AV: Daniel Taylor, The Athletic, onsdag 15 september, 2021

Det finns en berättelse i Mark Hodkinsons bok, Blue Moon - Down Among The Dead men with Manchester City, som påminner om hur det är att vara en Nottingham Forest-supporter nuförtiden.

Hodkinson hade fått tillgång till klubben på insidan för att bevaka berättelsen om Citys säsong 1998-99 i den gamla Tredje Divisionen, när det var Macclesfield Town, inte Manchester United, som var deras lokala derby och Jamie Pollock på mittfältet istället för Kevin De Bruyne.

En scen kom från klubbens årsstämma när en av supportrarna ställde sig upp för att konfrontera ledningen. "Frustrationen tar över honom," skriver Hodkinson. "Han pratar snabbt, väldigt snabbt, utan någon andningspaus. 'Jag är så trött på att höra min pappa och hans polare tjata om Colin Bell och Francis Lee och alla dem där. Allt det hände för flera år sen. Jag är 24 år och hela mitt liv har matats med...' Han lugnar ner tempot, rösten blir gäll, 'Skit, 20 år av skit'. Han skriker nästan nu."

I Forests fall är det 24 år utanför the Premier League. Det har gått ett kvarts sekel sedan klubben nådde kvartsfinalen i någon klubbturnering. Men under en säsong fick man uppleva den ganska spektakulära prestationen att åka ur Ligacupen mot Macclesfield Town, the LDV Vans Trophy mot Woking och FA-cupen mot Chester City.

Gardinerna rycker till, vinden tjuter. Med tiden inser man att klubben fortfarande pratar om deras Europacuper, från 1979 och 1980, för det finns inte mycket annat för dagens supportrar att omfamna. "Champions of Europe, you'll never sing that," sjöngs det på läktarna när Arsenal rullade in i stan för en cupmatch för några år sedan. "Champions of Europe, you weren't even born," var responsen från bortasektionen.

Men till skillnad mot City har Forest ingen årsstämma. Det finns ingen riktig tillgång till folket i toppen av kedjan. Dane Murphy, den nye vd:n, har gett fler intervjuer på två månader än hans företrädare, Ioannis Vrentzos, och klubbens ägare, Evangelos Marinakis, gjort tillsammans under de fyra föregående åren. Men det har inte synts något riktigt ansvarstagande sedan övertagningen gick igenom 2017 och under större delen av tiden har de relevanta personerna aldrig riktigt utmanats.

Allt detta fick det därför att kännas ännu mer extraordinärt när David Johnson, den f d Forest-anfallaren, i helgen bestämde sig för att han hade sett och hört tillräckligt.

"Bara så arg och besviken på hur den här klubben sköts," skrev Johnson på Twitter. "Det är pinsamt (hela ledningen borde ha avgått) de är en skam. Senast jag sa något dåligt om klubben ringde Giannis mig. Jag kommer få vänta på hans samtal, antar jag, eftersom jag hade rätt första gången."

Det var en skaplig tweet (fullständig med en arg emoji och allt) om du tar med Johnsons historia i klubben i beräkningarna, hans popularitet bland fansen och det faktum att hans son, Brennan, är en av spelarna i dagens lag.

 

David Johnson nätar mot Preston North End i augusti 2002. (Foto: Clive Brunskill/Getty Images)

(DT Forest2)

Det är faktiskt svårt att komma på något tidigare tillfälle, någonstans, då en spelares pappa, med så många länkar till den klubben, har ropat på att styrelsen ska avgå. Men Johnson senior bor i staden, går på varje match och har kontakt med supportrarna. Han har 30 år inom affärsverksamheten, han har även jobbat som en agent, och har alltid föredragit att säga det han ser.

"Giannis", för att introducera honom ordentligt, är Vrentzos, vars yrke på Nottingham Forests sida på Companies House (Englands motsvarighet till Bolagsverket) är listat som vd. Men Forest plockade in Murphy i somras för att vara vd. Forest tog bort Vrentzos från rollen på "Vem är vem"-sektionen på klubbens hemsida. Ändå sitter Vrentzos kvar i styrelsen och är fortfarande aktivt involverad bakom scenen, som Marinakis högra hand, trots att han har återvänt till Grekland efter fyra år i Nottingham.

Förvirrad? Det är absolut en ovanlig serie händelser. Hypotetiskt kanske, men föreställ dig att man plockar in en ny manager för att den senaste misslyckats, men sedan behåller man den tidigare killen på avbytarbänken. Skulle den nye managern verkligen vilja att hans företrädare fanns med och lade sig i? När Forest agerar och plockar bort Chris Hughton som manager, vilket känns oundvikligt efter klubbens sämsta start på en säsong på 108 år, kommer han då stanna kvar i bakgrunden?

Det låter absurt, vilket är anledningen till att det aldrig händer. Men ändå är det här Forest på styrelserumsnivå: Det Mystiska Fallet med de Två VD:arna. Och om du har följt den här berättelsen kommer du inse att Vrentzos, mer än någon annan, har varit centralfiguren sedan Marinakis, Olympiakos ägare, tog kontroll mitt i en blitz av PR.

Den sommaren bjöd den nyligen anställda ordföranden, Nicolas Randall QC (brittisk jurist), in the Nottingham Forest Supporters' Trust till ledningsrummet på kaffe och kakor. Jag var på samma möte och när jag tittar tillbaka var det ett misstag att gripas av det jag hörde.

Randall förklarade att Forest hade en femårsplan som skulle involvera uppflyttning till the Premier League och kvalificering till spel i Europa. Det skulle komma en ny toppmodern träningsanläggning för att klubben insåg att den dåvarande var liten och sliten. Forest skulle få "faciliteter på Champions League-nivå" på the City Ground och det skulle ske en förändring av kulturen, också, efter alla misstag som begicks av den f d ägaren, Fawaz al Hasawi.

Allt Forest skulle göra efter det mötet och framåt, lovade Randall, skulle göras med samma klass och värden som den gamla skolans Arsenal. Det lät fantastiskt. Hur skulle vi, som Forest-supportrar, inte kunna gilla det vi hörde?

Men innan något annat upplevde vi ett väldigt konstigt ögonblick när Randall vände sig till Andy Caddell, en av supporterorganisationens styrelsemedlemmar, och gick vidare genom att skälla ut honom på ett sätt som var genuint chockerande för alla närvarande.

Randall förklarade att han hade ett problem med Caddell och om de skulle jobba tillsammans ville klubben veta från dag ett att de kunde lita fullt ut på honom. Caddell, numera organisationens ordförande, sa inte mycket men såg rejält chockad ut. Och det var svårt att inte lämna det mötet utan att tänka att det här var Forest sätt att sätta grundreglerna: organisationen stod under klubben, inte tvärtom.

Fyra år senare är verkligheten kal. Forest har tagit en poäng på deras sex första matcher. Förra säsongen var det noll poäng på de första fyra och laget låg aldrig högre än på 14:e plats. Endast två andra klubbar i hela EFL - Derby County och Southend United - gjorde färre mål.

Hughton har vunnit uppflyttning från the Championship förut, men det har även Martin O'Neill och Aitor Karanka. De blev snabbt statistik på en sophög för managers. Allt pekar mot att vi nu ser Hughtons sista dagar som chef.

"Den här fotbollsklubbens supportrar är svarta och blåa från plågorna av tidigare år," så inleddes ett antal Twitter-inlägg från fansgruppen Forza Garabaldi efter 2-1 förlusten hemma mot Cardiff City i söndags. "Långt lidande är inte ens början på en förklaring till vad vi har varit tvungna att genomlida, och det bara fortsätter."

När jag åkte tillbaka till hemmamatchen innan slogs jag av vilket stort behov stället är av en ordentlig upprustning. Det var mitt första besök på the City Ground efter nedstängningen. Hela stället såg slitet ut. Man såg smuts på fönstren, spindelnät under min sittplats. Fotografier har dykt upp som tycks visa andra delar av arenan, inklusive säsongsbiljettsinnehavares sittplatser täckta av vad som ser ut att vara flera månaders tömningar av fågelspillning, möjligen ännu mer.

The Karaiskaki Stadium, Olympiakos hem, är förresten helt fläckfri.

 

 

 

När det gäller att uppträda efter det gamla Arsenals traditioner finns det förmodligen inte utrymme för att lista alla spelare och medlemmar av personalen som har lämnat Forest under svåra omständigheter och med väldigt lite positivt att säga om sättet på vilket klubben, innan Murphy, opererade bakom scenen.

Vissa fans verkar också ha upplevt den här hårdnackade naturen. En berättelse som fick en del dragning på Twitter nyligen involverade ett fan som mindes hur han, under eran innan Murphy, ska ha blivit tillsagd att be om ursäkt för hans kritik online mot klubben annars skulle hans dotter, då åtta år gammal, hindras från att vara maskot vid en kommande match.

Om du vill påminna dig själv om varför Forest är en sådan speciell klubb så ska du se den här videon av Copa 90 - "The Greatest Story in Football" - som handlar om framgångsåren och andra notabla delar av klubbens historia, inklusive en sektion om Nigel Doughty, klubbens tidigare ägare, som plötsligt dog 2012, 54 år gammal.

 

Fansen älskade den. Forest älskade den inte särskilt mycket. Faktum är att klubben var så irriterad på att den fokuserade på Doughty istället för dagens ägarskap att directorn Jonny Owen avfyrade ett e-mejl till Copa som klargjorde att deras relation med klubben var över.

Det är de här styrelsemedlemmarna Johnson menar - Vrentzos, Randall, Owen (och absolut inte Murphy) - när han tittar på klubben där hans son spelar, med all fotbollskunskap han har skaffat sig efter tre decennier i branschen och framför den berättigade poängen att allt startar i toppen.

Murphy, som tidigare varit vd för Barnsley, vill implementera en helt ny filosofi med ett yngre, mer vibrerande lag och en förståelse för att Forest inte kan fortsätta slösa bort miljontals pund på äldre spelare med långa kontrakt och utan något vidareförsäljningsvärde. Han vill införa en mer modern inställning, i linje med andra klubbar som har lämnat Forest bakom sig.

Det låter idealiskt. Anställningen av Murphy har firats av Forests supportrar, som vill tro att han kan rädda vad Simon Jordan, den f d Crystal Palace-ägaren, den här veckan beskrev som ett "misslyckande".

Murphys rykte inom fotbollen handlar om att vårda sunt förnuft, struktur och att plocka in kloka personer bakom scenen. Men det är också en signifikativ riktningsförändring för Forest och det har gått rykten på sociala medier om att Murphy - som är i USA den här veckan för att gifta sig - på allvar har funderat på att avgå. Som The Athletic förstår det är hans intentioner att hålla ut men att hans första månader har varit en ögonöppnare, minst sagt.

Trots det är det lockande att tro att han fortfarande inte fullt ut förstår tragikomedin som har utspelat sig innan hans intåg.

Som den där gången, t. ex, när spelarna återvände från deras sommarsemestrar och såg att fyra duschar hade plockats bort i deras omklädningsrum för att skapa ett isbad. Men ingen hade installerat isbadet. Så när spelarna kom till första matchen sägs det att där bara fanns ett plastskynke och inte tillräckligt med duschar.

Eller försäsongsmatchen när Forest insåg att de inte hade någon is till omklädningsrummen och skickade därför iväg någon till alla de lokala mataffärerna för att köpa så många påsar han bara kunde bära. Problemet var att han återvände precis när publiken började lämna arenan, fastnade i trafiken och satt i en kö och tutade, samtidigt som ispåsarna tinade upp och började rinna ut i hans baksäte. Och det här är bara berättelserna om is.

Sen har vi den där gången då, om vi går bakåt i tiden några år, om du skrev in Marinakis namn på Google så var den första nyheten som kom upp en artikel i the Guardian med följande rubrik: "Nottingham Forest-ägaren Evangelos Marinakis anklagad för droghandel".

Artikeln, skriven av tidningens grekiske korrespondent, förklarade hur den grekiske allmänne åklagaren hade anklagat Marinakis och tre av hans kollegor för att driva en kriminell organisation efter en tre år lång utredning gällande Noor 1, ett tankfartyg stoppat i Pireus hamn 2014 med 2,1 ton heroin ombord. Marinakis förnekade stenhårt alla anklagelserna och åklagaren verkar inte ha tagit detta något längre.

En av Forests directors hörde av sig (jag var the Guardians chefsfotbollsskribent då) en tid senare för att fråga om artikeln kunde plockas ner för att, well, det var inte idealiskt för klubben att ha en sådan rubrik så högt upp på en sökmotor. Det var en konstig fråga. Vilken tidning skulle plocka bort en berättigad story på det sättet?

Men Forest måste ha känt starkt för det för Randall, med sin QC-bakgrund (jurist), följde upp det med ett brev. Svaret från the Guardian var ett lite fundersamt "ledsen, men det är inte så det går till" och Forest var, kan man rättmätigt säga, rejält missnöjda med att inte få som de ville.

 

Marinkis tog över Forest 2017. (Foto: Clive Mason/Getty Images)

 

Men Marinakis verkade inte vara särskilt långsint. En tid senare hörde samma director av sig för att arrangera en separat konversation. "Herr Marinakis har bestämt sig för att han vill köpa the Guardian," sa han. "Om de inte vill sälja hela organisationen är han villig att stoppa in £10 miljoner (119,2 miljoner kr). Kan du fixa ett möte med de relevanta personerna?"

Jag fick förklarat för mig att Marinakis redan hade sitt eget medieimperium i Grekland och var sympatiskt inställd till the Guardians politik. Och för att vara rättvis mot killen så har inga av anklagelserna emot honom - den påstådda kriminaliteten, matchfusket, anklagelserna om att Marinakis var inblandad i sprängningen av ett bageri ägt av en fotbollsdomare - någonsin kommit längre. Marinakis har ett rent facit med ingenting emot sig bevisat och han har hela tiden förnekat att han gjort något fel.

Samtidigt var det lite förvirrande att tänka sig att en 200 år gammal institution som the Guardian, ägd av the Scott Trust sedan 1936, skulle kunna tänka sig att sälja till en fotbollsklubbsägare. Det krävdes en känslig konversation för att förklara att det troligen inte skulle bli något av det. Och tyvärr för supportrarna till den här förbryllande klubben - med några av de största publiksiffrorna i the Championship och, med de bevis vi nu sitter på, det sämsta laget - är det bara en av många berättelser som skapar föreställningen att med Murphy i toppen kan det förhoppningsvis komma ett utbrott av sunt förnuft.

Samtidigt berättar en annan titt på "Vem är vem"-sektionen på Forests hemsida sin egen berättelse. Francois Modesto, som var prominent involverad i det mest kaotiska rekryteringssystemet i klubbens historia, står listad som teknisk director trots att det sägs att han har gått tillbaka till att fokusera mer på Olympiakos.

Taymour Roushdi, tidigare Barnsleys sekreterare, följde Murphy från Oakwell och blev Forests chef för fotbollsadministration och satt bredvid honom i the directors' box i helgen. George Syrianos, tidigare Stuttgarts analyschef, har plockats in för att addera expertis till Forests rekryteringsavdelning. Han och Roushdi har imponerande rykten.

Chris Brass har anlänt från Wigan Athletic, där han var chef för klubbens fotbollsoperationer, för att hjälpa till med jobbet att hitta nya spelare. Flera positiva aktioner har skett bakom scenen. Men Forest har inte uppdaterat deras hemsida med något av dessa namn. Klubben, kontaktad av The Athletic, säger att de kommer ta tag i det, och att de gör sitt bästa för att hålla arenan ren. Forest hade ännu inte svarat på vår förfrågning om kommentarer gällande andra saker vid tiden för den här artikelns publicering.

Tills Murphy nämnde förändringarna i hans programnoteringar förra helgen började det kännas som en klubb som inte ville att supportrarna skulle veta vad som pågick bakom scenen. Det här är en klubb som initialt valde att säga att det var kategoriskt osant att Murphy var på väg in som vd. Och om inte något dramatiskt förändras kan den där drömska femårsplanen sluta med att laget går i sömnen hela vägen ner till League One.

Det ska utan omskrivningar sägas att det inte kommit någon ny träningsanläggning, inga faciliteter på Champions League-nivå (den föreslagna nya läktaren är en berättelse i sig själv) och det närmaste klubben har kommit uppflyttning var en sjundeplats under Sabri Lamouchi. Trots all goodwill mot Murphy verkar Forests supportrar vara alltmer skeptiska gällande en regim som har lovat för mycket och levererat för lite alldeles för många gånger.

Johnson har nu raderat sin tweet - och det är rimligt med tanke på att hans son är en del av omklädningsrummet - men hans kritik hade känts positivt mild om Brian Clough fortfarande levde idag och kunde påminna oss om vad han tyckte om folket i ledningsrummet som han brukade kalla bluffmakare som inte vet någonting.

Käre gamle Cloughie gillade aldrig klubb-directors i de bästa av tider. Han skulle ha velat kasta några av dessa personer i floden Trent.

 

 

 

(Fotot högst upp: David Rogers/Getty Images)

 

Idag är verkligen en sportdag plockad från översta godishyllan för mig!

 

 

 

 

 

• Man får väl ändå lov att säga att det här känns som en helt briljant lördag för en sån som mig, med det här eftermiddagsschemat är det svårt att ha några större klagomål:

 

 

• 15:15: Växjö v Färjestad

• 16:00: Man United v Newcastle

• 16:00: FC United v Stafford Rangers

 

 

Synd bara att i princip allt är samtidigt, men jag ska inte klaga.

 

 

• Det känns som en evighet sen United sist spelade match, men oj vilken fest det var på bortaläktaren på the Molineaux då, och det berodde inte enbart på den magnifike Mason Greenwoods underbara segermål och tre bärgade poäng i en erkänt tuff bortamatch. Dagarna sen den sköna 1-0-vinsten har varit en enda lång väntan, ackompanjerat av en gammal klassisk läktarsång om en viss portugis. Idag kommer Old Trafford att gunga då det äntligen är match igen och portugisen gör sin andra debut i den Röda tröjan, antingen från start eller från avbytarbänken. Det blir även hemmadebut för vår Rolls-Royce i mittförsvaret, monsieur Raphaël Varane.

 

 

• Nu ska jag inte tjata alltför mycket om portugisen, säker på att ni redan läst så mycket om honom sen han blev klar för United att ni så smått börjat tröttna på det. Det som avhandlas om honom här hittar ni under rubriken "RONNIE", vill ni inte läsa det kan ni bara scrolla förbi det segmentet

 

 

RONNIE

• Under det nyligen avslutade landslagsuppehållet slog han rekordet för flest antal gjorda landslagsmål genom tiderna och då jag inte har hört något prat om att han funderar på att sluta i landslaget inom den närmaste framtiden så känns det som att hans ledning i den toppen bara kommer fortsätta växa:

   

 

 

 

Innan dagens (11/9) hemmamatch mot Newcastle står han på 118 gjorda mål för United och tar vi oss en titt på listan över klubbens bästa målskyttar genom tiderna så kan vi slå fast att han har väldigt goda chanser att avancera från sin 18:e plats på den:

   

Fet stil = fortfarande aktiv i klubben.

 

 

• Sen ska han inte bara hyllas som något gudalikt, är min åsikt. Han har en sida som jag skrivit om tidigare som jag avskyr. Jag är även medveten om skiten han är anklagad för men man får väl någonstans följa rättsstatens principer och han är ju inte dömd, men nog skaver anklagelsen och man kan bara hoppas att det inte stämmer.

 

 

Vidare stör jag mig på alla som med hull och hår svalde hans blöta PR-skitsnack där han avslutade ett Instagram-inlägg med följande dynga: "PS - Sir Alex, this one is for you."

 

 

Det är alltså samma Ferguson som han, i rollen som hans manager, hade såååå mycket respekt för att han spenderade två somrar med att hota om strejk, kalla sig själv "slav" och krävde en flytt bort ifrån. Och det var under skottens ledning som han bjöd på den där skamliga, egoistiska, "allt-handlar-om-mig", storartade "insatsen" i Rom 2009.

 

 

Men med tanke på att han är ett fysiskt fenomen och en otroligt skicklig fotbollsspelare så kommer han självklart att göra United till ett bättre och farligare lag, det har jag inga tvivel om. Det är också roligt att höra den ena "experten" efter den andra lägga pannan i djupa veck och slå fast att det här inte är den Ronaldo som tidigare spelade för United som kommer tillbaka. Är de sant? Han var 24 år när han lämnade oss, nu är han 36, ni måste skoja?! Jävla nötter och det visar bara vilka idioter många av dessa pratkvarnar tar oss för.

 

 

• Oavsett vad man tycker om honom så får man konstatera att hans första sejour i klubben var helt ok:

 

 

12/8-2003: Kommer till United från Sporting Lissabon.

 

 

3 PL-titlar: 2007, 2008 och 2009

1 FA-cup: 2004

2 Ligacuper: 2006 och 2009

1 CL: 2008

1 VM för klubblag: 2008

 

 

1 Ballon d'Or: 2008

2 PFA Player of the Year: 2007 och 2008

PL Golden Boot: 2007

 

 

118 mål på 292 matcher

 

 

1/7-2009: Till Real Madrid

 

 

• När vi pratar om tidningar och mediebevakning överhuvudtaget så säljer United, det vet vi. Det är därför det så ofta dyker upp rent hisnande saker om oss och händer det något stort kring United, positivt eller negativt, så slås det upp 100 gånger större än om det hade handlat om någon annan klubb. Ronaldos flytt till United kommer inte minska det faktumet.

 

 

Redan den 28/8, när han var klar, och United inte hade match förrän dagen efter dominerade de Röda Viasats Premier League-studio. Klockan 13:00 startade den och där skulle Jihde, Niva och Åslund prata om matchen som hade avspark klockan 13:30: Manchester City v Arsenal. Men studiotiden (13:00-13:25) ägnades från 13:00-13:16 åt Ronaldo till United, sen fick "stormatchen" på det folktomma, blåa rymdskeppet nio minuters uppmärksamhet. Man United: hated, adored, NEVER ignored!

   

 Inför Man City v Arsenal diskuterade studion... Ronaldos flytt till United.

 

 

• Det är ofta väldigt roande att läsa eller lyssna på s k fotbollsexperter och deras utlåtande om Uniteds spelare kontra andra lags spelare. När Ronaldo var på väg till City var det genialiskt och han skulle göra 40 mål för de Blåa och utgöra den sista pusselbiten som till sist fullbordade deras Champions League-pussel. När allt sedan ändrades och det blev United istället, då vände allt och han var slut som spelare, det verkade nästan tveksamt om han skulle orka ta sig ut på planen p g a sin höga fotbollsålder o s v, o s v. Sen har det även skrivits spaltkilometer om åsnan Lukaku och hans £97,5 miljonersflytt (1,16 miljarder kr) till Chelsea. Den hyllas som genial och bla, bla, bla.

 

 

Intressant då att kasta en blick på Serie A-siffrorna från förra säsongen för den genialiske åsnan versus den slutkörde pensionären. Visst, åsnans klubb vann ligatiteln och Juventus floppade, men individuellt är det intressant att jämföra de två, med tanke på att den ene utmålas som den nye Gerd Müller och den andre som redo för ålderdomshemmet.

 

 

Lukaku, 2020/21:

Serie A: 32 starter - 24 mål

Coppa Italia: 2 starter - 2 mål

CL: 5 starter - 4 mål

Totalt: 39 starter - 30 mål

 

 

Ronaldo, 2020/21:

Serie A: 31 starter - 29 mål

Coppa Italia: 3 starter - 2 mål

CL: 6 starter - 4 mål

Totalt: 40 starter - 35 mål                                                                                      

 

 

• Skönt att se att det blir "Nicke" Holmgren och Glenn Strömberg som ska ratta Ronaldos andra debut på Old Trafford, gutturala läten och sanslösa vrål utlovas!

 

 

 

 

• Vill ni läsa mer om Ronaldo hittar ni några halvintressanta artiklar här:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/04/11731395-att-fora-united-tillbaka-till-toppen-av-engelsk-fotboll-ar-ronaldos-uppdrag-och-vilket-slut-pa-hans-karriar-det-skulle-innebara/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/04/11731392-ronaldos-aterkomst-till-manchester-united-hur-affaren-genomfordes/

 

 

 

BRÖDERNA RAFAEL OCH FÁBIO DA SILVA...

...har skrivit en bok om ni är intresserade:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/05/11731517-pojkarna-fran-brasilien/

 

 

HUR DÅLIGA ÄR ARSE EGENTLIGEN?

Det är en befogad fråga som jag inte ägnar särskilt mycket tid, är mest fascinerad av deras otroliga fall från toppen till där de befinner sig nu. Skulle Norwich kryssa eller vinna mot dem idag så borde kukhuvudet som ständigt bär en svart hjälm sitta löst. Frågan är bara vem de som ska plocka in och få till en förbättring. Ola-Conny? Morgan? Eller kanske Anus Don Demina? Svårt att se att det skulle kunna bli sämre...

 

 

Det gör aldrig ont att förnedra Arse och det har vi sannerligen gjort några gånger, men kanske aldrig så grundligt som i den där matchen på Old Trafford den 28:e augusti 2011. Enligt maestron Danny Taylor var det matchen då dagens misär började, läs och njut:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/09/03/11731256-fornedring-ar-inte-ratt-ord-manchester-united-8-2-arsenal-berattat-av-de-som-var-involverade-ett-artionde-senare/

 

 

Minns du inte? Det här kanske friskar upp minnet:

Da Silva-tvillingarna om flytten till United som tonåringar, respekten för Ronaldo... och hur de förvirrade Fergie!

   

Oskiljaktiga: Fabio (t v) tillhör Nantes, medan Rafael senast spelade i Turkiet. Rex/Getty Images

 

 

 

 

EXKLUSIV INTERVJU av: Ian Ladyman, Daily Mail, lördag 9 september, 2021

 

Under den nedstängda sommaren 2020 kunde man se två tvillingbröder springa på den franska landsbygden. Varje dag i fem veckor. Trettiofem dagar i sträck.

En av dem, Fabio da Silva, rehabiliterade sig efter en fruktansvärd knäskada han ådrog sig då han spelade för Nantes. Den andra, Rafael, var där för att han helt enkelt inte kunde tänka sig att hans bror skulle lida ensam.

"Vi gömmer oss inte för någon," sa Fabio till Sportsmail den här veckan. "Vi har ett väldigt, väldigt speciellt band. Att veta att han reste med sin familj bara för mig. Det inte bara motiverade mig, det räddade mig."

Det har alltid varit så. Från fem års ålder spelade Da Silva-bröderna för samma pojklag nära deras hem i Petropolis, norr om Rio.

När de var 11 bodde de tillsammans i en sovsal i Flumineses akademi, inhysta med större, äldre pojkar.

"Under de tre första veckorna grät min bror varje kväll," sa Rafael. "Ibland grät jag också. Det var svårt. Vi var bara tvungna att hålla ihop, precis som vi alltid gjort."

Da Silva-tvillingarna är kända i England för tiden då de spelade tillsammans för sir Alex Fergusons Manchester United. De upptäcktes av klubben då de var 12 år och anlände i Manchester när de endast var 17 år gamla.

För båda ytterbackarna var vägen in i A-laget spärrad av Gary Neville, Patrice Evra, John O'Shea och Wes Brown. Neville ska ha sagt följande: "Rafael har köpts för att pensionera mig."

Fabio fann utmaningen och miljön tuffare än brorsan. Han tror att hans medfödda nervositet hindrade honom från att uppnå allt det han hade kunnat uppnå. Han led av ångest innan matcherna.

Ändå spelade han i Uniteds finalförlust i Champions League mot Barcelona på Wembley 2011 och vann Premier League. Rafael - den yngste brasilianaren att spela Premier League-fotboll - vann titeln tre gånger.

"I Brasilien sågs vår berättelse som otrolig," log Fabio i ett Zoom-samtal från Frankrike. "Det var inte många unga spelare som flyttade till England från vårt hem som de gör nu.

"Men trots att vi båda spelade för Brasilien några gånger (de har två landskamper var) tror jag att vi nu är mer ihågkomna i Manchester."

* * * * * * * * * * * * * * *

FABIO DA SILVA var i föräldrarnas hem i Petropolis en regnig eftermiddag 2005. Båda pojkarna hade tränat lite med United men hade även ett erbjudande från Arsenal. Då ringde telefonen.

"Först var det en portugisisk hälsning," minns Fabio. "Sen säger rösten: 'Det är Cristiano Ronaldo.' Jag tror det är ett skämt, men då säger han: 'Nej, det är Cristiano här. Jag ringer för att säga till er att komma till United. Jag kan hjälpa er så ni måste komma. Ni kommer gilla det.'

"Sir Alex Ferguson måste ha känt till Arsenals intresse. Det här var hans sätt att se till så att vi kom till Manchester. Det fungerade."

Tvillingarna delade omklädningsrum med Ronaldo i endast 18 månader men det var tillräckligt. Rafael brukade försöka härma Ronaldos självförtroende. "Han gjorde extraordinära saker och vi fick båda bättre självförtroende av det," sa han.

För Fabio ligger tillgivenheten ännu djupare. "Han är min hjälte, den bästa," sa han. "Han hjälpte mig mycket och sa: 'Oroa dig inte, spela bara. Lugn, cool. Jag kommer vara här för dig.'

"Det betydde så mycket och självklart är hans talang något jag aldrig sett i hela mitt liv.

"Jag älskar honom för han är en väldigt stor förebild för unga pojkar som oss. Det är vad han kommer göra för spelarna den här andra gången.

"Sakerna jag tog från Cristiano är för livet. Spelarna som ska få spela med honom nu i United borde vara tacksamma varje dag."

Da Silva-brödernas berättelse berättas varsamt i deras nyligen publicerade bok. The Sunshine Kids framstår ibland som en saga. Men utmaningarna de mött i deras karriärer var på riktigt. För Fabio gick hans väg efter United till Frankrike via sejourer i QPR, Cardiff och Middlesbrough. Rafael stannade på Old Trafford efter Fergusons pensionering 2013 bara för att få genomlida David Moyes och Louis van Gaals regeringstider.

"Van Gaal hatade instinkt, hatade one-touch-fotboll," säger Rafael i boken. "Han saktade ner oss så mycket att man inte kände igen vår fotboll. Han ville inte ha något hjärta, bara huvud. Allt kändes som ett arméläger."

Efter att ha spenderat fem år i Lyon är Rafael nu en free agent efter en kort tid i Turkiet. Kärleken till United sitter

kvar.

Båda spelarna namnger Rio Ferdinand - som Rafael kallar "professorn" - Darren Fletcher och Michael Carrick som formativa influenser.

Men när det gäller Carlos Tevez finns det ingen större kärlek. "Han respekterade inte mig och sättet som han pratade med mig på ute på planen var inte trevligt," säger Rafael. Under tiden verkade Michael Owen "mer intresserad av hästar än fotboll".

På deras allra första träningsdag i januari 2008 lobbade, av misstag, Fabio bollen över huvudet på Paul Scholes, ett "trick" som mottogs vilt av en kiknande Ferdinand.

"I det ögonblicket trodde jag verkligen att jag var i en dröm," skrattade Fabio.

Ferguson å sin sida älskade båda pojkarna så mycket att han har skrivit förordet i deras bok och när Rafael återvände till Old Trafford i Champions League med Istanbul Basaksehir i november förra året ville han träffa honom efter matchen.

"Han ville bara se så att jag var ok," minns Rafael. "Vi pratade inte om fotboll, bara om livet. Jag hade fortfarande fotbollsskorna och matchstället på mig. Vilken man."

Men Ferguson kunde inte alltid se skillnad på de två Da Silva-bröderna. Rafael brukade sätta på sig sin brors bröllopsring bara för att förvirra deras manager men snart insåg han att det inte var nödvändigt. Ofta var det, i allvarliga ögonblick, fel tvilling som fick sig en utskällning av Ferguson.

"Inte ens efter fem eller sex år kunde han någonsin se skillnad på oss," skrattade Fabio tidigare i veckan.

"Grabbarna - Fletch, Rio, de kunde. Men managern? Aldrig."

De tidiga månaderna i Manchester spenderades i ett litet hus med deras föräldrar, Laurinda och Jose Maria, nära Uniteds träningsanläggning i Carrington vid sidan av motorvägen M60. Knappast en boendesituation förknippad med fotbollsspelare.

Men under deras tid där växte de från pojkar till män. De blev riktigt tävlingsinriktade.

I Liverpool avskydde Steven Gerrard dem, vid ett tillfälle beskrev han dem för Wayne Rooney som "a pair of p*****" (ett par kukar).

 

ANTECKNING TILL SIR ALEX: DET HÄR ÄR FABIO... Getty Images

 

 

... OCH DET HÄR ÄR RAFAEL! Getty Images

 

Nu skrattar Fabio och Rafael åt det. Samtidigt pekar de på standarden som de introducerades för under Ferguson. Det var en standard som Fabio såg mycket lite av i andra klubbar, medan Rafael såg hur saker och ting började glida utför under Moyes och Van Gaal.

"Jag tycker det är den stora skillnaden," sa Fabio.

"Talangen fanns i dessa klubbar men de hade inte engagemanget eller arbetsmoralen. I Cardiff jobbade jag för Ole Gunnar Solskjaer. Jag älskar Ole. Han hade varit manager för reserverna åt mig i United. Han är en snäll kille och jag hatade det för jag kände att vissa spelare utnyttjade det.

"Jag och min bror hade alltid en vilja men vi lärde oss också mycket av Cristiano och Fletcher, Carrick, Patrice. Alla gjorde de det annorlunda men alla jobbade så hårt. Jag uppnådde en del saker men jag gjorde inte mer - jag skulle inte säga att jag var svag - men jag var aldrig tillräckligt modig. Jag spelade aldrig fritt.

"Min bror var annorlunda. Han gick efter tröjan. Men kanske kände jag att jag aldrig var lika bra som de andra."

* * * * * * * * * * * * * * *

DA SILVA-TVILLINGARNA är bara 31 och har en del speltid framför sig. Fabio är nu tillbaka i Nantes A-lag.

Efter det kommer de kanske bli tränare. Den osäkra planen är att Rafael, som redan går tränarutbildningen, ska bli manager och hans bror hans assistent.

Fotbollen har varit fundamental under de senaste 20 åren men kanske mer än det är det resan de gjort tillsammans som de värdesätter.

När Fabio lämnade United för QPR en vecka innan han skulle fylla 22 var det första gången de två någonsin hade varit ifrån varandra.

Allt detta väcker följande fråga: skulle en av dem någonsin ha funderat på att komma till United utan den andra?

"Det är väldigt svårt att säga," svarade Fabio. "En gång hade min bror testspel någonstans medan jag var med U15-landslaget. Även om det bara var två veckor så var det väldigt svårt för oss."

 

 

Under tiden i Cardiff körde Fabio regelbundet 200 miles (321,8 km) till Manchester för att träffa Rafael, ofta med sin höggravida fru.

Än idag kvarstår ett gemensamt syfte. Att försörja deras föräldrar där hemma och att göra de stolta. De var städare när pojkarna växte upp, arbetade sju dagar i veckan. Att betala tillbaka och ta hand om dem har alltid varit deras fokus. "Varje gång vi spelade tillsammans i United-laget var det nästan så att min mamma och pappa grät," ler Fabio.

"Där vi kommer ifrån, om du åkte dit skulle du förstå hur otroligt det var för oss att göra det vi gjorde. Allt handlade om att komma bort, att hjälpa vår mamma och pappa. Att göra så de inte behövde arbeta.

"Om du hade sagt till oss då att allt det här skulle hända i våra liv, då hade vi sagt nej. Allt vi gjorde är otroligt. Vi drömde aldrig om något av detta."

Båda tvillingarna tror att det moderna United kommer bli ok under Solskjaer.

"Men han behöver en titelvinst," skrattade Fabio.

Dagens United-manager var en del av ansträngningarna med att integrera de unga brasilianarna 2008 och det har de inte glömt. Men vissa saker gjorde de alltid på deras egna sätt.

Efter det att de blev A-lagsspelare t. ex, då tilldelades tvillingarna varsitt rum vid bortamatcherna. Till sist fick Ferguson reda på det faktum att ett av dem inte användes.

"Vi är enkla pojkar," log Fabio. "Vi behövde inte två rum. De var massiva! Så vi brukade dela. Vi är bröder. Vi ville vara tillsammans. Jag älskar den berättelsen. Den visar exakt vilka vi är."

 

 

 

 

 

The Sunshine Kids av Fabio & Rafael Da Silva med Wayne Barton från Pitch Publishing finns ute nu för £19,99 (237 kr).

 

 

Om du är intresserad av att köpa boken i Sverige (engelsk text) så hittar du den här för 229 kr (frakt ej inräknat):

 

https://www.bokus.com/bok/9781785318788/the-sunshine-kids/

 

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, lördag 28 augusti, 2021

 

Det kommer finnas folk som kommer påpeka att i rena fotbollstermer är det mycket som har förändrats sedan Cristiano Ronaldo sist bar Manchester Uniteds färger. Sir Alex Ferguson refererar inte längre till Manchester Citys arena som "de Fördömdas tempel". Pep Guardiola bor i stan och om saker och ting hade gått annorlunda hade det kunnat finnas en hel del arbetstillfredsställelse för Ronaldo med att försöka vinna Champions League med managern som han alltid, olyckligt, har associerat med Lionel Messi.

 

Men sen finns också motargumentet för att förklara varför Ronaldo till sist bestämde sig för det mer sentimentala valet under de vilda, excentriska 24 timmarna då den femfaldiga Ballon d'Or-vinnaren gick från ett Manchester-lag till det andra. I torsdags kväll var han på väg till City. I fredags ändrades det väldigt mycket.

 

Föreställ er bara mottagandet han kommer få när han drar på sig den där bekanta röda tröjan för sin första match tillbaka. Föreställ er ljudvolymen när bollen anländer till hans fötter. Återkomsten lär börja med hemmamatchen mot Newcastle United lördagen den 11 september. Vi kan med säkerhet anta att Ronaldo kommer vilja vara med i startelvan. Bara försök ta bollen av honom om United får en straff, eller någon frispark inom 35 yards (32 meter) från Newcastles mål.

 

2003 hette motståndarna Bolton Wanderers och det var då en 18 år gammal Ronaldo, med gelé i håret, tandställning och finnar i pannan, introducerade sig själv för Old Trafford för första gången. Han hade magi i sina fötter, direkt från första början. Publiken älskade det och för de av oss som bevittnade hans debut var det omöjligt att inte tänka att vi då såg en blivande superstjärna.

 

Lite mindre än fyra år senare hette motståndarna på nytt Bolton. Ronaldo bjöd på en sådan mästaruppvisning den dagen att motståndarnas ytterback, Henrik Pedersen, blev utbytt efter 28 minuter. Och sen kom den minnesvärda scenen efter matchen då Sam Allardyce, Boltons manager, fick frågan av the Bolton Evening News huruvida hans spelare hade fått psykologiska ärr. "Ärr?" svarade Allardyce. "Vi kommer behöva fucking plastikkirurgi efter det."

 

Ronaldo är annorlunda nu. Vid 36 års ålder är han inte längre stormen av improvisatorisk briljans som vi såg tidigare i hans karriär. En del av hans skott är lite mer nyckfulla nuförtiden. Vi ska kanske inte förvänta oss så många slalomlöpningar förbi motståndarförsvararna. Kanske är uppspeltheten av förväntan inte längre lika tydlig så fort han har bollen.

 

Men man tror ändå att han kan förvandla Ole Gunnar Solskjaers lag från nästan vinnare till autentiska titelutmanare. Det finns fortfarande en tydlig möjlighet att Ronaldos karriär får sin sagoavslutning, precis som han alltid förväntat sig. Hans uppdrag är att föra United tillbaka till toppen av engelsk fotboll och om allt går enligt planerna så får man ju säga att det skulle vara ett enastående sätt att stänga hans karriär som en genuin storspelare på. Trots allt han redan har uppnått kommer Ronaldo inte att sakna utmaningar.

 

Kanske hade den yngre Ronaldo valt den osentimentala möjligheten och gått till det City-laget som i genomsnitt har slutat 17,4 poäng före United under de senaste fem säsongerna. Underskatta inte draget av själviskhet som har ackompanjerat hans omfattande lista av prestationer. Glöm inte att det här är killen knappt en timme eller så efter en episk finalseger i Champions League mot Chelsea 2008 släppte bomben att han kanske inte skulle bli kvar. Ronaldo har aldrig haft några problem att få berättelsen att handla om honom.

 

Men genom att välja Old Trafford undviker han alla anklagelser om att minnena från hans första tid i Manchester skamfilats. Han kommer inte behöva lyssna på burop från fansen som en gång i tiden beundrade honom. Hans krona som fotbollskunglighet får sig ingen törn i United-fansens ögon. Och precis som de som håller koll på intäkterna fungerar det perfekt för varumärket CR7 också (well, förutom det faktum att hans gamla tröja med numer 7 numera innehavs av Edinson Cavani). Ronaldo i en City-tröja? Det är något med det som inte skulle ha känts riktigt rätt.

 

Men han övervägde seriöst att gå till Guardiola och Premier League-mästarna från andra sidan av Mancunian Way. Så seriöst t o m att många United-supportrar spenderade den tidiga delen av fredagen med att försöka övertyga alla andra om att det inte gjorde något och att de helt ärligt hade kommit över honom.

 

Ja, ja - tror inte på ett ord av det. De hade blivit upprörda av att se Ronaldo bära blått i ett Manchester-derby. Ronaldo har redan varit tillbaka till Old Trafford i Real Madrids tröja och då Ronaldo är Ronaldo så stod han för ett avgörande bidrag mot hans f d klubb då han gjorde målet som skickade United ut ur Champions League 2013, Fergusons sista säsong. Det hade sårat Uniteds fans att se honom i Citys färger och tänka att en av deras hjältar kunde ha så lite omtanke om deras känslor.

 

Nu behöver de inte oroa sig för det och om förhandlingarna med City bara var ett trick för att röka ut United så fungerade det absolut. Berättelsen kommer att berättas i generationer, om hur United kände tillräckligt mycket panik för att skicka ett SOS till Ferguson, åtta år efter hans pensionering, i hopp om att den mest framgångsrika managern i brittisk fotbollshistoria fortfarande hade förmågan, fyra månader innan hans 80-årsdag, att forma klubbens öde.

 

"Jag vet att vi är professionella," sa Solskjaer på fredagens lunchtidspresskonferens, "men när du spelar för Man United går du inte till Man City."

 

Man kan föreställa sig att Fergusons morgonsamtal till Ronaldo var mer rättframt. Kärnan i samtalet lär ha varit: du skulle bara våga.

 

Paradoxen här är att City inte bör känna sig alltför upprörda, även om det helt klart är ännu ett bakslag i svallvågorna av deras misslyckade försök att köpa Harry Kane från Tottenham Hotspur. Guardiola har redan visat att han kan vinna Premier League utan någon målspruta som leder anfallet.

 

Det är fortfarande möjligt att han kan göra detsamma igen och när den initiala uppspeltheten försvinner på Old Trafford har Solskjaer fortfarande bryderiet i att hitta rätt balans i ett nytt anfall. Ett spännande problem, ja, men fortfarande ett problem, när Ronaldo kommer vara ett obligatoriskt förstaval från en grupp som inkluderar Cavani, Mason Greenwood, Marcus Rashford, Jadon Sancho, Anthony Martial och Bruno Fernandes.

 

Fernandes har också ringt till landsmannen Ronaldo för att informera om att United, inte City, var det bästa valet. Men det kommer bli särskilt spännande att se hur det här kan komma att påverka United-spelaren som förra säsongen utsågs till årets spelare i klubben. För tittar man på bevisen från det portugisiska landslaget brukar han hamna i periferin när Ronaldo spelar i samma lag.

 

Ronaldo kommer såklart inte oroa sig för det. Han var olycklig i Juventus, som var en flytt han hade börjat ångra, och han visste hela tiden att United ville att han skulle återvända en dag. Ed Woodward, Uniteds högst rankade exekutive, har regelbundet varit i telefonen med Jorge Mendes, spelarens agent, för att se huruvida tiden var rätt. Fler gånger än en har det sett ut som att något skulle kunna hända, redan när David Moyes var manager säsongen efter Fergusons pensionering, t. ex.

 

Sanningen är såklart att United skulle ha föredragit att Ronaldo II, uppföljaren, hade blivit av långt innan stjärnan i just den här filmen befann sig i det här skeendet av sin karriär. Men Ronaldo har såklart visat oss att vi inte borde jämföra honom med en vanlig fotbollsspelare. Det här är inte någon genomsnittlig 36-åring. Han är en enorm atlet som har pratat om att förbli en elitspelare in i 40-årsåldern.

 

På den här nivån fanns det bara en liten grupp klubbar som skulle kunna locka och ha råd med honom. City var en, United var en annan. Han lurade oss en stund, men ingen kommer kunna ifrågasätta hans val om det slutar på sättet som Solskjaer, Ferguson, Woodward och såklart Ronaldo själv föreställer sig att det kommer sluta.

 

 

 

 

(Foto: Miguel Medina/AFP via Getty Images)

 

 

 

 

 

AV: Laurie Whitwell, Adam Crafton och flera, The Athletic, fredag 27 augusti, 2021

När nyheten sipprade fram i torsdags kväll om att, till Manchester Uniteds fasa, Cristiano Ronaldo verkligen hade gått med på att gå till Manchester City pratade managern Ole Gunnar Solskjaer med sin inre cirkel och visste att United var tvungna att agera.

Solskjaer insåg att förutom spelaspekterna för Pep Guardiolas lag på andra sidan stan så skulle synen av Ronaldo i den blåa City-tröjan ha större konsekvenser för United. Att tillåta att en legendarisk United-person dyker upp hos deras lokala rivaler utan kamp skulle skada klubben i dagens spelares, potentiella rekryters och supportrars ögon. Omvänt så såg Solskjaer fördelarna för hans trupp med att köpa Ronaldo igen, en trupp som är en av de yngsta i Premier League, med hans ultraprofessionalism och elitstamtavla.

Solskjaer ringde till vd:n Ed Woodward med ett mål - han ville veta om United kunde göra affären istället. Det var en snabb konversation. Woodward sa ja direkt och började förhandla med Ronaldos italienska klubb, Juventus.

Samtidigt började nätverket med gamla United-spelare och t o m deras ikoniske f d manager sir Alex Ferguson jobba med Ronaldo själv. Ferguson beskrivs av flera källor ha spelat en "stor roll" under de 24 timmarna då han ringde Ronaldo och använde sin goda relation med superagenten Jorge Mendes för att hjälpa United i deras jakt.

Rio Ferdinand är en annan som klev in rejält och agerade nästan som en mäklare å Uniteds vägnar. Ferdinand hade en passionerad konversation med långvariga f d United-lagkamraten Ronaldo, som var genuint nyfiken gällande vilken inverkan en flytt till City skulle ha på hans anseende hos United. Ferdinand var orubblig i sin rådgivning till Ronaldo när han pratade om smärtan en påskrift för City skulle kunna orsaka, jämfört med glädjen en återkomst till Old Trafford skulle ge honom och Uniteds fans.

Ferdinand står även Woodward nära och såg till att United informerades gällande de ekonomiska detaljerna. Han var fortfarande uppe klockan 1.30 (2:30 svensk tid) och skickade meddelanden för att få fart på affären.

I provokativa uppdateringar på sociala medier under fredagseftermiddagen dolde ett par solglasögon påsarna under hans ögon.

Samtidigt pressade Bruno Fernandes sin portugisiska landslagskamrat, Patrice Evra kommunicerade med honom på WhatsApp och Solskjaer, som fortfarande var en senior spelare i United när Ronaldo först kom till klubben som tonåring 2003, involverade sig också. Det var en lavin av tillgivenhet.

Klockan 13:15 (14:15 svensk tid) i fredags, när Solskjaer utförde sina mediaplikter inför helgens match mot Wolves, stod det klart att United kände att deras charmoffensiv hade fungerat.

Det sägs att Ronaldo gav sitt ord på att han skulle skriva på för andra gången vid 10:30 (11:30 svensk tid) den förmiddagen.

The Athletic hade då informerats om att United sent gett sig in i jakten och frågade Solskjaer på hans presskonferens om möjligheten att besegra City i den här dragkampen. Hans respons var översvallande: "Cristiano är en legendar i den här klubben. Den bäste spelaren genom tiderna, om du frågar mig. Jag hade turen att få spela med honom. Jag tränade honom när jag fick mitt jobb (i United-personalen).

"Låt oss se vad som händer med Cristiano. Alla som har spelat med honom är svaga för honom. Vi har alltid haft bra kommunikation. Bruno har pratat med honom. Han vet hur vi känner för honom. Om han någonsin skulle flytta från Juventus så vet han att vi är här."

Solskjaers ögon dansade, ett tecken på förväntan.

United arbetade snabbt. Klockan 16:53 (17:53 svensk tid) kom annonseringen att den sensationella affären var utförd. Den har gjorts till en kostnad av en initial summa på €15 miljoner (153,1 miljoner kr) med €8 miljoner (81,5 miljoner kr) i tillägg och Ronaldo på väg att skriva på ett tvåårskontrakt.

Här avslöjar The Athletic hur:

• Mendes hela sommaren försökte ta Ronaldo till United men klubbens exekutiva nappade inte i rädsla för att bli stuckna i tron att Juventus skulle vägra att sälja.

• City var helt överens om en affär med Ronaldo, som gav Juventus-lagkamraterna intrycket att han skulle gå till Guardiolas Premier League-mästare så sent som klockan 8:00 (9:00 svensk tid) i fredags.

• Det finns misstankar om att Mendes använde Citys intresse för att få United till bordet och det påstås att kapningen kommer få potentiella efterverkningar på the Etihad.

• Ferguson vid upprepade tillfällen har velat att United skulle plocka tillbaka Ronaldo, senast 2019, och sa att "hela helvetet kommer bryta lös" om klubben hade misslyckats med att landa honom.

• Ronaldo ses som en transformerande spelare vid fasta situationer och på andra områden av planen, detta då United är i behov av en centerforwards närvaro bland tveksamheterna gällande Edinson Cavanis framtida tillgänglighet.

• Ronaldo slutför de medicinska testerna i Lissabon för att sen ansluta sig till det portugisiska landslaget, detta då det inte fanns tillräckligt med tid för att slutföra pappersarbetet för att han skulle kunna spela mot Wolves.

I mer än ett år har Ronaldo inte varit nöjd med livet i Juventus.

 

The Athletic rapporterade tidigare i år att han faktiskt erbjudits till Paris Saint-Germain under förra sommarens transferfönster. PSG avböjde det närmandet, delvis beroende på att större delen av deras uppmärksamhet t o m då var fokuserat på att förbereda ett paket för att locka bort Lionel Messi från Barcelona, detta då argentinaren en kort tid verkade vara tillgänglig, men också för att deras president Nasser Al-Khelaifi inte står så nära Mendes som han gjorde under det qatariska styrets tidiga dagar på Parc des Princes.

Den här sommaren har Ronaldos framtid framstått som osäker.

På ytan såg det ut som att han skulle bli kvar i Turin. Efter att Lyon eliminerade Juventus i Champions Leagues åttondelsfinaler för mer än ett år sen beskrev klubbens ordförande Andrea Agnelli Ronaldo som en "stöttepelare i Juventus" och menade att alla eventuella länkar till PSG var "ofog" skapat av journalisterna. Sen, den 7 juli i år, presenterade Agnelli sitt nya exekutiva team och insisterade på nytt att det inte kommit någon indikation från Ronaldo om att han ville lämna.

Agnelli sa: "Det har inte kommit någon signal från hans sida eller från Juventus. Vi är jättenöjda med Cristiano och så fort han har avslutat sin välförtjänta (efter EM) vila kommer han ansluta till det laget för försäsongsträningen." Ronaldo gjorde som Agnelli sa, kom tillbaka för försäsongens medicinska tester den 26 juli, vilket ledde till försiktig optimism om att han skulle stanna kvar.

Men efter att PSG plockat in hans store rival Messi som free agent den 10 augusti intensifierade spekulationerna gällande Ronaldos framtid.

För tio dagar sedan tog Real Madrids huvudtränare Carlo Ancelotti det ovanliga steget att skriva på Twitter att han inte hade funderat på att plocka tillbaka spelaren till Bernabeu i sommar. Ronaldo skrev sen på hans egna sociala medier och slog fast att han inte gillade sättet på vilket han kände att hans namn "spelades runt" i media under transferfönstret.

 

The Athletic har fått reda på att kort innan dessa två uttalanden blev Ancelotti medveten om att Ronaldo skulle vara öppen för en återkomst till Madrid, klubben han lämnade för Juventus 2018 och spelarens entourage ville att han skulle pressa klubbpresidenten Florentino Perez till att gå med på en dramatisk återkomst.

En källa nära situationen sa: "Cristiano var absolut desperat att komma bort från Turin och till en miljö där han kunde bli lyckligare." Madrid fick intrycket att Ronaldo ansåg att han hade gjort ett allvarligt misstag i och med flytten till Italien.

Men Ancelotti är en slipad politiker och han vet vilka knappar han ska trycka på. När han återvände till Madrid för sin andra sejour som tränare där i juni presenterade Perez väldigt tydligt redan på deras första möte att PSG-anfallaren Kylian Mbappe skulle bli deras enda måltavla i den här sommarens fönster, även om det betydde att man fick offra de trogna försvararna Sergio Ramos och Raphael Varane i processen och att inga aktioner för andra högprofiliga forwards skulle övervägas. Ancelotti visste att Perez tidigare hade "stängt dörren" vid tidigare försök av Ronaldo att återvända till Madrid.

Trots Ancelottis overksamhet fortsatte skriverier att emanera, vilket ledde till att tränaren förnekade alla länkar på Twitter. I Madrids ointresse gjorde Mendes PSG medvetna om att Ronaldo skulle kunna vara öppen för att gå till dem, men den franska klubben har aldrig funderat på den möjligheten den här sommaren och pratet om att han skulle kunna göra sällskap med Messi och Neymar i den franska huvudstaden var endast ett fantasirikt påhitt på sociala medier.

Då Mendes letade igenom marknaden efter möjligheter ställde han in siktet på Manchester City.

För ungefär 10 dagar sen presenterades City chansen att köpa Ronaldo men initialt avböjde de den möjligheten, detta då de fortfarande var fokuserade på Tottenham Hotspur-anfallaren Harry Kane och gjorde misstaget att tro att de kunde få till en affär för Englands lagkapten i det här fönstret. The Athletic har informerats om att så sent som förra torsdagen fick källor i Spanien reda på att Guardiola inte ville ha Ronaldo och, för att citera en välplacerad källa, "hade stängt dörren" för en eventuell transfer.

Men under veckan som följde slog utbredda rapporter fast att Guardiola hade pratat med Ronaldo för att diskutera var han skulle passa in i laget och City såg Kane binda sin framtid till Tottenham. Mendes har redan ett stall av klienter i City; inklusive Ederson, Ruben Dias, Bernardo Silva och Joao Cancelo, och klubben stod i skuld till agenten efter att han konstruerat affären som tog Dias till City från Benfica förra sommaren, medan försvarskollegan Nicolas Otamendi gick från the Etihad till Lissabonlaget.

Förhandlingarna fortsatte i måndags och intensifierades snabbt under tisdagen.

Mendes rapporteras ha träffat Citys representanter i Paris i tisdags kväll och City var då säkra på att affären skulle bli av, men fortfarande helt på det klara med att ingenting var klart. Faktum är att en senior källa på the Etihad i tisdags eftermiddag insisterade på att City fortfarande internt övervägde huruvida de verkligen ville ha en spelare som deras tränare verkade ha avskrivit som en transfermåltavla för mindre än en vecka sen.

Dessa övervägningar inkluderade hur spelaren skulle passa in i systemet och även hur Ronaldos lön skulle kunna få en inverkan på harmonin i omklädningsrummet. Men i tisdags kväll fanns det en förväntning både från City och representanter för Ronaldo att spelaren skulle återvända till Manchester, men då för att spela i ljusblått och inte i United-rött.

Det sägs att Ronaldo själv berättade för en lagkamrat i Juventus att han förväntade sig att gå till City så sent som i fredags morse, då han anlände till träningen runt klockan 8:00 (9:00 svensk tid) brittisk tid.

Citys lockelse dikterades av en nödvändighet ute på planen, de behöver en centerforward efter att ha missat Kane, men även styrkeinjektionen vid sidan av planen det nyförvärvet skulle skänka klubbens kommersiella närvaro. Samtidigt säger källor i Mellanöstern att beslutet av PSG:s qatariska ägare att plocka in Messi hade triggat igång vissa känsligheter i Förenade Arabemiraten, där Citys ägare länge trånat efter argentinaren. Efter att ha gått miste om Messi finns det en uppfattning om att de kände en möjlighet att själva visa musklerna. Det hade inte varit motivationen till transfern, men det hade setts som en fördel, särskilt eftersom relationerna mellan Qatar och FAE är fortsatt frostiga, t o m ännu mer frostiga än relationerna mellan Qatar och Saudiarabien.

I onsdags flög Mendes till Turin och i torsdags morse, vid ett möte med Juventus vicepresident Pavel Nedved, deras nye vd Maurizio Arrivabene och sporting director Federico Cherubini, klargjorde han att det var Ronaldos intention att lämna.

Tajmingen - fem dagar innan stängningen av transferfönstret och med säsongen redan igång - uppskattades inte. Mendes informerades om att en eventuell affär bara skulle ske på Juventus villkor. Ronaldo deltog i ett öppet träningspass men han var den förste att lämna efteråt och plockade även ur sitt skåp i omklädningsrummet. Runt klockan 14:30 lokal tid (samma tid som i Sverige) flög han från Italien till Lissabon för att genomgå de medicinska testerna och klockan 16:00 landade han i sitt hemland.

Mino Raiola, superagenten som representerar Paul Pogba, var också på Juventus högkvarter Continassa i torsdags, mest för att diskutera sin klient Wesleys framtid, han är en 21-årig mittfältare i Juventus, men dessa diskussioner utvecklades till prat om Everton-forwarden Moise Kean, som kan komma att återvända till Juventus för att ersätta Ronaldo.

Portugisen återvände till Turin från Lissabon och spenderade 40 minuter med att säga farväl på fredagsmorgonen. Huvudtränaren Max Allegri bekräftade att han inte tränade och inte skulle vara involverad i lördagens hemmamatch mot Empoli efter att ha utryckt sin intention att lämna. Vid den tidpunkten visste alla involverade att Manchester-skiftet hade inträffat och att Ronaldo skulle flytta till Old Trafford då de två klubbarna förde diskussioner gällande en avgift.

Juventus köpte Ronaldo från Madrid för €117 miljoner (1,19 miljarder kr) sommaren 2018. Han var inne på tredje året på ett fyraårskontrakt med en nettolön på €31 miljoner (316,1 miljoner kr) om året. Efter amorteringarna var hans bokföringsvärde €28,8 miljoner (293,6 miljoner kr), vilket är anledningen till att Juventus behövde en avgift i den regionen för att inte behöva föra in en förlust i deras räkenskaper.

Citys första önskan var att inte betala några pengar i transferavgift men det sägs att de var beredda att komma överens om ett pris med Juventus efter diskussioner med Mendes den här veckan. Samtidigt växlade United upp tempot, eller som en källa nära förhandlingarna uttryckte det: "Vaknade upp". Sent i torsdags kväll började pressen.

Ferguson stod i centrum för strategin. Hans relation med Ronaldo är genuint lika bra som de tårdrypande vittnesmålen påstår. Skotten beskrivs som en av få personer i världen som Ronaldo "fortfarande verkligen lyssnar på".

Ronaldos största uppskattning ligger i sättet på vilket hans f d manager valde honom framför United-forwarden Ruud van Nistelrooy efter deras bråk på träningsanläggningen 2005. Hans medkänsla efter det att Ronaldos pappa dog när spelaren bara var 20 år lämnade också ett ihållande band.

Uniteds första samtal till Ronaldo kom sent i torsdags kväll och Ferguson var en "avgörande faktor". Han har varit för att United ska köpa tillbaka Ronaldo sedan han slutade som manager efter säsongen 2012-13 och den senaste framstöten kom för två år sen. Ferguson pressade Solskjaer att försöka värva Ronaldo, som då hade problem i Juventus under nye managern Maurizio Sarri.

Ferguson har sett önskningar från United om att värva andra spelare misslyckas men han tänkte inte låta den här möjligheten gå förlorad.

I torsdags ringde han medlemmar av Uniteds styrelse och även Mendes, som han har en hälsosam respekt för och samma sak gäller från andra hållet, för att se till så att United gjorde allt som var möjligt. Källor säger att "hela helvetet hade brutit ut" om United hade missat honom igen.

F d United-spelare gav sig också in i situationen och det började sippra ut. Det var ingen tillfällighet att Derby County-managern Wayne Rooney pratade så starkt den kvällen emot idén att hans f d anfallskollega Ronaldo skulle gå till rivalerna på andra sidan stan.

Woodward förhandlade med Agnelli, de två växte närmare varandra under planeringen av den föreslagna Superligan, som skrotades i våras, och de arbetade snabbt mot en lösning. Ur ett United-perspektiv var processen smidig och effektiv och Ronaldo kommer t o m att spela för en lägre lön än den han hade i Turin.

United-truppen är extatisk inför Ronaldos ankomst. Det finns en tro att han kan ändra dynamiken i omklädningsrummet med sin noggranna inställning och makalösa pokalsamling. "Han kommer höja nivåerna," säger en källa nära spelarna. "Han är som Mr Miyagi i Karate Kid - en expert på sitt yrke. Som ung kille kommer du bli förundrad."

En insider i branschen sa att United var tvungna att agera för att hindra Ronaldo från att gå till City. "Glazer-familjen gick ut och köpte Tom Brady till Tampa Bay Buccaners (förra sommaren) och vann Super Bowl (under den legendariske quarterbackens debutsäsong). Som Man Uniteds ägare måste du visa att du sätter respekt vid klubbens namn - 'Vi är konkurrenskraftiga, vi låter honom inte gå dit'."

Det kan även komma att uppstå sidoeffekter av detta. De som känner till fotbollens affärsverksamhet anser att relationen mellan Mendes och City kommer försvagas av den här skadande episoden.

Omvänt var United internt oroliga för att Ronaldo skulle gå till the Etihad ur ett arvsperspektiv. Om han hade gjort succé på andra sidan Manchester hade det kanske tvingat dem att retuschera bort honom från klubbens historia på något sätt.

United tror att trots att han är 36 och fyller 37 i februari så kan Ronaldo ha en riktig inverkan för dem på planen. Det finns tveksamheter kring Cavanis tillgänglighet den här säsongen p g a att han insisterar på att spela för Uruguay, som har VM-kvalmatcher nästa månad och i oktober och november, och det skulle medföra att han kommer behöva sitta i karantän p g a pandemin varje gång han återvänder till Storbritannien från Sydamerika, detta medan Anthony Martial än en gång utgjorde en ineffektiv närvaro på topp i förra veckans oavgjorda match mot Southampton.

Ronaldo ses, med sin fenomenala förmåga i luften, som en spelare som ger Solskjaer en riktig tillgång i båda boxarna och United tror att han har många år kvar på toppnivån trots sin ålder.

Det är en hemkomst att omhulda för Uniteds fans men källor i klubben säger att den här transfern inte handlar om att återuppleva det förflutna.

De vill smida fram nya minnen.

 

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor och flera, The Athletic, lördag 28 augusti, 2021

 

 

Jack Wilshere tittade på tv i hans nya lägenhet. Det var hans första vecka med nycklarna. Arsenal mötte Manchester United, en av de stora rivaliteterna i engelsk fotboll.

 

 

Sen började plågorna.

 

 

Det första målet kom efter 22 minuter. Det kom två till för Sir Alex Fergusons lag innan halvtid och efter det kom det en fullskalig kapitulering. United gjorde ytterligare fem mål. Det var Arsenals tyngsta förlust sedan 1927, bottenläget för Arsene Wengers tid som manager och vid något tillfälle - kanske efter det femte eller sjätte målet - sträckte sig Wilshere efter fjärrkontrollen och stängde av. Han hade sett tillräckligt.

 

 

"Jag satt där med en polare och för att vara helt ärlig med dig mådde jag illa av att se det," säger Wilshere. "Jag minns att jag tittade på det och målen rullade in och jag stängde av. Jag minns inte vad det stod då. Jag stängde av och satte på det igen under de sista 10 minuterna."

 

 

Manchester United 8, Arsenal 2.

 

 

Wayne Rooney gjorde ett hattrick. Ashley Young gjorde två. Danny Welbeck, Nani och Park Ji-sung slutförde målgörandet i vad The Times beskrev som "ett Sunday League (engelsk motsvarighet till Korpen) resultat och en Sunday League-insats av Arsenal".

 

 

Den här helgen är det tio år sedan den matchen spelades och det berättar förmodligen sin egen story att på de 340 sidorna, med mer än 100,000 ord på, finns det inte en enda rad om den i Wengers självbiografi. Kanske är det bara alltför smärtsamt. Men det kommer aldrig bli något han kan retuschera bort ur historien.

 

 

Det var den enda gången Arsenal hade släppt in åtta mål i en ligamatch sedan förlusten med 8-0 mot Loughborough 1896. Och det var första gången Wenger live i tv fick frågan huruvida han skulle avgå om Arsenals resultat fortsatte att gå emot honom.

 

 

Resultattavlan efter matchen - Arsenals tyngsta förlust sedan 1927. (Foto: ANDREW YATES/AFP via Getty Images)

 

 

 

"Jag tror inte jag såg någon av våra spelare göra något misstag den dagen," säger United-mittfältaren Anderson. "Efter vi hade gjorde fem började jag larva mig med bollen. Managern var tvungen att plocka av mig."

 

 

Men betydelsen av den förlusten sträcker sig längre än till historiska rekord p g a sättet, ett årtionde senare, det även har format vad som händer i Arsenal idag.

 

 

Det här var förlusten som övertygade Arsenal om att stressa fram fem nyförvärv innan transferfönstret stängde tre dagar senare. Ett av dem var en 29-årig Mikel Arteta, som var så inställd på att skriva på för Arsenal och spela i Champions League att han t o m gick med på att gå ner i lön för att flytta från Everton.

 

 

Det var början på en sammanslutning som lett till att Arteta är dagens Arsenal-manager - och allt går tillbaka till den trippen till Manchester och en förlust så upprivande att en senior medlem av Arsenals personal beskriver det såhär: "Bara att tänka på det resultatet får mig fortfarande att rysa".

 

 

* * * * * * * * * *

 

 

Det fanns en tid då Ferguson och Wenger knappt kunde förmå sig själva att skaka hand med varandra. Det var en lektion i fientlig artighet. Ingen ögonkontakt, bara ett minimalt handslag, knappt kännbart.

 

 

Men dynamiken hade förändrats då Arsenal kom till Old Trafford den 28 augusti, 2011.

 

 

Ferguson hade slutat se Wenger som sin huvudsakliga rival. Roberto Mancini hade tagit över som Manchester City-manager och Jose Mourinho hade vunnit ett par titlar med Chelsea. Och sakta men säkert hade rivaliteten mellan Ferguson och Wenger bytts ut mot något mer hjärtligt, respektfullt, vänskapligt t o m.

 

 

"Sir Alex hade en sådan fin relation med Arsene då," säger Fabio da Silva, den f d United-spelaren. "Efter matchen firade han inte som han vanligtvis skulle ha gjort. Han kände verkligen för sin vän i den matchen."

 

 

Ingen inne i Old Traffords omklädningsrum har någonsin sagt det förut och kanske förklarar det varför Ferguson var så återhållsam i intervjuerna efter matchen. Man hörde inga glädjerop, inget riktigt firande, knappt ett leende.

 

 

"Det var en sak som jag verkligen kommer ihåg, hur han tyckte synd om honom," säger Fabio. Efter alla slag de hade gått igenom genom åren, så fantastiska de båda varit för deras respektive klubbar är mitt mest livfulla minne hur mycket sympati sir Alex kände för en stor rival som hade blivit en god vän."

 

 

Det är såklart en till reflektion av Arsenals nedgång. Det var precis som ledartexten i The Gooner, Arsenals långlivade fanzine, noterade i deras efterföljande nummer, Ferguson var sällan snäll mot managers hans ansåg vara ett hot.

 

 

"Det var som att se en bilkrock," skrev författaren till den texten, Kevin Whitcher. "Och kanske behövde, på ett perverst sätt, det här hända. Att släppa in åtta mål är något som tillhör det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Förnedring är inte rätt ord."

 

 

22 min: Welbeck, 1-0.

28 min: Young, 2-0.

41 min: Rooney, 3-0.

45+3 min: Theo Walcott, 3-1.

64 min: Rooney, 4-1.

67 min: Nani, 5-1.

70 min: Park, 6-1.

74 min: Robin van Persie, 6-2.

82 min: Rooney, 7-2.

90+1 min: Young, 8-2.

 

 

Innan någon boll ens hade sparkats på fruktade Wilshere det värsta. "Jag trodde att vi skulle få stryk. Vi hade ett lag därute den dagen... det var svårt. Jag menar, Carl Jenkinson gjorde sin debut, borta på Old Trafford, när de hade ett riktigt starkt lag."

 

 

Inte riktigt. Jenkinsons Premier League-debut hade kommit helgen innan i en 2-0 förlust hemma mot Liverpool. Han var 19, köpt för £1 miljon (14,1 miljoner kr räknat i pundets värde då) den sommaren, och hade spenderat en del av den föregående säsongen på lån hos Eastbourne Borough, från Charlton Athletic.

 

 

Men det var ändå lätt att förstå Wilsheres farhågor då Arsenals en gång i tiden berömda täta försvar med Lee Dixon, Tony Adams, Steve Bould och Nigel Winterburn hade ersatts av Jenkinson, Johan Djourou, Laurent Koscielny och Armand Traore.

 

 

"Vi visste att om vi fick ett tidigt mål skulle de bara rasa ihop," säger Rooney. "Vara tuffa, göra det fruktansvärt för dem. De var inte sugna på kampen under större delen av tiden. På den tiden sålde de spelare till Manchester City, Robin kom till United (ett år senare), vilket inte skett förut. Jag tror det var början på Arsene Wengers uttåg ur klubben."

 

 

Rooney glömmer kanske bort att Wenger blev kvar i ytterligare sju säsonger efter 8-2-förlusten som ledde till en annan Gooner-ledare med titeln "Arsene Måste Gå - Nu Räcker Det." De vann tre FA-cuper till under den tiden, vilket tog Wengers individuella facit till sju vinster i den turneringen, och de kvalificerade sig för Champions League varje säsong förutom hans två sista.

 

 

Ji-sung Park firar ett av målen. Han gjorde Uniteds sjätte under 8-2-överkörningen. (Foto: Alex Livesey/Getty Images)

 

 

 

Men det kommer ändå finnas många Arsenal-fans som förstår vad Rooney menar när Uniteds bäste målskytt genom tiderna pratar om början på förruttnelsen.

 

 

Fabio har precis släppt en delad självbiografi, The Sunshine Kids, med tvillingbrorsan Rafael och de två brasilianarna låter nästan förvirrade av berättelserna om de formidabla Arsenal-lagen, med Patrick Vieira, Emmanuel Petit, Dennis Bergkamp och alla de andra som symboliserade lagets tävlingsinriktade mod under de bästa Wenger-åren.

 

 

Arsenal hade förändrats. "Jag vet inte vad det var med dem, och vi vann definitivt inte varje gång vi mötte dem, men när vi gjorde det - och kanske borde jag inte säga det här så rakt på - så var det enkelt," säger Rafael. "Det var konstigt. Matcherna hos Manchester United, precis som träningspassen, var så tuffa. Mot Arsenal var det vanligtvis bekvämt. Vi kunde gå ut och ha roligt."

 

 

Ingen från United kunde ha gjort ett sådant uttalande under åren då Wengers lag hela tiden var titelutmanare och tvåfaldiga Dubbelvinnare. Och när Van Persie lämnade Arsenal för att flytta till Old Trafford sommaren 2012 väntade Uniteds spelare på honom.

 

 

"Välkommen till en riktig klubb," sa en av dem.

 

 

"Ditt svin!" svarade Van Persie och skrattade.

 

 

"Glöm inte att du var kapten för Arsenal-laget i 8-2-matchen. Du är med männen nu, du är en bra spelare och du är en United-spelare."

 

 

* * * * * * * * * *

 

 

"Jag kom in dagen efter, på den tiden var Arsenal fullt av Arsenal-folk," säger Wilshere. "Jag brukade alltid stanna och snacka med säkerhetsvakterna om matchen. Vaktmästaren, fysioterapeuterna - de var alla Arsenal-folk och man kunde se att de kände sig nere. Det kändes som att vi behövde några fler spelare. Det var nästan som att, 'Det här är illa, låt oss köpa några nya spelare och gå vidare'."

 

 

Inom 48 timmar hade Arsenal plockat in Park Chu-young från Monaco. Transferfönstret stängde dagen efter och Yossi Benayoun, Per Mertesacker och Andre Santos anlände samtliga innan deadline. Samma sak med Arteta, med endast några minuter kvar till stängning, efter en hektisk dag med förhandlingar hit och dit.

 

 

"Den dagen var galen," säger Colin Lewin, f d medicinsk chef i Arsenal. "Gary O'Driscoll (Arsenals doktor) och jag hade aldrig gjort fyra medicinska tester på en dag i våra liv. Alla i omklädningsrummet tänkte, 'Ok, några är bra, några är lite panik'. Vi hade åtminstone fler spelare. Titta på vår bänk på Old Trafford - full av smågrabbar."

 

 

Lewin satt på Arsenals avbytarbänk under 8-2-matchen och minns resan tillbaka till London. "Det var ingen normal resa hem. Alla tänkte, 'Deadline för transfers är om tre dagar'. Alla tänkte, 'Snälla, ge oss något'."

 

 

Något behövde ändras. Cesc Fabregas hade gått till Barcelona. Samir Nasri hade sålts till Manchester City och Arsenal hade inte kommit någonstans med ett bud på £6 miljoner (85,2 miljoner kr räknat i pundets värde då) för Gary Cahill, detta p g a att Bolton Wanderers ordförande, Phil Gartside, ansåg det vara ett "hånfullt" bud. Istället flyttade Cahill till Chelsea, för £7 miljoner (99,4 miljoner kr räknat i pundets värde då), i januari den säsongen, vann flera pokaler och blev ordinarie i Englands landslag.

 

 

"Det (pressen) ökade," säger Wilshere. "Det var mycket media som sa att vi behövde plocka in fler spelare. Arsene visste alltid vilken väg han ville gå på (transfermarknaden) och han skulle inte påverkas av någon. Så det var en konstig tid för det var inte Arsenal, handla på sista dagen av transferfönstret. Arsenal gjorde egentligen aldrig panikköp, men det kändes lite som att de gjorde det efter den matchen. De visade sig vara några bra nyförvärv - vissa inte så bra - men det var konstigt."

 

 

Ett årtionde tidigare hade Wenger tagit ett annat Arsenal-lag till Old Trafford och förlorat med 6-1. Wenger visste hur det var att bli besegrad med 5-1 i ett norra London-derby, efter en semifinal i Ligacupen mot Tottenham 2008. Men 8-2-matchen var genuint chockerande och fick Sky Sports Geoff Shreeves att fråga Wenger om hans framtid.

 

 

"Wenger såg skakad och överraskad ut - det tog honom ett tag att förlåta Shreeves," skriver John Cross i hans biografi om Wenger från 2015. "En förlust av den storleken framkallar frågor gällande en managers framtid, men Wengers kroppsspråk visade förakt och misstro, nästan som om det var respektlöst att fråga honom om han skulle avgå."

 

 

Wenger såg helt nedslagen ut på bänken. (Foto: Alex Livesey/Getty Images)

 

 

 

Wenger påpekade att Arsenal just hade flugit tillbaka efter att ha besegrat Udinese i en kvalmatch till Champions League medan United haft fördelen att varit spellediga hela veckan. Han pratade om att det saknades nyckelspelare och genom åren har det ofta använts som förmildrande omständigheter. Men var det en trovärdig ursäkt?

 

 

"Vi hade inte mycket när det gällde antal," säger Lewin. "Cesc Fabregas och Samir Nasri hade lämnat och inte ersatts. Det var några avstängningar - Gervinho hade blivit utvisad (mot Newcastle i premiären för säsongen 2011-12), sen skedde samma sak för Alex Song efter att ha stämplat den där oskyldiga mannen Joey Barton. Alla var lite nedstämda p g a det.

 

 

"De andra skadorna vi hade var Abou Diaby, Jack Wilshere och Kieran Gibbs. Bacary Sagna var sjuk. Det var inga fantastiska omständigheter och vi visste att vi skulle ha en väldigt skakig backlinje - Laurent Koscielny hade precis kommit tillbaka efter skada - mot ett Man United-lag som flög.

 

 

"Trots det saknade de (United) en hel del spelare. Rio Ferdinand var matchotränad. (Nemanja) Vidic spelade inte. (Javier) Hernandez, (Ryan) Giggs och (Dimitar) Berbatov satt på bänken. Jag minns att de saknade åtta spelare. Så kanske får vi säga att vi hade tur på vissa sätt. I Match of the Day den kvällen kallades vi ett "skadedrabbat" Arsenal-lag och jag minns att jag tänkte, "Vi saknade fyra och de saknade åtta - hur kan vi vara det skadedrabbade laget?"

 

 

Det är definitivt värt att minnas att tre United-försvarare - Chris Smalling, Jonny Evans och Phil Jones - var 21, 23 respektive 19. Arsenals startelva inkluderade sex spelare som var 22 eller yngre. Men Uniteds spelare var, i genomsnitt, fem månader yngre.

 

 

Det var inte bara i försvaret United hade kort om folk. Paul Scholes hade gått i pension den sommaren. Darren Fletcher saknades, en tonårig Paul Pogba ansågs inte redo och Michael Carrick saknades också.

 

 

Istället startade Anderson med Tom Cleverley på mittfältet och innan matchen utspelade sig scenen då brasilianaren glatt förutspådde vad han skulle göra med Uniteds motståndare. "Oroa dig inte," sa Anderson till Ferguson. "Jag mördar alltid Arsenal."

 

 

Anderson älskar att berätta den storyn: "Fergie tog alltid ut mig mot Arsenal för att jag alltid gjorde bra ifrån mig mot dem. Jag spelade 12 (det var faktiskt 13) gånger mot Arsenal. Ji Sung spelade också alltid mot Arsenal. Ji mördade alltid Arsenal. Tre passningar och vi stormade fram och attackerade. Mål."

 

 

Wilshere rehabiliterade en vristskada som höll honom borta under hela säsongen. "Jag skickade faktiskt ut en tweet den dagen som jag hamnade i trubbel för och var tvungen att radera," säger den f d engelske landslagsmannen. "Jag skickade ut en tweet som stöttade Arsenal-fansen för när slutsignalen gick kunde man fortfarande höra Arsenal-fansen sjunga."

 

 

Man hörde även högljudda, jublande "oles" från United-supportrarna och vid ställningen 1-0 gjorde David de Gea - målvakten som Gary Neville sa att han "ser ut som en bäbis" efter att ha anlänt från Spanien - en viktig räddning då han kastade sig till höger och räddade Van Persies straff.

 

 

"Det var ett vändande ögonblick för David," säger Rooney. "Att gå från Edwin (van der Sar), när David kom in tittade jag på honom och tänkte, 'Det finns inte en chans att han kan vara vår målvakt'. Han var bara så tunn och liten och han hade det svårt. Han hade det svårt på träningarna, han var inte bra och jag minns att jag tänkte att han inte var tillräckligt bra för att spela för Manchester United. Men Alex Ferguson trodde på honom."

 

 

Rooney passerade 150-målsgränsen för United den dagen och då han intervjuades i Gary Nevilles Soccerbox var de två f d lagkamraterna överens om att, med Nevilles ord, det här var "ett av de sämsta Arsenal-lagen" de hade sett.

 

 

"De var karaktärslösa," sa Neville. "Massor av spelare av samma sort - (Andrej) Arsjavin, (Tomas) Rosicky, (Aaron) Ramsey, Walcott; alla liknande typer som inte hade någon personlighet för att spela i den här sortens matcher. Så fort Vieira lämnade ramlade det bara ihop."

 

 

Wenger skrev till klubbens säsongsbiljettsinnehavare dagen efter för att be om ursäkt. Jenkinsons karriär i Arsenal återhämtade sig aldrig på riktigt efter ett sent rött kort för en andra varning. Djourou såldes säsongen efter. Och 8-2-matchen var sista gången "den bekymmerslösa, tuggummituggande, slutsignalsleende Armand Traore" (beskrivningen använd av Arseblog-sidan) spelade för klubben. Om Traore verkade vara distraherad av något på Old Trafford berodde det kanske på att han var inbokad för de medicinska testerna hos QPR dagen efter.

 

 

"Det var inte ofta vi såg Arsene i den positionen," säger Lewin. "Självklart kände vi alla sympati för honom. Men vad kan du göra? Vi kommer inte börja skrika från sidlinjen, försöka ändra vår formation vid ställningen 6-2 och 10 minuter kvar. Det kändes lite som en bilkrock. Jag minns att någon på bänken sa, 'Åh, inte åtta', precis när Ashley Young laddade upp för att böja in det sista. Det var så vi alla kände.

 

 

"Det var en förnedring. Det var tufft för det var många ynglingar involverade. Vi hade en ung kille, Coquelin, som vi inte visste mycket om. Man vill inte göra sin debut på Old Trafford. Alla tyckte synd om honom. Carl Jenkinson hade bara spelat en gång tidigare i Premier League. Armand Traore lämnade några dagar senare.

 

 

"Jag minns att Ashley Cole bara hade spelat en handfull matcher och det var väldigt tidigt i hans karriär när han var med i laget som förlorade med 6-1 på Old Trafford. Arsene plockade av honom i halvtid för han sa att han ville rädda honom. Det är Ashley Cole, som gick vidare och blev en av de bästa i hela världen. Vi hade unga spelare som just hade förlorat och släppt in åtta mål, utan något annat val än att exponera dem för det."

 

 

Alex Oxlade-Chamberlain kommer definitivt aldrig glömma dagen då han gjorde sin Arsenal-debut, två veckor efter att ha fyllt 18. Tonåringen kom fram från en lista med avbytare som inkluderade Gilles Sunu, Ignasi Miquel och Ouzhan Özyakup.

 

 

Det var Arsenals 125-årsjubileum och för att understryka det hade ordet "framåt" adderats till klubbmärket. Alternativversionen, genom The Gooner, sa "bakåt" och nästa nummer av When Saturday Comes hade också roligt på Arsenals bekostnad med en framsida som visade Walcott, Ramsey och Rosicky. Walcotts pratbubbla sa, "Låt oss alla flytta till Manchester."

 

 

Arteta gjorde sin debut i en 1-0-vinst mot Swansea City helgen efter, precis som Mertesacker och Benayoun, utan att någon då visste att spanjoren senare skulle bli Arsenals manager. Arsenals fem nyförvärv var 26 till 31 år gamla. Projekt Ungdom var över, eller blev definitivt aldrig samma sak igen. Och Layth Yousif, journalisten och Arsenal-supportern, summerade det elegant i sin bok, Arsene Wenger - Femtio Definierande Matcher.

 

 

"Det här var matchen som man kan argumentera för att den avslutade Arsene Wengers dittills orubbliga tro på ungdomen," skrev han. "Aldrig igen skulle han ställa upp med ett så ungt lag. Men aldrig igen skulle han heller uppleva ett sådant förnedrande resultat."

 

 

 

(Andra medskribenter: Amy Lawrence, David Ornstein, Andy Mitten)

 

 

(Bilden högst upp: Sam Richardson)