Evertons förlust kan bli England vinst under VM-året om Antonio Conte kan få till det med spelaren som är i stort behov av att känna förtroende

Den offentliga kritiken Ross Barkley fick av Ronald Koeman när han var manager för Everton spelade in i mittfältarens flytt till Chelsea. Fotograf: Jason Cairnduff/Reuters

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 7 januari, 2018:

Det fanns en tid, om vi går tillbaka några år, när Everton såg Ross Barkley som en annan sorts spelare än den de ser nu. Fråga David Moyes och han kommer berätta för dig att vid 15 års ålder var Barkley det närmaste han någonsin hade sett en ung Norman Whiteside. Barkley kunde springa upp och ner på planen, han hade samma sorts råtalang som gjorde att Whiteside kunde skruva bollen förbi Neville Southall i 1985 års FA-Cupfinal och, mer än något annat, så var han helt orädd i tacklingsspelet. Moyes och ungdomslagstränarna ryggade tillbaka när de såg honom kasta sig in i en 50-50-närkamp.

Det förändrades när han var 16, då Barkley bröt sitt ben på två ställen efter att ha gått in i en tackling under en match för Englands U19-landslag mot Belgien. När Barkley kom tillbaka från den dubbelfrakturen noterade hans tränare att han inte längre vräkte sig in efter bollen fullt lika kraftfullt. Barkley började spela med mer återhållsamhet och litade mer på skickligheterna som ledde till andra jämförelser, inte minst med Paul Gascoigne.

Han tog tid på sig men när han annonserade sig själv som förstalagsspelare, omgiven av översvallande beröm från Roberto Martínez och känslan av att hela laget kunde formas runt honom, var det helt rimligt för Evertonians att tänka att kanske den här gången, för en gångs skull, skulle en av deras framväxande hjältar faktiskt stanna kvar.

Men istället blev det så att nästa gång vi kommer se honom i blått så blir det för Chelsea och det är svårt att inte tänka att Everton har hamnat rejält efter i en affär som ger Barkley chansen, under ett VM-år, att upprepa sina ambitioner med England och det lämnar ett distinkt intryck av att Merseyside-klubben, oavsett hur det utmålas, har gjort en riktigt dålig affär.

Chelsea har definitivt utnyttjat systemet, med tanke på att transferavgiften var satt till £35m (409,7m kr) i augusti tills Barkley slet av muskeln i baksidan av låret och Premier League-mästarna tjänstvilligt klev åt sidan. Everton har fortsatt betala spelaren £60,000 (702,460 kr) i veckan, samt hostat upp för hans medicinska räkningar och lett hans rehabiliteringsprogram, tills nu, när han är frisk igen, transferfönstret har öppnat igen och Roman Abramovitjs personal har återvänt och återuppväckt affären, men för £20m (234,1m kr) mindre, detta då det nu bara återstår sex månader på Barkleys kontrakt.

Ross Barkley skriver på för Chelsea och slutför sin £15m (175,6m kr) flytt från Everton. Fotograf: Darren Walsh/Chelsea FC via Getty Images

Under tiden har Davy Klaassen och Gylfi Sigurdsson anlänt till Everton för sammanlagt £79m (924,9m kr) och Wayne Rooney har skrivit på för en rekordlön, alla med mandat att fylla tomrummet lämnat efter Barkleys nära förestående utflyttning. Men ingen han kontinuerligt spelat med fantasin eller kreativiteten som Barkley, när han är som bäst, kunde erbjuda och det känns som inte helt troligt att Kieran Dowell, utlånad till Nottingham Forest, ska kunna rädda Farhad Moshiri från att spendera ännu mer. Chelsea har fått sin gubbe för £15m (175,6m kr), den sortens avgift en anfallare som gör 15 mål per säsong i the Championship går för nuförtiden, medan Everton driver med sig själva om de tycker att de har gjort en bra affär.

Men det är så affärer går ibland och det är lockande att tänka att Liverpools borgmästare, Joe Anderson, borde vara tillräckligt upptagen för att inte hinna annonsera på Twitter i fredags att han kommer be the Premier League och the Football Association att undersöka sättet på vilket Everton har "blivit lurade".

Anderson, en Everton-supporter, behöver kanske läsa på om Bosman-reglerna och sättet på vilket spelares transfervärde minskar under deras sista år på deras kontrakt. Han kommer inte vara ensam om att tycka att Everton har blivit blåsta, men om det finns något tillräckligt lömskt för att berättiga en utredning på högsta nivån, borde det då inte vara klubben som kommer med det klagomålet då? Det faktum att Everton gick med på transfern och har noll planer på att ta upp det med myndigheterna pekar på att Anderson inte röstades in p.g.a hans fotbollskunskaper.

Men det här är en otillfredsställande berättelse ur Evertons perspektiv, för det finns alltid något djupt sorgligt när en lokal spelare slår igenom med klubben han omfamnat hela livet bara för att sedan få se det sluta illa, och i Barkleys fall, utan att han erbjuder ens en tillstymmelse till förklaring.

Kanske känner han att det inte är nödvändigt när Chelsea kan erbjuda bättre lön och allt det roliga med Champions League-fotboll. Men några ärliga ord hade kanske uppskattats när Evertons supportrar, på det stora hela, tänkte på honom som en av deras egna.

Visst, det hördes en del muttrande under hans perioder med tappad form. Men matchen mot Burnley mot slutet av förra säsongen var en exakt barometer. Några dagar tidigare hade bilder från övervakningskameror läckt ut där man ser Barkley bli nerslagen i en bar i Liverpool. Barkleys namn vrålades ut av Goodison-publiken. Han spelade bra, kramade om sitt klubbmärke framför the Gwladys Street-läktaren bakom ena målet och det kom en stående ovation när han byttes ut sent i matchen. Det är helt enkelt inte sant att Evertons supportrar vände sig emot honom.

Kan han nu återetablera sig själv som spelare för England? Barkley fanns med i Roy Hodgsons trupp till EM 2016 men kom hem utan att ha spelat en enda minut. Sam Allardyce exkluderade honom i hans enda match som chef för landslaget och vid det enda tillfället Gareth Southgate kallat in honom, till dubbelmötet mot Tyskland och Litauen i mars förra året, var Barkley en av endast två spelare som inte sparkade en enda boll.

Barkley har inte spelat för sitt land sedan i maj 2016 och har endast tre framträdanden på 90 minuter under hans 22 landskamper, av dessa har 14 kommit som avbytare, sedan han debuterade 19 år gammal. I hans sju senaste inkallningar har han suttit hela matchen på bänken och om han inte är försiktig hotar det att bli storyn om hans internationella karriär - en nästan-man, en spelare som var för ung för länge, en spelare som aldrig riktigt uppfyllde sin potential eller visade att han kan dominera, istället för att dekorera, matcher.

Men Southgate har redan visat att han är villig att ändra sig gällande en spelare och det är fortfarande möjligt att Barkley kan hitta en väg tillbaka, innan Ryssland, om han inte har blivit lidande alltför mycket av den senaste skadan (alla som eventuellt är tveksamma till allvaret i den skadan borde kolla in det 9 inch (=22,8 cm) långa ärret på baksidan av hans ben) och om Antonio Conte, hans nya manager i Chelsea, kan få honom att börja tro på att han är kapabel att mäta sig på den högsta nivån igen.

Barkley är en spelare beroende av förtroende. Problemet är att det förtroendet började tunnas ut när Ronald Koeman tog över i Everton och misstolkade situationen genom att anta att Barkley var den sortens karaktär som skulle svara bättre på offentlig kritik än Martínez arm-runt-axeln-inställning. Faktum är att Barkley var en Toffee med ett mjukt inre, så pass känslig för Koemans ord att vid ett tillfälle frågade han sin manager varför han pratade så mycket om honom på presskonferenserna. Det sårade honom att hans manager gick till media och det stärkte hans beslut att skära loss sig själv, även om det Koeman sa var fundamentalt korrekt.

En annan inblick i Barkleys personlighet kan ses i Evertons semifinal i FA-Cupen mot Manchester United i april 2016, under de sista få veckorna av Martínez-eran, när spelarna kom in i halvtid, i underläge med 1-0. Det hörde burop från Everton-delen av arenan och Barkley hade, felaktigt, övertygat sig själv om att de var riktade mot honom. Det blev upp till de andra spelarna, ledda av Phil Jagielka, att låta honom få veta att han det inte fanns något fog för hans oro. För att vara en sådan begåvad spelare har Barkley, 24 år gammal, ännu inte visat att han har mognaden för att ta nästa steg, från att vara en bra, ibland väldigt bra, spelare till att bli en som är outstanding.

Men den stora grejen är den att folk pratar om honom, och skriver om honom, för att han tillhör den lilla gruppen spelare med potentialen för att lyckas. Vad Barkley måste undvika är att folk fortfarande diskuterar all den där potentialen när han börjar närma sig 30 år. Men fakta, statistiken, säger att ingen annan spelare i Everton har spelat fram till fler mål, skapat fler målchanser eller gjort fler framgångsrika dribblingar under de tre föregående säsongerna. Den här sortens spelare kommer inte igenom systemet särskilt ofta och det, misstänker jag, är vad som verkligen stör Liverpools borgmästare istället för det faktum att Chelsea, för en gångs skull, har betalat mindre än förväntat för en spelare.

Trevliga killen Mata ser lite ensam ut

Juan Mata är enkelt uttryckt en ingående trevlig kille - den sortens kille som, med ett sätt att uttrycka det, skulle ha bett om en gruppkram när knytnävarna och flaskorna flög i Old Trafford-tunneln efter Manchester-derbyt - och det är ingen överraskning att hans Common Goal-initiativ samlar på sig stöd från övriga fotbollsvärlden.

Antalet växer stadigt, med 35 andra spelare nu klara, och målet är att nå 200 till slutet av året. Kasper Schmeichel från Leicester City, Sunderlands Duncan Watmore, Charlie Daniels från Bournemouth och Brighton-försvararen Bruno återfinns bland spelarna i England som har gått med på att donera 1% av deras lön, medan namnen från utlandet inkluderar Mats Hummels, Giorgio Chiellini, Serge Gnabry och Shinji Kagawa.

Om man tittar igenom listan blir det också tydligt att det finns ett stort stöd från damspelarna - vilket är värt att notera då de spelarna bara tjänar en bråkdel av männens löner. Jean Sseninde, Common Goal's första afrikanska spelare, är bara ett exempel, hon tjänar nämligen sin huvudsakliga lön i den Brittiska armén och inte genom att spela för Crystal Palace.

Men jag har en fråga: var är alla Manchester United-spelare? Det var augusti när Mata presenterade idén och hittills har ingen av hans lagkamrater känt sig manade att stötta spanjorens insats.

Ingen vill bli utpekad och ifrågasatt för att sedan gå med men är det för mycket att tycka att en av Matas kollegor kanske kunde skriva in sig när den genomsnittliga årslönen för förstalagsspelare på Old Trafford närmar sig £6m (70,2m kr)? Finns det verkligen ingen av José Mourinhos spelare som skulle vara villig att avsätta £60,000 (702,460 kr) eller så från deras årslön? Och föreställ er bara om kanske Mino Raiola, med sin kända avgift på £41,4m (484,6m kr) för att ha förhandlat fram Paul Pogbas transfer, frågade om även agenter kunde anmäla sig. Kanske är det bara ett önsketänkande.

Atkinsons kvickhet grävde ut honom ur ett hål

Arsenals besök hos Nottingham Forest i FA-Cupen på söndag påminner mig om den där lilla biten komediguld från den senaste gången de möttes som Premier League-motståndare, då får vi gå hela vägen tillbaka till januari 1999, när Ron Atkinson, i sin första match som chef för hemmalaget, klev ut ur tunneln och, helt briljant, klättrade upp på fel tränarbänk.

Du minns kanske att Atkinson fich be om ursäkt och gå rätt efter att ha fått en lätt knuff från någon i Arsenal. När han funnit vägen till rätt tränarbänk var hans första mening en ren skönhet. "Jag tittade mig omkring och tänkte: 'Hur kan vi ligga i botten av ligan med de här avbytarna?'"

Inte för att det blev något lättare. Hans nästa match var en niomålsthriller mot Manchester United - allmänt känd som en 8-1 förlust på hemmaplan - och Forest har aldrig varit tillbaka i högstaligan sedan deras nedflyttning efter den säsongen.

Gary Brazil, deras akademidirector, kommer vara tillfällig manager i Arsenal-matchen och bör känna till geografin på the City Ground tillräckligt bra för att inte upprepa Atkinsons misstag. Men om Brazil skulle gilla tanken på att återskapa det ögonblicket så har Arsène Wengers avstängning från tränarbänken åtminstone lämnat en ledig plats där.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...

  Oli Scarff/AFP via Getty Images         AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024   Manchester United F.C. | England       Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. De...

Källor säger att vapenpaketet godkändes trots att Washington offentligt har uttryckt en oro för den väntade offensiven i Rafah       AV: The Guardian, via Reuters, lördag 30 mars, 2024     Två källor insatta i ämnet berättade i fredags ...