En av Europas mest kontroversiella författare, han förutsåg Balidådet och attacken mot Charlie Hebdo. Nu har han föreställt sig en Putin-liknande Macron

Huvudperson: författaren Michel Houellebecq har kallat Emmanuel Macron “bisarr”.

JAMES COWEN. ORIGINAL IMAGES: PHIL NOBLE, CARLOS R ALVAREZ, GETTY IMAGES

AV: David Sexton, The Sunday Times, söndag 16 januari, 2022

Michel Houellebecq - oroa dig inte, det uttalas Welbeck, precis som fotbollsspelaren Danny - är garanterat den viktigaste romanförfattaren som har publicerat en bok, inte bara i Frankrike utan i hela Europa under de tre senaste årtiondena. Hans verk har blivit kända för att vara förlamande pricksäkra i dess insikt in i den omedelbara framtiden, vilket får honom att framstå som en sorts romanistisk Cassandra.

Houellebecq är även Frankrikes mest kontroversielle litteräre person, sedan länge föraktad av media där han ses som en uppkomling och vulgär person. Hans verk har alltid varit alarmerande explicita och kända för en hel del fellatio. Bortom hans böcker har Houellebecq tagits till domstol för uppvigling till rashat (innan han till sist friades på samtliga punkter), han har intervjuats full och frågat kvinnliga journalister om de velat ha sex med honom. Houellebecq har inte bara inte brytt sig om att verka illa beryktad, han har aktivt omfamnat det, odlat en estetik av oordning och upprepade gånger sagt det som för de flesta är otänkbart att säga.

Kontroversiell: Michel Houellebecq

ALAMY

Men det han säger verkar bli sant. I Plattform, publicerad 2001, förutsåg han islamistiska terrorattacker i semesterstäder långt innan Balidådet 2002 och de andra som har följt.

Den 7 januari 2015 publicerade han Underkastelse, där han målade upp en bild av hur ett muslimskt parti vann det franska presidentvalet 2022. Samma dag attackerades satirtidningen Charlie Hebdo, med Houellebecq på framsidan. Tolv människor dog.

T o m hans näst senaste och svagaste roman, Serotonin från 2019, sonderade smärtsamt missnöjet på Frankrikes landsbygd som fann sig uttryck i gilets jaunes-rörelsen.

Men den verkliga styrkan i hans verk ligger inte i sådana specifika aktioner av blickar in i framtiden, utan i hans skoningslöst klarsynta analys av det västerländska samhället som helhet. Han skrev om livets brutalitet i vilket ungdom och önskvärdhet är något man handlar med på en fri marknad i hans brännande andra roman, Elementarpartiklarna från 1998, som handlar om två halvbröder som har det tufft i en kärlekslös värld. Den inbringade enorma försäljningssiffror och gav honom internationell berömdhet. Och trots att han är agnostiker har han alltid stått fast vid att ett samhälle utan tro inte kan överleva - och att i en sådan värld, där åldrandet och döden tar allt ifrån individen, där står kärleken ensam mot förintelse.

Det är kombinationen av denna förtvinande klarhet om det moderna livets övergripande villkor och hans specifika engagemang i dagens utveckling och händelser som ger hans fiktion sådan kraft och och sådant fäste. Det finns inget motsvarande i det här landet.

Naturligtvis är Houellebecqs senaste verk efterlängtat i Frankrike, och Anéantir (ungefär Tillintetgöra, förstöra), hans åttonde roman, har just publicerats där i en upplaga på 300 000, i form av en lyxig inbunden bok, som en kommande samlarupplaga. Den är precist tajmad för att läsas före det kommande presidentvalet, eftersom den utspelar sig runt det kommande valet 2027. Så stor var spänningen att texten piratkopierades digitalt innan den släpptes.

Ändå har det kritiska mottagandet av boken i Frankrike hittills varit återhållsamt och den har avfärdats som att det återigen handlar om gamla vita män. Kanske har åren av kontroverser tagit ut sin rätt: Houellebecq, nu 65, är fortfarande utfryst, trots sin extraordinära meritlista med insikter och profetior, och trots officiellt erkännande. Han vann, till sist, Goncourt-priset, 2010 och 2019 valde Emmanuel Macron in honom i Légion d'Honneur.

Houellebecq har inte varit någon stor beundrare av Macron. "Han är bisarr, han är något av en mutant", säger han. I Anéantir antar han taktfullt att presidenten, som aldrig namnges men är tydligt baserad på Macron, har blivit omvald i år, men fem år senare, enligt den franska konstitutionen, står han inför att behöva avgå efter två mandatperioder. Hans Putin-liknande plan är att provisoriskt installera en marionettpresident, så att han kan göra comeback och reformera konstitutionen för att göra sig själv ännu mäktigare. Presidentens enda verkliga övertygelse är att han gjordes för att vara president, sägs det.

Oroligheter: demonstranter i gilets jaunes-rörelsen.

MUSTAFA YALCIN/GETTY IMAGES

Vid sidan av den här tråden finns en knäpp, nästan Dan Brown-värdig intrig om ockulta terrorister. Till en början är attackerna virtuella simuleringar, mystiskt släppta på internet, inklusive den ultrarealistiska giljotineringen av finansministern Bruno Juge, en karaktär baserad på en vän till Houellebecq, den verklige finansministern Bruno Le Maire

Sen blir dessa attacker verkliga. Ett fartyg sänks, ett spermadonatorföretag bränns ner. Underrättelsetjänsterna är förbryllade. Det verkar vara ett verk av oidentifierade djupekologer, kanske hedningar, som ritar ett gigantiskt pentagram över hela Europa. . .

Men den verkliga historien här, en som gradvis tar över hela romanen, är den om Bruno Juges ministerförtrogna Paul Raison, en man som närmar sig 50 och är ett annat Houellebecqskt alter ego.

Paul och hans fru, Prudence, en annan högt uppsatt tjänsteman, bor tillsammans i en fin lägenhet i ministerdistriktet Bercy - men deras äktenskap har dött. De har inga barn, har inte haft sex på tio år och träffas knappt längre.

Och sedan möter båda dödligheten. Pauls far, själv en pensionerad underrättelsetjänsteman - kanske mannen för att spåra upp terroristerna? — drabbas av en svår stroke, vilket gör honom stum och paraplegisk. Hans vård, på en specialistenhet och sedan hemma, med kärleksfulla besök av hans partner och familj, beskrivs i detalj - sådan äldreomsorg och avslag på dödshjälp är ett av Houellebecqs brännande ämnen.

Under tiden omkommer Prudences mamma i en bilolycka och hennes pappa lämnas stum, deprimerad och ensam. Paret kommer långsamt, med oändlig mildhet, samman igen för att möta dessa verkligheter.

Men inte långt efter att de återfunnit deras kärlek får Paul diagnosen muncancer. Det sista avsnittet på mer än 100 sidor är djupt rörande: en slags samtida motsvarighet till Tolstojs kortroman Ivan Iljitjs död. Houellebecq har alltid ställt kärleken mot döden så starkt som möjligt, men aldrig mer talande än här (och ja, det finns extrem fellatio, inklusive en session som sägs pågå i tre timmar).

Anéantir är också lång - den berättar utförligt om 14 av Pauls drömmar - och verkar ändra riktning under skrivandets gång. Den vänder sig bort från politik och profetior till en enkel mänsklig berättelse. Men den är oemotståndlig, en bok som bara han kunde ha skrivit, en bok som förtjänar att bli tillgänglig på engelska så snart som möjligt.

Houellebecqs sista ord i en slutnot är överraskande att han har bestämt sig för att nu sluta som romanförfattare. Låt oss hoppas att så inte är fallet.

Anéantir av Michel Houellebecq på svenska:

https://www.adlibris.com/se/bok/forinta-9789100803735

Jesse Lingard har spelat i tre matcher för FC Seoul, två gånger som inhoppare.

Av: John Duerden, fotbollsskribent i Asien, BBC, måndag 15 april, 2024

Jesse Lingard förväntades aldrig kunna höja den internationella profilen på Sydkoreas K-League så att den kunde matcha nivåerna för K-Pop eller K-Drama och den f d engelska landslagsmannen har nu svårt att få någon positiv inverkan i Morgonlugnets land.

Med endast 105 spelade minuter för FC Seoul på de första sex matcherna innan han genomgick en knäoperation i fredags har Lingard skapat fler rubriker p g a skador och kommentarer från hans tränare än p g a något han har lyckats med på planen.

Självklart är det här väldigt tidigt in i hans nya land.

Den f d Manchester United-spelaren blev ett överraskande nyförvärv för de sexfaldiga koreanska mästarna i februari, lätt det största i ligans 41-åriga historia.

Med detta följde stora förväntningar. Nästan 52 000 dök upp - den högsta publiksiffran i Asiens äldsta professionella liga sedan den 2018 började räkna endast köpta biljetter - för att se Lingards hemmadebut mot Incheon United den 10 mars.

Initialt jublade publiken varje gång han rörde bollen, men hittills har han inte gjort något mål eller någon assist.

Även om man bortser från skadorna så fanns det en medvetenhet om att han skulle kunna vara lite ringrostig, detta då Lingards senaste framträdande innan han anlände till Sydkorea kom i april 2023 för Nottingham Forest.

Korta ögonblick av form

“Samtidigt som vi alla hoppades att han omedelbart skulle göra en stor skillnad för Seoul så visste vi också att det förmodligen skulle ta tid eftersom han inte har spelat på så länge,” sa Seoul-supportern Kim Yong-myung till BBC.

“De flesta fansen tror fortfarande att han kommer bli en stor hjälp om han kan vara hel och frisk.”

Man har kunnat se korta ögonblick av förmågorna som tog mittfältaren till det engelska landslaget - den senaste av hans landskamper kom 2021.

En smart genomskärare mot Incheon resulterade nästan i ett mål för 31-åringen i hans debut och han bjöd på en lobb och vändning som förtjusade fansen.

Veckan efter, mot Jeju United, resulterade, trots att en dålig första bollmottagning avslutade en potentiell en-mot-en-situation, lite smart passningsspel i ett självmål, bara för att senare dömas bort för offside.

P g a skador har han inte spelat för Seoul sedan dess. Klubben ligger just nu på en liknande position mitt i tabellen som den de avslutade den förra säsongen på.

Istället för insatserna på planen har de största samtalsämnena gällande Lingard hittills handlat om kommentarer från FC Seouls huvudtränare Kim Ki-dong.

“Han spelade bara några minuter och ändå arbetade han inte hårt och undvek närkamper,” sa Kim, enligt den rikstäckande tidningen Joongang Daily efter matchen mot Jeju, Lingards tredje, i vilken han kom in från bänken efter 58 minuter.

“Berömmelse vinner inte fotbollsmatcher. Om det gjorde det skulle jag ha plockat in en berömd pensionerad spelare.”

Den här reaktionen skapade rubriker på många ställen i världen.

I Asien är koreanska tränare välkända för att kräva maximal fysisk ansträngning från spelarna hela tiden, men journalisten Lee Sung-mo tror att en del har missuppfattats i översättningen.

“Det händer ganska ofta när man översätter engelska till koreanska eller koreanska till engelska utan kontext,” sa Lee.

“I koreansk kultur låg Kims kommentarer närmare motivation för Lingard då han ville att han skulle visa mer passion på planen då han har en tilltro till spelaren.

“Men när man bara översätter det till engelska utan kontext kan det förstås som aggressiv kritik. Det är föga troligt att det var Kims intention.”

Det var så det verkade när Kim försökte kyla ner situationen.

“Vissa delar av det är lite överdrivna,” sa Kim, som tog jobbet i Seoul i december. “Jag sa till honom att jag sa det i en intervju för att han är en speciell spelare som borde ta en ledande roll.”

Lingard sa också att han hade pratat med tränaren och att det inte är några problem dem emellan.

Oavsett intentionen så blev den internationella bilden att Lingards flytt till Korea höll på att förvandlas till en mardröm.

Det skulle inte vara första gången en brittisk spelare har haft problem i regionen.

Paul Gascoigne spelade en kort period i Kina och medan Jay Bothroyd imponerade i Japan förstördes Gary Linekers tid

i Nagoya Grampus av skadeproblem.

I Sydkorea hade f d Burnley-anfallaren Andy Cooke en bra tid för 20 år sen för Busan under Ian Porterfield men andra, som Chris Marsden, som skrev på från Southampton 2004, och Jordon Mutch, som anlände efter att ha lämnat Crystal Palace 2019, nådde inte dubbelsiffrigt i kolumnen för antal spelade matcher.

Standarden är hög. The K-League anses vara en av de tre bästa ligorna i Asien, tillsammans med dem i Japan och Saudiarabien, och ligan har den mest framgångsrika meritlistan av alla när det gäller att vinna kontinentala mästerskap. 

Vid sidan av planen kan det också vara en utmaning.

“Det verkar vara tufft för europeiska spelare att anpassa sig,” sa Lee. “Språket är helt annorlunda, vädret är annorlunda och kulturen är annorlunda. Så det är inte lätt såvida spelaren inte är redo att öppna upp sig själv i en ny situation och miljö.”

Lingard verkar villig att göra det. 

“Han spelar kanske inte, men han kommer och tittar på våra matcher,” sa Kim.

“Han är även aktiv på sociala medier och postar positiva saker. Det verkar som att han har rätt attityd och att han vill lyckas. Vi måste vänta på att han blir hel, kommer in i allt och sen kan han visa oss vad han kan göra.”

Det finns fortfarande tid, enligt journalisten Lee.

“Lingard har hittills haft lite otur och han visar helt klart sitt engagemang för sin nya klubb även när han inte kan spela för dem. Vi måste vänta och se tills han är helt återställd från skadorna.

“Det finns fortfarande en chans att han kan komma att bli en succé i the K-League.”

By Way of Deception: The Making and Unmaking of a Mossad Officer är en bok av en f d katsa (Mossad-agent som jobbar på fältet) i Mossad, Victor Ostovsky, och den kanadensiska journalisten Claire Hoy.

(Första upplagan)

Författare: Victor Ostrovsky och Claire Hoy

Land: USA

Språk: Engelska

Ämne: Mossad

Utgivare: Stoddart Publishing

Publiceringsår: 1990

Antal sidor: 372

ISBN: 0-9717595-0-2

OCLC: 52617140

Titel

Bokens titel (på svenska: Genom bedrägeri) är vad Ostrovsky påstår vara den engelska översättningen av Mossads tidigare motto, en fras från Ordspråksboken 24:6, be-tahbūlōt ta`aseh lekhā milkhamāh (Hebreiska: בתחבולות תעשה לך מלחמה).

Ostrovsky har sagt att hans namn inte är någon pseudonym och att om han skulle vilja gömma sig hade han aldrig skrivit boken. 

Sammanfattning

Boken börjar med Ostrovskys tjänstgöring i the Israeli Defense Forces. Efter att ha genomgått olika tester, bl a psykologiska, avböjde han ett potentiellt jobb som  Mossad-mördare men accepterade en plats som aspirant till att bli en katsa.

Han adresserar specifikt självmordsbombningen mot lägret för amerikanska marinen i Beirut som dödade flera hundra amerikanska marinsoldater i Libanon. Han säger att Mossad genom deras nätverk av informatörer fick reda på tiden och platsen för attacken i förväg, men sen gav de bara allmän information, utan specifika detaljer, till USA.

Han tillskriver handel med heroin som en källa för att samla in pengar till operationer utanför statlig reglering. Han anklagar Mossad för att ha mördat Khadir, en PLO-diplomat skickad av Arafat för att inleda fredsförhandlingar med den israeliska regeringen för att undvika en invasion av Libanon med siktet inställt på PLO.

Ostrovskys desillusion växer och kulminerar i att han avslutar sin tjänst efter att ha blivit syndabock för det misslyckade försöket att kidnappa några topptjänstemän inom PLO.

Den andra halvan kommer med påståenden om operationer mellan 1971 och 1985, som t ex Operation Sfinx där irakiska kärnkraftsforskare rekryterades medan de var i Frankrike för att samla in information om Iraks kärnkraftsreaktor Osirak. Det hela slutade med ett israeliskt flyganfall mot reaktorn 1981.

Israelisk rättstvist

1990 försökte Israel stoppa bokförsäljningen med argumentet att en publicering skulle “vara farlig för agenter på fältet”. Det var det första (och hittills enda) försöket av en suverän stat att stoppa en bok från att publiceras i USA. Israels jurister övertygade domaren i högsta domstolen på Manhattan, Michael J. Dontzin, om att utfärda ett föreläggande som hindrade publiceringen och distributionen av By Way of Deception.

Den 13 september, mindre än 48 timmar efter det att föreläggandet hade utfärdats, ändrade hovrätten beslutet. Under veckan som innehöll den 7 oktober 1990 hade the New York Times bästsäljarlista boken som nummer 1.

Även om fler och fler nu faktiskt inser vad det är Israel håller på med så är det fortfarande en lång väg kvar att vandra. Tidigt i morse (fre 19/4) kom rapporter om att Israel beskjutit mål inne i Iran:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/04/19/11816926-forklaring-vad-vi-hittills-vet-om-israels-attack-mot-iran/

Efter det är det lite intressant att läsa hur de flesta medier i väst framställer det som Israels hämnd för Irans beskjutning förra helgen. Då “glömmer” de ju bekvämt bort att det var någon som först dödade en högt uppsatt iransk general och åtta andra officerare på det iranska konsulatet i Damaskus, i Syrien. Vem var det nu då? Förmodligen Ryssland, eller Nordkorea.

En riktigt obehaglig och genomdryg typ är Aron Flam, jag vet inte om ni känner till honom. Han kallar sig komiker och ser sig själv som intellektuell och högre stående än andra människor. När han pratar låter det nästan som att han verkligen tror att varenda människa på den här planeten som demonstrerar mot slakten i Palestina är en fullfjädrad nazist som sover med hakkorsbindeln på armen och ett porträtt av Himmler över sängen.

Såg honom i någon form av debatt där hans motståndare mycket riktigt hävdade att Israel har många mäktiga vänner, inte minst USA, som förser dem med överlägsna vapen. Då började dryge Flams vifta med fingret och sprätte upp nosen i vädret och menade att det bara är till Israels försvar, endast en bråkdel av bidragen består av offensiva vapen. Det vet ju de flesta att det inte stämmer och oturligt nog för Flams så dök följande avslöjande upp bara någon dag efteråt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/03/30/11815762-enligt-rapporter-har-usa-godkant-en-transferering-av-bomber-och-stridsflygplan-vard-miljarder/

Vidare menade Flams att Israel i princip har öppna grindar in i Gaza, all hjälp kommer in och de uppmuntrar i princip dessa hjälpsändningar att åka in och försöka hjälpa det lidande folket på denna helvetets plats på jorden. Ja, just det…

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/03/08/11814492-bedovningsmedel-kryckor-dadlar-israels-spoklista-over-saker-som-godtyckligt-stoppas-fran-att-komma-in-i-gaza-fran-insidan/

Jag kastade ett öga på Agenda (7/4) där de pratade om slakten på Gazaremsan och hur man ska tolka det faktum att Israel har dragit tillbaka 15 000 soldater från slagfältet. Programledaren Anna Hedenmo undrade om det skulle ses som ett första steg mot vapenvila och i förlängningen fred. Men den tanken sköts ganska snabbt ner. Det handlar mer om att slaktaren Benjamin efter Israels mord på internationella hjälparbetare nu känner av omvärldens press lite mer. Att närmare 33 000 araber har slaktats på sex månader är inget särskilt att prata om, men när sju vita människor får sätta livet till, då jävlar! Snacka om ett fullständigt gränslöst hyckleri.

Sen kom de även in på att kriget i Gaza kan komma att få konsekvenser för presidentvalet i USA, såklart. Folkmords-Joe pratar om hårda tag mot sin älskade vän Israel, men släpper gång efter annan iväg nya vapenleveranser och driver en politik som gynnar den blodige bödeln Benjamin.

Mest intressant var att höra Yahuda Shaul, regeringskritiker/ f d armébefäl. Han sa följande gällande en eventuellt israelisk markivasion av Rafah: “Om man vill utplåna Hamas i Gaza måste man tvinga över två miljoner palestinier att fly till Sinaihalvön, gå från hus till hus och ödelägga hela Gaza ovan mark och sen fortsätta i flera månader under mark, tunnel för tunnel, med tusentals döda som följd… Då kanske Hamas är borta från Gaza efter några år. Men gör man allt det, så kommer Hamas att finnas överallt annars istället.”

Sen kom Sveriges utrikesminister Tobias Billström och bara av att se uppsynen på honom blev jag illamående och gick nästan ut. Men jag kämpade vidare och höll ut, stärkt av att se att han faktiskt bar två korsade flaggor i solidaritet med det lidande palestinska folket, en svensk flagga och en palestinsk, eller vänta nu…

Just ja, i västvärlden är ju allt Ryssland gör fel, fel, fel och allt Israel gör rätt, rätt, rätt. Förlåt, jag glömde bort världsordningen i väst. Sen svamlade den dryge fan på om att Sverige och EU minsann har framfört ett budskap till blodige Benjamin om att “vi” inte kommer acceptera någon markoffensiv i Rafah. Om det sker har tydligen någon slags gräns passerats, även för den svenska regeringen. Hedenmo påpekade senare att andra länders utrikesministrar varit ute mycket tidigare och fördömt Israels aktioner, är det så att Sverige kommer på det tåget lite sent? Nej så var det inte alls, det är först nu som utvecklingen har börjat gå åt fel håll, menade Billström. Så det kan bli aktuellt med sanktioner och hårda tag mot Israel, undrade programledaren. Men så långt ville såklart ormen Billström inte gå, han menade bara att det är bra att Sverige och EU pratar om detta och att Israel känner till det här tugget. Han varnade alltså Netanyahu från detta och hotade med att det eventuellt, kanske, i någon mån kommer ske någon slags sanktioner mot hans land om han går vidare med planerna på en markinvasion. Eller det kommer i alla fall att diskuteras inom EU, och det är ju verkligen avskräckande för bödeln Benjamin.

Om det inte hade varit så tragiskt och kommer innebära så mycket mänskligt lidande så hade jag nästan skrattat åt rapporten som kom redan dagen efter det Agenda-avsnittet.

8/4, dagen efter Billströms “hårda ordalag” mot en markinvasion av Rafah:

I ett videouttalande på hebreiska upprepade Netanyahu sitt tidigare prat om att en militäroperation på marken i Rafah, vid gränsen mot Egypten, där fler än 1,5 miljoner palestinier söker skydd, är nödvändig för seger i kriget.

“Det kommer att hända. Det finns ett datum,” sa han i måndags (8/4) utan att vidareutveckla sitt resonemang.

Och på tisdagen (9/4) förtydligade han sig genom att säga att Israel kommer gå vidare med sitt mål att eliminera samtliga Hamas brigader, inklusive den eller de i Rafah. “Det finns ingen styrka i hela världen som kan stoppa oss. Det finns många styrkor som försöker göra det, men det kommer inte att hjälpa eftersom den här fienden, efter vad den gjorde, aldrig kommer göra det igen,” sa Netanyahu.

Ska onekligen bli intressant att se Billströms svar på detta. Synd bara att det kommer innebära ytterligare lidande och tragedier för det palestinska folket.

Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört en militär operation mot Iran, medan statlig media rapporterar att luftvärnet är aktiverat nära staden Isfahan

AV: Jonathan Yerushalmy, The Guardian live, fredag 19 april, 2024, 06:04 (svensk tid)

• Amerikanska tjänstemän har bekräftat att Israel har utfört militära operationer mot Iran. Tjänstemännen sa att Israel varnade Biden-administrationen tidigare under torsdagen om att en attack skulle komma inom de kommande 24 till 48 timmarna. Enligt CNN försäkrade israelerna amerikanerna om att Irans kärnkraftsfaciliteter inte skulle bli en måltavla.

• Iransk statsmedia rapporterade att luftvärnsbatterier har aktiverats efter rapporter om explosioner nära en stor flygbas i närheten av staden Isfahan. Senare tillade de att drönare hade skjutits ner i provinsen. 

• I Isfahan finns platser associerade med Irans kärnkraftsprogram, inklusive deras underjordiska anrikningsplats Natanz. Statlig tv beskrev alla platser i området som “helt säkra”.

• Flygbasen i närheten av Isfahan har sedan länge varit hemmabas för Irans flotta av USA-tillverkade F-14 Tomcat - köpta innan den islamiska revolutionen 1979. 

• De i Dubai baserade flygbolagen Emirates och FlyDubai började leda om sina flyg runt västra Iran runt 4:30-tiden lokal tid. De gav ingen förklaring till det, men lokala varningar till flygkaptener pekade på att luftrummet kunde vara stängt. Iran annonserade senare att de hade ställt in flygningar över vissa städer. 

• Spänningarna över hela regionen är fortsatt höga efter att Iran avfyrade hundratals drönare och kryssningsmissiler mot Israel i lördags, i vad som var den Islamiska republikens första direktattack mot den judiska staten någonsin. Det var deras respons på attacken den 1 april mot Irans konsulat i den syriska huvudstaden Damaskus, som dödade en senior person i Irans Islamiska revolutionsgarde och åtta andra officerare.

• I torsdags sa Irans utrikesminister till CNN att om Israel väljer att hämnas kommer Teherans respons att bli omedelbart. “Om den israeliska regimen begår det stora felet ännu en gång kommer vår respons bli beslutsam, definitiv och ångerfull för dem,” sa Hossein Amir-Abdollahian.