Från Red Issue nummer 202, februari 2008:

Det är torsdagen den 6:e februari, under en iskall eftermiddag i Manchester. Jimmy Murphy tog en taxi från London Road-stationen till Old Trafford, detta efter att precis ha återvänt från Cardiff där han hade lett Wales till avancemang till deras första VM-slutspel någonsin. Landslagsplikten betydde att han tyvärr hade tvingats missa

Uniteds tripp till Belgrad, men det gick ok ändå då ungdomarna säkrade en semifinalplats efter 3-3 mot Röda stjärnan. Trots att han hade haft mycket att fira kvällen innan, följt av en lång och tröttsam resa hem, så hade Murphy förberedelser att ta hand om inför Wolves besök två dagar senare. Stan Cullis mannar låg dessutom sex poäng före United i toppen av tabellen och de var inställda på att hindra de Röda från att vinna ett hat-trick av mästerskap och bli endast det tredje laget att klara av en sådan prestation.

När han anlände till arenan tyckte Murphy för en kort stund att det var väldigt tyst jämfört med i vanliga fall, men han tänkte inte så mycket mer på det utan gick istället in till sitt kontor. Det var först när han kom in dit som de fruktansvärda nyheterna berättades för honom av Alma George, hans sekreterare. Chocken innebar att han knappt fattade det, och plötsligt fann Murphy sig själv kastad in i en situation han inte ens hade fått chansen att förstå eller ta in. Uniteds plan må ha kraschat och dödat många av passagerarna efter ett tankstopp i München, men alla eventuella tankar på självömkan eller sorg fick skjutas åt sidan då klubbens telefon började ringa om och om igen då folk sökte information allteftersom nyheten spreds. Otröstliga släktingar som inte förstod det som hade hänt dök upp på Old Trafford, kanske med ett svagt och förgäves hopp om att just deras pojke hade blivit felaktigt listad som ett av dödsoffren. Mellan samtalen för att fixa flygbiljetter till München dagen efter, var Murphy tvungen att ringa Dick Colman och berätta att Eddie var död. Då han lämnade arenan klockan 4:00 på morgonen, efter ett tolv timmar långt skift, hade Murphy tagit sig igenom en hel flaska Scotch, utan att han knappt märkte något.

Med managern på sin dödsbädd gjorde Busbys familj Murphy sällskap i att snabbt ta sig till Tyskland, precis som ett antal av andra offers familjer och vänner. Helt otroligt så hade en tragedi redan drabbat klubben i matchen på Highbury tidigare den veckan, när directorn George Whittaker drabbades av en dödlig hjärtattack. P.g.a detta hade klubbens tre övriga directors valt att stanna i Manchester och närvara vid hans begravning, vilket betydde att inga styrelsemedlemmar hade rest till Jugoslavien. En annan person som ställde in sin resa till matchen för att närvara vid begravningen var en framgångsrik kötthandlare från Alderley Edge som, trots sin vänskap med Busby, hade fått se sin föreslagna inväljning i styrelsen blockeras av Whittaker endast två veckor tidigare. Den fredagseftermiddagen, med klubben försatt i kaos, sammankallades ett akut styrelsemöte hos Alan Gibson och en motion för att plocka in honom föreslogs än en gång. Den här gången röstades han in enhälligt av Gibson, William Petherbridge och Harold Hardman. Klubbens protokoll från det mötet säger att "Louis Edwards plockas härmed in och adjungeras som en extra Director of the Company".

Efter Busbys trotsighet mot the Football League då han tog ut United i Europa 1956 (helt unikt i europeisk fotboll hade England då två styrande organ, och United kunde äntra Europacupen efter att Busby bett styrelsen att istället söka stöd av FA), fanns det ett smygande hot om poängavdrag som hängde över klubben om inhemska matcher riskerades p.g.a dessa utflykter ut på kontinenten mitt i veckorna. (I sin majestätiska biografi om bossen menar Eamon Dunphy att några spelare senare kände att Busbys oro över att komma tillbaka i god tid kan ha smittat av sig på flygpersonalen, som i sin tur kände ett behov av att försöka lyfta en tredje gång.) Men så fort omfattningen av tragedin stod klar hade the League inga tveksamheter med att skjuta upp matcherna dagen efter. Lördagen den 8:e februari fick man se en idrottsvärld genuint sönderslagen av sorg. "Abide With Me" sjöngs av folkmassor på snötäckta arenor över hela landet, och spelare och åskådare stod tysta i två minuter för att hedra de döda - t.o.m de 60,000 på Twickenham vid en landskamp mellan England och Irland föll in i tystnaden.

I München bevittnade Jimmy Murphy skräckscenen för kraschen. Tårar forsade nerför hans kinder när han såg sin favoritspelare, Duncan Edwards. Tveklöst hög på de smärtstillande pillren som skrivits ut för att lindra hans förskräckliga skador hade Big Dunc skällt ut sköterskan. "Någon stal min klocka. Jag måste ha den, hitta den åt mig" jämrade han sig efter att ha insett att hans handled var tom. Det uppskattade handledsuret hade varit en gåva från Real-representanter när laget var i Madrid för semifinalen året innan. Efter att sköterskan återberättat Edwards elände för Murphy på bruten engelska hittade han den manglade saken i lådan för upphittade föremål från kraschen. När han placerade den på spelarens handled sken Edwards kortvarigt upp. "Vilken tid är avsparken på lördag?" frågade han. "Den vanliga tiden, "klockan tre", svarade Murphy. "I'll get stuck in Jimmy." Murphy visste förmodligen att

han redan hade spelat sin sista match. Men trots alla begravningar att närvara vid, familjer att trösta och spelare att få tillbaka i speldugligt skick (Blanchflower och Berry spelade aldrig igen, medan Scanlon och Morgans aldrig blev samma spelare som de var innan), så hade Murphy ett jobb att göra: det fanns ingen tid att sörja sina vänner och kollegor. Då det inte förväntades att Busby skulle överleva, var det hans jobb som tillfällig manager att se till så att Manchester United gjorde det. Att Murphy var i en position att göra det berodde på en extraordinär händelsekedja.

Suezkanalen i Egypten öppnades 1869, efter att ha finansierats av de franska och egyptiska regeringarna. Som en passage till kolonier som Indien och Australien blev den plötsligt extremt viktig för Storbritannien och brittiska affärsverksamheter, vilket ledde till att regeringen köpte Egyptens del 1875 och vid mitten av 1880-talet hade Storbritannien fullständig kontroll, innan Konstantinopelkonventionen 1888 deklarerade det en internationell skeppningsled under brittiskt beskydd.

Spola sedan snabbt framåt till 1940-talet då spänningarna i Mellanöstern var höga. Efter andra världskriget och FN:s uppdelning av Palestina i separata judiska och arabiska territorier, bröt inbördeskrig ut vilket i sin tur ledde till en fullskalig konflikt 1948 mellan den nyss utropade Staten Israel och de omkringliggande arabiska nationerna Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien och Irak. Året efter stängde Egypten Suezkanalen för israelisk sjöfart, men efter internationella fördömanden och en FN-resolution tvingades de att backa 1951.

Storbritannien plockade gradvis tillbaka sina trupper därifrån efter 1945 och en fullständig tillbakadragning från kanalzonen påbörjades 1954. Men 1956 tog Storbritannien och USA bort sitt finansiella stöd som de hade lovat Egyptens president Nasser för att han skulle bygga den viktiga Assuandammen över Nilen, detta p.g.a hans band till Sovjetunionen. Som vedergällning, och för att få ihop de nödvändiga pengarna, tog Nasser kontroll över och nationaliserade Suezkanalen. En fullskalig kris utvecklades snabbt då de franska, brittiska och israeliska regeringarna kläckte en plan där Israel skulle invadera Sinaihalvön. Britterna och fransmännen skulle sedan begära båda sidor att dra sig tillbaka från kanalzonen, annars skulle brittiska och franska trupper placeras ut för att skydda kanalen och återta kontroll över vattenvägen.

Med en sådan tydlig och beslutsam plan var det ganska lätt att förutspå att ett antal saker skulle gå fel. Egypten ignorerade detta ultimatum från Frankrike och Storbritannien, vilket betydde att en invasion var nödvändig för att ta Suezkanalen i beslag. Militärt sett var det en succé, diplomatiskt en katastrof. Misslyckandet med att rådfråga deras antagna allierade i Washington var ett allvarligt fel, att utföra en sådan intervenering medan USA skällde ut sovjeterna för liknande aktioner i Ungern var ett annat. När hotet om atmobombsförintelse togs upp efter att Nassers allierade i Moskva hotade med vedergällning mot Paris och London, klargjorde den US-amerikanska Eisenhower-administrationen att de förväntade sig ett omedelbart upphörande av fientligheten och en fullskalig tillbakadragning, som skedde i december 1956.

Trots att den omedelbara krisen var avbruten förblev spänningarna höga över hela Mellanöstern, där Israel behandlades som en paria av arabiska nationer. Detta gällde även de idrottsliga relationerna så när det gällde kvalmatcherna till VM 1958 vägrade Turkiet, Indonesien, Egypten och Sudan att möta Israel, som därmed toppade gruppen. Men efter att ha ändrat kvalificeringsproceduren inför turneringen i Sverige, vägrade FIFA att låta Israel gå vidare utan att ha spelat en enda match, så en lottning hölls med alla tvåor i den europeiska poolen. Wales, efter att ha slutat tvåa bakom Tjeckoslovakien, fick därmed en andra chans till kvalificering som Murphys lag säkrade tack vare två sena mål på Ninian Park. De gick vidare till turneringen från play-off-mötet med Israel och förlorade sedan mot de blivande mästarna Brasilien i kvartsfinalen, samtidigt som Israel tilldelats en plats i de europeiska kvalgrupperna ända sedan dess.

P.g.a hans landslagsengagemang hade Murphys plats bredvid Busby på flygplanet till Belgrad tagits av Bert Whalley,

som omkom på landningsbanan i München. (The Times legendariska reporter Geoffrey Green, 1978 bemyndigad med att skriva en officiell - och helt briljant - bok som firade klubbens hundraårsjubileum, lurade också den tragiska döden som blev slutet för åtta av hans kollegor efter det att han skickats för att bevaka matchen i Cardiff istället.) Så det blev så att Murphy var tvungen att bära klubben, i princip på egen hand. Endast ett år efter att hans dagar som spelare avslutats kallades Jack Crompton tillbaka till Old Trafford från hans tränarroll i Luton och hans första uppdrag blev att packa upp lådan med de smutsiga spelarställen i. Han fick hjälp av en ung Nobby Stiles, som bad om tillåtelse att få behålla Tommy Taylors smutsiga skor och han behöll dem i flera år innan han lämnade över dem till klubbens museum.

The FA följde the League's ledning och sköt upp kommande veckas FA-Cupmatch, vilket gav Murphy t.o.m onsdagen den 19:e - lite mer än en vecka - att sätta ihop ett lag som kunde möta Sheffield Wednesday. Liverpool, Nottingham Forest och Bishop Auckland erbjöd generöst United att välja spelare från deras lag, men Murphy visste att han behövde kvalitet och efter att ha spenderat det senaste årtiondet med att uppfostra de bästa spelarna i landet visste han hur de såg ut. John Charles, i Turin med Juventus, avgudade sin landslagsmanager och utlovade sina tjänster gratis, men italienarna var inte alls på humör att släppa deras stjärnanfallare. Murphy frågade efter Charles bror Mel och Cliff Jones, men Swansea var inte på ett lika generöst humör som Liverpool m. fl, och sade nej till United. Med hjälp av ägaren till Manchesters Cromford Club - Busbys nära vän Paddy McGrath, som hade kontakter i Blackpool efter att ha bott och boxats där under flera år - säkrade Murphy värvningen av Ernie Taylor från the Seasiders (som hade varit den anonyma hjälten i deras Wembley-triumf 1953), men andra värvningar var svåra att få till.

Den 19:e februari, trots att Foulkes och Gregg hade återvänt till Manchester och var redo att spela, så hade Murphy fortfarande inte ett helt lag. Än en gång med hjälp av Paddy McGrath hade Murphy fixat så att spelarna fick slippa den överväldigande sorgen i Manchester och istället åka till hotellet Norbreck i Blackpool (som blev deras bas under större delen av det som återstod av säsongen) inför matchen mot Wednesday. Endast en timme innan avspark tog FA bort deras regel gällande spelare som representerat andra lag i cupen och gav United ett specialtillstånd att plocka in Stan Crowther, en stjärna i Villas Wembley-lag från 1957. Då han visste att Murphy ville ha honom men att han var tveksam till att skriva på tog managern med sig honom upp till Manchester den 19:e, skenbart för att titta på matchen, men Murphy övertalade honom i tid. Han är fortfarande den enda spelaren som spelat för två klubbar i FA-Cupen samma säsong.

Ordförande Harold Hardman skrev följande i matchprogrammet: "Trots att vi sörjer våra döda och känner sorg för våra skadade tror vi att fantastiska dagar inte är över för oss. Sympatin och uppmuntran från fotbollsvärlden och särskilt från våra supportrar kommer rättfärdigas och inspirera oss. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med

minnet av de som dog i München, minnet av deras otroliga prestationer och underbara sportsmannaanda kommer för alltid finnas med oss. Manchester United kommer resa sig igen."

Tidigare under säsongen hade United haft svårt att besegra ett tufft Wednesday-lag, så hoppet om en seger kunde inte ha varit högt med tanke på de två debutanterna från ungdomslaget, fem reserver, två överlevande från München och ett par nyförvärv, men på en våg av känslor krossade de Röda dem med 3-0 efter två mål av Shay Brennan - ett direkt på en hörna. Med tanke på omständigheterna kunde det ha varit förståeligt om Sheffield-klubbens inställning var något mindre än totalt, trots närvaron i deras startelva av de engelska landslagsmännen Peter Swan och Tony Kay - två av tre Wednesday-spelare som senare sattes i fängelse och stängdes av från sporten på livstid 1964 efter att ha dömts som skyldiga till bedrägerikonspirationer genom att ha spelat på att deras lag skulle förlora vissa matcher.

Som om kvällen den 19:e inte var tillräckligt dränerande så avled Duncan Edwards två dagar senare i München. Murphys livsarbete hade varit att samla ihop detta fantastiska unga lag, via ett system så rikt och starkt att Wolves Stan Cullis kommenterade att medan Uniteds tre fantastiska lag kanske hade reducerats till endast ett, så "missta er inte, det kommer fortfarande vara ett bra lag. De är extremt väldrillade och de har grundskickligheten. Den drillningen hade skett under Murphys expertundervisning. Han har sett efter de yngre elementen hela tiden". I april 1957, mellan semifinalerna i Europacupen mot Real Madrid, mötte United ett starkt Burnley-lag - mästare 1960 - på Turf Moor och vann med 3-1. Dagen efter krossade i princip samma lag Sunderland med 4-0, vilket i princip säkrade mästerskapet. Ytterligare två dagar senare mötte United på nytt Burnley, den här gången på Old Trafford,

och med ett öga på Europacupen senare den veckan gjorde Busby nio förändringar, plockade in yngre spelare som Greaves, Goodwin, Cope och McGuinness. Burnleys ordförande Bob Lord var vansinnig på Uniteds fräckhet då de ställde upp med ett sådant lag och ställde till med en sådan oreda att FA undersökte fallet där man "spelade med ett försvagat lag i en förstaklassmatch". Exakt varför de lade ner tid på det med tanke på att förändringarna hjälpte United att segla fram till ännu en 2-0 vinst kan man bara ha gissningar om.

I ligan slutade United till sist nia, men decimeringen var så stor i spelartruppen att endast en vinst registrerades på de återstående fjorton ligamatcherna, men då ska det sägas att ett spelschema med 11 matcher under 27 dagar i april inte hjälpte. Blivande mästarna Wolves körde över de Röda med 4-0. Helt klart lades tonvikten på cupmatcherna, vilket kunde ses i kämpainsatserna i kvartsfinalen mot West Brom. The Babes hade förlorat med 4-3 mot dem tidigare på säsongen, men på något sätt vann Murphys lag omspelsmatchen i cupen med 1-0, bara för att bli överkörda med 4-0 i ligan på Old Trafford i lagens tredje möte den veckan.

Prestationerna, Uniteds väg till Wembley och vidare till seger i Europacupen ett årtionde senare, från det här post-München-laget kan inte underskattas. Fulham var motståndare i semifinalen och Johnny Haynes sade: "Fulham är övertygade om att köra över United. Vi vill själva ta oss till Wembley".

När United vann omspelsmatchen på Highbury med 5-3 var chansen att få leda ut lagen på Wembley det minsta Murphy förtjänade, trots att Busby återvänt hem den 19:e april (samma dag som Bobby Charlton nätade i sin debut för England mot Skottland på Hampden, och helt otroligt även samma dag som United förlorade ännu en legendar, detta då Billy Meredith avled i Withington). Självklart slutade Wembley-drömmen i tårar och där verkade det även som att FA:s sympati tog slut. Fem dagar efter finalförlusten mot Bolton mötte United Milan i semifinalen i Europacupen utan lagets bästa spelare. FA bestämde nämligen att Bobby Charlton - som spelat för landslaget 19 dagar tidigare - skulle må bättre av att spela i en träningsmatch mot Portugal på Wembley. Helt otroligt så lyckades United ändå vinna med 2-1 inför 44,000 åskådare på Old Trafford. Han saknades även i laget i returmatchen sex dagar senare då United förlorade med 4-0 i Milano, den här gången för att släpades iväg på en känslosam återvändning till Belgrad där England krossade Jugoslavien med 5-0 i en uppvärmningsmatch inför VM. Senare den sommaren blev United inbjudna att spela i kommande säsongs Europacup. The League var än en gång emot Uniteds deltagande där, men FA gav sin välsignelse innan de, den 29:e augusti, mystiskt utförde en U-sväng, vilket betydde att United tvingades avböja inbjudan.

Efterföljande säsong var Busby tillbaka som manager och United presterade på nytt underverk då de slutade tvåa efter Wolves, gjorde 103 mål under processen inför en publiksiffra som snittade 53,000 personer. Men spelarna som hade burit klubben genom de mörka dagarna efter München höll inte hur länge som helst, och då United hade det svårt under de efterföljande fyra åren luftades fansens missnöje via brev i the Evening News, och Busbys position hotades fler än en gång innan FA-Cupen vanns 1963. Då Murphy satte igång med att bygga om sitt älskade ungdomslag var vägen tillbaka inte enkel.

* I februari 1999 avtäckte United till sist en varaktig hyllning till Jimmy Murphy då de presenterade en bronsbyst av honom på klubbens museum.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...

  Oli Scarff/AFP via Getty Images         AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024   Manchester United F.C. | England       Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. De...

Källor säger att vapenpaketet godkändes trots att Washington offentligt har uttryckt en oro för den väntade offensiven i Rafah       AV: The Guardian, via Reuters, lördag 30 mars, 2024     Två källor insatta i ämnet berättade i fredags ...