AV: Robert Fisk, tisdag 17 november, 2015:

 

 

 

 

 

Det var inte bara en av angriparna som försvann efter Paris-massakern. Tre nationer vars historia, verksamhet - och overksamhet - som hjälper till att förklara Isis slakt har till stor del undgått uppmärksamhet i den nästintill hysteriska responsen på brotten mot mänskligheten i Paris: Algeriet, Saudiarabien och Syrien.

 

 

Den fransk-algeriska identiteten hos en av förövarna demonstrerar hur Frankrikes barbariska krig 1956-62 i Algeriet fortsätter att infektera dagens illdåd. Den absoluta vägran att fundera på Saudiarabiens roll som leverantör av den mest extrema Wahabi-sunni formen av islam, på vilken Isis tror, visar hur våra ledare fortfarande avböjer att erkänna länkarna mellan kungadömet och organisationen som slog till i Paris. Och vår totala ovilja att acceptera att den enda militärstyrkan som befinner sig i konstant strid med Isis är den syriska armén - som slåss för regimen som Frankrike också vill krossa - vilket betyder att vi inte kan upprätta förbindelser med de hänsynslösa soldaterna som strider mot Isis ännu mer ursinnigt än kurderna.

 

 

Så fort väst attackeras och våra oskyldiga dödas raderar vi vanligtvis minnesbanken. Det var därför, när reportrarna berättade för oss att de 129 dödade i Paris utgjorde det värsta illdådet i Frankrike sedan Andra världskriget, som de inte nämnde Paris-massakern 1961 på upp till 200 algerier som deltog i en olaglig marsch mot Frankrikes barbariska kolonialkrig i Algeriet. De flesta mördades av den franska polisen, många torterades i Palais des Sports och deras kroppar kastades sedan i Seine. Fransmännen erkänner bara 40 döda. Polischefen då var Maurice Papon, som arbetade för Pétains kollaboratörspolis under Vichyregimen under Andra världskriget, en polismakt som deporterade mer än ett tusen judar till deras död.

 

 

Omar Ismail Mostafai, en av självmordsbombarna i Paris, var av algeriskt ursprung - och det kan även gälla andra misstänkta. Said och Cherif Kouachi, bröderna som mördade Charlie Hebdo-journalisterna, hade också algerisk härkomst. De kom från det algeriska samhället, med mer än fem miljoner invånare, i Frankrike, för många av dessa människor har det algeriska kriget aldrig slutat, och idag bor många av de i slummen i Saint-Denis och andra algeriska förorter i Paris. Men ursprunget för 13 november mördarna - och historien tillhörande nationen från vilken deras föräldrar kom - har till stor del raderats från berättelsen om fredagens fasansfulla händelser. Ett syriskt pass med en grekisk stämpel är mer spännande, av självklara anledningar.

 

 

Ett kolonialkrig för 50 år sedan är inget rättfärdigande för massmord, men det utgör en kontext utan vilken alla förklaringar om varför Frankrike nu är en måltavla nästan blir meningslösa. Samma sak gäller den saudiska Sunni-wahabi tron, som är grunden för det "Islamska kalifatet" och deras kultliknande mördare. Muhammed ibn Abdel al-Wahab var puristprästen och filosofen vars hänsynslösa vilja att utplåna shia och andra otrogna från Mellanöstern ledde till 1700-talsmassakrer där den ursprungliga al-Saud dynastin var djupt involverad.

 

 

Dagens saudiska kungadöme, som regelbundet halshugger förmodade brottslingar efter orättvisa rättegångar, bygger nu ett museum i Riyadh tillägnat al-Wahabs läror, och den gamle prelatens ilska mot avgudadyrkare och omoraliskhet har funnit uttryck i Isis anklagelser mot Paris som ett centrum för "prostitution". Stora delar av finansieringen av Isis har kommit från saudier - men detta faktum har, än en gång, sopats bort från den fruktansvärda berättelsen om fredagens massaker.

 

 

Och sedan har vi Syrien, där krossandet av landets regim sedan länge har varit ett krav från den franska regeringen. Ändå är det Assads armé, som har både färre soldater och vapen - ändå har de lyckats ta tillbaka vissa territorier med hjälp av ryska luftanfall - som är den enda tränade militärstyrkan som krigar mot Isis. I många år har både amerikanerna, britterna och fransmännen sagt att syrierna inte bekämpar Isis. Men det är påtagligt falskt; syriska trupper drevs ut ur Palmyra i maj efter att ha försökt stoppa Isis självmordskonvojer från att slå sig in i staden - konvojer som hade kunnat slås ut av amerikanskt eller franskt flygvapen. Runt 60,000 syriska soldater har nu dödats i Syrien, många av Isis och Nusraislamisterna - men vår vilja att krossa Assad-regimen går före vårt behov att krossa Isis.

 

 

Fransmännen skryter nu om att de har slagit till mot Isis syriska "huvudstad" Raqqa 20 gånger - en hämndattack, om det någonsin funnits någon sådan. För om det här var ett seriöst militäranfall för att likvidera Isis-maskinen i Syrien, varför gjorde inte fransmännen det för två veckor sedan? Eller för två månader sedan? Än en gång, tyvärr, svarar väst - och särskilt Frankrike - Isis med känslor istället för förnuft, utan någon historisk kontext, utan att erkänna den grymma roll våra "moderata", halshuggande saudiska "bröder" spelar i den här skräckberättelsen. Och vi tror att vi kommer krossa Isis...

 

 

Robert Fisk skriver för the Independent, där den här kolumnen först publicerades.

Också den här veckan: Steve Evans; Perus pinsamma scener; och kommentatorn utvisad för att ha kommenterat

   

Jack Warner: ingen tsunami.

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 15 november, 2015:

 

 

Veckans rebrand

The English Football League: "fotbollens mest omfattande storföretagsrebrand" sedan 2008, när de olika fotbollspoolerna hyrde in varumärkesexperter för att "föryngra kärnverksamheten" med "en transfer av varumärkesvärderingar". Deras nya namn: The New Football Pools.

 

 

Bästa tajming

Nyheter från Qatar förra veckan: a) anklagelser om tjänstemän som bussat in migrantarbetare från arbetsläger för att fylla tomma stolar på fotbollsmatcher; och b) lanseringen av en ny kulturell facilitet vid en byggnad för £3,6 miljarder (50,57 miljarder kr) i Doha - ett modernt slavmuseum med utställningar som täcker "problem med migrantarbetare", rekrytering och utnyttjande".

 

 

Veckans moraliska ställningstagande

Rangers: stänger ner pratet om att klubben borde bli av med fem titlar efter det att en domstol kommit fram till att de brutit mot skatteregler från 2001 till 2010: "Det är dags för alla gå vidare och jobba tillsammans för det bästa för spelet. Skotsk fotboll har lidit tillräckligt."

 

 

• Leder debatten från båda sidorna: Rangers ordförande Dave King - det här sade han förra veckan: "Fotbollslaget hade inga fördelar från några skattebesparingar"; och såhär lär det då han talade 2012, då som f.d klubbdirector: "Vi är skyldiga den skotska fotbollens allmänhet en ursäkt. Jag följer argumenterings logik som säger att om vi förlorar skattefallet så fick vi förmodligen någon konkurrenskraftig fördel. Det bör vi be om ursäkt för."

 

 

Senaste om presidentvalet: mest radikal

Uefa:s presidentkandidat till Fifa Gianni Infantino - lovar att leverera radikala förändringar och att organisationen lämnar det förflutna, "inte bara för Europa, utan för världsfotbollen". Men: "Om Michel Platini [får grönt ljus] att ställa upp kommer jag dra tillbaka min kandidatur. Det är en enkel lojalitetsprincip."

 

 

Och någon som sätter värdigheten först

Höjer sig över de pågående knivhuggningarna inom Fifa: Jack Warner - som har strukit sina planer på att släppa lös en "tsunami" av anklagelser mot f.d fotbollsfamiljsvänner. "I skymningen av mitt liv vill jag bara njuta av att se solen gå upp, lyssna på de kvittrande fåglarna och beundra naturen. Jag vägrar bli en del av den folksamlingen."

 

 

Manager-nytt: gungor och karuseller

• Italien, 28 september: Carpi klubbuttalande: "Fabrizio Castori har fått sparken. Nya tränaren Giuseppe Sannino kommer ta träningen i eftermiddag." 3 november: "Giuseppe Sannino har befriats från sitt uppdrag. Fabrizio Castori kommer ta träningen i eftermiddag."

 

 

• Italien, 2 november: Palermo-tränaren Beppe Iachini på frågan om presidenten Mauizio Zamparini och hans beslut att offentligt diskutera en plan på att sparka honom: "Presidenten skämtade. För mig är det bara ett skämt, jag är lugn. Om han inte var nöjd skulle jag inte vara kvar här nu." 10 november: Han sparkas.

 

 

• Plus, en att hålla koll på: Frankrike - Montpellier-ägaren Louis "Loulou" Nicollin ger tränaren Rolland Courbis sitt fulla stöd. "Jag behåller honom. Men, några av hans nyförvärv är fullständiga förlorare. Det finns en 80% chans att jag sparkar honom nästa säsong."

 

 

Veckans Steve Evans

Steve Evans - om varför Leeds bör respektera hans auktoritet: "Jag har fullständig beslutsrätt gällande laget. Den minut det ändras kommer Steve Evans inte vara manager för Leeds United"; om hans trupp: "Fansen vet att det inte finns en enda spelare i omklädningsrummet som Steve Evans har köpt"; om att vara rättvis: "Steve Evans har inte favoriter"; och om att säkra sin position: "Vem som än äger klubben kommer Steve Evans vara väldigt ärad att få vara hans manager."

 

 

Mest optimistisk

Rumänien: 29-åriga FC Brasov spelaren Razvan Avram, som har flyttat in i omklädningsrummet efter det att klubben bara hade råd med en plats på ett vandrarhem åt honom. "Det gick inte, så nu bor jag i omklädningsrummet. Det finns värme och jag sover på massagebordet. Det är bättre så här."

 

 

Veckans klargörande

Rumänien: Farul Constantas speaker informerade om en tyst minut innan en match, "till minne av f.d Farul-busschauffören Jean Podaru, som kommer att begravas idag." I halvtid: "Tidigare sa jag att Jean Podaru har dött. Det verkar som att detta var ett beklagligt misstag." Podaru: "Jag mår bra."

 

 

Veckans domare

Argentina: Atlético Tucumán mittfältaren Guillermo Acosta, utbytt sent i en 5-0 vinst som säkrade uppflyttning, firade genom att ge sin tröja till sin fru bakom avbytarbänken. Domaren Ramiro López stoppade spelet och visade honom ett andra gult kort; Acosta missar därmed första matchen nästa säsong. La Opinión: "Detta var både ovanligt, och urlöjligt."

 

 

Veckans tema

Peru: 1) Rácing Club v Deportivo Independiente Miraflores "urartade" efter det att bollpojkar invaderade planen för att slåss med en målvakt. 2) Universidad San Martín v UTC slutade med "pinsamma scener" efter att bollpojkar hoppade in i ett storbråk. Fotbollsförbundet stängde av nio spelare.

 

 

Mest känslig

Costa Rica: Coto Brus v Barrio México gjorde ett uppehåll efter att en linjeman på långsidan hört STV-kommentatorn Henry de Jesús Díaz kalla domaren "fruktansvärd". Domaren Jimmy Torres beordrade Díaz att lämna arenan, Díaz vägrade tills Torres hotade att avbryta matchen helt. Díaz: "Så galet. Jag är bara kommentatorn. Så galet."

 

 

 

Plus: tuff vecka för

Brasiliens fotbollsförbundschef och rapporterade FBI-måltavlan Marco Polo Del Nero, 74 - står anklagad för att ha gömt £180k (2,52m kr) på Carol Galans, hans exflickvän och fotomodell, bankkonto. Senator Randolfe Rodrigues: "Dokumenten vi har visar mer än läppstift på hans underkläder: de är sexuellt explicita. Han kunde inte vara mer inblandad." Båda förnekar brott.

 

 

• Återfinns bland de fyra modellerna Del Nero dejtade innan han åkte på flera korruptionsanklagelser: Sexy Magazine's Carol Muniz, 28 - som berättade för den lokala pressen förra året att deras kärlek var på riktigt. "Hela grejen är väldigt naturlig. Han är underbar, avslappnad, lättsam och fantastisk i sängen. Folk kan kalla mig en gold digger, men det är bara deras okunniga fördomsfullhet. Jag ignorerar det. Även Jesus hade sina kritiker, huh?"

Ronaldos rivalitet med Messi och extraordinära självaktning ligger i förgrunden i det här fåfänglighetsprojektet men lidandet hans framgångar har gett hans mor och forwardens fullständiga tävlingsdriv fångar också ögat

   

Cristiano Ronaldo beskriver sin agent, Jorge Mendes, som 'den bästa, agenternas Cristiano Ronaldo'.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, torsdag 5 november, 2015:

 

Som en ögonblicksbild över hur livet måste vara för Cristiano Ronaldo kan man peka på ett klipp i den nya filmen där hans gudson blir döpt och det står en liten folksamling runt dopfunten. Bäbisens huvud har precis blivit vått när prästen tittar upp på den solbrända killen med gel i håret och plockar fram en mobiltelefon. "Finns det någon chans till en snabb selfie?" vill han veta.

 

Sedan har vi den där gången när Portugals landslag tränar på Estádio Moisés Lucarelli i São Paulo under den senaste VM-turneringen och en gråtande tjej bryter avspärrningen och springer över planen i ett desperat försök att nå sin hjälte. Hon skakar, gråter, är nära hysteri och fångas in av en av säkerhetsvakterna. Det är The Beatles på Shea Stadium på nytt. Ronaldo kramar henne och hon ser ut att vara på väg att svimma. "Han vet att jag existerar," tjuter hon, när en tv-reporter stoppar henne strax efter kramen. Vad sa han? "Han bad mig att hålla mig lugn och sluta gråta." Och vad sa du tillbaka då? "Jag bad honom att följa mig på Twitter."

 

Det måste vara kvävande ibland även om Ronaldo, för det mesta, ger intrycket att berömdhet är hans snuttefilt. Filmen är ett sanslöst fåfänglighetsprojekt och ännu mer än förut är det svårt att inte gå därifrån utan känslan av att Ronaldo måste skrika sitt eget namn när han har sex. Han och hans agent, Jorge Mendes, verkar ha en relation av ömsesidig dyrkan. Mendes, säger Ronaldo, är "den bästa, agenternas Cristiano Ronaldo" och det är svårt att hålla räkningen på hur många gånger de förlorar sig själva i varandras ögon och påminner den andre om deras framgång och rikedom och skinande briljans.

 

Mendes - skarp svart kostym, Rolex, telefonen nästan permanent i sitt öra - verkar nästan lika besatt av att Ronaldo ska vinna Ballon d'Or som CR7 själv. Det är en ryckande besatthet som är igång 24-7, från båda parter, och det ges betydligt mer relevans i filmen än Real Madrids Décima eller något annat, och det är ett talande ögonblick när Mendes och en av hans medarbetare kan höras då de muttrar i mörka ordalag inne i en av Bernabéus exekutiva boxar gällande möjligheten att "den andra killen kan komma att förstöra allt".

 

Den andra killen är Lionel Messi, här fångad i en något skurkaktig Ivan Drago-inspirerad roll som han förmodligen inte förtjänar. "Det är ett kort i ett kuvert som kan ändra så mycket," säger Ronaldo om Ballon d'Or då han beskriver hur det är när det förväntas att han ska fejka ett leende för hans gamla trätobroder. "Att se Messi vinna fyra i rad var svårt för mig. Efter det att han vann den andra och den tredje tänkte jag för mig själv: 'Jag kommer inte hit igen.'" När man ser den här filmen står det klart exakt hur svårt det måste vara för Gareth Bale, köpt till Madrid som historiens dyraste spelare, att hantera det där planetstora egot.

 

Andra scener är strategiskt inlagda med ett mjukt fokus, lite som i ett Hello! magasin där Ronaldo kan ses leka med sin son, Cristiano Jr, eller när han släpper av honom i skolan, men på annat håll finns det inte så mycket charm med i bilden. Muhammed Ali och Brian Clough hade fantastisk humor att kombinera med allt skrävel. Ronaldos stil är inte så attraktiv. "Jag tänker inte ljuga för er," säger han när han förklarar varför han åkte till VM med en skada. "Om vi hade två eller tre Cristinao Ronaldos i laget hade jag känt mig mer bekväm. Men det har vi inte."

 

Lite ödmjukhet då och då skulle göra Ronaldo mycket mer tilltalande. Samtidigt så är han så bra som han är p.g.a sättet han är och en dokumentär av det här slaget, filmad över 14 månader i hans sällskap, visar de enorma ansträngningarna som automatiskt medföljer.

 

Trailer för Ronaldos film.

 

Vid ett tillfälle filmas hans mamma, Dolores, inne på ett apotek där hon lämnar över ett recept på lugnande medicin för att hon knappt klarar av stressen av att se honom spela. Ronaldo ringer och frågar om hon har tagit sin medicin än, som om han är ganska van vid det. "Det är ganska komplicerat att vara mamma till en spelare som måste vinna," förklarar Dolores. "Jag lider en hel del." När han spelar i VM vill hon ha sina tofflor och gå på promeand uppe i bergen istället för att titta med resten av familjen.

 

Det här den här insikten i den innersta cirkeln som påminner oss om att det inte har varit lätt för Ronaldo, och inte bara p.g.a det faktum att han lämnade sin familj på Madeira vid 12 års ålder för att gå till Sporting Lissabon, med sina första finnar i pannan och tandställningen över tänderna. Hugo, hans äldre bror, driver nu Museu CR7, Ronaldo-muséet, i Funchal, vid 20 års ålder var han på väg in i alkoholism. Hugo säger att det kunde ha varit han som spelade fotboll. Istället jobbade han som byggnadsarbetare och han säger att alla drack inom den branschen, och inte hjälpte det att han var van att se sin pappa, Dinis, dricka varje kväll. Det är inte med i filmen men Dinis och Hugo gick så långt att de sålde Ronaldos Manchester United tröjor så de kunde betala för mer sprit.

 

Vi får veta att Dinis aldrig blev sig själv igen efter att han kallats in för att kämpa i det portugisiska kolonialkriget i Angola. Han kom tillbaka "väldigt arg", förklarar Dolores. Hans huvud var fyllt av bilder av kriget och även om hon säger att han alltid brydde sig om sina barn så säger hon också att hon blev "hans offer". Dinis drack sig själv till en tidig död och dog 2005, när Ronaldo var 19 år gammal. "Han var full nästan varje dag och när det händer blir det svårt att ha en konversation," minns hans yngre son. "Jag lärde inte känna min pappa på riktigt."

 

När det gäller Cristiano Jr, möjligen filmens stjärna, förklarar Ronaldo att han alltid ville ha "min efterträdare" utan att gå in på några fler detaljer. Hans son är fem år, gör redan sit-ups och jobbar fortfarande på sitt uttal av "Lamborghini", och Dolores tar hand om honom när Ronaldo är borta. Mamman? Här är det fritt fram att gissa. "Folk spekulerar om att det var med den tjejen eller en annan eller en surrogatmamma," säger Ronaldo. "Jag har aldrig berättat för någon och jag kommer aldrig göra det heller." Hur en man i hans position har lyckats hålla det hemligt är otroligt och, även om det är okonventionellt, så får jag säga bra jobbat till honom.

 

 

Cristiano Ronaldo pratar om sin smärta inför att se Lionel Messi vinna Ballon d'Or fyra gånger i rad: 'Efter att han vann den andra eller tredje tänkte jag för mig själv: Jag kommer inte hit igen.'

 

De här delarna är fascinerande och ibland framstår Ronaldo som så ensam att det är bra att han njuter så mycket av sitt eget sällskap. "Inom fotbollen har jag inte många vänner. Folk jag verkligen litar på? Inte många. Den mesta tiden är jag ensam. Jag ser mig själv som en isolerad person." Det smärtar honom att hans pappa inte finns kvar och får se hans framgångar men Mendes, säger han, är som en pappa och en bror i en och samma person. I Guillem Balagués nya bok om Ronaldo skriver han hur, för att föda den tävlingsinriktade besten, spelarens följe snabbt insåg att "de måste hålla kritiken på avstånd, eller kontrollera den, skapa berättelsen och hålla kvar honom på hans piedestal". Mendes finns alltid där för att smörja hans ego och berätta för honom att han är bättre än Messi, och alla andra. Det är betydligt mer än en vanlig spelare-agent relation.

 

Här finns även avslöjandet att det var väldigt nära att det aldrig blev någon Cristiano Ronaldo. "Han var ett oönskat barn," förklarar Dolores. Hon övervägde en abort och, efter en grannes tips, drack hon kokt svart öl innan hon sprang tills hon var på väg att svimma, i hopp om ett missfall. Det fungerade inte - och hon verkar ganska nöjd med det.

 

Trettio år senare hjälper åtminstone filmen - släppt på måndag och gjord av folket bakom Senna - oss att förstå Ronaldo lite mer och det otroliga drivet som behövs för att nå toppen av sin profession. Det är inte Ronaldos talang som står ut allra mest. Det är hans tävlingsinriktade mod, hans absoluta vägran att tror att någon på något sätt kan besegra honom och en nivå av självbesatthet som får en att fundera på hur han ska reda sig nu när han närmar sig åldern - två år äldre än Messi - när krafterna gradvis börjar avta.

 

På senare år, säger han, har han och Messi börjat prata med varandra på ett sätt som de aldrig gjorde tidigare, frågar om varandras familjer och annat artigt småprat. "Jag har börjat se honom som en person, inte en rival," säger han. "Men vi ger alltid vårt yttersta för att se vem av oss som är bättre."

KIM Kardashian såg ut att vara redo att explodera ur sin hudtajta utstyrsel under en middagsdejt med maken Kanye West

   

REDO ATT SMÄLLA: Kim kardashians byst var helt sanslös.

 

 

 

 

AV: Regan Okey, Daily Star, tisdag 10 november, 2015:

 

 

Den 35-åriga reality stjärnan är ingen främling inför en supertajt utstyrsel, särskilt inte under hennes graviditeter, men det här tar det hela verkligen ett steg längre.

 

 

Kimmy sågs i måndags bära en kurvkramande helsvart ensemble då hon var ute med Kanye.

 

 

Paret - som väntar sitt andra barn - var på Nobu i LA, när Kim sågs hålla sig till sina favoritgraviditetskläder.

 

 

DEJT IKVÄLL: Kimmys satinkappa kunde inte ens knäppas hela vägen upp.

 

 

Vi skulle säga att dressen erbjöd en glimt av hennes ganska fylliga klyfta och det gav minst sagt folk en syn att beskåda.

 

 

Allvarligt talat så såg Kims tuttar ut att vara så stora att de var redo att explodera.

 

 

Vi älskar gravida Kim.

 

 

SUPERTAJTA KLÄDER: Kim väljer mode framför bekvämlighet.

 

 

Den gravida KUWTK-stjärnan höll en relativt låg profil då hon hoppade in i sin väntande bil efter hennes dejtkväll med Kanye.

 

 

Kim hade varit ute och farit på stan tidigare under dagen och än en gång satt mode framför bekvämlighet, detta då hon klev ut i ännu ett par skyhöga klackskor innan dejten.

 

 

SKYHÖGA KLACKAR: Kimmy har fortfarande högklackat, trots att hon är höggravid.

 

Klockren framsida till ett tidigare nummer av Private Eye.

Jag vet inte om ni känner till det brittiska magasinet Private Eye. I korthet så är det en satirtidning som tar upp aktuella frågor. Den kommer ut med ett nytt nummer varannan vecka och jag personligen tycker den har ett stort underhållningsvärde. Vissa artiklar kan man läsa på deras hemsida, men inte allt. Här kan du in gå in och läsa mer om själva tidningen: https://en.wikipedia.org/wiki/Private_Eye och om du skulle vara intresserad av en prenumeration så pekar jag dig i den här riktningen: http://www.private-eye.co.uk/

Under min tid på de brittiska öarna köpte jag flera gånger tidningen och gillade den. Man ser att det briljanta, men tyvärr numera nedlagda, United fanzinet Red Issue tog mycket inspiration från deras alster. Enkelt uttryckt kan man säga att tidningen vill vara en törn i sidan på det brittiska etablissemanget, och det lyckas de väldigt bra med. Dessutom kommer de ibland med exklusiva nyheter och ofta skriver de saker som andra tidningar inte vågar, av rädsla för att bli stämda.

En av "avdelningarna" i tidningen kallas för Street of Shame och den bevakar journalism, tidningar och andra pressrelaterade saker. Till störst del är det Francis Wheen och Adam Macqueen som skriver den sidan. Titeln refererar till Londons klassiska tidningsgata Fleet Street, där de flesta av Londons tidningar hade sin hemvist fram till 1980-talet. Gatans namn lever dock kvar som begrepp för den nationella brittiska pressen.

Häromdagen så snubblade jag faktiskt på en av den sidans artiklar och den utgör ett strålande bevis för saker som de skriver som kanske inte når den stora allmänheten på samma sätt. Den rör den skandalomsusade slasktidningen the Sun, och med tanke på hur de älskar att vältra sig i skandaler som rör andra, så undrar man ju om de kommer slå upp detta storslaget i sin tidning, eller om man försöker begrava det med mera hets mot flyktingar...

 

 

 

 

VARFÖR THE SUN SATT PÅ ETT SHARM SCOOP

Flygplatssäkerhet, nummer 1405

 

NICK PARKER, chefskorrespondent för utlandet på the Sun, hade chockerande nyheter på förra fredagens förstasida: "Säkerheten på Sharm el-Sheikh flygplatsen har avslöjats som en enda röra efter det att säkerhetsvakter låtit britter gå före i kön för en avgift på £15 (211 kr) - utan att kolla deras bagage." Synd bara att han inte tilläts skriva artikeln när han först upptäckte detta, hela fem månader tidigare.

Det var när han befann sig på Sharm flygplatsen i juni i år som Parker hörde talas om korrupta vakter som lät turister få förbi köerna - och även passera säkerhets- och bagagekontrollerna - mot betalning. Han kontaktade sin redaktion och föreslog ett avslöjande av den slappa säkerheten som äventyrade livet för semesterfirare där nere. Han kulle hitta en vakt, erbjuda en £20 (281 kr) sedel och se om han faktiskt kunde få igenom sin väska till flygplanssidan utan att någon kollade den.

 

Företagsåtal

Nyhetsredaktionen kontaktade sedan redaktionschefen Stig Abells kontor, som informerade chefen för kontroll av regelefterlevnad Imogen Haddon, som i sin tur konsulterade News Corp's huvudkontor i New York och deras förvaltnings- och standardkommitté (MSC) - varpå ett brådskande meddelande skickades till Parker med ordern att inte gå vidare.

Varför denna panik? Enda sedan the News International skandalerna började har the Dirty Digger varit livrädd för ett företagsåtal som skulle kunna äventyra hans imperium. Därav skapandet av MSC, som höll företaget borta från förhörsbåset genom att tjalla på individuella journalister istället.

Därmed förklaras även reaktionen på Parkers förslag: om han hade lämnat över £20 (281 kr) hade det kunnat leda till anklagelser mot News Corp i Amerika under the Foreign Corrupt Practices Act, som gäller alla företag med förbindelser till USA (som t. ex News Corp) som mutar utländska myndighetspersoner någonstans i världen. Det låter kanske knasigt, men det är så News Corps mentalitet fungerar nuförtiden.

Så the Sun missade sin chans att avslöja säkerhetsbristerna i Sharm el-Sheikh. Fem månader senare exploderade 224 ryssar uppe i luften.

Både ägarna och fansen befinner sig i en inlärningskurva då Neville-bröderna, Ryan Giggs, Nicky Butt och Paul Scholes bygger Salford Citys framtid och hoppas att FA-Cupvinsten mot Notts County blir en språngbräda mot större saker

   

Paul Scholes, som gjorde Manchester Uniteds andra mål i 1999 års FA-Cupfinal, är med i firandet efter Salford Citys vinst i första rundan mot Notts County. Fotografi: Chris Brunskill/Getty Images

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 8 november, 2015:

 

De berättar en historia i Manchester United, den går tillbaka till dagarna innan löpande bandet på Old Trafford rullade bort spelarna som nu är kända under det kollektiva Class of '92 smeknamnet, som handlar om när ungdomstränaren Eric Harrison var så arg på en insats att flera spelare fick hänga i armarna i ribban.

 

Harrison var den hårda tränaren som trummade in i Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Neville-bröderna och alla andra som kom fram genom Uniteds system hur viktigt det var att följa regler, jobba hårt och acceptera order. Hans ord var lag - och han kunde vara lika skrämmande som Alex Ferguson. "Vid sidan av bossen kunde Eric komma med de mest brutala kommentarerna av alla tränare jag har mött," sade Gary Neville en gång.

 

Med tanke på det är det inte svårt att föreställa sig explosionen av ilska efter en match när spelarna som ställde upp sig i muren hoppade och vände ryggen till när en motståndare avlossade en frispark. Skottet var lågt, gick under muren och i mål, och under nästa träningspass fick de skyldiga hänga och dingla från ribban. Bollar radades upp och sköts för att försöka skjuta ner dem. Laget vände sig aldrig mer om vid några frisparkar.

 

Det var en hård regim, men när vi tittar tillbaka så håller alla spelarna vi såg hoppa omkring på Salford Citys läktare i fredags Harrison lika högt som Ferguson och helt klart värderar de viktigheten i en stark hierarki som, om det är nödvändigt, kan skrämma upp folk. De vilda utskällningarna gnisslar kanske hos några men det var ett sätt att leva för dessa män och det är ingen överraskning att Salfords delägare vände sig till ett par rottweilers när de ansåg att den tidigare managern, Phil Power, inte höll måttet. Power hade inlett Salfords modiga nya resa med att åka till Ibiza på semester, missade en försäsongsmatch och om du tittade på BBC dokumentären Class of '92: Out of their League så såg ni konferenssamtalet vid årets början när hans nya bossar bestämde sig för att skära loss honom från klubben.

 

I hans ställe har Salford nu en ledarduo som ger intrycket att John Sitton var för mjuk i den där ökända flugan-på-väggen dokumentären när han var manager för Leyton Orient, mest minnesvärd för sin "ta med er jävla mat" mening medan han erbjöd sig att slåss med två av sina egna spelare. Anthony Johnson, en f.d militär, har permanent det ansiktsuttrycket som någon som just har fått sin pint utspilld. Den andra managern, Bernard Morley, hade också kanske orsakat en punktering eller två om han hade sett Morrissey och hans kompisar cykla runt Salford Lads' Club då det begav sig. De jagar som en duo och det var underhållande att notera vad spelarna tycker om dem. "Jonno har den där djävulen i sina ögon; man kan se det, närsomhelst kan han flippa ur," sade anfallaren Gareth Seddon. "Och Bernard är som den otäcka, tystlåtna mannen. Han ser ut som om han skulle kunna döda någon."

 

Men tillsammans fungerar trolldrycken. Salford vann uppflyttning till the Evo-Stik Northern Premier förra säsongen. De siktar på ännu en uppflyttning den här säsongen och det var en hyfsad berättelse mot Notts County, från tre divisioner högre upp, i fredags. Salford kommer upptäcka att en klassisk FA-Cup chock kan göra underverk för en klubbs popularitet och även om det helt klart är en inlärningskurva för deras ägare så har de tillräckligt mycket sunt förnuft, driv och personliga kontakter för att vi inte ska bli förvånade om vi får höra en hel del mer om the Ammies (tidigare kända som Salford Amateurs) under de kommande 10 åren.

 

Den svåra biten kommer att bli att hitta balansen mellan ägarnas ambitioner och supportrarnas känslor. Vill dessa härdade själar som har vandrat ner till Moor Lane genom alla år, med de gnisslande vändkorsen, hålen i staketen och ett lag som springer ut till Dirty Old Town av the Pogues, verkligen ha den glimrande arenan med 20,000 sittplatser som the Class of '92 föreställer sig någon gång i framtiden? Eller är dessa supportrar ganska nöjda i non-league kretsarna, långt ifrån alla motbjudande saker i den professionella fotbollen, och inte alls särskilt entusiastiska inför tanken på att en dag få se deras egna lilla arena förvandlas till nästa IKEA-förpackade arena?

 

Det kommer helt enkelt bli en känslig process. "Det för folk samman," sade Gary Neville, då han beskrev vad som gör non-league fotbollen så charmigt beroendeframkallande. "De står allihop på gräsbanken med en pint och det kan man inte göra längre på många fotbollsarenor. Det är så fotbollen var, men inte längre, på den högre nivån; det är fantastiskt." Och det är det som är poängen: de flesta av dessa fans vill förmodligen att det ska förbli så.

 

De fem gamla kompisarna har redan ändrat klubbmärket och färgerna - mandarinorange och svart till rött och vitt - samt plockat in miljardären Peter Lim i det hela, med 50% av aktierna, och förhoppningsvis kan de hitta ett lyckligt mellanting under nästa förändringsfas för en del av glädjen för supportrar till non-league klubbar är paj-och-pommes-frites känslan, samhällskänslan av gemenskap och, i Salfords fall, det faktum att det inte är ett mini-Old Trafford.

 

Några miles söderut åkte jag och såg Stockport Countys match mot Solihull Moors tidigare i år och jag slpgs av hur öppet och vänligt stället var i jämförelse med fotbollsarenorna jag vanligtvis besöker. Det fanns inga säkerhetsvakter iklädda kostymer och öronsnäckor utplacerade i varje hörn pratandes i walkie-talkies. Avbytarbänkarna var precis bredvid hemmaplatserna och t.o.m när matchen pågick kunde man se några avbytare snacka med några barn som hängde över barriären och flinade för bilder och snyltade till sig godis.

 

Stockport, precis som Salford, har sin alldeles egna Betty Turpin figur som ansvarar för hamburgarna, till skillnad mot Manchester City, t. ex, där menyerna sätts ihop av Marco Pierre White och John Benson-Smith och "kioskerna av Jamie Oliver" säljer korgar med äpplen, päron och bananer (frukt!). Stället stank av liniment och gammal öl och under 30 sekunder gick Stockports dåvarande manager, Alan Lord, från att skrika på linjemannen till att ge 50p (7,10 kr) till en av ynglingarna i publiken, kanske som en ursäkt för sitt språk.

 

Och ja, totalt sett var det mycket mer njutbart. Det kändes riktigt. Det tog mig tillbaka till vad som fick mig att börja gilla att gå på matcher från första början. Sedan tillbaka till normaltillståndet: ett e-mejl anländer som annonserar att Manchester United, klubben som tog bort orden "fotbollsklubb" från sitt märke, har gjort Sbenu till deras första skopartner i Sydkorea.

 

Stockports nedgång i divisionerna har varit av det slaget att deras publik förmodligen ber om en plats i the Football League. Med Salford är det annorlunda och deras ägare verkar åtminstone förstå känsligheten. "Ägarskap har varit en otrolig upplevelse för oss alla men det är ett privilegium som vi inte vill missbruka," säger Gary Neville.

 

Längre fram i tiden kan det komma att dyka upp ett annat motstånd, då från Uniteds supportrar, om det till sist står klart att Salford blomstrar till en sådan grad att de börjar nagga på Old Traffords lokala fanbas (låt oss bryta sönder myten: United har ett formidabelt stöd i det här området).

 

Innan de lade ner tidigare i år hade fanzinet Red Issue redan frågat huruvida det fanns en intressekonflikt för Giggs och Butt att arbeta för United och samtidigt vara delägare av en klubb som dra nytta ekonomiskt av att ta unga spelare från Old Trafford. Fotbollen är en cynisk värld och det är en fråga som lär komma tillbaka upp till ytan nu när Giggs är assisterande manager på Old Trafford och Butt tränar ungdomsakademin.

 

Det är en komplicerad story men sedan har vi kvällar som den i fredags, när allt faller på plats och de här supportrarna kanske finner att de gillade den första smaken av framgång, och vill ha lite mer. "Målet för Salford City är att den första, andra och tredje rundan av FA-Cupen ska vara normen istället för undantaget," skrev Neville i matchprogrammet. "Att vinna FA-Cupen är bara en dröm i år. Under framtida år, vem vet?" Men låt oss ta saker och ting i sin rätt ordning först. På tisdag väntar Trafford i den första rundan av the Integro Doodson League Cup.

 

 

 

Pulis borde glömma hur FA spenderar böterna och försöka undvika dem

Tony Pulis vill ha en förklaring från the Football Association gällande exakt vart pengarna kommer gå från hans böter på £8,000 (113,616 kr) efter att han argt konfronterat domaren Anthony Taylor efter West Broms förlust hemma mot Leicester City. FA hade redan förklarat att pengarna kommer gå till deras pengapool till gräsrotsfotbollen, men det verkar som att Pulis vill se kvittot.

 

"Det är en enorm summa pengar som tas in av FA när det gäller bötfällda managers," säger han. "Vi har en rättighet. Det är inte FA:s pengar, det är mina pengar och jag tycker att jag har rätt att veta vart de pengarna går." Detta följer efter det att Pulis beskrev det som "extraordinärt" när det gällde FA:s beslut att bötfälla José Mourinho, Premier Leagues största återfallsförbrytare, med £50,000 (710,105 kr) för att han för fjärde gången ifrågasatt en domares integritet.

 

Pulis sade att the League Managers Association borde hålla ett möte och diskutera vad som skulle kunna göras. Helgen efter förlorade Chelsea med 2-1 borta mot West Ham och, vilket vi nu vet, Mourinho gick in i domarrummet i halvtid, vägrade att lämna och skrek till Jon Moss att han var "fucking svag" innan han till sist eskorterades ut av West Hams säkerhetschef.

 

Pulis vill veta om FA faktiskt ger böterna till "de hundratals personer som hoppar på bakom EM-turneringen". Men det är billigt med tanke på alla de i FA-personalen som för tillfället förlorar sina jobb.

 

Kanske skulle någon ställa sig upp på det LMA-mötet och påpeka för Pulis att det bästa sättet att undvika dessa böter på är att inte agera som en drummel och visa domarna lite mer respekt, vilket de alla har lovat att göra.

 

 

 

Det har blivit väldigt tyst från Chelsea gällande avstängningen

På ett liknande tema har Chelsea varit fruktansvärt tysta gällade det faktum att deras manager inte ens fick sätta foten inne på arenan i deras bortamatch mot Stoke. José Mourinhos avstängning lär ha sårat honom rejält men när en manager har satt sig själv i den här positionen genom sitt eget dåliga uppförande borde väl Chelsea utdela ett eget disciplinstraff, på samma sätt som Newcastle gjorde med Alan Pardew när han inte fick visa sig inne på en arena under en match.

Louis van Gaal stöttar sin kapten men säger att han skulle vara beredd att vila honom, och andra, precis som han en gång gjorde med Ajax-talismanen Jari Litmanen

   

United förberedde sig ute på Carrington igår inför kvällens match hemma mot CSKA Moskva.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, tisdag 3 november, 2015:

 

För att vara rättvis mot Louis van Gaal, mitt i all granskning av hans lags insatser och Wayne Rooneys minskade effekt, så var han inte vilt respektlös mot Sir Alex Ferguson när han påpekade att klubben hade genomlidit svåra perioder tidigare när Old Trafford inte "alltid varit Drömmarnas teater".

 

Van Gaal insåg det kanske inte men han talade på dagen 10 år efter det att detaljerna läcktes ut gällande vad Roy Keane faktiskt sa i den ökända MUTV-intervjun som var tvungen att tas bort p.g.a sitt innehåll. Keane spelade aldrig mer för klubben igen men hans missnöje med laget var långt ifrån unikt med tanke på debatten gällande lagets taktik då.

 

Carlos Queiroz, Fergusons assistent, hade fått förtroendet att sätta ihop ett nytt 4-5-1 system och om man tittar tillbaka är det förvånande att se vad som nu anses vara normen kritiserades så hårt då. "Fyra-fyra-två", sjöng en upprorisk publik under en 2-1 förlust hemma mot Blackburn Rovers. Ferguson mötte troligen mer hån då än han någonsin gjorde sedan pokalerna började anlända och Van Gaal har åtminstone inte, trots alla hans avledningstekniker, börjat använda samma presskonferensetikett än. "Jag förklarar ingenting," sade Ferguson på frågorna den dagen. "Ni har er egna idéer kring spelet så, vänligen, fortsätt. Jag skulle inte vilja avtrubba er fantasi med fakta."

 

Dagens United är vana att spela med en endast en centerforward och en av frågorna till Van Gaal, då han förbereder sitt lag för Champions League matchen mot CSKA Moskva, handlade om huruvida Rooney har gjort tillräckligt för att rättfärdiga att han ska vara den spelaren. Hans svar, med eftertryck, var att Rooney fortfarande är ett obligatoriskt förstaval i förstalaget.

 

"Han ger oss mer än att bara göra mål," sa Van Gaal. "Han är vår kapten men även ett föredöme för hela laget. Han har mer förtjänster än någon annan spelare. Jag har förklarat det för gruppen redan, för ett och ett halvt år sedan. Jag har fortfarande förtroende för Wayne Rooney."

 

Van Gaal är helt klart trött på Rooney frågan och United har förmodligen rätt när de anser att Greater Manchester polisen kanske borde ha bättre smak än att posta ett "saknad person" meddelande - nu raderat - på sitt officiella Twitter-konto gällande någon "senast sedd i Trafford området iklädd en röd tröja". Rooney är kanske inte spelaren han en gång var men det är också sant, vilket Van Gaal accepterade, att en anfallare litar på hjälp av andra och en del av Uniteds problem har varit deras kreativitet runt straffområdet.

 

Nu har Memphis Depays problem i Manchester dessutom lett till att han utelämnades ur Hollands senaste landslagstrupp och Van Gaal var generös då han sa att den 21-åriga holländaren är den "största talangen" i hans ålder i sporten. Van Gaal ville tveklöst höja spelarens självförtroende men landslagstränaren, Danny Blind, var inte lika snäll och kritiserade Depay för att han inte förstår att "man måste fungera i ett lag".

 

Van Gaals poäng var att Depay var tillräckligt talangfull för att blomstra ut igen och samma sak gäller, förmodligen, hans lag vid något tillfälle efter tre raka 0-0 matcher, första gången det har hänt sedan 2005 och innan det var 1921 senaste gången det upplevdes. Om United inte lyckas näta mot ett CSKA lag som nu har slagit klubbrekordet och har 21 matcher utan förlust i den ryska högstaligan, så skulle det vara första gången sedan 1992 som de har spelat fyra matcher utan att göra något mål. Ur det hänseendet var det svårt att veta vad Van Gaal menade när han sa "vi blir bättre varje dag och ni kan se det i resultaten".

 

Managern lät vettigare när han pratade om att han ser Anthony Martial som en centerforward, trots att han flyttat ut honom till vänster på senare medan han håller fast vid Rooney på topp. Skulle han någonsin fundera på att vila sin kapten? "Ja, men inte bara Wayne," svarade Van Gaal. "Jag har gjort det med alla mina spelare. Till exempel, Paddy McNair hade en vecka på Irland förra veckan. När vi tycker att det är bäst kommer jag att göra det. Det är ingen stor sak för mig för t.o.m när jag var en väldigt ung tränare-coach gjorde jag det med Jari Litmanen [i Ajax]. Det är mer en stor sak för spelarna; de är inte så lätta att övertyga."

 

Det som i nuläget står klart är att United, med en vinst, en oavgjord och en förlust på deras tre första Champions League matcher, måste återfinna sina målgörardojor mot ett CSKA lag som har exakt samma facit i grupp B. "Fotboll handlar om att göra mål," sa Van Gaal. "Vi har stått först i Premier League men nu har vi haft en dålig period. Vi måste förbättra det - och jag hoppas att vi kan näta mot CSKA Moskva."

Man Utd 1

Wayne Rooney 79

 

CSKA Moskva 0

   

Wayne Rooney firar sitt 1-0 mål mot CSKA Moskva som gav United segern igår.

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Old Trafford, onsdag 4 november, 2015:

 

Då Manchester United till sist kom ut efter en stressig, utmattande och stundtals upprorisk kväll hade Wayne Rooney flyttat upp bredvid Denis Law som näst bäste målskytt i klubbens historia. Han har nu ett dussin fullträffar upp till Sir Bobby Charltons rekord på 249 mål och, under en kort tid, kändes Old Trafford som en lycklig plats att vara på igen. Men det berättar bara en del av det hela och vad som föregick det var exceptionellt i en klubb där de vanligtvis är stolta över sin enhetlighet.

 

Under de värsta ögonblicken kändes det som att det var farligt nära ett fullskaligt uppror. Louis van Gaals beslut att byta ut Anthony Martial medförde en nivå av meningsskiljaktighet som inte hade hörts på Old Trafford på många år. Strax efteråt kom det uppretade läktarsånger som verkade vara en öppen utmaning mot Van Gaals taktik och vi kan bara föreställa oss hur hätskt det hade kunnat bli, efter 78 minuter, när ett fram tills då dystert CSKA Moskva lag plötsligt hade chansen att förbittra stämningen ännu mer.

 

Ryssarna hade knappt hotat hemmalaget under hela kvällen men inhopparen Seydou Doumbia kom ren igenom och fick chansen att vinna matchen. Han överlistade David de Gea på sitt andra försök, men då dök Chris Smalling och räddade sitt lag med en desperat och briljant rensning nära mållinjen. United hade kommit undan och i nästa anfall slog Jesse Lingard in Michael Carricks långboll i boxen där Rooney, så hårt kritiserad på sistone, kunde nicka in lagets första mål på sex timmar och 44 minuter.

 

En fjärde raka 0-0 match hade undvikits, vilket flyttade United upp till förstaplatsen i grupp B, men det skulle vara att överdriva att säga att det firades hårt när slutsignalen ljöd. För ett lag som precis hade tagit ett rejält kliv mot att nå Champions Leagues utslagningsfas hade det varit en jobbig kväll med enormt skilda känslor och en ovanligt dålig atmosfär.

 

Sett till matchbilden förtjänade United helt klart segern men det här var även en kväll när publiken klargjorde att de inte längre är villiga att tolerera den smaklösa fotbollen. Första gången läktarsången "attack, attack, attack" luftades från the Stretford End var direkt innan avsparken och samma klagande sång kunde stötvis höras vid andra tillfällen också, med olika grad av brådskande karaktär och irritation.

 

Senare kom det högljudda krav på Van Gaal att plocka in Ander Herrera, en spelare som många supportrar anser bör vara med i startelvan. "We're Man United, we want to attack," gick en annan läktarsång. United hade faktiskt spenderat större delen av kvällen med att pressa på men det fanns ingen stjärnglans, inget driv genom mittfältet och den bittra verkligheten för Van Gaal är att många fans delar Paul Scholes åsikt: det här är ett lag som målar staden grå.

 

Å andra sidan så hade Van Gaal förmodligen rätt att känna att hans byten hade önskad effekt med tanke på tempoökningen därifrån och framåt. Rooney hade spelat bra, opererat precis bakom Martial, men de två spelarna sammanlänkade inte ofta effektivt i mitten.

 

Publiken klargjorde vad de tyckte om beslutet att ersätta Martial med Marouane Fellaini men för att vara rättvis mot Van Gaal så har fransmannen följt upp den där målexplosionen med fyra mål på sina tre första framträdanden med endast ett på hans nio senaste. Det var även sant att spelarna svarade bra på publikens ilska, medan andra lag kanske hade tappat självförtroendet.

 

Ytterbackarna, Marcos Rojo och Ashley Young, opererade stundtals som extrayttrar och det fanns en ironi i att United anklagades för återhållsamhet när, om sanningen ska fram, det var deras motståndare som knappt visade någon ambition överhuvudtaget. Endast Rojo hade fyra resonabla chanser att näta medan Lingards energi och rättframhet gav laget en penetrerande spets på högerkanten.

 

Men det fanns ändå brister. Det här är i grunden ett långsamt lag, särskilt på det centrala mittfältet där Bastian Schweinsteiger har en fantastisk fotbollsintelligens utan att ha benen som klarar av att matcha hans hjärna. Carrick spelar i samma tempo och trots all hans elegans med bollen så är även fallet det att de bästa United lagen alltid har haft spelare som kunde storma fram genom mitten och ta sig in bakom motståndarnas försvar.

 

Det var under slutet av den första halvleken som meningsskiljaktigheterna började bli alltmer talföra. Klockan hade tickat förbi sex timmar utan något mål och när Van Gaal begav sig ner efter långsidan i halvtid måste han ha noterat irritationen i rösterna som följde honom. Tidigt i andra halvlek hördes ironiskt jubel när Rooney stötte bollen över linjen, i vetskap om att offsideflaggan redan hade höjts. Martial, en publikfavorit, plockades av efter 65 minuter.

 

"Jag är inte döv," sa Van Gaal gällande publikens reaktion. "Självklart hörde jag. Det är fansens åsikt men, efteråt, ska de inte vara besvikna på beslutet."

 

De hade vunnit men managern hade ett stenansikte och, precis som han själv erkände, så kunde det ha varit betydligt värre.