Från höger till vänster finns det ett överflöd på karikatyrer gällande arbetarklasslivet

   

 

 

 

 

AV: Ken McLaughlin, följande är ett redigerat utdrag från Stigma, and its Discontent (https://www.cambridgescholars.com/product/978-1-5275-6750-4), av Ken McLaughlin i spiked-online.com, fredag 14 maj, 2021

 

 

Brittiska council estates har sedan länge stigmatiserats. De ses som platser befolkade av vad den högerpolitiske forskaren Charles Murray refererar till som "underklassen". Platser där arbetslöshet, fattigdom och tillhörande problem omarbetas till kulturella problem istället för ekonomiska eller politiska.

 

 

Ett framträdande exempel på en sådan stigmatisering var den nedsättande benämningen "chav", som äntrade den allmänna diskursen under det tidiga 2000-talet. Det refererade till en typ av antisocial, outbildad, ung person klädd i en särskild sorts kläder. Senare användes det av vissa som en förkortning av "council housed and violent" (ungefär: council house-boende och våldsam).

 

 

Bilden av en chav i media, vilket tv-program som Little Britain aktualiserar, ger liv åt rädslan för "dem" - de ociviliserade horderna som hotar och dränerar civilsamhället. Vanliga journalister ramar ofta in de mest extrema karaktärerna inom arbetarklassamhällena som representanter för en hel demografi. Titta på fallet med Karen Matthews, vars dotter Shannon försvann i februari 2008. Det ledde till en enorm förbrytarjakt innan det kom fram att Matthews själv hade gömt henne i hopp om att få lite belöningspengar. I the Observer refererades det till Matthews som "representativ för en otillräcklig underklass, ett trasigt samhälle, en föräldrageneration endast bekymrad över deras egna barnsliga känslor". På samma sätt tyckte en ledarkolumn i the Daily Express att "de fattiga" helt enkelt var "Karen Matthews-brigaden... kapabla att göra välfärdsberoende till ett karriärsval och spotta ur sig barn som de inte har några intentioner att stötta" (1).

 

 

I Chavs: föraktet för arbetsklassen diskuterade journalisten Owen Jones skillnaden på respons inom media gällande Madeleine McCanns försvinnande i maj 2007 och Shannon Matthews i februari 2008. Det förstnämnda fallet genererade tre gånger så mycket mediebevakning som det sistnämnda. Två veckor efter respektive bortförande var summan insamlad för att hjälpa till att hitta dem £2,6 miljoner (30,6 miljoner kr) för Madeleine, men endast £25,000 (294,700 kr) för Shannon. Många politiker, kändisar och journalister gick ut offentligt och hoppades att Madeleine skulle hittas levande och välmående; väldigt få gjorde samma sak för Shannon.

 

 

I ett försök att förklara denna skillnad noterar Jones hur familjen McCann var yrkesverksamma medlemmar av medelklassen, bildsköna och regelbundna kyrkobesökare. De representerade alltså ett nästan idealiskt porträtt av medelklasslivet. Familjen Matthews var nästan deras raka motsats. Shannons mamma hade sju barn med fem olika män, arbetade inte och såg ovårdad ut i billiga kläder. För medelklassmedia var hon inte "en av oss".

 

 

Självklart kom det fram att Matthews faktiskt var en hemsk person. Som jag redan har skrivit så hittades Shannon vid liv och välmående. Hennes mamma och hennes pojkvän hade drogat och kidnappat henne i hopp om att få lite belöningspengar.

 

 

Men istället för att Matthews sågs som en avvikelse blev hon snabbt representativ för en hel demografi i mediernas porträtteringar av invånarna i arbetarklassens council estates. Precis som Jones påpekar så genererade fallet med den seriemördande allmänläkaren Harold Shipman rättmätigt mycket avsky, men det ledde inte till att alla doktorer porträtterades som moraliskt depraverade.

 

 

När det demoniserade hyreshusområdet i Dewsbury, West Yorkshire, där Karen Matthews bodde som ett område befolkat av en vild och djurisk underklass som "breed for greed" (ungefär: förökar sig av girighet), som en konservativ stadsfullmäktige uttryckte det, tvingades media att ignorera vissa aspekter av fallet som inte passade in i deras berättelse. T ex så ignorerade de hur lokalsamhället hade gått ihop tillsammans för att hjälpa till och leta efter Shannon, hur de genomförde egna sökningar och grävde djupt i sina egna fickor för att hjälpa till och finansiera denna vädjan om hjälp.

 

 

Karen Matthews förs bort av poliser den 17 mars 2008 i Dewsbury, England.

 

 

 

Det verkar som att de värsta exemplen på arbetarklassmänniskor ofta porträtteras som normen. Skaparna av Little Britain, Matt Lucas och David Walliams, fick en del kritik för att de var två personer som utbildats i privatskola och var rika och sedan porträtterade karikatyrer av arbetarklassens liv. Men då han talade i deras försvar sa Lucas följande: "Om observationen bär på sanning och är rolig, varför ska det då spela någon roll vem som gör observationen?" För journalisten Richard Littlejohn "fångade Matt Lucas och David Walliams Burberry-klädda chavs helt perfekt den hemska verkligheten i så stora delar av vårt moderna landskap" (2). Sådana attityder är inte ovanliga i vissa kretsar. Det verkar som att många kommentatorer från medelklassmedia ser dem som bor i council estates som barbarer vid stadens portar, en massa att frukta så att de inte infekterar det "respektabla" samhället.

 

 

2020 ledde en ökning av kulturella känsligheter gällande ras och det ökande framträdandet av transpolitik och ideologi i mainstream-samhället till att Lucas och Walliams bad om ursäkt för karaktärer i deras tidigare program. De uttryckte ånger för att ha gjort sig roliga på bekostnad av etniska identiteter, "blacking up" (sminka sig mörkt för att se ut som en svart person) och för deras hånfulla porträttering av två transvestiter. De hade bråttom att slå fast att de inte skulle ta tillbaka dessa karaktärer i eventuella framtida programserier. Men det var slående att se att det inte kom några uppmaningar om en ursäkt - komikerna kände heller inget behov av att be om ursäkt - för den groteska karikatyren av arbetarklassmammor i form av deras karaktär Vicky Pollard.

 

 

T o m sympatiska porträtteringar av arbetarklasslivet, som Paul Abbots halvt självbiografiska tv-serie Shameless, som handlar om en familj som lever på välfärdsbidrag och har mycket sex, kan ytterligare förankra negativa attityder. Precis som kritiker har påpekat så samtidigt som serien är rolig och generellt sett sympatisk mot karaktärerna, misslyckas Shameless med att erbjuda någon slags diskussion om, t ex, avindustrialiseringen och förlusten av arbetstillfällen för att visa hur karaktärerna hamnade i situationen de befinner sig i. Istället ses fattigdom helt enkelt som ett livsstilsval av de "otillräckliga" fattiga. Med andra ord riskerar det att normalisera en situation som faktiskt är resultatet av sociopolitiska förändringar.

 

 

Beväpna stigmat

Genom att porträttera de värsta exemplen av den fattiga arbetarklassen som normen och inte titta in bakom livsstilarna hos de som bor i council estates porträtteras inte klass som en social relation, utan som en identitet - och för den fattigaste delen av samhället, underklassen eller prekariatet, ses det som en identitet de själva har valt och som de gillar att vältra sig i.

 

 

Porträtteringen av de fattiga som en underklass gör de även rasiserade. Deras uppträdande och materiella brist ses delvis som ärftligt, en beteendepatologi överförd från en generation till nästa. För många som tillhör den samtida vänstern är allt detta en form av "giftig klassgalla", en sorts "social rasism".

 

 

Men detta döljer den diskursiva kraften i stereotypen. För det här ofta bittra porträttet gör inte bara fattigdom naturligt. Det legitimerar även "den sociala undergivenheten hos de mest socialt och ekonomiskt missgynnade medborgarna inom staten" (3).

 

 

Vidare så argumenterar sociologen Loïc Wacquant för att det skulle vara ett misstag att se stigmatiseringen av arbetarklassen enbart som en produkt av politiska beslut som marginaliserar specifika grupper, som asylsökande och de arbetslösa. Det är mer en process som befäster och legitimerar ojämlikheter och orättvisor. Det gör att stadens fattiga kan stötas bort "till marginalerna och sprickorna i de sociala och fysiska rummen" (4).

 

 

I korta ordalag är det här vad sociologen Graham Scambler kallar "beväpningen av stigma". Skam och skuldbeläggning kombineras på ett sådant sätt att de fattiga kan ses som arkitekter till deras egen svåra situation och därför kan de ignoreras. Stigmatiseringen, ja, den konstanta degraderingen av arbetarklassen, oavsett i den giftiga formen som många politiker och mediekommentatorer använder, eller i de mer humoristiska porträtteringarna av komiker, hjälper till att kratta vägen för att utvidga kontrollen över de fattigaste delarna av samhället.

 

 

Med tanke på hur viktig social klass är för människors liv, är det helt otroligt till vilken grad det saknas i samtidens politiska debatt. Självklart finns det referenser där om man letar efter dem, men detta styrker bara poängen. Under tidigare årtionden figurerade klass och klasskonflikter högt i de allmänna och politiska diskussionerna. Idag råder en fullständig kontrast och klasskampens språk har i princip kastats över bord från den politiska diskursen eller, som vi diskuterat här ovanför, klass ses som en identitet istället för en social relation.

 

 

Många akademiker och kommentatorer skyller exkluderingen av klass från den politiska diskursen på högerlutande politiker, sociala kommentatorer och media. Men det är inte bara de på högerkanten som är ansvariga för den här utvecklingen. Många som ser sig själva som vänsterlutande och progressiva har också hjälpt till att odla ett politiskt klimat där en förståelse för klass har en reducerad resonans. Vändningen mot identitetspolitik och kamper om kulturellt erkännande, samtidigt som det ofta har radikala rötter, kan vara precis lika skyldigt till försummandet av klassmässiga relationer och analyser. Identitetsaktivister vill kanske förbättra möjligheterna och villkoren för en särskild grupp. Men ett sådant mål förbättrar inte för samhällets massor som en helhet. På det sättet hjälper faktiskt många av identitetspolitikens förespråkare till att befästa kapitalismen. Exploateringsprocessen kan med oförminskad styrka fortsätta, bara varje grupp är lika mycket exploaterad.

 

 

Stigmatisera allmänheten

Idag gör de som ser sig själva som politiskt och socialt progressiva allt för att se till så att inget stigma sätts på människor utifrån vissa attribut, mest notabelt när det gäller ras, kön, sexualitet och funktionsnedsättning. Men precis som "chav"-fenomenet visar saknas ofta den respekten i relation till de som befinner sig i de lägre nivåerna av klassamhället. Att förr prata om stereotyper hos vissa grupper av människor ledde till en känsla av överlägsenhet hos dem som pekade ut andra som annorlunda. Detta betydde t ex att vita människor hade en högre status än svarta människor, män än kvinnor, heterosexuella än homosexuella. Även om måltavlorna idag må vara några andra, så är retoriken ofta väldigt mycket densamma. Och det är slående att se att sådana stämningar lika ofta kommer från dem som placerar sig själva till vänster på den politiska skalan som från dem till höger.

 

 

Sorgligt nog saknas ofta respekten för samhällets missgynnade i tankarna hos de som, uppenbarligen, påstår sig stå på deras sida. Det är lätt att forma åsikten att sådana aktivister föredrar att tala för arbetarklassen istället för med dem. Deras respekt är stor för människor som är offer i behov av aktivisters välvilja och godhet. När arbetarklassmänniskor uttrycker sin ilska gällande hur saker och ting är, eller engagerar sig i den demokratiska processen för att ändra status quo kan aktivistrespekten snart förvandlas till illa dolt förakt om det är så att engagemanget och uttrycken tar sig en annan form än de som aktivisterna själva föredrar.

 

 

Demonstranter brakar samman gällande Brexit under en demonstration på Trafalgar Square den 12 januari 2019.

 

 

 

Det kanske mest slående exemplet på senare tid av den här formen av acceptabel intolerans var reaktionen mot de som röstade Leave i EU-folkomröstningen 2016. Efter det att resultatet kommit fram befann sig Leave-väljarna under attack från många kommentatorer som ser sig själva som liberala. Leave-väljarna karaktäriserades som att de drevs av antiinvandringsrasism och som att de saknade utbildningsförmågorna för att förstå vad som stod på spel i folkomröstningen eller fördelarna som medlemskapet i EU skänkt dem. Enligt den dåvarande Labour-parlamentsledamoten Chuka Umunna, ordförande för parlamentsgruppen som jobbar med social integration, hade det skett en "demonisering av invandrare" p g a den "förgiftade tonen i debatten under EU-folkomröstningskampanjen och därefter", och "vi måste agera nu för att säkra våra mångfaldssamhällen från de som kränger hat och splittring". Innebörden här är att de som röstade Leave hade lurats av antiinvandringsretoriken hos vissa kampanjarbetare, och att ett latent hat mot utlänningar befinner sig i farozonen för att släppas lös om man inte agerar för att säkra invandrarsamhällen.

 

 

Enligt Miqdaad Versi, director för mediebevakning hos Muslimska rådet i Storbritannien, ska resultatet ha "öppnat en Pandoras ask full av trångsynthet och islamofobi". Precis som Umunna delar han ut skulden till "den politiska eliten", som eldade på "en splittrande folkomröstningskampanj som demoniserade invandrare genom att sprida uppdiktade skräckberättelser, samtidigt som man vädjade till den lägsta gemensamma nämnaren". För Antonia Bright från Rörelsen för rättvisa är "Brexit resultatet av den åldrade, obevekliga rasistiska syndabocksutpekningen av invandrare av politiker här, som pågått i årtionden". Veteranparlamentsledamoten från Labour Diane Abbott deklarerade att "Brexit-omröstningen, oavsett vad du tycker om den omröstningen, har adderat ännu en vridning av skruven för den framväxande rasismen".

 

 

Det stod snabbt klart att många av de som bor i nationens sönderfallna och avindustrialiserade zoner hade röstat för att lämna EU. Långt ifrån försök att förstå varför detta var fallet inledde många av de som röstade för att stanna kvar deras egen demoniseringsprocess. En alltför vanlig slutsats var att den atavistiska vita arbetarklassen är för korkad för att förstå deras egna bästa ekonomiska intressen, och ännu värre verkar de vara helt hängivna uppdraget att riva ner alla multikulturalismens bedrifter.

 

 

I förordet i deras bok The Rise of the Right (Högerns uppgång), som analyserar varför stora delar av den vita arbetarklassen har lämnat the Labour Party, summerar Simon Winlow och Steve Hall det politiska etablissemangets klentrogenhet inför resultatet av folkomröstningen:

 

 

"Såg inte [Leave-väljarna] de enorma fördelarna med kulturell mångfald? Hur kunde de inte vara sympatiska mot de miljontals människor som lämnat deras ursprungsland för att resa tusentals miles (1 000 miles = 1 609 km) i sökandet efter något bättre?

 

 

"Nationen satt fast i ett grepp kopplat av en ny och elakartad form av rasism, påstod det liberala kommentariatet, och regressiva element inom den gamla vita arbetarklassen var dess drivande kraft. Oskyldiga proletärer hade lurats av karriärpolitiker som hade spelat på och förvärrat en bevarad kulturell antagonism mot den icke-vita befolkningen... Den vita arbetarklassen hade helt klart fallit offer för mörka krafter villiga att piska fram rasism och främlingshat. En ny era av dumhet och blinda fördomar började växa fram." (5)

 

 

Faktum är att t o m några kommentatorer som i allmänhet är medvetna om problemen med stereotyper gick väldigt långa vägar för att sammanlänka kampanjtaktiken för Brexit med hat mot utlänningar och t o m med mord. T ex så diskuterade sociologen Imogen Tyler en affischkampanj av UKIP med det underförstådda budskapet att landet översvämmas av icke-vita invandrare, och hur, bara några timmar efter affischlanseringen, den EU-vänlige Labour-parlamentsledamoten Jo Cox mördades på öppen gata av en vit nationalist. Slutsatsen var tydlig: mordet på Cox var inte en isolerad tragedi, utan en extrem manifestation av farlig mobbmentalitet. För Tyler är över hela Europa "återuppvaknandet och utvidgningen av fascistiska ideologier, praktiseringar och dess politik uppenbar på varje nivå och i varenda sfär av det sociala livet." (6)

 

 

Den sortens kommentarer är till för att antyda att om man är för EU placerar det dig på en högre moralisk nivå än de "trångsynta anti-utlänningarna" som röstade för Brexit. Det resonemanget förbiser bekvämt det faktum att EU faktiskt inte alls är för den fria rörligheten, annars hade vi inte sett alla dessa människor drunkna i Medelhavet. Det var EU som byggde "Fort Europa", en blandning av juridiska, byråkratiska och fysiska barriärer för icke-européer, de "andra". För många EU-supportrar hjälper felaktighetens dominans i den fria rörligheten tveklöst till att lindra deras moraliska samvete - de kan demonisera deras politiska motståndare samtidigt som de ignorerar den svåra situationen för de som inte ses som en del av oss, de som inte är européer.

 

 

Vi såg en liknande stigmatisering i full sving under Covid-pandemin. I juni 2020, precis då Storbritannien höll på att avsluta sin första nedstängning och började lätta på reglerna för socialt umgänge och reserestriktionerna, upplevde landet en liten värmebölja där temperaturerna uppgick till 30 grader i vissa delar. Skolorna var stängda och många vuxna kunde inte gå till jobbet, så många familjer, individer och grupper med vänner tog möjligheten att njuta av lite frisk luft och solsken på stranden. Vissa semesterställen, som Bournemouth, hade tusentals besökare och deras stränder var fullpackade. För vissa kommentatorer, som journalisten James Moore, representerade strandbesökarna i Storbritannien en "lumpen minoritet" p g a röran de lämnade efter sig och att de struntade i reglerna för social distansering, regler införda för att förhindra spridningen av viruset.

 

 

Vad som var intressant gällande en del av mediebevakningen av detta och andra "massamlingar" var sättet på vilket olika fotolinser, vinklar och distanser kunde ge olika uppfattningar kring antalet människor närvarande och nivåerna av hur många som struntade i eller följde regeringens riktlinjer. De värsta bilderna användes oftast och de tolkades av många som bevis för den lumpna mobben som förorenar civilsamhället. Väldigt lite tankeverksamhet ägnades till pressen på dem som kanske inte har trädgårdar eller stora hus, och som har få lokala bekvämligheter att bege sig till då de försöker hålla sig själva och deras barn sysselsatta.

 

 

Bristen på sammanhang och motivering gällande många aspekter av nedstängningen, det faktum att regeringens ministrar och rådgivare själva brutit mot reglerna och de motstridiga budskapen från epidemiologer när det handlar om det bästa sättet att uppträda på måste räknas in som faktorer i de individuella besluten om hur man bäst spenderar en sällsynt solig dag.

 

 

Stigma handlar ofta om de uppfattade karaktärsbristerna hos "vissa människor" och hotet dessa människor sägs utgöra mot den annars så sunda samhällskroppen. Kanske hjälper det till att förklara fientligheten mot människor som avnjöt en dag på stranden under några ovanliga dagar med solsken efter veckor av regeringspålagd nedstängning. Vi känner kanske inte till deras individuella demografiska status, men "vi" kan vara säkra på att "de" saknar samma moraliska status som "oss".

 

 

Så stigma här är inte enbart en beskrivare. Istället används det som ett vapen av regeringen, media och politiska aktivister för att förhärda åsikterna mot en viss del av samhället, oavsett om de röstade för Brexit eller är människor som sökte uppskov från nedstängningen.

 

 

 

 

Ken McLaughlin är en senior föreläsare och docent i socialt arbete vid Manchester Metropolitan University.

 

 

Det ovanstående utdraget publicerads med tillstånd av Cambridge Scholars Publishing

https://www.cambridgescholars.com/product/978-1-5275-6750-4

 

 

Stigma, and its Discontents finns tillgängligt att köpa från Amazon (UK)) https://www.amazon.co.uk/exec/obidos/ASIN/1527567516/spiked

 

 

Alla bilder: Getty Images.

 

 

(1) Chavs: The Demonisation of the Working Class, av Owen Jones, Verso, 2011(citerad i Garrett, 2018, s.75)

 

 

(2) Citerad i Chavs: The Demonisation of the Working Class, av Owen Jones, Verso, 2011, s.128

 

 

(3) Revolting Subjects: Social Abjection and Resistance in Neoliberal Britain, av Imogen Tyler, Zeb Books, 2013, s.171

 

 

(4) Urban Outcasts: A Comparative Sociology of Advanced Marginality, av Loïc Wacquant, Polity Press, 2008, s.232

 

 

(5) The Rise of the Right: English Nationalism and the transformation of working-class politics, av Simon Winlow et al, Policy Press, 2017, s.198

 

 

(6) Stigma: the Machinery of Inequality, av Imogen Tyler, Zed Books, 2020, s.135

Att bevaka Man United är obevekligt och spelare lovordas och kritiseras. Men vissa spelare noterar bara kritiken från journalisterna

   

Solskjaer håller en presskonferens på Carrington.

 

 

 

 

AV: Samuel Luckhurst, chefsskribent om Manchester United, Manchester Evening News, lördag 31 juli, 2021

På den tiden då Manchester Evening News-reportrar surrade runt i nyhetsrummet ringde fotbollsavdelningens telefon och jag hade det tvivelaktiga privilegiet att sitta på en armlängds avstånd från den.

Den som ringde ville prata med Samuel Luckhurst. Jag hade aldrig pratat med personen i andra änden förut. En Manchester United-spelares föga smickrande betyg från en 0-0-match nämndes och personen som ringde ville ha en förklaring. Initialt antog jag att det bara var en missnöjd läsare, men det visade sig vara en PR-rådgivare till en av spelarna.

Nästan två år senare nämnde den förolämpade spelarens bror min Instagram-handle i en Story på hans offentliga profil, där refererade han till betyget. Det upphör aldrig att förvåna mig hur fixerade fans blir av spelarbetygen men det blir något av en chock när det stör en spelare eller någon i deras entourage.

En kollega till familjen (en sökning online bekräftade snabbt det) hotade mig med våld över vad som tydligen var dålig press - på Twitter, naturligtvis. "En Manchester United-fotbollsspelares bror och vän trollade journalist och kollegan hotade med våld gällande spelarbetyg" skulle ha varit en intressant rubrik men det förtjänade inget omnämnande på morgonkonferensen.

Att behålla en arbetsrelation med en fotbollsklubb samtidigt som man bevakar dem objektivt är en finkänslig balansakt. Någon på the MEN beskrev en gång tidningen som en "kritisk vän" till United och det är det kloka gamla rådet till alla blivande reportrar som vill jobba med fotboll under en tid där vissa stödjer fan-med-ett-tangetbord-rapportering.

Tillgången till United-spelarna är knapphändig men när det tillhandahålls slutar det undantagslöst med ett mer positivt intryck om spelaren och förhoppningsvis finner spelaren oss mer personliga och trevliga än glimtarna de får på Twitter.

Andreas Pereira var lättillgänglig i Los Angeles, skakade hand med alla reportrarna som närvarade vid the UCLA, den charmerande Axel Tuanzebe refererade till mig som "sir" och Diogo Dalot spenderade den första dagen på sin sommarsemester 2019 med att se oss mediamedlemmar skrapa ihop en seger mot Uniteds media-team på Old Trafford.

Ole Gunnar Solskjaer är ännu mer personlig och trevlig i verkligheten än genom en kameralins och förhoppningsvis är vi också det Pandemin har varit problematisk på så vis att fotbollsspelarna och reportrarna aldrig varit mer distanserade och det kändes som en nymodighet att prata med Solskjaer bredvid planen vid bortamatchen mot Derby förra månaden. Det var mer engagerande än någon konversation utförd på WiFi.

 

Axel Tuanzebe och Ole Gunnar Solskjaer vid en Europa League-presskonferens.

 

Med en längre distans mellan spelare och media ökar ofta paranoian. En f d spelares fru blev upprörd på mig efter att jag nämnt hennes makes insats i en ökänd överkörningsförlust i kvartsfinalen i Ligacupen.

En spelare i dagens United-lag har ett hängivet media-team med uppdraget att bedöma varje mening som skrivs om honom, vilket i sig självt är ett problem.

Jag är blockerad av en United-spelare på Twitter och av syskonrepresentanten för en annan på samma plattform. En annan spelare har blockerat mig på Instagram, men det verkar vara hans släkting som har gjort det. Båda spelarna har kritiserats och berömts rättvist i olika artiklar, precis som alla andra United-spelare har.

 

Diogo Dalot pratar i den mixade zonen.

 

 

Spelaren som blockerade mig på Twitter brukade söka på sitt namn på sidan för att läsa negativa inlägg för att sen kanalisera dem till positiva insatser. Det verkade aldrig troligt att han skulle fixa det i United, men det har han gjort.

Vissa familjerepresentanter, som Raphael Varanes bror, har skapat ett högt rykte inom branschen och Anthony Varane har ett väldigt positivt anseende hos de franska landslagsmännen.

Det är häpnadsväckande att se hur många fotbollsspelare det finns som predikar maximen "omge dig själv med de som ser storhet inom dig", eller insistera på "endast goda vibbar". Varken de eller deras entourage tolererar någon form av konstruktiv kritik, så när det kommer från en tvär manager eller en rättfram kolumnist saknar de hanteringsmekanismer.

Sam Johnstone gav en gång en intervju med Uniteds hemsida samtidigt om han var irriterad på mig efter att jag twittrat att han "i princip blivit en målvaktstränare". En kollega på the MEN hade också skrivit en artikel som ifrågasatte Johnstones ambition.

Johnstone var då 23 år och en tredjemålvakt som redan hade varit ute på åtta utlåningar men han var mer intresserad av att klaga på kritiken mot honom. Han bevisade senare poängen ganska tydligt då han gick med på ett nytt kontrakt, vilket försenade en permanent transfer med ytterligare 18 månader.

 

Luke Shaw, Diogo Dalot, David de Gea och Mason Greenwood vid en sponsortillställning i Singapore.

 

Luke Shaw har fått mer hård kritik än någon annan United-spelare under det senaste årtiondet men ändå har han inte en enda gång klagat på dålig press. Chris Smalling, en annan spelare som tillfälligtvis fått smaka på piskan, var aldrig otrevlig mot någon journalist under sitt årtionde i klubben. Båda är vanligtvis lättillgängliga och har inga problem att träffa media.

Negativitet rinner ofta lätt av de utländska spelarna. David de Gea var tvungen att utveckla en noshörnings hud under sina första sex månader i United och är lika orubbligt lugn som han ser ut. Paul Pogba är möjligtvis den mest granskade fotbollsspelaren i den mest granskade fotbollsklubben på planeten men han skräms inte av Manchesters presskår. Den mest spelarspecifika korrespondensen jag får kommer från svenska eller skandinaviska läsare förfärade av mina bedömningar av Victor Lindelöf, men Lindelöf själv skulle inte känna igen mig ens om jag dök upp på hans tröskel.

En försvarare i dagens United-lag blev så arg på mina bedömningar av hans försvarsspel att han klagade till en anställd och sökte sympati från en kollega.

Det är aldrig personligt och i motsats till den paranoida delen på Twitter finns det aldrig någon agenda. Den tidigare nämnda spelaren som orsakade grämelse för mig har betygsatts och blivit omskriven på ett rättvist sätt hela tiden.

När det gäller spelaren på Instagram så har jag senare talat med honom genom en av hans sponsorer. Han verkade totalt omedveten om telefonsamtalet gällande "betygsättningen".

Den våldsamma instabiliteten som nu sliter landet i småstycken är produkten av den ödesdigra invasionen för 20 år sedan

 

 

 

 

 

AV:Tim Black, kolumnist Spiked-online.com, onsdag 28 juli, 2021

 

 

USA kommer slutföra deras militära tillbakadragning från Afghanistan den 11 september. Många US-amerikanska trupper, precis som de från allierade nationer, har redan lämnat.

 

 

Resultatet har blivit alltför lätt att förutspå - talibanerna har svept fram som en flodvåg. Under endast de sex senaste veckorna har de tagit makten i över 100 av Afghanistans 407 distrikt, vilket betyder att de nu kontrollerar en majoritet (55 procent). Det ska medges att stora delar av territorierna är glesbefolkade och till största delen landsbygd och i vissa områden har regeringsstyrkor slagit tillbaka. Men det finns inte mycket som kamouflerar det faktum att talibanerna, störtade från tronen av USA för två årtionden sedan, på nytt är på stadig frammarsch.

 

 

Talibanerna har inga intentioner att nu känna sig nöjda. De har nu i princip belägrat ett antal storstäder, som Kandahar i söder och Kunduz i norr. USA tillhandahåller fortfarande luftstöd åt regeringsstyrkorna, men det kommer inte fortsätta så särskilt länge till.

 

 

Och vad händer då?

 

 

Den afghanska militären och polisen verkar inte vara kapabla att erbjuda särskilt mycket motstånd, särskilt utan något internationellt militärt stöd. Och det rapporteras om att regeringstrupper, demoraliserade och ledarlösa, redan har flytt många utposter och baser. Presidenten Ashraf Ghani har nu infört ett månadslångt utegångsförbud, men det känns inte särskilt troligt att det kommer hindra de talibanska styrkorna, som inte är kända för deras vilja att följa regeringens påbud.

 

 

I frånvaron av afghanska statliga trupper har enligt rapporterna f d krigsherrar börjat mobilisera privata miliser och själva regeringen har t o  m fört över ekonomiskt stöd till dem. En tillbakagång till kaoset efter sovjetkriget på det tidiga 90-talet, då Afghanistan slets i småstycken av stridande fraktioner, inklusive talibanerna, ser nu alltmer trolig ut.

 

 

Man skulle t o m kunna argumentera för att det redan händer. FN rapporterar att nästan dubbelt så många afghanska civila har dödats eller skadats i år jämfört med förra året. Offren i enbart maj och juni växte till den högsta nivån - över 1 600 - för den här perioden sedan FN började räkna antalen 2009.

 

 

För delar av den US-amerikanska och brittiska militären och deras politiska etablissemang, som alltid påhejade av de krigstörstande interventionskramarna i den liberala pressen, är Afghanistans nedstigning i inbördeskrig bevis - bevis för dårskapen i att lämna Afghanistan. Och bevis, till syvende och sist, för klokheten i att invadera.

 

 

Media har varit full av det. "Tillbakadragandet har placerat tillbaka Afghanistan på vägen till terror, kaos och söndervittring", påstår en ledartext i the Observer. The Financial Times säger att västs hittills ockuperande krafter måste stanna om de ska kunna fullfölja deras "moraliska förpliktelse till Afghanistans folk." Och CNN citerar den franske statsmannen Charles Maurice de Talleyrand: "Detta är värre än ett brott, det är en blunder."

 

 

"Det här", säger invasionens förkämpar och pekar på den försämrade situationen i Afghanistan, "är anledningen till att USA och deras allierade måste stanna i Afghanistan". De kommer motivera deras försvar av vad som i princip är en ockupation genom att säga att den inte behöver vara för evigt - bara tillräckligt länge för att man ska kunna komma överens om en fredlig lösning.

 

 

Men det är en vanföreställning. Det som händer i Afghanistan är egentligen inte en produkt av de US-amerikanska ledda styrkornas tillbakadragande. Nej, det är en produkt av intåget av de US-amerikanska ledda styrkorna - en produkt av invasionen av Afghanistan för 20 år sedan.

 

 

För det var den aktionen - först rättfärdigad som ett försök att ta hämnd på och eliminera al-Qaida, innan det spårade ur in i en icke tidsbegränsad ockupation - som gjorde dagens storbrand nästan oundviklig.

 

 

USA förstörde först det förtryckande men sammanbindande talibanska styret, som var resultatet av inbördeskriget på 1990-talet. Och sen försökte de tillsätta en ny regim i Afghanistan, detta då de kastade in Hamid Karzai för att leda Afghanistan på västs sätt.

 

 

Det skulle bli en konstitutionell demokrati. Det skulle finnas ett parlament, val och de tydligt utbasunerade förbättringarna för kvinnors rättigheter.

 

 

Men problemet, som en skarpsinnig kritiker uttrycker det, är att den här regeringen och den här staten styrd från Kabul, helt enkelt inte hade någon "landsomfattande legitimitet". Det var ett utländskt påläggande, ingen folklig skapelse. Det pumpades in miljarder dollar i Afghanistans unga statsapparat för att förstärka deras säkerhetsinfrastruktur och deras armé, men det illustrerade bara deras dödliga svaghet - den var ingenting utan västs fortsatta stöd.

 

 

Sedan kunde det bara fortsätta, som det har gjort med Karzai och sen Ghani vid makten, så länge som USA och deras allierade stöttade det. Så länge de finansierade det. Så länge internationella styrkor försvarade det. Men utan väst och deras förmåga att stötta upp det, skulle landets politiska och strukturella svagheter avslöjas för alla att se.

 

 

Och det är det som sker just nu. Västs tillbakadragande från Afghanistan har dragit tillbaka den afghanska statens huvudsakliga källa till styrka och legitimitet. Och det har tillåtit talibanerna, som under en längre tid faktiskt har frodats av illegitimiteten i vad de presenterar som den icke-afghanska staten, de fyller därmed det vakuum som de västerländska styrkorna brukade fylla.

 

 

De som nu argumenterar för att den rådande sönderdelningen av Afghanistan visar varför väst måste vara kvar missar poängen. För det som sönderdelas är det Afghanistan som väst försökte tvinga på det afghanska folket. Det var en produkt av tvång, och kan därför bara upprätthållas av tvång. Det fanns inte en chans att upprätthålla det status quo som rådde i Afghanistan post-2001 som inte involverade en oändlig ockupation av landet. Man kan verkligen kalla det ett evigt krig

 

 

Vad vi ser nu i den våldsamma instabiliteten som sliter sönder Afghanistan är inte dårskapen i ett tillbakadragande, utan grymheten i en invasion. Precis som Irak, Libyen och Syrien tidigare så borde Afghanistan vara ett åtal mot västerländska interventioner.

 

 

Tim Black är en spiked-kolumnist.

Det spelar ingen roll vad premiärministern gör, konsekvenserna spelar ingen roll, hans anhängare kommer alltid fram för att värmande ursäkta det

   

"Bara några sekunder efter Cummings detaljerade vittnesmål gällande Johnsons uppenbara oförmåga att leda landet kunde man inte röra sig p g a alla Tory-parlamentsledamöter som skulle fram och förklara bort det." Fotograf: Tayfun Salci/Zuma Wire/Rex/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, fredag 28 maj, 2021

 

 

Gårdagskvällens coronavirus-briefing från Downing street hölls av Matt Hancock, numera identifierbar endast genom hans tandkort. Enligt Dominic Cummings var Hancock en serielögnare på en dödlig nivå om borde ha fått sparken 15 eller 20 gånger. Enligt honom själv "kastade" han "en ring runt vårdhemmen". Det hade varit mycket bättre om han hade kastat ner ringen i Domedagsberget.

 

 

På annat håll har det kommit fram att en regering som kom till makten genom att lova oss att kontrollera våra gränser har låtit 1,59 miljoner - EN KOMMA FEMTIONIO MILJONER - resenärer flyga in i Storbritannien under de fyra nedstängningsmånaderna från januari till april, två tredjedelar av dem var inte brittiska medborgare. Om vi inte öppnar upp fullt ut om tre veckor se då till att tacka de Konservativa genom att sätta dit ett par poäng till på deras röstningsbetyg.

 

 

Så ja: du har hört många förnekelser under de senaste 24 timmarna. Men den största förvaringsplatsen i Storbritannien när det gäller förnekelser är fortfarande omröstningarna, där inga avslöjanden om inkompetens eller misslyckanden har någon annan inverkan än en positiv för regeringen. I en undersökning i mitten av den här veckan kunde vi läsa att de Konservativa klättrat sex procentenheter, till 44%, vilket känns i princip perfekt för ett land där vid samma tillfälle Cummings vittnade om lögner på industriella nivåer, inkompetens och förakt för äldre och utsatta människor och spetsade det med sådana detaljer som att Boris Johnson ville att Chris Whitty skulle injicera honom med viruset live i tv. Kom nu ihåg att t o m Donald Trump i hans mest galna läge bara ville att andra människor skulle injicera desinfektionsmedel.

 

 

Men vi är där vi är. Den stora gåtan är att så många av människorna som pratade om "Corbyn-kulten" är så motvilliga att möta faktumet som är Johnson-kulten. På många sätt är Johnson den mer klassiska kultledaren. Hans beslut har lett till döden för ett stort antal människor, och han har gjort många kvinnor gravida.

 

 

Om bara människorna som rättmätigt identifierade den otrevliga och skruvade tendensen att ursäkta absolut allting när det gällde Jezza kunde vara stora nog att se det i en mycket större skala när det gäller Bozza. Han är ju, trots allt, den faktiska premiärministern. Och under mer än ett år är det många - inte bara Cummings - som obarmhärtigt och med verifierbara detaljer pekat på hans urdåliga beslut eller obeslutsamhet, som har lett till tiotusentals onödiga dödsfall, betydligt djupare skador än nödvändigt på ekonomin och en längre förlust av frihet. Att inte säga någonting om hans inställning till att finansiera semestrar och heminredning skulle kännas som ett förväntat inslag i ett tv-program lett av en evangelist.

 

 

Men låt oss återvända till de första principerna med hela den här kultgrejen. Det typiska med kultledare är att de är karismatiska, män och kapabla att övertyga människor om det kloka i saker som till väldigt stor del inte ligger i deras intressen. Det finns helt enkelt inga moraliska misslyckanden hos dem som kan placeras framför deras följare som inte skulle leda till att samma följare passionerat skulle ursäkta det eller älska dem ännu mer p g a det. Felaktiga profetior, ekonomiska medel som saknas, vara närvarande men inte involverad vid kransnedläggningen till Svarta september, samla på sig ett av världens värsta dödstal och tveka så till den grad att det resulterar i påstått mord - allt detta är dålig skit för folk utanför, men för kultmedlemmarna för det dem bara närmare deras kära ledare.

 

 

Det här var något som många människor noterade i reaktionerna kopplade till Jeremy Corbyn. Men man hör det inte när det gäller Johnson - och han är oerhört mycket större än Corbyn. Titta bara på skadornas omfattning. Jämfört med det, vad kan man då säga att Corbyn var? Motsvarigheten till någon förortssektist från Utah med några få hängivna följare som aldrig kommer någonstans. Johnson är David Koresh, Jim Jones, Charles Manson.

 

 

Kanske är det därför inte så konstigt att det bara dröjde några sekunder efter Cummings detaljerade vittnesmål gällande Johnsons uppenbara oförmåga att leda landet innan man inte kunde röra sig p g a alla Tory-parlamentsledamöter som skulle fram och förklara bort det. Precis som Corbyn var en #absoluteboy för vissa, så är Johnson en #massievelegend för ganska många fler. Män vill vara honom; kvinnor vill lämnas för att på egen hand uppfostra ett barn producerat av honom.

 

 

Självklart är en del av problemet valet av kultavprogrammerare. Cummings kändes den här veckan som det Konservativa partiets Tony Blair - en kille som vet hur man vinner ett val och som ofta framstår som förnuftig, men som är en hopplöst komprometterad budbärare p g a den där saken han en gång gjorde. Jag kommer helt enkelt inte lägga ner någon tid idag på huruvida det var värre att köra till en vacker plats i nordöst för att testa din synförmåga, eller dra igång ett regionalt destabiliserande krig i Mellanöstern på falska premisser och utan någon uttågsstrategi. I båda fallen känns det rätt att lämna över domen till respektive lokalbefolkning.

 

 

Ännu mer oturligt är det att Johnson får hjälp och stöd av en generation Westminster-bevakare så fullastade med omröstningar att de fullständigt har skiljt moralen från politiken. Jag är förskräckligt trött på att höra att saker inte spelar någon roll för att de inte "skar igenom", eller att den här eller den där skräckshowen är "inräknad" i allmänhetens relation med Johnson, eller att något är irrelevant för att "väljarna inte bryr sig om det". Så vaddå?! Väljarna bryr sig inte om många saker som ändå är väldigt viktiga. Ändå är vi överösta med experter och politiker som kan berätta valpriset på allt men värdet på ingenting.

 

 

Till sist, att gala att allmänheten inte förväntar sig bättre än den undermåliga styrningen som serverats de senaste 14 månaderna är inte vinsten de tror att det är. Är det inställningen som ska göra Globala Britannien framgångsrikt? Kom igen nu, ni måste skämta. Det är inställningen för styrd nedgång, och om de inte kan se det är de verkligen förlorade till Kool-Aid.

 

 

 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist