitt problem längre. Jag är bara extatisk över att vara tillbaka" på Goodison

   

Rooney är nu tillbaka på Goodison efter att ha flyttat till Man United 2004. (Bild: PA

 

 

 

 

AV: Simon Mullock, Sunday Mirror, söndag 16 juli, 2017:

 

 

Wayne Rooney har varnat Romelu Lukaku för att Manchester United inte längre har den sortens ledare i omklädningsrummet som hjälpte honom att bli en riktig vinnare.

 

 

Tretton år efter att ha lämnat Everton för att gå till United i en £26 miljoners (301,5m kr) affär har Rooney återvänt till sitt spirituella Merseyside-hem, medan Lukaku har flyttat åt andra hållet för £75m (869,9m kr).

 

 

Nu har Englands f.d lagkapten lyft på locket gällande de unika kraven som den belgiska anfallaren kommer möta som Old Traffords ledare i anfallet.

 

 

Och han avslöjade hur spelare utexaminerade från Class of '92, som Ryan Giggs, Gary Neville och Paul Scholes, spelade en avgörande roll i hans utveckling från tonårigt underbarn till Uniteds rekordmålskytt.

 

 

Då han ombads att erbjuda Lukaku några råd sade Rooney: "Det finns en standard som du måste hålla när du är i Manchester United.

 

 

"Det kom från managern Sir Alex Ferguson när jag gick till United och det överfördes sedan ner i omklädningsrummet av spelare som Giggsy, Gary Neville och Scholesy.

 

 

"Under de senaste åren var det upp till mig och Michael Carrick att se till att de nya spelarna upprätthöll den standarden.

 

 

"Det blev allt svårare under de sista åren, med några av spelarna som kom till klubben. Det finns traditioner i United som måste upprätthållas. Det har blivit svårare, men det är inte mitt problem längre. Jag är bara extatisk över att vara tillbaka i Everton."

 

 

Rooney markerade sin United-debut med ett Champions League-hattrick mot Fenerbache - och sedan är resten historia. Tillsammans med Carrick är 31-åringen den enda engelsmannen som har vunnit Premier League, Champions League, VM för klubblag, Europa League, FA Cupen och Ligacupen.

 

 

Och han har även slagit Sir Bobby Charltons målrekord för både klubben och landslaget. Nu måste Lukaku fylla skorna som han har lämnat bakom sig.

 

 

I United vann han massor av pokaler, inklusive Europacupen 2008. (Bild: Manchester United via Getty Images)

 

 

Och han slog även Sir Bobby Charltons målrekord för Old Trafford-jätten. (Bild: Man United via Getty)

 

 

Rooney sade: "Att spela för Manchester United är ett test av din karaktär, samt av din förmåga.

 

 

"Man måste vara tillräckligt stark mentalt för att acceptera utmaningen, för United är en fotbollsklubb som kräver framgångar.

 

 

"Romelu måste vara tillräckligt stark för att anta den utmaningen. Om han gör det, med skickligheten som han har, kommer han bli en succé. Men om han inte tar sig an utmaningen, om han oroar sig för saker och ting, då kommer det bli mycket svårare för honom.

 

 

"Förhoppningsvis har Romelu folk där som kommer ge honom rätt vägledning och få ut det bästa av honom."

 

 

Rooney har intentionen att addera till de 15 medaljerna ha vann i United efter att ha avslöjat att han hade andra erbjudanden, som skulle ha gett honom mer än de £300,000 (3,47m kr) i veckan som han kommer få in på bankkontot på Goodison, efter Evertons beslut att möta villkoren i kontraktet han hade på Old Trafford.

 

 

 

31-åringen har redan inlett målskyttet för de Blåa, detta i torsdagens träningsmatch. (Bild: Reuters)

 

 

"För att vara ärlig så hade det varit lätt för mig att sitta i Man United, sitta på bänken som jag gjorde förra säsongen, ta mina pengar och vi ses senare. Men jag är inte den sortens person," sade han.

 

 

"Jag kunde även ha fått mer pengar i andra fotbollsklubbar än här, men jag måste verkligen spela och jag behöver den utmaningen.

 

 

"Jag vill inte bara spela och inte bry mig huruvida vi vinner en pokal eller inte. Jag vill spela och vara framgångsrik. Ronald Koeman och klubben har visat mig ambitionen för vart de vill gå.

 

 

"Det var perfekt för mig att komma tillbaka. Självklart kommer det vara mycket press på mig, men jag är redo för det."

Skithuset Leiva och de vilseledda scouserna

Såg något rövhål på Twitter skriva följande hästpiss: "Lucas Leiva kommer lämna Liverpool efter en ärorik tioårsperiod där han vann en Ligacup."

 

Och scouserna kallar sig fortfarande för en storklubb. Brassen Leiva kom till tippen i juli 2007 och ser nu ut att vara på väg att dra därifrån, ganska precis 10 år senare. Under hans taktpinne på mittfältet (haha) har dessa skithus alltså bärgat EN pokal, Ligacupen 2012.

 

Och så tycker man att United har haft det lite knackigt på pokalfronten under senare år. Well, allting är relativt, som man brukar säga, för under samma tidsperiod har United plöjt hem 11 pokaler (4 Premier League, 1 FA Cup, 3 Ligacuper, 1 Champions League, 1 Europa League och 1 VM för klubblag). Liverpool matchas dessutom av giganterna Tottenham, Swansea och Birmingham, som alla tre också har bärgat en Ligacup var under de senaste 10 åren!

 

11-1 i antalet vunna pokaler, inklusive en treårsperiod efter Fergie där vi var skrämmande dåliga. Det skulle vara kul och intressant att höra en "i år är det vårt år" scouser kommentera det. Just ja, Fergie styr ju domarna så att alla domslut går emot sopdykarna och alla domslut går med United, hade ju glömt det faktumet.

 

 

Finns inga gränser för vilken skit scouserna kan kränga

Scousernas hat mot United och Manchester är episkt. Tro mig, jag har bevittnat det på nära håll. Det ödslas ingen kärlek från varken Uniteds supportrar mot dem, eller tvärtom, men underhållningsvärdet i att se en vansinnig scouser med ögongloberna på väg ut ur hålorna, ådrorna pumpandes vid tinningarna och armarna utsträcka i en flygplansgest är underskattat.

 

Med detta i åtanke blev jag inte förvånad då jag snubblade över den här bilden på internätet:

   

Det är en nyckelring från scousernas officiella Megastore och ska såklart föreställa den här störtbombade kyrkogården:

  

Det enda problemet är att den inte gör det, istället ser det ut som den här, inte helt friska, mannen:

  

Det är såklart Harold Shipman vi pratar om. Om ni inte har hört talas om honom tidigare så var han en doktor som dödade flera av sina patienter innan han 2004 hängde sig själv i sin cell i Wakefieldfängelset i West Yorkshire. Han är Storbritanniens värsta seriemördare, men ändå ganska populär bland många scousers. Varför då, kan man ju undra? Jo, många av hans offer kom från Manchester och om man lyssnar på dessa påhittiga scousers på det lite fräcka Anfield när de möter United kan man höra hyllningssånger till denna f.d doktor. Eller så lyssnar man bara på Wayne Rooneys brorsa, Graham, från hans uppträdande 2006. Texten? Här har ni den:

 

 

"One Harold Shipman, There's only one Harold Shipman. Scousers say thanks, Cos he only kills Mancs. Walking in a Shipman wonderland."

 

Följt av:

 

 

"Harold Shipman killed your nan, he's a Scouser."

 

Ni tror mig inte?

 

Om ni sedan går tillbaka till bilden på det som ska föreställa tysken med det eldbombade staketet i käften så rekommenderar jag att ni tar en titt på det som hänger till höger under honom. Jag förstår också att det ska föreställa Bill Shankly, men tycker att det ser mer ut som en nedlusad analöppning som gör flygplansgesten. Övertygad om att de två produkterna kommer bli bästsäljare i flatulenshuvudenas lilla butik.

 

Harrison, till vänster, tränade (från tvåan från vänster) Giggs, Butt, Beckham, Gary och Phil Neville, Scholes och Terry Cooke. DAVE THOMAS/MEN

 

 

 

AV: Oliver Kay, The Times, lördag 15 juli, 2017:

 

Beckham, Scholes, Giggs och Neville har varit och hälsat på Eric Harrison, den f.d ungdomstränaren i United som drabbats av demens.

Då han stod i hallen med sina gåvor - en morotskaka som han hade bakat med sina barn, samt en flaska whisky - blev David Beckham abrupt tillsagd att ta av sig sina skor. Han log nervöst och gjorde som han blivit tillsagd.

T.o.m nu, 25 år senare, befinner sig Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville och resten av Manchester Uniteds sagolika Class of '92 i Eric Harrisons makt. Hans röst, även om den är mer stapplande nu, får de fortfarande att höja uppmärksamheten. Under deras dagar i ungdomslaget fruktade de honom. Därifrån växte det fram en respekt och senare, då hans undervisningar tog dem framåt i deras ärofyllda karriärer, övergick det i vördnad.

Men nu finns det ett medlidande, det finns bestörtning och det finns djup, djup tillgivenhet för en storslagen fotbollsman vars hjärna har härjats av demens.

79-åringens tillstånd har varit en hemlighet som vaktats på nära håll av hans familj, som med växande förtvivlan har sett på medan sjukdomen har tagit över och tajtat till sitt grepp över honom. För några månader sedan kände hans barnbarn, Joseph Hilditch, att det fick vara nog. "Min pappa har fortfarande alla spelarnas nummer i sin telefon," säger Vicky, Harrisons dotter, "och utan att jag visste om det kontaktade Joseph några av dem - Ryan, Paul, Gary - och sade: 'Min morfar mår inte så bra. Skulle det vara ok för er att komma och träffa honom?' Inom en vecka hade de alla varit där. Joseph hade inte andats ett ord om det till mig. Jag gick dit en morgon och då var Ryan Giggs där. 'Vad gör du här?' 'Jag är här för att träffa din pappa.'

"Det var roligt," säger Joseph. "Grabbarna sade att de fortfarande kände sig nervösa när de var i närheten av honom."

"Man kunde se att respekten fortfarande finns där," säger Vicky. "De var även synbart chockade för det var inte mannen de kände som satt där. Min pappa känner egentligen bara igen oss, sin direkta familj. Förutom det har han fortfarande några av namnen i huvudet men han känner egentligen inte igen någon nu. Det blev en kort blick när de gick in, som om han visste att det var någon, men han visste verkligen inte att de var där. Men de var fantastiska och det var så underbart att de kom över.

"Efter det tror jag att Gary sade till David Beckham, som hörde av sig och frågade om han kunde komma upp. Vi sa inte till någon att han skulle komma. Vi ville inte ha någon yra."

"Jag sade till några av mina kompisar att han skulle komma, men jag sa inte när," säger Joseph.

"David hade kört upp till Halifax från London och han verkade nervös när han kom upp på uppfarten," säger Vicky. "Jag kunde se att han var chockad och upprörd först, precis som de andra grabbarna var. Han hade med sig en kaka som han hade bakat med sina barn - en morotskaka, underbar var den - och en flaska whisky, vilket var underbart av honom.

"Jag är inte ens säker på att min pappa insåg att han var där under större delen av tiden, men det var så fint av honom att komma hela den vägen. Han åt lunch med oss och min dotter ställde varje möjlig fråga till honom: 'Hur många tatueringar har du?', 'Har Brooklyn någon flickvän?' Han var helt otrolig, det var de allihop, och det var bara underbart att se vad min pappa betydde för dem."

 

Beckham besökte Harrison och hade med sig en morotskaka och en flaska whisky.

 

Som spelare hade inte Harrison några problem med att bli beskriven som en hårt arbetande spelare som

representerade många klubbar. Han var en ytterhalv vars lyckligaste tid kom när han spelade för Halifax Town i gamla Third Division North innan han gick vidare och spelade för Hartlepools United (under Brian Clough), Barrow och Southport. Han älskade kamratskapen i det hela, att dricka med familj och vänner i baren efteråt, men ute på planen var han otroligt driven. En lagkamrat från den eran minns honom som en fruktad krigare vars tacklingar var barnförbjudna och vars ritualer innan matcherna kretsade runt strömmar av invektiv om motståndarna: "Hur mycket f***ing hatar vi Tranmere Rovers? Och vad ska vi göra med dem?"

Hans dotter skrattar åt det och hon fick höra samma sak av Beckham, Scholes och de andra, att hennes pappa kunde vara milt skrämmande. "Det var roligt för jag varnade David om att min pappa hade börja svära då och då sedan demensen kom," säger Vicky. "David sade då: 'Börjat svära?! När vi var med honom var vartannat ord F-ordet!' 'Jag vet, men inte när han var hemma.'

"Jag vet att det alltid fanns två sidor av honom. Fotbollssidan och hemmasidan. Hans lagkamrater brukade kalla honom 'Chopper' (liten yxa/köttyxa), men hemma var han väldigt lugn, väldigt, väldigt fridfull; en underbar man, en underbar far. Han skulle aldrig ha drömt om att svära inför oss."

Men fotbollen var en besatthet. På hans bröllopsdag, i oktober 1962, utbytte han löftena med Shirley vid lunch innan han spelade för Halifax i en 2-2 match mot Shrewsbury Town på The Shay ett par timmar senare. "Han dök sedan upp till festen på kvällen med sina lagkamrater," säger Vicky. "Han missade när min syster Kim föddes för han hade fått en hjärnskakning den eftermiddagen. Han var på annat håll på sjukhuset då."

T.o.m under hans dagar som spelare studerade Harrison för att bli tränare i tron om att en karriär på sidlinjen skulle passa honom bra. Han var tränare under Gordon Lee i Everton innan han fick ta emot ett oväntat samtal från Ron Atkinson, som han hade blivit vän med flera år tidigare under deras tid tillsammans i militärtjänstgöringen för the Royal Air Force. Atkinson hade precis tagit över i Manchester United och ansåg att Harrison var den ideala kandidaten till det lediga jobbet som ungdomstränare.

När Alex Ferguson tog över 1986 tyckte han att klubbens ungdomsutvecklingsoperation behövde en översyn. Han sade till Harrison att, förutom Mark Hughes, så producerade inte United spelare i toppklass och menade att Harrison var tvungen att höja sig om de skulle kunna tävla med spelarproduktionen man såg hos Manchester City, som just hade vunnit FA Cupen för ungdomar. Harrison argumenterade för att underläget mot City handlade om scouting, inte träning. "Vi sluter ett avtal," sade han till Ferguson. "Du ger mig spelare med bättre kvalitet och jag ger dig fler ynglingar i förstalaget." Och resten, säger Vicky, är historia.

   

 

 

Harrison brukade kalla det för det bästa jobbet i hela världen, jobbet att träna några av de bästa ynglingarna i landet för Manchester United. Han ansåg att det inte handlade om att lära dem nya färdigheter, utan det handlade om att installera goda vanor och rätt värden i dem. Giggs, Beckham och Scholes hade talang i massor, men utmaningen var att utveckla denna skicklighet och göra dem till spelare som inte bara kunde möta, utan även höja standarden för vad som krävdes i förstalaget.

Han ville att de skulle spela snabb, skarp fotboll, sättet som Ferguson föreskrev, men för the Class of '92, precis som för alla andra före och efter dem fanns det också en stark och intensiv betoning på grundarbetet. Ett mantra handlade om att alltid titta "där och där", en snabb blick över båda axlarna innan man tog emot bollen: "Om jag inte ser att du tittar där och där plockar jag av dig."

En annan, mer allmän sak, handlade om att se till så att de spelade med både deras hjärtan och deras huvuden: "Det handlar inte om klubbmärket; det handlar om vad som finns under det. Om du bär det klubbmärket men inte tävlar hårdare än din motståndare kommer jag att släpa av dig och du kommer aldrig bära det igen."

Harrison brukade beskriva sin inställning som "90 procent armen runt axlarna, 10 procent spark i ändan", men det är de 10 procenten som hans spelare minns mest levande - inte minst hans tendens att banka på rutan från sitt rum med utsikt över planen på träningsanläggningen The Cliff om han såg att deras nivåer sjönk.

"Det var som att vara i armén och Eric Harrison var fanjunkare," skrev Giggs i sin självbiografi. "Jag fick några riktiga utskällningar av honom och man kunde inte svara tillbaka. Han var en skrämmande man. Han hade inga som helst problem med att skicka av en spelare från träningen, för att sedan följa honom till sidlinjen medan han stirrade honom i ögonen och utmanade honom att säga emot beslutet. Alla som fick den behandlingen höll upp sina händer och sade: 'Du har rätt, förlåt.' Han var tuff, men han var också en excellent tränare och taktiker. Han gjorde spelet så enkelt."

 

 

Hans framgångar kunde inte bara ses i utvecklingen av Giggs, Beckham och Scholes till världsklasspelare, eller i densamma av de mindre glittrande framgångssagorna Gary och Phil Neville, Nicky Butt och Wes Brown, utan också i den omättliga hungern och vinnarmentaliteten som satt stenhårt i de alla - individuellt och kollektivt - genom hela deras fantastiska karriärer. Det finns en arv kontra miljö debatt att ha här, samt enormt mycket beröm till Ferguson, men de här spelarna slutade aldrig att omfamna Harrison och den gamla skolans värderingar. Det är som Beckham uttrycker det: "Eric må ha haft en talangfull grupp med killar att arbeta med, men berömmet går till honom för att han förvandlade oss till fotbollsspelare och förvandlade oss till ett lag."

"Jag vet att han var hård mot de här grabbarna, men han älskade dem - inte bara de jag har nämnt utan även de som inte gick hela vägen," säger Vicky. "Han älskade sitt jobb, men han sade att den överlägset värsta delen var när han var tvungen att släppa spelare. Han avskydde det. Vi träffade Raphael Burke [en talangfull spelare i the Class of '92 som gled bort från fotbollen] nyligen och han sade att han då tyckte att min pappa var för tuff mot honom, han sade till honom att han behövde bli starkare, men att han flera år senare insåg att min pappa hade haft rätt.

"Han älskade Scholesy, verkligen älskade honom. Mark Hughes, från de tidigare åren, men han älskade dem alla. Han sade aldrig ett ont ord om någon av dem. Trots att han var väldigt hård mot dem då behöll han ett riktigt starkt band med allihop. Han hade en riktig samhörighet med de alla, vilket vi har sett sedan dess då han, så sorgligt, blev sjuk."

Harrison hade skurit ner på sina tränaråtaganden då den obevekliga inställningen hos hans Class of '92 ledde Manchester United till Champions League-vinst 1999. Sedan följde perioder där han jobbade under Hughes som tränare för Wales och som scout för Blackburn Rovers. Andra jobb som scout följde sedan, det sista av dem för Huddersfield Town, samt en roll som chef för den kortlivade David Beckham Akademin. "David såg verkligen efter min pappa," säger Vicky. "Han började få problem med hälsan då."

Mot slutet av hans arbetsliv började scoutresorna bli obehagliga - t.o.m en oro. Harrison började oroa sig för parkeringarna vid arenor som han hade besökt dussintals, t.o.m hundratals, gånger tidigare. Han började ringa sina döttrar, regelbundet, i panik gällande förnyandet av sin bilförsäkring, trots att den var betald. "Han visste då att något inte stod rätt till," säger Vicky. "Han fick det såklart diagnostiserat. Det var för ungefär tre år sedan."

Harrison diagnostiserades med blandad demens. Det är en kombination av åldersdemens, vilket orsakar en gradvis försämring av språket och kommunikationen, och Alzheimers sjukdom, som påverkar minnet, den kognitiva förmågan och insikten. "Det har varit fruktansvärt," säger Vicky. "En av de första sakerna var att göra sig av med hans bil, vilket var svårt. Efter det har det bara blivit värre och värre."

Det finns en självklar fråga att ställa gällande huruvida familjen tror att problemen härstammar från fotbollen. Efter fall som involverat Jeff Astle, Nobby Stiles, Martin Peters, Ray Wilson, Stan Bowles, Jimmy Hill och många andra satte FA och PFA ihop en studie i år för att besvara frågan, som anekdotiska bevis verkar peka på, huruvida "förekomsten av degenerativ neurokognitiv sjukdom är vanligare bland f.d professionella fotbollsspelare."

"Några personer har frågat oss det," säger det Vicky. "Vad jag skulle säga är att min farfar, min pappas pappa, också hade det. Om han inte hade haft det hade jag kanske tänkt: 'Ja, det är definitivt p.g.a fotbollen,' men nu är jag inte helt övertygad. När min pappa spelade så var det såklart den där hårda läderbollen med sömmen på. Det kan inte ha varit bra för dem. Om jag satt ner med någon och de hade all statistik, då kunde jag kanske bli övertygad.

"Vad jag vet är att min farfar och min far har haft det. Jag skulle kunna få det, men förhoppningsvis, med fler människor som pratar om det, med all forskning som pågår, så kan det bli ett genombrott - om inte för min generation så hoppas jag desperat för mina barns generation. Förhoppningsvis genom att prata om min pappas situation så gör vi något bra. Vi ska göra en cykeltur i september, London till Brighton, 54 miles (= 86,9 km), för att försöka samla in pengar till the Alzheimer's Society."

Under tiden kommer Harrison och hans familj, som så många andra, leva med de förödande effekterna från demens. "Min mamma [Shirley] har varit helt otrolig. Hon har gjort ett helt fantastiskt jobb med honom," säger Vicky.

"Hennes inställning är, 'Han är min man och han ska ingenstans och jag kommer se efter honom.' Jag var över till honom i morse och han sade: 'Du vet att jag älskar dig va?' Han har fortfarande den sidan, trots att demensen har tagit bort mycket av honom.

"Varje dag går han upp och de tar ut hunden på en promenad och de åker in till stan och äter lunch, promenerar omkring och åker sedan hem. Det är deras dagliga rutin och han är ok så länge det är så. Han åker till ett daghem en gång i veckan. Han är i det stadiet nu att han kanske behöver åka dit lite mer."

När det gäller fotbollen så är den tyvärr väldigt långt ifrån hans agenda. När United hyllade the Class of '92 i maj bjöd de in alla spelarna och tränarna till Old Trafford för att fira 25-årsjubileumet av deras triumf i FA Cupen för ungdomar. Harrisons familj tog emot priset å hans vägnar. "Det fanns inte en möjlighet att han kunde åka dit, tyvärr," säger Vicky. "Det är synd för han skulle ha älskat att ha få träffat killar som Chris Casper, Ben Thornley, Raphael Burke. Vi pratade med Sir Alex, som var helt briljant med oss. Han sade följande till oss: 'Eran pappa hjälpte till att skapa den här klubben.'"

Harrison har bara den mest avlägsna känslan av det arvet. "Han bär en gammal Manchester United-jacka," säger Vicky, "och om han träffar folk säger han: 'Manchester United, Class of '92.' Eller så säger han till Joseph: 'Har jag berättat för dig om the Class of '92?' Han vet att det finns något, men han vet inte vad."

Tittar han fortfarande på fotboll? "Det är en av de sorgligaste sakerna," säger Vicky. "Fotbollen har alltid varit hans stora passion. Han avbröt alltid allting för att se vilken match som helst - vilken fotboll som helst, på vilken nivå som helst - så det var förödande för oss när han tappade intresset att se det på tv. Det var då vi visste han var helt förändrad. Det är vad demensen gör. Tills det här hände hade fotbollen varit hans liv."

Ordet "underbarn" används ofta inom fotbollen. Vet inte hur många gånger jag har läst om "den nya Neymar", "den nya Ronaldo" (brassen) eller "den nya Ronaldinho" när någon tonårig brasilianare har gjort något som fångat journalisternas uppmärksamhet. Störst ett tag var väl amerikanen Freddy Adu, han var ju dessutom på väg till United, ganska många gånger. Det enda man frågade sig gällande honom var väl hur många rekord han skulle slå, vägen mot stjärnorna var tidigt utstakad, sen vet vi ju alla att det inte riktigt blev så.

Nu senast har vi kunnat läsa om brassen Vinícius José Paixão de Oliveira Júnior från det brasilianska laget Flamengo. Den nu 17-åriga forwarden kommer i juli 2018 att skriva på för Real Madrid för den nätta summan €46m (469,1m kr). Det gör honom till den näst dyraste spelaren att flytta från den brasilianska ligan, den dyraste är såklart Neymar, som Barcelona hostade upp €86m (877,1m kr) för. Real förklarade sedan i ett uttalande att de kommer äga rättigheterna till brassen f.r.o.m juli 2018, när han fyller 18, men att han kommer bli kvar med Flamengo t.o.m juli 2019, om inte båda parter kommer överens om något annat.

Jag har aldrig sett honom spela, men läst att han inte har presterat särskilt mycket på seniornivå. Det råder ju inga tveksamheter om att killen är en stor talang, men det mesta av det han presterat har skett på U17-nivå och även om det är bra gjort, så är det en enorm skillnad mot seniorfotboll på den allra högsta nivån i Europa.

 

 

Bara tiden kommer att visa huruvida han var värd investeringen som marängerna har gjort. Men nu ska vi gå vidare med en spelare som på sin tid av vissa (idioter) ansågs matcha Cristiano Ronaldo när det gällde talang och framtidsutsikter.

Minns ni Anthony Le Tallec? Inte? Konstigt, med tanke på att många Liverpool-fans argumenterade för att han var betydligt hetare än den unge Ronnie. Känner ni igen honom?

   

 

Här har ni aktersnurran Chris Bascombe i the Liverpool Echo då det begav sig:

 

Enligt alla som de tvingar att lyssna har United just köpt den bästa tonåringen i världen. Och herregud, snacka om att vi får höra det också.

 

 

Jag tvivlar inte på Cristiano Ronaldos skicklighet. Helt klart är han en talangfull grabb som kan stå på tröskeln till storhet. Det slår mig bara som ganska konstigt att ingen har gett samma uppmärksamhet till Liverpools lika fantastiska nya tonårsrekryt.

 

 

Tiden kommer avslöja vem som har gjort den bästa affären, men när det gäller värde för pengarna vet jag vem jag stöttar. Det är lite som att Houllier och Ferguson båda har käkat på samma toppklassrestaurang och fått välja deras respektive favoriter bland huvudrätterna på menyn.

 

 

Houllier har lyckats få sin rätt för en fjärdedel av vad Ferguson har betalat och ändå är det hans rival som får allt beröm.

Detta sanslösa underbarn tillhörde Liverpool 2001-2008 och var så otroligt bra att han fick spela hela 17 matcher och gjorde 0 mål. Istället blev han utlånad till storheterna Le Havre, St-Étienne, Sunderland, Sochaux och Le Mans. För tillfället spelar han för de rumänska jättarna Astra Giurgiu.

Ronaldo då? Ja, han hankar sig fram, fortfarande i skuggan av detta franska geni!

För er som läser min dynga regelbundet så känner ni till the Independents chefsskribent bland de som skriver om fotboll, herr Miguel Delaney, eller Multiple Miggs som han kanske är mer känd som:

 

I dag (tisdag 11/7) skrev han i en artikel att "Manchester United fortfarande ligger några miljoner under Internazionales prislapp på den kroatiska yttern Ivan Perišić, men de som befinner sig nära affären förväntar sig att den kommer slutföras för en avgift på ungefär £45m till £50m (517,8m kr - 575,3m kr) under nästa vecka.

 

 

"28-åringen har redan kommit överens om de personliga villkoren med Old Trafford-klubben, men Inter har varit tuffa i förhandlingarna och stått på sig, men United-källorna tror att en affär till sist kommer att bli av och att den engelska klubben lär matcha Inters krav - möjligtvis under de kommande dagarna.

 

 

"Nya Inter-bossen Luciano Spalletti, som tog över förra månaden, har offentligt varit hoppfull om att kunna behålla Perišić och sade till La Gazetta dello Sport att spelaren ännu inte har sagt till honom att han vill lämna.

 

 

"Det kommer bli färre chanser för de spelarna som är distraherade, och bättre chanser för de som vill stanna i Inter," sade Spalletti.

 

 

"Perišić är en viktig spelare för oss, vi räknar med honom. Låt oss se vad han har att säga, jag förväntar mig inte att han kommer säga att han vill lämna, det skulle vara illa. Vi får se vilka hans intentioner är. Men det är bara ni [media] som säger till mig att han vill gå, han har inte sagt någonting till mig. Men vi är Inter så vi kan bestämma oss för att göra vad vi vill."

 

Tycker ni att ni känner igen namnet Luciano Spalletti? Inte så konstigt, det var det skalliga rövhålet som ledde AS Roma säsongen 2006-07, du vet när vi mötte dem i kvartsfinalen i CL. De vann det första mötet i Rom med 2-1 och i returen på OT, ja då gav vi Spalletti livslånga mardrömmar:

 

Ska nu United komma in och hämta en av hans absolut bästa spelare också, ja då är det kanske bra att tokfan är skallig redan...

 

I helgen som gick firade jag nyheterna att Rooney äntligen har lämnat oss och att Röde Romelu nu är just Röd. Vem vet, till helgen blir det kanske dags att bunkra upp med en 10 flaskor kall Karlovačko?