AV: Katie Hind, redaktör showbusinessdelen, Mail on Sunday, söndag 19 april, 2020:

Victoria Beckham har permitterat 30 personer ur personalen på hennes problemfyllda modeklädesmärke - trots att hon har en sanslös familjeförmögenhet på £335 miljoner (4,18 miljarder kr).

Den f d Spice Girls-kvinnan, vars handväskekollektion endast den sägs vara värd £1,5 miljoner (18,7m kr), kommer att få vad som kan visa sig bli tiotusentals pund av skattebetalarnas pengar för att betala en fjärdedel av hennes anställda under regeringens system för bevarandet av jobb.

Personal från olika delar av hennes modeklädesmärke - som tar £1,500 (18,735 kr) för en klänning - har fått brev som förklarar att de kommer få 80 procent av deras löner betalda av regeringen, helt i linje med finansministern Rishi Sunaks system för att hjälpa företag under pandemin.

KRITISERAD: Victoria, på bilden högst upp i artikeln, och utsikten från £17 miljonerslägenheten (212m kr) i Miami.

Fru Beckham ska enligt uppgifter fylla på deras löner med ett "förbättringspaket" genom att betala de återstående 20 procenten - men det är inget som hon är skyldig att göra.

Anställda inom marknadsavdelningen och kundservicen har påverkats, precis som personal vid hennes butik i Mayfair som stängde när Storbritannien stängdes ner.

En talesman för fru Beckham bekräftade igår kväll att personal kommer permitteras i två månader "till att börja med".

På sättet som systemet fungerar kommer arbetarna fortsätt vara anställda och fru Beckham kommer kunna begära in 80 procent av deras löner från regeringen, upp till £2,500 (31,177 kr) i månaden för varje permitterad anställd.

Systemet kan hjälpa till att täcka lönenotan för de 30 personerna i personalen t o m slutet av juni.

För två veckor sedan vräkte fru Beckham och hennes f d fotbollsspelande make David ut £17 miljoner (212m kr) för en lyxlägenhet i Miami. Den kan nu adderas till deras imponerande fastighetsportfölj, som inkluderar en herrgård för £25 miljoner (311,7m kr) i Holland Park, West London och en konverterad lada för £6m (74,8m kr) i the Cotswolds, där familjen har bott under nedstängningen.

Fru Beckham har överöst sociala medier med bilder på hennes familj då de håller sig hemma. En bild visade när hon gjorde en lemon drizzle cake och rigatonipasta.

Fru Beckham, som fyllde 46 i fredags, lade även upp en bild på sig själv när hon klappade händerna för vårdare för hennes 26 miljoner Instagram-följare att beskåda. En källa nära familjen berättade följande för The Mail on Sunday: "Ena minuten postar hon och David bilder på väldigt dyra flaskor med rödvin på Instagram, nästa minut använder hon permitteringssystemet, finansierat av skattebetalare.

"Hon har även setts applådera de modiga NHS-arbetarna, men genom att använda regeringssystemet tar hon offentliga pengar medan hon har hundratals miljoner på banken. Det känns väldigt illa genomtänkt."

Fru Beckhams eponymiska företag, baserat i Hammersmith, West London, har inte gått med vinst sedan det startade 2008.

2018 genomled det förluster på £12,3 miljoner (153,3m kr). Året innan det förlorade fru Beckham £10,3m (128,4m kr), men affärsverksamheten stöttades upp av hennes 44-årige make.

Trots den helt klart olönsamma affärsmodellen är fru Beckham övertygad om att fortsätta driva märket.

Och affärsverksamhetens dåliga insatser har inte stoppat henne och David från att ha en uppseendeväckande livsstil, där mycket av det stolt visas upp för deras fans via sociala medier.

I januari sågs de stjälpa i sig en £2,000 (24,937 kr) flaska Romanee-Saint-Vivant Grand Cru rödvin medan de åt på den exklusiva Chez L'Ami Louis-restaurangen i Paris.

Fru Beckham har en kollektion Birkin-handväskor, som sägs kosta allt mellan £10,000 till £80,000 (124,723 kr - 997,627 kr), och använder regelbundet privatflyg.

Förra månaden, endast två veckor innan nedstängningen, ska Beckhams ha spenderat £100,000 (1,24m kr) på en 21-årsfest för deras äldsta barn, Brooklyn.

Rapparen Stormzy uppträdde på det överdådiga partyt som ska ha arrangerats i ett stort tält i trädgården vid deras hem i Oxfordshire, nära kändistillhållet Soho Farmhouse.

En talesman för fru Beckham sade följande igår kväll: "Vi arbetar hårt för att se till så att vårt högt värderade Victoria Beckham-team skyddas under den här osäkra tiden genom att hålla vår affärsverksamhet hälsosam.

"Efter att noggrant ha gått igenom alla våra valmöjligheter tog vi beslutet att permittera en del av personalen med ett förbättringspaket."

Tory-parlamentsledamoten Robert Halfon sade igår kväll följande: "I en tid när miljoner människor har det tufft skulle det vara bra om multimiljonärer hjälpte landet istället för att försöka profitera på hårt pressade skattebetalare."

En annan parlamentsledamot från Tory, Tom Hunt, tillade: "Det är extremt beklagligt att en prominent person i modevärlden har tagit det här steget, med tanke på alla de osjälviska aktioner vi ser över hela landet varenda dag."

BIDRAGSSYSTEM MED EN PRISLAPP PÅ £40 MILJARDER (499 MILJARDER KR)

INNAN nedstängningen var ordet "permittera" obskyrt och sällan använt i Storbritannien.

Men i och med att Storbritanniens coronaviruskris har fördjupas har ordet blivit en del av vardagsspråket för familjer oroliga för deras ekonomiska framtid. Det refererar till ett exempellöst system annonserat av finansministern Rishi Sunak förra månaden för att skydda jobb då ekonomin ödeläggs av coronavirusets inverkan.

Systemet går ut på att staten täcker upp till 80 procent av arbetarnas löner i mars, april och maj om företagen behåller dem på lönelistorna istället för att säga upp dem.

Utbetalningarna har ett tak på max £2,500 (31,177 kr) per månad. Fler än nio miljoner arbetare förväntas bli permitterade, eller i princip sättas på ledighet finansierad av skattebetalarna.

Arbetsgivarna betalar sina arbetare men får tillbaka bidraget från skatte- och tullmyndigheten i slutet av den här månaden.

Förra veckan annonserade herr Sunak att lönebidraget kommer vara tillgängligt till slutet av juni, sedan tillade han att han kommer förlänga det igen om det är nödvändigt då.

Men det extraordinära systemet kommer med en sanslös prislapp.

Enligt The Resolution Foundation think-tank kommer det att kosta skattebetalarna £40 miljarder (499 miljarder kr) för varje tremånadersperiod det är öppet.

Från Private Eye nummer 1494, april/maj 2019:

DAVID Beckham, en goodwill-ambassadör för Förenta Nationernas Barnfond (Unicef) sedan 2005, närvarade vid förra månadens Grand Prix i Bahrain, vilket kanske hintar om att den f.d fotbollsspelarens engagemang för barns rättigheter inte är helt fulländat.

Gamla e-mejls som publicerades förra året av hackergruppen Football Leaks har redan påstått att kändisens arbete för Unicef, åtminstone delvis, drevs av en rå vilja att vinna utmärkelser. E-mejlen mellan Beckham och hans publicist efter det att han misslyckades med att lägga vantarna på ett fint pris vid utdelningarna 2013 (han har redan en OBE) pekar på att Beckham blev rasande. "De är en samling f****r jag förväntade mig inget mindre," skrev han om priskommittén. En av hans PR-assistenter e-mejlade att det här "ger oss ännu större anledning att i år arbeta ännu mer med UNICEF" och andra välgörenhetsorganisationer.

Unicef försvarade Beckhams arbete med att samla in pengar och lyfta fram deras "avsluta våldet mot barn"-kampanj. Men hans framträdande i Bahrain lär inte göra saken lättare. Grand Prix-tävlingen, sponsrad av det statsägda flygbolaget, är en stor PR-vinst för det repressiva gulfkungadömet. Beckham skakade hand med Bahrains kronprins Salman och viftade med den schackrutiga flaggan vid tävlingens slut. Senare tackade han kronprinsen för hans "gästvänlighet och vänskap" i ett meddelande till hans 55m följare på Instagram.

Enligt Amnesty International har barn "rutinmässigt fängslats, misshandlats och torterats" av den bahrainska regimen. Vissa så unga som 13 år har försetts med ögonbindlar, blivit slagna och torterade i fångenskap för att dra ur dem framtvingade erkännanden. Becks hade inte ett ord att säga om detta chockerande facit.

Från Private Eye nr 1518 (20 mars-2 april, 2020):

FÖRRA VECKAN släpptes äntligen Hajer Mansoor från ett tre år långt fängelsestraff i Bahrain. Hon sattes i fängelse efter ett konstruerat åtal gällande "vedergällningsaktioner" för att hon är svärmor till Sayed Ahmed Alwadaei, en förkämpe vid Bahrains institut för rättigheter och demokrati, som numera lever i exil i Storbritannien. Hans svåger och ena kusin sitter fortfarande i fängelse.

Inget av detta bör komma som någon överraskning. Under åren sedan protesterna 2011 mot den styrande al-Khalifa-familjens förtryckande regim har myndigheterna i allt större utsträckning krossat yttrandefriheten med drakoniska antiterroristlagar och en repressiv straffkod.

2017 tvångsstängdes Bahrains enda oberoende tidning, al-Wasat, som vunnit massor av internationella priser för medietrovärdighet, detta för att ha "sått splittringar", d v s berättat sanningen. Vid tidigare trakasserier mot tidningen har en av dess grundare, Karim Fakhawi, arresterats bara för att nio dagar senare dö i polisens förvar. Regeringen sa att han dog av njursvikt. Dr Grim noterar att om en misshandel är tillräckligt hårdhänt så kan njurarna svikta, blockerade av proteiner från krossade muskler.

Förra året sattes shejk Ali Salman, ledare för den stora politiska oppositionsgruppen al-Wefaq, i fängelse på livstid efter att ha kritiserat makthavarna. Nu finns det ingen politisk opposition. 2018 fängslades Nabeel Rajab, president för Bahrains center för mänskliga rättigheter, i fem år för att ha "spridit rykten i krigstid" då han rapporterade om civila dödsoffer i Jemen och för att ha "förolämpat nationella institutioner" genom att dokumentera tortyr i Jawfängelset i Bahrain.

Tortyr verkar vara rutin i bahrainska fängelser, särskilt vid förhör. Fångar beskriver elchocker, upphängningar, misshandel, falaka (när man piskar någon barfota under fötterna), sömnberövande, att man tvingas stå under lång tid, extrem kyla, tillsammans med sexuellt våld och löften från vakterna om att våldta familjemedlemmar, inklusive barn.

Den f d presidenten för Centret för mänskliga rättigheter, Abdulhadi al-Khawaja som spärrades in på livstid 2011, har flera gånger pratat om strafftortyr och gängvåldtäkter och han har åkt på flera skallfrakturer. Men FN:s specialrapportör mot tortyr har inte fått komma in på besök. Bahrain har ställt in inbokade inspektioner och ignorerat upprepade påminnelser om behovet av att inspektera. 2017 publicerade FN oro gällande "många och ihållande anklagelser gällande tortyr", inklusive "tortyr som resulterat i, inter alia, dödsfall".

Det finns en strimma hopp att rapportera om. Al-Khawajas aktivistdotter Zainab Abdulhadi al-Khawaja, fängslad 2014 efter att ha slitit sönder ett fotografi på kung Hamad, släpptes 2016 efter att Philip Hammond intervenerat. Men efter den f d utrikesministerns heroiska intervenering verkar Storbritannien vara motvilliga att sätta press på förtryckarna igen.

Varför denna motvillighet? Garanterat inte för att Storbritannien 2018 (i form av prins Andrew) öppnade en militärbas i Bahrain, Storbritanniens första permanenta bas i Mellanöstern sedan 1971; eller för att Bahrain samma år gav Lockheed Martin ett kontrakt värt $1,1 miljarder (11,2 miljarder kr) för F-16-stridsflygplan; eller för att vår egen kära drottning verkar vara så förtjust i al-Khalifa-familjen. Kung Hamad har varit hennes gäst vid the Royal Windsor Horse Show och suttit i den kungliga boxen på Ascot - och 2017 gav hon honom en häst från det kungliga stuteriet i Sandham.

'Dr Grim'

Imorgon (torsdag 23/4) börjar en ny tv-serie i Frankrike som jag verkligen hoppas att någon svensk tv-kanal kommer köpa in och visa i Sverige.

Serien heter Dérapages och en fransk kritiker beskriver den som "Ken Loach möter Terminator." Det är skådespelaren Kung Eric Cantonas kritikerrosade första tv-serie på bästa sändningstid någonsin och han spelar en desperat, arbetslös familjeman som drar ut i ett våldsamt enmanskrig mot globaliserande kapitalister. Finns det överhuvudtaget någonting i den beskrivningen man inte fullkomligt älskar?

T o m de mest snorkiga glansiga magasinen i Paris delar ut fantastiska recensioner till Erics debut i en tv-serie och den börjar visas i Frankrike, Tyskland, Schweiz, Belgien e t c (inte Sverige) imorgon.

Se en trailer (på franska) här:

Och här kan du läsa några korta ord om serien:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/04/22/11665226-ric-cantona-i-miniserien-drapages-pa-arte-den-23-e-april/

Jonathan Pie i nedstängning...

Jag vet inte om ni har hunnit stifta bekantskap med den fiktive reportern Jonathan Pie. Om inte så är det ett perfekt läge att göra det nu. Eftersom han bor och verkar i Storbritannien befinner han sig i nedstängning hemma i lägenheten och det lämnar, minst sagt, sina spår i hans psyke. Han släpper en ny video gällande detta ungefär en gång i veckan och vi har i skrivande stund hunnit fram till avsnitt fem (ni hittar alla fem här under).

Min favoritdel utspelar sig redan i första avsnittet när herr Pie pratar lugnande med sin oroliga mamma på mobiltelefonen och ger en liten guidad tur genom lägenheten och när han kommer till köket visar det sig att han inte tänker ta sig an coronaviruset nykter...

Jonathan Pie pratar i mobilen med sin oroliga mamma: "That's vodka (ja, verkligen! 6 flaskor Russian Standard, 2 flaskor Smirnoff och som en liten adderad bonus: 2 flaskor Martini). Yeah, mum, look, there's a time to be sensible and look after yourself and now is not the time. I'm not doing corona virus sober." Helt briljant!

Avsnitt 1:

Avsnitt 2:

Avsnitt 3:

Avsnitt 4:

Avsnitt 5:

Och för er som av någon outgrundlig anledning har saknat bloggen och skiten jag öser ut här, ni får hålla ögonen öppna, för snart är jag tillbaka på detta forum igen.

AV: CNEWS, torsdag 2 april, 2020:

Éric Cantona spelar en arg man i Dérapages. [© capture d' écran /Youtube / Arte]

I sin första roll i en TV-serie i och med "Dérapages", gestaltar Éric Cantona en före detta HR-chef sliten av sex års arbetslöshet, redo att göra vad som helst för att komma ur den osäkerhet som hotar hela hans existens.

Det här är en filmatisering (i tv-serieformat) av Pierre Lemaîtres roman Cadres noir som producerats av Ziad Doueriri (Baron noir). Dérapages berättar historien om Alain Delambre, en f d human resources-chef för ett SME (små och medelstora företag), som närmar sig sextioårsåldern. Han har varit mer eller mindre arbetslös i sex år och haft ett antal konstiga jobb i försök att överleva i hopp om att en dag hitta ett riktigt jobb. Den dagliga förnedringen och hans depression har gjort att hans älskade inte längre klarar av att leva med honom. När Alain erbjuds en tjänst av ett prestigefyllt företag tackar han, utan att tveka, ja.

Jobbets uppdrag: att delta i ett rollspel i ett gisslantagande för att möjliggöra rekryteringen av en exekutiv chef som senare ska vara ansvarig för att säga upp fler än ettusen anställda inom en avdelning av företaget. Men Alain har ingen avsikt att följa manuset.

EN INTENSIV SOCIAL THRILLER

Dérapages består av sex avsnitt och drar verkligen nytta av Pierre Lemaîtres expertpenna (Gouncourt-priset för Au revoir là-haut 2013) som tillsammans med manusförfattaren Perrine Margaine levererar en social thriller med en sällsynt intensitet i själva berättelsen. Den använder också teman som är väldigt aktuella i samtidens samhälle, såsom osäkra anställningar, storföretagens oförlåtande inställning, korruption och skatteflykt.

I rollen som den arge f d HR-chefen hämtar Éric Cantona ett uppenbart nöje inför att få spela denne man som drivs av energi och förtvivlan (och distribuerar många skallningar). "Jag älskade den här karaktären. Vilken resa, från start till mål! Det är sällsynt att bli erbjuden en roll som den här, en roll som vill korsa en sådan mångfald av känslor, av universum. Jag vet inte om den chansen kommer komma igen. Det var även första gången jag spelade i en tv-serie, ett perfekt format för att ge den här kompaktheten liv," sade den f d fotbollsspelaren.

Han får sällskap i rutan av en lika inspirerad Alex Lutz, som spelar vd på ett multinationellt företag. Gustave Kervern spelar Charles, Alains kompis (och datahacker på fritiden) och även Suzanne Clément återfinns i seriens rollista. Dérapages är intensiv, rytmisk och överraskande i sina vändningar och sticker ut som en fransk serie på hög nivå som tittarna inte bör missa.

Dérapages är tillgänglig i sin helhet på Arte.tv f r o m 16:e april, och börjar visas på Arte den 23:e april, klockan 20:55.

* PIF genomgår ägar- och directortest

* Amnesty uttrycker oro då Ashley-eran närmar sig slutet

Newcastle förväntar sig inga problem med det föreslagna £310m (3,87 miljarder kr) övertagandet av PIF.

Fotograf: Julian Finney/Getty Images

AV: Louise Taylor, the Guardian, onsdag 15 april, 2020:

Konsortiet som närmar sig ett slutförande av övertagandet av Newcastle förväntar sig inte att Premier Leagues ägar- och directortest ska utgöra några problem men Amnesty International har uttryckt bekymmer gällande Saudiarabiens involvering.

The Public Investment Fund of Saudi Arabia (PIF) har gjort sällskap med den Yorkshire-födda finansiären Amanda Staveley och det Storbritannienbaserade Reuben Brothers för att nå en överenskommelse värd £310m (3,87 miljarder kr) med Mike Ashley för att avsluta hans 13 år långa ägarskap av Newcastle. Gruppen genomgår nu Premier Leagues obligatoriska bakgrundskontroller som bör vara klara innan april är slut.

PIF, på väg att ta kontroll över 80% av klubben, är en av världens rikaste förmögenhetsfonder och investeringsverktyget för Saudiarabiens kronprins, Mohammed bin Salman.

Amnesty menar att PIF:s flytt in i engelsk fotboll är till för att "glamourisera" kungadömets "urusla facit för mänskliga rättigheter" och anklagar PIF för att använda Newcastle som "ett PR-verktyg".

Källor nära de tänkbara nya ägarna har en annan åsikt och är orubbliga i tron på att Premier League-testerna kommer bli en formalitet. Källorna pekar på konsortiets mångfald i sammansättningen och menar att saudiernas vilja att omfamna involvering utifrån är en indikation på en gulfstat som demonstrerar sin inställning att förändra och omfamna den moderna tidsåldern.

Källorna påpekar också att övertagandet planerar att finansiera en ekonomisk pånyttfödelse på Tyneside i tillägg till signifikativa investeringar i klubbens infrastruktur och på nya spelare.

Medan Staveleys Dubaibaserade företag, PCP Capital Partners, frontar affären har Reuben Brothers en imponerande affärsstamtavla. Jamie Reuben, den 32-årige sonen till David Reuben och brorson till Simon, är, precis som Staveley, framtagen för en plats i styrelsen, men först måste han avsluta sitt jobb som director i QPR.

Enligt den senaste Sunday Times-rikedomslistan kontrolleras Reuben Brothers av Storbritanniens näst rikaste familj, värda £18,66 miljarder (233,29 miljarder kr), och de har redan omfattande fastighetsintressen på Tyneside.

Amnesty är djupt oroade av saudiernas kontrollerande andel och Felix Jakens, deras brittiska kampanjchef, är rädd för att det coronainfekterade ekonomiska nödläget kan resultera i att övertagandet inte granskas lika intensivt som man annars kanske hade förväntat sig. "Vi måste fortfarande se det för vad det är: Saudiarabien försöker använda glamouren och prestigen i Premier League-fotbollen som ett PR-verktyg för att dra uppmärksamheten från landets urusla facit för mänskliga rättigheter," sade Jakens. "Med världen i kris finns det en risk för att den här affären kan komma att bli av utan samma krav på granskning som den borde få.

"Under Mohammed bin Salman-regimen har saudiska försvarare av de mänskliga rättigheterna utsatts för brutala tillslag och flera fredliga aktivister har fängslats - inklusive Loujain al-Hathloul och andra modiga kampanjarbetare för kvinnliga rättigheter.

"Det har skett en uppenbar skönmålning gällande det hemska mordet på Jamal Khashoggi och den saudiledda militärkoalitionen i Jemen har ett skamligt facit gällande urskillningslösa attacker mot hem och sjukhus."

Nyheten om Ashleys nära förestående uttåg har fått majoriteten av Newcastle-fansen att jubla men Jakens uppmanar supportrarna att undersöka Saudiarabiens facit för mänskliga rättigheter och ifrågasätta vad det här utköpet egentligen handlar om.

"Det är inte upp till oss att säga vem som borde äga Newcastle United, men alla affärsverksamheter måste skydda sig mot all möjlig risk för medbrottslighet runt brott mot de mänskliga rättigheterna," sade han. "Det är samma sak inom fotbollen.

"Till en viss grad kan sports-washing (då skurkstater eller företag försöker tvätta bilden av sig själva genom att använda kända idrottslag) motverkas om de intresserade parterna är beredda att bryta trollformeln. Vi ber Newcastle Uniteds personal och fans att bekanta sig med den förskräckliga situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien och att de gör sig beredda att tala ut om den."

Ashley befinner sig i sitt semesterhem i Florida och Newcastle avstår från att kommentera några aspekter av övertagandet men Yasir al-Ramayyan, PIF:s guvernör, förväntas bli klubbens nye ordförande.

Sent i januari listade dokument som lämnades in till Companies House (Bolagsverket) Ramayyan som director för ett nyinkorporerat företag, NCUK Investment Ltd.

För tillfället hänger allt på Premier League-kontrollerna, man tror att dessa inleddes förra veckan. De tar vanligtvis två veckor men logistikproblemen p g a pandemin kan dra ut den tiden till en månad.

Under planen som kallas Projekt zebra ska konsortiet, bland andra potentiella anställningar, ha tagit fram en director of football som ska fylla en hittills obesatt roll i Newcastle.

Dominic Raab borde adressera de otillräckliga testningsplanerna och bristen på utrustning för NHS-personalen, inte hans "sista utvägen-brev"

Dominic Raab och Rishi Sunak applåderar NHS-personalen utanför utrikesdepartementet den 9 april. Fotografi: WPA/Getty Images

AV: Marina Hyde, The Guardians Åsiktsdel om coronaviruset, fredag 10 april, 2020:

Dag 19 av nedstängningen och vissa britter har identifierat en större fiende än Wuhans våta marknads snacksdisk, hem för den mest baktalade fladdermusen sedan Val Kilmer. Den dödliga fienden är introduceringen av 5G, sammanlänkad av vissa konspirationsteoretiker till coronaviruset. Försök att besegra den har den hittills lett till att åtminstone 20 5G-master antänts på olika platser i landet, vilket har hindrat nödkommunikation och kanalerna som används av nödarbetare som svarar på den nuvarande krisen. Fantastiskt jobbat, gott folk! Det är motsvarigheten till att förstöra flygbombslarmen under blitzbombningarna för att du hade hört att de förvandlade dig till en nazist.

Den här vilda och snabbt växande konspirationen verkar delvis drivas på av anti-vaxxers (vaccinationsmotståndare), som tydligen har tröttnat på ett sätt att vara en livsfara och behöver ny spänning, lite som när Zodiac-mördaren skiftade från skjutvapen till knivar. Men det är bara en del av sanningen - det involverar även högerextrema YouTube-galningar, galaxy-brained (någon som tror att hen är smartare än hen egentligen är) kändisar, InfoWars, David Icke, Russia Today... hela katastrofen, i princip.

Vi har alla en nyfunnen respekt för mataffärer, men inte bara för att det nu är gå-ut-motsvarigheten till att gå på en nattklubb. Jag hyllar verkligen personalen för att de anpassat sig till de ansträngande kraven i vår nya verklighet, samt att de satt sina regler på avslappning gällande att släppa in singelmän. Plus att det är en nymodighet att träffa en sorts dörrvakter som inte kommer hamna i någon nyhetsrapportering som avslutas med orden "rättegången fortsätter". Med detta sagt måste vi alltid göra en distinktion mellan mataffärernas arbetare och mataffärernas bossar. Tesco fick en räddningsaktion i form av skattelättnader på £585m (7,33 miljarder kr) och betalade omedelbart ut £635m (7,96 miljarder kr) i utdelningar till deras största investerare, bland dessa återfinns några av de rikaste institutionerna på hela jorden.

I andra affärsnyheter ser vi att trots fler än 300,000 förfrågningar har endast 2,500 regeringsstöttade lån beviljats. Du blev kanske överraskad när du fick veta att finansministern, Rishi Sunak, blev överraskad då han fick veta att bankerna inte tänkte låna ut, trots det faktum att han hade sagt till dem att göra det. Ack ve och fasa, grejen med bankerna är att man inte kan lita på dem. Det Konservativa partiets relation med bankerna är i princip som Dot Cottons relation med hennes son, Nick. Han kanske har förändrats den här gången?

Nyheterna om Labour fortsätter att ha samma räckvidd som en hemlig dagbok. Nyvalde ledaren Keir Starmer har plockat tillbaka Ed Miliband, mannen som så berömt identifierades som ett kaosförebud av David Cameron. Vilket har visat sig bli lite som att bli identifierad som ganska äcklig av Jimmy Savile.

Men oavsett vad man tycker om det så har Milibands mest kända utflykt på senare år varit den som pixlar i den ökända Cameron tweeten.  I den galet accelererade tid vi lever i känns Ed redan som en relik från en annan geologisk period. Om det bara kunde finnas någon sorts Rosettasten som man kunde hitta för att hjälpa oss dechiffrera antiken varifrån han kommer.

Men kändisar får åtminstone leva de anonyma liv de alltid har påstått sig längta efter, lite önskanuppfyllelse som har tvingat dem att komma fram endast en gång i timmen för att invadera deras eget privatliv med Instagram-videos som visar hur de misslyckas med grundläggande hushållsuppgifter. Om du har sett någon av dessa har du fått njuta av vad som utgör en "jag kan inte fatta att jag städar"-genre, men du kommer förmodligen vara på tvättmaskinens sida i något eventuellt content stämplat #mintvättmaskinhatarmig.

Frågan på stora delar av medias läppar har den här veckan varit: hur länge kommer nedstängningen pågå? Man funderar på vad som ligger bakom regeringens vägran att ge ett rakt svar i linje med "många fler veckor". En aversion mot spoilers? Kanske välkomnar det distraktionen. I torsdags mässade Dominic Raab om att den här krisen hade "fått oss att tänka länge och väl på vilka nyckelarbetarna är i våra liv". Inte så svårt, visade det sig. I torsdags passade även regeringen på att smyga ut deras poängbaserade invandringsplan, som rankar många av dessa tidigare nämnda "nödvändiga arbetare" någonstans mellan dömda utländska sexmördare och folk som kryssar i ja på visumutredningen. "Har du någonsin varit involverad i att förbereda en akt av terrorism?" Eller för att uttrycka det som den officiella vägledningen från inrikesdepartementet föredrar det: "Det kommer inte finnas någon invandringsväg specifikt för dem som inte lever upp till skicklighets- eller lönetröskeln för yrkesarbetarvägen." Förlåt mig om det t o m att nämna människorna som tar oss igenom detta utgör något slags krisfelsteg. För vissa är en ignorering av verkligheten som lågavlönade sjuksköterskor eller leveransarbetare möter nyckeln till känslan av nationell gemenskap.

En av de oskrivna överenskommelserna i det offentliga brittiska livet är att oavsett hur illa genomtänkt eller dåligt förberedd någon militär aktion som vi deltar i är, så gäller det, så fort den startar, att man ställer sig bakom soldaterna. Regeringen säger gång efter annan till oss att den här pågående krisen är ett krig, så i andan av att tala deras föredragna språk antar jag att vi är soldaterna. Inte de: de är generalerna. Så låt mig vara tydlig med att jag verkligen ställer mig bakom oss, och tackar oss för vår tjänstgöring.

Men när vi ser 1,000 dödsfall om dagen - precis som vi gjorde i Italien medan våra generaler fortfarande bestämde sig för att inte agera - och allvarliga problem med testningar och NHS-personal som dagligen ropar efter rätt utrustning, då är det verkligen värt att fundera på huruvida trupperna leddes in i ett bakhåll. Människorna som dör nu lär ha fått sjukdomen i mitten av förra månaden (mellan 11 och 21 mars), när regeringens rådgivare enligt uppgift förmodade att det brittiska folket aldrig skulle acceptera en nedstängning. Det är - hur ska jag uttrycka det här tillräckligt milt för att inte kränka yttandefrihetssnöflingorna där ute? - ok att fundera på om vi kanske hade kunnat förvänta oss bättre.

Istället finns det en sorts metamfetaminassisterad Boys' Own-karaktär i några av de mer överdrivna undersökningslinjerna. Den här veckan var det något sorts fokus på huruvida Dominic Raab hade skrivit de så kallade "sista utvägen-breven" och därmed ersatt versionerna av dem som Boris Johnson skrev när han började jobbet som premiärminister, det är brev som innehåller instruktioner gällande vilka som tar makten över militären om en atombomb skulle utplåna regeringen. Det är en intressant fråga, eller hur? Ettusen människor dör varje dag och vissa medlemmar av påtryckningsgruppen vill väldigt gärna veta om herr Raab har skrivit till en ubåtskapten.

Men vi ska inte glömma bort det faktum att med tanke på den seismiska kollapsen av annonsintäkterna ser det ut som att alla vi journalister kommer behöva lära oss nya grejor och byta karriärer efter det här, så det är förmodligen bra att visa upp alternativa färdigheter. Om man utgår från dagens bevis skulle några bli excellent ubåtspersonal, för de verkar ganska avslappnade inför att vänta på att få reda på vad i helvete som hände sex månader efter själva händelsen.

Kanske, på någon undermedveten nivå, trodde folk att de här dödssiffrorna var något som helt enkelt inte kunde drabba Storbritannien, som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen eller bli en polisstat. Det är underligt hur fort man går från de gamla säkerheterna till att milt titta på torsdagens klipp på en Northants-polischef som hotar med att låta sina konstaplar genomsöka innehållet i folks varukorgar på jakt efter saker han anser vara icke nödvändiga. Vad kan man säga? I andan av nationell gemenskap är min huvudsakliga grej från allt det här att vi verkligen bör skicka någon bra till Eurovision nästa år.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

When Saturday Comes, december 2007

Helen Chamberlains f d sidekick har firat att han har lämnat Soccer AM för 6.06 med en bok. Taylor Parkes vill veta varför någon - någon - tyckte det var en bra idé att exponera presentatörens ego och fördomar över 288 självbelåtna sidor.

Soccer AM är ett dåligt minne: bakfulla morgnar i andra människors lägenheter, störd av ett följe fullt av skrikande dummerjönsar, sörplingen av proffs och f d proffs ändtarmar, ihoplappad komedi som fick mig att längta efter storhetsdagarna med Skinner och Baddiels gamla skit. Men Tim Lovejoy i egen hög person, med sin moderiktiga tillbakadragande hårgräns och med en röst som på något konstigt sätt påminde om Rod Hulls, minns jag bara som en genomsnittlig grabbig tv-presentatör - faktum är att han var en av få genomsnittliga grabbiga tv-presentatörer som fick mig att i irritation göra läten med min tunga, istället för att putsa upp min gurkhakniv. Förutom att han har samma namn som The Simpsons egoistiske präst har jag knappt registrerat hans existens; bara en smaklös, blond cirkusdirektör för en stöddig skitcirkus. Så det kommer nästan som en överraskning att se att hans nya bok inte bara är extremt tråkig, den är även ytterst vidrig.

Upphackad i "kapitel" som knappt fyller en sida, skriven med en teckenstorlek man vanligtvis förknippar med böcker för halvblinda. Lovejoy on Football är delvis en självbiografi och delvis full av korkade funderingar och en till triumf för den krassa dumheten som snabbt håller på att ersätta kulturen i det här landet. Hopplöst banal och kväljande självsäker, flinande fast inte rolig, det är en £300 (3,712 kr) t-shirt, en ringsignal som gör dig förbannad, ett YouTube-klipp där någon dricker sin kompis spya. Bokens självgodhet är en naturlig följd av dess andefattighet. Jag hoppas att den gör dig illamående.

Först och främst står det klart att om man är Tim Lovejoy så krävs det en väldigt speciell blandning av arrogans och ignorans. När han inte listar vad han har uppnått inom media med en hisnande avsaknad av stil, hånar han dem som är tillräckligt "sorgliga" att ha ett intresse för fotbollshistoria. Han avslöjar också sin totala brist på kunskap om livet utanför Premier League (i en del som han kallar "Know Your Silverware", refererar han till "League Three") och gör diverse tabbar, både stora och små. Han presenterar Johan Cruyff som sin favoritspelare genom alla tider, för att sedan erkänna att han bara har sett det där fem sekunder långa VM-klippet med Cruyff-vändningen. Sedan gnäller han på fotbollsspelares musiksmak, han klagar på att "allt du kommer höra pumpas ut från lagets omklädningsrum är R&B, istället för vad resten av landet lyssnar på" - med vilket han menar indieband. Överallt finns det häpnadsväckande illustrationer av inskränkthet, självbelåtenhet och en uppseendeväckande småsinthet.

Det finns även något ondskefullt här: han är strålande positiv, får rysningar av rikedom och är alltför nöjd med sig själv för att ställa jobbiga frågor, Tim Lovejoy är fotbollssupportern Sepp Blatter har väntat på. Roman Abramovitjs älsklingsunge. Inte minst p g a hans självbelåtenhet: hans brist på förståelse för hur fotbollen fungerar (och hur den inte fungerar) illustreras bäst i delen med titeln "Give Your Chairman A Break", där han försvarar "den där thaikillen i Man City", och ber oss att "titta på Glazer-familjen... man skulle kunna tro att de bara var ett gäng amerikaner med intentionen att köpa klubben och sälja Old Trafford till Tesco om man tittar på protesttjuten från fansen. Men på två säsonger hade de vunnit titeln och byggt en trupp som Europa var avundsjukt på." Man kan bara skalla väggen inför sådan okunnig dumhet - Tims barnsliga idéer om att hålla sig undan "negativitet" driver honom till exakt den sortens tänkande som har haft ett sådant enormt negativt inflytande på spelet. "Ta en titt på vårt landslag" - han menar England, förresten - "och det finns inte en enda spelare som inte skulle promenera in i vilket lag som helst i Europa... hur kommer det sig, innan varje turnering, att vi börjar tro att vi är överskattade?"

Och vilken överraskning: Lovejoy är en lika miserabel stjärnknullare som det antyddes i hans tv-program. Alla inom fotbollen är Tims polare (och här får vi se bilder som bevis på det, stjärnor som ser förvirrade ut i hans flinande, alltför välkända närvaro, frusna av en arm runt axeln). Han "tittar t o m då och då på rugbymatcher nu, för att jag är kompis med många av spelarna, som Will Greenwood, Matt Dawson, Lawrence Dallaglio och Austin Healy".

Det är kanske talande att bland alla anekdoterna som erbjuds här är den mest hjärtevärmande (och minst överraskande) den som involverar när Tim blev hårt överkörd av Neil Ruddock i en välgörenhetsmatch; inte ens i den här versionen av berättelsen finns det något som pekar på att Razor gjorde det tillgivet. Men vår man är verkligen förblindad av en ganska förvånande hybris, det visar sig inte minst när han väljer att ha med ett foto på en banner på Anfield med texten "LOVEJOY SUCKS BIG FAT COCKS" ackompanjerat av en munterhet som inte handlar om självutplåning. "Det svåraste med att lämna Soccer AM," säger han beklagande, "är tanken på att jag kanske inte längre kommer ha något inflytande på spelet." Sant, det kommer bli tufft. Men vem vet? Kanske kommer spelet att slita vidare.

Det är inte det att det någonsin funnits en tid då fotboll på tv inte låg i händerna på några dumskallar, posörer och och stormande skrytmånsar. Det är inte det att Lovejoy är signifikativt mer obehaglig än andra skithögar inom tv-världen. Poängen är den att, i hans egen hjärna och hos de som bestämmer, är han en av oss. Han är oss. Smaka på det. Gud hjälpe oss.