PL-PREMIÄREN: MAN UNITED v CHELSEA 4-0

Nej, jag tror inte att den här segern kommer kasta oss vidare mot en sanslös säsong där vi i maj lyfter PL-bucklan. Jag är fullt införstådd med vilket jobb Ole har framför sig. Men mycket bättre start hade vi inte kunnat få och jag var uppriktigt glad efter slutsignalen. Bara att se Danny James spela fotboll och se ut att vara världens lyckligaste människa när han får dra på sig vår tröja får även en gammal cyniker som mig att må bra. Maguire och Wan-Bissaka är kvalitet som vi saknat länge i backlinjen. Jones, Smalling och Rojo inte med i matchtruppen. Och vi körde över laget som ägs av ett praktsvin, han var med i den stora plundringen av Sovjetunionen då sanslösa tillgångar reades bort till ett fåtal välbärgade as under grisen Jeltsins ledning. Ny manager i denna blåa plastklubb från västra London är dessutom Tory-kramaren Frank Lampard och det var inte helt fel att se hur han åldrades fem år för varje mål som rann in bakom Kepa. Ja ni ser, det fanns väldigt mycket att glädja sig åt gällande Uniteds premiär. Här kan ni läsa mer från den briljante herr Danny Taylor:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624082-manchester-united-gjorde-starten-for-frank-lampards-chelsea-till-en-mardrom/

 

Njut gärna av målen en gång till här:

 

 

 

HARRY "SLAB HEAD" MAGUIRE

   

Det här köpet gjorde mig uppriktigt glad. Att vi dessutom har fått se de två inledande matcherna utan att någon av Smalling, Jones eller Rojo figurerat i matchtruppen, det är en lättnad som saknar motstycke.

 

Ni minns säkert pinsamheterna som spelades upp framför våra ögon när United presenterade den chilenska lönetjuven. Jag menar, vem fan var det som kom på att han skulle sitta och banka på ett piano? Och vilka var skithusen som tyckte att idén var värd att bygga vidare på?

 

Tack och lov blev det ingen sådan skit när Harry presenterades. Men tydligen spelade United in en video där hård-Harry klinkar på pianot, men inte med fingrarna, utan med pannan. Men till sist valde klubben att köra en vanlig presentation där Ole och han ler för kamerorna medan mittbacken låtsas skriva på kontraktet. Här kan jag exklusivt visa pianot som användes när Harry skallade fram tonerna till "Glory, glory, Man United":

 

Jag hoppas Ole ger betongskallen vår kaptensbindel, han ser ut att vara det närmaste riktigt kaptensmaterial vi har i dagsläget.

 

 

 

POGBA

Måndagen en 17:e juni i år vaknade vi upp till ett ganska entydigt budskap på de engelska sportsidorna:

 

 

Nu ser det ut som att han bli kvar ett år till. I och för sig kan lagen i Italien och Spanien fortfarande köpa spelare och han vill ju bort. Men jag vet inte om Real eller Juventus är beredda att möta Uniteds prislapp, särskilt efter hans prestationer under sin tid i United. Att någon gång ibland blixtra till med en briljant passning eller ett viktigt mål gör honom inte till en världsklasspelare. Han har förutsättningarna att tillhöra den absoluta toppen inom världsfotbollen, men dessvärre saknas den mentala styrkan. Även när jag anstränger mig kan jag inte komma på särskilt många matcher där han varit vår klippa och förtjänat statusen som superstjärna.

 

Sen är han den spelaren på vårt mittfält som kan öppna vilket försvar som helst och göra saker som ingen annan i vår trupp kan, men det händer på tok och för sällan. Dessutom är han så ojämn att när han är dålig så är han ofta en direkt säkerhetsrisk där ute på planen.

 

Vi skulle förlora en kreativ kraft om han säljs, men när den där kreativa kraften bara kan kopplas på när det passar dabbkungen är det inte så mycket värt, så nej, jag skulle inte gråta mig till sömns om han säger hejdå redan i år. Han och hans kräk till agent har verkligen förmågan att sprida en vedervärdig stank omkring sig, så för mig skulle avskedet kunna se ut såhär:

 

Strax efter det att fransmannen annonserade sin vilja att röra på sig summerade the Suns tungviktare Neil Custis läget ganska klockrent i Talksport:

 

 

"Paul Pogba kommer bli den mest ogillade Manchester United-spelaren genom tiderna. Pogba och hans agent har tagit fram en situation där det helt enkelt inte kan fortsätta. När nästa säsong börjar, om han har en Manchester United-tröja på sig då, kommer han att bli utbuad varje gång han rör bollen - och det av hemmafansen!

 

 

"Jag tycker att de behöver göra sig av med honom nu och att pengarna ska återinvesteras i spelare som faktiskt vill spela för klubben och som har lite hunger i sig. Jag har bevakat klubben i 20 år och jag har sett spelare som Roy Keane ge allt för den klubben, riskerat sin kropp och gjort det i varje match. Jag har sett sådana spelare, och det är därför jag är så irriterad och besviken på Paul Pogba.

 

 

"Han har en ställning i spelet p.g.a sin profil på sociala medier, inte p.g.a sina fotbollsfärdigheter, för han har varit dålig för Manchester United. Han spelade för ett Juventus-lag som dominerade Serie A och som skulle ha dominerat Serie A utan honom, det var lätt för honom att spela i det laget. Sedan köptes han till Manchester United för att vara den stora spelaren och han klarade inte av det. Om de kan få tillbaka pengarna har de gjort en bra affär.

 

 

"Om du förlorar Paul Pogba, vad förlorar du? Du förlorar inte Paul Scholes eller Roy Keane när de var som bäst, du förlorar inte en spelare som kan förändra en match, du förlorar ingen med ett massivt inflytande på laget - du förlorar en väldigt, väldigt medelmåttig spelare. Jag tycker inte det är en stor förlust. Det är inte som när Ruud van Nistelrooy eller David Beckham lämnade.

 

 

"Vad Pogba och hans agent har gjort är en stor skam mot Manchester United. Om det var min klubb skulle jag vara fullständigt bestört på hur han har behandlat dem. Det här är den största fotbollsklubben i hela världen, så att tycka att han är större än den och att ha behandlat den som han gjort, då han faktiskt inte har spelat speciellt bra under de tre säsongerna han har varit tillbaka i klubben, det är en fullständig skam."

 

Med tanke på att majoriteten av de som går på Uniteds hemmamatcher tillhör skaran som anser att man inte kan kritisera någon United-spelare tvivlar jag på att han kommer behöva höra alltför mycket ilska riktad mot sig. Han stannade kvar någon minut efter Chelsea-matchen och applåderade the Stretford End, det räcker för många av Uniteds konsumenter idag. Gör han sedan något mål i de kommande matcherna kanske han t o m kysser klubbmärket och då är allt förlåtet. Men tro mig, han vill inte vara kvar i United.

 

 

 

ROY

Det räcker att skriva hans förnamn, alla United-fans vet omedelbart vem man pratar om. Det är inte svårt att bli deprimerad när man ser Paul Pogba dansa och dabba runt på planen, inte minst efter att ha haft äran att få se Roy Keane på toppen av sin karriär i den Röda tröjan!

 

Det passerar inte en vecka utan att jag påminns om vilken jävla legendar han var för oss.

 

Jag tittar på tunnelvideon från bortamatchen mot Arsenal minst en gång i veckan när jag är på lyset. Det gör mig glad, sedan ledsen, för vi kommer aldrig att få se någon komma i närheten av den mannen i United igen. Inte ens nära. Han är en sådan fotbollsspelare som dyker upp en gång och sedan aldrig mer och han är redan en relik från en annan era.

 

Jag är bara glad att vi hade honom och jag fick se honom. Man blir lätt sentimental när man jämför dagens bortskämda onanister med tidigare titaner, men det måste vara mer mentalt hälsosamt att bara räkna sig själv lycklig över att ha fått se Keane, Cantona, Robson och Stam när de var våra generaler.

 

Så kom igen Ole, så fort du märker att standarden sjunker, släpp in Keane i vårt omklädningsrum, om så bara för en vecka:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624099-vill-du-bli-en-fotbollsspelare-eller-vill-du-jobba-med-att-samla-in-ps-som-den-dar-killen-roy-keanes-omkladningsrumssnack/

 

 

 

THE ATHLETIC

Jag vet inte om ni har hört talas om det, men det finns en amerikansk sportsida som heter the Athletic (https://theathletic.com/). Där har de en massa skribenter som skriver om sport och läsarna får betala en slant i månaden för att ta del av materialet.

 

Nu ska de bege sig in på nya domäner, de ska nämligen börja rapportera om europeisk fotboll. Så för ovanlighetens skull har ett gäng amerikaner gett sig ut med stora högar med dollarsedlar som ska locka dit eliten i Europa och sabotera för andra.

 

De är t o m öppna och ärliga med sina intentioner, det amerikanska företaget har helt enkelt en dröm om att växa sig stora och krossa den engelska fotbollspressen, såhär sade ett Athletic-as nyligen till the New York Times:

 

 

"Vi kommer vänta ut varje lokal tidning och låta dem fortsätta blöda tills vi är de sista som står upp. Vi kommer suga dem torra på deras bästa talanger vid varje givet tillfälle. Vi kommer göra affärsverksamheten extremt svår för dem."

 

Trevligt? Knappast. Blir jag förvånad? Inte ett dugg.

 

Men samtidigt kan man undra hur smarta de som styr det skeppet egentligen är, den här karamellen dök upp för några veckor sedan i helt briljanta Private Eye nummer 1501 (26/7-8/8, 2019):

 

 

MER om the Athletic, den US-amerikanska sportsidan på internet som har varit ute på en spektakulär anställningsrunda inför deras introduktion i Storbritannien. Sidan leds av f.d Times-sportredaktören Alex Kay-Jelski - och de gör nu samma sak med Fleet Streets sportjournalism som Kerry Packer gjorde för cricketen på 1970-talet. Den senaste EI Addio att sluta sig till dem är Daniel Taylor från the Guardian och Observer, utsedd till årets fotbollsskribent de fyra senaste åren.

 

Rekryteringen av Taylor skedde först efter det att diskussionerna mellan honom och Daily Mail gick i stöpet. The Mail hade kontaktat honom för att ersätta Matt Lawton, som ska flytta till the Times - som försöker fylla hålet skapat av det faktum att Kay-Jelski värvat halva deras sport-team.

 

När diskussionerna med the Mail inte gav någonting fick Taylor höra av en annan fotbollsskribent om de sanslösa summorna the Athletic erbjuder. Han kontaktade dem och resultatet blev ett erbjudande som representerar en 75 procentig höjning av hans nuvarande lön - tillräckligt för att bryta lojaliteten för vilken hårt arbetande Grauniad-journalist som helst.

 

Det betyder att sportavdelningen på the Guardian och Observer nu står inför en kris lika stor som den som råder hos deras rivaler: i tillägg till Taylor har de förlorat Amy Lawrence, Stuart James och Dominic Fifield till the Athletic.

 

* * *

 

De ska alltså samla de bästa skribenterna, men har i mångt och mycket bara rekryterat skit - och dessutom för väldigt mycket pengar. Men den i särklass bäste, herr Daniel Taylor, årets fotbollsjournalist i England de senaste fyra åren, hade de inte ens kontaktat, det gjorde han själv! Har heller inte sett några rapporter om att de hört av sig till the Beast, så man undrar ju om det är USA:s motsvarighet till Morgan och Ola-Conny som tilldelats uppdraget att rekrytera de bästa fotbollsmurvlarna.

 

 

 

TAR INTE UT NÅGOT I FÖRSKOTT, MEN JAG GILLAR DET JAG HÖR OCH SER AV MASON GREENWOOD

Tycker det är roligt att en 17-åring får chansen i Uniteds förstalag och att han dessutom ser ut att kunna bli en riktigt bra fotbollsspelare. Han verkar dessutom vara seriös och verkligen vilja spela för oss. Glädjer mig väldigt mycket åt den lilla ungdomsgruppen som Ole lyft fram, förutom Greenwood har vi ju även Chong, Gomes, Tuanzebe och Garner. Jag är helt klart för att man tar lite ojämna resultat men satsar på dem, istället för att köpa namn som passerat sina karriärstoppar och ser United som en sista bra lönecheck.

 

När jag sedan läste den här artikeln om unga Greenwood blev jag inte mindre glad, sug på de här raderna och be en stilla bön för att Pogba och Lingard inte sätter klorna i grabben:

 

 

"Men tro inte för ett ögonblick att Greenwood är någon stöddig uppkomling. När Uniteds trupp gick ut och åt middag under en ledig kväll i Perth under den första delen av försäsongen stannade Greenwood kvar på hotellet, helt enkelt för att han anser att han har mycket kvar att göra innan han på riktigt kan ses som en förstalagsspelare."

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624088-mason-greenwood-ar-den-mest-instinktiva-avslutaren-manchester-united-har-producerat-pa-manga-ar/

 

 

 

LINGARD OCH RASHFORD... ELLER:

 

Ni som läser här regelbundet känner redan till mina känslor inför den här gossen som i december i år fyller 27, men har en 12-årings beteende, precis, herr Jesse Lingard, eller JLingz (fort, ge mig hinken!), som han kallar sig själv. Tidigare har jag varit beredd att komma med alla möjliga sorters ursäkter för han polare och United-lagkamrat, Marcus Rashford, men jag måste erkänna att även det börjar bli svårare och svårare.

 

Kan även konstatera att det är fler United-fans än jag som har börjat tröttna på deras upptåg i kombination med deras brist på prestationer på planen.

 

Tydligen har duon fått vittring på denna kritik och i en mer koordinerad ansträngning än vad de lyckats få fram ute på planen under hela säsongen postade de tidigare "0.012" på deras respektive Instagram-konton, ingenting annat, ingen kontext.

     

 

 

Det fick säkert många att börja fundera på vad de menade. Jag tänkte att det i Rashfords fall handlade om andelen lyckade frisparkar han slår på en säsong och i Lingards fall att det var andelen fungerande hjärnceller i hans huvud.

 

Så var det inte, istället handlade det om det här, ur en artikel av Claudia Romeo i Business Insider från den 29:e juni 2017:

 

 

"Den mest graverande statistiken är att endast 180 av de 1,5 miljoner spelare som spelar organiserad ungdomsfotboll i England någon gång kommer spela en match som Premier League-proffs. Det är detsamma som 0.012%"

 

Det är verkligen en perfekt summering av dem, särskilt av Lingard. I hans huvud är det faktum att han nått professionell status i Premier League slutet på det hårda arbetet, inte början, vilket det borde vara för alla spelare med någonting innanför pannbenet.

 

Föreställ er Keane fira / skryta om det faktum att han blivit ett fotbollsproffs.

 

Självklart uttryckte Red Issue's briljanta Twitter-sida det hela mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra:

 

"The Fresh Princes of Bell End have attempted to hit back at their critics, with 'cryptic' insta posts that supposedly indicate the percentage of active footballers in England who make it as PL professionals:

 

 

Of course, the preening pricks thinking they've made it just by being a pro is a major part of their problem. But nice to see some coordinated teamwork from them - perhaps they should try it on the pitch once in a while."

 

Helt suveränt och "The Fresh Princes of Bell End" får mig fortfarande att skratta högt.

 

Inte blev det bättre när ett United-fan några dagar senare dök upp på Twitter och skrev att han under en promenad träffat Rashford och tagit en bild med honom. Det är helt ok och bra av den unge prinsen att ställa upp på det, men hur fan ser han ut?!

   

 

 

Ett halsband med riktigt feta gangsterlänkar och "Rashy" tryckt på det. Vet inte ens var jag ska börja, men ett tips är att så länge du inte vunnit rubbet och gjort allt på den stora scenen, kan det vara en bra idé att köra ner huvudet och bara jobba hårt. När du har lett United ur den djupa, djupa skit vi nu befinner oss i, öst in mål och dragit in ett antal titlar, då kan du klä dig och uppföra dig hur fan du vill, men inte innan dess. Dags att slå en signal till Arsenal snart, han skulle passa in perfekt där nere!

 

En del av problemet med United är såklart att det här är indikativt för klubben, varumärket framför fotbollen och klubben uppmuntrar den här skiten. I en riktig fotbollsklubb, som inte definierar framgång efter hur hög profiten blir, skulle man inte tolerera det här, men så är inte fallet i United. Det händer förmodligen, men jag kommer inte ihåg senast några City-spelare var ute på sociala medier för att kränga någon urusel after shave, särskilt efter att just ha bjudit på en insats som inte kan kallas något annat än skamlig för alla som kallar sig själva professionella och sedan inte ens orkar applådera samma fans som just hostat upp en förmögenhet för att se dig spela. United är perfekt för putsade fotbollsspelare som vill vara ett "varumärke", tills det ändras kommer United fortsätta vara en affärsverksamhet som råkar spela fotboll.

 

Avslutar med en hälsning från JLingz i öknen:

https://www.instagram.com/p/BvfK9c6Dfhz/

 

 

 

ENGELSKA TIDNINGARS ENASTÅENDE HYCKLERI

De flesta här vet hur de engelska tabloiderna är uppbyggda. Sensationsnyheter, skvaller, kändisar och många mer eller mindre nakna kvinnor på stora bilder. En av dessa "rödtoppar", Daily Mirror, anser sig vara lite finare och menar att de inte sysslar med den smutsiga journalistiken som hör hemma hos The Sun, Daily Star och andra blaskor. Med det menar de att de inte visar bilder på halvnakna kändisar. Har dessutom kändisen i fråga viktproblem och tidningen får tillgång till bilder där hon frossar i hamburgare och gräddiga kaffedrinkar, då avstår de från att göra någon artikel om det, oftast...

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/08/17/11624080-topless-kerry-katona-glufsar-i-sig-en-burgare-pa-stranden-pa-semestern-i-grekland/

 

 

Här följer några fler exempel från helt briljanta Private Eye:

 

Private Eye, nr 1497 (31 maj - 13 juni 2019):

   

 

"DET ÄR helt rätt att ITV har bestämt sig för att lägga ner The Jeremy Kyle Show... ett program som utnyttjade andra människors misär och olycka," stormade ledarsidan i Daily Mirror den 15:e maj. "Att pusha de sårbara till extrema längder eller använda påhittade format för att uppmuntra konfrontation är inte underhållning utan ett grymt utnyttjande."

 

Exklusiva rapporter avslöjade att gästerna "hetsades, bearbetades med alkohol och fick INGEN eftervård" och att personalen "underrättades om att lägga på telefonen när sårbara människor ringde och att de fick en utskällning när de gav ut numret till hjälplinjer." Tidningen letade t o m upp två f.d gäster som sade att de hade funderat på att ta självmord efter deras framträdanden i programmet.

 

Så eldigt fördömande var the Mirror's rapportering att man nästan glömde det symbiotiska förhållande tidningens egen hemsida under lång tid hade med The Jeremy Kyle Show, där publicerade de andfådda, dagliga rapporter om programmet för läsare med jobb att gå till som inte kunde se vartenda avsnitt. Rapporterna dök upp under sådana genomtänkta och respektfulla rubriker som "Pappa slog sin dotter och skickade barn till skolan täckta av bajs - men han ÄR INTE ledsen"; "Otrogen vidrig mormors smutsiga sexakt med älskaren medan hon låg i sängen med barn"; "Jeremy Kyle Show-gäst anklagad för att ha fört upp ett knarkfyllt Kinderägg i sin vagina"; och "Avsky när en man säger till sin fästmö att tatuera in pedaler på fötterna efter att SONEN kallat henne 'lokal cykel'".

 

I tillägg till de regelbundna uppdateringarna gav sig the Mirror även ibland in på egna seriösa analyser, som i rapporten från den 12:e februari: "Jeremy Kyle Show: En tillbakablick på de åtta VÄRSTA uppsättningarna tänder NÅGONSIN."

 

 

"KYLE SHOWENS ANDRA SJÄLVMORD" tjöt framsidan på the Sun den 19 maj, gällande nyheten om att en f.d gäst som följde programledarens råd att lämna sin fru 2005 nu skyllde hennes efterföljande överdos på honom.

 

Avslöjandet följde andra "exklusiva nyheter" från the Sun, inklusive det faktum att The Jeremy Kyle Show hade "bestraffats av Ofcom för att de använt en lögndetektor på en 17-årig tjej som verkade bedrövad av resultaten 2013" och att grundaren av lögndetektorföretaget 2008 hade dömts för att ha förvrängt rättvisans gång.

 

Fick något av detta the Sun att avstå från att regelbundet ge självaste Kyle utrymme i tidningen som gästkolumnist sedan åtminstone 2009, och anställa honom för att fronta deras "Sunemployment Roadshows" varje sommar under de senaste åtta åren? Nej; men det verkar som att ägaren News UK har blivit otroligt blygsam gällande deras samarbete med programledaren sedan tragedin.

 

En sida på the Sun's systerradiostations hemsida med rubriken "Jeremy Kyle kommer till TalkRadio" var förra veckan utbytt och innehöll endast meddelandet "Nekat tillträde - Du är inte auktoriserad att tillträda den här sidan", och lördagspasset som Kyle började leda i augusti 2018 har under de två senaste veckorna istället fyllts av James Whale. Han är tydligen ett betydligt säkrare kort, detta då det var hela tre månader sedan han dömdes som skyldig av radio- och tv-sändningarnas vakthund Ofcom för att ha orsakat obehöriga brott i en aggressivt konfrontatorisk intervju med ett kvinnligt offer för sexuella övergrepp.

 

 

* * * * *

 

HÖJDPUNKTER från en enda dag på the Daily Stars hemsida förra veckan inkluderade berättelsen om hur tv-programledaren Caroline Flack hade "delat med sig intima detaljer från hennes sexliv i en frågestund på hennes Instagram".

 

Men det var inte bara det, modellen Ashley Graham hade "stoltserat med sin iögonfallande urringning" och "åkt på pinsamheten att ofrivilligt blotta sig själv", och "Storbritanniens yngsta lotterivinnare någonsin säljer bilder på sina kirurgiskt förbättrade tuttar för £50 (589 kr) bilden" på hemsidan OnlyFans, samtidigt som hon tydligen skryter om att "Jag är de PERVERSAS Robin Hood!"

 

Allt detta är såklart bara rent och roligt klickbete. Men sådana anständiga upptåg är inget för Star Onlines egen personal. Bara några dagar tidigare fick en reporter sparken efter att chefer upptäckt att han hade utökat sitt magra lönepaket genom att sälja videos där han själv masturberar till köpare på nätet.

 

Hans misstag var att han hade använt de nya faciliteterna tillgängliga för Star-skribenterna sedan de flyttade in i nya ägaren Reach's högkvarter i Canary Wharf för några månader sedan: en av hans mest lönsamma insatser filmades i omklädningsrummet tillhörande företagets gym.

LÖRDAG, 9 JUNI, 2018, manchizzle.com:

 

 

 

Följande rader är texten till ett tal som jag höll vid Manchesters historiefestival 7-8 juni 2018. Det handlar om Ahmed Mansoors situation och dess relevans för folket i Manchester. Jag har tagit den här sedan länge nedlagda bloggen om livet i staden ur sin pension för att publicera den här texten; med tanke på talets ämne kändes det passande att posta det här.

 

 

Om du skulle vilja veta mer om Ahmed Mansoor och Manchesters gatunamnskampanj kan du gå in här: https://freeahmed.net/

Ett eller två år efter det att jag flyttade till Manchester 2003 startade jag en blogg om livet i staden. Då jag lärde känna stället bättre blev mina inlägg alltmer kritiska. Jag började ifrågasätta vissa sätt som vi gör saker och ting på här. Min hemsida blev en plats för kommentarer och debatt. Och jag delade fritt med mig av mina åsikter på sociala medier.

Folket som bestämmer ville tysta mig, och alla de andra också. Det fanns varningssignaler. Jag hörde dem, men jag fortsatte att publicera. Och sen kom de till mitt hus tidigt en morgon. Tolv civilklädda säkerhetspersoner bröt upp dörren till mitt hem där min fru och jag låg och sov, tillsammans med våra fyra unga söner. Det var den 20 mars, 2017. Sedan den dagen har jag hållits på en okänd plats.

Det är väl inte sant, va? Vid någon tidpunkt där slutade jag berätta min berättelse och började berätta någon annans. Jag sitter inte i fängelse. Jag står här framför er, en fri kvinna i ett fritt samhälle. Fri att uttrycka mina åsikter. Fri att ställa frågor. Mannen som sitter i statligt förvar heter Ahmed Mansoor. Jag är här för att tala för honom.

 

 

 

Ahmed Mansoor är en pro-demokratikampanjarbetare, bloggare, ingenjör och poet som bodde i Sharjah, utanför Dubai, i Förenade Arabemiraten. Han mottog the Martin Ennals Award for Human Rights Defenders 2015, han kallas en miljon dollar dissidenten, detta p.g.a de otroliga längderna hans regering gick för att bugga hans iPhone. Men ett bättre namn på honom är den sista dissidenten. Den sista personen som berättade för oss om vad som verkligen händer för folket i emiraten. Det finns ingen annan. Ingenting följer honom, förutom tystnad.

Förenade Arabemiraten är en enväldig polisstat som har använt hela makten i deras auktoritet till att förtrycka oliktänkande och krossa reformer. 2011 skrev en liten grupp emiratier på en ansökan där man ville få valda företrädare. De samlades ihop och sattes i fängelse. Ahmed arresterades då och släpptes efter 8 månader. De gick ut i hungerstrejk. När han kom hem lyfte han upp sin unga son för första gången och pojken började skrika. Han kände inte igen sin egen pappa.

Men Ahmed lät sig inte tystas. Förra månaden hamnade han i en rättegång - tydligen utan en advokat - och dömdes till tio år i fängelse för att ha "publicerat falsk information, rykten och lögner om FAE" som "skulle kunna skada FAE:s sociala harmoni och enighet."

Vi vet inte var han är nu, men det finns alla anledningar att tro att han torteras.

Du har kanske hört hans namn på nyheterna. Sett en rubrik dyka upp på din telefon. Eller inte. Saker som sker långt borta verkar ofta vara lite oklara, som om de inte opererar i samma verklighet. Vi har alla så mycket att oroa oss för närmare hemmet.

 

Tittar mot Ancoats från Piccadilly Basin i Manchester, Kate Feld 2018.

 

Vissa spårvagnar i Manchester visar numera namnet "Etihad" som deras destination. På arabiska är Etihad ett substantiv som betyder förening eller allians.

2014 äntrade vår stad en allians med Abu Dhabi, det rikaste och mäktigaste av de sju emiraten. Abu Dhabi United Group, ägt av shejk Mansour bin Zayed al-Nayhan, landets vice premiärminister och medlem av kungafamiljen, har skrivit på ett bostadsavtal värt £1 miljard (11,7 miljarder kr) med Manchesters stadsledning. Detta skedde några år efter det att de köpte Manchester City Football Club och döpte om Eastlands-arenan till Etihad, efter det kungaägda flygbolaget, som blev klubbens officiella sponsor.

Vi känner inte till detaljerna i bostadsaffären, för Manchesters stadsledning har hållit det hemligt. En förfrågan som åberopade informationsfriheten avslogs p.g.a "risken för skador på kommersiella intressen." Men under det kommande årtiondet kommer det skapa 6,000 hem i östra Manchester.

Namnet på denna nya enhet är the Manchester Life Development Company: "sedan 2014 har vi noggrant planerat och förberett mark i Ancoats och New Islington," säger de i sin broschyr för deras första fastighet, Murray's Mills.

 

Det sista fotot i broschyren är en detalj från modellägenheten. På en hylla står en skivspelare, med The Verve's Urban Hymns-album noggrant positionerat under. Nära möbeln säger en bit grafisk konst: "This is The Place. We ❤ Manchester."

Det finns ett ord i texten som jag gillar: place making. Vad finns det innan place making händer? I skolan lärde jag mig att Christopher Columbus upptäckte Amerika. Är det det de menar med place making? Storbritannien har en fin tradition med place making över hela världen. Alla dessa linjer som dragits på kartan, skapar platser.

Var uppmärksam. Place making sker här, just nu. Vår stad säljs ut från under våra fötter och stadens gator fylls av människor som inte har någon plats. Ser du dem?

L.S Lowry skrev om sin konst i den originella moderna staden: "Ett industriellt landskap utan människor är ett tomt skal. En gata är inte en gata utan människor... det är dött som fårkött."

 

Abraham Lincoln-statyn, George Grey Barnard, Lincoln-torget Manchester.

 

1862 visste Mancunians exakt hur lätt självbelåtenhet kan förvandlas till medbrottslighet. Inbördeskriget i Amerika och Unionens bomullsblockad tog bort råmaterialet för vår industri. Lancashire hade såklart importerat tre fjärdedelar av bomullen som slavarna plockade nere i Dixie (sydstaterna i USA). Spinnerierna gick i dvala; familjer blev hungriga. Kravaller uppstod och folk ropade på att Kungliga flottan skulle bryta blockaden. Sydstatsflaggan hissades i Liverpool. Men efter en debatt i the Free Trade Hall röstade Manchesters spinneriarbetare för att upprätthålla handelsembargot. De formaliserade det i ett stödbrev till president Abraham Lincoln, med ett lätt redigerat citat från Självständighetsförklaringen: "alla människor är skapta fria och jämlika."

I ett brev tillbaka till "de arbetande människorna i Manchester, England" hyllade Lincoln deras aktion, vid höjden av bomullshungersnöden, som "en instans av sublimt kristet hjältemod som inte har överträffats under någon tidsålder eller i något annat land." Det är därför det står en staty av Lincoln inte så långt härifrån, på Lincoln-torget - hans namn är en del av vår stad. Precis som ordet Etihad.

Några av oss för ett kampanjarbete för att Manchester ska namnge en gata i staden efter Ahmed Mansoor, för att ära hans hjältemod. För att visa världen att det här fortfarande är en stad som anser att alla människor är fria och jämlika. Ett brev till kommunen och Greater Manchester-borgmästaren Andy Burnham med signaturerna från 34 icke regeringsanslutna organisationer, inklusive Human Rights Watch, Amnesty International och engelska PEN, argumenterade för att Ahmed Mansoor Street skulle vara "en passande hedersaktion att skänka en individ som förkroppsligar så många av kvaliteterna som staden firar som en nyckeldel av sin historia."

Det har inte kommit något svar från borgmästare Burnham. Manchesters kommunrådsledare Sir Richard Leese slog fast att det var stadens policy "att inte namnge gator efter någon som fortfarande lever eller inte har något band till staden."

I april 2017 namngav Manchester City FC en gata utanför Etihad-stadion Sir Howard Bernstein Way som ett erkännande till den f.d vd:n för Manchesters kommunledning och hans jobb med att "underlätta" FAE:s investeringar i Manchester.

I november 2017 anställdes Sir Howard Bernstein som "strategisk utvecklingsrådgivare" hos City Football Group.

 

 

 

Jag anser att historia är mer än historiska händelser. Den säger även vilka vi är. Och jag funderar: vad kommer de skriva om vårt Manchester? Kommer de säga att vi stod fast vid våra "respektlösa, karaktäristiska rötter"?

För mig känns det som att vi föredrar att se vår respektlöshet i backspegeln. Visit Manchester har utropat det här som det Radikala Manchesters år. Boka en radikal historierundvandring; det serveras te och kakor. Lär dig hur det känns att få ett matningsrör nertvingat i halsen medan din slitna kropp spjärnar emot och vill kräkas! Upplev erfarenheten av att gå in och än en gång berätta för dina svältande barn att ingen bomull betyder inget jobb, och inget jobb betyder ingen mat.

 

Men det är det radikalism kräver. Att agera mot dina egna intressen för att få till en förändring. Vägra att vara tyst, även när dit eget liv svävar i fara. Ahmed Mansoor visste vad som hände människor i de statliga säkerhetsfaciliteterna, men avslog erbjudanden om att ta honom ut ur emiratet. Enligt någon som arbetade nära honom ansåg Ahmed att det var hans jobb att dokumentera vad som hände i hans land: "Om de kommer och tar mig, kommer de och tar mig," var hans standarduttryck, och det levererades alltid med en axelryckning och ett mjukt, resignerat småskratt.

De kom och tog honom, och nu hör man endast tystnad.

Jag ska avsluta med en av Ahmeds dikter, översatt av Tony Calderbank. Den heter Final Choice.

I have no other means now

but a tight-lipped silence in the square and through corridors.

Since I have tried everything –

screams, chants, signboards,

obstructing roads,

and lying on the ground in front of the queues.

Cutting through the procession with eggs, tomatoes, and blazing tires.

Hurling burning bottles and stones.

Stripped naked in front of the public.

Carving statements in the flesh.

Walking masked in front of cameras.

Dressed in shackles.

Tied and chained to garden fences.

Swallowing rusty razor blades and splintered glass.

Hacking off fingers with a machete

and hanging myself from the lampposts.

Dousing the body with kerosene

and setting it aflame

I have tried all this, but you didn't even turn to look.

This time, I swear

I won't utter a word, or move.

I will stay the way I am

until you turn to look

or until I am petrified.

 

Stillbild från en föreställning på Manchesters konstgalleri den 7 juni 2018, bild tagen av Peggy Manning.

 

Det här talet hölls vid invigningen av Manchesters historiefestival den 7 juni, 2018 på the Lowry och Valette-galleriet i Manchesters konstgalleri och den 8 juni, 2018, i All Saints Park, Manchester.

Arbetet från många journalister, researchers, aktivister och översättare bidrog till den här texten. Särskilt skulle jag vilja tacka Frances Perraudin och Helen Pidd från The Guardian och Jennifer Williams på the Manchester Evening News; Nicholas McGeehan, Manu Luksch, Peggy Manning, Susan Ferguson, Benjamin Feld och Manchester Amnesty International; och Tony Calderbank, översättare av Ahmed Mansoors poesi. Tack också till Manchesters konstgalleri och Manchesters historiefestival för deras hjälp och stöd.

(c) Kate Feld 2018 katefeld.com

 

Roy Keane och (infälld) Brian Murphy.

 

 

 

AV: Harry Clarke, the Irish Independent, fredag 12 juli, 2019:

F.d Bohemians-målvakten Brian Murphy har pratat om hur "otroligt" det var att jobba under Roy Keane och han gav även en inblick i hur Cork-mannen hanterade spelarna i omklädningsrummet.

Murphy lämnade Swansea City 2006 för "sin mentala hälsas skull" och återvände till Irland där han skrev på för Bohemians och då han påstår att han trodde att det skulle vara slutet på hans tid på andra sidan vattnet, säger han att han helt enkelt inte kunde säga nej till ett erbjudande från Keane och Ipswich året efter.

"Ipswich dök upp med Roy Keane och jag tänkte med min familj, 'hur säger man nej till Roy?' Jag får kanske aldrig den här möjligheten igen," sade Murphy då han talade vid the Gaultier GAA 'Resilience Forum'.

"Folk har en åsikt om Roy, jag gillar verkligen mannen. Från snacket vi hade med honom som spelare eller tränare så övertygade han mig till sist om att åka tillbaka över till England."

Murphy skadade vristen och återvände hem åtta månader senare, efter att Keane fått sparken men han insisterar på att han bara har goda minnen av mannen från Cork.

"Roy är Roy, han var otrolig att arbeta under och han har många åsikter. Vi hade ett par irländska grabbar i omklädningsrummet. Jag tyckte synd om Damien Delaney ibland," tillade Murphy.

"Han hatade Damo av någon anledning. Damo var lite flashig, han brukade ha en baseball-keps på sig bak och fram och en amerikansk fotbollströja och de kommer från varsin sida av floden i Cork.

"Efter en match, om Damo hade gjort något misstag, så var Roy den första att ge sig på honom och han fullständigt mosade honom. Han krossade honom."

"Vi mötte Leicester borta och vi hade spelat otroligt bra i första halvlek. Det blev oavgjort, vi var riktigt dåliga i andra halvlek och kämpade som galningar för att rädda en poäng. Det var som natt och dag om man jämför den första och den andra halvleken," fortsatte han.

"Vi satt i omklädningsrummet och alla satt i ett hörn. Roys snack kunde pågå i 45 minuter efter en match.

"Dopningstestarna kom in. Precis som alla som har testats för dopning inom sport vet, så när dopningstestarna introducerar sig för dig måste de följa efter dig, de måste se dig hela tiden under hela tidsperioden tills du lämnar in ditt urinprov.

"Roy kör sitt snack och, rätt eller fel, han pratar med en kille från London som var 19 år och han sade: 'Kolla, jag tror inte att du kommer bli något i det här spelet. Jag kan inte se dig bli tillräckligt konsekvent, du kommer troligen vara tillbaka i London nästa år och göra drive-by-skjutningar med dina vänner'.

"Vi alla satt där och tänkte, 'herregud'.

"Roy fortsatte, 'ena veckan ser jag dig kontrollera matchen, nästa match kan jag inte hitta dig på planen, men det är ok för jag skyller inte på dig, jag skyller på dina föräldrar för sättet de uppfostrade dig på'.

"Det beror på hur killen tar det men alla är olika. Till den sista killen han gick fram till sade han, 'vill du bli en fotbollsspelare, eller vill du jobba med att samla in piss som den där killen?' Och allt man ser är dopningstestaren i hörnet och den stackars killen visste inte vad som hände.

"Men det var Roy, han var så ärlig. Det var sällan han skrek och gapade på dig, han pratade alltid med dig och det gjorde det alltid lite mer personligt.

"Man kan hantera någon som skriker på dig, men när det är uträknat och rakt i ditt ansikte, är det mycket svårare att ta."

Spola fram sex minuter och se Murphy här:

   

Man har väldigt höga tankar om Mason Greenwood i Manchester United.

 

 

 

 

AV: James Ducker, Daily Telegraph, tisdag 6 augusti, 2019:

 

 

Den 9 maj på Old Trafford, kvällen då Manchester United delade ut sina efter-säsongen-priser. Efter en av de sämsta säsongerna på länge fanns det inte mycket att fira, men det fanns ett pris som lockade fram ett enormt jubel och den pristagaren var definitivt värd att hylla.

 

 

Mason Greenwood, som just hade gjort 30 mål på 29 matcher för Uniteds U18-, U19- och U21-lag och som då bara var tre dagar ifrån att bli klubbens yngsta spelare att starta en Premier League-match, vann klubbens eftertraktade Jimmy Murphy-pris. Ryan Giggs och Marcus Rashford återfinns bland de tidigare vinnarna av Uniteds pris till årets akademispelare och Greenwood var full av stolthet då han postade en bild på sig själv med den ikoniska silverbrickan på Instagram.

 

 

Vad han inte förväntade sig var att en av de första kommentarerna till bilden skulle komma från Julia Roberts, Hollywood-skådespelerskan som introducerade den här tystlåtna, anspråkslösa 17-åriga anfallaren för hennes 6,5 miljoner följare med tre applåderande emojis. Roberts två pojkar, Phinnaeus, 14, och Henry, 12, tillhör Greenwoods växande supporterskara, men trots det krävde meddelandet från Pretty Woman och Notting Hill-stjärnan en dubbelkoll.

 

 

Vad som har hänt under de efterföljande månaderna har introducerat Greenwood för en ännu bredare publik. En driftig första ligastart för United - i en 2-0 förlust hemma mot Cardiff City på säsongens sista dag - var den enda ljusstrålen under en annars miserabel avslutning på säsongen för laget och sedan dess har han inte tittat bakåt. United kan fortfarande komma att plocka in en ersättare för Romelu Lukaku om den belgiska anfallaren lämnar i sommar, men om de inte gör det kommer det till stor del bero på Ole Gunnar Solskjaers tilltro till Greenwood. United-managern har inte uteslutit att han kommer starta honom mot Chelsea på söndag.

 

 

Precis som den då tonåriga Rashford tog vara på möjligheten när den dök upp för den engelska anfallaren för 3,5 år sedan, har Greenwood till fullo utnyttjat Lukakus frånvaro med ett antal imponerande insatser under försäsongen. Höjdpunkten var målet mot Inter Milan i Singapore, där han skar in förbi Joao Mario med sin högerfot, innan han avlossade ett perfekt avslut med vänsterfoten genom en hel hög med spelare och in i bortre hörnet.

 

 

United anser att det är länge sedan de fått fram en sådan instinktiv avslutare och en spelare som är så tvåfotad att du kan vada igenom bilder på honom när han slår in frisparkar med vänsterfoten en gång, med högerfoten nästa gång och samma sak gäller straffarna och hörnorna. Solskjaer säger att han är "51 procent vänsterfotad, 49 procent högerfotad".

 

 

De visar höjdpunkter från Uniteds akademimatcher i förstalagets omklädningsrum på Carrington, klubbens träningsanläggning, så Greenwoods namn var redan omtalat bland seniorspelarna långt innan han faktiskt dök upp för att träna med dem. Ibland kilade Rashford och tidigare akademilagkamraten Jesse Lingard över för att se honom i aktion, precis som den f.d mittfältaren Michael Carrick, nu en av tränarna med uppdraget att guida Greenwoods stora talang rätt.

 

 

Hans introduktion till förstalagets träningar pratas det fortfarande om. På ett av hans första träningspass imponerade Greenwood på personalen då han körde slut på flera av Uniteds seniorförsvarare under en en-mot-en-övning där, för att citera en källa, han "nätade hur han ville, antingen med högern eller med vänstern". Men tro inte för ett ögonblick att Greenwood är någon stöddig uppkomling. När Uniteds trupp gick ut och åt middag under en ledig kväll i Perth under den första delen av försäsongen stannade Greenwood kvar på hotellet, helt enkelt för att han anser att han har mycket kvar att göra innan han på riktigt kan ses som en förstalagsspelare.

 

 

Rashford vet bättre än de flesta vad Greenwood går igenom och Solskjaer och hans tränare har uppmuntrats av ansvaret Rashford, Lingard och Scott McTominay tar för att se till så att tonåringen, och Uniteds andra akademiprodukter som är på väg fram, Tahith Chong, Angel Gomes och James Garner, känner sig hemma. Ibland är råden så enkla som att se till så att Greenwood och co är fullt medvetna om en klädkod eller lagets schema och Rashford har varit noga med att inte pränta in alltför mycket i Greenwoods huvud. "Han är en ganska avslappnad person så jag tror att det inte är bra för honom att konstant sätta saker i hans huvud," förklarade Rashford.

 

 

Greenwood blöder United. Han har varit ett fan sedan han var en liten pojke och det finns en bild på honom när han håller i Europacupen efter Uniteds triumf mot Chelsea i Moskva 2008 och han växte upp med Wayne Rooney som idol.

 

 

Det finns definitivt paralleller mellan sättet som United försöker skydda Greenwood från media och andra pressande saker på och Sir Alex Fergusons behandling av Giggs för 30 år sedan. Solskjaer har redan offentligt pratat om det och det är ett meddelande som även upprepas av hans tränarpersonal. Man kunde notera på turnén hur Greenwood snabbt fördes bort från ett rum där man gjorde mediaintervjuer och vid en kommersiell lansering i Singapore bad man konferencieren att inte ställa några frågor till ynglingen. Greenwood fyller inte 18 förrän i oktober och hålls till största delen även borta från MUTV, Uniteds officiella tv-station, åtminstone för tillfället.

 

 

Han växte upp i Wibsey, Bradford, hos föräldrarna Andrew och Melanie. Greenwood spelade för lokala laget Westwood Juniors som fem- och sexåring innan han upptäcktes av United vid en turnering, efter den blev han inbjuden till ett av klubbens satellitutvecklingscenter i Huddersfield.

 

 

Mark Senior var en av Greenwoods tidiga tränare och han minns en grabb som dök upp 20 minuter innan träningen för att träna själv och redan då hade han lika bra skottkraft i båda fötterna som pojkarna som var fem eller sex år äldre än honom. Och sen hade han snabbheten och skickligheten. "Han var blixtsnabb," minns Senior. "Så fort du visade honom ett litet trick eller någonting kunde han göra det själv direkt."

 

 

Snacket om honom gör gällande att Greenwood en gång gick till en friidrottsträning som U13-pojke och slog rekordet på 100 meter för sin åldersgrupp, men så kommer han från en idrottsfamilj också. Han äldre syster, Ashton, 20, springer för Trafford och går på Manchester Metropolitan Unitversity på ett idrottsstipendium där hon delar sin tid mellan löparbanan och en filosofiutbildning. Ashtons favoritgren är 400 meter och hon har ett personbästa på 55,71 sekunder och har rankats så högt som sexa i hela landet.

 

 

Andrew och Melanie har arbetat hårt för att hålla sina barn ödmjuka och för att de ska stå stadigt på jorden - och det syns tydligt. Greenwoods pappa arbetar fortfarande som ingenjör i Yorkshire-regionen, trots att familjen har flyttat till Manchester.

 

 

Det har hjälpt Greenwood att Kieran McKenna, tidigare hans tränare i U18-laget, nu arbetar med förstalaget. McKenna har varit en viktig person när det gäller att hjälpa till med att göra Greenwoods övergång så smidig som möjligt och t o m nu tar han honom, och spelare som Chong, Gomes och Garner, åt sidan innan träningarna, för att prata igenom dagens pass.

 

 

Men hjälp, råd och rätt miljö kan bara ta Greenwood en bit på vägen, resten är såklart upp till honom, men hittills har han gjort alla saker rätt.

Man Utd 4

Marcus Rashford 18 (straff)

Anthony Martial 65

Marcus Rashford 67

Daniel James 81

 

Chelsea 0

   

Marcus Rashford firar efter att ha rullat in bollen förbi Kepa då han gjorde sitt andra mål i matchen. Fotograf: Jason Cairnduff/Action Images via Reuters

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor på Old Trafford, the Guardian, måndag 12 augusti, 2019:

 

 

När man talar om premiärmatcher lär Manchester United känna sig glada med den här. De vann, deras nyförvärv såg samtliga ut att ha roligt och Ole Gunnar Solskjaer hyllades högljutt av alla fyra sidorna av arenan. Visst, det fanns en oförskämdhet i form av José Mourinho, i hans nya roll i tv-studion, där han påstod att Manchester Citys B-lag skulle ha en bättre chans att vinna Premier League. Men det här var den femte säsongen i rad United har vunnit sin premiärmatch och senast det hände i högsta divisionen var 1910 - samma år som Old Trafford öppnade sina dörrar.

 

 

Inte för att någon bör segla iväg alltför mycket riktigt än eller, för den delen, tro att Mourinho kan ha haft fel. Vinstmarginalen på 4-0 berättar inte riktigt hela berättelsen, särskilt när man tar med i beräkningarna den första halvleken där Chelseas spelare ofta var bättre än deras motståndare, träffade målramen två gånger och skapade alla möjliga farligheter.

 

 

Men till sist förvandlades det hela till en plågsam erfarenhet för Frank Lampard, som klev ut här i sin första match som manager för Chelsea. Särskilt Marcus Rashford utnyttjade Chelseas tillkortakommanden i försvaret, detta då han inledde målskyttet med en straff i den första halvleken innan han sprintade iväg och satte trean lite mer än en minut efter att Anthony Martial dubblat Uniteds ledning. Förödmjukelserna samlades på hög för Lampard och han fick genomlida den nu bekanta "sacked in the morning" läktarsången efter det att Daniel James bekräftade Uniteds överlägsenhet i den andra halvleken med ett sent debutmål, åtta minuter efter att han lämnat avbytarbänken.

 

 

Men den kanske mer träffande sången kom några minuter tidigare när the Stretford End klargjorde vad de tycker om Graeme Souness, den långvariga kritikern av Paul Pogba. Pogba hade just serverat matchens bästa passning, en passning som skar sönder hela Chelsea-försvaret och resulterade i att Rashford sprintade fram centralt och sköt in bollen förbi Kepa Arrizabalaga fram till 3-0. Pogba stod även för den avgörande passningen till James när han nätade med ett skott som tog på en motståndarförsvarare och efter den här uppvisningen kanske t o m Souness tvinga erkänna att den franska världsmästaren kan ge den här klubben mer positiva saker än negativa.

 

 

Pogba var den sista spelaren att lämna planen, han stannade kvar och applåderade den sektionen av the Stretford End som inte alltid har visat honom sådan värme. Det kändes strategiskt, som om han ville reparera en del av skadorna han åsamkade då han sade att han ville hitta en ny klubb.

 

 

Den andra halvleken var en konstig kapitulation från Chelseas sida för paradoxen i den här matchen är att under långa perioder passade de bollen med en större klarhet. De var absolut det bättre laget under de första 45 minuterna men hamnade ändå i underläge p.g.a Kurt Zoumas dåligt tajmade tackling som fällde Rashford inne i straffområdet. Det var ett lätt beslut för VAR-folket och trots att Kepa kastade sig åt rätt håll var Rashfords straff en spegelbild av den han så minnesvärt satte mot Paris St-Germain förra säsongen - kraftfullt avlossad, på målvaktens högra sida och fortfarande på väg uppåt när den träffade nätet.

 

 

Fram tills den händelsen måste Lampard ha känt sig uppmuntrad av den äventyrliga inställningen i hans lag. Tammy Abraham, spjutspetsen i deras nya anfall, hade avfyrat ett skott från 20 yards (18,2 meter) mot David de Geas högra stolpe. Mason Mount, som opererade i nummer 10 rollen (trots att han bar tröja nummer 19), såg ut att vara övertygad om att visa att han kan blomstra på den här nivån, efter att ha spenderat förra säsongen på lån hos Derby County i the Championship. Pedro hade en av sina bättre matcher och Ross Barkley var snabb att stödja Abraham när laget gick framåt.

 

 

Men United behövde ledningsmålet för att vakna till liv och t o m då hade Chelsea tillräckligt med chanser för att känna sig plågade då de gick till halvtidspausen i underläge. Särskilt Emerson hade otur när hans stigande vänsterskott passerade De Gea men träffade ribban. Aaron Wan-Bissakas räddande tackling på Barkley ledde till ett mäktigt jubel från hemmapubliken och Harry Maguire, en annan debutant i Uniteds fyrbackslinje, vann många nickdueller under en dag när Solskjaer inte ens inkluderade Chris Smalling, Phil Jones eller Marcos Rojo bland hemmalagets avbytare. Men totalt sett var den inledande timmen inte alls enkel för Uniteds nya försvar och stundtals hade de tur. Chelsea var, kanske, bara alltför naiva för att straffa dem - alltför öppna, alltför slösaktiga i offensiven och alltför tjänstvilliga i markeringsspelet.

 

 

Det finns även en fantastisk statistik från Premier League-eran som visar att United aldrig har förlorat någon av de 280 matcher där de har haft ledningen i halvtid på deras hemmaarena (264 vinster och 16 oavgjorda). Det börjar även bli alltmer klart hur Solskjaer tänker ställa upp sina offensiva spelare den här säsongen. Här startade han med Andreas Pereira precis bakom Martial, i den mest framskjutna positionen. Men det fanns tillfällen då Jesse Lingard, som började till höger, bytte position med Pereira medan Martial och Rashford gjorde samma sak till vänster. Martial har tagit Romelu Lukakus tröja nummer nio och han avslutade definitivt som en nummer nio när Pereira skickade in inlägget som ledde till Uniteds andra mål

 

 

Pereira rättfärdigade sin startplats. Det gjorde Scott McTominay också. Maguire och Wan-Bissaka kan reflektera över en tillfredsställande start (folk som höll ögonen på Maguire noterade också att anfallet som ledde fram till 4-0 målet började med att han tog bollen av Abraham precis utanför hans egna straffområde). James såg euforisk ut och mot slutet av matchen kändes Old Trafford som en belåten plats. De sjöng t o m Mourinhos namn, vilket framkallade en vinkning från deras f.d manager.

Reality-TV-stjärnan Kerry Katona tryckte i sig maten med stor aptit då hon njöt av solen på semestern på Mykonos

   

Man kunde se Kerry Katona glufsa i sig en burgare på stranden i Grekland. (Bild: BACKGRID)

 

 

 

 

AV: Mirror.co.uk, måndag 17 juni, 2019:

 

 

Kerry Katona har fotograferats då hon glufsade i sig en hamburgare med stor aptit medan hon solade topless på stranden på semestern i Grekland.

 

 

Reality-TV-stjärnan avnjuter nu en avkopplande semester på Mykonos och sågs sola i sanden.

 

 

Kerry, 38, glufsade även i sig en hamburgare och vad såg ut som en iskaffe täckt av grädde.

 

 

Hon såg glad och avslappnad ut med en skinande leende på läpparna när hon till fullo njöt av sin lediga tid.

 

 

Bilderna kommer bara några dagar efter det att Kerry slog tillbaka mot troll hon påstod hade kritiserat hennes vikt, hon insisterade på att hon går på ett bootcamp för viktnedgång och att hon är nöjd med sin storlek.

 

 

I ett inlägg på Instagram skrev hon: "Så några bilder på mig har dykt upp online!!!

 

 

"Ja jag har lagt på mig lite vikt men jag är lycklig!! Jag är stolt över min kropp!!

 

 

Hon tog även en gräddig iskaffe. (Bild: BACKGRID)

 

 

 

"Jag ser kanske inte sexig ut men jag kände mig det!! Det viktigaste är att mitt huvud befinner sig på den bästa platsen det varit på flera år och det är det som betyder något!!

 

 

"Jag går på bootcamp för att få en spark där bak och för att hålla mitt psyke på rätt spår!!

 

 

"Vi har alla upp- och nedgångar det är hur vi hanterar dessa nedgångar som visar vår styrka!!!

 

 

"Ingen känner sig någonsin riktigt bra av att lägga på sig vikt men låt det aldrig styra ditt liv!!!

 

   

Kerry avnjuter en avkopplande strandsemester (Bild: BACKGRID)

 

   

Hon såg glad och leende ut då hon till fullo njöt av sin lediga tid (Bild: BACKGRID)

 

 

 

"Andra människors åsikter om mig angår inte mig!!!

 

 

"Och låt oss vara ärliga om jag inte lade på mig vikt och gjorde mig av med det hade jag inte någon karriär!!!!!

 

 

"Lycka kommer inifrån! Jag känner mig välsignad och tacksam och sänder er alla massor av positivitet och kärlek! VAR SNÄLLA MOT VARANDRA."

Historierna Gary Neville och Robbie Savage berättar om initieringarna på 1990-talet kan ses som grabbar som är grabbar, men det är på tiden att klubben erkänner att i vissa fall skadade kulturen liv

   

Manchester United-spelare, inklusive Gary Neville och David Beckham, på the Cliff 1995. Båda har skrivit om initieringskulturen i klubben. Fotograf: Albert Cooper/Mirrorpix

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 30 december, 2018:

Precis som Gary Neville kan intyga så var det inte hans mest njutningsfulla upplevelse som ung och lovande spelare i klubbens lärlingssystem att älska med Clayton Blackmore inför hela Manchester Uniteds förstalag.

Inte den riktiga Clayton Blackmore, såklart. Men spelarna som kom på leken som kallades "Shag Sunbed" - du kanske minns Blackmores solbränna som satt i året runt - gjorde sitt bästa för att få det att se äkta ut, de satte fast en bild på honom i naturlig storlek på massagebänken, smög på lite Barry White och tittade sedan på när Neville, eller vem det nu var som kallades in, var tvungen att dansa runt bänken, förföra sin man och, inför alla, simulera sex, med ljudeffekter och allt. "Jag kan inte förklara hur oerhört plågsamt det är för en 16-åring inför en publik bestående av ens hjältar, som Mark Hughes och Bryan Robson," skriver Neville i sin självbiografi.

Inom fotbollen känner de till det här som initiationsceremoni kulturen. Eller hazing (skända), som det heter i USA. Men det här var inte en engångsföreteelse, som en del av processen att lära känna en spelare, utan det var mer en standard-del av livet på Old Trafford. Och oavsett hur förnedrande det än må ha varit, så var det ofta bättre att göra vad som krävdes istället för att riskera straffen som sattes ihop av de äldre lärlingarna eller förstaårsproffsen.

Ett av dessa var känt som "The Lap", det gick ut på att pojken lade sig på massagebänken och tittade ner genom hålet, medan spelarna ställde upp sig och sparkade en boll i hans ansikte. Ibland handlade det om en hagelstorm av knytnävsslag mot armen tills den domnade av, eller att slå en boll inlindad i en handduk mot huvudet, något som kallades "The Bong". En lärling fick ta på sig flera lager träningsoveraller och barrikaderades sedan i bastun. Andra kastades in i en industriell torktumlare och fick åka runt där inne. Det finns t o m en berättelse om en pojke, den minsta i hans åldersgrupp, som blev bunden, utrustad med munkavle och lagd i en tröjväska som skulle med till Old Trafford på bussen.

Skämt, mobbning, grabbighet - vad du än vill kalla det är det lätt att förstå varför t o m starka karaktärer som Neville och Paul Scholes, för att inte tala om de som kanske inte ar så mentalt tuffa, har uttalat sig om att de hatade en del av grejorna som pågick och ibland var de rädda för att äntra omklädningsrummet.

Bara på skoj? Karaktärsbyggande? Många personer på både insidan och utsidan av spelet ser det så, ja, och det finns ingen tvekan om att många av de relevanta spelarna brukar dela med sig av dessa erfarenheter med en hel del skratt också. Berättelserna har blivit en del av det legendariska runt United, av många ansett som en viktig del i processen med att göra de unga spelarna som gick hela vägen tuffa. Fotbollsspelare som är som fotbollsspelare, grabbar som är som grabbar. "Generationer av fotbollsspelare måste ha gått igenom samma sak," skriver Robbie Savage, en annan United-student som gått igenom det, i sin självbiografi, "och det skadade ingen."

 

Autografjägare på the Cliff 1996. Fotograf: Matthew Ashton/Empics Sport

Förutom att det nödvändigtvis inte är sant. Under de senaste dagarna har jag fått reda på att en f.d spelare, nu i 40-årsåldern, tyckte det var så hemskt att han än idag lider av det, han liknar det vid posttraumatisk stress. En annan har lämnats med ångest, depression, tappat självförtroende och andra psykologiska ärr från vad som skulle ha varit de roligaste åren i hans liv. The Observer har fått reda på att pappan till en spelare undersöker möjligheten att starta någon slags stöd/aktionsgrupp för alla som påverkats av detta. Det är ännu tidigt, men idén börjar ta form - och inte bara för f.d United-pojkar, för det här var helt enkelt vanligt förekommande i andra klubbar också.

För att vara tydlig så handlar det inte om att försöka få kompensation - inte ens en ursäkt (även om en sådan skulle vara väldigt välkommen), mer ett erkännande om att, nej, det borde inte ha gått till så, att saker och ting gick för långt och en acceptans av att miljön som plockade fram så många fantastiska fotbollsspelare hade knäckande konsekvenser för andra.

Huruvida det kommer att komma från Old Trafford eller inte är jag inte helt säker på. Tidigare i år skrev klubbens jurist, Patrick Stewart, till en förälder och berättade att det skett ett antal "genomgångar" under det föregående årtiondet. Inget hade hittats som stödde förälderns påståenden. Detta skrev Stewart i väldigt tvära ordalag och lade till att det inte fanns någon poäng med att gå igenom det igen såvida inga nya bevis framkommit.

När jag frågade United om de skulle acceptera att det funnits en kultur av hazing - något som har förbjudits i vissa delar av USA - sade klubben varken ja eller nej, istället svarade de med ett uttalande som understryker hur viktigt de tycker det är att unga spelare mår bra. "Medan det är svårt att etablera existensen eller omfattningen av det här under tidigare eror, så tar klubben de här sakerna på allvar," stod det.

Men är det verkligen så svårt? Känner United till det stora antalet f.d spelare - David Beckham, Keith Gillespie, Ryan Giggs och fler än det finns utrymme att lista här - som öppet har pratat om vad som brukade pågå och, i vissa fall, tillägnades detta tusentals ord i deras självbiografier?

Om det var så svårt att fastställa sanningen skulle klubben kanske kunna bjuda in Nicky Butt för att berätta om hans upplevelser från de åren (han är, trots allt, deras akademitränare)? Eller, om de inte gör det, kan de väl titta på The Class of '92, dokumentärfilmen där stjärnorna från den generationen utförligt pratar om det? Kan United inte hitta någon av de andra spelarna som inte är kända namn men som har pratat offentligt om deras upplevelser? För det borde verkligen inte vara svårt överhuvudtaget.

Allt som egentligen kan sägas på den fronten är att när David Gill, klubbens vd då, skrev till samma förälder 2012 bekräftade han att han hade läst de relevanta styckena från Nevilles och Savages självbiografier. Gill sade att innehållet hade lett till fler frågor internt. Han hade "kollat igen med Sir Alex [Ferguson] och relevant personal och de har bekräftat att de inte känner till att några initiationsceremonier av den här arten ägt rum i klubben".

I så fall gjorde spelarna som kom på dessa lekar något väldigt, väldigt sällsynt, med tanke på Fergusons väldokumenterade rykte om att känna till allt som pågick i klubben. Ingen visste någonting, enligt United, förrän en förälder klagade. Men det är synd att Gill inte specificerade vilka han menade med "relevant personal", detta då Neville, ganska obekvämt, i sin bok påstår att vissa tränare inte hade några problem med att titta åt andra hållet.

Det värsta av alla straffen, enligt Neville, var att bli avklädd naken och få hela United-stället - tröjan, shortsen, strumporna och t o m numret på ryggen - ingnuggat med en stålborste doppad i läderfett på bara skinnet. "Jag tror att tränarna måste ha sett det som en del av vår utbildning," skriver han, "för de kunde titta ut genom fönstren på the Cliff [Uniteds gamla träningsanläggning] och se en lärling springa runt planen iklädd endast sina fotbollsskor, men då vände de bara bort blicken."

Kontrollen tappades, tillägger han, när en annan spelare blev så arg på alla straffslag att han började svinga tillbaka. "Kiddo fick nys om det och samlade alla andraårsspelare." Kiddo är såklart Brian Kidd, ungdomslagets tränare och, senare, Fergusons assistent.

Det grundläggande här är att oavsett om personalen minns det eller inte, så finns det så många bevis som pekar i samma riktning att det är en skam att United verkar vara ovilliga att acceptera det som fakta. Savage minns t. ex att vissa av hans lagkamrater var så skräckslagna inför vad som skulle kunna hända när de återvände till omklädningsrummet att de knappt kunde koncentrera sig på träningen.

Men han påpekar också i sin självbiografi att för honom var det inte överdrivet elakt, eller stört, bara en del av utmaningen med att bli en professionell fotbollsspelare - man körde ner huvudet, jobbade hårt och körde på. Vissa tog sig igenom det, andra inte, och vissa blev några av de bästa spelarna landet någonsin har producerat. De turliga är övertygade om att det hjälpte hela processen och för att gå tillbaka till den tidigare punkten, det skulle vara fel att tro att det här bara är en United-sak - eller att det bara är inom fotbollen som humorn är så här brutal och oförsonlig.

De gjorde t o m en storyline av det i The Inbetweeners en gång, detta då tre av huvudkaraktärerna går längre än vad som någonsin kan anses vara lämpligt för att ställa in sig hos några studenter vid Warwick-universitetet - Neil häller i sig en cocktail av orangeade (apelsinläsk) blandad med cigarettfimpar, Jay slår sig själv i ansiktet och Will äter ett bonsaiträd.

Men, tillbaka i den riktiga världen, är det inte så roligt när man hör berättelsen om en spelare i en klubb som numera stammar p.g.a den "blacking" han fick genomlida på 1980-talet - det involverade att man brottade ner en ung lärling medan deras testiklar smetades ner med svart skoputs. Det fanns även en övning som kallades "The Teapot" där man vände på offret och ställde en varm behållare på hans skinkor.

I United fanns det en annan övning organiserad av första- och andraårsproffsen i klubbens spelarbostäder där de samlade de unga pojkarna, satte på en pornografisk video och den första spelaren som fick erektion fick ett straff, vanligtvis en massa slag. Det var en tuff skola och om United verkligen ville ta reda på exakt vad som hände borde det inte vara svårt. Fråga bara de relevanta spelarna, läs böckerna, se filmerna. Men det är kanske det som är den relevanta frågan här: vill de verkligen veta?

 

 

 

 

 

AV: Ewan MacKenna, Pundit Arena, måndag 29:e april, 2019:

 

 

För några år sedan sipprade en berättelse ut och började vevas runt inom Premier League-kretsarna.

 

 

Manchester United var desperata att förstärka sin trupp då klockan tickade på och sommarens transferfönster var på väg att stänga, så det kom som en överraskning för en tekniker med en Sky Box då han skickades hem till en av klubbens exekutiva med en nyckelroll gällande att plocka in nya spelare. Men snart skulle han råka ut för en ännu större överraskning, nämligen när han samma morgon möttes i dörren av personen i fråga, fortfarande iklädd sin pyjamas. Fotbollsvärlden var ute och avslutade transferaffärer och det här var deras faktiska kontrollcenter.

 

 

Det berättades inte som ett skämt men det visade vilken fallen gigant klubben snabbt höll på att förvandlas till.

 

 

Om gårdagen var dålig mot ett Chelsea-lag i allvarlig utförsbacke, som betyder att det inte blir något topp-4 i en liga med två excellenta klubbar, ett bra lag och en massa skräp, så var det ändå inte det värsta. För särskilt förra veckans match var kulmen på så mycket som har pågått så länge.

 

 

Även om du har följt den gradvisa försämringen droppe för droppe och sett hur rädslan och skräcken inför att åka till Old Trafford försvunnit efter Alex Ferguson var det ändå ganska fascinerande att se. Det var inte bara det att deras rivaler från andra sidan stan bidade sin tid och plockade isär United som om det bara var ännu ett mittenlag de ställts emot, det var så mycket mer.

 

   

 

 

 

Som ett exempel, och det här är innan matchen startat och långt innan den oundvikliga utgången, så startade alltså en klubb som har spenderat £801m (10,06 miljarder kr) på transfers sedan sommaren 2013 - för att inte nämna avbetalningarna, agentavgifterna och lönerna som idag på en global skala endast ligger bakom Barcelona - med tre mittbackar och tre djupt liggande mittfältare i hopp om att hålla i. Nuförtiden är det knappt någon som ens reagerar på det.

 

 

Det är den nya standarden. Det har blivit deras relativt sett sorgliga nivå.

 

 

De flesta kan peka ut hur förlusten mot Manchester City gick till. Det är inte svårt.

 

 

Bara genom att snegla på honom kan man se att för att vara en elitidrottare så är Romelu Lukaku överviktig, samma sak gäller Luke Shaw. Sen kan vi fortsätta. Ole Gunnar Solskjaers försök att väcka en generation fotbollsspelare så besatta av sig själva genom att ta dem till en gammal träningsanläggning ledde till att han fick känna sig fånig och besöket gav inte hans spelare någon inspiration. Den sällan använda Matteo Darmian dök upp från ingenstans för att spela i stormatchen och det valet stank av desperation och aningslöshet. Alexis Sanchez är antingen en tragedi eller en komedi, som klubbens bäst betalde spelare har han mest fått följa matcherna från bänken, därifrån har han sett ett försvar som är i så desperat behov av investeringar att de nu förlitar sig på Ashley Young, Phil Jones och Marcos Rojo.

 

 

Och sen har vi Paul Pogbas pågående tillbakagång in i det absurda. Använd som huvudkreatör kunde han inte få fram bollen som länken mellan mittfältet och anfallet och när han misslyckades med sitt huvudsakliga jobb joggade han slött omkring och gav inte dem bakom sig någon som helst täckning. Genom hans karriär har det inte funnits tillräckligt många tillfällen där man kan kalla honom en stor spelare, som vissa fortfarande gör, och man har inte fått se tillräckligt för att tro att han har potentialen att bli en stor spelare. Kontrastera honom med hans landsman N'golo Kante som gör sitt jobb vart han än är och får dem runtomkring sig att se bättre ut.

 

 

Men apologeter för Pogba pratar om att han skulle växa i en annan klubb, vilket betyder att han vid 26 års ålder, som världens femte dyraste spelare genom tiderna, förlitar sig på andra för att kunna se bättre ut själv. Han är ojämn och det hjälper inte att hans attityd stinker. Oavsett hur underhållande Roy Keane än må vara så kan han ofta framstå som utdaterad då han refererar till känslomässiga parametrar istället för taktisk utveckling, men när det gäller det här ämnet har han inte fel. Man kan inte lita på Pogba och även om hans omklädningsrumsdanser kanske inte bidrar till hans insatser så är det ingen bra kombination att ha det fantastiskt och vara ett virus vid sidan av planen. Testa att matcha hans produktivitet på ditt jobb för att sedan posta hur du har det fantastiskt roligt, så kan du kolla hur din boss reagerar sen.

 

 

Därför kan de flesta peka på hur de förlorade mot Manchester City.

 

 

Men självklart är det bara symptom på varför de förlorade och det kommer de att fortsätta göra.

 

 

Ta Darmian som exempel, som de kastade så mycket pengar på i hans lönekuvert att rapporter säger att han avböjt erbjudanden från flera italienska klubbar, han är nöjd med att vara en liten fisk med en hajlön, istället för en lite större fisk med en mer passande ersättning. Solstolar på Titanic får ses som ett dåligt scenario, men United har nitat fast sina.

 

 

Ta Solskjaer också och hur bråttom de hade att anställa honom när de flesta managerna från lägre ligor hade glidit fram genom hans tidiga schema med en grupp som var så lycklig över att ha släppts fri från pressen från Jose Mourinho. United blev helt klart uppspelta av det lilla och av det kortsiktiga, de tog aldrig ett steg tillbaka och tänkte på framtiden längre fram på vägen.

 

 

Det här är exempel på den totala kulspruteinställningen via en avsaknad av planering och där det finns något som påminner om att tänka framåt riktas det åt helt fel håll.

 

 

Manchester City ville ha Alexis Sanchez för att han passade in i deras system som de är nära att perfekt fullända, men även med deras rikedomar hade han ett värdemässigt tak. United hade aldrig något som ens liknat ett system men ville knäppa deras rivaler på näsan, detta gjorde de genom att ge honom £500,000 (6,28m kr) i veckan. Allt handlade om hur de skulle uppfattas då de agerade som om att dra in magen var detsamma som att ha ett riktigt sexpack.

 

 

Det var samma sak med Pogba och han var den bästa indikationen på deras prioriteringar då. Nu funderar de inte bara på att behålla en spelare som kostar så mycket och erbjuder så lite, nu handlar det istället om att bygga ett helt lag runt en kille som faktiskt inte ens vill vara där, vad som för tillfället väger över för det beslutet är på nytt image. Han är en stilikon med många följare på sociala medier, så han hjälper dem att behålla och höja värdet på deras varumärke. Tyvärr är det det de har reducerats till.

 

 

Det är inte personligt längre.

 

 

För det handlar enbart om affärer.

 

 

* * *

 

 

Med det femte valet i 2019 års NFL-draft förra veckan valde Tampa Bay Buccaneers Devin White. Om du inte vet något om linebackern från det berömda Louisiana State-universitetet behöver du inte oroa dig. Vad som bör bekymra dig är lagets placering i draften.

 

 

De ägs av Glazer-familjen och de har inte bara varit bevis på familjens idrottskunskap, utan även på deras affärsbriljans och var deras prioriteringar ligger när det kommer till idrottslag.

 

   

 

 

Jon Grudens ledarskap är väldigt förbryllande för tillfället, men han var suverän när han tog över det laget 2002 och vann Super Bowl under sin första säsong där. Men om vi zoomar ut lite så har Glazer-familjen, när det gäller resultat, levt länge på det, precis som de har med det faktum att Alex Ferguson tapetserade över sprickorna som öppnades när de kom till Old Trafford.

 

 

Se på det på följande sätt. Det ironiskt kommunistiska systemet inom amerikansk sport betyder att de franchiser som har det svårt alltid ska kunna studsa tillbaka. Det är en trampolineffekt för de flesta, men inte för the Buccaneers. Sedan den där vinsten har de spelat 11 säsonger utan så mycket som en play-off-vinst. I deras sport är det bara the Browns som har ett sämre facit men i år de är stormrika medan det ser lika illa ut som vanligt för Tampa Bay.

 

 

Det är tärande men även en inblick genom nyckelhålet som berättar för oss att de inte ser det på det sättet.

 

 

För er version av att vinna är inte exakt likadan som deras.

 

 

1995 betalade Malcolm Glazer den dåvarande rekordsumman $192m (1,39 miljarder kr) för NFL-laget, vilket med dagens pengavärde blir $317,6m (3,02 miljarder kr). Men 2018 beräknade Forbes att deras värde låg på $2 miljarder (19,07 miljarder kr). Så trots att hans lag för det mesta må ha varit uselt har hans investering ökat nästan sjufaldigt.

 

 

T.o.m när hans spelare har förlorat har Glazer-familjen vunnit.

 

 

De som följde US-amerikansk sport på nära håll, eller t.o.m på halvnära håll, visste om detta. Det var därför som Manchester United 2005 exakt visste vad det var de fick. Hans metod att låna pengar och skriva över riskerna på klubbens egna tillgångar, detta fullständigt skriker om de värsta aktionerna för ultrakapitalistiska ideal, var även en varning gällande varför han gav sig in i detta. För honom var ett £800m (10,7 miljarder kr) köp ett fynd och det har visat sig att han hade rätt. Det betydde att när hans son Joel sade att de var "entusiastiska Manchester United-fans" skrek det lögn om det uttalandet.

 

 

Talande nog körde The Economist i maj 2005 följande rubrik: "Kan Malcolm Glazer, Manchester Uniteds impopuläre nya amerikanske ägare, göra en vinst i europeisk soccer?"

 

 

En profiltext från The Guardian runt samma tid kom med fler löften om vad som skulle hända härnäst.

 

 

"Glazers intresse i United kommer förmodligen från samma instinkt: han tycker det är ett fynd, trots att det kostade £800m (10,7 miljarder kr). Man kan se hans logik: det är förmodligen världens mest berömda sportklubb, deras arena är alltid utsåld och deras varumärke kan inte kopieras. Det gör det till lockande utsikter för en Glazer-inspirerad finansiering - att belåna en superstabil tillgång fullt ut för att kunna vrida upp den potentiella avkastningen. I övertagningsförslaget till United framkom det att Glazers direkta investering endast uppgick till en tredjedel av övertagningspriset."

 

 

Problemet för United-fansen sedan dess är att hans tillgång presterat så bra att det inte funnits någon större lust att göra förändringar. Det här är alldeles för värdefullt att riskera. I juni förra året redovisades rekordinkomster på £590m (7,41 miljarder kr). I år förväntas den siffran stiga till över £600m (7,53 miljarder kr). Om många funderar på varför Ed Woodward, efter hans kaosartade transferpolicy och bisarra manager-karusell, fortfarande är kvar så är anledningen väldigt uppenbar. Den är att man inte gör några drastiska förändringar när pengarna helt enkelt forsar in.

 

 

Sammantaget är det det mest självklara exemplet och den mest deprimerande berättelsen om vad modern sport har blivit. Att fylla fickorna medan man hoppas på bra resultat utan att egentligen bry sig. Älska eller hata dem, vad ett av fotbollens stora namn har reducerats till är deprimerande.

 

 

Det är inte så länge sedan Israels f.d premiärminister Ehud Olmert träffade Glazer-familjen, han är faktiskt ett United-fan och han erbjöd dem en check på en miljard dollar (9,5 miljarder kr) för att få köpa loss klubben av dem. De skrattade. "Det här är det starkaste varumärkesnamnet i hela idrottsvärlden," sade de.

 

 

Det är vad de först och främst har blivit. Ett varumärke.

 

 

Om det finns en utväg för Manchester United så handlar det om blodspengarna från Saudiarabien, vilket lämnar dem mellan en klippa och en hård plats. Var försiktig med vad du önskar dig, då det förmodligen är bättre att härda ut den här misären än att vända på det i krigsförbrytelsernas svallvågor.

 

 

En gång i tiden var de oslagbara, nu betyder det att det helt enkelt inte finns något sätt att vinna på.