I torsdags var det 30 år sedan Serhij Baltatja gjorde sin debut för the Tractor Boys efter flytten från Dynamo Kiev

   

Serhij Baltatja skrev på för Ipswich för 30 år sedan i vad som var en historisk affär.

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Oscar Paul, the Sun, lördag 19 januari, 2019:

 

 

VAD som började som en transferförhandling förvandlades snart till något som känns taget direkt ur en John le Carré-roman.

 

 

Det hela utspelade sig i Moskva under slutet av kalla kriget och det handlade om att ta den första fotbollsspelaren från Sovjetunionen till Storbritannien någonsin, en aktion som inkluderade spionage, kackerlacksangripna hotell och luncher fyllda av vodka.

 

 

I torsdags var det 30 är sedan Serhij Baltatja gjorde sin debut för Ipswich efter att ha flyttat dit från Dynamo Kiev - och han anlände i Suffolk utrustad med ett imponerande cv.

 

 

Den bildade liberon var med i VM 1982, vann cupvinnarcupen 1986 under den fantastiske Valerij Lobanovskyj och var med och gick till final i EM 1988.

 

 

Ipswich spelade då i den näst högsta divisionen och leddes av John Duncan, som kontaktades av en agent gällande att värva två spelare från Sovjetunionen.

 

 

Då han reflekterade över den historiska transfern sade Baltatja: "Michail Gorbatjov höll på att öppna upp SSR och Lobanovskyj ringde och sade att en italiensk, schweizisk och engelsk klubb var intresserad.

 

 

Baltatja flyttade till Portman Road från Dynamo Kiev för £200,000 (i dagens pengavärde: 6,09 miljoner kr).

   

Baltatja var med i det sovjetiska landslaget som slutade tvåa i EM 1988.

 

 

"Jag valde England för det är där som fotbollen föddes och jag älskade aggressiviteten och intensiteten där.

 

 

"Jag kände till cuperna som Bobby Robson hade vunnit och jag hade spelat mot John Wark i VM 1982.

 

 

"Men allt var nytt och jag hade inte en aning om hur snacket skulle gå.

 

 

"Jag talade ingen engelska men det fanns fortfarande politiska spänningar och jag minns hur kylig atmosfären var i början."

 

 

Ipswich förhandlade genom Sovintersport, den sovjetiska idrottsagenturen, och Duncan flög snart över till Moskva med f.d klubbordföranden David Sheepshanks för att sy ihop affären.

 

 

Sheepshanks, då en ung klubbdirector, sade: "Hotellet låg långt ifrån centrum och badrummet var fullt av kackerlackor - det är svårt att beskriva exakt hur torftigt det var.

 

 

"Man såg KGB och vakter på gatorna, och jag är säker på att vi övervakades.

 

 

"Nästa morgon fick vi sätta oss vid ett stort bord i ett väldigt mörkt rum innan en liten grupp personer marscherade in, med Serhij i mitten.

 

 

"En frågade varför vi var där och sade att de inte kände till någon affär överhuvudtaget, trots att Serhij satt bredvid.

 

 

"De fortsatte fråga ut oss i en timme tills Dynamo Kievs general manager stoppade oss för lunch klockan 10:30!

 

 

"Det var självklart planerat i förväg och vi fick åka till ett hotell nära Röda torget och åt lunch i sex timmar vid det enda bordet i ett rum där det fanns plats för 1,500.

 

 

"Vi fem vid bordet fick tre flaskor vodka och två flaskor brandy, men Serhij drack inte en droppe.

 

 

F.d ordföranden David Sheepshanks har pratat om hur Ipswich lyckades säkra hans tjänster.

 

 

"Det fanns jättemycket rostat bröd och vi kom jättebra överens - det bröt verkligen ner barriärerna.

 

 

"Jag hade så mycket adrenalin som pumpade genom min kropp att jag kände mig nykter mot slutet. Efter att ha släppts av tillbaka på vårt hotell informerades vi om att vi skulle bli hämtade igen vid midnatt.

 

 

"John ringde dem klockan 23:00 för att säga att vi var för trötta men då fick vi höra att det skulle vara en internationell förolämpning om vi vägrade - så vi bad snabbt om ursäkt och gick med på att åka.

 

 

"Vi kördes genom 6ft (= 182,8 cm) djup snö till utkanten av Moskva där det låg stora block med mörka gamla lägenhetshus, John och jag tittade på varandra och undrade vad i helvete vi hade gått med på.

 

 

"Min hjärna var i upprorstillstånd när vi gick upp 15 våningar i ett av husen, bara för att där välkomnas av den bästa ryska fotbollsskribenten. Han var en otroligt trevlig man och vi pratade fotboll till klockan 4 på morgonen, skribenten sög in vartenda ord vi sa när vi besvarade alla hans frågor om engelsk fotboll."

 

 

Affären för den andra spelaren, Volodimir Bezsonov, blev aldrig av - men £200,000 (i dagens pengavärde: 6,09 miljoner kr) affären för Baltatja slutfördes nästa dag.

 

 

Den sovjetiska stjärnan kunde inte få mer betalt än den ryska ambassadören och hans kontrakt stipulerade att han var tvungen att ha en Lada-bil.

 

 

Och kontraktet på 18 månader innehöll ett avbrott på sex månader p.g.a "möjliga sociala skillnader och situationens unikhet".

 

 

Baltatja fick p.g.a kontraktets villkor en Lada när han skrev på för Ipswich.

 

 

Baltatja omringades av media när han anlände på Heathrow, men själv var han helt omedveten hur mycket uppståndelse transfern hade orsakat.

 

 

"Vårt plan var fullt av det sovjetiska konståkningslandslaget som var på väg till EM," fortsatte han.

 

 

"När vi landade såg jag jättemånga videokameror. Jag antog att de var där för dem så jag sa till min familj att låta dem gå igenom först.

 

 

"Men oavsett åt vilket håll vi gick så följde kamerorna efter oss och jag förstod inte varför förrän min tolk berättade för mig för exakt hur stor min ankomst var.

 

 

"Vid min första presskonferens var den första frågan, 'Serhij, är du kommunist?'", fortsatte han.

 

 

"Jag trodde det var ett skämt men Ipswich ordförande, Patrick Cobbold, klev in och sa: 'Ipswich Town är en fotbollsklubb, Serhij är en fotbollsspelare - om ni vill prata politik, vänligen lämna rummet och gå någon annanstans.'

 

 

"Jag hoppades att den politiska situationen inte skulle påverka mina insatser och jag hade aldrig några problem. Bröderna Cobbold och folket som arbetade där gjorde Ipswich till en speciell klubb, och jag välkomnades av alla fans jag träffade. Jag kände mig hemma."

 

 

Tidigare Ipswich-bossen John Duncan poserar med Baltatja efter att han skrivit på för klubben.

 

 

Baltatja, 60, hade sällskap av sin exfru och deras två barn, inklusive Elena, den f.d kvinnliga tennisstjärnan och ettan i Storbritannien som tragiskt dog av levercancer 2014.

 

 

De enda engelska fraserna han kunde var "spänn fast säkerhetsbältet", som han lärt sig på flyget, och "inga problem".

 

 

Han sa: "Mitt namn i klubben var Serhij 'inga problem' - det var mitt svar på varje fråga.

 

 

"Vi hade en lärare men Elena gillade inte att studera med oss. Så jag mutade henne och sa att jag skulle köpa en cykel till henne om hon studerade. Det gick hon med på och jag stack direkt till cykelaffären."

 

 

Efter att fans flockats för att få se en glimt av deras nya hjälte i en reservlagsmatch gjorde Baltatja sin debut på den för honom ovana positionen som ytter på Portman Road den 17 januari 1989, därifrån gjorde han ett mål i en 5-1 överkörning mot Stoke.

 

 

Men det var i princip höjdpunkten för honom ute på planen under Duncan, skotten som såg på spelet fotboll på ett helt annat sätt än hans nyförvärv.

 

 

Baltatja tillade: "Min debut var fantastisk och jag tog med mig hela laget hem till mig för en fest - alla var förvånade över att jag inte drack. Spelare som Frank Yallop och Warky var fantastiska med mig och många av grabbarna bjöd hem mig till deras hus.

 

 

"Men jag kom dit utan någon försäsong i kroppen. Jag kom från ett av de bästa lagen i Europa, van vid en väldigt annorlunda fotboll.

 

 

Baltatja har arbetat som ungdomstränare för Charlton sedan 2012.

 

 

"Jag spelade högerback, högermittfältare och ibland mittback. Jag spelade bara libero en gång på två år och jag hade aldrig spelat 4-4-2 förut.

 

 

"Duncan sa till mig att bara sparka bollen så långt jag kunde när jag var under press. Men jag kunde inte göra det - jag försökte spela i alla situationer.

 

 

"Det var frustrerande men det var en del av det jag lärde mig."

 

 

Även om saker och ting inte riktigt gick som planerat ångrar Baltatja ingenting.

 

 

Han tillade: "Jag kunde ha stannat i Ukraina och spelat för ett väldigt bra lag. Jag hade det väldigt bekvämt och behövde inte pengarna.

 

 

"Men jag bestämde mig för att utmana mig själv i ett helt annat land, borta från mina vänner och min familj. Inte många människor gjorde det på den tiden."

 

 

Han flyttade till St Johnstone efter två säsonger och är nu tränare för Charltons U18-lag.

 

 

Baltatja nätade i sin debut för the Tractor Boys mot Stoke.

 

 

Hans kärlek till att undervisa ungdomar föddes från hans tennislektioner med Elena och både Joe Gomez och Ademola Lookman har gått igenom hans lag - kanske inte helt medvetna om deras tränares banbrytande förflutna.

 

 

Gällande hans arv sa Sheepshanks, som fortfarande är en nära vän med Baltatja, följande: "Ironin var att efter att ha haft modet och framsyntheten att värva Serhij så spelades han aldrig på sin rätta position av John, som trodde att den kontinentala stilen inte handlade om att nicka bollen.

 

 

"Serhij var en världsklasspelare men med andra attribut än de som krävdes i den gamla Second Division.

 

 

"Men värvningen av den första sovjetiska spelaren var en enorm uppmuntran för samhället. Folk blev alldeles uppspelta och han blev verkligen dyrkad.

 

 

"Hans ankomst öppnade dörren för spelare som Andrej Kantjelskis som flyttade till England senare. Han var en pionjär."

 

Tillfällige managern Ole-Gunnar Solskjaer har hjälpt till att höja stämningen på Old Trafford.

 

 

 

 

AV: James Ducker, the Daily Telegraph, fredag 11 januari, 2019:

 

 

Ole-Gunnar Solskjaer har fått många att le igen i Manchester United under de senaste tre och en halv veckorna men det kom en stark påminnelse förra helgen om att den tillfällige managern inte bara är där för att leka lyckliga familjen.

 

 

Alla som var i omklädningsrummet i halvtid i Uniteds FA-cupmatch mot Reading på Old Trafford i lördags fick se Solskjaer släppa lös sin egen version av Sir Alex Fergusons ökända "hårtork". De fick väldigt snabbt lära sig att under den barnliknande fasaden och lättsamma charmen finns det en stark personlighet som inte kommer acceptera någon sjunkande standard.

 

 

United ledde med 2-0 men Solskjaer var missnöjd med vad han hade sett och tvekade inte inför att uttrycka det. Han skrek rakt i ansiktena på spelarna i sann Ferguson-anda och han höll på i en minut eller två. Sedan var utskällningen över och poängen levererad, då skiftade hans fokus till att lugnt diskutera hur United skulle ta sig an den andra halvleken.

 

 

Incidenten är lärorik för samtidigt som Solskjaer osar genuin värme och omedelbart har börjat förvandla humöret i United efter Jose Mourinhos glädjelösa, frätande regim som i slutändan bara producerade avsky, förbittring och paranoia, så tar den bort alla tankar på att norrmannen skulle vara någon man bara kan köra över. Att Solskjaers utskällning inte har nämnts sedan dess är också talande. Mourinho kunde vara arg i flera veckor men Solskjaer adresserar problemet direkt och går sedan snabbt vidare. Inget gnäll, ingen långsinthet. Bara vuxet ledarskap.

 

 

För både spelare och personalen i klubben är det bara ett exempel på de skarpa förändringsvindarna som har blåst genom klubben sedan Mourinho fick sparken en vecka innan jul och Solskjaer och Mike Phelan, Fergusons mångåriga assistent, anställdes för att rädda moralen, och en säsong som var på väg att bli helt kapitulerad. Fem raka vinster och en vibrerande, anfallsinriktad inställning som Uniteds fans har varit snabba att omfamna och en strålande atmosfär har återställt den positiva känslan och nu kommer deras hittills största utmaning i och med resan till Wembley och mötet med formstarka Tottenham Hotspur på söndag.

 

 

Närvaron av Mauricio Pochettino på motståndarnas tränarbänk kommer erbjuda en påminnelse om att Solskjaer bara är på Old Trafford som tillfällig manager. Tottenhams huvudtränare toppar listan över permanenta kandidater för att ersätta Mourinho och mycket måste hända mellan nu och slutet på säsongen för att förändra det tänket, men Solskjaer kunde inte ha drömt om att göra ett bättre första intryck.

 

 

Tonen sattes på hans första dag på jobbet. Han tackade omedelbart ja till en inbjudan om att närvara vid klubbens julfest på Old Traffords cricketarena den kvällen och personalen på 500 personer som var på plats i mottagningssviten "The Point" hade ingen aning om att Solskjaer skulle dyka upp och började hylla honom med hans sång när han ropades upp på scenen av exekutive vice ordföranden Ed Woodward. Då han adresserade en jublande publik berättade Solskjaer att det var hans och lagets plikt att sätta ett leende på deras läppar och om "du inte kan ha roligt i United, var kan du då ha roligt?"

 

 

Den där inkluderande familjekänslan var på nytt närvarande i Dubai i onsdags kväll när Solskjaer såg till att hela resesällskapet gick ut och åt middag på den lyxiga, asiatiska restaurangen Play Restaurant & Lounge på lagets sista kväll under deras fem dagar långa träningsläger i Mellanöstern.

 

 

Resan till Dubai var fördelaktig på flera sätt. Solskjaer använde den för att bygga upp konditionen och jobba på specifika formationer och taktiker till Tottenham-matchen men även nästa månads matcher mot Paris St-Germain och Liverpool på Old Trafford. Det har även fungerat som ett ovärderligt tillfälle att komma varandra närmare. Observatörer säger att även träningarna har framstått som mer grundliga och, ack så viktigt, roligare än förut.

 

 

Efter ett extra grillande träningspass i nära 30 graders värme vid idrottskomplexet Nad Al Sheba i onsdags fanns det till en början ingen särskilt stor aptit på att spela match. Men det ändrades snart när truppen delades in i tre 8-mannalag - akademispelare och målvakten David De Gea i ett lag, ett annat bestående av de äldre spelarna och ett tredje lag med alla andra däremellan - för att sedan informeras om att det var en turnering där vinnaren i varje match står kvar.

 

 

Det blev så tävlingsinriktat att spelarna bad tränarna om att låta dem fortsätta när det hela var avslutat och det ungdomliga laget med spelare som Marcus Rashford, Andreas Pereira, Scott McTominay, Tahith Chong och Angel Gomes kunde beteckna sig som segrare och firade genom att lättsamt reta sina äldre motståndare.

 

 

Rashford fångade humöret under Solskjaer den här veckan när han twittrade en bild på sig själv, Jesse Lingard och Anthony Martial och skojade om att den nya managern återupplevde det förflutna då han gjorde det avgörande målet i 1999 års Champions League-final mot Bayern München. "Sekunder kvar.. Becks piskade in en perfekt hörna. Teddy skarvade den vidare. Resten är historia". Men det är ingen överdrift att påstå att särskilt de yngre spelarna har lyssnat på vartenda ord Solskjaer har sagt, hungriga efter mer information och uppmuntrade av hans lättillgängliga uppträdande.

 

 

Det hjälper till att Solskjaers minne är rakbladsvasst. John O'Shea upptäckte det vid försvararens återkomst till Old Trafford med Reading och blev påmind av Solskjaer om att han var kapten för United den dagen då irländaren gjorde sin A-lagsdebut för 20 år sedan. Personalen har också fått uppleva det. En del av dem hade inte sett Solskjaer på åtminstone fyra år men de blev berörda av att han kom ihåg namnen på deras barn. En tränare i akademilaget sade att han pratat mer med Solskjaer under en morgon än vad han gjorde med Mourinho under 18 månader. MUTV, Uniteds officiella tv-kanal, är tillbaka på insidan efter att ha knuffats ut och behandlats negativt av Mourinho.

 

 

Mourinho hade förlorat majoriteten av spelarna för så länge sedan som nio månader innan han till sist fick sparken, så det var oundvikligt att ersättaren skulle få till en förbättring av stämningen, men Solskjaers personliga, empatiska touch har väldigt snabbt vunnit hjärtan och beundran. Ferguson var viktig i projektet att få tillbaka Solskjaer till United, även om påståendena om att den f.d managern bjöds in för att adressera spelarna inte stämmer och han har heller ingen direkt involvering i laget. Men skottens inflytande på hans f.d anfallare har varit väldigt tydlig, hela vägen ner till sättet på vilket den tillfälliga chefen har levererat dåliga nyheter.

 

 

En spelare som petats under de senaste två veckorna fick höra Solskjaer berätta en grej från hans dagar som spelare gällande hur han varit övertygad om att han skulle starta nästa ligamatch mot Arsenal efter att ha kommit in från bänken och gjort fyra mål i en 8-1 överkörning mot Nottingham Forest 1999, bara för direkt återfinnas bland avbytarna igen. Det var Solskjaers sätt att berätta för spelaren att han förstod hur han kände.

 

 

En annan fick höra att han inte skulle spela för att han hade en viktig roll att spela i en match efter och Solskjaer behövde honom helt frisk och fokuserad då, en klassisk Ferguson-taktik. För spelare som vanligtvis inte fått veta när eller varför de petats under Mourinho och Van Gaal är Solskjaers ärlighet uppfriskande.

 

 

Solskjaer har oftast lämnat killar som Michael Carrick och Kieran McKenna - som har blivit betydligt mer synliga och verbala än de någonsin var under Mourinho - med ansvaret att leda träningarna tillsammans med Phelan och nya rekryten Mark Dempsey, en annan gammal United-kille som jobbade med Solskjaer i Cardiff och under hans första tid i Molde. Solskjaer lägger sig i när han anser att det är läge för det men det har varit noterbart att när träningarna är slut och spelarna hänger kvar för köra extra stannar Solskjaer kvar ute.

 

 

Det har varit tydligast med anfallarna vid avslutningsövningar. Till exempel har Solskjaer pratat med Rashford om specifika exempel på ögonblick han stötte på som spelare för att uppmuntra den engelska landslagsanfallaren att tänka mer på sina positioner, hur han ställer in kroppen, fotarbetet och mentaliteten i straffområdet. Solskjaer har även utnyttjat sin erfarenhet av att ha spelat och jobbat med spelare som Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney.

 

 

Under Mourinho, Van Gaal och David Moyes fanns det nästan en fixering vid motståndarna, så till den milda grad att det blev överanalyserat. Med Solskjaer och Phelan har det skett en rejäl förändring där United fokuserar på deras egna styrkor och vart de kan såra motståndarna. Spelarna är mer benägna att ta risker för de vet att deras misstag inte kommer att detaljskådas i flera dagar inför hela gruppen. "Ole vill att spelarna ska uttrycka vad vi har inombords och inte begränsas eller hållas tillbaka genom att stenhårt hålla på några fixerade positioner på planen," sade en källa från omklädningsrummet.

 

 

Samtidigt som allas ögon är på Solskjaer ska ingen underskatta Phelans roll. Moyes misstog sig rejält när han ignorerade Fergusons råd att behålla Phelan och 56-åringen har visat sig vara en viktig tillgång för Solskjaer, han skyddar honom från mycket av byråkratin som kommer med jobbet och tjänar även som en ovärderlig rådgivare och länk till personalen. Van Gaal och Mourinho var ganska fyrkantiga och styrde över varenda liten detalj och de blev ofta stötta när kollegor konsulterades innan dem.

 

 

Det fanns även ändlösa, tråkiga regler som ändrades så frekvent att personalen aldrig riktigt visste vad som gällde. Det skapade klickar och en kultur av rädsla och onda aningar. Allt det har ändrats under Solskjaer och Phelan. Solskjaer välkomnar och uppmuntrar Phelans inlägg och idéer. Båda opererar med en öppna dörrar-policy och vill att alla ska känna sig önskade och viktiga. United har fått tillbaka en del av sin själ.

 

Den FAE-stöttade milisen "Säkerhetsbältet" (anförda av Abu al-Yamama, sittande i mitten) nära deras bas norr om Aden, Jemen. Fotograf: Ghaith Abdul-Ahad för the Guardian.

 

 

 

 

 

AV: Ghaith Abdul-Ahad, the Guardian, fredag 21 december 2018:

 

 

Emiratens strategi i Jemen visar hur en liten och väldigt ambitiös nation utövar sin makt utanför sina gränser.

 

 

För fyra år sedan satt Ayman Askar i fängelse i södra Jemen, han avtjänade ett livstidsstraff för mord. Nu är han en rik och viktig man vars vänskapsband skär rakt igenom de många linjerna i det splittrade inbördeskriget som har förstört landet. Askar har nyligen utsetts till säkerhetschef för ett stort distrikt i den södra hamnstaden Aden - anställd av regeringen i Jemen, på vars vägnar Saudiarabien har bombat landet i tre och ett halvt år. Men Askar är även vän och allierad med Förenade Arabemiraten - den mest aggressiva partnern i den Saudiledda koalitionen som krigar för att återinsätta president Abd-Rabbu Mansour Hadis regering, som tvingades bort från makten av Huthiupproret 2015.

 

 

Saudierna har fått ta emot majoriteten av världens missnöje mot deras blodiga intervenering i Jemen, men FAE spelar en mer kraftfull roll på marken - och deras allierade i söder, inklusive lokala miliser, salafistiska krigare och södra Jemen separatister som vill bryta sig loss från Hadis regering, har gjort sig kända för att kriga mot saudiernas egna ombud i landet.

 

 

Idag är Askar allierad med regeringen i Jemen och FAE, men det var inte länge sedan han var en medlem i al-Qaida, fiende till båda. Gangsterlik med en tung kropp och ett tjurliknande huvud på starka, breda axlar knuffade han sig uppåt i fängelsets makthierarki: han drev en mataffär på fängelsegården och ett PlayStation-sällskapsrum i en av cellerna, samtidigt som han blev kompis med det starkaste gänget i fängelset - en grupp al-Qaida-fångar. Han bad med dem, gick på deras lektioner, lät sitt skägg växa och började klä sig som dem, men hans vänner säger att han aldrig gick med i organisationen på riktigt för han är alldeles för opportunistisk för att svära trohet till en enda sak.

 

 

När Huthikrigare från norra Jemen, stöttade av Iran, invaderade södern och störtade regeringen i huvudstaden, Sanaa - vilket tvingade Hadi att fly söderut till Aden, och sedan utomlands till Saudiarabien - satt Askar fortfarande i fängelse. Men i kaoset som följde stormade al-Qaida-krigare fängelset och befriade fångarna där. Askar gick med i motståndet och krigade emot Huthiinkräktarna tillsammans med sina jihadistiska vänner. Han utmärkte sig som en hänsynslös ledare på fältet och använde sin tid lika mycket till att kriga som att plundra.

 

 

Några månader senare drevs Huthierna ut ur Aden av en kombination av lokala miliser, separatister från södern, regeringstrupper och FAE och saudiska trupper. Askar expanderade sina intressen bortom jihadismen, införde en beskyddarbluff i hamnen och tvingade till sig provision från varje båttransport som ankom hamnen. Regeringen utfärdade ett antal arresteringsorder, men han klarade sig undan samtliga dessa. Han blev snart vän med officerarna från emiraten som anlände som en del av styrkorna som tagit över staden - och han spenderade långa tidsperioder i Dubai och Abu Dhabi, där han skaffade sig kontakter. Han belönades för sina vänskapsrelationer med ett lukrativt transportkontrakt och sedan har han gått vidare till den lönsamma affärsverksamheten att plundra stora områden jordbruksmark runt Aden.

 

 

I somras träffade jag Askar då han hälsade på vänner på sin farm norr om Aden. Farmen var frodig, grön och stillsam - en helt annan värld jämfört med de överbefolkade, kvävande gatorna i Aden. Med samma hjärtlighet som en bandit skojade han och berättade historier från hans senaste resa utomlands. Han och en kompis hade hyrt tre Mercedes-skåpbilar med chaufförer för att transportera dem och deras fruar och barn runt resorten Sharm el-Sheikh i Egypten, där kördes de till vattenland, stränder och skaldjursrestauranger.

 

 

"Det var en vecka från himmelriket," sade Askar till vännerna som samlats runt honom. "Barnen var väldigt glada och man kunde glömma bort alla problemen i kriget."

 

 

Ayman Askar är bara en av människorna som har gjort vinster på kriget i Jemen - en konflikt som FN har kallat världens värsta humanitära kris, det beräknas att åtminstone 14 miljoner människor nu riskerar att drabbas av svält. Förra veckan gav FN-stödda fredssamtal i Sverige en temporär vapenvila mellan Huthierna och regeringsvänligt sinnade styrkor i Hodeidah, hamnstaden vid Röda havet som är en jätteviktig port in i landet för humanitärt bistånd. Huthierna har kontrollerat staden sedan 2015, men den har utsatts för attacker under flera månader av styrkor från Saudi-FAE-koalitionen, vilket har lett till varningar om en ännu värre humanitär katastrof.

 

 

Om den ömtåliga vapenvilan håller i sig - vilket inte är säkert - måste båda sidorna dra bort sina styrkor från hamnen. Ett lyckat vapenstillestånd i Hodeidah skulle kunna bana väg för framsteg vid nästa möte för samtal, planerade till sent i januari. Men kriget är inte över än.

 

 

Faktum är att det inte längre är ett enda krig. Det började som en konflikt mellan två tydliga antagonister - den saudiledda koalitionen allierad med regeringen mot Huthimilisen stödd av Iran. Men styrkan och finansieringen från interventioner utifrån - särskilt från FAE - har hjälpt till att splittra upp kriget i flera konflikter och lokala sammandrabbningar som inte nödvändigtvis kommer avslutas p.g.a av något fredsavtal. Jemen är nu ett lappverk av tungt beväpnade förläningar och kaotiska områden, där befälhavare, krigsprofitörer och tusentals banditkungar, som Ayman Askar, frodas.

 

 

Det finns ett regionalt krig mellan norr och söder - som var separata och ofta i strid med varandra innan 1990. Det finns en sekteristisk konflikt mellan shiamuslimska zaidis, som Huthierna, och sunnimuslimska salafister. Bakom dessa huvudsakliga fiendelinjer finns många mindre konflikter, förvärrade och försvårade av pengarna och vapnen som tillhandahålls av utländska styrkor till alla som ser ut att främja deras agenda.

 

 

Jemens regering - med många ministrar och biträdande ministrar - är dysfunktionell och korrupt, och sedan 2015 har den varit i exil på ett saudiarabiskt hotell. Den har en armé på fler än 200,000 soldater, men många av dem har inte fått betalt, eller existerar som spöksoldater - namn på en lista, vars löner tas om hand av deras befälhavare.

 

 

Den saudiledda koalitionen är full av konflikter och rivaliteter där varje huvudsaklig medlem följer en separat agenda och drar upp planer emot de andra. I Taiz, en stad i centrala Jemen som har varit belägrad och beskjuten av Huthierna i mer än tre år, är krigarna på koalitionssidan uppdelade i mer än två dussin separata militärfraktioner - inklusive lokala miliser stöttade och sponsrade av FAE, samt av al-Qaida och andra jihadistgrupper. En del krigare byter sida efter vilka som erbjuder pengar.

 

 

 

 

 

För två år sedan när en stamshejk från al-Bayda - på den traditionella skiljelinjen mellan zaiderna i norr och sunnimuslimerna i söder - åkte för att söka hjälp från FAE i hans kamp mot Huthierna, sade en emiratisk general till honom att huthirebellerna "är inte längre vår prioritet eller största fiende". Shejken informerades om att om han ville ha vapen från FAE, var han även tvungen att kriga mot Islamiska staten (IS), al-Qaida och al-Islah - ett islamistiskt politiskt parti som spelar en dominant roll i exakt samma regering som FAE skenbart skickade trupper till Jemen för att försvara.

 

 

Nu finns det tre olika styrkor som kämpar på shejkens territorium, samtliga stöttade av en eller t.o.m två av de huvudsakliga fraktionerna i koalitionen: FAE, saudierna och Jemens regering. Varje armé i den här regionen med ojämna kullar och svarta vulkaniska stenar har tagit emot militär utrustning, lastbilar och löner till krigarna för miljontals dollar. Samtidigt har bönderna i samma områden inte längre råd att köpa bensin till deras traktorer; de strövar istället efter magra åsnor som drar träplogar medan deras barn blir krigare och milismän.

 

 

Emiraten verkar vara den enda alliansmedlemmen med en tydlig strategi. De använder privatarméer som de har skapat, tränat och finansierat i ett försök att krossa både jihadistiska militärer och islamistiska politiska partier som al-Islah. Utmed sydkusten - där FAE är allierade med den separatistiska Sydliga rörelsen, som är emot både Huthierna och Hadi-regeringen - har emiraten byggt ett antal militärläger och baser och etablerat vad som i princip är en parallell stat, med en egen säkerhetstjänst som inte lyder under Jemens regering. Amnesty International och Human Rights Watch har avslöjat att det existerar ett nätverk av hemliga fängelser som sköts av FAE och deras ombudsstyrkor, som anklagas för att kidnappa och tortera al-Islah-medlemmar, antihuthiekrigare från rivaliserande fraktioner och t.o.m aktivister och personer som är kritiska mot Saudi-FAE-koalitionen. Jemenitiska ministrar har börjat referera till emiraten som en "ockupationsstyrka".

 

 

Saudiernas klumpiga militärstrategi har till stor del involverat obevekliga bombningar av civila. Deras blockad av Jemens hamnar har knuffat miljontals människor nära svältens kant. Under de senaste två åren har de reducerats till att spela rollen som fredsmäklare mellan deras två allierade, FAE och Jemens regering.

 

 

"Vi hade hoppats att saudierna skulle intervenera för att stoppa emiratens dårskap, men de är förlorade," sade en jemenitisk befälhavare baserad i Aden till mig förra sommaren. "Kriget går inte bra för dem, och de bryr sig inte om vad som händer i söder, så de har gett den filen till emiraten."

 

 

Vad emiraten har uppnått i Jemen - skapat privatarméer, stöttar separatister i söder och konspirerar för att förstöra det politiska systemet, samtidigt som de kontrollerar strategiska vattenvägar i Arabiska och Röda havet - visar hur en liten och väldigt ambitiös nation utövar sin makt i regionen, och i världen.

 

 

Det förödande inbördeskriget som började 2015 hade legat och pyrt i flera år, men den största gnistan tändes 2011, mitt i den sprudlande vitaliteten från den Arabiska våren, när en populär proteströrelse drev bort den f.d presidenten Ali Abdullah Saleh från makten. Saleh hade styrt genom ett intrikat system av korruption och beskydd i tre årtionden, men till skillnad mot andra avsatta arabiska diktatorer hamnade han inte i fängelse eller flydde landet. Istället lät en delikat framförhandlad uppgörelse, förmedlad av FN och Jemens gulfgrannar, honom kliva åt sidan och undvika åtal medan Hadi, hans vicepresident, tog över. Men medan representanter för landets olika fraktioner debatterade en politisk övergång i huvudstaden, i norr och i söder kämpade några av dessa stammar och partier för att få igenom deras vilja på marken, vilket slet sönder landet och knuffade det mot ännu ett inbördeskrig.

 

 

Av dessa många stridande makter var Huthierna, eller Ansar Allah, som de kallade sig själva, de mest organiserade och ideologiskt drivna. De ansåg att de hade ett gudomligt uppdrag. Hussein Badreddin al-Houthi, rörelsens grundare, var en zaidi-religiös ledare som attackerade Saleh-regimens korruption och predikade en tusenårig blandning av antivästerländsk ideologi och islamisk återupplivning. (Zaiderna, en shiamuslimsk sekt till stor del hemmahörande i Jemen, representerar ungefär en tredjedel av landets befolkning, men deras variant av shia är väldigt annorlunda jämfört med den som praktiseras i Iran och Irak.)

 

 

Sent 2014 marscherade Huthierna ner från norr och tog över huvudstaden, Sanaa - med hjälp av arméenheter fortfarande lojala med Saleh. Efter att Hadi hade flytt söderut tidigt 2015 stormade Huthierna staden och skickade honom i exil. En dag efter det att han dök upp i Riyadh började en saudiledd koalition som inkluderade arméer från FAE, Qatar, Bahrain, Sudan och Egypten, med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike, bomba Sanaa å den i exil försatta jemenitiska regeringens vägnar.

 

 

Huthierna tvingade ut Hadi, men de lyckades aldrig fullt ut ockupera Aden. Nästan över en natt var staden full av lokala män som viftade med skjutvapen tillsammans med deras "befälhavare" - som samlades på skolor, torg och i regeringsbyggnader. Det fanns ingen struktur; vänner, aktivister, grannar och släktingar förenade sig runt en karismatisk områdesledare, finansiär eller gangster. Några var salafister, några separatister från södern, några tillhörde al-Qaida, några var bara arbetslösa ungdomar. Ofta fanns det inga tydliga gränser som separerade dessa grupper. En befälhavare kunde vara både en separatist från södern och en salafist, och många av de unga människorna som gick med i jihadistgrupperna gjorde det inte p.g.a ideologi, utan p.g.a hat mot Huthierna och beundran för jihadisternas disciplin och imponerande tillgång på vapen. De separerades av tusen saker de inte var överens om och förenades av en enda sak: kampen mot Huthierna.

 

 

Män från olika stammar lojala med Huthirebellerna i huvudstaden Sanaa. Fotograf: Hani Mohammed/AP

(abu dhabi as3)

 

 

 

Inte alla motståndsfraktioner var så oorganiserade. Salafisterna, som satte upp sin bas på en fotbollsarena, var engagerade, nitiska och disciplinerade och snart klev de fram som det mest kraftfulla elementet av anti-Huthie-motståndet. "Salfisterna hade tagit beslutet att kriga mot Huthierna redan innan de äntrade Aden," berättade en salafistisk shejk, som var befälhavare över en egen styrka, för mig för några månader sedan. "För oss handlade kriget om att försvara samhällets sunninatur. Vi bekämpade Huthierna som en religiös kraft. Alla krigade under vår ledning: religiösa fraktioner, folk från södern, gatugangsters och t.o.m al-Qaida. Ibland slutade ungdomarna kriga om de inte hade internet och inte kunde kolla sina Facebook-sidor." Av sekteristiska och ideologiska anledningar blev salafisterna mottagarna av vapen och pengar skickade av den arabiska koalitionen, vilket gjorde de ännu starkare.

 

 

Det här kriget hade kombinerat utbrytarivern hos självständighetsivrarna i södra Jemen med salafistisk och jihadistisk anti-shia sekterism. Det var en explosiv blandning och den svepte över staden. Alla från norr sågs som en misstänkt och hundratals greps och fängslades på arenan, anklagade för att vara Huthieagenter. I december 2015 grävdes två massgravar fram i närheten.

 

 

Huthieockupationen av Aden varade bara i fyra månader. Efter det att de drevs ut hade separatisterna i Sydliga rörelsen höga förhoppningar. För första gången sedan 1994 - när norr enkelt krossade den södra armén för att avsluta deras försök till utbrytning - var staden fri från all kontroll från norr. Alla säkerhetsstyrkorna fanns i syds händer, och de hade vapen och en stark allierad, FAE, som hade tagit kontroll över den södra fronten.

 

 

Med emiraten som deras supportrar trodde folket i Aden att deras stad skulle bli det nästa Dubai, med elektricitet, vatten och jobb. Den entusiastiska guvernören, en.f.d general som hade återvänt från London för att hjälpa till att bygga upp staden igen, berättade för mig att företag öste in resurser i staden; Aden skulle få tillbaka sin tidigare storhet; deras hamn, som hade stagnerat redan innan kriget, skulle återfå sin status; och ambassader skulle öppna på nytt. Under månaderna efter Huthiernas uttåg 2015 firades emiraten som befriare, deras flaggor såldes i marknadsstånd och bilder på ledarna prydde gatuhörn och vapen.

 

 

På gatorna var sanningen en annan. "Befriade Aden" liknade andra städer som ödelagts av inbördeskrigen som följde den Arabiska våren, med sönderrostade, utbrända tanks och andra beväpnade fordon på kullarna varifrån man såg en stad med trasiga gator och förstörda byggnader som mer påminde om grushögar. Man såg även utfattiga människor som lämnats hemlösa och förvandlats till flyktingar och husockupanter i deras egen stad. Den besegrade Huthiemilisen ersattes av dussintals andra i en stad utan vatten, elektricitet eller avloppssystem. Kriget blev den huvudsakliga arbetsgivaren och gatorna fylldes av krigare som åkte in i pickup-bilar utrustade med tunga maskingevär. Befälhavare från motsatta, och splittrade motståndsgrupper krävde deras del av kakan från en förstörd och utfattig stad.

 

 

De mäktigaste av dessa befälhavare, män som Ayman Askar, säkrade kontrollen över hamnarna, fabrikerna och alla institutioner som genererade en inkomst för att sedan införa deras beskyddarbluff. De mindre befälhavarna nöjde sig med att plundra allmänna och privata byggnader, särskilt om de sistnämnda tillhörde ägare från norra delen av landet.

 

 

"När slaget [om Aden] var över var vi lämnade i kaos," berättade den salafistiska shejken för mig. "Staden delades upp i sektorer och varje styrka eller milis kontrollerade en del och slogs mot andra."

 

 

Vid slutet av 2015 hade kriget mot Huthierna kört fast p.g.a rivaliteterna bland alliansmedlemmarna, spridningen av miliser som kontrollerade områden av landet och expansionen av al-Qaida i södern. Drömmarna som folket i Aden hade haft om att deras fattiga stad skulle blomstra med hjälp av deras rika bröder från emiraten hade försvunnit och förvandlats till vrede och frustration. Den salafistiska shejken var övertygad om att något måste göras.

 

 

Precis som många av de jemenitiska befälhavarna hade shejken blivit en regelbunden besökare i FAE där han njöt av gästfriheten från hans nya beskyddare och kom undan den urartade situationen i Aden. Under ett av hans besök till Abu Dhabi sade han att han träffat en äldre professor och rådgivare till Mohammad bin Zayed, FAE:s kronprins och chef för deras väpnade styrkor. Professorn hade kommit på en ny fras, "gulfifieringen av araberna", som hade blivit populär bland den styrande eliten i Abu Dhabi. För att resten av arabvärlden skulle lyckas var de, enligt professorn, tvungna att följa gulfmonarkiernas modell - försaka demokrati och folklig representation i utbyte mot ekonomiskt välstånd och säkerhet. Den salafistiska shejken blev en omedelbar konvertit.

 

 

En kväll i Abu Dhabi, inte långt efter att han träffat professorn, satt shejken på sitt lyxiga hotellrum och började skriva ett långt brev till hans emiratiska allierade: en vägkarta för att rädda södra Jemen och den saudiledda interventionen. Efter att ha hyllat Allah, de modiga emiratiska soldaterna och deras kloka befälhavare Mohammed bin Zayed, började han lista problemen som hotade det emiratiska äventyret i Jemen.

 

 

I ett manifest med 16 punkter, med titeln Vägkarta för att Rädda Aden, uppmanade han till formeringen av en ny säkerhetsstyrka sammansatt av motståndskrigare, skapandet av en ny underrättelsetjänst och implementeringen av "gulfifiering" genom att förbjuda politiska partier och, helst, allmänna val. "Vi var tvungna att besegra al-Qaida och använda södern som ett exempel på hur man implementerar de nya strategierna för gulfen," förklarade han.

 

 

Han varnade för att en utbrytarpassion hade tagit grepp om Aden och föreslog att FAE skulle dra nytta av ögonblicket genom att sponsra en lojal fraktion av separatisterna - delvis för att hindra någon annan makt, som Qatar eller Iran, från att använda Sydliga rörelsen.

 

 

"Kolla, jag arbetar för emiraten som en rådgivare och jag ville att de skulle lyckas," berättade han för mig. "Våra öden är ihopflätade: om de misslyckas och bestämmer sig för att lämna, då kommer det bli en katastrof och Aden skulle förstöras. Jag vet att jag behöver emiraten och jag är beroende av dem - och samtidigt är jag inte naiv, jag vet att de har sitt eget projekt och att de har sina egna mål och agendor, men det är inget fel att samarbeta med dem."

 

 

Efter att han återvänt till Aden jobbade shejken med en general från emiraten för att samla ihop och träna en ny säkerhetsstyrka lojal mot dem och kapabla att tackla det växande hotet från jihadismen. Medan alla offentligt sade att man hjälpte Jemens regeringsinstitutioner och bidrog till att återbygga en modern armé, var verkligheten den att emiraten ville ha sin egen styrka som de kunde kontrollera utan någon inblandning från president Hadi, som de såg som ett hinder - särskilt sedan han allierat sig själv med emiratens fiende, al-Islah.

 

 

"Den existerande jemenitiska armén och polisen var korrupta och misslyckade institutioner. Emiraten ville ha en ny styrka," sade shejken. "Planen var att träna och utrusta en styrka på 3,000 man, men vi fick en styrka på 13,000 man, så vi delade in dem i fyra bataljoner." Den högsta befälhavaren för den nya styrkan - som döptes till "Säkerhetsbältet" - och alla bataljonsbefälhavarna var folk från södern och salafister, precis som några av krigarna. Shejken blev en av de högre befälhavarna.

 

 

Styrkor från Säkerhetsbältet genomgår militär träning på deras bas i Aden. Fotograf: Ghaith Abdul-Ahad för the Guardian.

 

 

Med tiden formerade emiraten ett halvt dussin arméer, utspridda i Aden och södra Jemen. Deras befäl fungerade som självständiga fältherrar, med pansarvagnar, fängelser och en styrka lojal mot dem personligen. Det finns ingen central ledning som sammanlänkar alla dessa styrkor, och Jemens regering har ingen kontroll över dem.

 

 

Istället jobbar de direkt under den regerande emiratiska generalens ledning, han anställer och avskedar soldaterna som han vill och distribuerar sin frikostighet efter deras samarbetsförmåga och effektivitet. Till skillnad mot den jemenitiska regeringens arméenheter, med deras stinna antal oregelbundet betalda soldater, får de emirat-kontrollerade styrkorna betalt regelbundet och är bättre klädda, utrustade och de gillar svarta skidmasker och extrem brutalitet. De internerar, torterar och dödar med straffrihet.

 

 

Jag träffade ett befäl från Säkerhetsbältet vid hans bas norr om Aden, nära en stor kontrollstation som separerar staden från grannprovinsen Lahej, där jihadisterna hade en väldigt stark närvaro. När han först kom dit sade han att al-Qaida-krigare höll positioner mindre än 200 meter bort. Hela provinsen kontrollerades av dem.

 

 

Befälhavaren förklarade hur hans styrkor hade segrat. "Det var en tuff kamp," sade han. "I flera veckor sov vi inte mer än två eller tre timmar per dygn, vi patrullerade gatorna och tog misstänkta al-Qaida-medlemmar... Det var en enkel formel. Ledarna och de elaka dödade vi. De vi ansåg vara en låg risk och reformerbara - medlöpare eller affärsägare som hjälpte dem - torterade vi och fängslade, men sedan släppte vi dem efter sex månader när de hade skrivit på ett löfte. Resten av befolkningen håller vi koll på genom informatörer."

 

 

Enligt en FN-rapport publicerad i år har alla parter i Jemen fängslat misstänkta utan rättegång och torterat fångar. Huthierna kidnappade skribenter, journalister och aktivister för mänskliga rättigheter redan innan kriget började.

 

 

Men ingen kan tävla med fängslandena, tortyren och kidnappningarna från de emiratsponsrade trupperna. En terrorkampanj helt utan motstycke följde bildandet av dessa styrkor 2016. På nätterna rövade män med balaklavor på sig bort människor från deras sängar. Ingen tar på sig ansvaret för dessa kidnappningar. Trots att aktionen skenbart inleddes för att bekämpa al-Qaida, expanderade måltavlorna till att inkludera alla som vågade opponera sig emot FAE:s närvaro i Jemen.

 

 

I somras träffade jag en jurist för mänskliga rättigheter som jobbar med det jemenitiska justitieministeriet, där sammanställer hon listor över fångar och samlar in vittnesmål från dem och deras familjer. "Efter slaget om Aden förväntade vi oss att emiraten skulle bilda en armé från motståndet - istället skapade de ett dussin styrkor och de fängslar alla som opponerar sig emot dem," berättade hon för mig. "Att jaga al-Qaida blev en förevändning - alla de inte godkänner fängslas, och nästan alla som fängslas torteras, ofta hängs de upp i taket, många utnyttjas sexuellt. Det sorgliga är att nu torterar folk från syd andra människor från syd med emiratens välsignelse - medan Jemens regering hjälplös står och ser på."

 

 

Hon lade fram en stor hög med filer framför mig - hon tror att det är åtminstone 5,000 fall. "Vi har ingen makt... vi kräver att få besöka fängelser men de svarar inte," sade hon. "Även om de verkligen är med i al-Qaida, kan de inte torteras såhär. De skapar en tidsinställd bomb av alla dessa människor som torteras - sätter oskyldiga tillsammans med jihadister och barn med gamla män i överbefolkade rum."

 

 

Aden befinner sig i ett grepp av skräck, berättade hon för mig. Livet var enklare under kriget - man undvek frontlinjerna och gömde sig inomhus. "Vi kokade potatis och åt dem med bröd, men vi kände oss säkra. Nu lever vi i rädsla."

 

 

En del fångar vet inte varför de fängslades. En ung universitetsstudent med glasögon, som älskade att läsa historieböcker och diskutera dem med sina vänner i en shisha bar, tillfångatogs förra året av maskerade män, slängdes in i en svart skåpbil där man slog hans huvud mot golvet innan han kördes till ett fönsterlöst rum där han hölls kvar i tre veckor. Han förhördes några gånger, men för det mesta lämnades han i fred. Ibland trodde han att hans kidnappare hade glömt bort honom. Precis innan han släpptes sade en förhörsledare till honom att det är bättre att inte prata om "de här böckerna du läser" offentligt, sen skickades han hem.

 

 

Många människor fängslades enbart för att pressa andra familjemedlemmar. På ett starkt upplyst café bredvid ett välbesökt shoppingcenter - fullt av familjer, unga kvinnor i långa, svarta abayas och unga pojkar i tajta jeans och gravitationstrotsande frisyrer som dricker mango- och limejuice och äter hamburgare och friterad kyckling - träffar jag Abdullah, en ung universitetsstudent. Han drack sin limejuice i tystnad och avslöjade sin trasiga hud på sidan av armen varje gång han lyfte glaset.

 

 

Mitt i natten, för ett år sedan, knackade maskerade män på hans dörr och sade till honom att han behövdes för att besvara några frågor. De försäkrade hans mamma om att han skulle vara tillbaka nästa morgon. De satte på honom en ögonbindel och kastade in honom i en liten lastbil. När de drog ut honom ur lastbilen insåg han att han var på den ökända basen som tillhörde befälhavaren för "Säkerhetsbälts"-styrkorna i Aden, Abu al-Yamama - en veteranofficer i den långa kampen för självständighet i södern som har blivit ett mäktigt ombud åt emiraten.

 

 

Abdullah fördes till en liten cell och lämnades där i några timmar. "Innan gryningen klev fyra män in i cellen. De började slå mig och bad mig erkänna att min bror jobbade med jihadisterna. Jag svor på att han inte gjorde det. Han hade en liten affär där han fixade mobiler och datorer. Han bad inte ens."

 

 

Han plockade upp en liten vattenflaska från bordet och klämde lite på den. Några droppar föll ner på det vita plastbordet. "En av dem hade en flaska som den här och började stänka [något] på min rygg," berättar han för mig. "Jag kände lukten av bensin [precis] innan de tände på det. Jag sprang runt i rummet och slog i väggarna och skrek så högt att vakterna kom in och släckte elden."

 

 

Vad han inte visste då var att han filmades och att hans bror redan hade fängslats, men vägrat att erkänna. "När de visade filmen för min bror skrev han på ett erkännande direkt."

 

 

Abdullah togs till en klinik och efter inblandning från hans mäktiga stam släpptes han sex månader senare. Han lyfte upp en del av sin t-shirt och visade mig sin rygg, där huden var trasig och full av ärr. Hans bror har ännu inte åtalats eller släppts.

 

 

När jag frågade den salafistiska shejken om denna misshandel tittade han långt bort i fjärran och sade att den utfördes av FAE:s lokala partners. "Policyn att sikta in sig på och fängsla misstänkta al-Qaida-medlemmar är internationellt accepterat, och emiraten är partners med USA i den frågan," sade han. "Att sikta in sig på och föra bort en misstänkt al-Qaida-medlem - det är ok. Men att sätta en man i fängelse i ett år, tortera honom bara för att hans son är anklagad för att ha gått med i al-Qaida, det är ett problem."

 

 

Abu al-Yamama är ett namn som får män att darra i Aden. Han är väldigt stolt över sina elitenheter - tränade av emiratens specialstyrkor - som, mer än någon annan, sammankopplas med de värsta illdåden. Jag satt bredvid honom en morgon på hans bas medan han tittade på sina trupper när de övade en räd: en grupp av dem, alla klädda i svart, stormade ett tomt rum och drog ut en av deras egna krigare, knuffade hårt ner honom på betonggolvet innan de kastade in honom i en svart pickup för att sedan köra snabbt därifrån. De upprepade samma övning flera gånger.

 

 

Senare, på hans kontor, förnekade Yamama alla påståenden om godtyckliga arresteringar och tortyr och menade att det var ett påhitt från det Muslimska brödraskapet för att såra hans styrkors rykte. "Vad förväntar de sig att jag ska göra med folket som strövar omkring på gatorna med bombbälten? frågade han. "Skicka lite rosor och vänligt bjuda in dem till ett besök hos mig?"

 

 

I södern har den gamla drömmen om självständighet aldrig dött. Precis som alla invånare i städer fördömda av skillnaden mellan en ärofylld historia och en usel nutid är Adens folk dömda att längta efter ett föreställt förflutet. Denna längtan är en form av smärtlindring och ofta ofarlig, tills den smälts samman med nationalistiska eller sekteristiska myter, då blir blandningen labil och explosiv.

 

 

Under åren sedan enandet har de i söder fått se deras sekulära socialistiska stat annekteras av det mäktigare norr; de har fått se deras fabriker monteras ner, deras representanter har sparkats från deras regeringsposter, deras land har tagits över och deras utbildnings- och hälsosystem har kollapsat. Deras en gång i tiden fattiga men funktionella stat ersattes av en korrupt, nepotistisk stamregim; vad som skulle bli ett partnerskap med norra delen blev helt enkelt ett övertagande.

 

 

I mer än ett årtionde - långt innan upproren under Arabiska våren - har det glödande och passionerade folket i södra Jemen romantiskt, t.o.m naivt, velat att deras gamla stat ska återuppstå. De skanderade och demonstrerade fredligt på gatorna i Aden, och i byar i bergen och öknen och de möttes av brutalitet och våld. Säkerhetsstyrkorna under Saleh, och sedan Hadi - en sydlänning som flydde till norr på 1980-talet och sedan ledde den norra armén som krossade det sista försöket att få självständighet i södern 1994 - sköt tårgas och skarp ammunition mot fredliga demonstranter och använde interneringar, tortyr och ibland t.o.m utomrättsliga avrättningar för att kväva Sydrörelsen. Deras grund ignorerades till stor del - av världen och av deras grannar - tills Huthierna invaderade södern, då förändrades allt.

 

 

"Nu har vi en armé och vi kontrollerar södern och vi har en regional allierad som står bredvid oss," fick jag stolt berättat för mig av en av ledarna för Södra övergångsrådet - det huvudsakliga separatistiska organisationsorganet och den mest prominenta politiska kraften i södern, med rejält stöd av FAE. (Skapandet av det rådet var en av de 16 punkterna på "vägkartan" som ritades upp av den salafistiska shejken, som är en av dess medlemmar.)

 

 

Styrkor som är vänligt inställda till Jemens regering bevakar en frontlinje i södra delarna av landet. Fotograf: Ghaith Abdl-Ahad för the Guardian.

 

 

 

"Vi har aldrig varit så starka i södern," sade rådets ledare. "Folk säger att vi står under kontroll från emiraten, som om de kan styra oss med en fjärrkontroll. Men emiraten är ingen välgörenhetsorganisation. Självklart har de intressen - att säkra kusten, bli av med al-Qaida och ha en vänlig stat här i södra Jemen. Emiraten behövde en partner, och när de såg Hadi-regeringens misslyckande var de tvungna att agera."

 

 

Men drömmen om självständighet i södern är fortfarande höljd i myter. I deras berättelser om det gamla södern glömmer många separatister att prata om hungern och förtrycket från dessa år och de sätter för lätt glans på en historia om konflikter och splittringar. Självständighetshjältarna, som körde ut britterna på 1960-talet - och sedan avskaffade stamsystemet, frigjorde kvinnorna, utrotade analfabetismen och sträckte ut byråkratin bortom gränserna för brittiska Aden till den allra mest avlägsna byn ute i öknen - hamnade till sist i fejd med varandra, precis som alla revolutionärer gör.

 

 

Deras olika inställningar gällande socialistisk teori och formen på staten blev oundvikligen personlig och våldsam, vilket kulminerade i söderns eget 10 dagar långa inbördeskrig 1986 - vars förlorare, bland dem återfanns Hadi, hamnade i exil i norr innan de segrande återvände när de i norr enkelt besegrade den södra armén 1994. Nu står de som förlorade 1994 på samma sida som emiraten, medan Hadi och hans allierade är emot dem.

 

 

Historien går såklart inte efter en slinga - men precis som amerikanerna, med extrem ignorans, krattade scenen för ett brutalt inbördeskrig i Irak genom att alliera sig med en sida, har emiraten skapat förhållanden för ett återupptagande av tvister och inbördeskrig.

 

 

"Jag vill inte ha det [självständiga] södern längre," berättade en aktivist för mig. "I många år drömde mina vänner och jag om södern, men om de är så splittrade nu, vad kommer då hända när de blir en stat? De kommer att döda varandra på gatorna som de gjorde förut."

 

 

I somras hängde stora billboards över gatorna i Aden. De hade bilder föreställande emiratens kronprins, Mohammed bin Zayed, tillsammans med Hadi och en handfull lägre rankade befälhavare - vissa i livet, vissa döda. På väggarna fanns det schablonskrivet FAE-vänligt graffiti och affischer uppsatta med deras flaggor på. Men under sommaren började slogans som "Ner med emiratens ockupation" att dyka upp.

 

 

Upproren i den Arabiska våren och det våldsamma kaoset som följde skapade ett skifte i maktdynamiken i arabvärlden. Gulfmonarkierna ropade inte bara ut sig själva som de nya symbolerna för stabilitet i en region söndersliten av inbördeskrig, de utnyttjade även ögonblicket till att visa upp deras nya kraft genom att intervenera i deras grannars konflikter, detta då de finansierade och beväpnade miliser i Syrien, Libyen och Jemen och stöttade en militärkupp i Egypten.

 

 

Under den hökaktiga Zayed har FAE omfamnat en mycket mer bestämd utlandspolicy, med intentionen att etablera emiraten som en regional makt. I Jemen har FAE tre centrala uppdrag som är separata från deras stöd till Saudikoalitionen. Först handlar det om att krossa politisk islam i alla former. Sedan handlar det om kontroll över den strategiskt viktiga kustremsan mot Röda havet - med ett smalt sund mot Afrikas horn, där FAE redan har etablerat militärbaser i Djibouti och Eritrea. Den tredje saken handlar om att utveckla och förstärka deras egna specialstyrkor, som tränar och har uppsikt över lokala ombud som Säkerhetsbältestrupperna.

 

 

Den alltmer visuella jakten på dessa geopolitiska aktioner har inte nödvändigtvis imponerat på deras skenbart allierade i Jemen. I somras spreds kritiken mot FAE i Aden, särskilt bland de fattiga, som hade trott att närvaron av deras väldigt rika grannar skulle göra deras liv bättre. Istället blev elförsörjningen sämre, sjukdomar som går att förebygga spreds och kollapsen av den jemenitiska rialen gjorde de ännu fattigare.

 

 

I september kom ett utbrott av demonstrationer i Aden och resten av södern gällande ekonomins tillstånd. Då hade allt hopp om en ny utveckling försvunnit och entusiasmen för det separatistiska rådet hade glidit över i gräl inom gruppen och nya rivaliteter. T.o.m bland emiratens mest inbitna allierade, salafisterna, fanns det en växande förbittring över att bli använd som kanonmat i någon annans krig.

 

 

Det var precis som en salafistisk motståndsledare som slutade kriga bredvid emiraten argt sade till mig: "Varför skickar vi våra bästa män för att dö vid fronten - och bombar civila som sitter fast mellan oss och Huthierna - bara för att de vill kontrollera kusten?"

 

 

På ett litet hotellrum i en av de fattigare delarna av Aden satt jag med tre ledare från Sydrörelsen, alla hade krigat i motståndet och alla såg sig tidigare som vänner till emiraten, från vilka de hade fått vapen, pengar och lastbilar. Men alla sade att under det senaste året hade de blivit måltavlor för arresteringar eller lönnmord av styrkor från Säkerhetsbältet. "Ett krig mot dem är bara en tidsfråga," sade en av dem.

 

 

Alla tre har nu gått med i Hadi-lägret. Jag frågade en av dem - som spenderade flera år med att kampanja för ett självständigt söder - varför han plötsligt stod emot emiraten och rådet. "Vi ville ha ett söder baserat på statliga institutioner och inte på miliser," svarade han. "Vad vi har nu är ett tillstånd av kaos där maskerade män med vapen dödar och griper hur de vill. Det här är inte det södra Jemen som jag har kampanjat för. Antingen tar emiraten södern och utropar det till deras koloni, eller så måste de respektera folket och presidenten."

 

 

Vid mitt senaste besök till den salafistiska shejken i Aden fann jag honom förtvivlad. "Södern har styrts av sydlänningarna under de senaste tre åren och ändå har det varit ett misslyckande," sade han. Han insisterade på att emiraten måste stanna, för om de lämnar "kan Aden lätt falla igen och alla dessa enheter kommer kriga mot varandra. Vi behöver att de stannar. Samtidigt är jag frustrerad över misstagen de begår. Jag förstår att de fortfarande lär sig, för de har inte erfarenheten av att vara en imperienation, men de uppträder med samma arrogans som en imperienation."

 

 

Hans slutsats var: "Jag vet att två år inte är någon lång tid i livet för en nation som försöker bygga ett imperium, men det är en väldigt kort tid för att förvandla dina vänner till dina fiender."

 

 

 

• Följ Långläsningen på Twitter på @gdnlongread, eller anmäl dig och få långläsningen veckovis på e-mejl här: https://www.theguardian.com/info/ng-interactive/2017/may/05/sign-up-for-the-long-read-email

 

 

 

 

 

 

AV: www.josimar.no, 9:e april, 2018:

 

Statsägda Qatar Airways är en FIFA-partner och sponsor för VM i Ryssland och Bayern München. Migrantarbetare vid internationella flygplatsen Hamad, som ägs av flygbolaget, utsätts för grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

Babu från Bangladesh har arbetat på flygplatsen varje dag sedan han anlände till Qatar i oktober. Vid flera tillfällen har han tvingats arbeta dubbla skift. Ibland blir han så trött att han försöker få några minuters sömn i vilorummen eller under de fyrhjulsdrivna bilarna på flygplatsens parkering.

 

 

 

Text: Håvard Melnæs

Foto: Faiz Abu Rmeleh

 

Den 5:e juli 2017, lite mer än tre år efter att det byggts färdigt, fick den internationella flygplatsen Hamad meddelandet de hade strävat efter: Flygplatsen blev blott den sjätte i världen att få fem stjärnor från konsultföretaget Skytrax. Hans excellens Akbar al Baker, vd för Qatar Airways-gruppen, var mycket nöjd: "Hamads internationella flygplats mer än överträffar passagerarnas förväntningar genom att tillhandahålla vad passagerarna vill ha i en miljö som är underbar, omtänksam och välkomnande", sade han och tillade att resenärerna kan shoppa i tax-free-affärer i världsklass, koppla av i en av flygplatsens tolv lounger eller använda några av de många faciliteterna på spaavdelningen, som inkluderar flera squashbanor och en swimmingpool.

 

Oavsett om de är anställda av Qatar Airways själva eller en av de många underleverantörerna så finns det flera tusen människor som jobbar på Hamads internationella flygplats; nästan samtliga är migrantarbetare. På senare år, mest p.g.a det faktum att den lilla gulfstaten ska vara värd för 2022 års fotbolls-VM, har Qatars behandling av deras utländska arbetsstyrka blivit ämne för en stor internationell granskning. När VM sparkar igång kommer flygplatsen att vara den stora porten in till Qatar: De deltagande ländernas trupper, världens media och tusentals resande supportrar kommer bilda sin första uppfattning av landet här. Huvudstaden, Doha, är för tillfället en enorm byggarbetsplats där det arbetas dygnet runt. Då enorma, nya byggnadsprojekt regelbundet inleds importeras hela tiden fler och fler migrantarbetare. Varje år sedan 2010, när Qatar tilldelades rättigheterna till VM 2022, har antalet utländska arbetare i landet ökat. Idag finns det i Qatar mer än 2 miljoner utländska arbetare som, enligt internationella organisationer för mänskliga rättigheter, behandlas med slavliknande metoder. Det är inte bara det att flera av dem behandlas illa, varje år mister dessutom hundratals utländska arbetare sina liv; i de flesta fallen finns ingen officiell dödsorsak angiven.

2010 dog 520 arbetare från tre olika länder (Bangladesh, Nepal och Indien) i Qatar; 375 av dessa dödsfall förklarades inte. Enligt Human Rights Watch finns det ingen anledning att tro att dessa siffror är något lägre idag. Det är mer troligt att dödssiffrorna stiger i takt med det ökade antalet utländska arbetare. Men fortfarande är det så att för de flesta anhöriga till de som återvänder hem i en kista, förblir dödsorsaken okänd.

I oktober annonserade Qatars regering ännu en lagstiftningsreform för arbetare. Tidigare har sådana proklamationer inte förvandlats till praktik. Men den här gången menade de allvar, det lovade myndigheterna, och de fick stöd av FN:s Internationella Arbetsorganisation (ILO) och Internationella fackliga samorganisationen (ITUC), det största fackförbundet i hela världen. ITUC:s generalsekreterare, Sharan Burrow, som i åratal har refererat till Qatar som en apartheidstat och en slavstat, deklarerade att "Qatar har satt en ny standard för gulfstaterna, och detta måste följas av Saudiarabien och FAE där miljoner migrantarbetare sitter fast i ett modernt slaveri".

Det kontroversiella kafala-systemet, där arbetaren görs beroende av sin arbetsgivare under regler som, i praktiken, är slaveri, skulle avskaffas. Qatars nästan två miljoner utländska arbetare skulle inte längre få sina pass konfiskerade; inte längre skulle de behöva deras arbetsgivares tillstånd för att kunna resa hem; de skulle få rättigheten att byta arbetsgivare enligt deras egen önskan; och en minimilön skulle introduceras. Men, efter det att myndigheterna annonserade dessa reformåtgärder för ett halvår sedan, har det verkligen skett några genuina förändringar för den utländska arbetsstyrkan i Qatar - det rikaste landet på jorden?

 

 

 

 

 

Sådant är livet

Utanför den internationella flygplatsen Hamad plockar orangeklädda arbetare skräp, skär ner grenar och samlar ihop löv. De sju männen är från Bangladesh och arbetar för Nakheel Landscapes, en underleverantör till flygplatsen. På företagets hemsida kan man läsa att de har fler än 3,600 anställda - varav fler än 2,200 är outbildade arbetare - och har en årlig omsättning på nästan precis en miljard dollar (9,7 miljarder kr). Företaget hävdar att de tar sina anställdas rättigheter, värdighet, välmående och säkerhet på allvar. Arbetarna berättar för Josimar att det är ett hårt jobb, särskilt på sommaren när temperaturen kan bli så hög som 44-45°C och en relativ luftfuktighet på mer än 80% är inte ovanlig.

 

"Det är bättre att jobba på vintern. På sommaren är det alldeles för varmt. Även om vi får ledigt från lunch till klockan 15:00 under sommarmånaderna så måste vi ändå vara kvar utomhus. Så då försöker vi hitta lite skugga där vi kan vila. På vintern får vi inte ta någon rast överhuvudtaget, men det gör vi ändå ibland, när bossen inte ser," säger Mahir, den enda av de sju som pratar engelska.

Han informerar oss om att arbetsdagen börjar klockan 4:00 för dem och slutar klockan 16:00 sex dagar i veckan. På arbetsdagarna plockas de upp av en buss klockan 3:00 och återvänder inte till deras arbetsläger i ett industriområde utanför Doha förrän femton timmar senare.

"Bussresan hem tar dubbelt så lång tid p.g.a den stora eftermiddagstrafiken," förklara Mahir.

Förra hösten introducerade Qatar en minimilön på 900 riyals (ungefär 1,941 kr) i månaden. Mahir säger att han och hans kollegor inte har informerats om detta.

"Vi tjänar 650 riyals (1,398 kr) i månaden. Det har varit vår lön sedan vi kom hit. Innan vi åkte fick vi löften om en lön på 2,000 riyals (4,300 kr), men det var en lögn. Alla jag känner här har lurats av rekryteringsagenturer som lovade de högre löner."

650 riyals (1,398 kr) motsvarar en daglig inkomst på sju dollar (68 kr), eller 60 cent (6 kr) i timmen. Precis som de allra flesta arbetarna från Bangladesh i Qatar var Mahir och hans kollegor tvungna att betala en rejäl summa pengar till deras rekryteringsagentur för att få ett jobb i landet.

"Det mesta av pengarna går till våra familjer. Det som blir kvar går till att betala våra skulder till rekryteringsagenturen," förklarar han.

För närvarande finns det nästan 300,000 bangladeshiska arbetare i Qatar - nästan en lika stor procent av landets befolkning som qatarierna själva. Mahir berättar för oss att några i hans grupp har varit i Qatar i flera år. Men han anlände med sin bror för ungefär tre år sedan.

"Vi kan inte tänka på huruvida vi trivs här eller inte. Vi kan inte tänka på det faktum att vi känner att vi behandlas som djur. Våra familjer där hemma är beroende av oss för att överleva. Sådant är livet," säger Mahir.

I höst kommer han, för första gången sedan han kom till Qatar, att resa hem på semester. Han har inte sett sin fru eller sina två döttrar, fem och sex år gamla, sedan han lämnade Bangladesh våren 2015.

 

Samma jobb, annan lön

Anthony från Uganda kom till Qatar för två år och fyra månader sedan. Han arbetar för det multinationella säkerhetsföretaget GS4, som med 585,000 anställda över hela världen är den tredje största privata arbetsgivaren i hela världen. Anthony fick också löften om en högre lön än den han till sist fick i Qatar. Han var också tvungen att låna pengar för att betala en stor summa till hans rekryteringsagentur för att komma hit. Och även han, precis som Mahir, har fru och barn hemma.

"Jag arbetar tolv timmar om dagen. Fjorton timmar om man räknar med bussresan från lägret till jobbet och tillbaka igen. Jämfört med andra ugandier jag känner här, som har andra arbetsgivare, lever jag ganska bekvämt. Vi är bara fyra personer som delar på ett rum. Jag har ledigt en dag i månaden och tjänar 1,500 riyals (3,225 kr). Jag skickar 700 (1,505kr) till min fru, 300 (645 kr) till rekryteringsagenturen som jag är skyldig pengar, resten spenderar jag på mat. Min mat betalas inte av min arbetsgivare. Min boss har lovat att jag kan åka hem på semester i höst. Här i Qatar lever jag inte, jag existerar bara," säger han.

En av Anthonys kollegor kommer fram och presenterar sig själv.

"Charlie," säger han och räcker fram handen.

Jag berättar för honom att jag är en journalist från Norge som undersöker arbetsförhållandena på flygplatsen.

"Gissa när jag senast var ledig," ler Charlie.

"Förra fredagen," chansar jag.

Fredagar är detsamma som söndagar i Europa.

"Fel. Den 21:a oktober, 2017."

"Det är mer än 100 dagar sedan," svarar jag.

"Ja sir. Du kan berätta för Norge att det enda jag upplever i Qatar är tid som passerar," säger Charlie. Någon ringer upp honom på hans walkie-talkie och han försvinner in i flygplatsens labyrinter.

Utanför moskén bredvid den internationella flygplatsen Hamad slappnar Chris från Filippinerna och Indra från Nepal av på en strand. Båda jobbar med underhåll, har samma arbetsgivare, utför identiska uppgifter och arbetar lika många timmar. Men medan Chris tjänar 2,200 riyals (4,730 kr) i månaden, får Indra nöja sig med mindre än hälften av den summan. Qatar delar nämligen, tillsammans med de andra gulfstaterna, en kontroversiell policy: arbetare värderas efter styrkan på valutan i deras hemländer.

"Den här nationalitetsbaserade lönediskrimineringen är rasism," säger Vani Sarashwati från organisationen Migrant-Rights-org.

Hon kommer från Indien, men har bott i Qatar i 18 år och känner till villkoren utländska arbetare måste genomlida bättre än de flesta.

"Det gör mig illamående, men arbetarna behandlas olika baserat på vilket land de kommer ifrån. Arbetarna från Nepal och Bangladesh har det värst. Många av dem behandlas som maskiner eller djur. Det är samma sak med afrikanerna. De har kommit i stora antal under de senaste åren, och de behandlas också fruktansvärt. De från Nepal får mindre betalt än de från Filippinerna, de från Filippinerna får mindre betalt än de från Indien och de från Indien får mindre betalt än vita från Europa och Nordamerika," säger Billy, en av ledarna för de filippinska arbetarna i Doha.

Chris och Indra har många saker gemensamt: Båda är gifta och har barn och var tvungna att betala stora summor pengar till rekryteringsagenturer i deras respektive hemländer för att få ett jobb i Qatar. Medan Chris säger att en förutbestämd summa dras från hans månadslön för att återbetala agenturen så skickar Indra hem pengar till en lokal lånehaj. Båda är anställda av Facilities Management & Maintenance Company (FMM), ett dotterbolag till Qatar Airways.

 

Att tala innebär en stor risk

Babu från Bangladesh jobbar också för FMM. Han ler tjänstvilligt, men han ser trött ut då han polerar bagagevagnarna på parkeringen. När Skytrax belönade Hamads internationella flygplats med fem stjärnor var renligheten på de sanitära anläggningarna två av kriterierna. Toaletterna fick fyra och en halv av fem möjliga stjärnor, de offentliga utrymmena fick full pott. Babu har varit i Qatar sedan oktober förra året. Vissa dagar städar han toaletterna, andra dagar städar han de offentliga utrymmena. Han är gift och har fyra barn hemma. Han berättar för oss att han har arbetat varenda dag sedan han började på jobbet, och han säger att han är trött, särskilt eftersom han ofta blir tillsagd att arbeta dubbla skift.

"Under lugna perioder, på nätterna, försöker jag få lite sömn."

 

Var sover du då?

"Antingen på toaletterna, under de fyrhjulsdrivna bilarna på parkeringen, eller annars i moskén. Ibland är jag så utmattad att jag inte är säker på om jag sover eller är vaken."

Två gånger har han blivit upptäckt sovande på toaletten av flygplatsens säkerhetsvakter.

"Den första säkerhetsvakten var snäll, men den andra berättade för min boss om det. Jag informerades då om att om det hände igen, skulle jag sitta på nästa plan tillbaka hem till Bangladesh."

Ingen av migrantarbetarna som intervjuas i den här artikeln presenteras med deras riktiga namn. Att öppet tala med journalister innebär en stor risk. Fabien Goa, specialrådgivare på Amnesty International, har migrantarbetare och stora sporthändelser som sitt expertområde.

"Vi måste ta till flera specifika säkerhetsåtgärder när vi jobbar med att intervjua migrantarbetare i gulfstaterna, för arbetsgivarna kan kontrollera och övervaka praktiskt taget allt som arbetarna gör. Vi måste vara extra försiktiga när vi pratar med arbetarna, så att vi inte utsätter de för fara. Bara genom att prata med oss, eller med dig som journalist, kan en arbetare råka ut för allvarliga konsekvenser. Det är därför vi nästan aldrig använder deras riktiga namn. Om de identifieras genom text eller fotografier är det högst troligt att de blir av med sina jobb, riskerar att hamna i fängelse eller deporteras," säger Goa.

 

 

"Faktiskt väldigt dåliga"

I tio dagar besökte Josimar Hamads internationella flygplats för att lyssna på arbetarnas berättelser. Det vi fick höra från Babu, Anthony och Mahir var på inget sätt unikt. Utan undantag berättade arbetarna för oss att de var tvungna att betala rekryteringsagenturer i deras hemländer, ett faktum som i princip gör dem till ekonomisk gisslan: De har inget annat val än att stanna i Qatar. Lokala arbetslagar säger att det högsta antalet timmar i veckan man får jobba är 44. Varje arbetare vi pratade med arbetade betydligt mer, flera sade att de jobbar mer än dubbelt så mycket under en vecka. Samma arbetslagar säger också att arbetarna har rätt till en resa hem varje år, men ingen av dem vi pratade med kände till detta. De flesta berättade att de bara fick resa hem efter tre år. Många av de vi pratade med hade fått behålla sina pass, men det förbättrar knappast deras situation då de fortfarande behöver deras arbetsgivares välsignelse för att få ett utresevisum. Då hon konfronteras med Josimars upptäckter på Hamads internationella flygplats medger Sharan Burrow, ITUC:s generalsekreterare, att "villkoren faktiskt är väldigt dåliga", men sedan tillägger hon snabbt:

"Avtalet vi nu har tagit fram kommer snabbt ändra på detta!"

Andrew Gardner, professor i socialantropologi vid universitetet i Puget Sound i USA, och expert på gulfstaterna, är inte lika säker:

"Problemen och utmaningarna migrantarbetarna stötte på för tio år sedan ser likadana ut idag. Det är fascinerande att under de senaste tjugo åren har det kommit nästan en konstant ström av annonseringar från regeringarna i gulfstaterna om att de ska avsluta kafala-systemet och att de ska införa signifikativa förbättringar för migrantarbetarna. Så sådana annonseringar är inget nytt, och om du frågar mig ska man vara väldigt försiktig med att tro på dem. Vi måste mäta sådana annonseringar mot de konkreta konsekvenserna de har för migrantarbetarna. Jag blir inte alltför uppspelt gällande det här, för vi har hört det förut. Men ändå finns det potential i dessa annonserade arbetsreformer, och det är en bra sak att Qatar uppmuntras till att göra sådana förändringar. Vad som återstår att se är huruvida de faktiskt kommer implementera reformerna," säger Gardner.

  

 

Bayern och Merkel

Mot slutet av 2016 tog Human Rights Watch emot en skrivelse från en av Angela Merkels närmaste medarbetare. Kanslerns administration bad om en rapport gällande de mänskliga rättigheterna i Qatar. Bayern München hade gått in i förhandlingar med Qatar Airways-gruppen och bad kanslerns rådgivare om, well, råd. Den tyska jätten tar inga potentiellt kontroversiella kommersiella beslut utan att först konsultera landets politiska ledare. Merkels grupp kontaktade HRW och bad om deras råd och vilka steg de skulle ta om de gick in i ett samarbete med regeringsägda företag i Qatar. I PM:et som HRW skickade tillbaka till Bayern, som Josimar har kommit över, kan man läsa:

 

 

Gällande ett möjligt avtal mellan Bayern München och en qatarisk statlig enhet:

 

 

Den första och viktigaste saken att notera är att vilken relation som Bayern München än ingår med de qatariska myndigheterna innebär en allvarlig risk för klubbens rykte. Qatar har fortfarande ett djupt repressivt arbetarsystem som de har vägrat reformera trots exempellösa nivåer av kritisk bevakning i internationell media. Alla fall av avtal som involverar användandet av Bayern Münchens varumärke och globala kraft för att antingen direkt eller indirekt lyfta fram Qatars image kommer oundvikligen att leda till anklagelser från supportrar, journalister och NGO:s om involvering i en ryktestvätt.

Om Bayern München vill undvika dessa anklagelser kan de ta steg för att se till så att deras relation med de qatariska myndigheterna ger fördelar till arbetare i Qatar. De kan göra det på två sätt.

Först, genom att uttrycka sitt stöd för grundläggande och välbehövliga arbetsreformer i Qatar och väldigt specifikt klargöra sina förväntningar på att de qatariska myndigheterna kommer överge det väldigt oförskämda systemet med utresevisum som innebär att alla utländska arbetare måste få tillstånd från hans/hennes arbetsgivare för att kunna lämna landet genom ett utresevisum.

För det andra kan Bayern München ta steg för att se till så att arbetarna involverade i alla klubbens aktiviteter i Qatar, oavsett om det är arbetarna på hotellen eller träningsfaciliteterna, skyddas ordentligt.

Human Rights Watch bifogade även ett förslag till uttalande från Bayern Münchens sida om de skulle bestämma sig för att gå in i ett partnerskap med den regeringsägda Qatar Airways-gruppen.

 

 

I full överensstämmelse med etablerad internationell lag vill Bayern München uttrycka sitt stöd för välbehövliga grundläggande reformer för arbetares rättigheter i Qatar, och väldigt specifikt vill vi framföra våra förväntningar på att de qatariska myndigheterna kommer ta genuina steg för att avveckla systemet med utresevisum som innebär att alla utländska arbetare måste få hans/hennes arbetsgivares tillstånd för att lämna landet.

 

 

  

 

 

Supporterprotester

Rapporten skickades till Bayern München via kanslern Merkels kontor. Som ett av Tysklands internationellt sett kändaste varumärken har det varit en tydlig strategi för klubben att samarbeta med andra välkända tyska varumärken för att lyfta fram varandra på den globala marknaden. Bland Bayerns viktigaste sponsorer finns andra tyska jättar som Audi, Allianz, T-Mobile och Adidas. I 16 år var Lufthansa en Bayern-sponsor och klubbens officiella flygplanspartner. Men från och med juli i år kommer Qatar Airways att ta över som Bayerns så kallade platinapartner. Lufthansa var väldigt intresserade av att fortsätta som sponsor av klubben, men till sist fick de se sig besegrade.

"Vi har inte samma medel till vårt förfogande som nationellt flygbolag och därför måste vi göra ingående utvärderingar innan vi går in i ett partnerskap. Vi har ett ansvar mot våra aktieägare och våra partners," förklarade flygbolaget för Frankfurter Allgemeine Zeitung när avtalet mellan Bayern och Qatar Airways offentliggjordes. Andreas Jung, Bayerns marknadsdirector, var väldigt nöjd när avtalet, som sträcker sig fram till 2023, annonserades:

"Qatar Airways expanderar sitt nätverk av rutter och öppnar nya möjligheter på den asiatiska och amerikanska marknaden. Det passar vår internationella orientering, och vi kan utveckla gemensamma och ömsesidigt fördelaktiga strategier."

"Tack vare fotbollen har villkoren för arbetarna i Qatar förbättrats," berättade klubbdirectorn Karl-Heinz Rummenigge för München-tidningen TZ i januari, detta när Bayern-truppen var på väg att resa till Qatar för ett träningsläger. När laget återvände och välkomnade Werder Bremen till Allianz Arena den 21 januari för deras första match efter vinteruppehållet i Bundesliga, satte ultrasgruppen Münchens Röda Stolthet upp en banderoll där Rummenigges ord hade satts mellan citattecken och en annan där directorns ögon hade ersatts av två enorma tomater. Att ha tomater framför ögonen är ett tyskt uttryck för att misslyckas med att se det självklara. Supportergruppen berättar för Josimar att de förbättringar som må ha skett gällande arbetarnas villkor i Qatar, knappast har något med FIFA eller Bayern Münchens exekutiva direktörer att göra. Istället är det ett resultat av hårda ansträngningar av organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter. Supportrarna finner klubbens partnerskap med Qatar moraliskt tvivelaktigt och de är även emot bristen på transparens i relation till klubbens medlemmar.

Efter Josimars upptäckter på Hamads internationella flygplats ville vi ställa några frågor till Bayern München. Det visade sig bli svårt. Vi ringde klubbens presschef, Christopher Keil, flera gånger, men fick inget svar. Vi skickade honom flera sms, men på nytt fick vi inget svar. Vi skickade honom våra frågor med e-mejl, men fick inget svar. Vi skickade följande frågor till Bayern Münchens mediaavdelning:

 

Innan ni ingick avtalet med Hamads internationella flygplats/Qatar Airways rapporterades det att Bayern München hade frågat Human Rights Watch om riskerna involverade i att ingå ett närmare partnerskap med företag i Qatar. Vilka råd fick ni och följde ni dem?

 

 

Försökte ni få insikt i huruvida Hamads internationella flygplats/Qatar Airways var fria från brott mot mänskliga rättigheter innan ni ingick partnerskapet?

 

 

Hade Bayern München vid något tillfälle kontakt med Angela Merkels grupp innan ni ingick partnerskapet med Qatar?

 

Har Bayerns rykte/image smutsats ner efter det att ni ingick partnerskap med Hamads internationella flygplats/Qatar Airways?

 

 

När Bayern annonserade avtalet med Hamads internationella flygplats/Qatar Airways beskrev marknadsdirectorn Andreas Jung avtalet som bra för båda parter. Tycker ni fortfarande så gällande det här partnerskapet?

Flera dagar gick utan något svar. Till sist fick vi följande e-mejl från klubbens mediaavdelning:

 

"Vänligen se det bifogade uttalandet från vår ordförande Karl-Heinz Rummenigge gällande vårt partnerskap med Hamads internationella flygplats, där han även uttrycker oro gällande arbetarnas rättigheter.

 

 

Generellt sett kan vi säga att FC Bayern München tävlar på en global marknad med några av de främsta klubbarna i Europa. Vi ser efter våra ekonomiska intressen, i tillägg till vissa sociala aspekter till fördel för vår klubb och vårt lag. När FC Bayern München ingick partnerskapet med Dohas flygplats beskrev Herr Frank Walter Steinmeyer, Tysklands f.d utrikesminister, affären som ett regelrätt affärspartnerskap mellan tyska och qatariska företag. Qatar är en stor internationell investerare, även i Tyskland (Volkswagen, Deutsche Bank, Siemens etc). När förhandlingarna påbörjades kände våra partners i Doha redan till att vi representerar värderingarna i vår kultur, värderingarna inom sport i allmänhet och vår klubb i synnerhet. Vi har pushat för dialog gällande dessa värderingar hela tiden. Våra partners stöttar oss. För att uppmuntra damidrott och damfotboll i Qatar bjöds Bayern Münchens damlag in för att hålla ett träningsläger vid the Aspire Academy i januari. Bayerns lag stöttade ett program för damfotboll inom Idrottsförbundet för qatariska kvinnor genom att spela träningsmatcher med blandade lag. Sedan fotbollen har börjat spela en roll i Qatar (VM, FIFA, internationella turneringar) kan vi se att situationen för arbetare har förbättrats, vilket bekräftas av ILO, FN:s arbetarorganisation. Artiklar om detta är lätta att hitta, för de har publicerats.

 

 

Vänliga hälsningar

 

 

FC Bayern München, avdelningen för media och digital kommunikation"

 

De tre bifogade uttalandena hade gjorts av klubbens ordförande Karl-Heinz Rummenigge. Det äldsta var från 2015, det senaste från januari i år.

 

Tragiskt och oansvarigt

Sedan 2004 har Nicholas McGeehan arbetat med ämnet arbetares rättigheter i Qatar, och från 2012-17 var han gulfexpert på Human Rights Watch. Han reagerar starkt på svaren från Bayern:

 

"Det är faktiskt ganska tragiskt. De kommer ut med en annonsering som inte adresserar de väldigt allvarliga upptäckterna de nu har konfronterats med. Det visar att Bayern inte har något intresse av att göra det rätta och när det kommer till kritan är de enbart intresserade av pengar. Värderingarna på vilka de påstår att klubben är byggd, kommer avslöjande nog på andra plats. Jag tror att de kommer göra deras supportrar, av vilka många är socialt engagerade, ganska arga. Klubben sviker värderingarna de påstår sig stötta. Men det här är tyvärr normen bland fotbollsklubbar som opererar i etiska gråzoner. De visar inget medlidande eller sympati för unga arbetare; istället attackerar de budbäraren. De borde istället vara arga på deras egen regering som gav dem dessa uppenbarligen felaktiga försäkringar."

 

Kan vi lita på fotbollsklubbar som påstår att deras viktigaste värdering är fair play?

"Nej, självklart inte. 'Fair play' och 'kick racism out' o.s.v., det är bara vackra ord som fotbollen hostar ur sig för att attrahera sponsorer och supportrar."

 

Hur kan fotbollen förändras till ett mer humant spel? Är supportrarna det sista hoppet?

"Inte bara det sista hoppet, de är det enda hoppet. Allt handlar om att hitta sätt att ta tillbaka fotbollen på. Vad som måste hända är att supportrar står upp för något. Det kan leda till en nedgång när det gäller idrottsliga resultat, så folk måste vara förberedda på att klubben de älskar alltmer kommer misslyckas på planen. Och självklart är det svårt. Samtidigt kommer de mest uppmuntrande reaktionerna från Bayern-supportrar. De förtjänar en hel del beröm. Inte många supportrar hade gjort samma sak. Bayern München är ett exempel på allt som är fel med spelet, men deras fans är ett fantastiskt exempel på sakerna som är bra med det."

Med flera års erfarenhet som researcher för Human Rights Watch var det Nicholas McGeehan som plockades in för uppdraget att skriva rapporten som beställts av kanslern Angela Merkels grupp:

"Jag skulle skriva en rapport som beskrev de potentiella riskerna för Bayern München om de ingick ett närmare partnerskap med kommersiella intressen i Qatar. Vårt råd till Bayern var kristallklart: Var öppna med vilka förväntningar ni har gällande arbetarreformer. Se till att ni är helt säkra på att det inte sker någon exploatering eller misshandel av arbetare i något projekt ni är inblandade i. Utför en grundlig utvärdering av företaget ni väljer att samarbeta med. Försäkra er om att ni verkligen vet att de opererar på ett ansvarsfullt sätt ur ett mänskliga rättigheter-perspektiv. Anledningen till att vi underströk dessa faktorer var för att om du pratar om arbetarreformer, då kan du argumentera för att du bryr dig och vill se förändringar. Att du kan ha ett positivt inflytande. För det andra, om du försöker fixa problemen i projektet som du är involverad i har du ett direkt inflytande som kommer hjälpa ett stort antal arbetare. Och det är viktigt. Om alla gjorde så skulle det innebära en enorm skillnad."

 

Följde Bayern München råden från rapporten?

"Nej, det har de inte gjort."

 

Har de pratat offentligt om behovet av arbetarreformer?

"Nej, de ignorerade fullständigt våra råd. De har gett vilseledande uttalanden baserade på vad jag skulle karaktärisera som felaktiga bedömningar av tyska myndigheter, nämligen att allt går bra i Qatar, och att fotbollen har förbättrat villkoren för migrantarbetare."

 

Vilka tyska myndigheter påstår dessa saker?

"Dessa uttalanden kommer från Sigmar Gabriel, Tysklands utrikesminister. Problemet med dessa uttalanden är att de inte är sanna. De innehåller element av sanningen, men det är till stor del en förenklad berättelse. Och de bidrog till att Bayern fullständigt ignorerade våra råd."

 

Med tanke på att det är en flygplats, med stor risk för att bli exponerad och avslöjad, anser du inte att Qatar Airways borde se efter sina arbetare bättre?

"Det kräver att man bryr dig om sina arbetare. Det kräver att du upptäcker något extraordinärt. Men de bryr sig inte. Dessa arbetarvillkor är helt normala i Qatar. Det ni har hittat är, sorgligt nog, vardagen för den stora majoriteten av migrantarbetarna i Qatar. Allt Qatar har gjort är att titta på projekt direkt länkade till VM, som arenaarbetare, de skyddar dem lite bättre än de andra. För det är mot dessa byggarbetsplatser de flesta riktar sin uppmärksamhet. Men arenaarbetarna utgör endast ungefär 2% av de utländska arbetarna i Qatar. Det är inget försök att förbättra systemet, det är ett försök att dra bort uppmärksamheten från de större problemen."

 

Varför borde Bayern München bry sig om mänskliga rättigheter?

"Man behöver inte säga ett ord, man kan helt enkelt bara åka till Qatar och ta pengarna. Men då har du ingen trovärdighet när du presenterar dig själv som en värderingsbaserad fotbollsklubb. Det här hyckleriet är ett stort problem. Vad som irriterar mig lite är att allt ni behövde göra var att ställa frågor. Ni åkte till flygplatsen, pratade med arbetarna, frågade om de fick behålla sina pass, om de tjänade mer än minimilönen. Varför kunde ingen från Bayern göra samma sak? De har åkt till Doha på träningsläger i flera år; varför har ingen pratat med arbetarna på flygplatsen? Ställt några frågor gällande löner, levnadsvillkor och hur många timmar i veckan de jobbar? Är det svårt? Det var inte svårt för er. Så hur kommer det sig att de inte gjorde det?"

 

 

FIFA kommer undersöka flygplatsen

Josimar skickade flera frågor till Qatar Airways, som äger och driver Hamads internationella flygplats. En talesperson svarade att våra upptäckter kan komma att få konsekvenser för några av underleverantörerna på flygplatsen.

"Vi ser på alla rapporter gällande felaktig behandling av våra arbetare med största allvar. Vi kommer fortsätta arbeta med myndigheterna för att svartlista alla arbetsgivare som bryter mot de qatariska arbetslagarna. Alla arbetsgivare som behandlar sina arbetare dåligt kommer förbjudas att operera i Qatar under överskådlig framtid," skrev talespersonen i ett e-mejl till Josimar. På frågan om varför de ingick ett partnerskap med Bayern München svarade samma person:

"Bayern München är en klubb som vi vill samarbeta med för att den symboliserar excellens och passion som korresponderar med våra mål för Qatar Airways. Att vår distinkta logo nu kommer ses på kragarna på klubbens ikoniska tröjor är något som gör oss väldigt stolta."

Qatar Airways är en av de stora sponsorerna till sommarens VM i Ryssland och en av sju officiella FIFA-partners. Konfronterade med Josimars upptäckter på Hamads internationella flygplats svarade FIFA:

"I överensstämmelse med våra principer för mänskliga rättigheter tar FIFA sitt ansvar gällande mänskliga rättigheter väldigt allvarligt. Brott mot arbetares rätt stämmer inte överens med våra värderingar. FIFA är proaktivt och utför grundliga utvärderingar innan vi ingår kommersiella avtal, detta för att minimera risken för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det här är första gången vi har konfronterats med specifika uttalanden gällande Hamads internationella flygplats, och vi kommer kontakta våra lokala och internationella partners för att kolla sanningshalten i dessa påståenden."

Managern hjälpte inte sig själv men mannen som styr, ägarna och spelarna i Manchester United måste vara med och dela på skulden

Mourinho v media: vägen som ledde fram till att han fick sparken från Manchester United - video.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, onsdag 19 december, 2018:

 

 

Om du någonsin behövde veta vilken röra Manchester United har skapat av uppgiften att ersätta Sir Alex Ferguson, så kan vi kanske börja med tragikomedin att det fortfarande återstår 194 dagar innan sexårskontraktet som David Moyes fick går ut. Moyes överlevde nio månader och under den tiden såg han ut att ha åldrats 10 år.

 

 

Louis van Gaal gav Old Trafford två säsonger på drift. Och nu är även José Mourinho historia - med sina läppar tätt ihoptryckta har hans bankkonto enligt rapporterna vuxit med £15m (184,1m kr) i avgångsvederlag och han har väldigt offentligt visat upp sin utförsbacke där han demonstrerat att desto högre en man klättrar, desto mer av hans baksida ser du.

 

 

Det har verkligen inte varit enkelt att associera mannen som Ed Woodward, Uniteds exekutive vice ordförande, kallade in på sitt kontor precis efter klockan 9:00 i tisdags med pokalmaskinen som, under gladare tider, var känd som the Special One. Minns ni den killen? Mannen som pratade om gud som om de var gamla vänner. "Han måste tycka att jag är en fantastisk kille," sade Mourinho vid ett tillfälle. "Han måste tycka det, för annars hade han inte gett mig så mycket... han måste ha väldigt höga tankar om mig."

 

 

Inte många personer lyckas med den sortens amour propre. Men José gjorde det. Då, i alla fall, i dåtid.

 

 

Kanske, för att ge honom fördelen med tvivel, hade han varit den bästa mannen för att ersätta Ferguson 2013 istället för att ge honom ett restaureringsjobb 2016. United är en stor, skrämmande klubb som behövde en stor, skrämmande manager. Men något verkade förändras under Mourinhos år i Real Madrid, där konflikterna med spelare och journalister kändes ändlösa. Gnistan i Mourinhos öga saknades under hans andra sejour i Chelsea. För United tittade han tillbaka på oss med hårda, misstänksamma ögon. Det finns flera av oss som saknar den gamla Mourinho, som gillade den killen, som trodde att det kanske skulle fungera för honom på Old Trafford och som nu finner det lite deprimerande att en man som haft sådana framgångar kunde vara så sur och ouppfylld. Vart tog all den där fantastiska magin vägen?

 

 

Han ska inte ha all skuld och vi kan troligen alla föreställa oss vem Brian McClair menade när den f.d United-spelaren och tränaren på Twitter skrev att Mourinho "inte var den enda som borde lämna" klubben, vilket han adderade tre utropstecken till för extra effekt.

 

 

Efter allt så kan man fråga sig vad Mourinho, Van Gaal och Moyes alla har gemensamt från deras sejourer på Old Trafford? Ingen av dem har ett gott ord att säga om Woodward.

 

 

Ferguson sitter sällan bredvid Woodward och the Class of 92, som ser det som deras uppdrag att känna till vad som händer inne på Old Trafford, kan vara enormt avvisande, nästan hånfulla, mot Glazer-familjens första kontaktpunkt. Woodward bör anse sig själv som en turgubbe då Uniteds ägare har andra saker som prioritet - klubbens finansiella resultat, för att vara specifik - för om han enbart bedömdes utifrån fotbollsoperationen, ja då skulle han ha tur om han fick behålla sitt jobb. En nyligen släppt utgåva av Red News-fanzinet hade en framsida som summerade det hela ganska elegant, med hans ansikte lagt ovanpå en läckande hink ackompanjerat av orden: "Om det är trasigt - försök gärna att fixa det, eh?"

 

 

Men till sist och syvende har Mourinho knappt skuggan av ett ben att stå på. Hur kan han ha det när hans lag ligger 19 poäng bakom Liverpool i toppen av tabellen, med ett sämre defensivt facit än Crystal Palace och Huddersfield, samma målskillnad som Leicester och inga fler vinster än Watford, Bournemouth eller West Ham? United har, i deras nuvarande mask, förlorat deras aura, förförelsen av Old Trafford och ersatt det med något helt annat: en klump av glädjelösa matcher, utan någon tydlig plan och en grupp omotiverade spelare där vissa misslyckas med att förstå vad det borde betyda att få dra på sig den där berömda tröjan.

 

 

United har inte haft färre poäng vid den här tidpunkten av säsongen sedan året för Spike Island och Strangeways-kravallerna (1990). Självklart har Mourinho fått sparken. I vilken annan elitklubb som helst hade han skickats till giljotinen för länge sedan.

 

 

Om det finns förmildrande omständigheter så är det att Woodward gav honom en kontraktsförlängning vid starten på året, för att sedan underminera honom på transfermarknaden och på nytt när det gällde de två spelarna som managern hade börjat störa sig på. Ferguson sade en gång i tiden att så fort en spelare började utmana managerns auktoritet, då var det dags att säga hejdå till den spelaren. Men så var det inte under den här regimen.

 

 

När Mourinhos relation med Paul Pogba och Anthony Martial bröt ihop var det Woodward som bestämde att de var långsiktiga tillgångar som kunde vara kvar längre i klubben än managern och därför skulle de behållas.

 

 

Allt detta tar oss till Pogbas "sätt en rubrik på den här"-bild på Instagram, en bild där han ser väldigt nöjd ut, postad strax efter det att nyheten om Mourinhos uttåg offentliggjorts. Adidas säger att det var en oturlig tillfällighet men deras klient får kanske förstå att inte alla kommer att lyssna. Spelarmakt har infiltrerat och förorenat Old Trafford, i sina värsta former, ända sedan Ferguson lämnade och för tredje gången har det varit en signifikativ del i en manager som blivit av med sitt jobb.

 

 

Mourinho skulle även kunna argumentera för att United kanske inte skulle befinna sig i detta kaos - de har redan släppt in fler mål än de gjorde under hela den förra säsongen - om klubben hade plockat in en av mittbackarna som han hade siktat in sig på under sommaren. Men då Mourinho är Mourinho ignorerade han det faktum att han ville ersätta Victor Lindelöf och Eric Bailly, två av hans egna värvningar, och samma sak med mittfältaren som köptes för £52m (638,3m kr), Fred, som ibland inte ens får en plats i hans matchtrupp. Mourinho ville aldrig prata om de enorma summorna pengar han har spenderat. Han ville bara prata om de enorma summorna han ville spendera i tillägg.

 

 

Och helt ärligt så blev det tröttsamt. Mourinho klagade nyligen på att alla andra lag hade förbättrats förra sommaren - t.o.m Tottenham, sade han, trots det faktum att de inte köpte en enda spelare. Det var inte vettigt någonstans överhuvudtaget.

 

 

Men så har Mourinhos väg varit ända sedan han drog ut en handskriven lista vid sin första presskonferens för att krossa "lögnen" om att han inte tar fram akademispelare. De 55 spelarna han identifierade inkluderade Arjen Robben, som hade spelat mer än 100 matcher för Groningen och PSV Eindhoven, spelat 10 landskamper för Nederländerna och varit med i EM 2004 innan han gick till Mourinhos Chelsea. Flera andra hade gjort sina debuter på annat håll. En hade, och det var lite underhållande, inte ens spelat för Mourinho överhuvudtaget, 10 hade spelat mindre än 10 minuter och tre hade mäktat med en minut var. Det var Mourinhos första dag på kontoret och redan spann han på sanningen och dränkte klubben i hans låtsaslekar.

 

 

Kanske är det klarare nu varför Ferran Soriano, Manchester Citys vd, tidigare i Barcelona, en gång skrev att katalanerna avfärdade tanken på Mourinho som deras manager för att han "genererar mediakonflikter nästan permanent". Kanske minns du att Mourinhos lag åkte ut på straffar mot Derby i the Carabao Cup och sedan dess har han refererat till det som en oavgjord match. Eller den där gången när han klagade på att Manchester City hade en "träningsmatch" mot Southampton innan det senaste Manchester-derbyt, för att sedan hamna i ett 2-0 underläge efter 20 minuter vid deras eget besök till St Mary's (till sist slutade matchen 2-2). Det finns otaliga andra exempel.

 

 

Det drogs till sin spets på Anfield i söndags när det ihållande minnet var Marouane Fellainis skott som sänkte en publikvärd vid hörnflaggan, den lilla huvudskakningen från Ferguson på läktaren och "don't sack Mourinho"-läktarsången, fullproppad med ironi, från Liverpools publik.

 

 

Mourinho vann Ligacupen 2017 och Europa League - en låtsastrippel, om du vill, med tanke på att han insisterar på att räkna med the Community Shield - men ingen kommer ut i bra dager från hans år i Manchester. Inte han, inte Woodward och inte spelarna som, under de kommande dagarna och veckorna, förmodligen kommer berätta för oss att de alla stod bakom mannen som - om du har hört läktarsången - helt enkelt inte är speciell längre.

 

"Man Utd-spelarna kommer undan med mord" - Keane.

 

 

 

AV: BBC Fotboll, fredag 21 december 2018:

 

Manchester United-spelarna "kom undan med mord" och uppträdde "skamligt" mot sparkade managern Jose Mourinho, det säger den f.d kaptenen för de Röda djävlarna Roy Keane.

 

Keane sade att det var indikativt för moderna spelares uppträdande och att de är "väldigt svaga mänskliga varelser".

Mourinho fick sparken i tisdags varpå den f.d anfallaren Ole-Gunnar Solskjaer plockades in som tillfällig manager under återstoden av den här säsongen.

"Man skulle bli osams med dessa spelare," sade Keane till BBC Radio 5 live.

"Spelare som dyker upp överviktiga, inte tränar ordentligt och inte producerar... vissa har lagt ner arbetet och de spelarna ska skämmas.

"Jag är inte Mourinhos största fan, men jag kan inte tolerera fotbollsspelare som gömmer sig bakom agenter, deras kompisar i media - det är något av ett skämt."

Mourinho fick sparken efter två och ett halvt år som chef, detta då United ligger 19 poäng bakom Premier League-ledarna Liverpool.

Han ska enligt rapporter gång efter annan blivit osams med spelare, inklusive £89m-köpet (1,08 miljarder kr) Paul Pogba.

Den f.d irländska landslagsmittfältaren pratade med Adrian Chiles och tillade: "Spelarna kom undan med mord. De gömmer sig bakom managern. De har kastat honom under bussen."

 

Moderna spelare "gömmer sig bakom flickvännens hund"

Keane spenderade 13 säsonger på Old Trafford, vann sju Premier League-titlar, fyra FA-cuper och en Champions League.

47-åringen sade: "Jag var lite av den gamla skolan. Men jag skulle inte kalla det den gamla skolan, utan den bra skolan.

"Vad som än har hänt i klubben, när man går ut på planen - särskilt i en stor klubb som United - går man ut och ger sitt yttersta, inga ursäkter.

"Det här pratet om att dessa spelare är upprörda... det är inte bara i United, det är den moderna spelaren. De är inte bara svaga spelare, de är väldigt svaga mänskliga varelser. Man kan inte säga ett ord till dem.

"Spelare är snabba att gömma sig bakom sociala medier, deras bilar och deras flickvänners hundar, allihop.

"Jag hade en väldig tur med omklädningsrummet jag var i. Där fanns det bra män, bra ledare och karaktärer, men det är en bristvara i spelet nu.

"Det hade inte hänt i vårt omklädningsrum. Vi hade inte tolererat killar som inte gjorde sitt jobb."

 

"Ole tar tillbaka feel-good-faktorn"

Solskjaer har plockats tillbaka för återstoden av den här säsongen, tillsammans med Mike Phelan - som jobbade under den legendariske managern Sir Alex Ferguson - bredvid sig.

Sjätteplacerade United möter Cardiff på lördag (18:30 svensk tid), innan matcher mot Huddersfield, Bournemouth och Newcastle väntar.

Keane tror att Solskjaer kommer "passa bra".

"Det fina för Ole är att det handlar om att få med sig grabbarna och det inkluderar Pogba och oavsett vad som har hänt tidigare måste man gå vidare," sade han.

"Ole kommer ta tillbaka den där feel-good-faktorn, Mike Phelan tillbaka är en bra aktion, Ole kommer vara populär i klubben och jag tror att få tillbaka spelarna på sin sida kommer vara den enklaste delen av jobbet.

"De ville ha en förändring och det är lätt för Ole, man förväntar sig att han kommer vinna de kommande matcherna, försöka minska gapet till topplagen, gå långt i FA-cupen och försöka besegra Paris St-Germain [i Champions League].

"Det är en stor utmaning framöver, men kortsiktigt förväntar jag mig att spelarna kommer reagera och vinna de kommande matcherna som de bör vinna."

Keane tillade: "Feel-good-faktorn kommer komma tillbaka, men problemen finns fortfarande där när de ska spela större matcher under de kommande månaderna. Det är svårt att minska gapet till Liverpool och City.

"Men Ole vill få den första matchen ur vägen, få en seger under sitt bälte och tveklöst kommer många vara glada över att se honom tillbaka i klubben då han är en sådan trevlig kille."

 

Avskriver inte Mourinho än

Mourinho tog över i maj 2016 och ledde United till vinster i Ligacupen och Europa League under sin första säsong och förra säsongen slutade han tvåa i ligan.

"Det är otroligt hur snabba folk är att kritisera," sade Keane. "Man lyssnar på folk under den senaste veckan och alla säger att han har tappat det - det är en massa nonsens. Han vann åtminstone pokaler i United, hans CV är otroligt.

"Skriv inte av Mourinho än, jag hoppas han kommer tillbaka och gör bra ifrån sig."

När han pratade om United sedan Ferguson slutade 2013 tillade Keane: "Det är otroligt hur långt bakåt de har gått när det gäller prestationer jämfört med Manchester City och Liverpool.

"Alla visste att det skulle bli svårt när Ferguson lämnade, men de trodde inte för en sekund att de skulle hamna 19 poäng bakom City förra säsongen och ännu fler i år. Jag är chockad över hur långt bakåt de har gått."