Palace v United 2-3

 

 

Fantastiska bilder från Selhurst Park där United-spelarna galet firar ett sent vinstmål med fansen, sånt som gör det värt allt det andra.

 

 

Trots att vi spelade som hundskit under nästan 60 minuter så har jag saknat den här sortens vändningar, finns nästan ingenting som slår det. Är inte lika säker på att mina grannar höll med om det i måndags kväll när Matićs bomb passerade mållinjen, men vad fan! Vid sådana här tillfällen kan man dessutom känna av ABU-nationens besvikelse. De sitter där, nerpissade och erigerade och bara väntar på att få ta på sig tangentbordskrigarens uniform och skriva av sig om sin glädje över ett United-misslyckande, och då bara krossas all levnadsglädje framför dem och deras livslust bara rinner ur dem, ahhh, det är helt ovärderligt och deras tystnad säger allt och mer därtill. Bara United som kan locka fram dessa känslor.

 

 

På tal om serbens första mål i United-tröjan så är jag inte särskilt förtjust i alla dessa videos som laddas upp på nätet ackompanjerade av "musik", men här får jag lov att lyfta på hatten åt "Drawty", det här är mäktigt och direkt gåshudsframkallande:

https://twitter.com/DrawtyDevil/status/970800384859164672

 

 

Ni har säkert läst om att KFC i England haft problem med leveransen av kycklingar till sina restauranger (https://www.sydsvenskan.se/2018-02-21/polisen-sluta-ring-oss-om-kfcs-kycklingbrist) under början av 2018, men efter att ha sett Luke Shaw göra entré i en åtsittande United-tröja vet jag inte om KFC:s problem enbart berodde på leveransproblem. Jag vill ju inte tro att han, för att vara en elitidrottsman, är rejält överviktig. Det måste handla om hur han är byggd, jag menar han tränar fotboll varje dag och har all expertis på hur man håller sig i trim tillgänglig alla dagar i veckan. Dessutom tjänar han miljoner på det. Problemet är att Shaw tidigare har kritiserats för sin livsstil och inställning, han har dessutom erkänt att han betett sig korkat när det gäller den biten. Men sen lovade han bot och bättring och fick en hel del beröm av Mourinho, bara för att sedan få se Ashley Young på nytt peta honom i startelvan i match efter match. Så det är lite svårt att få ihop ekvationerna runt herr Shaw.

 

 

På tal om folk i tajta kläder så fortsätter Crystal Palace att ha sina kvinnliga cheerleaders på planen när lagen går in och i halvtid för att dreglande gubbar ska ha något att titta... förlåt, för att skapa stämning på Selhurst Park.

 

 

Efter den sköna segern mot Chelsea förra helgen framförde jag lite kritik mot DDG, den gick ut på att jag tyckte att han borde ha räddat Willians avslut. Men nu är det ju som så med spanjoren att han för mig lätt tillhör topp-3 i världen och så många gånger som han har räddat oss under de senaste säsongerna så är han berättigad en tavla här och där. Han har ju dessutom kommit så långt att man liksom förväntar sig världsklassräddningar i match efter match. Och mycket riktigt så bjöd han på ännu en av säsongens bästa räddningar i måndags:

https://twitter.com/utdxtra/status/970776799541112832

 

 

Ni minns säkert säsongen 1998-99, ni vet då United spelade hem Trippeln. Redan den här säsongen pratar media och andra dumskallar om att Manchester City är det bästa klubblaget England någonsin fått fram (!). Och många menar att de är det bästa vi har skådat under Premier League-eran. Säger väl en hel del om vilka rövhål dessa "experter" är. Anledningen till att jag i början av det här stycket nämnde Trippel-säsongen är att många andra förståsigpåare håller det United-laget som det allra bästa i PL-historien. Det får man såklart tycka vad man vill om, men de kan i alla fall backa upp det med de tyngsta pokalerna och flera fantastiska prestationer. Vidare konstaterar jag att vårt lag från 98-99 den säsongen förlorade sammanlagt fyra matcher (Arsenal, Sheffield W och Middlesbrough i ligan, Tottenham i Ligacupen). I och med Citys förlust mot Basel (!) i CL i tisdags så har detta "oslagbara" lag nu, i början av mars, förlorat fyra matcher (Sjachtar Donetsk och Basel i CL, Liverpool i ligan och Wigan i FA-cupen) den här säsongen, men ta det lugnt, det är inget som de som hyllar City talar särskilt högt om.

 

 

Avslutar med en annan klassisk match på Selhurst Park, från maj 2014. Se gärna klart klippet och bevittna hur den vidrige Stevie Me plötsligt inte alls tycker det där med tv-kameror upp i ansiktet är en ren njutning. Underbara bilder:

* DEN VÄNSTERVRIDNA svenska skolan

Det är inte bara en gång man har hört borgare, Sverigevänner och liknande personer spy ur sig sitt hat över hur alla svenska institutioner är vänstervridna och kommuniststyrda. När man försöker prata med dessa pålästa sanningssägare så framgår det ganska snart att de verkligen tror på detta och att de ser en sanning som andra människor inte kan skönja och att det pågår en systematisk hjärntvätt av det svenska folket. Det är både underhållande och tragiskt.

 

 

Om man då utgår från den svenska skolan, som jag har väldigt många erfarenheter ifrån p.g.a mitt jobb, så skulle man ju kunna tro att det i själva verket är Raúl Castro som drar i trådarna i den svenska skolan och att han sitter i en mörk källare, tillsammans med ett gäng kulturmarxister, landsförrädare och batikhäxor, och bestämmer vad svenska skolbarn ska lära sig. Det är därför man i svenska skolor numera inte läser om kungarna, slaget vid Narva eller tåget över Bält. Istället slår man i eleverna berättelserna om Storsien, Ådalen, attentatet mot Norrskensflamman, potatisupproret på Södermalm, hungerkravallerna över hela landet 1917 o.s.v, o.s.v

 

 

Eller vänta nu, riktigt så är det inte. Minns att jag i samband med det hemska terrordådet i Paris 2015, där 130 människor vedervärdigt mördades, diskuterade detta på en SO-lektion med en klass som gick i nian då. De var fullständigt övertygade om att det här och attentatet mot Charlie Hebdo var de första terrordåden i Paris historia i modern tid. Många förstod heller inte hur någon kunde attackera Frankrike som är en sådan oskyldig, tyst liten mus ute i den stora världspolitiken. Jag är den första att hålla med om att det var hemska terrordåd, inget snack om saken. Det kan dessutom vara svårt att ta in att oskyldiga människor så rått och brutalt mördas på öppen gata, eller på sitt jobb. Men deras förkunskaper visar också på hur vänstervriden svensk media är. Vi måste ha klart för oss, att oavsett vad Sverigevännerna och deras polare på högersidan av den politiska skalan vrålar, så är svensk media, precis som övrig västerländsk media, styrd av företag som INTE har en vänstervriden dagordning, tvärtom. Jag kritiserar inte eleverna, läste man de stora tidningarna och tittade på nyheterna efter terrordåden i Paris så fick man precis den bilden som eleverna förmedlade: nämligen att det var det värsta övergreppet mot Paris befolkning i fredstid, utfört av onda, mörkhyade, skäggiga personer från Mellanöstern, som vanligt. Offren: vita, snälla, goda personer, som vanligt.

 

 

Bara för att rucka lite på konsensus i klassen bad jag sedan eleverna att googla på "Massakern i Paris 1961". Det gjorde de och sen var en jäkligt intressant diskussion i full gång. Känner inte du heller till den? https://www.google.se/search?ei=xgOcWseiM4KKmgWe-LqYBQ&q=massakern+i+Paris+1961&oq=massakern+i+Paris+1961&gs_l=psy-ab.3..0i22i30k1.181485.189090.0.189300.30.22.4.4.4
.0.133.1769.17j4.21.0....0...1c.1.64.psy-ab..1.29.1871...0j0i131k1j0i67k1.0.GaJneouxbW0

 

 

* * * * *

 

 

Dessutom har tankesmedjan Katalys nu plockat fram en intressant studie över hur ofta arbetare får komma till tals i tv-rutan. Ni har säkert läst om den, om inte så tar er gärna tid att kolla upp den, den är talande och väldigt intressant. Eller så gör ni det lätt för er och bara avfärdar det som kulturmarxistiskt landsförräderi!

 

 

Med tanke på detta blev jag väldigt glad när jag i måndags tittade på säsongspremiären av "Den fantastiska historien med Berg & Meltzer (Kanal 5, går även att se här: https://www.dplay.se/program/den-fantastiska-historien). Jag har sedan tidigare gillat den duon och deras tv-program, men här får jag säga att de tog ännu ett kliv på min uppskattningsstege.

 

 

I programmet gör de nämligen något så vågat som att lyfta fram kvinnan genom historien och de faller inte för tricket att sikta in sig på drottningarna, eller överklasskärringarna, nej istället fick vi följa hur det var att vara en vanlig kvinna i den svenska historien. Det var både underhållande och lärorikt.

 

 

Att de sedan lyfter fram Clary Maria Ählström gjorde mig direkt varm inombords. Va? Känner du inte till henne?! Och du ska ha gått i den vänstervridna svenska skolan och hela ditt liv matats med kommunistpropaganda, skandal! Se gärna avsnittet (länk finns högre upp i texten) och läs sedan på lite mer om henne, kan även starkt rekommendera den här lilla juvelen om du känner att du ville förkovra dig ännu mer: https://www.bokus.com/bok/9789198313451/potatisrevolutionen-och-kvinnoupploppet-pa-sodermalm-1917-ett-historiskt-reportage-om-hunger-och-demokrati/

 

 

Christine Meltzer som Clary Ählström.

 

 

 

Om du har 44 minuter över kan du även ta del av det här intressanta radioprogrammet om ämnet:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/878160?programid=407

 

 

Samma kväll som Meltzer och Berg sparkade igång detta lovande projekt inledde även Filip och Fredrik en ny säsong av deras aktualitetsprogram Breaking News. Jag har gillat mycket av det den duon har gjort, men det finns även lågvattenmärken och ibland blir de lite för mycket pajaser. Hursomhelst så tittade jag och gäst i första programmet var en av medlemmarna i sekten, förlåt familjen, Wahlgren, nämligen Pernillas ähh, genomtrevliga, dotter Bianca Ingrosso.

   

 

 

Kontrasten mot Clary Ählström och hennes kamp kunde inte ha varit så mycket större. Först gnider Filip Hammar in henne och kallar henne "folkkär", varpå fröken Ingrosso glatt håller med. Sen går hon vidare och berättar om att hon i höstas och vintras var utbränd. Tack och lov så har hon det jätteviktiga jobbet som "influencer" på sociala medier (snälla samtiden, jag klarar snart inte mer!), så hon kunde vara hemma i två månader och vila upp sig, så nu mår hon, tack och lov, "bättre och är tillbaka." Trots utbrändheten så funderade, medan den pågick, ändå denna generösa kvinna på att låta filmteamet filma henne, hemma och utbränd. Jag menar det vore väl verkligen "bra tv"!

 

 

Sen gick Filip och Fredrik vidare med en frågetombola och Filip drog en lapp med frågan "Vilket parti kommer du rösta på i höst och varför?" Svar: Moderaterna. När de bad om en utveckling svarade Bianca: "För att de flesta gör det och det verkar bra."

 

 

Hmmm, här missade Bianca såklart en liten bit i meningen, svaret skulle givetvis vara "För att de flesta jag umgås med hemma i Norra Djurgårdsstaden och på Lidingö gör det."

 

 

Det är inget som helst konstigt i att Bianca Ingrosso röstar på Moderaterna, redan när Filip formulerade frågan så gissade jag på det svaret. Men hon slutar inte att briljera där, för programledarna har några invändningar, dels mot att alla skulle rösta på Moderaterna och att "det verkar bra." Svar på det: "Jag tycker om dem. Jag visste bättre varför förr, men jag har glömt det." Då säger Fredrik: "Det är ju ett ärligt svar, de är ju inte störst i Sverige, det är ju sossarna, fortfarande." Varpå Bianca bara dödar det hela med: "Jaja, men vi ska ta tillbaka det."

 

 

Med tanke på att det är den folkkära influencern Bianca Ingrosso som sagt detta kan vi alltså räkna med att Moderaterna gör ett rekordval i september och blir Sveriges största parti. Vore väldigt intressant att höra Bianca när hon kommer ihåg vad det var som fick henne att attraheras av Moderaterna, det kanske kommer i något valprogram senare i år. Jag kan verkligen se en sprakande succé för två högerpartier till hösten, jag menar Bert Stjärt ska ju lyfta Kd till 10% och Bianca Ingrosso menar att Moderaterna ska ta tillbaka rollen som Sveriges största parti.

 

 

Sedan flåsade Filip upphetsat fram frågan om vilken pryl, förutom lägenheten, som är hennes dyraste. Svaret? En systemkamera hon köpte förra året, men som nu blivit liggande. Kostade? 43,000 kr.

 

 

* * * * *

 

 

Trots att det igår var den 3:e mars så har jag inte sett några röda flaggor på folks profilbilder på Facebook, eller att tidningarna är fulla av artiklar om det här historiska, röda datumet. Tv svämmas heller inte över av program som berättar om vad det var som ledde fram till terrorattentatet som kostade fem människor livet i Luleå, Sverige, för igår exakt 78 år sedan. Konstigt, med tanke på våra vänstervridna medier.

 

 

Har ni inte koll på vad jag pratar om den här gången heller? Jag tror jag saknar ord, har ni alla skolkat från hammarens och skärans indoktrinerande utbildningsanstalter?!

 

 

Ok, för att fatta mig kort så är det såklart den anlagda branden mot den kommunistiska tidningen Norrskensflammans lokaler i Luleå den 3 mars 1940 som jag pratar om. Dom fem personer som omkom var Svea Granberg (vars make Valdemar Granberg då satt i arbetsläger i Storsien) och tolvårige sonen Torgny, Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj.

 

 

Terrorbrottet var en del i den antikommunistiska hetskampanj som svepte över landet.

 

 

Tidningen Norrbottens-Kuriren, i vars lokaler attentatet planerats, menade att "ingenting ger stöd åt misstankarna om attentat" och att det bara handlar om "bizarra rykten".

Social-Demokraten skrev: "Terrororganet Ny Dag spelar upp sig till moralisk oskuld" och socialdemokratiska Ny Tid menade att dom döda hade sej själva att skylla.

Borgerlig och socialdemokratisk press vägrade publicera dom mördades dödsannonser.

 

 

Detta fasansfulla dåd finns det såklart en hel del intressant att läsa om för den som orkar leta, inte minst om tidningens chefredaktör, Filip "Röde" Forsberg, som lyckades fira sig ner till marken och överlevde terrordådet med brännskador. Här kan ni även se ett inslag om det hela i Veckans brott (spola till 43:45):

 

 

Allt det ovanstående är bara några få exempel på vilken kommunistisk hjärntvätt som pågår i de svenska skolorna, jag förstår att Jimmie och co skakar i knäna och får boka dubbel tvättid i tvättstugan för att få bort alla bruna fläckar i kalsongerna p.g.a hur den ståtliga, svenska ungdomen uppfostras i detta DDR 2.0

 

 

United v Chelsea 2-1

   

Ja, det var inte bara David de Gea som var väldigt nöjd med resultatet mot Chelsea förra helgen.

 

 

Men låt oss ta sakerna i tur och ordning. Handskakningar i tunneln, kramar och kyssar på planen MEDAN MATCHEN PÅGÅR, ja det är så mycket inom den moderna fotbollen som retar upp mig och det får mig ofta att komma på hur mycket jag saknar Roy Keane.

 

 

När Chelsea tog ledningen så var det ingen storartad uppvisning i försvarsspel de Röda bjöd på. Först förlorar Pogba en nickduell mot Kanté (!), så öppnar hela försvaret upp sig som en ren inbjudan, Valencia spelar på nytt en motståndare onside och McTominay somnade och "glömde" att hänga på Willian. Sen ska vi inte sticka under stolen med att DDG borde ha räddat avslutet. Jag vet inte hur många gånger spanjoren har räddat oss och han ingår lätt i topp 3 över världens bästa målvakter, men det här avslutet borde han ha räddat, så enkelt är det.

 

 

Första halvleken var inte mycket att skriva hem om, förhoppningsvis innebär store Romelus mål mot ett topplag att den bördan plockas av hans axlar och att han kan visa på lite mer av detta när det gäller matcher mot våra övriga rivaler också.

 

 

Andra halvlek var betydligt bättre och när vi spelar med lite tempo är det roligt att se oss, Lukaku klev fram ordentligt efter pausen, medan Álvaro Morata visade upp vilket fullständigt skithus han kan vara. Han vann matchen åt dem på Stamford Bridge i november med en bra nick, här var han usel och pinsam. Kul att se att vi kan vända på ett underläge också, även mot bättre motstånd och det var uppfriskande att se Matić så bra i den andra halvleken, det var länge sen han kom upp på den nivån.

 

 

Jag har under de senaste veckorna gnällt på att Jesse Lingard efter fint spel runt jul gått tillbaka till sin skithusinställning, men här gav han oss lite extra energi och krönte det hela med att göra vinstmålet. Pogba såg även ut att vara lite mer påkopplad. Jag förstår att han är en spelare som behöver ha det mesta krattat för sig för att leverera. Han kan t. ex inte gå in och spela på en ovan position och med ren styrka, både fysiskt och mentalt, bara köra över motståndarna och vinna matchen åt oss. Men när han får förutsättningarna så är han såklart väldigt bra. Däremot gillar jag inte att det är så lätt att sitta och säga nej, det blåste lite för mycket idag, var några grader för kallt och han var tvungen att ta ett defensivt uppdrag också, därför kom inte Pogba till sin fulla rätt. Kan ni tänka er dessa bortförklaringar gällande Bryan Robson? Hahahahahahahaha!

 

 

Så, summa summarum, ja det var en riktigt skön vinst och ett kvitto på vad vi faktiskt kan göra där ute på planen, men jag vill nog ta det lite lugnt med de allra kraftigaste glädjeutbrotten och annonseringarna om att nu kommer vi gå som tåget och vinna cupdubbeln och köra över allt som står i vår väg i ligan. Har varit med lite för länge för det och känner till karaktärerna som utgör vår trupp lite för bra för det, men helt klart ett positivt steg framåt och glädjande!

 

 

Ligacupfinalen

Förra året var det vi som lyfte den här pokalen. Då kallades den liten och var inte mycket värd. I år vann City och fotbollens fader Pip Guardiola, och då beskrevs det som en tung triumf. Pips tårar skulle illustrera hur mycket hans första pokal i England betydde och även fungera som bevis för att det här City-laget är det bästa som någonsin ställt sig på en fotbollsplan i PL:s historia. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

 

 

Vissa bilder som kom fram innan avsparken behöver inga förklarande ord.

 

   

 

 

 

Inte den här bilden heller, säger bara: Vänj dig vid den smärtan, pöjk!

   

 

 

 

Många tidningar fortsätter att hylla Pip Guardiola som modig för att han bär sitt gula band till stöd för de fängslande aktivisterna i Katalonien. Men varken Pip eller tidningarna vill så gärna resonera kring hyckleriet i detta, tänker såklart på hur Citys ägare, d.v.s Pips arbetsgivare, behandlar folk som inte följer diktaturens lagar där och att Pip varit ambassadör för VM i Qatar. Skönt då med dessa rader från The Guardians The Beast i tidningens live-rapportering från finalen:

 

 

"Koll på bandet, trots att han kritiserats av FA så bär Pep Guardiola på nytt sitt gula band till stöd för de som utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna i Abu Dhabi."

 

 

Helt outstanding!

 

 

Vet inte om ni minns den briljanta artikeln om Citys ägare av Nicholas McGeehan tidigare i vintras. I samband med Pips ställningstagande för de i Katalonien postade McGeehan följande, briljanta inlägg på Twitter:

   

 

 

 

* Det otroliga Arsenal

Jag har ofta förundrats över Arsenal. Alla vi som var med på 90-talet minns ju slagen vi utkämpade mot dem. Jag ska inte sticka under stol med att de hade några helt briljanta fotbollsspelare, inte minst Dennis Bergkamp, och när de var som bäst så var de riktigt bra. Men det där snacket om the Invincibles är ju mest snack och ligamatchen där det hela tog slut för dem, den minns man med ett stort grisflin i ansiktet.

 

 

Sen har jag hela tiden tyckt att de i mångt och mycket har haft ett lag som verkligen kan spela fotboll, och när de fick till det hade t.o.m våra bästa uppsättningar svårt att hantera dem. Men de hade även många primadonnor, spelare som var mjuka i huvudet och inte tålde några robusta omskakningar. En av deras tuffaste spelare från den här tiden, Patrick Vieira, hade dessutom ingenting att sätta emot mot vår motsvarighet, Roy Keane! En gång vann Keane t.o.m matchen i matchen mot fransmannen i tunneln INNAN avspark.

 

 

Sen var det ju solklart vem media föredrog i managerkampen mellan Wenger och Fergie. Och när våra storhetstider kolliderade och media skrek om PL-giganternas kollision blev det nästan löjligt, precis som det blir när man jämför vad Fergie uträttade och vann, med fransmannens facit. Men en rolig tid var det, många bra fotbollsmatcher och alltid en inbyggd nerv och allra oftast gick vi segrande ur de duellerna, både på planen och i jakten på pokaler.

 

 

Så med detta i åtanke är det, för mig, inte något nytt att Arsenal består av en samling mjukisar med en hopplös manager på bänken. Förstå om det här hade varit Fergie och United, jävlar i min lilla låda alltså! Men det är först nu som den samlade mediakåren har börjat inse vilken föredetting Wenger är och vilka skithus det är som drar på sig Arsenals tröja vecka in och vecka ut. Men Özil är ju så elegant och Koscielny kan ju passa så fint ut ur backlinjen och bla, bla, bla.

 

 

Så i måndags satte BBC:s Sam Huxkely ihop en lista över matcher under de senaste 10 åren där Wengers pojkar visat vad de går för. Hade jag varit Arsenal-supporter är jag inte säker på att en liter Jägermeister och 10 pints Guinness hade räckt för att ta mig igenom denna lista, mycket nöje:

 

 

 

Januari 2008: Tottenham v Arsenal 5-1 - berömd för att Adebayor och Bentdner grälade på planen.

 

 

Februari 2008: Man United v Arsenal 4-0 - det ska erkännas att det här var ett riktigt bra Man United-lag. Men underläge med 3-0 i halvtid, Eboue utvisad i den andra halvleken och Nani som drev med sina motståndare är minnet som lever kvar från den här matchen.

 

 

Februari 2008: Birmingham v Arsenal 2-2 - JA, skadan på Eduardo var fruktansvärd, men deras reaktion på detta summerade så bra varför de inte vinner titlar.

 

 

Oktober 2008: Arsenal v Tottenham 4-4 - De ledde med 4-2 i den 90:e minuten för i helvete...

 

 

November 2008: Stoke v Arsenal 2-1 - Den första av upprepade gånger då de skitit i byxorna i Stoke.

 

 

April 2009: Arsenal v Chelsea 1-2 - Semifinal i FA-cupen. Wengers laguttagning inkluderar inte Andrej Arsjavin, som är i den bästa formen under sin karriär (fyra dagar senare gjorde han fyra mål på Anfield). Fabianski i målet gav matchen till Drogba och Chelsea.

 

 

Maj 2009: Arsenal v Man United 1-3 - Semifinal i Champions League. Inte ens nära. Totalt kört efter 10 minuter.

 

 

November 2009: Arsenal v Chelsea 0-3 - Sänkta av Drogba, IGEN.

 

 

April 2010: Barcelona v Arsenal 4-1, Spurs v Arsenal 2-1, Wigan v Arsenal 3-2 - Tre matcher i rad. Barcelona var svåra motståndare, ja. Men Arsenal var usla den kvällen trots att de tog ledningen. En vecka senare gör Danny Rose sitt livs mål och Gareth Bale, som några månader tidigare hade befunnit sig på en 3 år lång svit utan att vinna en Premier League-match, slet dem i småstycken på the Lane. Sen ledde de med 2-0 mot Wigan på the DW med 10 minuter kvar att spela, bara för att gå vidare och förlora med 3-2 och Titus Bramble återfanns bland målskyttarna. Fullständigt patetiskt.

 

 

November 2010: Arsenal v Tottenham 2-3 - Leder med 2-0 hemma mot bittra rivalen, förlorar med 3-2.

 

 

Februari 2011: Newcastle v Arsenal 4-4 - Leder med 4-0. Ni vet vad som hände sen, jag menar för fan i helvete.

 

 

Februari 2011: Leyton Orient v Arsenal 1-1 - Det här inleder perioden där Arsenal var RIKTIGT skitdåliga i februari/tidigt i mars varje säsong.

 

 

Februari 2011: Birmingham v Arsenal 2-1, Ligacupfinalen - En fransman går in i en polack. Birmingham nätar.

 

 

Mars 2011: Man United v Arsenal 2-0 - FA-cupen. Man Uniteds mittfält den dagen? Fabio, Rafael, John O'Shea och Darron Gibson.

 

 

April 2011: Arsenal v Liverpool 1-1 - Gör mål på straff i den 92:a minuten. Släpper in kvitteringen på straff i den 98:e minuten.

 

 

Maj 2011: Stoke v Arsenal 3-1 - Andy Wilkinson, Rory Delap och Kenwyne Jones var för mycket för Arsenes pojkar.

 

 

Augusti 2011: Man United v Arsenal 8-2 - I'd 8-2 be an Arsenal fan right now... Gav inspiration till panikköpen av Andre Santos, Park Chu-Young och Yossi Benayoun (även Arteta och Mertesacker).

 

 

September 2011: Blackburn v Arsenal 4-3 - Blackburn, som senare åkte ur den här säsongen, leddes av Steve Kean och gjorde fyra mål på the Gunners. 46-åriga Yakubu gjorde två mål.

 

 

Februari 2012: Milan v Arsenal 4-0 - Det här var inte ett av de bästa Milan-lagen. Ännu en käftsmäll i åttondelsfinalerna. Självklart tog de sedan ledningen med 3-0 innan halvtid i returmatchen, för att sedan inte göra några fler mål.

 

 

Februari 2012: Sunderland v Arsenal 2-0 - Precis som att natt följs av dag kraschade Arsenal ut ur ännu en cupturnering i februari.

 

 

April 2012: Arsenal v Wigan 1-2 - i en kamp om tredjeplatsen som de turligt fick på säsongens sista dag mot West Brom borta kunde Arsenal inte hantera Franco Di Santos och Jordi Gomez samspel under de första åtta minuterna.

 

 

Oktober 2012: Norwich v Arsenal 1-0 - Välorganiserade, tuffa och såklart, Arsenal kan inte hantera Grant Holt.

 

 

November 2012: Man United v Arsenal 2-1 - Första matchen mot RVP sedan hans flytt till Old Trafford. Nätar efter 3 minuter, såklart. Andre Santos byter tröja med honom på planen i halvtid. Tröstmål i den 90:e minuten av Cazorla får resultatet att reflektera lite bättre på Arsenal.

 

 

December 2012: Bradford v Arsenal 1-1 - Förlora på straffar mot ett League Two-lag efter att ha ställt upp med ett starkt lag? Inte storslaget.

 

 

Februari 2013: Arsenal v Blackburn 0-1 - Pokallösa i 8 år, Championship-klubben Blackburn vinner på the Emirates och avslutar the Gunners FA-cupdröm.

 

 

Februari 2013: Arsenal v Bayern München 1-3 - Kunde ha blivit mycket större siffror. Men dubbelmötet var över efter den första matchen. Självklart vinner sedan Arsenal med 2-0 i returen och går NÄSTAN vidare när de inte har någon press på sig. Ett mönster börjar skönjas...

 

 

Augusti 2013: Arsenal v Aston Villa 1-3 - Ett mediokert men övertygat Villa-lag gör tre mål i säsongspremiären, inklusive ett av vänsterbacken Antonio Luna som blir hans enda notabla bidrag i the Premier League.

Därmed föds ArsenalFanTV.

 

 

December 2013: Man City v Arsenal 6-3 - Försvar? Vilket försvar?

 

 

Februari 2014: Liverpool v Arsenal 5-1 - Det måste vara februari igen. Arsenal gör vad de vanligtvis gör efter en pinsamhet och sätter ihop en bra svit av resultat, åtta vinster och en oavgjord på de nio matcherna innan den här.

Liverpool leder med 4-0 efter 20 minuter och för att vara ärlig borde det ha varit ännu mer. De var superba, Arsenal var förutsägbart fullständigt urusla.

 

 

Februari 2014: Arsenal v Bayern München 0-2 - Szczesny utvisad, dubbelmötet över efter första matchen igen.

 

 

Mars 2014: Chelsea v Arsenal 6-0 - Wengers 1,000:e match. Chelsea leder med 3-0 efter 17 minuter. T.o.m deras skämt till inhoppare Mohammad Salah nätade. Vad tusan hände med honom sen?

 

 

April 2014: Everton v Arsenal 3-0 - Arsenal släpper in Everton i kampen om fjärdeplatsen genom att vara fullständigt urusla. Något deras fans är väldigt vana att se.

 

 

November 2014: Arsenal v Anderlecht 3-3 - Leder med 3-0 hemma - robusta Premier League-spelarna Anthony Vanden Borre och Aleksandr Mitrovic gör målen.

 

 

November 2014: Swansea v Arsenal 2-1 - i matchen efter tappar de ledningen i och med två mål av Swansea på tre minuter.

 

 

December 2014: Stoke v Arsenal 3-2 - underläge med 3-0 i halvtid, sedan börjar de kämpa sig tillbaka, bara för att få se Callum Chambers bli utvisad. Ännu en förlust i Stoke.

 

 

Februari 2015: Arsenal v Monaco 1-3  - Det här är inte 2017 års Monaco-lag utan en uppsättning med en åldrad Dimitar Berbatov på topp. Trots att de gjorde ett tröstmål i den 90:e minuten till 1-2 släpper de in ännu ett några sekunder senare, vilket dödar dubbelmötet efter den första matchen, igen. Pinsamt.

Men än en gång vinner de returen med ett mål mindre än de behöver för att gå vidare.

 

 

Augusti 2015: Arsenal v West Ham 0-2 - "12 poäng per säsong" var snacket som gick nu när de hade fått Petr Cech. Han gjorde ett misstag på åtminstone ett av deras mål och vi fick skåda ännu en premiärförlust/kris.

 

 

September 2015: Dinamo Zagreb v Arsenal 2-1 - Det lägst rankade laget i deras Champions League-grupp vann enkelt mot deras pinsamma motståndare.

 

 

September 2015: Arsenal v Olympiakos 2-3 - Kanske ville de inte gå vidare till åttondelsfinalerna för att bespara sig själva ytterligare pinsamheter?

 

 

Oktober 2015: Sheffield Wednesday v Arsenal 3-0 - En klassisk Arsenal-insats.

 

 

November 2015: Bayern v Arsenal 5-1 - Det kommer mer av detta senare.

 

 

December 2015: Southampton v Arsenal 4-0 - Efter en fin vinst mot Man City skulle en seger ha fört Arsenal till ligatoppen. Istället...

 

 

Januari 2016: Arsenal v Chelsea 0-1 - Chelsea, ett lag i kris och på bottenhalvan av tabellen bara några veckor tidigare, besegrade lätt Arsenal, som fick Mertesacker utvisad, släppte in målet 5 minuter senare och kom aldrig igen efter det.

 

 

Februari 2016: Arsenal v Southampton 0-0 - Arsenal borde verkligen vara titelfavoriter och samma kväll som Leicester besegrar Liverpool klarar de endast av att kryssa hemma mot Southampton.

 

 

Februari/mars 2016: Arsenal v Barcelona 0-2, Man United v Arsenal 3-2, Arsenal v Swansea 1-2 - Den tidpunkten på året igen. Tre matcher i rad och hoppet om två pokaler grusas.

 

 

Mars 2016: Arsenal v Watford 1-2 - Ännu en cupdröm avslutas.

 

 

December 2016: Everton v Arsenal 2-1 - Går bra i ligan men slarvigt försvarsspel tillåter Ashley Williams att nicka in en hörna under de sista fem minuterna.

 

 

Januari 2017: Arsenal v Watford 1-2 - Underläge med 2-0 efter 13 minuter.

 

 

Februari 2017: Chelsea v Arsenal 3-1 - Hejdå, titelhoppet.

 

 

Februari 2017: Bayern München v Arsenal 5-1 - Vänta, det kommer ännu mera...

 

 

Mars 2017: Arsenal v Bayern München 1-5 - I guess these things 10-2 come in threes.

 

 

Mars 2017: WBA v Arsenal 3-1 - Ett lag lett av Tony Pulis som kör över Wengers lag fysiskt? Hmmm, låter bekant...

 

 

April 2017: Crystal Palace v Arsenal 3-0 - Jag är verkligen chockad över att Arsenal inte kunde hantera ett motiverat Sam Allardyce-lag på bortaplan.

 

 

Augusti 2017: Liverpool v Arsenal 4-0 - Det här var utsökt av Arsenal. Flera härdsmältor fick bevittnas efter den här matchen, tre matcher in på säsongen.

 

 

Oktober 2017: Watford v Arsenal 2-1 - "Cojones"-matchen.

 

 

Januari 2018: Nottingham Forest v Arsenal 4-2 - Deras första förlust i 3:e rundan av FA-cupen sedan Bruce Riochs dagar. Eric Lichaj gjorde två mål.

 

 

Januari 2018: Bournemouth v Arsenal 2-1 - Tappade ledningen mot ett väldigt medelmåttigt Bournemouth-lag.

 

 

Januari 2018: Swansea v Arsenal 3-1 - inkluderade ett delikat defensivt misstag vid Jordan Ayews mål.

 

 

Februari 2018: Arsenal v Östersund 1-2 - Ett lag jag inte hade hört tals om förrän i december förra året vinner på

the Emirates och utnyttjar Arsenals självbelåtenhet.

 

 

Februari 2018: Arsenal v Manchester City 0-3 - "En skam", sade Gary Neville, och då pratade han inte ens om det första målet i den här säsongens Ligacupfinal.