Direktlänk till inlägg 28 december 2017

 LÅNGLÄSNINGEN: MANCHESTER CITYS PLAN FÖR GLOBAL DOMINANS

Av Mikael Holmkvist - 28 december 2017 20:23

Fotbollen har redan förvandlats av stora pengar - men affärsmännen bakom Man City försöker bygga ett globalt storföretag som kommer förändra spelet för alltid.

   

 

 

 

 

AV: Giles Tremlett, the Guardinans långläsning,fredag 15 december, 2017:

 

 

Den 19 december 2009 stod Pep Guardiola och grät mitt inne på Zayed Sports City Stadium i Abu Dhabi. Den 38-åriga Barcelona-managern lade en hand över sitt ansikte medan hans kropp gav ifrån sig stora, axelskakande snyftningar. Zlatan Ibrahimović, klubbens långa svenska anfallare, lade en tatuerad arm runt Guardiolas nacke och gav honom en kraftfull knuff för att få honom att sluta. Men Guardiola kunde inte sluta. Det var en konstig plats för världens mest firade fotbollstränare att bryta ihop på: Barcelona hade precis vunnit en match som få personer såg på tv:n och säkrat en av fotbollens mest obskyra titlar, the Fifa Club World Cup. Men segern säkrade ett oslagbart rekord: Barcelona hade vunnit alla sex titlarna tillgängliga för klubbarna i Europa under ett enda år. Det var därför Pep grät.

 

 

Hemma i Barcelona var det ett sursött ögonblick för Ferran Soriano. Soriano är en hårfrisörs son från stadens arbetarklassdistrikt Poblenou som hade blivit en av FC Barcelonas toppexekutiva - och han hade hjälpt till att bygga vad som nu kan påstås kan ha varit det bästa fotbollslaget världen någonsin skådat. "Jag var lycklig, men det var också smärtsamt att inte vara där när laget nådde sin höjdpunkt," berättade han för mig. Istället lyfte han på luren och ringde upp Guardiola.

 

 

Soriano hade övervakat Barcelonas finanser under fem år t.o.m 2008, och klubbens rekord berodde till stor del på idéerna han hade utvecklat efter att ha kört en USA-inspirerad politisk kampanj för att föra en grupp våghalsiga unga män med skarpa kostymer till makten i valet till ny directors-ledning 2003. Han hade t.o.m skrivit en bok, La Pelota no entra por azar ("Bollen går inte in av en tillfällighet"), i vilken han argumenterade för att Barcelonas framgångar - och, som slutsats på det, det rekordet - var resultatet av bra, kreativ affärsmanagement. Ett ilsket politiskt inbördeskrig hade fått honom att avgå från klubben året innan. Men t.o.m innan det hade han fått se en av hans mer ambitiösa idéer - att starta franchise-klubbar i andra länder - motarbetas i Barcelona. Det var ett steg för långt för en klubb ägd av 143,000 röstande fans, rejält rotade i deras stad och Katalonien.

 

 

Men Sorianos stora idé har nu fått liv av två män som såg på väldigt noga den där kvällen när Guardiola grät i Abu Dhabi: en av dem är en medlem av Förenade Arabemiratens härskarfamilj, shejk Mansour bin Zayed al-Nahyan, och den andra är Khaldoon al-Mubarak, en ungdomlig exekutiv och rådgivare till kungafamiljen. Med deras stöd vänder Soriano nu upp och ner på fotbollens etablerade ordning genom att bygga dess första multinationella företag - ett fotbollens Coca-Cola.

 

 

Det företaget är City Football Group (CFG). Det äger redan, eller deläger, sex klubbar på fyra kontinenter och kontrakten till 240 manliga professionella spelare och två dussin kvinnor. Hundratals mer noggrant utvalda tonåringar och yngre barn som siktar på att bli storspelare spelar i CGG:s lägre lag. Den långsiktiga ambitionen är enorm. Företaget kommer att söka över hela världen efter spelare för att sedan forma och polera dem i deras toppmoderna akademier och träningsfaciliteter utspridda över flera kontinenter, sälja de vidare eller skicka de bästa till klubbarna de äger. Understödd och beskyddad av fartygen runtomkring kommer flaggskeppet i den här nya fotbollsflottan - Manchester City FC - fortsätta sin redan häpnadsväckande resa mot att bli världens största och bästa klubb.

 

 

Det är Soriano-idén - eller åtminstone en förenklad version av en komplex plan. Företaget är endast fyra år gammalt, men det håller snabbt på att bli en av de mäktigaste krafterna inom världens favoritsport - bevittnat med vördnad, avundsjuka och rädsla av de som funderar på om de kan bli fotbollens eget Google eller Facebook.

 

 

* * *

 

 

I ett spel där toppspelare kostar £200m (2,4 miljarder kr), tv-sända matcher attraherar publiksiffror på hundratals miljoner människor och klubbägarna tillhör de rikaste potentaterna sparas det inte på några kostnader när man jagar konkurrenskraftig spets. En gång i tiden var enbart pengar tillräckligt för att utgöra skillnaden (om de spenderades klokt), men så är inte längre fallet, delvis för att det finns så mycket av den varan som plaskar omkring i spelet.

 

 

När Manchester City vann Premier League 2012 anklagades shejk Mansour av många för att ha "köpt titeln för £1 miljard (12,01 miljarder kr)" - summan pengar han hade hällt in i City sedan köpet av klubben fyra år tidigare. Det var Citys första ligatitel på 44 år, och vuxna män grät när Sergio Agüeros mål i den näst sista minuten i säsongens sista match säkrade titeln. Mansour såg den på tv: han hade bara varit på en enda match på City Etihad stadium, och han gillade inte uppståndelsen hans besök skapade. Under de efterföljande timmarna durrade hans telefon och fylldes på med 2,500 meddelanden.

 

 

Men det var också slutet på en era. Den europeiska fotbollens styrande organ, Uefa, hade infört nya regler, utformade för att hindra klubbar från att spendera mycket mer än de tjänade. Kritiker avfärdade Mansour som en bortskämd person med en dyr hobby, och t.o.m idag undrar vissa till vilken grad hans "privata" ägarskap kan bli ett instrument av Abu Dhabis mjuka makt. Men hans få offentliga uttalanden klargjorde att han hade köpt City - och plöjt in pengar i klubben - som en genuin, långsiktig investering för att "i kalla affärstermer är Premiership-fotboll en av de bästa underhållningsprodukterna i världen".

 

 

Ambitionen då var dubbel - hans intentioner var att vinna både fotbollsmatcher och inom affärsvärlden. Men i och med Uefa:s spenderarbroms var det på väg att bli mycket tuffare. Han behövde något nytt. Kunde City vinna utan att förlora pengar?

 

   

Man Citys vd Ferran Soriano. Fotograf: Chris Brunskill Ltd/Getty Images

 

 

Faktum är att när Sorianos gäng med smarta unga affärsmän tog över i Barcelona 2003 var det en klubb som gick med förlust. Som finanschef hjälpte Soriano till att leverera en "god cirkel" av stora investeringar, pokaler och sedan änu högre intäkter. Kraftfull och analytisk hade han byggt och sålt en global konsultaffärsverksamhet vid 33 års ålder; i Barcelona, där han fick smeknamnen "the Panzer" och "the Computer", framförde han en viljestark men förnuftig kontrapunkt till klubbens livliga president, Joan Laporta. Men Soriano såg även Barcelona som något betydligt större än en stadsklubb, samtidigt som han insåg att den globala fotbollsaffärsverksamheten i sig själv var på väg in i en ny era. 2006, vid ett anförande som Soriano levererade på Birkbeck College i London, presenterade han 28 Powerpoint-sidor som visade hans tidiga vision. Tack vare den fenomenala tillväxten i deras supporterbaser över hela världen noterade han att de stora klubbarna höll på att förvandlas från främjare och organisatörer "av lokala tillställningar, som en cirkus" till "globala underhållningsföretag som Walt Disney". Om storklubbarna tog vara på möjligheten att "fånga in tillväxten och bli globala franchises" skulle de snart sticka ut från sina rivaler och skapa en ny, världserövrande elit.

 

 

"Han tänkte och tänker på ett annorlunda sätt än de flesta inom fotbollen," säger Simon Chadwick, numera professor på universitetet i Salford, det var också han som bjöd in Soriano för att hålla anförandet på Birkbeck. Då blev Soriano besviken då han såg att engelsk fotboll var så förslavade av en modell där det verkade som att managers som Arsène Wenger och Alex Ferguson drev sina egna klubbar, medan "nivån av konceptualisering av affärsmodellen var noll". T.o.m språket var talande. "De kallade tränaren 'manager', som om han styrde allt," minns Soriano.

 

 

I och med hans abrupta uttåg från Barcelona 2008 grusades Sorianos dröm om att förvandla den klubben till en global franchise, med ett första satellitlag i USA, definitivt. Istället kastade Soriano in sig själv i driften av ett flygbolag, Spanair. Men fem år efter hans presentation i London, då Mansour letade efter en fräsch konkurrenskraftig spets, både på och vid sidan av planen, befann sig Soriano, i oktober 2011, sittande för ett möte kl 7:00 på morgonen på ett hotell i Mayfair med den ofta resande New York-juristen Marty Edelman - som lockade tillbaka honom till fotbollen.

 

 

Edelman hade plockats in i Citys ledning av Mansour och arbetade bredvid hans anställda ordförande, den i USA utbildade Khaldoon al-Mubarak, från allra första början. Edelman, en fastighetsexpert, var redan en betrodd rådgivare i Abu Dhabi, och valet av en amerikan var ett tidigt tecken på klubbens nya världsomspännande inställning. Soriano borstade initialt bort Citys framstötar. Han var van vid att associera Manchester med deras glittrande rivaler United, och han litade fortfarande inte på vad han kallade "stereotypen av den rika ägaren". (I sin bok hade han t.o.m beskrivit City som en klubb som provocerade fram "vild inflation" genom "irrationella investeringar".) Men de två parterna upptäckte så sakteliga delade värden. Ledande bland dessa var ambition - och med den kom en vilja att utmana sportens status quo.

 

 

Men t.o.m då var det en affär som ibland var på och ibland av. Möten följde i Paris och Abu Dhabi innan, i april 2012, Soriano smugglades genom Manchesters flygplats (där klubben säger att den "kan ta in folk utan att någon vet att de har anlänt") och togs till ett rum på the Lowry-hotellet bokat i någon annans namn. Soriano är en f.d rugbyspelare, 6ft 3in (190,5 cm) lång, och är svår att gömma. Vid den tidpunkten var det en ömsesidig förförelse, där City ville övertyga honom om att med Mansours långsiktiga engagemang kunde klubben bli lika stor som Barcelona. För Sorianos del handlade det om att presentera en omskakande plan som krävde djupa fickor, uppfinningsförmåga och tåliga nerver. Båda parter kom överens om att City skulle sikta på att bli världens toppklubb - en position som länge tillhört antingen Real Madrid, Barcelona eller Manchester United. "Och jag menar nummer ett - inte nummer två eller tre," sade Soriano till mig.

 

 

* * *

 

 

Idén att bli världens största klubb var inte bara fåfänga eller affärsmachismo. Soriano hade sedan länge sett att en liten grupp elitklubbar skulle ta över den nya globala marknaden, men han ville även bygga något "betydligt större". Fotbollsklubbar, påpekade han, var massiva varumärken men absurt små affärsverksamheter: ett lag med ett globalt följe på 500 miljoner fans har kanske en inkomst på endast €500m (5,34 miljarder kr). "Det är en euro per fan," säger han, "vilket är fullständigt urlöjligt." I affärstermer var detta "en kombination av mycket kärlek och, bokstavligt talat, ingen kärlek" - för fans i, säg, Indonesien spenderade ingenting på sin klubb. "Så vad kan vi göra? Svaret var ganska enkelt, kanske för enkelt, men väldigt vågat. Du måste vara global men lokal. Du måste åka till Indonesien och öppna en affär." Han presenterade sin idé för ett storföretag som skulle ha både ett globalt varumärke - i Manchester City - och flera lokala varumärken och utveckla talanger genom ett nätverk av klubbar som även skulle svara för en pipeline av spelare åt City. Han visste att det kanske skulle låta långsökt. "Om jag hade pitchat den här idén för Real Madrid, hade svaret blivit 'du är galen' - och det är faktiskt det som hände i Barcelona," berättade han för mig.

 

 

Men City genomgick redan en revolution och var redo för mer. För Edelman satte planen kött på skelettet byggt med Mansours miljoner. "Alla storslagna idéer behöver ha en värd, eller hur? Och vi var en fantastisk värd," berättade Edelman för mig på hans Park Avenue-kontor. "Man kan inte ta Ferrans idé och bara sätta den på ett blankt papper." Sorianos idé (som han nu kallar hans "artistiska utmaning") var ett sätt att ta Mansours originalversion - summerad i hans tidiga löfte att bygga "en struktur för framtiden, inte bara ett lag med en massa stjärnor" - och sätta det "på steroider", för att använda Edelmans ord.

 

 

Soriano startade arbetet som vd för Manchester City lördagen den 1 september 2012. Två dagar senare anlände han i New York för att skapa en ny fotbollsklubb. Detta betydde en betalning på $100m (902,7m kr) för en plats i Major Leagur Soccer (MLS), den professionella ligan i USA och Kanada, och att bygga ett lag från ingenting. I letandet efter en lokal partner tog Edelman till sist med sig Soriano för att träffa Hank och Hal Steinbrenner, New York Yankees ägare. Bröderna hade ärvt deras baseball-lag, men Hank är ett fotbollsfan som spelade när han gick på college och tränade sitt lokala high-school-lag. Det var en av de snabbaste affärerna Edelman någonsin sett genomföras, det tog "ungefär 15 sekunder" att vara överens om den. "Det bara fungerade," berättade han för mig. The Yankees tog 20% av det nya laget och erbjöd deras arena som ett temporärt hem. (Det är det fortfarande, men det tar 72 timmar att förvandla det från en baseball-plan till en fotbollsplan.) Laget, döpt till New York City Football Club, började spela 2015. Forbes värderar det nu till $275m (2,48 miljarder kr). För fansen är det "NYCFC", eller bara "New York City" - en marknadsförares dröm. "Vårt varumärke är perfekt, för det är 'City' och vi vet att vi kan addera det ordet till vilket city som helst," observerade Soriano, som inledde sitt arbetsliv med att marknadsföra rengöringsmedel.

 

 

Manchester City FC:s globala räckvidd

   

Guardian grafik. Källa: cityfootballgroup.com

 

 

 

När jag första gången besökte the Etihad campus i mars såg jag på väggen bakom receptionsdisken sköldar med klubbmärkena tillhörande City, NYCFC och två andra klubbar: Melbourne City, och Yokohama F Marinos, en japansk klubb som CFG äger en minoritetsandel i. Melbourne Heart, som den australiensiska klubben först hette, grundades först 2009. De vann sin första stora pokal förra säsongen, endast två år efter det att City köpte dem och ändrade deras namn och ändrade deras färg till himmelsblått. "Det är som att vara en nystartad teknikfirma och sen köper Apple dig," sa Scott Munn, klubbens grundade vd. East Manchester kommer, i den här analogin, att bli fotbollens Silicon Valley. En blygsam klunga med andra fotbollsaffärsverksamheter har t.o.m startat i området - vilket gör den kaliforniska analogin ännu mer passande.

 

 

När jag återvände två månader senare hade City köpt ännu en klubb, den här gången i Uruguay - Atlético Torque, ett lag i andradivisionen som grundades 2007 och blev professionellt först 2012. Vid företagets årliga personalmöte i maj inledde en representant från den nya utposten sin presentation med en karta över Sydamerika och en stor pil som pekade på Uruguay. "Ingen vet vad Torque är. Ingen vet vart Torque är," erkände han, bara halvt på skoj. (Det ligger i Uruguays huvudstad, Montevideo.) "I det här rummet har vi lika många personer som går på en Torque-match." Men ambitionen för klubben var att gå upp till den högsta divisionen, sluta bland de fyra första och kvalificera sig för kontinentala turneringar - och detta i ett land som producerar världsklasspelare som Barcelonas Luis Suárez eller Paris Saint-Germains Edinson Cavani. Något mer mystiskt är det att klubben också siktade på att "plocka in och registrera spelare från hela Sydamerika". Det senare var ett resultat av en kall statistisk analys, som hade avslöjat att Uruguay var den största per-capita-exportören av professionella fotbollsspelare - en häpnadsväckande affärsverksamhet som drar in £25m (296,9m kr) om året. Och detta trots det faktum att många småklubbar ofta sålde talangfulla spelare billigt när de fortfarande var tonåringar. "Det är förvånande," sade Soriano. "Vi är stora och kommer hålla i dem längre" - vilket gör de ännu mer värdefulla.

 

 

Nästa gång jag träffade Soriano - i hans semesterlägenhet i den lilla katalanska strandresorten Tamariu - var det juli och han hade avslutat ännu en affär endast dagen innan. För €3,5m (36,8m kr) hade City köpt 44% av Girona, en klubb i Spaniens högsta division. Det var en betydligt större fisk. Då han satt på en balkong och blickade ut över bukten i shorts och en t-shirt - samtidigt som han drog fram data över antalet fans och tv-rättigheter ur en laptop - såg Soriano lycklig ut (och inte bara för att han i Tamariu kan ringa jobbsamtal från sin balkong och sedan kila ner och göra hans två "Mancunian" spädbarnsdöttrar sällskap på stranden).

 

 

"När vi kom överens om priset förra året, låg de i andradivisionen. Nu är de i den högsta," sade han. Den 29 oktober i år, med hjälp av spelare lånade från Manchester City besegrade det nyligen uppflyttade laget övertygande Real Madrid i deras första möte. Injektionen av CFG-pengar och know-how i Torque har haft en ännu mer dramatisk effekt. Förra månaden slutade de på plats nummer ett i Uruguays andradivision, vilket betyder att de redan blivit uppflyttade - endast sex månader efter det att de köptes.

 

 

* * *

 

 

Soriano är övertygad om att fotbollen till sist kommer bli den största sporten i nästan varje land i hela världen, "inklusive USA och Indien," säger han. Så hur långt kommer CFG att gå? "Vi är öppna. I Afrika har vi en relation med en akademi i Ghana. Och vi har tittat på möjligheter i Sydafrika," sade han. CFG har redan en nära relation med Atlético Venezuela i Caracas; Soriano nämnde även Malaysia och Vietnam. Gränsen, påstod han, var två eller tre klubbar per kontinent. Men nästa stora köp kan mycket väl bli av i Kina, där gruppen "aktivt tittar på" ett köp av en klubb.

 

 

I oktober 2015 besökte Kinas fotbollsälskande president, Xi Jinping, Citys Etihad stadium; två månader senare köpte kinesiska investerare 13% av CFG för $400m (3,56 miljarder kr), vilket värderar hela gruppen till $3 miljarder (26,7 miljarder kr). Detta var förmodligen långt över 30% mer än vad Mansour pumpat in i det (inga exakta siffror är tillgängliga). Soriano har tittat på den dramatiska, kaotiska evolutionen i den kinesiska fotbollen - ett favoritprojekt för Xi - ända sedan han anlände till Manchester. Till en början dämpades Sorianos intresse av ryktena om kaos och korruption, och sedan av en prisbubbla. "Marknaden är nu mer rationell och ligan är mer strukturerad," säger han.

 

 

Xi vill att Kina ska skapa 50,000 speciella "fotbollsskolor" inom 10 år - delvis för att få stillasittande skolbarn vältränade - och förbereda 140,000 fotbollsplaner. Soriano ser en möjlighet att lära miljontals barn fotboll, vilket "kan bli större än Manchester Citys-affärsverksamheten". Det är en påminnelse om att CFG - som nyligen satte in $16m (142,6m kr) i ett joint venture för att äga och operera five-a-side-planer i olika storstäder i USA - är intresserade av hela sektorn, inte bara klubbarna.

 

 

CFG är inte den enda ägaren av flera klubbar - och några andra lag experimenterar med blygsamma former av integration - men de andra är till störst del bara investeringsportföljer. CFG är den enda ägaren som medvetet har etablerat en enda storföretagskultur runtom i världen, som i vissa fall sträcker sig till att bära samma himmelsblåa tröjor. Fernando Pons, en partner för idrottsaffärer på Deloitte i Spanien, ser detta som ett lysande exempel på vad konsulter kallar "glocalisation" - ett koncept som innefattar att ta en global produkt, men anpassa den till lokala marknader. "Ett Girona eller New York City fan kommer nästan garanterat också att bli ett City fan," sade han. Det betyder också att reklamen för Nissan, SAP och Wix som kan ses på the Etihad stadium i Manchester också kommer ses i Melbourne eller New York - och att spelare från USA eller Australien utanför deras säsonger kommer kunna resa till världns mest avancerade träningscenter, byggt på 34 hektar mark bredvid the Etihad och utrustat med sofistikerade extrasaker som hyperbariska och hypoxiska kammare som kan simulera höga höjder och höja blodsyrenivåerna.

 

 

Kinas president Xi Jinping, Man City-anfallaren Sergio Aguero och dåvarande premiärministern David Cameron på MCFC:s Etihad stadium i Manchester 2015. Fotograf: Sergio Aguero/AP

 

 

Men vad som verkar göra Soriano mest uppspelt är den stora poolen av spelare och det stora utbudet av klubbar de kan spela för. CFG äger nästan garanterat redan kontrakt tillhörande fler professionella fotbollsspelare än någon annan i hela världen, och det antalet kommer bara att växa. Så medan "underhållning" och driften av klubbar är gruppens första affärsverksamhet, förklarade han, "är affärsverksamhet nummer två spelarutveckling". Inspirationen är Barcelonas berömda och av många kopierade ungdomsakademi Masia, som för ungefär €2m (21,06m kr) styck producerat legendariska spelare som Lionel Messi, Andrés Iniesta, Xavi, Carles Puyol och Guardiola. Med dagens priser skulle samma grupp kosta närmare €1 miljard (10,53 miljarder kr). "Vi globaliserar Barça-modellen," sade Soriano.

 

 

Logiken bakom detta gjordes ännu tydligare - under samma vecka i juli som vi träffades - av den utspridda förvåningen gällande avgiften på £198m (2,35 miljarder kr) som de qatariska ägarna i Paris Saint-Germain gick med på att betala Barcelona för den brasilianska stjärnan Neymar. Transferrekord krossas nästan årligen, och Soriano ser nu den här inflationen som en oundviklig del av spelet, nu pådrivet inte av rika ägare utan av krävande fans.

 

 

"Varför är det så? Det är väldigt enkelt: industrin växer," förklarade han. "Till sist och syvende går det tillbaka till klienterna - det här är fansen, som vill se bra fotboll och är redo att betala. Så klubbarna har mer pengar att spendera, men antalet väldigt skickliga spelare eller toppspelare som genereras varje år ändras inte."

 

 

"Detta är en typisk 'producera-eller-köp' utmaning. Du kan inte köpa på marknaden, så du måste producera," sade Soriano. "Detta betyder att spendera mycket pengar - på akademier, tränare, men även på transfers för unga spelare. Det är som riskkapital i det att du investerar 10 miljoner var i 10 spelare, man behöver då bara en som når toppen och blir värd 100 miljoner."

 

 

För Manchester City löser det växande nätet av CFG-klubbar ett särskilt engelskt problem, som uppstår när lovande fotbollsspelare blir 17 eller 18. Soriano kallar detta "utvecklingsgapet", och det kan förklara varför engelska landslag presterar så dåligt. "Om spelaren är toppkvalitet, måste han spela konkurrenskraftig fotboll för att utvecklas. Det är inte bara för den tekniska aspekten av spelet, utan även för pressen. U21- eller U19-ligorna i England tillhandahåller inte det, för matcherna spelas inte inför massor av fans och det finns inte tillräcklig tävlingsinriktad spänning," sade han. Om Spanien och Tyskland är mycket bättre på att utveckla spelare, säger han, är det för att klubbar som Barcelona, Real Madrid och Bayern München alla har reservlag som spelar i deras länders andra- eller tredjedivision mot andra professionella klubbar - inte i en separat liga, som engelska ungdomslag gör. "Om du tränar en pojke som har talang och är lovande, som är 18 eller 19, kan du låta honom träna med förstalaget, men spela i andralaget, där matcherna är svåra, tuffa och man spelar inför en publik på 30,000."

 

 

MCFC-spelare på träning på the City Football Academy i Manchester. Fotograf: Oli Scarff/AFP/Getty

 

 

Då Premier League-klubbar inte får ställa upp med andralag är det primära sättet på vilket att utveckla lovande unga spelare som inte riktigt är redo än att låna ut dem till en annan klubb, vanligtvis i en lägre division; Manchester City har, till exempel, för närvarande runt 20 spelare ute på lån. Men så fort en spelare lånas ut förlorar moderklubben kontrollen över hans utveckling - vilket Chelsea kan vittna om efter att ha köpt upp så många unga spelare att fler än 30 är utlånade till 24 olika klubbar. I värsta fall leder detta till magasinering av spelare och förstörelse av lovande karriärer. CFG:s integrerade klubbnät, där alla (i teorin) spelar samma slags fotboll, ska kunna lösa det. "I det här systemet kontrollerar vi exakt vad de gör. Utbildningen är exakt densamma. Spelstilen är exakt densamma," sade Soriano.

 

 

Om den här visionen fungerar kommer framgångsrika spelare utvecklas från, låt oss säga, Torque till New York, och sedan till Girona, och sedan - till sist - till Manchester City. CFG kommer inte "äga" dem då de kommer tillhöra de individuella klubbarna, som måste tävla mot andra budgivare och betala transferavgifter. Men CFG-klubbarna kommer ha information från insidan om spelarna, som i sin tur kan vara säkra på att passa in med sin spelstil i alla de andra CFG-klubbarna - medan transferinkomsterna kommer hamna i en enda storföretagskista. I maj gav klubbrepresentanter mig exemplet med den australiensiske mittfältaren Aaron Mooy, som gick till Melbourne City 2014 och blev utsedd till årets spelare i laget under hans två första säsonger där. CFG bestämde att Mooy var tillräckligt bra för att spela i England, och Melbourne sålde honom till Manchester City för £425,000 (5,04m kr) i juni 2016. Men Mooy spelade inte för klubben - han lånades omedelbart ut till Huddersfield Town, som då spelade i andradivisionen. Efter att ha hjälpt de att gå upp i Premier League såldes sedan Mooy till Huddersfield - för £10m (118,7m kr). Affären visar hur CFG kan ha inflytande tack vare deras vetskap från insidan gällande spelare och helt enkelt sälja dem, även om de aldrig faktiskt spelar i Manchester. Vinsten från endast den transaktionen var förresten 40% mer än vad det kostade att köpa hela Melbourne-klubben.

 

 

* * *

 

 

Att anställa Pep Guardiola var hela tiden en del av Sorianos stora plan - men att locka honom till Manchester krävde tid och tålamod. En av Sorianos första anställningar i City var Barcelonas f.d director of football, mannen ansvarig för köp av spelare och som hjälper till att välja tränare, Txiki Begiristain. "Omedelbart åkte vi för att prata med Pep, för Pep var den bästa tränaren i världen," berättade Soriano för mig. Guardiola hade precis lämnat Barcelona och var övertygad om att avnjuta ett sabbatsår i New York. "Så vi sade: 'Ok, kom nästa år', minns Soriano. "Och [året efter] sade han: 'Jag är ledsen, jag vill gå till Bayern München'. Så vi sade: 'Ok, kom om tre år.' Och han kom." Den här sortens tålamod är bara tillgängligt när din ägare inte har något behov att casha in och i en snabbt föränderlig sport, där fansen kräver omedelbara resultat, vet hur man spelar det långsiktiga spelet.

 

 

Guardiolas huvudsakliga uppdrag är att möta Sorianos definition av en "nummer ett" klubb genom att vinna åtminstone en titel per säsong. "Det betyder inte att du vinner varje år, men att du på fem säsonger vinner fem pokaler. Det betyder att komma till april med möjligheter att vinna Premier League och spela i semifinalerna i Champions League," förklarade han. City har bara klarat av det sista en gång - 2015/16, säsongen innan Guardiola anlände - men målet innebär att vinna Champions League vart fjärde år.

 

 

Men den underförstådda delen av Guardiolas jobb, förutom karusellen av matcher och presskonferenser, är att hjälpa till att konstruera något som till sist kan visa sig ännu mer värdefullt - en igenkännlig och underhållande spelstil hos alla CFG:s lag och spelare. Igen så kommer modellen från Barcelona, där spelare smidigt flyttade från juniorlagen till Camp Nou för att alla hade lärt sig samma Cruyff-inspirerade fotboll. I CFG-modellen kommer klubbar och akademier i ett dussintal länder göra samma sak - skapa en friktionsfri tillförsel av spelare som automatiskt vet hur man ska spela Pep-inspirerad fotboll och glida in och ut ur gruppens lag. Soriano säger att det kommer tillåta "en mer friktionsfri rörelse av spelare", där de bästa hamnar i City.

 

 

Shejk Mansour (längst fram till höger) med ordföranden i Manchester City FC Khaldoon al-Mubarak (längst fram till vänster) och Manchester City-managern Pep Guardiola (längst fram i mitten) på ett träningsläger i Abu Dhabi, 2017. Fotograf: Victoria Haydn/Manchester City FC via Getty Images.

 

 

 

Detta kan komma att visa sig mer utmanande än det låter. Under en varm eftermiddag i augusti i år, då rök steg från dussintals bakluckegrillfester på grustäckta parkeringar, gjorde jag sällskap med fans iklädda NYCFC:s himmelsblå färger då de begav sig mot the New York Red Bulls stadium i Harrison, New Jersey. David Villa - den 35-åriga f.d Barcelona-spelaren - ledde dem till ett 1-1 resultat i vad som redan har blivit New Yorks "klassiska" fotbollsderby. Men det bjöds på en relativt dålig fotboll - den sortens fotboll man ser i den andra eller tredje divisionen i England eller Spanien.

 

 

Några dagar tidigare hade jag tittat på tränaren Patrick Vieira - som flyttade hit efter att ha tränat Citys "elitutvecklingslag", U23-laget - då han tränade sin trupp på en plan i lummiga Westchester County, norr om New York City. När jag frågade Vieira, en f.d Arsenal-kapten som avslutade sin spelarkarriär i Manchester, om hans lag - vars löner, under MLS-reglerna, har ett tak långt under Premier League-nivån - alltid spelade "City-fotboll", erkände han att de inte gjorde det. "Man kan inte spela samma fotboll i New York som i Manchester, p.g.a spelarna," sade han. "Vad vi har gemensamt är en filosofi att spela vad vi kallar 'vacker fotboll' - det offensiva spelet, att försöka ha bollinnehavet, skapa chanser, göra mål och spela attraktiv fotboll. Nivån kommer vara annorlunda, men filosofin försöker vara likadan."

 

 

* * *

 

 

Då CFG växer och deras inverkan börjar kännas av runtom i världen börjar deras rivaler frukta dess storlek och hovrar, som hökar, över deras räkenskaper. Javier Tebas, den frispråkiga juristen som presiderar över Spaniens La Liga, klippte av CFG:s vingar när de dök upp på hans territorium i somras, detta då han anklagade Girona för att ha förvrängt detaljerna för fem spelare lånade från City. Klubben tvingades öka bokföringsvärdet på dessa spelare - en åtgärd som, tack vare Spaniens system med ett budgettak, lämnade Girona med 4% mindre pengar att spendera på spelarlöner. "Vi var tvungna att korrigera vissa marknadsvärden... så att lån av spelare inte utgör orättvis konkurrens," förklarade Tebas. Girona försöker fortfarande få det beslutet upphävt.

 

 

Vid fotbollsaffärskonferensen Soccerex i september siktade Tebas in sig på Manchester igen, då anklagade han City för att kringgå reglerna genom att ta dold statshjälp i form av sponsorkontrakt med offentliga företag från Abu Dhabi. (Han riktade även liknande klagomål mot Paris Sanint-Germains qatariska ägare, som han påstod "pissade i swimmingpoolen" i den europeiska fotbollen.) Enligt Tebas åsikt är det som provocerar fram inflation i transferavgifterna och spelarlönerna inte fansens krav, utan Gulfpengar och s.k "statsklubbar" - inklusive "Manchester City och deras olja". City inte bara förnekade detta, utan hotade även att stämma honom - och Uefa har ignorerat Tebas krav på att de ska undersöka klubbens finanser. Men den verbala fientligheten från chefen för en liga dominerad av Real Madrid och Barcelona är ett tecken på att de senare två - vars not-for-profit, medlemskontrollerade struktur förhindrar dem från att ta CFG-vägen till global expansion - börjar känna sig hotade.

 

 

Man City-stjärnan Kevin De Bruyne (i mitten) under deras seger nyligen mot Swansea City. Fotograf: Thomas/JMP/REX Shutterstock

 

 

Men Tebas påstående om att CFG använder sina muskler för att knuffa på regelgränserna saknar inte helt poäng. 2014 bestraffade Uefa City med böter på €20m (210,6m kr) för att ha brutit mot financial fair play-reglerna undertidigare säsonger. Samtidigt införde den australiensiska ligan nya regler förra året efter att CFG kringgick ligans förbud mot transferavgifter mellan klubbar med ett knep som en kritiker kallade "farsartat". Manchester City köpte en lokal spelare vid namn Anthony Cáceres - de "bjöd över" australiensiska klubbar genom att betala en transferavgift - innan de omedelbart lånade ut honom till Melbourne. Ligan svarade med att förbjuda det förfarandet under första året efter påskriften.

 

 

Samma ägarskap vars djupa fickor har tillåtit dessa globala ambitioner att blomstra kan även bli en källa till ytterligare problem - delvis för att viljan att beskydda Abu Dhabis image till stor del hänger på CFG. Detta har blivit mer utmanade då emiratets ambitiösa megaprojekt, som samlingen av museer på Saadiyat Island, attraherar uppmärksamheten hos organisationer för mänskliga rättigheter, som anklagar FAE för brott mot migrantbyggnadsarbetarnas rättigheter. När e-mejls från emiratets ambassad i Washington läckte ut tidigare i år, återfanns där ett pm som avslöjade att CFG:s directors hade varit oroliga gällande förslaget att bygga en NYCFC-arena i ett parkområde i Queens - där det redan fanns ett allmänt motstånd mot ett sådant projekt - p.g.a rädsla för att arenakritikerna skulle attackera Abu Dhabis involvering och sikta in sig på deras attityd mot "bögar [och deras rättigheter], kvinnor, rikedom, Israel". Projektet övergavs, och NYCFC har fortfarande ingen egen arena.

 

 

* * *

 

 

Det finns en central paradox gällande fotbollens ekonomi. Medan den globala affärsverksamheten länge har expanderat årligen med 10% eller mer har få klubbar någonsin gjort någon större vinst, än mindre betalat ägarna någon årlig utdelning. T.o.m de mäktiga Premier League-klubbarna har, gemensamt, postat förluster innan skatt under tre av de senaste fem säsongerna. Men ändå fortsätter priserna på klubbarna att växa. Mansour beräknas, t. ex, ha betalat runt dubbelt så mycket för City som den tidigare ägaren, landsflyktingen och f.d premiärministern i Thailand, Thaksin Shinawatra, gjorde endast 15 månader tidigare.

 

 

Soriano säger att idrottsfranchises är exponerade, vecka ut och vecka in, för en sådan obeveklig konkurrens att de drivs till att konstant återinvestera vinster - vilket betyder att ägarna bara tjänar mycket pengar genom försäljning. Andra ser fotbollsklubbar som en "raritet" för ultrarika samlare - där miljardärer köar för att få komma med i den lilla, exklusiva klubben med de som äger berömda klubbar. Dessa är också otroligt stryktåliga tillgångar: Manchester City, grundat av kyrkoherdens dotter Anna Connell för att fortsätta jobbet med att få bort män från sprit och bråk 1880, är en av många som nu befinner sig i sitt andra århundrade. "Hur många företag som fanns på New York-börsen 1917 existerar fortfarande?" frågar Soriano.

 

 

I sista hand så kommer värde från en kombination av talang och känslor - vilket betyder spelarna och fansen som beundrar dem. "Det här är "kärleken" Soriano pratar om, som CFG måste förvandla till pengar om det ska bli det framgångsrika multinationella storföretaget som ägarna vill. Om Guardiola någonsin gråter för City - något som bar är troligt om han vinner en till Champions League-pokal, vilket Soriano hoppas ska hända den här säsongen - då kommer fansen till en av Englands mest historiska fotbollsklubbar gladeligen att ge upp sig själva för beundran. Många fler kan komma att följa dem.

 

 

Men CFG:s multinationella storföretagsmodell tvingar på något sätt oss att inta ett mer hårdhudat perspektiv gällande hur mycket den här "kärleken" egentligen är värd. Kommer CFG någonsin att matcha ett Coca-Cola, Disney eller Google när det gäller storleken och värdet? Manchester City måste vinna många fler matcher, och många titlar, innan det händer - och då, om modellen fungerar, kan andra multinationella fotbollsklubbar ha dykt upp, klubbar som alla förvandlar kärlek till pengar på en global skala. I den hårda affärsvärlden finns det, såklart, bara ett sätt på vilket vi någonsin kommer få reda på det "sanna" monetära värdet på CFG:s globala vidunder, den dagen Mansour, eller någon annan, säljer företaget, och marknaden  lämnar sitt eget omdöme - och sätter ett pris på all den kärleken.

 

 

 

 

• Följ the Long Read på Twitter på https://twitter.com/@gdnlongread, eller anmäl dig till deras veckovisa e-mejl här: https://www.theguardian.com/info/ng-interactive/2017/may/05/sign-up-for-the-long-read-email

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Mikael Holmkvist - Lördag 13 jan 16:28

ENGLANDS fans står inför att behöva spendera uppemot £14,000 (169,160 kr) och resa mer än 3,500 miles (= 5,632 km) i luften för att följa de Tre lejonen runt Ryssland nästa sommar     HELVETSHÅL: Englands fans riskerar en dyr resa.       ...

Av Mikael Holmkvist - Lördag 13 jan 16:05

* Louis van Gaal har kritiserat vd:n Ed Woodward för hans dåliga kommunikation   * Han är även missnöjd med hur hans fru fick reda på att han fått sparken     * Van Gaal fick lämna Manchester United två dagar efter att ha vunnit FA-Cupen  ...

Av Mikael Holmkvist - Lördag 13 jan 15:58

          AV: Alexander Netherton, Eurosport, onsdag 27 december, 2017:     Manchester United supportrar bör skylla på Ed Woodward, Sir Alex Ferguson och Glazer-familjen när det gäller de flesta av klubbens nuvarande problem, det sk...

Av Mikael Holmkvist - Lördag 13 jan 15:52


  Jose Mourinho bredvid Ed Woodward.         AV: Jeremy Wilson, Daily Telegraph, lördag 23 december, 2017:     Jose Mourinho framkallar inte lätt sympati men då vi når halva distansen i Premier Leagues titelrace växer känslan att d...

Av Mikael Holmkvist - Lördag 13 jan 15:46

Den brasilianska skönheten Suzy Cortez gick ut på sociala medier för att "annonsera" värvningen av de Rödas stjärna             AV: Jake Lambourne, the Sun, måndag 1 januari, 2018:     F.D. Miss BumBum-vinnaren Suzy Cortez har gått...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< December 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ beansontoast med Blogkeen
Följ beansontoast med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se