Paul Pogba närmar sig ett nytt femårskontrakt med Man Utd. Credit: Getty Images - Getty

EXKLUSIVT AV: Neil Custis, The Sun, torsdag 16 juli, 2020:

PAUL POGBA är nära att komma överens med Manchester United om ett nytt femårskontrakt.

SunSport förstår att de Röda Djävlarna är säkra på att kunna annonsera nyheten vid slutet av den här säsongen.

Fransmannen, 27, har ändrat sig sedan han tidigare uttryckt sin vilja att lämna klubben vid den här tiden förra säsongen.

Bossen Ole Gunnar Solskjaer har tagit tillbaka honom in i sitt efter-nedstängningen-lag nu när han återhämtat sig från en vristskada.

Även om Pogba såg trött ut och gjorde ett par misstag mot Southampton - ett av dessa ledde till deras första mål i måndagens 2-2 match - så har han totalt sett spelat bra.

Solskjaer hade börjat planera för en framtid utan honom men har noterat en riktig förändring i attityd och form.

Så om han inte startar borta mot Crystal Palace i kväll är det för att han vilas, inte för att han är petad.

Solskjaer sade: "Jag har pratat mer eller mindre varje dag med Paul. Han vet att han inte skulle petas.

"När Paul spelar såhär skulle han inte petas ur något lag i hela världen - Frankrike eller Manchester United - men han har varit borta en lång, lång tid.

"Det fanns ett frågetecken innan matchen mot Southampton men han kände sig redo för den, vilket var fantastiskt, så låt oss nu se hur han känner sig.

"Han har varit fantastisk sedan omstarten och gett laget en hel del."

Rekordköpet, han kostade £89 miljoner (1,01 miljard kr), har nästa säsong kvar på sitt kontrakt plus möjligheten för United att förlänga det med ytterligare ett år efter det.

Nu finns det en tro på båda sidorna om att ett nytt kontrakt till sist skulle avsluta alla tveksamheter gällande hans framtid.

Mason Greenwood är tveksam till spel mot Palace p g a en vristskada.

Luke Shaw och Brandon Williams är båda friska trots att de åkte på smällar i senaste matchen.

Iran - Fängelset Vakilabad i staden Mashhad.

AV: Radio Farda, fredag 10 juli, 2020

Irans organisation för mänskliga rättigheter (IHR) annonserade i torsdags, den 9 juli, att myndigheter har avrättat en fånge i Mashhads centralfängelse för att han "druckit alkohol."

Då de citerade fångens advokat bekräftade det Norge-baserade IHR att mannen hängdes tidigt i torsdags, utan att hans namn offentliggjordes. Viss iransk aktivitet på sociala medier sa att hans namn var Morteza Jamali och att han hade två barn.

"Min klient greps och dömdes för att ha druckit alkohol för sjätte gången. Självklart fanns även problemet att han kört bil utan körkort och tagit alkohol," berättade Hossein Habibi Shahri för IHR.

Den Islamiska republikens officiella källor har ännu inte bekräftat eller förnekat nyheten. Att dricka alkohol är ett brott i det prästdominerade Iran, men avrättningar för intag av alkohol är sällsynta. Iran är ökänt för att hänga narkotikasmugglare, mördare och vissa politiska fångar.

Avrättningen har lett till ett stort bakslag på iranska sociala medier där många användare säger att stora korruptionsfall och utomrättsliga avrättningar av demonstranter inte bestraffas eller slutar med lätta straff, medan alkoholdrickande leder till dödsstraff.

IHR-directorn Mahmood Amiry-Moghaddam sade: "I och med avrättningen har den Islamiska republikens juridiska system än en gång bevisat att deras syn på saken inte skiljer sig från ISIS."

Baserat på den islamiska straffkoden kan en åtalad bestraffas med döden efter att ha gripits och straffats tre gånger för alkoholkonsumption. Det initiala straffet för att ha druckit alkohol är vanligtvis piskning.

"Det här är en av få dokumenterade avrättningar efter att ha druckit alkohol i Iran. P g a bristen på transparens i den Islamiska republikens domstolar deklareras inte de flesta avrättningarna i Iran officiellt av myndigheterna," sade ett uttalande från IHR i torsdags.

• Saker och ting har känts städade och bleka sedan fotbollen återvände efter nedstängningen

• Att få tillbaka fansen på arenorna måste vara prioriteten för att återuppliva spelet

• Regeln med fem inhoppare känns som något man smugglat in för att gagna de rikare klubbarna

Saker och ting har känts städade och bleka sedan fotbollen började om igen efter nedstängningen.

AV: Oliver Holt, Mail on Sunday, söndag 12 juli, 2020:

En halvtimme innan avspark i returmötet i League One's play-off semifinal mellan Oxford United och Portsmouth i måndags kväll körde en vit lastbil in på bilparkeringen utanför the Kassam Stadium.

Tjugo blåa lastpallar hade lastats upp på höjden på flaket så att stapeln sträckte sig ungefär sex feet (1,82 meter) ovanför förarhytten.

Det finns bara tre sidor på the Kassam. Den fjärde har aldrig byggts. Så bakom ena målet är det bara en låg mur som separerar planen från bilparkeringen. Lastbilschauffören hade gjort sin läxa.

Några fotbollsfans satte sig på en lastbil för att kunna se Oxford United mot Portsmouth.

Polisen flyttade på honom men han cirklade runt och parkerade några meter bort på platserna reserverade för kunder till biokomplexet, som är stängt. Efter det lät de honom vara.

Precis innan avspark klättrade chauffören upp högst upp på pallstapeln och öppnade en öl. Han var 20 meter från planen men han hade en ostörd utsikt över den tomma arenan. En annan man klättrade också upp, skakade hans hand och satte sig bredvid honom. Andra personer följde efter och när matchen sparkade igång började de sjunga och jubla.

Snart såg man 10 Portsmouth-fans betänkligt uppflugna högst upp på pallarna, engelsk fotbolls första åskådare på nästan fyra månader. De började sjunga mot väggen av fans utklippta i kartong bakom det andra målet, fansen som fotbollen har ersatt dem med. Det äkta konfronterade bedragarna. "Where were you at Fratton Park?" skrek dem. Den stumma armén av kartongurklipp stirrade tillbaka på dem.

För människor som inte kan engelsk fotboll, som inte är stöpta i den, var kanske det ögonblicket obetydligt. För de av oss som var där, som socialt distanserade satt på läktaren, med masker för våra ansikten, var det ett ögonblick av glädje. Det var som ett andetag med rent syre. Förbjudet sedan spelet kom tillbaka städat och blekt förra månaden, det var den första anblicken av fotbollens själ.

De har sagt att fotbollen är tillbaka men det är den inte riktigt. Vad är poängen med att sätta upp ett drama om det spelas inför tomma teatrar? Jag är ledsen, men jag har varit på några matcher bakom stängda dörrar och det har varit intressant att se matcher och ögonblick av skicklighet och uttryck men låt oss sluta låtsas att fotbollen är tillbaka. Vad vi har är en blek imitation av fotboll.

Vi känner dessa arenor som våra som kittlar av känslor och passion och dispyter och ilska och svordomar och böner och skratt och gråt och kramar och stampningar och skrik och suckar och axelryckningar och vredesutbrott och förmaningar och konflikter och lösningar och förtvivlan och triumfer och pekningar och vinkningar och flykter och av liv. Nu är de platser som ekar och klingar och försöker lura våra hjärnor med sina kartongutklippta fans och deras fejkade publikljud.

Allt detta är nödvändigt, det vet vi, och vi accepterar det för att fansens säkerhet är av största vikt och alternativet var att tv-bolagen bad om att få tillbaka deras miljarder och att engelsk fotboll skulle kastas in i en oändlig nedbrytning.

Under veckorna sedan omstarten har det ändå framkallat ögonblick som får hjärtat att sjunga. Kevin De Bruyne har spelat mer majestätiskt än någonsin, det har varit rafflande att se det fortsatta genombrottet hos Mason Greenwood i Manchester United och det var ett nöje att se glädjen hos Chris Wilder när hans Sheffield United-lag gjorde ett vinstmål i sista minuten mot Wolves i onsdags. Vissa saker överträffar tomheten.

Utan publik har för många fotbollsmatcher sett ut som träningsmatcher sedan omstarten.

Andra saker gör det inte. Utan publik har för många matcher sett ut som träningsmatcher. Utan fans accepterar lag med lägre kvalitet deras öden mot de stora pojkarna betydligt mer lättvindigt än de gjorde när de hade sina supportrar där som hejade på dem, vägrade att låta dem bli nedslagna, vägrade att låta dem ge upp.

Newcastles kapitulation i FA-cupen mot Manchester City på St James' Park i slutet av förra månaden var ett bra exempel. Många lag har blivit utspelade av City. Det finns inget att skämmas för i det. Men Newcastle hade inte varit fullt så golvade inför 50,000 skrikande Geordies.

Och skulle Spurs ha rullat över så fogligt mot Sheffield United att Jose Mourinho sa att han kände sig "störd" av deras brist på vilja om tusentals av deras fans hade varit inpackade på bortasektionen på Bramall Lane för 10 dagar sedan?

Nu när den inhemska säsongen närmar sig sitt slut har Jurgen Klopps dominanta Liverpool-lag bekräftats som titelvinnare och nedflyttnings- och uppflyttningsfrågorna håller på att bli besvarade, men då börjar en bredare fundering växa fram: kommer vi någonsin att få tillbaka fotbollen som vi kände den innan coronaviruset, eller håller den på att förändras så fundamentalt att den kommer bli oigenkännlig?

Spelet känns förvandlat, fler pauser, fler avbytare, fler avbrott, mindre flyt i spelet.

Det känns nästan som att en kupp mot fotbollen har skett under nedstängningen. Plötsligt är det ett förvandlat spel. Fler pauser, fler avbytare, fler avbrott, fler protester, mindre rytm, mindre flyt i spelet. Det börjar se ut som ett annat spel. Så när fansen får komma tillbaka, kommer de då att gilla vad de ser? När de får komma tillbaka, kommer de då att vilja stanna kvar?

Jag är inte säker på att fotbollen riktigt ser omfattningen på uppdraget det står inför med att vinna tillbaka fansen. Maktbalansen mellan klubbar och supportrar har skiftat under nedstängningen.

Fans var tidigare degraderade till kassakossor, kunder att skinna i stora klubbshoppar och vid vändkorsen, handelsvaror som man tog för givet. Men synen och ljuden från dessa tomma arenor har påmint oss om att de är spelets livsnerv. Vi vet redan att vi kan sätta ett pris på viktigheten av supportrar för "produkten".

De som visar matcherna tvingade the Premier League att betala dem ett avdrag på £330 miljoner (3,83 miljarder kr) för delen av säsongen som spelas bakom stängda dörrar för att frånvaron av fans och atmosfären de skapar sänkte värdet på tittarupplevelsen.

Sträck ut den metoden och tillämpa den på en hel säsong och det visar sig att fansen är värda £1,4 miljarder (16,2 miljarder kr) per säsong för våra klubbar i högsta ligan.

Klubbarna borde betala dem för att komma till matcherna istället för tvärtom. Säsongbiljetterna borde vara gratis. Vi kan nu klart och tydligt se att fansen tjänar pengar åt klubbarna och klubbarna ber dem att betala för privilegiet. Siffrorna berättar för oss vad vi redan visste och vad som bekräftas vid varje själlös match spelad bakom stängda dörrar: fotboll är ingenting utan fans.

De berättar även för oss att spelet borde rikta mer uppmärksamhet mot fansens bekymmer, för förutom bredare bekymmer gällande huruvida vi någonsin kommer vara bekväma i folksamlingar på 50,000 människor igen, finns det en växande oro för spelets riktning och de nya reglerna som har antagits under coronaviruskrisen.

Under loppet av en säsong har engelsk fotboll snabbt accelererat mot en idrottsmodell som har alltmer tydliga likheter med the NFL och deras stackatorytm, deras konstanta avbrott, de för tv-reklam perfekta time-out-ögonblicken och deras videorepriser. Man kan älska the NFL och ändå djupt beklaga sättet på vilket vårt spel verkar försöka imitera det.

VAR är en del av problemet. Introduceringen av det i början av säsongen var en seger för logik och teknologi. Implementeringen av det har varit kaotiskt. Ludditer har aldrig gett det en chans, men man kan heller inte säga att det har hjälpt sig själv. Misslyckandet med att inkludera matchgående fans i den beslutsfattande processen och att kommunicera med dem om varför det sker en fördröjning har varit oförlåtligt.

Tiden det tog förra veckan att komma fram till Eddie Nketiahs röda kort för Arsenal mot Leicester och att sedan gå in och titta på huruvida det var en offside i uppbyggnaden till Jamie Vardys kvittering i samma match kändes oacceptabelt. Beslutsfattandet bör gå snabbare. Det känns som att det går långsammare.

Det finns även en förståelig oro gällande nyheten om att regeln som låter lagen använda fem inhoppare den här säsongen kommer förlängas till nästa säsong. Den introducerades för att hjälpa spelarnas välmående under en tid med många matcher på få dagar och bevarandet av den känns som något som i mörkret smugglats in till de rikare klubbarna.

Ingen ville ha detta. Man har inte konsulterat fansen överhuvudtaget. Och det krävs inte att man har Lloyd Georges hjärna för att räkna ut att det är en regel som kommer underlätta för de rikare klubbarna, som har trupperna packade med större antal skickliga spelare. Det finns tillräckligt med regler redan som står på de rikas sida. Vi behöver inte en till.

Detta innan vi funderar på skadan regeln med fem inhoppare gör för spelets rytm. Ja, varje klubb har fortfarande bara tre möjligheter att göra byten men verkligheten med massbyten är att flytet i spelet förloras. Att ett lag introducerar tre avbytare på en gång är inte ovanligt nu. Det är som att matchen börjar igen.

Drickpauserna som har dykt upp sedan omstarten har också ökat känslan av avbrott. Wilder har redan påpekat att managers som Arsenals Mikel Arteta har använt pauserna som extra halvtidspauser, utnyttjat dem som möjligheter till extra coachning. Om ett lag har kämpat till sig en fördel med bra flyt i spelet försvinner den ofta efter vattenpauserna.

The NFL är kalibrerat runt sådana avbrott. Vårt spel är inte det. Vårt spel är som bäst när det byggs runt svallvågor av flyt och perioder av press och perioder av heroiskt motstånd.

T o m med fansen tillbaka, eller kanske särskilt när fansen är tillbaka, kommer utbredningen av dessa nya avbrott att förstöra dessa rytmer och hur de stiger och faller.

Om allt detta gjordes i krishanteringens namn, då kunde vi stå ut med det. Men vad som skulle vara temporärt börjar redan bli permanent. Det känns inte rätt. Det känns som att det smygs in och det känns fel. Förändringar kommer in i spelet som fundamentalt ändrar dess natur och allt detta utan att fansen får en chans att uttrycka deras känslor.

The Premier League spelar ett farligt spel. De verkar vara i förnekelse. De brukade sitta med alla korten på handen, men det gör de inte nu längre. De måste förstå att även om några supportrar kommer springa tillbaka så fort de kan, så kommer andra att vara mer försiktiga.

Kanske kommer det bero på att de inte längre kommer känna sig bekväma på arenor med tiotusentals andra människor. Kanske kommer det bero på att de har vant sig vid att spendera mindre pengar under nedstängningen. Kanske kommer det bero på att de har blivit av med sina jobb och att de inte längre har den disponibla inkomsten som the Premier League kräver av deras supportrar och deras familjer.

Kanske kommer det bero på att de har omvärderat deras prioriteringar under krisen och bestämt att de är trötta på att de tas för givna av klubbar och matchställstillverkare som har missbrukat deras lojalitet och att de hellre kommer spendera deras pengar någon annanstans.

Fotbollen måste nu, mer än någonsin, göra det till en prioritet att få fansen tillbaka till arenorna så snart det är säkert igen. Desto längre de är frånvarande, desto snabbare kommer spelet att förtvina och desto svårare kommer det bli att återuppliva det.

West Hams vice ordförande Karren Brady sa att planen är att ha supportrarna tillbaka på fulla arenor i september igen, vilket skulle vara positivt för ligan. Om regeringen kan få tillbaka publiken till biografer och teatrar måste the Premier League övertyga dem om att de kan få fotbollsfansen tillbaka på arenorna. Om de inte har kommit tillbaka tidigt nästa säsong så kommer spelet befinna sig i ännu större problem.

Men även om de kommer tillbaka snart är faran för engelsk fotboll att publiken kommer komma tillbaka till ett spel den inte längre känner igen och inte längre älskar, ett spel med ändrad rytm och främmande avbrott och underliga pauser och påhitt riktade till de mäktigaste klubbarnas fördel som gör det ännu svårare för the Premier League att behålla illusionen om den oförutsägbarhet som mycket av dess attraktion baseras på.

Den vill kanske ha tillbaka fotbollen som den var men det är som att the Premier League och fotbollens myndigheter tror att de fortfarande existerar i en värld där de kan behandla fans med förakt.

De kan komma att få se att deras värld har förändrats. De kan komma att få se att makten har flyttats bort från dem. De kan komma att åka på ett tufft uppvaknande.

Premiärministern beslutade att släppa tillbaka 25,000 människor till vårdhem utan att testa dem för coronaviruset. Men inte enligt hans redogörelse

Boris Johnson på en byggarbetsplats i Goole, East Yorkshire, den 6 juli 2020. Fotograf: WPA/Getty Images

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, tisdag 7 juli, 2020:

Kan det verkligen vara tre månader sedan Matt Hancock svarade på regeringens misslyckande med att tillhandahålla vårdarbetare med adekvat personlig skyddsutrustning genom att annonsera vad han kallade "ett nytt varumärke"? Detta var, kanske du vagt minns, ett litet märke att sätta på slaget för vårdarbetarna. Dess profylaktiska egenskaper var inte helt tydliga, men intentionen var definitivt att slå en stålring runt Hancock, som åtminstone lyckades lägga händerna på ett. Men tyvärr, p g a ett andra anskaffningsproblem, fick regeringen ordentliga problem med att ens få fram märkena till personalen. Trots allt detta avfärdade många dem som kritiserade den här märkesresponsen som gnällspikar.

Vi måste hoppas att vi får höra från dem igen nu när regeringen officiellt skyller på vårdhemsarbetare och menar att det är deras fel att människor dött på vårdhemmen - antagligen skyller de även på vårdhemsarbetarna för att vårdhemsarbetare har dött. Enligt Boris Johnson, en Cobra-undvikande handskakningsgalning som oklanderligt själv blev "rånad" av viruset, var det "för många vårdhem som inte följde procedurerna på det sätt de kunde ha gjort". Oof. Det är en hyfsad beskyllning från en regering som opererade med en formell procedur där de återförde fler än 25,000 personer från sjukhus till vårdhem utan att testa dem för coronaviruset. Man skulle kunna säga att de vårdboende fortfarande lever med konsekvenserna av det beslutet, om det inte vore för det faktum att så många av dem dog p g a det.

Hur som helst, premiärministerns skithusuppträdande ledde till en veritabel explosion från Mark Adams, vd för ledande välgörenhetssocialtjänsten Community Integrated Care, som sade följande i morse: "Vi äntrar nästan en... alternativ verklighet där regeringen bestämmer reglerna, vi följer dem och de gillar inte resultaten och förnekar då att de bestämde reglerna och skyller på människorna som försökte göra deras bästa."

Ett uttalande där min enda anmärkning är: äntRAR? Jag är rädd för att vi har kastats in i den här alternativa verkligheten ganska länge nu. Om du letar efter "ett nytt varumärke", kalla det the Mattrix. Regeringens senaste fall där de bedrägligt kravlat sig ur deras ansvar handlar alltså om att säga att Johnson inte menade det folk säger att han menade, trots att det var det han ordagrant sa. Kanske kommer de komma undan med det. Om vi ska vara rättvisa så leder premiärministerns oratoriska stil alltmer till olika frågor. Nämligen: kan du känna din arm? Känns din syn påverkad? Kan du namnge dagens premiärminister? (Jag kommer här att chocka oss alla: det är faktiskt du.)

Så ja: vi är där vi är. Och ändå: hade vi behövt vara det? Är det för mycket begärt att vilja leva i ett land där regeringen inte beskriver deras egen pandemirespons som whack-a-mole (tivolispelet Slå mullvadar)? Jag menar allvarligt grabbar... Gå till nöjesfältet. Ingen vinner i whack-a-mole. Bara människor som har druckit 12 pints (1 brittisk pint = 56,8 cl) scrumpy (cider från västra England) tror att de kan genomföra en exakt och riktad strategi mot en framväxande skock mullvadar. Det är så cirkusfolket har arrangerat det: du kommer aldrig vinna den jättestora teddybjörnen, ok? Du kommer vara nära, vinna en teddybjörn i miniformat, skaka på huvudet, fundera på att be föreståndaren om pengarna tillbaka, komma på bättre tankar och sedan göra om samma misstag gång efter annan, fast den här gången genom att skjuta på några ankor genom en gevärspipa med en 20-gradig böjning inuti sig. Whack-a-mole? Du skulle lika gärna kunna beskriva din kontaktspårningsstrategi som Find the Lady (Hitta damen, gatutrick som går ut på att man ska välja rätt spelkort av tre som ligger med ryggen upp. En medhjälpare visar hur lätt det är att vinna, men bedragaren använder sin fingerfärdighet så att det är helt omöjligt för en nybörjare att vinna, om inte bedragaren låter offret vinna för att han eller hon ska satsa mer pengar. På engelska heter det här tricket Find the Lady eller three card monte.)

På tal om det så har pubarna knappt hunnit öppna innan de första tvingats stänga igen, detta efter att besökare testats positivt för coronaviruset. Ett antal pubar inleder nu processen med att kontakta folk som spenderade "Independence Day" med dem. Vänligen ta ett ögonblick och njut av detta antiklimax. För några månader sedan tutade regeringsministrar dagligen om att vi skulle uppfinna vår egna världsbesegrande test- och spårningsapp, en toppmodern folkhälsostrategi som nu har delegerats till chefen för the Fox and Hounds i Batley.

Men det var ändå intressant att se hur entusiastiskt den brittiska regeringen promotade förra lördagen som "Independence Day", särskilt med tanke på att vad som traditionellt firas på Independence Day är nöjet att inte längre styras av den brittiska regeringen. Om bara den brittiska härskarklassen 1776 hade tänkt på det, då hade de kunnat blidka de 13 amerikanska kolonierna med en frisyr och några Jägerbomber.

I sista hand kommer det stå som en varaktig hyllning till Johnsons prioriteringar att han öppnade pubarna innan skolorna. Kanske är det regeringens hopp att om du stänger ner utbildningen tillräckligt länge, så driver du ner det i underjorden och gör det till någon annans problem att administrera. Kanske kommer vi t o m nu få se pubar som börjar operera illegala utbildningsbrännerier. För att få komma in på de gamla lönnkrogarna lämnade ofta utbildade kunder in en bok över en lockande butiksdisk. Vårt bästa hopp nu är att barn går in på puben och beställer en pint snakebite (en alkoholhaltig dryck bestående av en del öl och en del cider, ibland tillsammans med koncentrerad svartvinbärssaft), vilket är signalen för barpersonalen att i smyg dra bort sprithyllorna och visa en dörr till ett gömt källarklassrum där olaglig undervisning pågår. Den alternativa verkligheten är den att en framtid för en alltmer förlorad generation skolbarn fortfarande befinner sig i händerna på Gavin Williamson och Boris Johnson. Vilken intensivt nykter tanke. Man kan förstå varför det här är en administration som reflexmässigt förstår att deras styrande stil bäst avnjuts väldigt full.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Det är konstigt att prins Andrew aldrig tyckte det var udda att hans medelålders kompis alltid omgavs av tonårstjejer

Emily Maitlis då hon intervjuade prins Andrew för BBC Newsnight i november 2019. Fotograf: Mark Harrison/AP

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, fredag 3 juli, 2020:

Skänk en tanke till prins Andrew - och för all del, en hjärncell. Precis som hans landmärkesintervju i Newsnight med Emily Maitlis visade så är drottningens andra son verkligen sensationellt korkad, även sett mot den standard som finns hos en familj internationellt känd för att vara första klassens dumskallar, särskilt sedan George I av Storbritanniens tid. Om inte Falklandskriget hade bestulit Andrew på förmågan att svettas så skulle den här tidpunkten definitivt varit ögonblicket att pressa ut en pärla eller två.

Istället ser jag att hertigen av York än en gång är "förvirrad" efter att polisen i USA gripit hans närstående vän Ghislaine Maxwell, åtalad för trafficking av minderåriga tjejer. HRH (His Royal Highness) är "förvirrad" för att denna dramatiska händelse har lett till ännu ett podieutrop från US-amerikanska åklagare, som på nytt insisterar att de vill prata med honom gällande hans närstående vän Jeffrey Epstein och den sistnämndes brott (kalla det inte en "livsstil"). "Vi skulle vilja ha förmånen från hans uttalande," sade en US-amerikansk jurist tillspetsat i torsdags. Hennes företrädare i den yrkesrollen har påstått att Andrew vägrade hjälpa till - och ändå har han, enligt Andrews advokater, haft kontakt med myndigheter i USA två gånger den senaste månaden, och det faktum att de inte har svarat ska tydligen ha lett till den här senaste omgången av förvirring.

Vilken version är den mest strikt exakta? US-amerikanska jurister har ett rykte om sig att gärna vilja ha publicitet, så det kan verkligen vara vilken som helst av de två sidorna som är ekonomiska med deras tolkning av sanningen. Det skulle finnas en viss poetisk rättvisa om det var prins Andrew som nu utnyttjas till något. Kära nån. En person märker själv att karma är en bitch.

Om det hjälper hertigen att förstå det potentiella scenariot: han utnyttjas för han ses numera som svag och maktlös. Han ses som en något värdelös person som ändå skulle utgöra en hyfsad prydnad i händelserna. Man leker med honom, luras och sporras och det här är verkligen en no-win-situation för honom. Folks fabriksinställning gällande sakerna han säger är misstro. Hans desperata påståenden avfärdas som lögner och han ses som ett skämt. Han är ett föremål för förlöjliganden, avsky och socialt förakt. T  o m hans mamma tyckte helt klart att han i tysthet skulle försvinna från scenen.

På plussidan så känner hertigen inte en tusendel av hur det kändes att vara en av de många tonårstjejerna och unga kvinnorna som också kände alla dessa saker, då de drogs in i Epsteins nät av våldtäkter och övergrepp, för att sedan spottas ut och hotas till en miserabel, permanent skadad tystnad. Men å andra sidan känner Andrew absolut NÅGOT som aldrig kommer försvinna.

Han kanske kommer känna något mer konkret än det, med tanke på att Ghislaine Maxwell nu kommer uppmuntras rejält till total uppriktighet. Rikta ert minne tillbaka till Andrews mindre välbetänkta reflektioner gällande sin gamla vän i intervjun i Newsnight. På frågan om Maxwell sade han: "Om det finns frågor som Ghislaine måste besvara, då är det hennes problem, är jag rädd." (Väldigt modigt, ers majestät. Fanns det ens en enda mening i hela hans utläggning som inte gjorde ett antal situationer värre för honom? De djupa sårbarheterna den intervjun öppnade upp avslöjar sig fortfarande för oss som en långsamt utvecklad lotusblomma.)

Men tänk om prinsens förvirring - och många andras - hade satt igång något tidigare. En del av mig funderar på huruvida något som Vietnamkriget hade bestulit HRH på förmågan att känna förvirring under hans vänskap med Epstein. Annars hade han kanske känt sig förvirrad av att hans medelålders vänner så ofta omgavs av tonårstjejer. Han hade då kanske känt sig förvirrad över att gå till Ghislaine Maxwells hus, enligt rapporter efter ett besök på nattklubben Tramp, och sedan spendera resten av kvällen med två andra personer i 40-årsåldern och en 17-årig tjej. Såvida han inte visste exakt vad som pågick borde den situationen ha förvirrat skiten ur honom. (Jag bör även nämna att prins Andrew blir förvirrad av alla som inte accepterar att han inte kunde vara där den kvällen, eftersom han befann sig på Pizza Express i Woking.)

Det här är anledningen till att det är så svårt att tro på allt förskräckligt skitsnack om att vi "visste inte" som sprutas ut av så många rika och mäktiga f d kompisar till Epstein. Ett av de mest talande erkännandena i Filthy Rich, Epstein-dokumentären som för tillfället visas på Netflix, kommer från den f d telefoningenjören på Epsteins privata ö. "Man säger till sig själv att man inte visste riktigt säkert och att man aldrig riktigt såg något, men det är bara en rationalisering. Jeffrey Epstein, han var en kille som gömde sin sina avvikelser väldigt väl - men han gömde dem inte så väl."

Well, det stämmer. Det finns många fall med enorma och systematiska övergrepp där vi fortfarande har överseende med de som vände bort blicken genom att säga att det var "en sofistikerad operation". Epsteins operation var absolut dyr. Men var den sofistikerad? Hur sofistikerat är det egentligen när din privata karibiska egendom lokalt är känd som "Pedofil-ön"?

Det var i mångt och mycket samma sak med Michael Jackson, vars operation med övergrepp på barn också beskrivs som "sofistikerad". Men var den verkligen det? Killen installerade ett jättestort nöjesfält utanför sitt obehagliga hus, berättade för folk att han sov med barn i sin säng och åkte under årtionden på juridiska processer från barn - alltid pojkar, alltid i ungefär samma ålder och de rapporterade alltid samma beteendemönster. Dyrt, ja, men inte sofistikerat. Det behövdes inte.

En av Jacksons f d rådgivare påstod en gång att han sa följande till honom: "Michael, du kommer hamna i en massa trubbel. Varför slutar du inte med allt det här med unga pojkar?" Jacksons odödliga svar var: "Jag vill inte." För mig är det den absolut definitiva Michael Jackson-meningen. "Jag vill inte." Man kan höra den nu, med den där omisskännliga rösten, fylld av en total likgiltighet inför allting förutom sin personliga tillfredsställelse, och den absoluta övertygelsen om att på ett eller annat sätt komma undan med det. Vilket visade sig bli fallet. Varför slutar du inte förgripa dig sexuellt på barn? "Jag vill inte."

När det gäller Jacksons och Epsteins anställda är tystnaden gällande deras arbetsgivares "livsstilsproblem" oförlåtlig, men ändå lätt att förklara. De förlitade sig på dessa män för att få sina inkomster. Men när vi kommer till de många, många rika människorna som vände bort blicken inför Epsteins groteska preferenser finns det egentligen inte minsta lilla gnista till skev ursäkt. De visste tillräckligt mycket för att veta. Donald Trump var, såklart, den enda som var tillräckligt dum för att säga det högt, detta då han skrattade i en intervju och sa att hans vän Epsteins tjejer var "på den yngre sidan". Men snälla, påstå inte att Bill Clinton, en extremt smart man, var för dum för att komma med grundläggande antaganden, t o m prins Andrew måste väl ha anat något när Epstein dömdes för att ha skaffat en minderårig tjej till prostitution. Det här är bara presidenterna och prinsen; det finns oräkneliga andra vid sidan om. Kanske kommer Ghislaine Maxwell fylla i några av luckorna i deras tomhet.

Nu tycker du kanske att den riktigt förvirrande saken är att så många personer inte sa någonting. Du tycker kanske att det är fullständigt förvirrande att dessa intelligenta, privilegierade, ekonomiskt bortklemade individer aldrig konfronterade Epstein gällande något t o m de måste ha haft svårt att kalla en "livsstil". Men ändå är det inte förvirrande. Det finns, såklart, en väldigt enkel anledning till varför de aldrig gjorde den rätta saken. De ville inte.

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Alla hyllar den käre ledaren...

Private Eye nummer 1520 (24 april - 7 maj, 2020):

7 april: "Hur mår Boris? För miljoner människor var det den första tanken när de vaknade igår. Och vår sista tanke innan vi somnade natten innan," knäböjer Allison Pearson i the Telegraph. "Det är ovanligt att en politiker framkallar sådana känslor, men Boris är älskad - verkligen älskad - på ett sätt som storstadsmedieklassen aldrig har ens börjat förstå... tro inget annat, Boris Johnsons hälsa är politikens hälsa och, i förlängningen, själva nationens hälsa... Hans hälsa är vår hälsa; om han kan besegra coronaviruset, då kan vi också göra det."

8 april: I the Telegraph är Allister Heath otröstlig. "Hur kunde en sådan sällskaplig, okuvlig person fällas på ett sådant sätt? Hur kunde det bli så att vår premiärminister, av alla världsledarna, till slut blev värst drabbad, mitt i vårt eget Dunkirk?" Öhh, för att det är ett virus. Men Heath är tydlig: vi måste följa mästaren. "Johnsons världsbild, instinkter och personlighet gör honom till den bästa möjliga ledaren för att bekämpa coronaviruskrisen... Därför är det nödvändigt att Dominic Raab inleder varje möte med en enkel fråga till resten av kabinettet: Vad skulle bossen göra om han var här? Hur skulle han införa hans vilja på Whitehall? Hur kan vi försöka göra det han skulle ha gjort?"

9 april: I the Express fördömer Leo McKinstry de föraktliga politiska fjäskarna som vågar ifrågasätta den Evige Ledarens vishet. "Allmänheten längtar efter hans återhämtning... Men mitt i denna inspirerande respons finns det en skavande del. Med deras karaktäristiska impuls att röra upp trubbel försöker delar av media framställa en politisk kris ur Boris Johnsons frånvaro... En armé av politiska yxslipare, efterklokhetsmästare och professionella allvetare hoppar från ett föreställt misslyckande till nästa i deras övertygelse om att fördöma regeringen... Dessa soffkritiker borde lugna ner sig. Ministrarna har tillräckligt med riktiga problem utan de här falska kontroverserna."

10 april: "BORIS ÄR UTE - Det är verkligen en Good Friday (långfredag)!" sjunger framsidan på the Sun. Läsarna måste sedan vänta tills ganska långt ner på sidan 4 för att få reda på att det inte var en så bra dag för 891 andra patienter, "vilket tar den totala dödssiffran i utbrottet hittills till 7,978".

11 april: "KRYA PÅ DIG BABE" - ännu en exklusiv förstasida för the Sun: "Den oroliga Carrie Symonds skickade dagligen Boris Johnson brev och ultraljudsbilder på deras ofödde bebis för att höja hans moral på intensivvården." Inne i tidningen kan man läsa detaljer om alla dvd:er premiärministern tittar på då han återhämtar sig, sudokupusslen han roar sig med och hur han har "gett personalen sin typiska upp med tummarna-gest" - och, på slutet, kan "the Sun avslöja att ett gigantiskt bårhus vid det nya NHS Nightingale-sjukhuset i östra London förbereder sig på att ta emot lastbilslaster med kroppar".

13 april: "På en påskbild som muntrar upp oss alla lämnar Boris sjukhuset," forsar det ur the Daily Mails framsida. Inne i tidningen anser Sarah Vine att: "Med tanke på allt så tror jag inte att någon person missunnar Boris Johnson hans Messiasstund."

14 april: En ny dag, en ny världsfrälsare. "När det annonserades, för lite mer än en vecka sedan, att [Johnson] hade lagts in på sjukhus, tänkte jag på den sista meningen i den andra volymen av Sagan om ringen: 'Frodo levde, men blev tagen av fienden,'" drömmer the Telegraphs inneboende ringvålnad Charles Moore. "I mitt bakhuvud fanns vetskapen att den tredje volymen (Sagan om konungens återkomst) inte kommit än. Jag trodde - dock utan några medicinska bevis att stödja min teori med - att Nr 10:s Frodo skulle komma undan hans tillfångatagare."

15 april: Mästare, vi skulle vilja se ett tecken från dig, bönfaller Patrick O'Flynn i the Telegraph. "Ett nytt videomeddelande från mannen själv där han berättar för oss att planen fungerar, gratulerar oss till våra ansträngningar så här långt och förklarar att nästa ändring i nedstängningsregimen kommer gå i riktning mot en avslappning (även om den bara är blygsam), det skulle vara exakt vad landet och dess ekonomi behöver höra."

19 april: "Det måste göras en genomgång när det här är över," fradgar sig Tony Parsons i the Sun on Sunday. "På både en nationell och internationell nivå måste det ske en utredning gällande vilka som har svikit det här landet - och mänskligheten. Låt dem bli utfrågade." Men han vet i alla fall vems fel det definitivt inte är! "Det här landet saknar desperat premiärministern som jobbade sig själv hela vägen fram till dödens port... Då en misshandlad nation närmar sig toppen på det här eländesberget, saknar vi Boris optimism, humor och hopp. Vi har aldrig behövt det mer än nu."

20 april: "VI BEHÖVER BORIS!" jämrar sig Daily Express framsida. Han är tydligen "en mästerlig strategisk tänkare. Han ensam har auktoriteten och framåtandan att få upp saker och ting på spåret igen." Vem var det som styrde oss ur spåret till att börja med? Det säger inte tidningen någonting om.