Alla inlägg under december 2017

Av Mikael Holmkvist - 29 december 2017 20:58

Det anses "olämpligt" att fråga om pengarna bakom Pep Guardiolas lag, och andra ledande klubbar, men vi borde ställa de svåra frågorna

   

Shejk Mansour, t.h., med ordföranden Khaldoon Al Mubarak, på the City of Manchester stadium. Fotograf: Martin Rickett/PA Archive/Press Association Images

 

 

 

 

AV: Nick Cohen, the Observer, söndag 24 december, 2017:

 

 

Trots att jag kommer från den röda sidan av Manchester, vill jag att Manchester City ska vinna varje match de spelar nu. Att hoppas att City ska misslyckas är som att hoppas att en fantastisk sångares röst ska spricka eller att en balettdansare ska ska slita av en sena. Journalister har skrivit och sänt miljontals ord om intensiteten i Manchester Citys spel och skönheten i dess rörlighet. Man ser på och drar efter andan då varje perfekt passning hittar sin man och varje omöjlig aktion blir möjligt trots allt.

 

 

Allting som kan sägas borde ha sagts. Men här har du ord som du aldrig hör på BBC eller Sky och som du bara i sällsynta fall hör från de bästa sportskribenterna. Manchester Citys framgång är byggd på arbetet frampressat av härskarna i en modern feodal stat. Shejk Mansour, lagets ägare, är halvbror med shejk Khalifa, den absoluta monarken i Förenade Arabemiraten: en födelsehändelse som har gett honom ett berg av pengar och Manchester City Premier Leagues bästa spelare.

 

 

En absolut monarki är endast en diktatur dekorerad med fina kläder. De vanliga begränsningarna av yttrandefrihet, pressfrihet, rättsstaten, självständiga domstolar och demokratiska val gäller fortfarande i den emiratiska federationen med sju sultanat. Det är lika troligt att kritiker här försvinner eller hålls fånga utan någon rättslig process som i någon mindre glamourös destination. Rikedomarna som ser till att Pep Guardiolas årslön på £15m (178,4m kr) och lönenotan på £264m (3,14 miljarder kr) till spelarna kommer in i tid kommer inte enbart från oljan. De emiratiska monarkierna, Qatar och Saudiarabien förlitar sig på ett system av ekonomisk exploatering som du lär få svårt att hitta någon motsvarighet till.

 

 

I FAE i sin helhet är endast 13% av befolkningen fullvärdiga medborgare. I den glittrande turistresorten Dubai stiger medborgarskapet något till 15% och i Abu Dhabi-emiratet till 20%, men överallt finns det en underklass av invandrare som sköter merparten av jobben. Den självklara jämförelsen blir med apartheid: arabiska medborgare sitter i toppen, vita bosatta där har en del privilegier, som de färgade och asiaterna hade under den sista tiden under den sydafrikanska regimen, medan det smutsiga jobbet - från byggen till städning - utförs av föraktade invandrare från södra Asien.

 

 

Men jämförelserna med apartheid eller den israeliska ockupationen av Västbanken eller Amerikas gamla synder i södern fallerar för de unga arabiska prinsarna importerar deras arbetarklass istället för att styra över förtryckta invånare. Det är som om spartanerna skulle plocka in heloterna. Eller om bilder av barska spartanska militarister känns motsägelsefullt när de sätts på de slappa kropparna tillhörande Gulfaristokratin, kan vi istället säga Eloi som importerar Morlocker. Blygsamma arbetsreformer ska ha gjort det bättre för alla trälarna. Enligt lagen kan arbetsgivarna inte längre hålla ordning på dem med hotet om deportering till Indien eller Filippinerna om de inte behagar en nyckfull boss. I praktiken underkuvar absoluta monarkier jurister och kampanjarbetare som kanske kan tänkas ta upp deras fall. Nu, precis som alltid, tystas aktivister och arbetarna fruktar priset för att tala ut.

 

 

Man borde kunna berömma Manchester Citys fotboll och fördöma deras ägare. Eller, om det är att begära för mycket, så borde man åtminstone kunna prata om deras ägare eller nämna källan till deras rikedom. Om så bara flyktigt. Kanske bara en enda gång. Istället är det tystnad som råder. Då Mansour bygger ett globalt konsortium av klubbar, folk från Qatar äger Paris Saint-Germain och emiratiska pengar är på väg att köpa Newcastle United, har rika diktatoriska stater gått in i en konkurrenskraftig tydlig konsumtion. De skapar världens bästa klubbar och kan en dag komma att plocka bort dem in i en oligarkliga. Det handlar inte om att "föra in politik i fotbollen" när du bekymrar dig för shejk Mansour. Du inser att fotbollens framtid är politisk.

 

 

Tystnaden gällande nationalsportens öde täcker stora delar av det alldagliga livet. Vart du än tittar slås du av argumenten som inte framförs.

 

 

Mainstream-konservativa vägrar att göra sällskap med Tory-rebeller när det gäller att tala ut om farorna med Brexit. De gillar att skryta om att de är stabila och förnuftiga typer, utan någon tid för farliga experiment. Men när de konfronteras med den hänsynslösa nationalismen hos Tory-högern föredrar de det säkra valet att hålla tyst tills opinionen skiftat. Många Labour-riksdagsmän och journalister på vänsterkanten beklagar djupt Corbyn och den yttre vänstern. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att de pratar mycket privat, men kan inte tänka sig att yttra ett ord om en annan åsikt offentligt förrän Corbyns popularitet bland partimedlemmarna sjunker. De kommer också att tala ut när, och endast då, de kan vara säkra på att det är för sent för att uttala sig och utgöra någon skillnad.

 

 

Vi ser oss själva som mer befriade än våra förfäder, men samma repressiva mekanismer tystar oss. På 1700- och 1800-talet var det inte många som ville säga att vackra statliga hus och fina allmänna byggnader hade byggts för att britterna plundrade indier och förslavade afrikaner. Idag känns det lika "olämpligt" - för att använda ett modernt ord som stinker av viktoriansk snobbighet - att säga att en vacker fotbollsklubb har byggts på intäkterna från exploatering.

 

 

Fotbollssupportrar reserverar sitt hat för ägare som Glazer-familjen, som köpte Manchester United med lånade pengar och sög upp klubbens vinster för att betala av skulderna. Om miljarder är tillgängliga för att förvandla Manchester City eller Paris Saint-Germain till världsklassklubbar bryr sig inte fansen var pengarna kommer ifrån. Det gör inte heller de neutrala som älskar fotbollen. För dem är det lika miserabelt att prata om Manchester Citys ägare i Match of the Day som det är att prata om fabriksfarmarna med kalkoner vid matbordet under julhelgen.

 

 

Ärliga sportskribenter fruktar anklagelser om att de är glädjelösa puritanska tjatiga personer vars enda glädje är att förstöra nöjen för andra. I Storbritanniens tomma politiska landskap fruktar konservativa anklagelser om att de ignorerar folkets vilja gällande Brexit. Riksdagsmännen för Labour fruktar deras aktivister mer än deras väljare. Hos både Tory och Labour är det värsta som kan hända riksdagsmännen att de blir bortvalda. Mail- eller Express-journalister som kom ut emot Brexit skulle, förställer jag mig, riskera sina jobb eller flyttas vidare till en annan story. Men ingen tidning på vänsterkanten skulle sparka en kolumnist som kritiserade Corbyn. Det värsta de skulle få genomlida är frostiga ord från redaktörer och svammel på Twitter.

 

 

Vi bor inte i Abu Dhabi. Polisen plockar inte in dissidenter. Fångvaktare torterar dem inte. Men grupptryck och triviala rädslor är tillräckligt för att tysta nödvändiga argument. Om du inte har något nyårslöfte än så är det värdefullt att lova att behandla båda med föraktet de förtjänar.

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 20:41

 

 Abu Dhabis kronprins, Mohamed bin Zayed Al Nahyan, inspekterar sina väpnade trupper.

 

 

 

 

AV: Nicholas McGeehan, forskare för mänskliga rättigheter. Fokus på migrantarbetarnas rättigheter i Gulfstaterna. Lite fotboll också. Skrivet för Medium, söndag 17 december, 2017:

 

Jag har haft en idé till öppningsscenen för Amazon Prime's närgångna dokumentär om Manchester Citys 2017/2018-säsong. Den inleds med en dyster varning från en US-amerikansk nyhetsreporter på tv från 2009

: "En påminnelse om att vad ni ska få se snart är extremt våldsamt och stötande." Sedan en olycksbådande paus följd av hotfull musik medan de introducerar gryniga bilder på shejk Issa bin Zayed Al Nahyan då han använder ett redskap avsett för att driva nötkreatur framför sig på en f.d affärspartner som hålls ner av en polisman någonstans i öknen utanför Abu Dhabi. Den hotfulla musiken ersätts av ljudet från Manchester City-supportrar som hyllar deras ägare shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan - shejk Issas bror - till tonerna av kumbaya. "Sheikh Mansour m'lord, Sheikh Mansour," vrålar folkmassan medan vi ser Issa slå mannen med en bräda som det står ut en spik ifrån, hälla salt i hans sår, ge honom elektriska stötar och tända eld på honom. Vid det här skeendet måste producenterna stå emot ivern att lätta upp stämningen genom att visa något utsökt samspel mellan Kevin de Bruyne och David Silva. Istället följer kameran shejk Issa då han upprepade gånger kör över sitt offer i en Mercedes SUV, medan City-supportrarna fortsätter att hylla Abu Dhabis kungafamilj, vars pengar har finansierat deras resa till toppen av den europeiska fotbollen.

 

 

Scenen är nu satt för en lättantändlig analys av den moderna fotbollens mest ondskefulla välgörare.

 

 

Efter att nu ha krokat fast dig i den här skepparhistorien, är jag ledsen att behöva rapportera att producenterna och jag har kreativa skillnader gällande den här dokumentären. Enligt Manchester Citys hemsida "kommer den här banbrytande serien med flera avsnitt följa Klubben under den pågående säsongen, erbjuda fansen en insyn i det vardagliga jobbet i klubben," och det pratas om att "ta fansen in till den heligaste platsen på Klubbens världsledande träningsfaciliteter," samt "intervjuer med managern och tillgång till exekutiva möten." Så tyvärr kommer det inte bli något videointro med Al Nahyan-tortyr och ingen efterföljande granskning av hur skrupelfria skådespelare utnyttjar och manipulerar supportrars passionerade kärlek för sina klubbar. Det här kommer bli en varm, luddig vi-är-bara-en-grupp-hängivna-grabbar-som-drar-åt-samma-håll affär.

 

 

Den europeiska fotbollens andra framväxande supermakt är det Qatar-ägda Paris Saint-Germain, men medan det projektet hålls upp som ett ganska tafatt försök att köpa omedelbar framgång och dra bort uppmärksamheten från deras skrämmande behandling av migrantarbetare då de förbereder sig för VM 2022 i Qatar, lyfts Abu Dhabis Manchester City alltmer fram som ett exempel på Hur Man Driver En Modern Fotbollsklubb. En långläsning i the Financial Times den 9 december, som refererade till Manchester City-projektet och dess globala spin-off franchises i New York och Melbourne som en "Disneyfiering" av fotbollen, är det senaste exemplet på en väldigt väl underbyggd artikel som försäkrar oss om att männen bakom Manchester City är fokuserade på att bygga ett självförsörjande fotbollsimperium. Well det var det senaste exemplet på en sådan artikel. Mindre än en vecka senare, den 15 december, hade The Guardians långläsning titeln "Manchester Citys planer på global dominans" och än en gång såg man på projektet med mjukt fokus. David Conn och James Montague har upptecknat fotbollens portfölj av Faustiska pakter med imponerande och underhållande detaljrikedom och båda har varit rigorösa i deras granskning av Abu Dhabis aktioner och motiv, men de soliga bedömningarna av Manchester City-projektet är betydligt fler än de kritiska.

 

 

2012, när Manchester City precis började ta sina stora kliv i England, sade en senior undersökande journalist på ett stort brittiskt medieföretag till mig att deras kollegor på sporten skulle bli väldigt missnöjda om negativa nyhetsrapporteringar gällande Abu Dhabi-regeringens länkar till Manchester City ledde till att de förlorade tillgång till klubben och dess spelare. Nu när Manchester City ser ut att vara på väg mot en era av dominans, åtminstone i England, är det kanske dags att ta sig en ny titt på vilka som verkligen står bakom det här projektet och varför.

 

 

**********

 

 

Det initiala ansiktet för Abu Dhabi-övertagningen i september 2008 tillhörde Dr Sulaiman Al Fahim. "Jag ser mig själv som ordförande, som ägare, t.o.m vår officiella pressrelease sade att jag var ägare. Det var trevligt, jag gillar det. Jag tycker om när de sätter upp min bild på nyheterna," sade han till James Montague några veckor efter att affären hade gått igenom. Männen som verkligen stod bakom affären tyckte inte om att se bilden på Al Fahim på nyheterna och han flyttades tystlåtet åt sidan. Manchester City ägs nominellt av shejk Mansour Al Nahyan, som är så entusiastisk av sin investering på nästan £1 miljard (12 miljarder kr) att han har närvarat vid en match på nio år. "Mansour gillade inte uppståndelsen det orsakade", var den ganska osannolika förklaringen som en City-källa nyligen erbjöd Giles Tremlett för att förklara shejkens motvilja till att närvara vid matcherna. En enklare förklaring skulle kunna vara att shejk Mansour inte har någonting med Manchester City att göra och att det inte är hans pengar som är ansvariga för klubbens helt otroliga förvandling.

 

 

Abu Dhabi är det rikaste och mäktigaste av de sju emiraten som utgör Förenade Arabemiraten (FAE). Mannen som kontrollerar Abu Dhabi och dikterar politiken är shejk Mansours bror, kronprinsen Mohamed bin Zayed Al Nahyan. Och männen som sköter Manchester City är några av Mohamed bin Zayeds närmsta män, inte Mansours. Högst bland dem är Khaldoon Al Mubarak, klubbordförande sedan 2008, och kronprinsens högra hand. Mubarak är även vd för Mohamed bin Zayeds megaföretag Mubadala, som har tillgångar på £50 miljarder (600 miljarder kr), och investerar stora summor runtom i världen i sektorer så skilda som fastigheter, farmaceutisk vetenskap och flygindustrin. Mohamed bin Zayed är även den drivande kraften bakom FAE:s ansträngningar att utveckla en inhemsk försvarsindustri, vilket betyder att han nu kan tillverka vapen och sälja dem till hans egen alltmer aktiva armé. Mäktig och obesvärad av behovet att rättfärdiga hans krigshetsande i länder som Jemen, som han har hjälpt till att krossa, har Mohamed bin Zayed snabbt blivit ett militärindustriellt enmanskomplex.

 

 

En annan nyckelmedlem i teamet är australiensaren Simon Pearce, också en Manchester City-director, och Abu Dhabis chef för strategiska kommunikationer. Pearce gjorde sig ett namn hos PR-firman Burson-Marsteller, vars arbete med klienter som Nicolae Ceausescu, Blackwater och Union Carbide ledde till det berömda citatet "när ondskan behöver public relations, har ondskan Burson-Marsteller på kortnummer." Abu Dhabi gjorde en direktanställning och Pearce har uppdraget att skydda och promota Abu Dhabis rykte. När man undersöker deras motiv bakom köpet av Manchester City hjälper det om du tänker på Abu Dhabi som ett storföretag samt en stadsstat, och Pearce är lika bekväm med att erbjuda rådgivning gällande affärsavtal som han är när det gäller rådgivning som berör både inrikes- och utrikespolitiken.

 

 

Det här är inte spekulationer från min sida, du kan läsa några av hans e-mejls online på otaiba-inbox.com. De mest intressanta om fotbollen är de han skickat till Yousef Al-Otaiba, FAE:s ambassadör i USA.

 

 

**********

 

 

"Han är smart, han är slug och han fixar ett sjuhelvetes party" sade the Huffington Posts profil från 2015 på Otaiba, eller "Brotaiba" som var hans smeknamn i korridorerna på USA:s utrikesdepartement. Tyvärr för Otaiba sträckte sig inte denna slughet till att använda ett ordentligt krypterat e-mejlkonto, och ambassadörens Hotmail-konto, otaiba7@hotmail.com (ja, allvarligt), hackades och e-mejlen dumpades online. The Intercept har avslöjat det skandallösa innehållet i Otaibas e-mejl i flera fascinerande artiklar, men nästan ingen uppmärksamhet har riktats mot e-mejlen angående Abu Dhabis amerikanska soccer franchise, New York City FC. I ett e-mejl skickat den 5 maj, 2013 briefar Simon Pearce Otaiba, som han kallar "Chefen", om pr-implikationerna för att slutföra franchise-affären, som nyligen hade fått ljus kastat på sig i media.

 

 

"Nu när affären är ute i offentligheten skapar ytterligare fördröjning av beslutet gällande the franchise och arenan en ytterligare risk för projektet och ägarskapsgruppens rykte," skriver Pearce. På en lista över "nackdelar att ta i beaktande" säger Pearce att "AD/FAE-sårbarheter" kommer tas upp och listar dem som "bögar, rikedom, kvinnor, Israel." En annan nackdel han listar är det faktum att "ägarskapsgruppen redan definieras av media, politiker, samhället som Abu Dhabi och inte CFG [City Football Group]."

 

 

Pearce beskriver valmöjligheten att lämna affären som ett "stort bakslag för CFG:s affärsplaner" och en "missad chans för stora saker i NY." Självklart kände Pearce och co att fördelarna med att genomföra affären vägde tyngre än ryktesrisken, och två dagar senare, den 7 maj 2013, var New York City Football Club registrerad som en företagsenhet i staten New York, de blev därmed den nyaste franchisen i Major League Soccer.

 

 

Skärmdump av e-mejlet skickat av Simon Pearce den 5 maj, 2013.

 

 

 

När man tittar på hur Abu Dhabi har välkomnats i Manchester är det lätt att förstå varför de kände att det här var en risk som var värd att ta.

 

 

Abu Dhabi gjorde sina "stora saker" i Manchester 2013 när de gick in i en fastighetsaffär värd £1 miljard (12 miljarder kr) med Manchesters kommun. En rapport som presenterade "de detaljerade kommersiella arrangemangen" för joint venture-avtalet hölls hemligt för att det "involverade överväganden av undantagen information som relaterar till finansiella eller affärsmässiga saker för särskilda personer." The Guardian försökte komma åt rapporten genom en informationsfrihetsförfrågan, men kommunen avslog den och pekade på "risken för förutfattade meningar och skador för de kommersiella intressena." Det är inte klart om de menade de kommersiella intressena för kommunen eller de kommersiella intressena för Abu Dhabi, som i fallet med den här affären leds av ett företag registrerat offshore i skatteparadiset Jersey.

 

 

Efter att ha fått reda på kommunens nära affärslänkar med Abu Dhabi-regeringen skrev Human Rights Watch och Amnesty International till de två mest seniora personerna i kommunledningen, Sir Richard Leese och Sir Howard Bernstein, och bad dem att "ta några enkla och principfasta steg som skulle stötta offer för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och se till att Manchesters kommersiella relationer med seniora personer i FAE-regeringen inte besudlade stadens rykte." Brevet, som skrevs i mars 2016, gjorde referenser till kommunens firande av stadens radikala förflutna. (1862 vägrade fabriksarbetare i Lancashire - till stora personliga kostnader - att röra bomullen plockad av amerikanska slavar. Abraham Lincoln skrev till dem och hyllade deras heroism, som, sa han, "inte har överträffats under någon tid eller i något land." Mohamed bin Zayed hade slagit ner dem med batonger och kastat dem i fängelse. Han hade även kommit på något ännu mer grymt till Emmeline Pankhurst, vars suffragettrörelse startades i hennes hem i Manchester på Nelson Street.)

 

 

Leese svarade och beskrev då Abu Dhabi-regeringen som en "exemplarisk affärspartner" (vilket hintar om att han inte har sett videon där shejk Issa Al Nahyan använder ett boskapsinstrument mot sin f.d affärspartner) och går vidare och säger att de "påstådda" brotten som tas upp i brevet är bortom kommunens inflytandesfär. Om det var diskutabelt då, så är det skrattretande falskt nu - förra månaden tog Sir Howard Bernstein ett jobb hos the City Football Group.

 

 

Pearces e-mejl ger en fascinerande inblick i Abu Dhabis motiv till att köpa fotbollsklubbar. Det finns definitivt en PR-vinkel till dessa initiativ, men det är mycket mer subtilt än ren ryktestvätt, en kritik som jag tidigare har framfört. Pearce vill inte att media och allmänheten ska associera New York City FC med Abu Dhabi-regeringen, utan med the City Football Group, detta för att "sårbarheterna" hos Abu Dhabi-regeringen skulle kunna riskera affärsintressena för Abu Dhabi Inc. Med "sårbarheterna" menar Pearce regeringspolitiken som skaver mot den progressiva bilden City Football Group måste projicera för att blomstra. Enligt Pearce är de huvudsakliga problemen FAE:s kriminalisering av homosexualitet, deras dåliga facit när det gäller kvinnors rättigheter och att de inte erkänner staten Israel.

 

 

Det är högst tveksamt att klubbägarskapet primärt handlar om att generera inkomster heller, åtminstone inte direkt. Som fristående affärsverksamheter genererar inte fotbollsklubbarna den typen av profiter som intresserar den här sortens investerare och kommer heller inte att göra det i framtiden. Manchester City gör en stor sak av det faktum att klubben har en nettovinst på £32,2 miljoner (386,2m kr) under de senaste tre åren, men nettoförlusterna från de fem föregående säsongerna uppgick totalt till £491,3 miljoner (5,89 miljarder kr) - £121,3 miljoner (1,45 miljarder kr) 2009/10, £197,5 miljoner (2,36 miljarder kr) 2010/11, £97,9 miljoner (1,17 miljarder kr) 2011/12, £51,6m (618,9m kr) 2012/13 och £23 miljoner (275,8m kr) 2013/14. När man kastar in kostnaden för att köpa klubben, som beräknas ligga på £210 miljoner (2,51 miljarder kr), förlusterna från säsongen 2008/09, vilka klubben inte tycks ha publicerat, och de £161 miljonerna (1,93 miljarder kr) som nettospenderats på spelare sedan de lämnade in sina senaste räkenskaper, ligger nettoförlusten förmodligen närmare £850 miljoner (10,19 miljarder kr). Om tanken är att generera alternativa inkomstströmmar för ekonomin efter det att oljan försvunnit, då är det inget bra jobb med det de gör.

 

 

Vad som står klart är att Manchester City FC och New York FC möjliggör för Abu Dhabi att få in foten i centrum för makt och inflytande, och förse dem med en plattform i jakten på fler affärsmöjligheter som de själva befäster och stärker Abu Dhabis politiska inflytande. Vad som inte är klart är huruvida det är det primära syftet med deras fotbollsintresse, men Pearces e-mejls pekar åt det hållet. Att placera en misshandlande diktatur under så ljusa strålkastare är en väldigt riskabel strategi, vilket Pearce tydligt klargör, men han verkar väldigt självsäker på sin förmåga att kunna hantera ryktesrisken. Han gör detta på tre sätt: först genom att presentera klubbarnas ägare som en rik välvillig affärsman (Mansour), istället för en allsmäktig statsman (MBZ); sedan genom att dränka media med artiklar om hur progressivt FAE är; och det tredje sättet genom att attackera trovärdigheten eller motiven hos grupper och individer som kritiserar FAE:s brott. Tyvärr är han väldigt duktig på sitt jobb.

 

 

**********

 

 

Då han pratade om Manchester City i den excellenta Second Captain's-podcasten refererade Ken Early nyligen till Manchester City som en "värdorganism". Early gick inte så långt att han jämförde Abu Dhabis styre med ett skadligt virus, men när man tittar på hur männen bakom Manchester City utövar sitt inflytande utomlands, är "värdorganism" den perfekta metaforen.

 

 

2012 skrev Simon Pearce briefande observationer till Mohamed bin Zayed i vilka han bad David Camerons regering att agera för att avsluta vad Pearce beskrev som en islamistisk infiltration av BBC Arabic (arabiska) - Pearce gav MBZ rådet att han skulle kräva premiärministerns "hjälp... med särskilt BBC." Som tack för att tysta den brittiska pressen och andra tjänster, indikerar Pearces briefande att Cameron skulle erbjudas lukrativa vapen- och oljeavtal för brittiska företag som skulle genererat miljarder pund till BAE Systems och tillåtit BP att lägga bud på att få borra efter olja och gas i Persiska viken. Abu Dhabi investerar även miljoner i Washington DC, mycket av det i den sortens think-tanks som främst verkar tänka på pengar. Efter att framgångsrikt ha lyckats uppmuntra den neokonservativa analytikern Michael Rubin att skriva en artikel som ifrågasatte trovärdigheten hos Human Rights Watch-forskningen gällande tortyr i FAE, kunde Pearce knappt dölja sin glädje i e-mejlet han skickade till Yousef Al-Otaiba. "Gott nytt år!!" inleddes det med. "[Rubin]-artikeln visar att vi nu har gjort det möjligt för högern att komma med berättigade krav på den vänsterextrema Human Rights-lobbyn." (I transparensens intresse ska jag påpeka att jag gjorde researchen och skrev Human Rights Watch-pressreleasen om tortyr som Rubin kritiserade.) I Frankrike var FAE sugna på att stärka den yttre högerkanten, vilket finns dokumenterat av de franska journalisterna Georges Malbrunot och Christian Chesnot, vars bok "Nos Très Chers Émirs" innehöll avslöjandet, upprepat på annat håll, om att FAE var redo att ge $2 miljoner (18,04m kr) till Marine Le Pens presidentvalskampanj i Frankrike 2015.

 

 

Saker och ting är inte mycket bättre på hemmafronten. MBZ har få samvetskval gällande att hålla sina egna på mattan på det gamla sättet, och hans banditaktiga statliga säkerhetsapparat gör det med förödande effekt då de far omkring på gatorna i specialgjorda 4x4:s med bojor inbyggda i ramen. Alla som twittrar något olämpligt åker dit. En av personerna som sitter inspärrade i ett Abu Dhabi-fängelse är den prisbelönte mänskliga rättigheter-aktivisten Ahmed Mansoor. Att beskriva Ahmed som en mänskliga rättigheter-aktivist känns ganska reduktivt, han har alltid varit mycket mer än det och fängslandet av honom - han twittrade kritik mot Abu Dhabi-regeringen och mot Sisi-regeringen i Egypten precis innan han greps i mars 2017 - väger tungt på alla som någonsin haft nöjet att träffa honom.

 

 

Precis som shejk Issas tortyrvideo visar så sträcker sig Al-Nahyan-familjens åtalspunkter bortom brott mot de mänskliga rättigheterna och hela vägen till ren kriminalitet. Shejk Issa dömdes faktiskt aldrig för något - en FAE-domstol friade honom från tortyr och drog slutsatsen att han hade injicerats med droger och var offer för den mest genomarbetade och korkade utpressningsplanen i historien - men familjemedlemmar i Al Nahyan-släkten som har åtalats för att ha begått allvarliga brott utomlands har inte kunnat lita på att ett korrupt domstolsväsen skulle få de av kroken då. I juli 2008, några månader innan Manchester City-övertagningen, arresterades åtta Al Nahyan-prinsessor åtalade för olaglig människohandel i Bryssel efter att deras hembiträden flydde från Hilton-hotellet och kunde ta sig till polisen. Det tog nio år innan fallet nådde domstolen, men i juni 2017 dömdes de åtta prinsessorna i sin frånvaro för olalig människohandel.

 

 

Teckning föreställande Ahmed Mansoor av Manu Luksch.

 

 

Och sen har vi Jemen. Abu Dhabi har spelat en nyckelroll i den avsiktliga och onödiga förstörelsen av ett av världens fattigaste länder, och de bär ett signifikativt ansvar för den mänskliga katastrofen som utspelar sig där. Den Saudi-ledda koalitionen har bombat skolor, sjukhus, bröllop och begravningar, och fler än 1000 av de 5000 civila de har dödat sedan i mars 2015 var barn, enligt FN. I september 2015, då Amnesty International redan hade dokumenterat "ett mönster av räder som siktar in sig på platser med många människor på, inklusive en moské, en skola och en marknad," skickade Yousef Al-Otaiba ett e-mejl i vilket han redogjorde för en strategi för att begränsa de politiskt negativa aspekterna. "Åtminstone temporärt, uppmana till försiktighet i valet av militära måltavlor," var rådet Otaiba gav, vilket tyder på att han inte hade några större problem med att de urskillningslösa måltavlorna skulle fortsätta användas så fort den politiska hettan hade dött ut. En av personerna han skickade detta e-mejl till var Manchester City-ordföranden Khaldoon Al-Mubarak.

 

 

Det finns mer - det finns mycket mer - men det räcker med att säga att medan Abu Dhabi kanske inte är den mest brottsliga regeringen i världen, så är de lätt den mest brottsliga regeringen som äger en fotbollsklubb. Qatar är såklart nära bakom dem på andra plats, och det bör inte finnas några PSG-supportrar som ser sig själva som moraliskt överlägsna. En snabb titt på vadslagningsfirmornas odds för årets Champions League avslöjar omfattningen utifrån vilken den europeiska toppfotbollen numera förlitar sig på finansieringar från antingen Abu Dhabi eller Qatar. Manchester City är för närvarande favoriterna följda av Paris Saint-Germain. Trea är Bayern München, vars tröjor nu är sponsrade av Qatar, fyra är Barcelona, som nyligen avslutade ett sju år långt sponsoravtal med Qatar och femma är Real Madrid, som har sålt namnrättigheterna till deras nya arena till Abu Dhabi.

 

 

Tidigare i år skar Saudiarabien och Abu Dhabi av de diplomatiska banden med Qatar och införde en ekonomisk blockad, detta efter att ha anklagat Qatar för att sluta upp bakom Iran och stötta islamistiska terroristgrupper. Men även om dessa anklagelser maskerade andra, underliggande motiv, så är avskyn väldigt äkta och det skulle inte komma som någon stor överraskning om Al Nahyans bestämmer sig för att döpa om Real Madrids Santiago Bernabeu-stadion till "Qatar/ISIS Alliance Arena". Hur detta käbbel kommer utspelas på ombudsslagfältet som kallas Champions League är upp till vem som helst att gissa men förvänta er inte att varken Qatar eller Abu Dhabi kommer lägga sina missnöjen åt sidan p.g.a någon sorts kärlek till spelet. De har ingen kärlek till spelet eller något intresse av dess välmående.

 

 

Så kolla på den där Amazon Prime-dokumentären om du måste, men du måste vänta på min dokumentär för att få hela storyn berättad. Finansieringen har visat sig vara ett litet problem och den har ingen titel än, men första avsnittet kommer heta "Shejkers Lögner och Videoband."

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 20:23

Fotbollen har redan förvandlats av stora pengar - men affärsmännen bakom Man City försöker bygga ett globalt storföretag som kommer förändra spelet för alltid.

   

 

 

 

 

AV: Giles Tremlett, the Guardinans långläsning,fredag 15 december, 2017:

 

 

Den 19 december 2009 stod Pep Guardiola och grät mitt inne på Zayed Sports City Stadium i Abu Dhabi. Den 38-åriga Barcelona-managern lade en hand över sitt ansikte medan hans kropp gav ifrån sig stora, axelskakande snyftningar. Zlatan Ibrahimović, klubbens långa svenska anfallare, lade en tatuerad arm runt Guardiolas nacke och gav honom en kraftfull knuff för att få honom att sluta. Men Guardiola kunde inte sluta. Det var en konstig plats för världens mest firade fotbollstränare att bryta ihop på: Barcelona hade precis vunnit en match som få personer såg på tv:n och säkrat en av fotbollens mest obskyra titlar, the Fifa Club World Cup. Men segern säkrade ett oslagbart rekord: Barcelona hade vunnit alla sex titlarna tillgängliga för klubbarna i Europa under ett enda år. Det var därför Pep grät.

 

 

Hemma i Barcelona var det ett sursött ögonblick för Ferran Soriano. Soriano är en hårfrisörs son från stadens arbetarklassdistrikt Poblenou som hade blivit en av FC Barcelonas toppexekutiva - och han hade hjälpt till att bygga vad som nu kan påstås kan ha varit det bästa fotbollslaget världen någonsin skådat. "Jag var lycklig, men det var också smärtsamt att inte vara där när laget nådde sin höjdpunkt," berättade han för mig. Istället lyfte han på luren och ringde upp Guardiola.

 

 

Soriano hade övervakat Barcelonas finanser under fem år t.o.m 2008, och klubbens rekord berodde till stor del på idéerna han hade utvecklat efter att ha kört en USA-inspirerad politisk kampanj för att föra en grupp våghalsiga unga män med skarpa kostymer till makten i valet till ny directors-ledning 2003. Han hade t.o.m skrivit en bok, La Pelota no entra por azar ("Bollen går inte in av en tillfällighet"), i vilken han argumenterade för att Barcelonas framgångar - och, som slutsats på det, det rekordet - var resultatet av bra, kreativ affärsmanagement. Ett ilsket politiskt inbördeskrig hade fått honom att avgå från klubben året innan. Men t.o.m innan det hade han fått se en av hans mer ambitiösa idéer - att starta franchise-klubbar i andra länder - motarbetas i Barcelona. Det var ett steg för långt för en klubb ägd av 143,000 röstande fans, rejält rotade i deras stad och Katalonien.

 

 

Men Sorianos stora idé har nu fått liv av två män som såg på väldigt noga den där kvällen när Guardiola grät i Abu Dhabi: en av dem är en medlem av Förenade Arabemiratens härskarfamilj, shejk Mansour bin Zayed al-Nahyan, och den andra är Khaldoon al-Mubarak, en ungdomlig exekutiv och rådgivare till kungafamiljen. Med deras stöd vänder Soriano nu upp och ner på fotbollens etablerade ordning genom att bygga dess första multinationella företag - ett fotbollens Coca-Cola.

 

 

Det företaget är City Football Group (CFG). Det äger redan, eller deläger, sex klubbar på fyra kontinenter och kontrakten till 240 manliga professionella spelare och två dussin kvinnor. Hundratals mer noggrant utvalda tonåringar och yngre barn som siktar på att bli storspelare spelar i CGG:s lägre lag. Den långsiktiga ambitionen är enorm. Företaget kommer att söka över hela världen efter spelare för att sedan forma och polera dem i deras toppmoderna akademier och träningsfaciliteter utspridda över flera kontinenter, sälja de vidare eller skicka de bästa till klubbarna de äger. Understödd och beskyddad av fartygen runtomkring kommer flaggskeppet i den här nya fotbollsflottan - Manchester City FC - fortsätta sin redan häpnadsväckande resa mot att bli världens största och bästa klubb.

 

 

Det är Soriano-idén - eller åtminstone en förenklad version av en komplex plan. Företaget är endast fyra år gammalt, men det håller snabbt på att bli en av de mäktigaste krafterna inom världens favoritsport - bevittnat med vördnad, avundsjuka och rädsla av de som funderar på om de kan bli fotbollens eget Google eller Facebook.

 

 

* * *

 

 

I ett spel där toppspelare kostar £200m (2,4 miljarder kr), tv-sända matcher attraherar publiksiffror på hundratals miljoner människor och klubbägarna tillhör de rikaste potentaterna sparas det inte på några kostnader när man jagar konkurrenskraftig spets. En gång i tiden var enbart pengar tillräckligt för att utgöra skillnaden (om de spenderades klokt), men så är inte längre fallet, delvis för att det finns så mycket av den varan som plaskar omkring i spelet.

 

 

När Manchester City vann Premier League 2012 anklagades shejk Mansour av många för att ha "köpt titeln för £1 miljard (12,01 miljarder kr)" - summan pengar han hade hällt in i City sedan köpet av klubben fyra år tidigare. Det var Citys första ligatitel på 44 år, och vuxna män grät när Sergio Agüeros mål i den näst sista minuten i säsongens sista match säkrade titeln. Mansour såg den på tv: han hade bara varit på en enda match på City Etihad stadium, och han gillade inte uppståndelsen hans besök skapade. Under de efterföljande timmarna durrade hans telefon och fylldes på med 2,500 meddelanden.

 

 

Men det var också slutet på en era. Den europeiska fotbollens styrande organ, Uefa, hade infört nya regler, utformade för att hindra klubbar från att spendera mycket mer än de tjänade. Kritiker avfärdade Mansour som en bortskämd person med en dyr hobby, och t.o.m idag undrar vissa till vilken grad hans "privata" ägarskap kan bli ett instrument av Abu Dhabis mjuka makt. Men hans få offentliga uttalanden klargjorde att han hade köpt City - och plöjt in pengar i klubben - som en genuin, långsiktig investering för att "i kalla affärstermer är Premiership-fotboll en av de bästa underhållningsprodukterna i världen".

 

 

Ambitionen då var dubbel - hans intentioner var att vinna både fotbollsmatcher och inom affärsvärlden. Men i och med Uefa:s spenderarbroms var det på väg att bli mycket tuffare. Han behövde något nytt. Kunde City vinna utan att förlora pengar?

 

   

Man Citys vd Ferran Soriano. Fotograf: Chris Brunskill Ltd/Getty Images

 

 

Faktum är att när Sorianos gäng med smarta unga affärsmän tog över i Barcelona 2003 var det en klubb som gick med förlust. Som finanschef hjälpte Soriano till att leverera en "god cirkel" av stora investeringar, pokaler och sedan änu högre intäkter. Kraftfull och analytisk hade han byggt och sålt en global konsultaffärsverksamhet vid 33 års ålder; i Barcelona, där han fick smeknamnen "the Panzer" och "the Computer", framförde han en viljestark men förnuftig kontrapunkt till klubbens livliga president, Joan Laporta. Men Soriano såg även Barcelona som något betydligt större än en stadsklubb, samtidigt som han insåg att den globala fotbollsaffärsverksamheten i sig själv var på väg in i en ny era. 2006, vid ett anförande som Soriano levererade på Birkbeck College i London, presenterade han 28 Powerpoint-sidor som visade hans tidiga vision. Tack vare den fenomenala tillväxten i deras supporterbaser över hela världen noterade han att de stora klubbarna höll på att förvandlas från främjare och organisatörer "av lokala tillställningar, som en cirkus" till "globala underhållningsföretag som Walt Disney". Om storklubbarna tog vara på möjligheten att "fånga in tillväxten och bli globala franchises" skulle de snart sticka ut från sina rivaler och skapa en ny, världserövrande elit.

 

 

"Han tänkte och tänker på ett annorlunda sätt än de flesta inom fotbollen," säger Simon Chadwick, numera professor på universitetet i Salford, det var också han som bjöd in Soriano för att hålla anförandet på Birkbeck. Då blev Soriano besviken då han såg att engelsk fotboll var så förslavade av en modell där det verkade som att managers som Arsène Wenger och Alex Ferguson drev sina egna klubbar, medan "nivån av konceptualisering av affärsmodellen var noll". T.o.m språket var talande. "De kallade tränaren 'manager', som om han styrde allt," minns Soriano.

 

 

I och med hans abrupta uttåg från Barcelona 2008 grusades Sorianos dröm om att förvandla den klubben till en global franchise, med ett första satellitlag i USA, definitivt. Istället kastade Soriano in sig själv i driften av ett flygbolag, Spanair. Men fem år efter hans presentation i London, då Mansour letade efter en fräsch konkurrenskraftig spets, både på och vid sidan av planen, befann sig Soriano, i oktober 2011, sittande för ett möte kl 7:00 på morgonen på ett hotell i Mayfair med den ofta resande New York-juristen Marty Edelman - som lockade tillbaka honom till fotbollen.

 

 

Edelman hade plockats in i Citys ledning av Mansour och arbetade bredvid hans anställda ordförande, den i USA utbildade Khaldoon al-Mubarak, från allra första början. Edelman, en fastighetsexpert, var redan en betrodd rådgivare i Abu Dhabi, och valet av en amerikan var ett tidigt tecken på klubbens nya världsomspännande inställning. Soriano borstade initialt bort Citys framstötar. Han var van vid att associera Manchester med deras glittrande rivaler United, och han litade fortfarande inte på vad han kallade "stereotypen av den rika ägaren". (I sin bok hade han t.o.m beskrivit City som en klubb som provocerade fram "vild inflation" genom "irrationella investeringar".) Men de två parterna upptäckte så sakteliga delade värden. Ledande bland dessa var ambition - och med den kom en vilja att utmana sportens status quo.

 

 

Men t.o.m då var det en affär som ibland var på och ibland av. Möten följde i Paris och Abu Dhabi innan, i april 2012, Soriano smugglades genom Manchesters flygplats (där klubben säger att den "kan ta in folk utan att någon vet att de har anlänt") och togs till ett rum på the Lowry-hotellet bokat i någon annans namn. Soriano är en f.d rugbyspelare, 6ft 3in (190,5 cm) lång, och är svår att gömma. Vid den tidpunkten var det en ömsesidig förförelse, där City ville övertyga honom om att med Mansours långsiktiga engagemang kunde klubben bli lika stor som Barcelona. För Sorianos del handlade det om att presentera en omskakande plan som krävde djupa fickor, uppfinningsförmåga och tåliga nerver. Båda parter kom överens om att City skulle sikta på att bli världens toppklubb - en position som länge tillhört antingen Real Madrid, Barcelona eller Manchester United. "Och jag menar nummer ett - inte nummer två eller tre," sade Soriano till mig.

 

 

* * *

 

 

Idén att bli världens största klubb var inte bara fåfänga eller affärsmachismo. Soriano hade sedan länge sett att en liten grupp elitklubbar skulle ta över den nya globala marknaden, men han ville även bygga något "betydligt större". Fotbollsklubbar, påpekade han, var massiva varumärken men absurt små affärsverksamheter: ett lag med ett globalt följe på 500 miljoner fans har kanske en inkomst på endast €500m (5,34 miljarder kr). "Det är en euro per fan," säger han, "vilket är fullständigt urlöjligt." I affärstermer var detta "en kombination av mycket kärlek och, bokstavligt talat, ingen kärlek" - för fans i, säg, Indonesien spenderade ingenting på sin klubb. "Så vad kan vi göra? Svaret var ganska enkelt, kanske för enkelt, men väldigt vågat. Du måste vara global men lokal. Du måste åka till Indonesien och öppna en affär." Han presenterade sin idé för ett storföretag som skulle ha både ett globalt varumärke - i Manchester City - och flera lokala varumärken och utveckla talanger genom ett nätverk av klubbar som även skulle svara för en pipeline av spelare åt City. Han visste att det kanske skulle låta långsökt. "Om jag hade pitchat den här idén för Real Madrid, hade svaret blivit 'du är galen' - och det är faktiskt det som hände i Barcelona," berättade han för mig.

 

 

Men City genomgick redan en revolution och var redo för mer. För Edelman satte planen kött på skelettet byggt med Mansours miljoner. "Alla storslagna idéer behöver ha en värd, eller hur? Och vi var en fantastisk värd," berättade Edelman för mig på hans Park Avenue-kontor. "Man kan inte ta Ferrans idé och bara sätta den på ett blankt papper." Sorianos idé (som han nu kallar hans "artistiska utmaning") var ett sätt att ta Mansours originalversion - summerad i hans tidiga löfte att bygga "en struktur för framtiden, inte bara ett lag med en massa stjärnor" - och sätta det "på steroider", för att använda Edelmans ord.

 

 

Soriano startade arbetet som vd för Manchester City lördagen den 1 september 2012. Två dagar senare anlände han i New York för att skapa en ny fotbollsklubb. Detta betydde en betalning på $100m (902,7m kr) för en plats i Major Leagur Soccer (MLS), den professionella ligan i USA och Kanada, och att bygga ett lag från ingenting. I letandet efter en lokal partner tog Edelman till sist med sig Soriano för att träffa Hank och Hal Steinbrenner, New York Yankees ägare. Bröderna hade ärvt deras baseball-lag, men Hank är ett fotbollsfan som spelade när han gick på college och tränade sitt lokala high-school-lag. Det var en av de snabbaste affärerna Edelman någonsin sett genomföras, det tog "ungefär 15 sekunder" att vara överens om den. "Det bara fungerade," berättade han för mig. The Yankees tog 20% av det nya laget och erbjöd deras arena som ett temporärt hem. (Det är det fortfarande, men det tar 72 timmar att förvandla det från en baseball-plan till en fotbollsplan.) Laget, döpt till New York City Football Club, började spela 2015. Forbes värderar det nu till $275m (2,48 miljarder kr). För fansen är det "NYCFC", eller bara "New York City" - en marknadsförares dröm. "Vårt varumärke är perfekt, för det är 'City' och vi vet att vi kan addera det ordet till vilket city som helst," observerade Soriano, som inledde sitt arbetsliv med att marknadsföra rengöringsmedel.

 

 

Manchester City FC:s globala räckvidd

   

Guardian grafik. Källa: cityfootballgroup.com

 

 

 

När jag första gången besökte the Etihad campus i mars såg jag på väggen bakom receptionsdisken sköldar med klubbmärkena tillhörande City, NYCFC och två andra klubbar: Melbourne City, och Yokohama F Marinos, en japansk klubb som CFG äger en minoritetsandel i. Melbourne Heart, som den australiensiska klubben först hette, grundades först 2009. De vann sin första stora pokal förra säsongen, endast två år efter det att City köpte dem och ändrade deras namn och ändrade deras färg till himmelsblått. "Det är som att vara en nystartad teknikfirma och sen köper Apple dig," sa Scott Munn, klubbens grundade vd. East Manchester kommer, i den här analogin, att bli fotbollens Silicon Valley. En blygsam klunga med andra fotbollsaffärsverksamheter har t.o.m startat i området - vilket gör den kaliforniska analogin ännu mer passande.

 

 

När jag återvände två månader senare hade City köpt ännu en klubb, den här gången i Uruguay - Atlético Torque, ett lag i andradivisionen som grundades 2007 och blev professionellt först 2012. Vid företagets årliga personalmöte i maj inledde en representant från den nya utposten sin presentation med en karta över Sydamerika och en stor pil som pekade på Uruguay. "Ingen vet vad Torque är. Ingen vet vart Torque är," erkände han, bara halvt på skoj. (Det ligger i Uruguays huvudstad, Montevideo.) "I det här rummet har vi lika många personer som går på en Torque-match." Men ambitionen för klubben var att gå upp till den högsta divisionen, sluta bland de fyra första och kvalificera sig för kontinentala turneringar - och detta i ett land som producerar världsklasspelare som Barcelonas Luis Suárez eller Paris Saint-Germains Edinson Cavani. Något mer mystiskt är det att klubben också siktade på att "plocka in och registrera spelare från hela Sydamerika". Det senare var ett resultat av en kall statistisk analys, som hade avslöjat att Uruguay var den största per-capita-exportören av professionella fotbollsspelare - en häpnadsväckande affärsverksamhet som drar in £25m (296,9m kr) om året. Och detta trots det faktum att många småklubbar ofta sålde talangfulla spelare billigt när de fortfarande var tonåringar. "Det är förvånande," sade Soriano. "Vi är stora och kommer hålla i dem längre" - vilket gör de ännu mer värdefulla.

 

 

Nästa gång jag träffade Soriano - i hans semesterlägenhet i den lilla katalanska strandresorten Tamariu - var det juli och han hade avslutat ännu en affär endast dagen innan. För €3,5m (36,8m kr) hade City köpt 44% av Girona, en klubb i Spaniens högsta division. Det var en betydligt större fisk. Då han satt på en balkong och blickade ut över bukten i shorts och en t-shirt - samtidigt som han drog fram data över antalet fans och tv-rättigheter ur en laptop - såg Soriano lycklig ut (och inte bara för att han i Tamariu kan ringa jobbsamtal från sin balkong och sedan kila ner och göra hans två "Mancunian" spädbarnsdöttrar sällskap på stranden).

 

 

"När vi kom överens om priset förra året, låg de i andradivisionen. Nu är de i den högsta," sade han. Den 29 oktober i år, med hjälp av spelare lånade från Manchester City besegrade det nyligen uppflyttade laget övertygande Real Madrid i deras första möte. Injektionen av CFG-pengar och know-how i Torque har haft en ännu mer dramatisk effekt. Förra månaden slutade de på plats nummer ett i Uruguays andradivision, vilket betyder att de redan blivit uppflyttade - endast sex månader efter det att de köptes.

 

 

* * *

 

 

Soriano är övertygad om att fotbollen till sist kommer bli den största sporten i nästan varje land i hela världen, "inklusive USA och Indien," säger han. Så hur långt kommer CFG att gå? "Vi är öppna. I Afrika har vi en relation med en akademi i Ghana. Och vi har tittat på möjligheter i Sydafrika," sade han. CFG har redan en nära relation med Atlético Venezuela i Caracas; Soriano nämnde även Malaysia och Vietnam. Gränsen, påstod han, var två eller tre klubbar per kontinent. Men nästa stora köp kan mycket väl bli av i Kina, där gruppen "aktivt tittar på" ett köp av en klubb.

 

 

I oktober 2015 besökte Kinas fotbollsälskande president, Xi Jinping, Citys Etihad stadium; två månader senare köpte kinesiska investerare 13% av CFG för $400m (3,56 miljarder kr), vilket värderar hela gruppen till $3 miljarder (26,7 miljarder kr). Detta var förmodligen långt över 30% mer än vad Mansour pumpat in i det (inga exakta siffror är tillgängliga). Soriano har tittat på den dramatiska, kaotiska evolutionen i den kinesiska fotbollen - ett favoritprojekt för Xi - ända sedan han anlände till Manchester. Till en början dämpades Sorianos intresse av ryktena om kaos och korruption, och sedan av en prisbubbla. "Marknaden är nu mer rationell och ligan är mer strukturerad," säger han.

 

 

Xi vill att Kina ska skapa 50,000 speciella "fotbollsskolor" inom 10 år - delvis för att få stillasittande skolbarn vältränade - och förbereda 140,000 fotbollsplaner. Soriano ser en möjlighet att lära miljontals barn fotboll, vilket "kan bli större än Manchester Citys-affärsverksamheten". Det är en påminnelse om att CFG - som nyligen satte in $16m (142,6m kr) i ett joint venture för att äga och operera five-a-side-planer i olika storstäder i USA - är intresserade av hela sektorn, inte bara klubbarna.

 

 

CFG är inte den enda ägaren av flera klubbar - och några andra lag experimenterar med blygsamma former av integration - men de andra är till störst del bara investeringsportföljer. CFG är den enda ägaren som medvetet har etablerat en enda storföretagskultur runtom i världen, som i vissa fall sträcker sig till att bära samma himmelsblåa tröjor. Fernando Pons, en partner för idrottsaffärer på Deloitte i Spanien, ser detta som ett lysande exempel på vad konsulter kallar "glocalisation" - ett koncept som innefattar att ta en global produkt, men anpassa den till lokala marknader. "Ett Girona eller New York City fan kommer nästan garanterat också att bli ett City fan," sade han. Det betyder också att reklamen för Nissan, SAP och Wix som kan ses på the Etihad stadium i Manchester också kommer ses i Melbourne eller New York - och att spelare från USA eller Australien utanför deras säsonger kommer kunna resa till världns mest avancerade träningscenter, byggt på 34 hektar mark bredvid the Etihad och utrustat med sofistikerade extrasaker som hyperbariska och hypoxiska kammare som kan simulera höga höjder och höja blodsyrenivåerna.

 

 

Kinas president Xi Jinping, Man City-anfallaren Sergio Aguero och dåvarande premiärministern David Cameron på MCFC:s Etihad stadium i Manchester 2015. Fotograf: Sergio Aguero/AP

 

 

Men vad som verkar göra Soriano mest uppspelt är den stora poolen av spelare och det stora utbudet av klubbar de kan spela för. CFG äger nästan garanterat redan kontrakt tillhörande fler professionella fotbollsspelare än någon annan i hela världen, och det antalet kommer bara att växa. Så medan "underhållning" och driften av klubbar är gruppens första affärsverksamhet, förklarade han, "är affärsverksamhet nummer två spelarutveckling". Inspirationen är Barcelonas berömda och av många kopierade ungdomsakademi Masia, som för ungefär €2m (21,06m kr) styck producerat legendariska spelare som Lionel Messi, Andrés Iniesta, Xavi, Carles Puyol och Guardiola. Med dagens priser skulle samma grupp kosta närmare €1 miljard (10,53 miljarder kr). "Vi globaliserar Barça-modellen," sade Soriano.

 

 

Logiken bakom detta gjordes ännu tydligare - under samma vecka i juli som vi träffades - av den utspridda förvåningen gällande avgiften på £198m (2,35 miljarder kr) som de qatariska ägarna i Paris Saint-Germain gick med på att betala Barcelona för den brasilianska stjärnan Neymar. Transferrekord krossas nästan årligen, och Soriano ser nu den här inflationen som en oundviklig del av spelet, nu pådrivet inte av rika ägare utan av krävande fans.

 

 

"Varför är det så? Det är väldigt enkelt: industrin växer," förklarade han. "Till sist och syvende går det tillbaka till klienterna - det här är fansen, som vill se bra fotboll och är redo att betala. Så klubbarna har mer pengar att spendera, men antalet väldigt skickliga spelare eller toppspelare som genereras varje år ändras inte."

 

 

"Detta är en typisk 'producera-eller-köp' utmaning. Du kan inte köpa på marknaden, så du måste producera," sade Soriano. "Detta betyder att spendera mycket pengar - på akademier, tränare, men även på transfers för unga spelare. Det är som riskkapital i det att du investerar 10 miljoner var i 10 spelare, man behöver då bara en som når toppen och blir värd 100 miljoner."

 

 

För Manchester City löser det växande nätet av CFG-klubbar ett särskilt engelskt problem, som uppstår när lovande fotbollsspelare blir 17 eller 18. Soriano kallar detta "utvecklingsgapet", och det kan förklara varför engelska landslag presterar så dåligt. "Om spelaren är toppkvalitet, måste han spela konkurrenskraftig fotboll för att utvecklas. Det är inte bara för den tekniska aspekten av spelet, utan även för pressen. U21- eller U19-ligorna i England tillhandahåller inte det, för matcherna spelas inte inför massor av fans och det finns inte tillräcklig tävlingsinriktad spänning," sade han. Om Spanien och Tyskland är mycket bättre på att utveckla spelare, säger han, är det för att klubbar som Barcelona, Real Madrid och Bayern München alla har reservlag som spelar i deras länders andra- eller tredjedivision mot andra professionella klubbar - inte i en separat liga, som engelska ungdomslag gör. "Om du tränar en pojke som har talang och är lovande, som är 18 eller 19, kan du låta honom träna med förstalaget, men spela i andralaget, där matcherna är svåra, tuffa och man spelar inför en publik på 30,000."

 

 

MCFC-spelare på träning på the City Football Academy i Manchester. Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty

 

 

Då Premier League-klubbar inte får ställa upp med andralag är det primära sättet på vilket att utveckla lovande unga spelare som inte riktigt är redo än att låna ut dem till en annan klubb, vanligtvis i en lägre division; Manchester City har, till exempel, för närvarande runt 20 spelare ute på lån. Men så fort en spelare lånas ut förlorar moderklubben kontrollen över hans utveckling - vilket Chelsea kan vittna om efter att ha köpt upp så många unga spelare att fler än 30 är utlånade till 24 olika klubbar. I värsta fall leder detta till magasinering av spelare och förstörelse av lovande karriärer. CFG:s integrerade klubbnät, där alla (i teorin) spelar samma slags fotboll, ska kunna lösa det. "I det här systemet kontrollerar vi exakt vad de gör. Utbildningen är exakt densamma. Spelstilen är exakt densamma," sade Soriano.

 

 

Om den här visionen fungerar kommer framgångsrika spelare utvecklas från, låt oss säga, Torque till New York, och sedan till Girona, och sedan - till sist - till Manchester City. CFG kommer inte "äga" dem då de kommer tillhöra de individuella klubbarna, som måste tävla mot andra budgivare och betala transferavgifter. Men CFG-klubbarna kommer ha information från insidan om spelarna, som i sin tur kan vara säkra på att passa in med sin spelstil i alla de andra CFG-klubbarna - medan transferinkomsterna kommer hamna i en enda storföretagskista. I maj gav klubbrepresentanter mig exemplet med den australiensiske mittfältaren Aaron Mooy, som gick till Melbourne City 2014 och blev utsedd till årets spelare i laget under hans två första säsonger där. CFG bestämde att Mooy var tillräckligt bra för att spela i England, och Melbourne sålde honom till Manchester City för £425,000 (5,04m kr) i juni 2016. Men Mooy spelade inte för klubben - han lånades omedelbart ut till Huddersfield Town, som då spelade i andradivisionen. Efter att ha hjälpt de att gå upp i Premier League såldes sedan Mooy till Huddersfield - för £10m (118,7m kr). Affären visar hur CFG kan ha inflytande tack vare deras vetskap från insidan gällande spelare och helt enkelt sälja dem, även om de aldrig faktiskt spelar i Manchester. Vinsten från endast den transaktionen var förresten 40% mer än vad det kostade att köpa hela Melbourne-klubben.

 

 

* * *

 

 

Att anställa Pep Guardiola var hela tiden en del av Sorianos stora plan - men att locka honom till Manchester krävde tid och tålamod. En av Sorianos första anställningar i City var Barcelonas f.d director of football, mannen ansvarig för köp av spelare och som hjälper till att välja tränare, Txiki Begiristain. "Omedelbart åkte vi för att prata med Pep, för Pep var den bästa tränaren i världen," berättade Soriano för mig. Guardiola hade precis lämnat Barcelona och var övertygad om att avnjuta ett sabbatsår i New York. "Så vi sade: 'Ok, kom nästa år', minns Soriano. "Och [året efter] sade han: 'Jag är ledsen, jag vill gå till Bayern München'. Så vi sade: 'Ok, kom om tre år.' Och han kom." Den här sortens tålamod är bara tillgängligt när din ägare inte har något behov att casha in och i en snabbt föränderlig sport, där fansen kräver omedelbara resultat, vet hur man spelar det långsiktiga spelet.

 

 

Guardiolas huvudsakliga uppdrag är att möta Sorianos definition av en "nummer ett" klubb genom att vinna åtminstone en titel per säsong. "Det betyder inte att du vinner varje år, men att du på fem säsonger vinner fem pokaler. Det betyder att komma till april med möjligheter att vinna Premier League och spela i semifinalerna i Champions League," förklarade han. City har bara klarat av det sista en gång - 2015/16, säsongen innan Guardiola anlände - men målet innebär att vinna Champions League vart fjärde år.

 

 

Men den underförstådda delen av Guardiolas jobb, förutom karusellen av matcher och presskonferenser, är att hjälpa till att konstruera något som till sist kan visa sig ännu mer värdefullt - en igenkännlig och underhållande spelstil hos alla CFG:s lag och spelare. Igen så kommer modellen från Barcelona, där spelare smidigt flyttade från juniorlagen till Camp Nou för att alla hade lärt sig samma Cruyff-inspirerade fotboll. I CFG-modellen kommer klubbar och akademier i ett dussintal länder göra samma sak - skapa en friktionsfri tillförsel av spelare som automatiskt vet hur man ska spela Pep-inspirerad fotboll och glida in och ut ur gruppens lag. Soriano säger att det kommer tillåta "en mer friktionsfri rörelse av spelare", där de bästa hamnar i City.

 

 

Shejk Mansour (längst fram till höger) med ordföranden i Manchester City FC Khaldoon al-Mubarak (längst fram till vänster) och Manchester City-managern Pep Guardiola (längst fram i mitten) på ett träningsläger i Abu Dhabi, 2017. Fotograf: Victoria Haydn/Manchester City FC via Getty Images.

 

 

 

Detta kan komma att visa sig mer utmanande än det låter. Under en varm eftermiddag i augusti i år, då rök steg från dussintals bakluckegrillfester på grustäckta parkeringar, gjorde jag sällskap med fans iklädda NYCFC:s himmelsblå färger då de begav sig mot the New York Red Bulls stadium i Harrison, New Jersey. David Villa - den 35-åriga f.d Barcelona-spelaren - ledde dem till ett 1-1 resultat i vad som redan har blivit New Yorks "klassiska" fotbollsderby. Men det bjöds på en relativt dålig fotboll - den sortens fotboll man ser i den andra eller tredje divisionen i England eller Spanien.

 

 

Några dagar tidigare hade jag tittat på tränaren Patrick Vieira - som flyttade hit efter att ha tränat Citys "elitutvecklingslag", U23-laget - då han tränade sin trupp på en plan i lummiga Westchester County, norr om New York City. När jag frågade Vieira, en f.d Arsenal-kapten som avslutade sin spelarkarriär i Manchester, om hans lag - vars löner, under MLS-reglerna, har ett tak långt under Premier League-nivån - alltid spelade "City-fotboll", erkände han att de inte gjorde det. "Man kan inte spela samma fotboll i New York som i Manchester, p.g.a spelarna," sade han. "Vad vi har gemensamt är en filosofi att spela vad vi kallar 'vacker fotboll' - det offensiva spelet, att försöka ha bollinnehavet, skapa chanser, göra mål och spela attraktiv fotboll. Nivån kommer vara annorlunda, men filosofin försöker vara likadan."

 

 

* * *

 

 

Då CFG växer och deras inverkan börjar kännas av runtom i världen börjar deras rivaler frukta dess storlek och hovrar, som hökar, över deras räkenskaper. Javier Tebas, den frispråkiga juristen som presiderar över Spaniens La Liga, klippte av CFG:s vingar när de dök upp på hans territorium i somras, detta då han anklagade Girona för att ha förvrängt detaljerna för fem spelare lånade från City. Klubben tvingades öka bokföringsvärdet på dessa spelare - en åtgärd som, tack vare Spaniens system med ett budgettak, lämnade Girona med 4% mindre pengar att spendera på spelarlöner. "Vi var tvungna att korrigera vissa marknadsvärden... så att lån av spelare inte utgör orättvis konkurrens," förklarade Tebas. Girona försöker fortfarande få det beslutet upphävt.

 

 

Vid fotbollsaffärskonferensen Soccerex i september siktade Tebas in sig på Manchester igen, då anklagade han City för att kringgå reglerna genom att ta dold statshjälp i form av sponsorkontrakt med offentliga företag från Abu Dhabi. (Han riktade även liknande klagomål mot Paris Sanint-Germains qatariska ägare, som han påstod "pissade i swimmingpoolen" i den europeiska fotbollen.) Enligt Tebas åsikt är det som provocerar fram inflation i transferavgifterna och spelarlönerna inte fansens krav, utan Gulfpengar och s.k "statsklubbar" - inklusive "Manchester City och deras olja". City inte bara förnekade detta, utan hotade även att stämma honom - och Uefa har ignorerat Tebas krav på att de ska undersöka klubbens finanser. Men den verbala fientligheten från chefen för en liga dominerad av Real Madrid och Barcelona är ett tecken på att de senare två - vars not-for-profit, medlemskontrollerade struktur förhindrar dem från att ta CFG-vägen till global expansion - börjar känna sig hotade.

 

 

Man City-stjärnan Kevin De Bruyne (i mitten) under deras seger nyligen mot Swansea City. Fotograf: Thomas/JMP/REX Shutterstock

 

 

Men Tebas påstående om att CFG använder sina muskler för att knuffa på regelgränserna saknar inte helt poäng. 2014 bestraffade Uefa City med böter på €20m (210,6m kr) för att ha brutit mot financial fair play-reglerna undertidigare säsonger. Samtidigt införde den australiensiska ligan nya regler förra året efter att CFG kringgick ligans förbud mot transferavgifter mellan klubbar med ett knep som en kritiker kallade "farsartat". Manchester City köpte en lokal spelare vid namn Anthony Cáceres - de "bjöd över" australiensiska klubbar genom att betala en transferavgift - innan de omedelbart lånade ut honom till Melbourne. Ligan svarade med att förbjuda det förfarandet under första året efter påskriften.

 

 

Samma ägarskap vars djupa fickor har tillåtit dessa globala ambitioner att blomstra kan även bli en källa till ytterligare problem - delvis för att viljan att beskydda Abu Dhabis image till stor del hänger på CFG. Detta har blivit mer utmanade då emiratets ambitiösa megaprojekt, som samlingen av museer på Saadiyat Island, attraherar uppmärksamheten hos organisationer för mänskliga rättigheter, som anklagar FAE för brott mot migrantbyggnadsarbetarnas rättigheter. När e-mejls från emiratets ambassad i Washington läckte ut tidigare i år, återfanns där ett pm som avslöjade att CFG:s directors hade varit oroliga gällande förslaget att bygga en NYCFC-arena i ett parkområde i Queens - där det redan fanns ett allmänt motstånd mot ett sådant projekt - p.g.a rädsla för att arenakritikerna skulle attackera Abu Dhabis involvering och sikta in sig på deras attityd mot "bögar [och deras rättigheter], kvinnor, rikedom, Israel". Projektet övergavs, och NYCFC har fortfarande ingen egen arena.

 

 

* * *

 

 

Det finns en central paradox gällande fotbollens ekonomi. Medan den globala affärsverksamheten länge har expanderat årligen med 10% eller mer har få klubbar någonsin gjort någon större vinst, än mindre betalat ägarna någon årlig utdelning. T.o.m de mäktiga Premier League-klubbarna har, gemensamt, postat förluster innan skatt under tre av de senaste fem säsongerna. Men ändå fortsätter priserna på klubbarna att växa. Mansour beräknas, t. ex, ha betalat runt dubbelt så mycket för City som den tidigare ägaren, landsflyktingen och f.d premiärministern i Thailand, Thaksin Shinawatra, gjorde endast 15 månader tidigare.

 

 

Soriano säger att idrottsfranchises är exponerade, vecka ut och vecka in, för en sådan obeveklig konkurrens att de drivs till att konstant återinvestera vinster - vilket betyder att ägarna bara tjänar mycket pengar genom försäljning. Andra ser fotbollsklubbar som en "raritet" för ultrarika samlare - där miljardärer köar för att få komma med i den lilla, exklusiva klubben med de som äger berömda klubbar. Dessa är också otroligt stryktåliga tillgångar: Manchester City, grundat av kyrkoherdens dotter Anna Connell för att fortsätta jobbet med att få bort män från sprit och bråk 1880, är en av många som nu befinner sig i sitt andra århundrade. "Hur många företag som fanns på New York-börsen 1917 existerar fortfarande?" frågar Soriano.

 

 

I sista hand så kommer värde från en kombination av talang och känslor - vilket betyder spelarna och fansen som beundrar dem. "Det här är "kärleken" Soriano pratar om, som CFG måste förvandla till pengar om det ska bli det framgångsrika multinationella storföretaget som ägarna vill. Om Guardiola någonsin gråter för City - något som bar är troligt om han vinner en till Champions League-pokal, vilket Soriano hoppas ska hända den här säsongen - då kommer fansen till en av Englands mest historiska fotbollsklubbar gladeligen att ge upp sig själva för beundran. Många fler kan komma att följa dem.

 

 

Men CFG:s multinationella storföretagsmodell tvingar på något sätt oss att inta ett mer hårdhudat perspektiv gällande hur mycket den här "kärleken" egentligen är värd. Kommer CFG någonsin att matcha ett Coca-Cola, Disney eller Google när det gäller storleken och värdet? Manchester City måste vinna många fler matcher, och många titlar, innan det händer - och då, om modellen fungerar, kan andra multinationella fotbollsklubbar ha dykt upp, klubbar som alla förvandlar kärlek till pengar på en global skala. I den hårda affärsvärlden finns det, såklart, bara ett sätt på vilket vi någonsin kommer få reda på det "sanna" monetära värdet på CFG:s globala vidunder, den dagen Mansour, eller någon annan, säljer företaget, och marknaden  lämnar sitt eget omdöme - och sätter ett pris på all den kärleken.

 

 

 

 

• Följ the Long Read på Twitter på https://twitter.com/@gdnlongread, eller anmäl dig till deras veckovisa e-mejl här: https://www.theguardian.com/info/ng-interactive/2017/may/05/sign-up-for-the-long-read-email

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 20:16

Lineker har varit en av Fifa:s mest ihärdiga kritiker och det är förbryllande att se honom leda tillställningen i Moskva, t.o.m inom en industri där frasen "fullständig moralisk helomvändning" brukar ge blanka blickar

   

Illustration: Cameron Law

 

 

 

 

AV: Barney Ronay, the Guardians sportblogg, fredag 1 december, 2017:

 

 

När dagarna närmade sig fortsatte man att tänka att han kanske ändå hade något i skjortärmen. Kanske är detta ett briljant orkestrerat insiderjobb. Kanske halvvägs in i VM-lottningen i Moskva, då bollarna delas upp och hajliknande Fifa-män med ansikten lika blanka som den polerade granitinteriören i ett bankvalv i Panama gäspar bakom sina händer, flörtar Gary Lineker mot kamerorna, släpper masken med sjuklig storföretagarfromhet och börjar slå sönder stället.

 

 

Det är så det kunde ha gått till. Lineker sveper telepromtern åt ena sidan, rycker upp VM-bollmaskinen från sitt fäste, snurrar den över sitt huvud då världens elitfotbollsnationer flyger runt och kastas ut över marmorgolvet. Kraftiga män med öronsnäckor börjar storma fram genom publiken. På scenen skriker Lineker "död åt alla diktatorer" och sliter av sig sin skjorta och visar upp orden Avsluta Slaveriet inristat med en skalpell på sitt bröst.

 

 

Då kamerorna zoomar in för en sista närbild hoppar Lineker över bänkarna, rycker tag i en skälvande, gråtande Gianni Infantino i en stenhård huvudlåsning, sliter fram en tuschpenna och kluddrar ner orden "avsluta storföretagarplundringen av global idrott och lägg inte ner någon tid på VAR (value-added reseller) det är alldeles för många problem" på Fifa-presidentens glimmande skalle.

 

 

Och då sjunker den första elchocken från en taserpistol in på sidan av Linekers nacke. Hans ansikte blir hängande, benen viker sig och hans mage tömmer spektakulärt sig själv medan tv-sändningen avslutas. Men hans jobb är utfört. Över hela världen drar folkmassor ut på gatorna och jublar. Och i det ögonblicket tänds de första flammorna till revolutionen, ett genuint och varaktigt förkastande av den Fifa-ledda storföretagarkorruptionen.

 

 

Det kommer förmodligen inte gå till så. Faktum är att om du läser det här efter VM-lottningen finns en ganska stor chans att du har noterat att det mesta av det ovanstående inte hände. Ett höjt ögonbryn, lite mild självironi - "Jag? I Ryssland? Göra reklam för Fifa?" - är förmodligen hela omfattningen på vad vi kan förvänta oss.

 

 

Vilket är genuint synd för Lineker som ledare för lottningen till VM i Ryssland 2018 är ett av de mer förbryllande spektaklen du lär få uppleva, t.o.m i en industri där frasen "fullständig moralisk helomvändning" brukar ge blanka blickar av fler anledningar än en.

 

 

Det här är såklart samma Lineker som har varit en av Fifa:s mest ihärdiga kritiker. Samma Lineker som för tre år sedan sade att Fifa:s "kväljande" korruption fick honom att "må illa". Som rådde alla "rena" länder att bojkotta VM. Och som under de senaste åren har lyfts fram rejält då han klivit fram som en redig, känd röst som sparkar mot de mäktiga - som en av oss, inte en av dem, orädd för att peka på dumbommarna och de egna agendorna.

 

 

Därför säger man till bandet att börja spela och rulla ut det stora, gnälliga buffébordet. Gary är här! Samme Lineker kommer nu att stå är på den exekutiva scenen, smeka Fifa:s sammetslena bollsäck och i princip legitimera hela grejen med sin blotta närvaro, numera förvandlad till det vänliga offentliga ansiktet för VM i Ryssland 2018.

 

 

Detta i en tid då Ryssland fortfarande är misstänkt för att ha bedrivit ett statligt massdopningsprogram, samtidigt som Fifa fortfarande står inför rätten i en New York-domstol för sanslösa och faktiskt blodbefläckade akter av korruption och gangsterism. Men för att vara rättvisa så gav de Gary en födelsedagstårta i torsdags. Så, då är det sagt.

 

 

Det skulle vara lätt att vara hård mot Lineker här, att minnas orden från komikern Bill Hicks gällande band som överger deras motstånd och blir "endast ännu en hora i det kapitalistiska gang banget". "Allt du säger är misstänksamt och varje ord som kommer ut ur din mun är nu som en skitkorv som faller ner i min drink," sade Hicks, vilket kanske är lite väl starkt i det här fallet.

 

 

Lineker har åtminstone förklarat sin lite häpnadsväckande sinnesändring. För det första är han nu säker på att det finns en ny Fifa-vakt på plats. Han ser endast "bra fotbollsfolk" som Marco van Basten, Zvonimir Boban och eh, shejk Salman bin Ebrahim al-Khalifa från fina gamla Bahrain. Och för det andra så anser han att då han frontar Fifa:s VM-lottning för en global publik, efter att obevekligt ha kritiserat deras strukturer och ledning, så "är det inte politiskt".

 

 

Vilket är lite synd, för det är i princip nonsens. Tanken att Fifa nu är renat, att allt nu är bra går definitivt emot åsikten hos de utflyttade medlemmarna av Fifa:s egen styrningskommitté. Den f.d FN-högkommissionären för mänskliga rättigheter Navi Pillay har beskrivit Infantinos Fifa som "en institution vars representanter bryter mot normerna och standarden för gott uppförande" med en "djupt inbäddad" kultur av lömskhet och gråzoner. Det sades för två månader sedan. Men, du vet, Van Basten ringer upp dig, så allt är förmodligen lugnt.

 

 

Mest ohjälpsam är effekten Linekers godkännande kommer ha för de som fortfarande är övertygade om att granska fotbollens styrande organ och se till att de följer regelverken, för de ser omedelbart bråkiga och löjliga ut. Helt klart så är Fifa också medvetna om detta, som frodas i legitimitetens kappa som kommer från att visa upp Lineker som deras stjärngäst. Kom igen nu, t.o.m Gary är ombord nu!

 

 

Mest förbryllande av allt är idén om att erbjuda ett godkännande till en korrupt global organisation du tidigare sade inte skulle ha någonting med politik att göra. Politik är inte bara protest. Det existerar ännu mer kraftfullt i samtycke också. Att inte göra någonting är en politisk aktion. Att åka med strömmen, vägra att sätta båten i gungning, umgås med Qatar - som Pep, som Zinedine Zidane, som Bayern München - är också ett kraftfullt politiskt uttalande: ett uttalande som säger, det här är ok, jag stödjer det, jag kommer inte säga emot.

 

 

Ingen av oss är perfekt. Det finns grader efter vilka vi kan motstå, på en personlig nivå, även något som vi vet är fel. Men på en skala från ett till Colin Kaepernick sätter beslutet att leda Fifa:s lottning till deras största tillställning dig stabilt i ena änden, resolut och offentligt i lägret för det i stort sett ogranskade status quo-läget.

 

 

Så Gary kommer inte att välta borden, eller rena templet, eller sparka ut ockrarna från sin faders hus. Han kommer istället att le på scenen, dra oöversättliga pappaskämt och fördela sin legitimerande charm i en global tv-roll som senast fylldes av Jérôme Valcke, som för tillfället är avstängd från fotbollen i 10 år p.g.a olika korruptionsanklagelser.

 

 

Resan mot de kommande två skamfilade, Sepp Blatter-stinkande VM-turneringarna börjar här. Det var alltid troligt att det skulle bli komplext och kompromissat, med en lockelse att lägga ut dimridåer, att bli framdragen av samma gamla envetna dolda agendor. Små detaljer spelar roll. För en man som väljer att så snabbt framställa sig själv som Fifa:s offentliga hammare känns detta som ett misstag, och på sitt eget sätt som ett sorts svek.

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 19:59

Lags ägare utvecklar ett globalt nätverk av klubbar som kan komma att förvandla sporten

   

 

 

 

AV: Murad Ahmed i Manchester, Financial Times, fredag 8 december, 2017:

 

 

T.o.m de mest inbitna fotbollsfansen skulle ha svårt att identifiera Yangel Herrera. Men om Manchester Citys miljardärägare har rätt kan den venezuelanska mittfältaren bli det första beviset på att deras globala affärsmodell faktiskt betalar av sig.

 

 

19-åringen spelar för systerklubben New York City, ett US-amerikanskt lag som grundades för fyra år sedan som en del av the City Football Group, en paraplyorganisation som sträcker sig från Australien till Japan, Spanien, Uruguay, Storbritannien och USA. Det är en franschisemodell som vissa kallar "Disneyfieringen" av fotbollen och som dess arabiska ägare tror är framtiden för världens mest populära sport.

 

 

Mr Herreras plats i den planen har ännu inte blommat ut. Han kommer inte att spela i söndagens Manchester-derby, som ställer City mot deras grannar United i en match som förväntas attrahera en världsomspännande tv-publik på hundratals miljoner människor, men han är en av runt 1,000 spelare som CFG-klubbarna kan kalla in - en talangreservoar som sträcker sig från akademier till förstalagen.

 

 

Mr Herrera köptes i juni från Atlético Venezuela i Caracas för en ej angiven summa och han identifierades efter att man använt gruppens databas, som har en närmast industriell omfattning, med 300,000 spelare. Manchester City lånade omedelbart ut honom till New York City där tränaren Patrick Vieira letade efter en dynamisk spelare att addera till sitt Major League Soccer-lag. Om allt går enligt planerna kan mr Herrera härnäst komma att spela i Manchester. Han skulle då bli en väldigt promotad spelare i ett gigantiskt fotbollsprojekt som siktar in sig på att vända upp och ner på fotbollsindustrin.

 

 

Yangel Herrera, 19, köpt från Atlético Venezuela, spelar för närvarande i New York City FC, utlånad från Manchester City. © Getty Images

 

 

"Spelare behöver tid för att utvecklas," säger mr Vieira, den f.d Arsenal-spelaren och franska landslagsmannen. "Om Yangel Herera lyckas spela för Manchester City... det skulle vara väldigt roligt för oss."

 

 

CFG säger att deras ambition är att bygga den "första riktiga globala fotbollsorganisationen" och dess ägare är ledarna i en växande trend för rika individer att kontrollera flera klubbar. Intentionen är att varje klubb inom nätverket ska vara lönsam på sitt sätt, men samarbeta för att identifiera och träna världens bästa spelare, samtidigt som man säkrar marknadsaffärer för att finansiera lönerna till fotbollens superstjärnor.

 

 

I hjärtat av detta befinner sig Manchester City, köpt 2008 av shejk Mansour bin Zayed al-Nahyan, affärsmannen och miljardären, vice premiärminister i Förenade Arabemiraten och medlem av Gulfstatens kungafamilj. Han lovade att förvandla laget - som hade spenderat årtionden i skuggan av deras mer framgångsrika stadsrival Manchester United - till en global megaklubb kapabel att vinna Europa största pokaler.

 

 

Då förlöjligades den ambitionen av Uniteds dåvarande manager Sir Alex Ferguson, som beskrev det som uppspelt snack av "högljudda grannar". Då var det United som stod för ritningarna för framgång, både på och vid sidan av planen, med 13 vunna Premier League-titlar och två Uefa Champions League under Ferguson-eran - under en period då de även jagade internationella sponsoravtal och marknadsuppgörelser. De är fortfarande världens rikaste klubb när det gäller intäkter, €689m (7,35 miljarder kr) under 2015-16, enligt Deloitte. Som jämförelse var Manchester Citys intäkter under samma period €525m (5,6 miljarder kr).

 

 

Shejk Mansours beräknade personliga förmögenhet ligger på $20 miljarder (182,4 miljarder kr), dessa pengar kommer från innehav i Abu Dhabis olje- och gasenheter och detta ger klubben större ekonomiska resurser än alla deras rivaler. Hans frikostighet hjälpte City att gå om United på planen, detta då han spenderade £200m (2,45 miljarder kr) om året på transfers och löner, vilket innebar flera säsonger med tunga ekonomiska förluster men de vann även två Premier League-titlar, 2012 och 014. Det attraherade även investerare då the China Media Capital-konsortiet betalade $400m (3,64 miljarder kr) för en andel på 13 procent i CFG 2015, vilket innebär ett värde på gruppen på mer än $3 miljarder (27,3 miljarder kr).

 

 

Under de senaste åren har den emiratiske prinsen finansierat en annan slags shoppingrunda. 2013 gick Manchester City ihop med New York Yankees för att betala $100m (912,2m kr) för franchiserättigheterna att skapa ett fotbollslag i New York. CFG slöt sedan mindre avtal för flera miljoner dollar för att köpa Australiens Melbourne Heart, sedan omdöpta till Melbourne City, och Uruguays Club Atlético Torque. De köpte även minoritetsandelar i Yokohama Marinos i Japan och spanska Girona.

 

 

Andra grupper och individer försöker nu efterlikna modellen där man äger flera klubbar samtidigt. Red Bull äger fotbollsklubbar i USA, Österrike, Tyskland och Brasilien, delvis som ett sätt att promota deras energidryck. Men få kan matcha CFG:s ambitioner, de har redan expanderat över fyra kontinenter. Gruppen överväger också övertagningar i Kina, Indien och sydöstra Asien.

 

 

Manchester City var länge intresserade av Pep Guardiola, som tidigare vunnit pokaler med Barcelona och Bayern München, innan han blev deras manager. © PA

 

 

Exekutiva på CFG säger att målet på planen är att alla deras klubbar ska spela en offensiv, bollinnehavsbaserad fotboll, i den stil som förespråkas av Citys huvudtränare Pep Guardiola, som tidigare var i den spanska klubben Barcelona. De vill även slå Uniteds balansräkning, detta genom att exploatera "storskalighetens ekonomiska fördelar" genom att övertyga sponsorerna om att betala för marknadsavtal som gäller samtliga gruppens lag.

 

 

Kritiker argumenterar för att den utvecklade affärsmodellen är en rökridå för att tillfredsställa Europas så kallade Finacial Fair Play-regler, introducerade 2011 för att hindra individuella klubbar från att spendera bortom deras medel för att köpa framgång.

 

 

En senior exekutiv i en Premier League-klubb beskriver CFG som en "hall av speglar" skapad för att forsla intäkter tillbaka till centralenheten i Manchester och rättfärdiga deras enorma spenderingar på spelare. Ett 10 år långt avtal med Etihad, Abu Dhabis statliga flygbolag, värt £400m (4,9 miljarder kr), för att bli Manchester Citys arena- och tröjsponsorer, ledde till anklagelser om "finansiell dopning" från Andrea Agnelli, president i italienska Juventus. Gruppen erkänner att Manchester City, som drar nytta av Premier Leagues multimiljardskontrakt (i pund) för tv-rättigheter, är den enda lönsamma klubben i deras nätverk.

 

 

Andra menar att CFG representerar en geopolitisk lek, skapad för att få in mjuk emiratisk makt genom att skapa vinnande lag i världens favoritsport. En klubbägare i Premier League refererar till Manchester City som "nationsstaten" som spelar ett helt annat spel än deras rivaler.

 

 

"Abu Dhabi gör inte det här för att de gillar Levenshulme [ett distrikt i Manchester]," säger Simon Chadwick, professor i idrottsföretag vid Salford Business School. "De gör detta för att hitta hållbara intäktsströmmar från investeringarna som kommer svara för inflöden om 10, 20 och 50 år, när oljan och gasen är borta."

 

 

CFG-nätverkets ursprung finns inte i Manchester eller Abu Dhabi, utan i Barcelona. 2003 valdes Ferran Soriano, en manegementkonsult, in i ledningen för den spanska fotbollsklubben och inledde då en förvandling av institutionen. I sin bok Goal: The Ball Doesn't Go In By Chance säger mr Soriano att han influerades av idrottsakademikern Stefan Szymanski, som visade att den bästa förutspåelsen av en klubbens framgångar var lönenotan för deras spelartrupp.

 

 

"Om du vill ha ett mästarlag, ett lag med chansen att regelbundet vinna mästerskap, då måste du kontinuerligt jobba på att ha en stor klubb som genererar tillräckliga intäkter för att kunna köpa de bästa tillgängliga fotbollstalangerna," skrev mr Soriano. "Det har överhuvudtaget ingenting med tur att göra."

 

 

Rädda för att rikare klubbar som Real Madrid och Manchester United skulle spendera mer än dem jobbade Barcelona på för att nå ekonomisk jämlikhet med de största. Mellan 2003 och 2008 nästan tredubblade de intäkterna från €123m (1,31 miljarder kr) till €309m (3,29 miljarder kr) och krympte gapet mot sina rivaler. På planen var de också framgångsrika och har vunnit fyra Champions League-titlar sedan 2006.

 

 

Mr Soriano följde en kommersiell modell som först antogs av Manchester United: höj biljettpriserna, leta sponsoravtal utanför hemmamarknaden och res ut på uppvisningsturnéer i Nordamerika och Asien. Men han ville gå längre, pekade på franchisemodellen för Walt Disney - som översätter filmer till olika språk, skapar merchandise runt karaktärerna och filmrelaterade nöjesfältsattraktioner - och sade att en liknande formel skulle kunna användas inom sportens värld.

 

 

Mr Chadwick beskriver idén som Disneyfieringen av fotbollen. "Man kan inte ta förstaelvan till Amerika en vecka, Kina nästa vecka och Sydafrika veckan efter den," säger han. "Så vad du gör är att du franchise-sätter namnet, sponsorerna, matchstället och imagen."

 

 

Barcelonas ledning avfärdade Sorianos idé om att skapa internationella systerklubbar, och han lämnade klubben 2008. Fyra år senare gick han till Manchester City som vd. "Veckan efter Ferran kom dit var han redan i New York och pratade med Don Garber [chef för Major League Soccer]," säger Omar Berrada, en f.d exekutiv för Barcelona som numera jobbar bredvid mr Soriano som Manchester Citys chief operating officer.

 

 

CFG anser att nätverket låter City sprida sitt varumärke genom att attrahera lokala supportrar för samtliga sina klubbar samtidigt som de adderar till värdet på de kommersiella avtalen, på sätt och vis ej tillgängliga för ens de största europeiska klubbarna. Tom Glick, Manchester Citys chief commercial officer, pekar på exemplet med biltillverkaren Nissan, majoritetsägaren av Yokohama Marinos. 2014 tog CFG en andel på 20 procent i den japanska klubben. Nissan kom senare överens om ett avtal värt mer än £20m (245,1m kr) som sponsor för samtliga CFG-klubbar.

 

 

De argumenterar även för att gruppstrukturen hjälper till att hitta spelare och placera dem inom nätverket. Investeringar i klubbar som Girona, och ett partnerskap med NAC Breda i Nederländerna, är utformade för att skapa avslutningsskolor för unga stjärntalanger.

 

 

"Vi har 10 spelare inom vårt system som får erfarenhet i Eredivisie [den holländska toppdivisionen] eller La Liga [Spaniens toppliga]," säger Brian Marwood, den f.d Arsenal-spelaren som leder CFG:s globala scoutingoperation med 50 talangletare på fem kontinenter. "Det är ovärderligt."

 

 

Men när ligaledarna Manchester City - som ska försöka ta sin 14:e raka vinst i Premier League - möter United på söndag, kommer deras lag bestå av dyra importer och inte unga spelare utvecklade inom CFG-nätverket.

 

 

Direktörerna ber om tålamod och säger att systemet redan har skapat en ny intäktsström. Ett exempel är Aaron Mooy, en australiensare som spelade för Melbourne City och som sedan har flyttat vidare till Huddersfield Town i Premier League. Enligt folk nära klubben var mr Mooys transferavgift runt £10m (122,5m kr), vilket var mer än vad CFG betalade för den australiensiska klubben.

 

 

Aaron Mooy, en australiensisk landslagsman som spelade för Melbourne City, såldes till nya Premier League-laget Huddersfield Town för £10m (122,5m kr). © AFP

 

 

 

Men professor Szymanski, vars jobb influerade mr Soriano, är tveksam till affärsmodellen. Varken notoriskt provinsiella fans, eller kommersiella sponsorer, kommer bry sig om en klubb är en del av ett större varumärke, säger han. Han tillägger att det bara finns "marginella fördelar" med att driva en hel klubb jämfört med att öppna billigare ungdomsakademier på flera olika ställen. Och det värsta är att han fruktar att CFG riskerar en "översträckning av ledningen" genom att försöka driva flera klubbar, istället för att fokusera uppmärksamheten på en.

 

 

Professor Szymanski ger rådet till andra klubbar att satsa på Manchester Uniteds affärsmodell, istället för den "mer riskabla" som CFG står för. Men han utfärdar en varning: "När du har en bank som shejk Mansour att vända sig till, varför skulle du då inte göra det? Om du befinner dig i Sorianos position, vad finns det att förlora? Du jobbar med någon annans pengar... han kanske träffar jackpotten."

 

 

 

Fotbollsägarskapets nya modell

 

City Football Group*

   

Nicolas Otamendi för Manchester City.

 

 

Fullt ägarskap eller majoritetsägarskap: Manchester City (England), New York City (USA), Melbourne City (Australien), Club Atlético Torque (Uruguay)

 

 

Minoritetsandelar: Girona (Spanien), Yokohama Marinos (Japan)

 

 

Partnerskap med utlåningar av spelare: NAC Breda (Nederländerna)

 

 

* 87 procent s av Abu Dhabi United group, 13 procent av the China Media Capital-konsortiet.

 

 

 

 

Red Bull nätverket

     

Hwang Hee-chan i Red Bull Salzburg© FT montage; Reuters

 

 

Fullt ägarskap eller majoritetsägarskap: New York Red Bulls (USA), Red Bull Salzburg (Österrike), Liefering (Österrike), RB Leipzig (Tyskland), Red Bull Brasil (Brasilien)

 

 

 

Atlético Madrids nätverk

   

Antoine Griezmann i Atletico Madrid.

 

 

Fullt ägarskap eller majoritetsägarskap: Atlético Madrid (Spanien)

 

 

Minoritetsandelar: Atlético San Luis (Mexiko), Racing Lens (Frankrike), Atlético de Kolkata (Indien)

 

 

Hur CFG utvidgar sitt omfång

CFG-nätet av klubbar är på väg att växa. När China Media Capital köpte en andel på 13 procent i gruppen 2015 sågs det som början på ett köp av en klubb i det landet.

 

 

Omar Berrada, Manchester Citys chief operating officer, säger att CFG har fått "galna värderingar" på klubbar i the China Super League, landets toppdivision och att de blivit ombedda att betala hundratals miljoner dollar för att köpa klubbar som var olönsamma och med tunga skulder på sig. "Självklart kommer vi inte göra en galen investering," säger han.

 

 

Utan att utesluta att köpa en klubb i Kina säger CFG att andra aktioner, som att skapa fotbollsskolor för att träna unga spelare i, ett nyckelmål för den kinesiska regeringen, är "mer ekonomiskt vettigt".

 

 

Indien är ett annat alternativ, men CFG har ännu inte hittat någon kommersiell partner, som de gjorde med the Yankees i New York och Nissan i Yokohama, för att kunna navigera den indiska marknaden. Mr Berrada listar Thailand, Vietnam, Indonesien och Malaysia som andra potentiella territorier för tillväxt.

 

 

Men modellen kan komma att bli testad av sportens myndigheter. I augusti köpte CFG en stor andel i den spanska klubben Girona, tillsammans med ett investeringsverktyg kontrollerat av Pere Guardiola, fotbollsagent och bror med Manchester Citys huvudtränare. "Det är definitivt inte för att behålla Pep här," säger mr Berrada gällande Girona-affären. "Det är ingen slags krok för att hålla honom intresserad av gruppen."

 

 

Men den affären innehåller regelrisker. Fifa, världsfotbollens styrande organ, har regler emot att en enda ägare kontrollerar klubbar i samma turnering. CFG:s initiala strategi undvek detta genom att expandera i länder där lag hade en väldigt liten chans att möta varandra på en regelbunden basis. Men om Girona, för närvarande 12:a i La Liga, skulle bli mer framgångsrika, skulle de kunna möta Manchester City i en europeisk turnering.

 

   

Patrick Vieira, en f.d Arsenal-spelare, numera tränare för New York City FC. © AFP

 

 

CFG har uppmuntrats av en dom från the Court of Arbitration for Sport (Idrottens skiljedomstol) i år, som kom fram till att RB Leipzig och Red Bull Salzburg båda kunde delta i Champions League den här säsongen, detta då deras modergrupp inte utövar "avgörande inflytande" på lagen som innehar deras namn.

 

 

Patrick Vieira, New York City-tränaren, insisterar på att CFG "följer reglerna och bestämmelserna". Han säger: "Tänk på Real Madrid och Barcelona, i England har alla klubbarna mycket pengar. Det här är ett annat sätt att arbeta på, av folk som är mer kreativa än andra. Det är en av de smartaste aktionerna inom fotbollen under de senaste 20 åren."

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 19:53

De Röda och Saints drog inte jämnt gällande tidigare försök att köpa försvararen men verkar nu har styrt upp sin relation

   

Senare ikväll beräknas Virgil van Dijk bli klar för Liverpool. (Bild: Southampton FC)

 

 

 

 

AV: John Cross, chefsskribent fotbollen, Daily Mirror, onsdag 27 december, 2017:

 

 

Virgil van Dijk kommer slutföra en rekordslående £75m (886,4m kr) flytt till Liverpool den 1 januari.

 

 

Southampton har gått med på en affär för van Dijk där han går till Anfield och den holländske försvararen har slutfört de medicinska testerna idag.

 

 

Och klubbarna är på väg att annonsera det offentligt då affären kommer gå igenom så fort fönstret öppnar.

 

 

Van Dijk, 26, har gått med på ett kontrakt värt £180,000 (2,12m kr) i veckan efter att ha önskat en flytt till Liverpool hellre än Manchester City.

 

 

Southampton har inga problem med att göra affärer med Liverpool trots att de anmälde dem till the Premier League för påstådd "tapping up" av van Dijk förra sommaren.

 

 

Southampton ville helt enkelt sälja till den högsta budgivaren och de vet att den 26-åriga holländska försvararen vill flytta till Anfield hellre än till någon annan klubb.

 

 

Liverpool-bossen Jurgen Klopp ser van Dijk som sin klippa och vill plocka in honom för att täta till sitt försvar och det har övertygat the Saints-försvararen om att gå till Merseyside istället för till the Etihad.

 

 

Det har varit en långlivad transfersaga som startade förra sommaren när Klopp jagade van Dijk och övertygade honom om att flytta till Liverpool istället för City, Chelsea eller Arsenal, som alla försökte köpa honom.

 

 

Men affären blev inte av efter det att Liverpool tvingades backa och be om ursäkt efter anklagelser om att de flög van Dijk till Liverpool med ett privatplan och att Klopp hade bombarderat honom med Whats App-meddelanden.

 

 

Van Dijk har haft svårt den här säsongen att hitta sin form efter att ha fått Liverpool i tankarna och petades ur de två senaste matchtrupperna av Southampton som bara ville lösa problemet så fort som möjligt och få bästa möjliga pris.

 

 

City har gjort en förfrågan men har även Real Sociedads Inigo Martinez på deras önskelista och han har en utköpsklausul på £32m (378,2m kr).

 

 

Chelsea har varit intresserade men som jag förstår det har Liverpool vunnit racet och kommer plocka in honom så fort fönstret öppnas.

 

 

Southampton kommer få en rekordavgift för en försvarare, £75m (886,4m kr), och den långlivade sagan ser nu ut att få en lösning till sist.

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 19:50

Jose Mourinho kan komma att bege sig ut på transfermarknaden efter en ny anfallare efter Ibrahimovics skadeproblem

   

Man Utd fruktar att Zlatan Ibrahimovic inte kommer bli sig själv igen efter hans knäskada.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Neil Custis, the Sun, fredag 15 december, 2017:

 

 

OLD TRAFFORD-chefer fruktar att Zlatan Ibrahimovic kanske aldrig blir samma spelare han en gång var igen efter hans fruktansvärda knäskada.

 

 

Ibra har arbetat hårt för att komma tillbaka endast sju månader efter den karriärhotande skadan han ådrog sig i vinsten i Europa League-kvartsfinalen mot Anderlecht.

 

 

Men svensken, 36, har sett ut som en skugga av spelaren som var Uniteds bäste målskytt förra säsongen med 28 mål på 46 framträdanden.

 

 

Veterananfallaren återvände till spel den 18 november som inhoppare i 4-1 vinsten hemma mot Newcastle.

 

 

Han har gjort fem framträdanden från bänken och då spelat totalt 73 minuter, utan att göra något mål.

 

 

Och han utmärkte sig inte på något sätt när han skickades in för att försöka få med sig en poäng i förra söndagens 2-1 förlust i derbyt mot City.

 

 

Ibra - en oanvänd avbytare när United haltade sig fram till en 1-0 vinst mot Bournemouth för två dagar sedan - har redan överbevisat medicinska experter genom att ta sig så här långt.

 

 

Men att få tillbaka full match fitness efter en sådan allvarlig skada visar sig vara en helt annan sak och det finns bekymmer gällande detta på Carrington, där hela hans rehabilitering övervakas.

 

 

Bossen Jose Mourinho har redan varit tvungen att ta bort honom helt från matchtruppen i två matcher sedan hans återkomst så att han kan återvända till gymmet för att försöka bygga upp styrkan runt knäet.

 

 

Men hans problem, tillsammans med Romelu Lukakus brist på självförtroende framför målet, kan komma att leda till att Mourinho ger sig ut på transfermarknaden efter en anfallare i januari.

 

 

Lukaku nickade in vinstmålet mot the Cherries - men £75 miljonersanfallaren (908,6m kr) har två mål på hans tio senaste Premier League-matcher och har inte sett ut som samma spelare som inledde med 11 mål på hans första nio United-framträdanden. 

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 19:45

Manchester United ligger tvåa i tabellen, med fler gjorda mål än många blivande hyllade mästarlag genom åren. Men de lider i en jämförelse med deras skenande grannar City

   

José Mourinho hade mycket att tänka på under Manchester Citys 2-1 vinst i derbyt på Old Trafford förra söndagen. Fotograf: Michael Steele/Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 17 december, 2017:

 

 

Medan alla äventyr för tillfället verkar utspelas på andra sidan staden, behövs det kanske lite kontext och det är värt att påpeka att Manchester United faktiskt har ackumulerat fler poäng vid den här tidpunkten på säsongen än under sex av de 13 titelvinnande åren när Sir Alex Ferguson var manager och Premier League-titeln brukade hitta tillbaka till Old Trafford som en brevduva.

 

 

José Mourinhos lag har sex poäng mer efter 17 spelade matcher än det trippelvinnande laget från 1998-99 som alltid kommer lyftas fram som Fergusons största insats. Dagens lag har gjort fler mål än Arsenals Invincibles hade mäktat med vid samma tidpunkt säsongen 2003-04 och lyckats med det unika att brett hånats för en anemisk fotboll medan de, i verkligheten, gjort fler mål än 1995-96-upplagan av Newcastle som leddes av Kevin Keegan och fick smeknamnet "Underhållarna".

 

 

Mourinhos spelare har tagit 38 poäng på 17 matcher och för att sätta det i rätt perspektiv så är det mer än Fergusons lag lyckades med vid samma tidpunkt under 16 av 27 pokalfyllda år. Det är även mer än vad Arsène Wengers lag klarade av under två av hans tre mästerskapssäsonger och under vilket annat år som helst hade det varit ett bra facit för ett lag med genuina titelambitioner. Liverpool har vunnit ligan 18 gånger men endast två gånger, 1978-79 och 1987-88, hade de ett bättre facit vid den här tidpunkten på säsongen.

 

 

Tyvärr för Mourinho så är det dessa detaljer som kan förbises när United är avskurna på andraplatsen och Englands högsta division har aldrig befunnit sig i den här positionen så tidigt, då adventskalendrarna inte ens nått lucka nummer 20 och Fairytale of New York spelas i radion, och destinationen för ligatiteln redan känns helt klar. Mourinho har satt ihop ett lag som, under normala omständigheter, skulle ha en riktigt bra chans. Problemet är, såklart, att det här inte är under några normala omständigheter, inte när laget på andra sidan Mancunian Way har så roligt att vadslagningsfirmorna redan börjat betala ut, sex månader i förväg.

 

 

Det gör det inte omöjligt för Mourinho, pokalvinnarmaskinen, att skriva ett annat manus och ta bort blickfånget från Manchester City. Hans pokalvinster förra säsongen visar att han har samlat ihop ett formidabelt cuplag. De spelar i tre utslagningsturneringar och Mourinho tänder kanske fortfarande på idén att återskapa vad som hände för 50 säsonger sedan - när City vann First Division-titeln och två veckor senare trumfade Matt Busbys lag dem genom att vinna Europacupen.

 

 

Personerna som har dansat på portugisens grav den här gångna veckan bör verkligen se till så att kistan är ordentligt igenspikad först och särskilt Louis van Gaal är lite väl magstark när han kritiserar sin efterträdare då hans egen tid i Manchester var så smaklös och grå. United spelar nu, enligt Van Gaal, "betydligt tråkigare fotboll" och han har ifrågasatt varför Mourinho inte, enligt hans åsikt, får utstå samma nivåer av kritik. "Jag spelade alltid offensiv fotboll. Beviset är att motståndarna alltid parkerade bussen. De gör inte det nu för Mourinho spelar så defensivt."

 

 

Är han allvarlig? Det fanns en tidpunkt under Van Gaal-eran, oavsett hur mycket han än vill retuschera bort det ur historien, när United hade avfyrat färre skott än samtliga andra Premier League-klubbar förutom Sunderland-laget som spenderade 237 dagar på nedflyttningsplatserna. United slog fler bakåtpassningar än någon annan klubb. De hade den lägsta procenten när det handlade om att flytta bollen framåt och, helt ärligt, så hatade spelarna det. David de Gea, till exempel, hade inte stannat kvar om Van Gaal fortfarande varit klubbens manager. Andra spelare pratar om att stämningen i omklädningsrummet då gränsade till myteri.

 

 

Mourinho har dessutom, oavsett vad holländaren än påstår, hamnat intensivt under luppen efter de sporadiska tillfällena, som i matchen borta mot Liverpool den här säsongen, när ett lag en gång i tiden berömt över hela jorden för offensiv fotboll inte bara har parkerat bussen utan även dragit i handbromsen och kastat ner nycklarna i närmaste gatubrunn.

 

 

På samma sätt är det nonsens att säga att dagens United-lag är mindre sevärda än det laget som Mourinho ärvde och alla som argumenterar emot det bör kanske notera det faktum att under Van Gaals sista säsong gjorde laget 49 ligamål, när deras tidigare snitt under Premier League-eran var 76,4.

 

 

Det finns ingen tvekan om att Uniteds supportrar, folket som en gång producerade en banner med texten "Not Arrogant, Just Better" på, har upplevt lyckligare tider och att den där "Park the bus"-läktarsången från Citys supportrar förra söndagen lär ha skurit djupt i dem. Men fall inte för det ofta upprepade snacket om att titta på United, under Mourinho, är en permanent tråkighetsfest. Det gränsar till det absurda att säga det när laget redan har gjort fyra mål i åtta olika matcher den här säsongen och de har gjort fler mål än Keegans Newcastle vid samma tidpunkt när ligatiteln såg ut att vara på väg till nordöstra England.

 

 

Samtidigt så måste allt försvar av Mourinho acceptera att hans uppträdande har varit på tunn is ganska länge nu och då vi känner till bestens natur är det troligt att det kommer bli ännu mer tröttsamt så länge United får ägna sig åt att jaga och det finns hårda bevis för att han har förlorat sin personliga kamp mot Pep Guardiola.

 

 

Vart har den glada, charmiga José Mourinho tagit vägen? Fotograf: Dominic Lipinski/PA

 

 

Tveklöst är allt detta sammanlänkat med anledningarna till att vi ser så lite av den gamle Mourinho nuförtiden och mannen som återvände till England för sin andra sejour i Chelsea och kallade sig själv "the Happy One". Vart har den Mourinho tagit vägen de senaste åren? Det fanns en tid, särskilt under hans första period på Stamford Bridge, när en presskonferens med portugisen var en av veckans höjdpunkter och i sin allra bästa form gav han ofta intrycket att han kunde charma ner fåglarna från takfoten. Nuförtiden verkar han vara så förbittrad, så glädjelös, som om han grubblar på allt negativt, lagrar sina låtsasmissnöjen, stirrar tillbaka genom misstänksamma ögon.

 

 

Det lös igenom igen innan Manchester-derbyt i och med hans sura och uppenbarligen överlagda kommentarer om att Guardiola hade fräckheten att bära ett gult band till stöd för Jordi Sànchez och Jordi Cuixart som fängslats, misstänkta för upproriskhet, som nyckelmedlemmar för den katalanska självständighetsrörelsen. Mourinho framstod bara som småaktig och bitter med de kommentarerna och extremt hycklande när han följde upp det med kommentarer om Citys taktiska foulande och påstådda filmningar. Han kan faktiskt ha något av en poäng men han tar oss för idioter om han förväntar sig att vi ska glömma att han är mannen, om det här var en biljardmatch, som skulle stå bakom bordet, vässa sin kö och hosta varje gång hans motståndare skulle stöta.

 

 

När det gäller det som hände efter derbyt är Mourinhos uttalanden om att skulden exklusivt borde hävas över på Manchester City-spelarna bara den senaste gången när han fått oss att tänka på ett gammalt citat från Frankrikes f.d president Valéry Giscard d'Estaing. "Jacques Chirac," sade han, "skulle kunna ha sin mun full av sylt, från läpparna rann det, hans fingrar var täckta av det och burken kunde stå öppnad framför honom. Och när du frågar honom om han är en syltätare, kommer han säga: 'Jag äta sylt? Aldrig.'"

 

 

Men till sist och syvende återstår poängen att Mourinho, oavsett hur kletiga fingrar han än må ha, skulle få mycket mer kritik om det inte vore för det faktum att Guardiola har satt ihop ett sådant vackert arbete endast ett par miles bort. Mourinho har varit här förut med Guardiolas Barcelona men den här gången kan det vara en ännu större utmaning. United har, till skillnad mot Real Madrid, inte Cristiano Ronaldo som kan hjälpa till att återställa lite balans.

 

 

 

Sisu-elefanten finns fortfarande i rummet i Coventry

Den senaste uppdateringen från Newcastle United om Mike Ashleys föreslagna försäljning av klubben låter som uppmuntrande nyheter för alla oss som genom åren funderat på hur länge det ska ta innan en känsla av normalitet bryter ut i en av våra stora gamla klubbar.

 

 

Men Newcastle är inte den enda klubben som skulle må bra av en förändring och låt oss inte glömma stackars gamla Coventry City nere i League Two och den fortsatta skadan orsakad av Sisu-regimen som släpar dem genom en hedgefond baklänges.

 

 

Under den senaste veckan har det gått 10 år sedan Sisu kom in i klubben men ingen i Coventry firade den milstolpen. Bara som ett litet exempel på expertisen som kom till klubben så var det dessa ljushuvuden som ville införa möjligheten "sms:a-en-avbytare" för supportrarna som då skulle fatta managerns beslut under matcherna.

 

 

Coventry var en bra klubb när jag växte upp och givna i Englands högsta division. Det senaste årtiondet har spenderats med att storögt och häpet stirra i deras riktning och kan förmodligen sammanfattas av tillfället då en av Sisus representanter, Onye Igwe, avbröt ett styrelsemöte när de skulle diskutera klubbens riskabla finanser för att klaga på att Sky Blue Sam, maskoten, var för fet och inte var någon bra förebild för barnen. "Onye, det är en fucking elefant" - svaret från den f.d ordföranden, Ray Ranson - skulle vara en bra titel på en eventuell bok om Sisu-åren.

 

 

Den viktigare detaljen är att Sisu:s tid i klubben inkluderar kränkningarna att Coventry fick resa 68 miles (109,4 km) tur och retur till Sixfields, Northampton Towns arena, för att spela "hemmamatcher" under lite mer än en säsong och nedflyttningarna som betyder att "Play up, Sky Blues" nu hörs på det fjärde steget av den engelska fotbollen. Det har, milt uttryckt, varit förödande och den mest skärande delen är att, till skillnad mot Newcastle, så verkar inte folket i toppen vara alltför inställda på att hitta en utväg. Tills det händer måste man fundera på vad de kommande 10 åren kommer ge den här en gång i tiden så stolta klubben.

 

 

 

Cloughs originella sätt att ändra volymen på

Mitt i allt prat om att Manchester Citys spelare gillar att spela musik på högsta volym påminns jag om tiden då Wimbledon, på the Crazy Gangs tid, också brukade ta sig några friheter på samma sätt.

 

 

Vinnie, Dennis, "Fash" och alla de andra gillade alltid att se till så att deras närvaro kändes av - deras sätt att annonsera att de inte brydde sig om vilka de gjorde upprörda - och de testade gränserna borta mot Nottingham Forest ett år när det räcker att säga att spellistorna var väldigt annorlunda mot Brian Cloughs musiksmak och det han brukade spela på sitt kontor. Det var ofta Frank Sinatra hördes i korridorerna runt hans rum.

 

 

När korridorerna på the City Ground vibrerade skickade Clough sin assistent, Alan Hill, för att knacka på dörren till bortalagets omklädningsrum och be dem att sänka deras musik. Vinnie Jones öppnade dörren iklädd inget annat än kalsonger och han nickade efter Hills förfrågan. Men väldigt snart var musiken tillbaka på full volym igen. Hill skickades tillbaka en andra gång, Jones bad om ursäkt igen och exakt samma sak hände igen några minuter senare. Då marscherade Cloughie in i Wimbledons omklädningsrum, lyfte upp bergsprängaren över sitt huvud och släppte den på det kaklade golvet. "Nu kan ni spela er musik," sade han, innan han marscherade ut. Inte en enda av Wimbledons spelare sade ett ord, tydligen.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< December 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards