Dudley har jobbat hårt för att minnas Edwards.

AV: Oliver Kay, chefskorrespondent på fotbollen, The Times, måndag 5 februari, 2018:

Där står han i all sin prakt: ögonen neråt, vänsterarmen utsträckt, högerfoten på väg framåt med en rasande kraft. Bakgrunden på Dudley market och de omkringliggande affärerna ser kanske ogynnsamma ut, men de som kände honom anser att statyn är perfekt, en Black Country-pojke mitt i sin stad, fångad i hans ungdomliga storhet, som om han vore redo att skicka iväg den där bronsbollen hela vägen uppför Castle Street och in i de zoologiska trädgårdarna bakom det området.

T.o.m nu, 60 år efter den fruktansvärda München-tragedin, finns det något av en serietidningshjälte över Duncan Edwards. Det är inte bara berättelserna om hur ärrade motståndare i högsta divisionen flög bort från hans tonårskropp i närkamperna eller hur hans kraftfulla skott fick målvakter att ta betäckning. Det är allt med hans berättelse: en vanlig grabb vars otroliga talang gjorde honom till hörnstenen i Manchester Uniteds briljanta Busby Babes-lag, han hade vunnit två ligatitlar när han fyllde 21 år och han var Englands stora hopp innan katastrofen slog till på den istäckta landningsbanan på München-Riem-flygplatsen den 6 februari, 1958.

På Old Trafford i lördags uppmärksammade de tragedins 60-årsdag lika starkt som alltid med en högtidlig hyllning till de som miste livet i München - inte bara de åtta United-spelarna och tre personer ur klubbpersonalen, utan även de åtta journalisterna, två ur flygpersonalen, en supporter och en reseansvarig. Att fokusera endast på ett av dessa 23 liv kan kanske tyckas vara fel, men det finns något unikt förtjusande med berättelsen om Edwards.

"Ta det bästa av, låt oss säga, Roy Keane, Bryan Robson, Steven Gerard, Cesc Fàbregas och rulla ihop det till en spelare, utan något dåligt humör eller något, och det var Duncan Edwards," sade hans f.d lagkamrat Wilf McGuinness för några år sedan. Sir Bobby Charltons utvärdering är mer rättfram: "Den bästa spelaren jag någonsin har sett och den bästa fotbollsspelaren jag någonsin spelade med."

Men för andra var han bara "Our Duncan". Keith Edwards, nu 80 år, kommer ihåg när hans kusin dök upp i deras hem i en gruvby i Warwickshire under ett skollov, talandes med den grövsta Black Country-accenten man kan föreställa sig. Duncan och hans kusiner brukade bada och fiska i de lokala forsarna, men mer än allt annat brukade han imponera på dem med sin sanslösa skicklighet med en grisblåsa vid sina fötter. "Och ja, jag menar en grisblåsa," säger Keith. "De brukade döda en gris på vår gård och vi behöll blåsan och blåste upp den och lekte med den. Och sakerna han kunde göra med den grisblåsan var helt otroliga."

De förlorade i katastrofen för 60 år sedan

Spelare:

Roger Byrne, 28 år, vänsterback

Mark Jones, 24 år, mittback

Duncan Edwards, 21 år, vänsterhalv

Tommy Taylor, 26 år, centerforward

Eddie Colman, 21 år, högerhalv

Liam "Billy" Whelan, 22 år, högerinner

David Pegg, 22 år, vänsterytter

Geoff Bent, 25 år, ytterback

Inte spelare:

Walter Crickmer, 57/58, klubbsekreterare

Bert Whalley, 44 år, chefstränare, f.d vänsterhalv (25 år i United, chef för ungdomsutvecklingen)

Tom Curry, 63 år, tränare

Alf Clarke, journalist, Manchester Evening Chronicle

Don Davies, journalist, Manchester Guardian

George Follows, journalist, Daily Herald

Tom Jackson, journalist, Manchester Evening News

Archie Ledbrooke, journalist, Daily Mirror

Henry Rose, journalist, Daily Express

Eric Thompson, journalist, Daily Mail

Frank Swift, journalist, News of the World (f.d. målvakt för England och Manchester City)

Kapten Kenneth Rayment, andrepilot

Bela Miklos, reseansvarig

Willie Satinoff, supporter

Tom Cable, steward

Han drömde om att spela fotboll, att följa i sin farbror Ray Westwoods fotspår, som spelade för Bolton Wanderers och England. I ett skolarbete med titeln A True Wish sa han att "allt började när jag var en liten pojke på ungefär sju år," då han hörde sin far "prata om en plats vid namn Wembley stadium". Hans farbror George sade till honom att han skulle komma dit en dag, och i A True Wish, som han skrev 15 år gammal i december 1951, reflekterade han över att hans önskan hade besannats det året när han debuterade för Englands skolpojkslag mot Wales.

Lite mer än sex år separerar A True Wish och tragedin som utspelade sig i München. Edwards hann med mer på den tiden än vad som verkar möjligt. Han gjorde sin proffsdebut mot Cardiff City 16 år och 185 dagar gammal, då blev han den yngsta spelaren att spela fotboll i högstaligan i England och snart blev han även en regelbunden spelare i förstalaget, en av the "Babes" som Matt Busby byggde sina titelvinnande lag 1956 och 1957 runt. Lite mindre än två år senare, 18 år och 183 dagar gammal, gjorde han sin debut för England mot Skottland i april 1955.

I en 3-1 vinst mot Västtyskland i Berlin året efter var han, enligt kaptenen Billy Wright, "fenomenal". Wright sade att han "tacklades som ett lejon, anföll vid varje möjlighet och som grädde på moset gjorde han ett fantastiskt mål. Han var fortfarande bara 19 år, men redan en världsklasspelare". Mycket av det här hände medan Edwards gjorde sin värnplikt. "Det är en sak som många inte inser," säger Jim Cadman, en av de som organiserade en ny Duncan Edwards-utställning i Dudley. "Mellan 19 och 21 tjänstgjorde han även i armén - bodde i en kasern i Nesscliffe [Shropshire], tjänstgjorde som kasernpolis, spelade i armélaget på onsdagar, ibland spelade han för kasernlaget på måndagar. Och, om han gjorde allt det, fick han spela för United på lördagen. Han spelade runt 200 matcher under den tvåårsperioden och inte en enda gång klagade han på att han var trött."

Då det blev 1958 verkade Edwards vara omöjlig att stoppa, oförstörbar. Walter Winterbottom, dåvarande manager för England, sade några år senare att the Busby Babe-självförtroendet från Edwards, tillsammans med Roger Byrne och Tommy Taylor, övertygade honom om att de kunde vinna VM-turneringen i Sverige den sommaren. United, besegrade av det mäktiga Real Madrid i semifinalen säsongen innan, satsade på att bli det första engelska laget att vinna Europacupen.

Den 5 februari 1958 säkrade de sin semifinalplats i och med 3-3 resultatet mot Röda Stjärnan Belgrad, vilket gav de en totalseger med 5-4 över de två mötena. På vägen tillbaka från Belgrad dagen efter stanna de i München för att tanka. Efter två misslyckade försök att lyfta verkade det som att snön skulle hålla de strandade i München över natten. Efter att ha klivit av planet skickade Edwards ett telegram till Mrs Dorman, hans hyresvärdinna i Manchester: "Alla flyg inställda. Flyger imorgon. Duncan." Spelarna blev nervösa när de blev tillsagda att gå ombord igen för ett tredje försök att komma iväg. Edwards Mark Jones, Eddie Colman och Taylor satte sig långt bak i planet, vilket de trodde skulle vara säkrare om det skedde någon olycka. Liam Whelan, den irländska innerforwarden, ska enligt rapporterna högt och ljudligt ha sagt: "Det här kan innebära döden, men jag är redo." I kraschen som följde, då planet gled av landningsbanan, dog Jones, Colman, Taylor, Whelan, Byrne, Geoff Bent och David Pegg omedelbart, tillsammans med 13 andra passagerare. Den f.d målvakten för Manchester City och England, Frank Swift, som var med bland journalisterna ombord, dog på vägen till sjukhuset. Edwards var, precis som Busby, allvarligt skadad och lämnad att kämpa för sitt liv.

Edwards kusin Keith minns att han kom upp från sitt skift nere i gruvan och informerades om nyheten. För honom var det förkrossande, men på något sätt var det också uppmuntrande - på något sätt kändes det mitt i det mörka ok - att Duncan den oförstörbara hade överlevt kraschen. Det stod snabbt klart att det inte var så enkelt. I tillägg till brutna revben, brutet bäcken och flera frakturer i höger lår, hade han drabbats av en punkterad lunga och allvarligt skadade njurar. Flera dagar senare återfick han medvetandet.

Efter råd från medicinsk personal vågade ingen berätta för honom vad som hade hänt. Det sägs att när han såg Busbys assistent Jimmy Murphy, frågade han vilken tid de skulle möta Wolverhampton Wanderers. Edwards antog att matchen skulle spelas och att han, på något sätt, skulle se till att han kunde spela. Det blev ingen återhämtning. Skadorna på hans njurar var för allvarliga. Edwards föräldrar, Gladstone och Annie, och hans fästmö, Molly, flög till München för att vara vid hans sida. Annie påminde honom om hans skinande Morris Minor 1000 som han hade köpt själv efter att han fyllt 21 fyra månader tidigare. "Du behåller den där tills jag blir bättre," sa han till henne med ett leende.

Den 21 februari, 15 dagar efter kraschen, förlorade Edwards sin kamp. "Det var som om en ung koloss hade slitits ifrån oss," skrev Frank Taylor, en av journalisterna som överlevde kraschen, i The Day a Team Died.

"Min pappa tog mig till Dudley för begravningen," säger Edwards kusin Keith. "Det var tusentals där på kyrkogården. Man kunde knappt komma i närheten av kyrkan. Bland de sörjande såg jag Billy Wright gråta. Hela staden, hela samhället var förkrossat. Jag har aldrig sett något liknande."

Den förödande påverkan tragedin hade på Manchester och särskilt på United är väldokumenterad. Den fick även konsekvenser för landslaget. Edwards kusin Keith är inte den första som menar att "om Duncan hade överlevt hade han blivit Englands kapten under de kommande tio åren och det hade varit han, inte Bobby Moore, som hade lyft VM-pokalen 1966." Den f.d engelska ytterbacken Jimmy Armfield, som dog förra månaden, gick ännu längre i The Lost Babes, där han sa att "med Edwards, Byrne och Taylor hade vi vunnit VM 1958 och sedan fyra år senare också", samt hemma-VM 1966.

Det argumentet hade definitivt omfamnats i the Black Country, men känslan av förlust där gick bortom vad Edwards kunde ha blivit. Det handlade även om vad han representerade. "Manchester United förlorade åtta spelare och Duncan Edwards var en av dessa," säger Cadman. "Dudley och the Black Country förlorade Duncan Edwards och jag skulle gå så långt att jag säger att det tog hjärtat av staden och samhället."

Mest djupgående av allt var inverkan på Edwards familj. Hans föräldrar hade förlorat deras enda dotter, Carol Anne, i hennes tidiga barndom. Nu hade de även förlorat sin son. Gladstone tog ett jobb där han såg efter gravarna på kyrkogården i Dudley, där deras två barn begravdes tillsammans. Annie, som överlevde sin make, spenderade sina sista år i en kommunägd lägenhet i närliggande Coseley, där hon vaktade en guldgruva av tröjor, medaljer och memorabilia, men även något som inte var glädjande på något vis, alla hennes minnen.

"Annie fullständigt avgudade Duncan," säger Rose Cook-Monk, som har producerat en dokumentär och skrivit en pjäs tillägnad Edwards, när han pratar om hans mor. "Inte för att han var en superstjärna, utan för att han var deras enda son och för att han stod dem så nära. Hon älskade honom och avgudade honom. Den sista konversationen jag hade med henne, innan hon dog i april 2003, sade hon till mig, 'Lova mig att du inte kommer låta Duncans namn glömmas bort i Dudley.' Och jag sade, 'Rose, jag lovar dig att vi inte kommer göra det'."

"Jag skulle aldrig säga att Duncans minne glömts bort i Dudley," säger Cadman, "men det fanns en period där jag tror att det tilläts avta. Folk pratade fortfarande om Duncan, men gjorde ingenting åt det. Det känns som att folk nu står bakom det på ett storslaget sätt. Den här arkivutställningen och alla sakerna här påminner folk om vilken enorm inverkan Duncan Edwards hade på områdets arv."

The Duncan Edwards Foundation har startats för att samla in pengar för att hjälpa barn från fattiga förhållanden att fullfölja deras idrottsambitioner. Lokalbefolkningen får lära sig saker om Dudleys bäste som en del av deras moderna historieläroplan. "Jag gick till grundskolan Priory, hans gamla skola, för några veckor sedan för att prata om Duncan Edwards och den kvinnliga rektorn sade efteråt till mig att barnen är alldeles bedårade av honom," säger Cadman. "Det är en stor trygghet för ett område som har berövats, att plötsligt bli påmind igen om vart talang och hårt arbete kan ta dig. Man hör ofta den här Black Country-frasen, 'it cor be done', d.v.s det kan inte göras. Berättelsen om Duncan Edwards berättar för dem att, med hårt arbete och talang, kan det göras. Han levde inget långt liv, tyvärr, men om han var en av de bästa spelarna i världen vid 18 års ålder, detta enligt alla dessa legendarer i spelet, då är det något vi kan vara stolta över, eller hur?"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...

  Oli Scarff/AFP via Getty Images         AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024   Manchester United F.C. | England       Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. De...

Källor säger att vapenpaketet godkändes trots att Washington offentligt har uttryckt en oro för den väntade offensiven i Rafah       AV: The Guardian, via Reuters, lördag 30 mars, 2024     Två källor insatta i ämnet berättade i fredags ...