Frågetecken hänger över holländarens vision för klubben efter 15 månader som manager

 

 

AV: Jamie Carragher, The Daily Telegraph, fredag 27 oktober, 2023

Manchester United påminner om ett lag som nått änden av en cykel, inte ett lag som fortfarande håller på att bygga om under en relativt ny manager.

Trots att de har vunnit deras tre senaste matcher så är fotbollen trög och symptomen på att man kliver bakåt är synliga; man ser en brist på stil och glans, inte många av Erik ten Hags nyförvärv presterar konstant och spelare som Harry Maguire och Scott McTominay - som managern var villig att sälja i somras för rätt pris - är nu tillbaka i spel.

United befinner sig i ett icke givande mönster där de försöker stappla sig till resultat och överleva innan deras nästa påfyllning. Det är ett mått på deras vacklande framsteg att de förbereder sig för ännu ett derby med bestörtning istället för förväntan. 

Ännu en gång är det enda sättet på vilket de kan stoppa Manchester City i helgen genom att spela “underdog-fotboll” - alltså sitta djupt i försvarsspelet, kontra och hoppas på att defensiv kampvilja ska ge dem en belöning.

Ten Hag skulle aldrig nå Citys extraordinära nivå under hans andra säsong. Det skulle vara orimligt att förvänta sig att han skulle kunna gå tå-mot-tå med mästarna på söndag utan att riskera en förnedring. Men 15 månader efter att han anställdes på Old Trafford finns det giltiga frågor att ställa gällande vart laget är på väg och vilken managerns fotbollsvision egentligen är. 

Jag såg Uniteds seger mot Köpenhamn tidigare i veckan och matchen påminde mig om Gerard Houlliers och Rafa Benitez sista år i Liverpool, där det kändes som att vi försökte hitta sätt att vinna på trots vår allmänna brist på kvalitet och vi litade på ögonblick istället för briljant koreograferade lagmönster. Matcherna var tråkiga och supportrarna rastlösa då de kunde se hur snabbt rivalerna uppgraderade sig medan vi först stod stilla och sedan backade i svallvågorna av ett par dåliga transferfönster.

Allting kändes som ett ständigt slit.

Sådana dagar ska vara typiska för en tränare flera år in i sin ämbetstid.

Det måste vara oroande för United-fansen att de fortfarande spenderar så mycket tid på att leta ursäkter för den här låga standarden. Förmildrande omständigheter som osäkerheten i styrelserummet kan bara användas till ett visst mått.

Ten Hag har plockat in 16 spelare till en kostnad av £400 miljoner (5,44 miljarder kr) sedan juli 2022. Efter alla måttstockar - och oavsett hur impopulära klubbens ägare än är - så är det tillräckligt för att en manager radikalt ska kunna bygga om ett lag. Om man ska säga något så har Ten Hag fått för mycket makt och kontroll över klubbens transferpolitik p g a att rekryteringen har varit så dålig.

Med tanke på att så många av nyförvärven har handplockats av Ten Hag - han har tränat flera av dem i hans tidigare klubbar - är den mest överraskande aspekten hur liten påverkan de har haft i jobbet med att revolutionera lagets stil.

Jag förväntade mig att United skulle bli en överlägsen version av Ajax när Ten Hag anställdes. Ten Hag avnjöt många exceptionella resultat i hans f d klubb, särskilt i Champions League, så med en större budget och chansen att få träna överlägsna spelare kändes framtiden given.

Tanken måste ha varit att införa den hyllade holländska modellen med en fotboll med stort bollinnehav, vad var annars poängen med att headhunta honom? Uniteds styrelse verkade ha insett att det minsta deras fans förväntar sig är att laget anfaller och känns spännande.

Ingen krävde att Ten Hag skulle skapa ett titelvinnande lag på ett eller två år, men det var rimligt att anta att United-uppställningen skulle bli tydligt urskiljbar från den taktiska uppställningen av Ole Gunnar Solskjaer och Jose Mourinho.

Den mest förödande kritiken är att så blev det inte. Deras matchplaner är i princip identiska.

Om United vinner i helgen kommer det att ske genom att de använder kontringstaktiken som gav Solskjaer och Mourinho deras bästa resultat under deras första år.

Det finns inget holländskt med United under Ten Hag. De spelar förbi deras mittfält, spelar direkt till frontspelarna och försöker göra så mycket de kan med deras bollinnehav högt upp i banan.

Jag kommer inte att kritisera Ten Hag för att han spelar så mot City, eller mot Arsenal och Liverpool när de mötts. Men det finns grund för kritik om det fortsätter att vara det enda sättet på vilket de realistiskt kan säkra en positiv utgång.

För tillfället inser Ten Hag att han inte har profilen bland mittfältarna som krävs för att bygga bakifrån som han gjorde i Ajax. Han har heller inte spelarna för att spela med ett presspel. Det faktum att han inte kan göra det under hans andra år på Old Trafford ligger på honom. Han betalade £70 miljoner (953 miljoner kr) för Casemiro, som inte längre har benen för att göra jobbet, men han har fortfarande fyra år kvar på ett stort kontrakt, och han plockade in Christian Eriksen, som ger kvalitet från bänken. Kortsiktigheten i de affärerna har återverkningar, därav de senaste mittfältstillskotten i form av Mason Mount och Sofyan Amrabat.

Ten Hag betalar därför för att omedelbart ha kompromissat med sina principer. Utan en radikal omskakning av truppen kommer han få fortsätta att göra det. Det är hans misstag eftersom det var han - inte familjen Glazer - som jagade dessa nyförvärv under hans första sommar, i tron att han var tvungen att inleda starkt, trots att klubben behövde fundera på dess långsiktiga riktning.

För att se en kontrast behöver du bara titta på vad som händer hos Tottenham Hotspur. Många United-fans måste titta på Spurs och fråga sig, ‘varför spelar inte vi så?’

Många kommer helt korrekt att argumentera för att man inte kan jämföra pressen på Ange Postecoglu med pressen på en nyligen anställd United-tränare. Postecoglu har tid på sig att utveckla ett underpresterande lag, fria från höga förväntningar - särskilt under hans första säsong. Han kommer aldrig att bedömas efter huruvida han vinner Premier League eller Champions League. Han jobbar inte i skuggan av den förmodligen största managern genom tiderna.

Jag förstår det. Men med David Moyes som undantag så får även Manchester Uniteds managers tid.

Jag kan inte se att Uniteds styrelse kommer att göra förändringar efter Ten Hags lovande debutsäsong. Han vann en pokal och säkrade Champions League-spel, vilket var bortom de omedelbara förväntningarna. Men de uppnådde inte det genom att spela som hans Ajax-lag.

De var mer som Mourinhos United-lag som vann två stora pokaler - Ligacupen och Europa League - under hans första säsong som chef. Mourinho slutade tvåa ett år senare. Efter det körde de i diket mitt i en ihållande kritikerstorm om att hans taktik inte “passade” United.

United är inte ens lika långt komna som de var under Solskjaers andra år som permanent manager då hans lag också slutade tvåa efter City.

För att Ten Hag ska kunna bygga ett lag som liknar Ajax är det oundvikligt att de måste ta ett steg bakåt innan de kan gå framåt. United är ingen titelutmanare den här säsongen, och om man utgår från de tre första månaderna kommer det att bli svårt att upprepa förra säsongens placering bland de fyra första i tabellen.

Problemet är att medan tålamod för en omstart skulle ha getts Ten Hag när han tog över så blir det betydligt tuffare att få igenom nu, när smekmånadsperioden är ett avlägset minne.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Athletic, måndag 23 oktober, 2023

Nuförtiden föredrar de relevanta personerna hos Manchester United att inte prata om den vilda, excentriska berättelsen som identifierar en mästerlig tävlingshäst, Rock of Gibraltar, som katalysatorn för allt som har gått så spektakulärt fel för klubben alltsedan dess. 

Särskilt sir Alex Ferguson har klargjort att ämnet inte kommer att diskuteras.

Fergusons prestationer på Old Trafford gör honom till den mest framgångsrika brittiska managern genom tiderna. Men Rock of Gibraltar-affären 2003 var inte en av hans framgångar och när det gäller United kan man känna av konsekvenserna än idag.

Samtidigt tycker kanske den nya generationen United-fans att den extraordinära händelsekedjan som till sist ledde fram till fallet för det en gång i tiden så mäktiga laget - Malcolm Glazers övertagande, fansens protester, skulderna, åren av nedgång, agget och anklagelserna - kan kännas lite långsökt.

“Det största fotbollslaget i England,” blir kanske svaret, “och du säger helt allvarligt till mig att allt började spricka i sömmarna p g a en tävlingshäst?”.

Well, ja, men det var inte bara vilken tävlingshäst som helst, med tanke på prestationerna utförda av “Rocky” under lyckligare tider, då den var registrerad under Fergusons namn via hans vänskap med John Magnier och JP McManus, också kända som “Coolmore-maffian”, två irländska affärsmän som visade sig bli de svåraste motståndarna skotten någonsin har mött.

För att introducera dem på riktigt var Magnier och McManus de rikaste männen på Irland, och det gjorde de knappast rättvisa när engelsk media bara beskrev dem som tävlingshästägare. Deras makt och rikedom sträckte sig mycket längre än så. Ferguson hade blivit vän med dem tack vare hans kärlek för hästtävlingar och på den vägen övertygade han dem om att köpa in sig i United som aktieägare.

Det var en formidabel allians. Magnier och McManus, som opererade från Coolmore-stallen på 2 832 hektar jordbruksmark på landsbygden i County Tipperary, stod på toppen av deras profession. Samma sak med Ferguson, som ledde Premier League-mästarna, och detsamma gällde även Rock of Gibraltar, som hade utvecklat ett rykte om sig som en sann vinnare på den största scenen.

“Jag gick in i hästtävlingarna av den enkla anledningen att det är en befrielse och en glädje borta från mitt eget jobb,” sa Ferguson i en fyra sidor lång intervju publicerad av The Players’ Club, the Professional Footballers’ Associations officiella magasin, 2002. “Det (att vara fotbollsmanager) är ett ganska ansträngande jobb, det är krävande. Någonstans på vägen måste du hitta en befrielse.”

Förbindelsen med Rock of Gibraltar började, förklarade han, efter att den dåvarande unghästen hade tävlat i the Coventry Stakes på Ascot året innan. Han slutade sexa. “Ingen visste hur bra Rock of Gibraltar skulle bli, inte John Magnier, inte (tränaren) Aidan O’Brien och inte jag,” sa Ferguson i samma artikel. “Jag kommer troligen aldrig att få en häst lika bra som den igen.” 

 

Ferguson med Rock of Gibraltar efter att den vann the St James Palace Stakes 2002 (Julian Herbert/Getty Images) 

 

Och sedan, vilket ofta blir fallet när det handlar om män med förmögenheter, blev de osams om pengar. Attityder hårdnade. Ferguson inledde en rättstvist och underskattade nästan garanterat vilka det var han hade att göra med. Han blev tillsagd att det var ett misstag, men han gick vidare ändå. 

Allt som har hänt på Old Trafford sedan dess kan spåras tillbaka till det bråket.

Skulle familjen Glazer ha tagit kontroll över United annars? Troligen inte. Skulle klubben befinna sig i ett sådant kaos som den gör nu? Troligen inte. Går alla länkar tillbaka till Rock of Gibraltar? Det är en lång berättelse men ja, absolut.

Allt detta förklarar varför författaren och f d tidningsredaktören Chris Blackhurst har ett kapitel som heter “Allt började med hästen” i hans bok “The World’s Biggest Cash Machine: Manchester United, the Glazers and the Struggle for Football’s Soul”, som publiceras senare den här veckan. Det är också anledningen till varför han i bokens presentation skriver att den USA-baserade Glazer-familjen “har en tävlingshäst och ett allsmäktigt personligt gräl att tacka för deras fantastiska lycka”. 

* * * * * * * *

Idag (måndag 23 oktober) har det gått ett år sedan Rock of Gibraltar dukade under för en hjärtattack, 23 år gammal, och det faktum att hästen har en egen Wikipediasida är bevis för antalet gånger den paraderades i vinnarcirkeln. Den var, för att citera f d mästarryttaren Richard Hughes, “ett under till häst, den bästa i hela världen.” Dessutom sprang den i Fergusons färger - rött och vitt efter fotbollsklubben han ledde.

Men Ferguson påstod att han var berättigad till hälften av Rock of Gibraltars fölrättigheter - ett avelsprogram potentiellt värt tiotals miljoner pund - som en del av vad han trodde var en gentlemannaöverenskommelse med Coolmore då hästen sattes till hans namn. 

Coolmores åsikt var att Ferguson hade missförstått det hela rejält, kanske p g a att han var ny i branschen. Magnier och McManus sa att det inte fanns något sådant avtal och det skulle heller aldrig komma att finnas, med tanke på de enorma siffrorna som potentiellt var involverade.

“Ferguson var, såklart, ingen delägare,” skriver Blackhurst. “Hästen var registrerad i hans namn, men den var någon annans egendom. Inga pengar bytte någonsin ägare, Alex Ferguson köpte aldrig och betalade för en andel av hästen.” Det hela hade, förklarar författaren, ett helt annat upplägg. “Magnier var tacksam mot Ferguson. Han sa att det var bra gjort av honom att göra det, att sätta sitt namn på hästen och, om den vann, så höll han ett tal.” 

Ferguson trodde att ett ägarskap av ett sådan briljant fullblod skulle ge honom en förmögenhet och då vi vet vad vi vet nu så hade han inte fel (Rock of Gibraltar blev pappa till 256 hästar som började tävla, inklusive 77 världsomspännande vinnare och 16 på den högsta nivån). Relationerna surnade. Juridiska brev började flyga omkring. En skriftlig stämning lämnades in av Ferguson och ett fullskaligt krig deklarerades mellan Uniteds manager och klubbens två största aktieägare.

Två årtionden senare har The Athletic informerats om att Uniteds styrelse var förskräckt av detta. De fick dessutom oberoende rådgivning som deklarerade att Ferguson inte hade någon stor chans att vinna sitt fall. Han gick vidare och använde då en advokat från Dublin.

Även Roy Keane kände sig, som Uniteds lagkapten, berättigad att utmana sin manager gällande detta.

Keane, en av den irländska fotbollens största, gav Ferguson rådet att det var oklokt att ta sig an Magnier och McManus. “Jag sa åt honom att jag tyckte att det inte var bra för klubben,” skriver Keane i sin självbiografi från 2014. “Han var bara en maskot för dem (Coolmore). Gick omkring med den där Rock of Gibraltar - ‘Titta på mig, hur stor jag är’ - och han ägde inte ens den jäkla saken.”

 

Keane varnade Ferguson om riskerna med att ta sig an Coolmoremaffian. (Phil Cole/Getty Images)

 

Samtidigt höll Glazer-familjen ett vakande öga på utvecklingen.

Amerikanerna hade redan en andel i United och de var ägare för NFL-laget Tampa Bay Buccaneers. Men ingen kunde vid det här tillfället vara säker på deras motiv.

Istället var media - omedvetna om den enorma splittringen mellan Ferguson och hans irländska allierade - fulla av artiklar om hur Magnier och McManus stärkte deras position genom att köpa upp aktier, inklusive underhållningsmagnaten Rupert Murdochs andel, genom ett företag de ägde på Jungfruöarna i Karibiska havet vid namn Cubic Expression.

Den gemensamma övertygelsen var att de förberedde ett övertagande tillsammans med Ferguson, deras vän som sedan länge hade en ambition om att äga klubben. I verkligheten vred de åt skruvarna kring Ferguson, etablerade sig själva som Uniteds majoritetsaktieägare, med all politik och extrem pinsamhet det orsakade den klubbanställde som var mitt i ett fall med en stämning inlämnad mot dem.

Det var en maktuppvisning: taktisk, aggressiv och, för Ferguson, djupt oroande. Han hade krigat hela sitt liv, ända sedan dagarna då han växte upp i Govan, i hjärtat av Glasgows varvsindustri. Men det här var annorlunda. Det hade snabbt stått klart att han hade tagit sig vatten över huvudet.

Patrick Harverson, Uniteds dåvarande kommunikationsdirektör, pratade med en irländsk journalist efter det att nyheten kommit ut om att Ferguson hade inlett ett rättsfall mot Magnier och McManus. “Jag menar allvar,” var varningen. “Vad du än gör, bråka inte med dem.”

Blackhurst, en prisbelönt författare, hörde mer på samma tema då han gjorde research för boken, vilket involverade ett besök vid Coolmorestallen. En vän till Magnier sa följande till honom: “Det mjukaste hos John är hans tänder.”

Coolmore hade ett formidabelt PR-företag som jobbade åt dem, de var skickliga på att manipulera engelsk media och planterade ett antal artiklar som vände tidningarnas rubriker mot Ferguson.

Vid Uniteds årsstämma ställdes flera obekväma frågor gällande Fergusons transferaktivitet av ett halvt dussin individer som utgav sig för att vara aktieägare, men det visade sig att de var inhyrda skådespelare. Det kom aldrig fram vem som betalade dem.

Magnier och McManus anställde egna researchers och vred på värmen genom att plocka in Kroll, ett internationellt privat underrättelseföretag. Detta för att ta sig en närmare titt på Fergusons involvering i Uniteds transferaffärer, och den frekventa involveringen i dem av hans son, fotbollsagenten, Jason.

Det var en enormt aggressiv aktion och den 16 januari 2004 siktade de in sig på struphuvudet i form av ett brev, märkt “högst privat och konfidentiellt”, till sir Roy Gardner, Uniteds dåvarande ordförande för aktiebolaget.

Brevet innehöll 99 frågor som Coolmore ville att styrelsen skulle svara på. Frågorna täckte mer än åtta sidor och var utformade för att få klubben, och särskilt Ferguson, att våndas. Många av frågorna handlade om spelarköp och förödande nog för Ferguson och United letade sig hela dokumentet ända fram till Charles Sale, en journalist på den brittiska tidningen Daily Mail som var känd för att få stora nyheter.

“Det blåste bort locket,” säger Sale om det exklusiva materialet. “Det är precis som JP McManus sa om relationen med Ferguson, ‘Så fort tandkrämen kommer ut ur tuben, är det väldigt svårt att få den tillbaka in igen’. De 99 frågorna var Coolmore som pressade ut tandkrämen.”

 

Fergusons relation med McManus, t v, surnade. (David Davies - PA Images/PA Images via Getty Images).

 

Coolmore följde upp det med ännu ett brev till Gardner, som också läcktes till media, där de frågade om Fergusons kontraktsförlängning, hans ålder och hälsoproblem. Detta var sårande attacker och för United en källa för tillräckliga pinsamheter för att komma med ett påbud om att de inte längre kunde låta managerns son agera för dem i transferförhandlingar igen.

Ferguson hängde på repen och de journalister som regelbundet bevakade United då minns hur de såg hans sårbarhet, på nära håll, på ett sätt som de aldrig hade bevittnat varken före eller efter det. Vid en träff med Manchesters fotbollsskribenter pratade han om folk som rotade igenom Jasons soptunnor och, i en föreställning som kändes strategiskt riktad mot klubbens supportrar, hur eländigt det var för honom själv.

“Vad som förvånade mig var att Ferguson pratade om det över huvud taget," minns Tim Rich, då fotbollskorrespondent i norr för den brittiska tidningen The Independent. “Vanligtvis stänger han ner alla konversationer som avviker från laget.

“När, under lyckligare tider med Coolmoremaffian, Daily Star (en annan brittisk tidning) menade att Magnier och McManus ville göra honom till ordförande, skällde han ut tidningens United-skribent, Bill Thornton. Nu, istället för att vifta bort frågan eller aggressivt skälla ut oss, pratade han. Hans röst var lägre och mer dröjande än vanligt men han förklarade att det här var något han var tvungen att göra och han gjorde det för att det moraliskt var den rätta saken att göra.

“Jag tror inte det kom någon följdfråga - kanske var vi alltför förvånade av vad vi hade fått, kanske tillät han inga vidare utläggningar - men ingen ifrågasatte honom gällande det absurda i att en klubbanställd hade stämt dess största aktieägare.”

Men det hade en effekt.

Ferguson hade gett miljontals United-fans glädje. Han hade, för att använda sitt egna citat, “knockat Liverpool av deras f***ing sittpinne” efter att ha anställts 1986 och återetablerat United som det ledande laget i landet. Nu var det de här fansens tur att komma ut och kriga för honom.

Protestgrupper med namn som Manchester Education Committee och United 4 Action försökte sikta in sig där det skulle såra Magnier och McManus som mest.

 

En gatuförsäljare säljer anti-John Magnier-souvenirer utanför Old Trafford. (Michael Steeler/Getty Images)

 

Den första demonstrationen ägde rum följande månad vid kapplöpningsbanan Hereford i sydvästra England, då ungefär 30 demonstranter sprang in på banan innan en tävling där den av Coolmore ägda hästen Majestic Moonbeam skulle delta. De hängde upp banners på staketen och kastade in glas i hagarna, där hästarna paraderas innan loppen. En uppföljningsprotest planerades till the Cheltenham Festival, höjdpunkten i den brittiska hästkapplöpningskalendern, i mars samma år, men då gick Ferguson ut offentligt och bad fansen att backa. 

Det juridiska kring Rock of Gibraltar avgjordes till sist med en förlikning då Uniteds manager fick £2,5 miljoner (34,6 miljoner kr i den tidens värde), skattefritt, om han gick med på att släppa alla anklagelser gällande hästen. Ferguson erkände att det hade skett ett “missförstånd.”

Men hela processen hade varit slitsam för båda sidorna och McManus förklarar i Blackhursts bok varför, då den där förlikningen genomfördes, han och Magnier redan hade bestämt sig för att sälja deras andel i United och lämna fotbollen.

“Det var en del av mitt liv ett tag, men för något som var tänkt att vara ett nöje i början slutade det med att det inte var så njutbart,” säger han. “Jag kunde inte komma tillräckligt långt bort från det tillräckligt snabbt.”

Droppen som fick bägaren att rinna över? “När fansen stoppade hästtävlingen den där dagen i Hereford. Jag sa, ‘jag har fått nog’.”

Ett problem: vem stod och väntade i skuggorna?

“Ridandes på den spekulativa boomen orsakad av Coolmores stora aktieköp var Malcolm Glazer,” berättar John-Paul O’Neill, grundare av FC United of Manchester, utbrytarklubben grundad av United-supportrar som respons på Glazer-familjens övertagning, för The Athletic.

“Efter att Ferguson pinsamt nog backade i det offentliga grälet, och då Coolmore hade börjat titta på att sälja, tvingades Glazer att välja om han inte skulle agera eller göra en förändring gällande hans egen investering. Han valde det sistnämnda, (för) Coolmores innehav var det enda genomförbara sättet för ett fullt belånat utköp.”

 

Malcolm Glazer utnyttjade sin möjlighet hos United. (Peter Muhly/AFP via Getty Images)

 

Och där var en ny era för United på väg att börja.

Den 12 maj 2005 sålde Magnier och McManus deras andel till familjen Glazer och gjorde därmed en ekonomisk vinst på nästan £100 miljoner (1,35 miljarder kr). Amerikanerna tog över makten på Old Trafford och samtidigt som historien alltid kommer minnas Ferguson som en manager av äkta storhet, så kände sig många fans på frontlinjen för anti-Glazer-protesterna svikna.

“Fergusons stöd var avgörande för bankerna som lånade ut pengarna till Glazer,” säger O’Neill om övertagandet. “Han avvisade supportrarnas privata uppmaningar att sluta i protest, istället påstod han att han var tvungen att tänka på personalen han arbetade bredvid.

“Denna falska solidaritet skulle, i framtiden, endast ges till familjen Glazer. ‘Underbara ägare,’ kallade han skrattretande dem. ‘Inget värde på marknaden,’ sa han för att ursäkta frånvaron av pengar till meningsfulla transferaffärer, samtidigt som det snabbt växande Manchester City plockade in spelare som Sergio Aguero, David Silva och Vincent Kompany för relativa småpengar.” 

Ferguson, som numera går på matcher som en director of the football board och högt avlönad ambassadör, gick i pension från managerjobbet efter säsongen 2012-13 - efter att ha levererat Uniteds senaste Premier League-titel. “Inte ens då fanns det någon vilja (från honom) att ställa sig på samma sida som fansen som blev alltmer desillusionerade av ägarna som förlamade klubben,” säger O’Neill. “Den förmodade socialisten stöttade ärkekapitalisterna hela vägen.”

I Fergusons senaste bok, Leading, publicerad 2015, fanns det inte ett enda ord om Rock of Gibraltar, splittringen med Coolmore och vad det betydde för klubben han ledde i 26 år.

Hans senaste bok innan den, en självbiografi från 2013, snuddar vid det, men endast med några meningar. “Jag måste säga att jag aldrig klev ut i något sidospår från mina plikter som manager för Manchester United,” skrev han. “Det påverkade inte min kärlek till hästkapplöpning och jag är kompis nu med John Magnier, den ledande personen i Coolmore.”

Den sista meningen kommer som en överraskning för vissa personer som känner till den här berättelsen och misstänker att det faktiskt inte finns någon relation eller kontakt mellan de två männen. Så varför säga det? Det är svårt att veta - Ferguson valde att inte bli intervjuad i Blackhursts bok.

När det gäller Rock of Gibraltar spenderade den sina sista år på Magnier-familjens stuteri Castlehyde i County Cork. En minnestavla hyllar hästen. Den återfinns på bilder på väggarna i Castlehyde och även om ingen på Old Trafford gillar att diskutera den här delen av berättelsen så känns den fortfarande av i Manchester.

För bara lite mer än en vecka sedan kollapsade ett övertagningsförsök av shejk Jassim bin Hamad Al Thani från Qatars kungliga familj p g a att de två parterna inte kunde komma överens om pengasumman. Efter 18 års ägarskap, inklusive ett årtionde sedan den senaste Premier League-pokalen, fortsätter Glazer-familjen att driva klubben mot en bakgrund av dåliga resultat, supporterprotester och öppen fientlighet.

Vissa medarbetare säger att de värderar United till nästan £10 miljarder (136 miljarder kr).

Den sista meningen i The World’s Biggest Cash Machine sammanfattar det snyggt:

“Man vet inte om Glazer-familjen någonsin tittar mot himlen och tackar Rock of Gibraltar för deras enorma lycka.”

(Ytterligare rapportering: Phil Hay)

 

 

(Fotona högst upp: John Magnier och JP McManus och sir Alex Ferguson med Rock of Gibraltar. Getty Images).

Daniel Taylor är en senior skribent för The Athletic. Han har vunnit titeln Årets fotbollsjournalist fyra gånger, samt vunnit Sports Feature Writer of the Year 2022. Tidigare var han chefsskribent för fotbollsavdelningen på The Guardian och The Observer och spenderade nästan 20 år med att jobba för de två. Daniel har även skrivit fem böcker om sporten. Följ honom på Twitter på @DTathletic  https://twitter.com/DTathletic

AV: Daniel Taylor, the Athletic, fredag 13 oktober, 2023

 

 

 

Ta en promenad runt Manchester Uniteds hem och oavsett vad någon annan säger så är det fortfarande ett av de storslagna fotbollsmonumenten.

 

 

Det är kanske den sorgligaste saken under en tid då klubbens supportrar tar in nyheten om att Storbritannien och Republiken Irland har utsetts till värdländer för EM 2028 och Old Trafford kommer inte vara involverat för att - och låt oss vara helt ärliga här - arenan håller inte måttet.

 

 

Varje dag samlas otaliga besökare vid arenan för att kika uppåt mot en byggnad som man, i lyckligare tider, kunde kalla the Theatre of Dreams utan att låta sarkastisk. De kommer från hela världen, med alla möjliga sorters nationaliteter och accenter, och ingen ser någonsin besviken ut av vad de ser. Det är fortfarande en plats som får en att dra efter andan: storleken, historien, vetskapen om att det här inte är någon vanlig fotbollsarena.

 

 

Och ändå måste man fundera på huruvida det faktiskt är passande, under dagens regim, att statyn av sir Matt Busby har ryggen vänd mot arenan. Kanske borde hans händer ha placerats för hans ögon, istället för att hänga efter sidorna, för den här storslagna mannen hade garanterat varit förskräckt över att - med orden från Ole-Gunnar Solskjaer, nionde managern efter Busby - arenan har “försummats” på det här viset.

 

 

Man måste även fundera på hur sir Alex Ferguson kände när annonseringen gjordes tidigare i år om att om Storbritannien och Irlands ansökning var framgångsrik så skulle Old Trafford inte återfinnas bland de 10 arenorna som skulle användas till matcherna.

 

 

Fergusons prestationer är lika solida som självaste Old Trafford och hans framgångsportfölj är så stor efter nästan 27 år som manager att det är förståeligt varför många United-fans föredrar att skilja honom från klubbens ägare. 

 

 

Men historien kommer visa att han rullade ut den röda mattan för Glazer-familjen, hyllade dem som “fantastiska ägare”, försvarade dem från journalisternas och fansens granskningar och övergav demonstranterna, ibland på det allra hårdaste sättet, som varnade honom från dag ett om att det hela skulle sluta illa.

 

 

Glöm inte heller att David Gill, Uniteds dåvarande vd, initialt var emot Glazer-familjens övertagning 2005, då han sa att “ekonomisk skuld är vägen till undergång”, innan det stod klart att det skulle ske ändå och han dramatiskt ändrade sitt tonfall. Gill måste, precis som Ferguson, ta på sig ett visst ansvar för att de var sådana entusiastiska hejarklacksledare, år efter år, för denna usla regim.

 

 

Allt detta har tagit oss till punkten där Manchester Citys dominans i den här uppdelade staden nu förlängs till att the Etihad-stadion anses vara mer passande för en internationell fotbollsturnering än “träsket”, som vissa City-fans gillar att kalla det, på andra sidan av Mancunian Way.

 

 

Så att det inte glöms bort så brukade Ferguson använda ett eget namn för Citys arena. “Undergångens tempel”, kallade han det. Men det var då, och det här sker nu och verkligheten i det moderna livet för United är att the Etihad väljs framför Old Trafford och det passar in perfekt i vad vi har lärt oss att förvänta oss av Glazer-eran, nu när de inte längre kan förlita sig på att Fergusons skicklighet som manager ska ändra humöret och mjuka till rubrikerna.

 

 

Allting är ställt på paus, informeras vi om, tills vi med säkerhet får reda på huruvida Glazer-familjen menar allvar med att avsluta deras 18 år långa regeringstid i klubben.

 

 

Under tiden har UEFA valt Wembley till EM 2028 tillsammans med Hampden Park i Glasgow, Cardiffs Principality Stadium och the Aviva Stadium i Dublin. Casement Park, först en arena för gaelisk fotboll, men som nu ska byggas om och öppnas igen i Belfast. Villa Park, Aston Villas hem, har fått grönt ljus, precis som the Tottenham Hotspur Stadium, St James’ Park i Newcastle och Everton nya hem, för tillfället halvbyggt, i Bramley-Moore Dock.

 

 

 

 

 

Av de fem klubbarenorna som har valts ut i England har ingen lika stor eller större kapacitet än Old Trafford. Men UEFA har andra krav. Det finns en hel handbok med dem och den inkluderar alla möjliga noggranna detaljer gällande mediefaciliteter, områden för storföretagen, VVIP-sektionerna (ja, de är tillräckligt very, very important för att använda två V:n) och ibland t o m även för en vanlig åskådare. Men själva grunden i allt är att United inte har följt med i utvecklingen.

 

 

Titta på stadens skyline och man ser en stad i ett tillstånd av rastlös revolution. Det är en enda stor blandning av lyftkranar, byggnadsställningar och bygghjälmar. “Det värsta med Manchester är att det är omöjligt att stoppa, som spilld öl,” skrev litteraturkritikern Frank Kermode 1962. Och det sprider fortfarande ut sig; mest uppåt, om man utgår från antalet balkar hundratals meter ovanför trottoarerna i stadens centrum. Det är en briljant, utvecklande stad, fylld av arkitektonisk ambition

 

 

Men på Old Trafford har det inte skett något stort arbete sedan kvadranterna byggdes under Glazer-familjens första år som ägare, men det skedde efter att den tidigare regimen stått för allt planeringsarbete.

 

 

Solskjaer hade rätt: dra undan ridån och stället har försummats. De har låtit det sjunka och det enda man har gjort är att stryka på lite färg och plockat in någon som har fixat hålen i taket som, på egen hand, känns symboliska för klubbens nedgång.

 

 

Old Trafford var en av värdarenorna vid fotbolls-VM 1966 och EM 1996, men nu har den inte arrangerat någon enskild stormatch i fotboll för män sedan Champions League-finalen 2003.

 

 

 

 

 

 

Den mest deprimerande delen för Uniteds supportrar är, vid den här tidpunkten, att vad mer kan de göra?

 

 

 

Det sker protester vid varje match och längre upp på Sir Matt Busby Way klargör upproriska banners att de skyller på ägarna, i deras frånvaro. Men vad återstår förutom att hålla sig fast vid hoppet om att om Glazer-familjen verkligen kan övertygas om att sälja så kommer nästa ägare att vara lite mer hemstolt?

 

 

Problemet är detta: det finns glaciärer i Antarktis som rör sig snabbare än Glazer-familjens förhandlingar med shejk Jassim från Qatar och hans rival i budgivningen, den brittiske miljardären sir Jim Ratcliffe. Ingen kan vara säker på när, eller om, det kommer att hända. Pratet om att bygga om Old Trafford har pausats och under tiden finns det en färdiggjord ursäkt för ägarna att göra vad de nästan alltid gör, och inte säga någonting.

 

 

2005 berättade de för alla att de skulle hålla en regelbunden kommunikationskanal öppen med fansen. Det var ett bedrägeri.

 

 

De sa samma sak igen, tillsammans med några väl förberedda ursäkter, efter att ha försökt och misslyckats med att skapa utbrytningen den Europeiska Superligan 2021. Det var ännu ett bedrägeri.

 

 

Istället har de dragit sig undan igen och ses nästan aldrig förutom de gångerna då någon tv-reporter springer in i dem i Florida och vanligtvis hoppar de då in i en dyr bil med tonade rutor. Det dumförklarar bara de som trodde att Joel, Bryan, Avi och resten av orkestern verkligen ville bygga broar.

 

 

Sanningen är en helt annan och det är till sist och syvende svårt att inte hålla med Gary Nevilles uttalande om att Old Traffords utträde ur urvalsprocessen till EM 2028 - ett ömsesidigt beslut, enligt United, mellan de själva och UEFA - utgör en pinsamhet för en klubb som gillar att kalla sig själv världens största.

 

 

Andra har också missat chansen (Anfield kommer inte vara involverat för att planens mått på Liverpools arena inte uppfyller UEFA:s krav). Och ja, Uniteds supportrar har rätt att tycka att deras klubb, som hackar efter formen under Erik ten Hags ledning, har större prioriteringar än att oroa sig för en månadslång turnering som inte börjar förrän om fyra och ett halvt år.

 

 

Men det håller inte längre för United att komma dragande med den gamla ursäkten om att det är för svårt att bygga

om gamla South Stand, byggd 1951 och senare döpt efter sir Bobby Charlton, och förlänga den över järnvägsspåren som löper bakom den. Ja, det skulle innebära en komplex ingenjörsutmaning men glöm inte bort att vi lever i en tid då Premier League-klubbarna aldrig har varit rikare än de är nu. Om viljan fanns där skulle det gå att uppnå.

 

 

Liverpool bygger nu sin andra nya läktare på sju år. Manchester City, Newcastle United, Villa, Nottingham Forest, Crystal Palace, Sheffield United och Wolverhampton Wanderers har samtliga planer på att expandera och uppgradera. Fulham har (delvis) öppnat en ny läktare. Luton Town har, precis som Everton, planer på att flytta till en ny arena och även om allt just nu är ganska osäkert så gäller samma sak för Bournemouth.

 

 

När det gäller de andra, Arsenal, Tottenham, West Ham United, Brighton & Hove Albion och Brentford så har de alla flyttat in på nya arenor sedan något betydande gjordes på Old Trafford.

 

 

Så vilka finns det då kvar? Burnley, där det inte finns någon större poäng med att expandera Turf Moor med tanke på att stadens hela befolkning ligger på ungefär 90 000 invånare. Och Chelsea, där de har spenderat år med att försöka komma på vad de ska göra åt Stamford Bridges begränsningar utan att ännu vara säkra på svaret.

 

 

Om man lägger ihop allt detta så får man en berättelse om försummelse här som säger en hel del om varför United, och Old Trafford, har fallit så långt bakom. Det är en berättelse om slöhet och arrogans och, mer än något annat, en brist på omsorg i toppen av klubben. Man undrar ju bara, efter all denna tid, huruvida berättelsen någonsin kommer få ett lyckligt slut.