Lyssna på Bobby Charlton och du får veta varför den tysta minuten vid Manchester Uniteds match närmast årsdagen, i år mot Huddersfield nästa lördag, alltid ger resonans

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 28 januari, 2018:

Det finns alltid ögonblick i det här jobbet som man kommer ihåg mer än andra. Resorna utomlands, de doftrika kvällarna på alla dessa fabulösa gamla arenor där du, t.o.m undermedvetet, kommer på dig själv med att du går lite snabbare på vägen dit. Eller tillställningarna med de stora fotbollsmännen från många år bakåt i tiden, när du vet hur mycket tur du har som får vara i deras sällskap, lyssna på deras berättelser utan några bojor, och det känns som en utbildning.

En av dessa gånger kommer särskilt mycket att stanna kvar inom mig. Jag minns hur fina de alla var, i deras polerade skor och eleganta kostymer, och det där första ögonblicket när Sir Bobby Charlton kom uppför trapporna och hela rummet blev respektfullt tyst. Han log artigt men man kunde, på nära håll, se att det skulle bli en riktigt svår prövning.

Vid nästa bord skakade Bill Foulkes hand med oss, en generation fotbollsskribenter som kanske inte kände till berättelsen lika bra som vi borde ha gjort, sedan började han gå igenom sina egna minnen, ett halvt sekel bakåt, gällande den där avgörande, hemska kvällen ute på landningsbanan på München-Riem-flygplatsen. Foulkes var en av de som överlevde som drog ut andra från flygplansvraket men det fanns ingen som helst chans att han ville porträttera sig själv som en hjälte. Vi hade bara kommit några minuter in i det hela innan den här formidabla gamla mittbacken - "hård som timmer", minns Charlton honom - fick svårt att hålla känslorna i styr och sträckte sig efter ett glas vatten.

Av alla minnen från bevakningen av Manchester United, alla matcher och pokaler och mil i luften, var det verkligen något enastående att sitta mittemot dessa män på klubbens träningsanläggning för 10 år sedan, inför 50-årsdagen av München-tragedin, och lyssna på deras berättelser om dagen som förändrade deras liv.

Harry Gregg, en annan av hjältarna, hade flugit dit från Belfast, där väggarna i hans hus är prydda av bilder på Matt Busbys lag. Albert Scanlon, som klarade sig med en skallfraktur och ett benbrott, pratade om de djupa mentala ärren som hade levt kvar i honom och Kenny Morgans, de yngsta spelarna involverade i kraschen, och han förklarade att han vanligtvis inte gillade att prata alltför mycket om det.

Morgans var den siste som överlevde och räddades från det utbrända BEA Elizabethan-planet, detta efter att hittats under maskinen fem timmar efter det att det officiella letandet avslutats. Han talade underbart vackert om lagkamraterna som hade förlorats. Alla fem männen i vårt sällskap gjorde samma sak. Vi satt med dem, lyssnade och kände oss lite mer sammanlänkade med klubbens historia.

Nästa helg kommer en folksamling att samlas utanför Old Trafford, som den alltid gör innan hemmamatchen närmast årsdagen, för att minnas de 23 människorna som dog för 60 år sedan efter den där matchen i Europacupen mot Röda Stjärnan Belgrad. Åtta av de döda tillhörde det spännande, ungdomliga laget som hade vunnit ligamästerskapet under Busbys suveräna ledning de två säsongerna innan detta. Andra offer inkluderade två medlemmar av flygpersonalen (men piloten, James Thain, överlevde), tre klubbrepresentanter och åtta journalister inklusive en av mina egna föregångare, Donny Davies, på vad som då var the Manchester Guardian, han skrev under pseudonym, som många fotbollskorrespondenter gjorde på den tiden, hans var "An Old International".

Vi lever nu i en tid där fotbollen verkar vara besatt av att hitta nya sätt att hålla tysta minuter på, ofta när det inte har någonting överhuvudtaget med sporten att göra. Men den här ger alltid resonans. Innan José Mourinhos lag möter Huddersfield kommer det att sjungas Flowers of Manchester under München-minnestavlan. Supportrarna kommer få ett minnespaket, inklusive en bok, Remembering the Busby Babes, som har skrivits speciellt för detta av Ivan Ponting, en välkänd författare av böcker om Uniteds historia.

En gudstjänst kommer hållas på Old Trafford tisdagen efter medan det, 80 miles (= 128,7 km) söderut, i Dudley kommer arrangeras andra tillställningar för att minnas stans mest berömda fotbollsson. En utställning om Duncan Edwards, det första underbarnet, liv öppnade för två veckor sedan och den 21 februari kommer de relevanta personerna att samlas för en hyllningsmiddag på årsdagen av hans död.

Edwards, engelsk landslagsman vid 18 års ålder, blev så katastrofalt skadad när planet sladdade av landningsbanan att den initiala listan över offer beskrev honom som "dödligt skadad". Istället dröjde det ytterligare 15 dagar innan han tog sina sista andetag, men inte förrän han hade frågat Jimmy Murphy, Busbys assistent, vilken tid avsparken skulle ske mot Wolves lördagen efter, och huruvida han skulle spela eller inte. "Det var som om en ung Koloss hade tagits ifrån oss," skrev Frank Taylor i The Day a Team Died.

Av spelarna som tog sig ut ur flight 609 är det bara Charlton och Gregg som fortfarande är med oss och ingen av dem kommer någonsin släppa blicken från det faktum att livets mirakel kom till ett fruktansvärt pris. Alla var påverkade på olika sätt men människorna som känner Charlton bäst, inklusive hans bror, Jack, säger att det var dagen han "slutade le". Mer än en gång har jag hört honom beskrivas som lite barsk, eller svår att närma sig, men vad du måste komma ihåg är att Charlton alltid var "en av grabbarna" innan kvartsfinalen i Belgrad och stoppet, för att tanka, i snön och isen i München. Om han tappade sin gnista på den där landningsbanan, 20 år gammal, vem kan i så fall vara överraskad?

Hans liv har sedan dess, berättade han för oss under den där träffen för 10 år sedan, ackompanjerats av frågan som är omöjlig att besvara: varför jag? Varför, ville han veta, kunde han dra sina händer över sin kropp och inse att han inte hade råkat ut för något allvarligare än en smäll i huvudet och ett litet sår? När han stänger ögonen kan han fortfarande höra det hemska ljudet av metall mot metall, se röken och kaoset och höra sirenerna tjuta. Han kom ihåg att han kom till sina sinnens fulla bruk, utanför flygplansvraket men fortfarande med bältet på i sin stol och hur han såg så många skadade lagkamrater liggandes runt honom, vissa redan döda.

Charlton hittade Busby liggande på landningsbanan och under dessa katastrofala sekunder tog han av sig sin överrock och lade över honom. Sen var det nästa morgon, i hans säng på Rechts der Isar-sjukhuset, när namnen på de döda lästes upp för honom. "Namnen på alla mina kompisar. Vänner som jag brukade gå till danserna med på helgerna. Vänner som brukade bjuda in mig på mat till jul. Det kändes som om mitt liv togs bort ifrån mig, bit för bit."

Han är 80 nu, inte längre så synlig i vardagslivet på Old Trafford, men han känner fortfarande att det är hans plikt att utbilda dagens trupp. För tio år sedan bad Charlton om Sir Alex Fergusons tillåtelse att få prata med spelarna. Han pratade i en timme och varje spelare fick en DVD om the Busby Babes. Nu har han skrivit ett brev som kommer delas ut till alla spelarna. Jag hoppas att de läser det, tar in det och, trots alla deras förmögenheter, inser att Old Trafford inte bara är den gigantiska enarmade banditen det ibland porträtteras som.

Av en ren tillfällighet kommer Uniteds U19-lag vara i Belgrad för att spela en Uefa Youth League-match. En mottagning kommer att hållas på hotell Majestic, där Busbys resande trupp bodde innan den ödesdigra matchen 1958, och åtminstone en av spelarna som ännu lever från det Röda Stjärnan Belgrad-laget förväntas komma dit.

En minuts tystnad kommer hållas på den gamla JNA-Stadion och förhoppningsvis kommer de senaste produkterna från Uniteds ungdomssystem reflektera över vad som hände deras föregångare och kanske lite bättre förstå varför det finns en "Münchentunnel" under läktaren på Old Trafford som är namngedd efter Charlton.

Vår egen tid med dessa män, som fotbollsskribenterna som följer United och som förlorade några av våra egna i den flygkatastrofen, var definitivt en tid att omhulda. "Vi var det bästa laget i landet," ville Charlton att vi skulle veta innan vi lämnade rummet. "Folk tror mig inte ibland när jag berättar hur bra Duncan Edwards var. Tommy Taylor. David Pegg. Eddie Colman. Billy Whelan. Allihop. Man tittar på de gamla svartvita bilderna och man tror att allt gick sakta och klumpigt, men jag ska säga er att de alla hade otrolig talang - och jag skulle avsky det om någon glömde bort det."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran: http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/...

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan   AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, tisdag 12 september, 2023     Under sin första dag med husletande förstod Kevin Keegan att det inte var någon vanlig by då mäklaren föreslog att de skulle käka lunch för att diskutera va...

  Oli Scarff/AFP via Getty Images         AV: Marcus Rashford, The Players’ Tribune, torsdag 29 februari, 2024   Manchester United F.C. | England       Normalt sett gillar jag inte att svara på saker som sägs om mig. De...

Källor säger att vapenpaketet godkändes trots att Washington offentligt har uttryckt en oro för den väntade offensiven i Rafah       AV: The Guardian, via Reuters, lördag 30 mars, 2024     Två källor insatta i ämnet berättade i fredags ...