På planen imponerade Manchester City på alla förra säsongen. Låt oss nu ta en titt bakom scenen - på männen som äger klubben.

AV: Nicholas McGeehan, Josimar, Tidsskriftet om fotball, fredag 10 augusti, 2018:

Trailern för den kommande Amazon Prime-dokumentären "All or Nothing: Manchester City" har släppts och det är svårt att komma undan känslan att de var väldigt nära att kalla den "Death or Glory: Manchester City's Band of Brothers." Den täcks av tunga trummor och man får se general Pep Guardiola rita upp sina stridsplaner, uppmana sina trötta och skadade trupper i omklädningsrummet - "vi är nära, vi är så nära" - innan han stolt beskådar sin plutons triumferande seger borta mot Stoke City.

Tyvärr har Netflix ännu inte kontaktat mig med ett erbjudande om att finansiera mitt eget motprojekt, "Männen Bakom Manchester City", vilket inte ger mig något annat val än att avslöja detaljerna från det andra avsnittet, provisoriskt kallad "The Kids Are Not Alright." Medan Amazons dokumentär spelar på tonen och genren hos den moderna krigsfilmen, lär de som ser mitt projekt till en större del se paralleller till 1980-talets amerikanska såpoperor, men ironiskt nog är det min dokumentär som innehåller all död och allt hemskt våld. Avsnitt 1 baserades runt avslöjandet som slog ner som en bomb där det kom fram att Manchester City faktiskt inte styrs av shejk Mansour Al Nahyan, utan av hans mäktigare och farligare äldre bror, shejk Mohammed bin Zayed Al Nahyan, och det argumenterade för att klubbens klättring till toppen av det europeiska spelet reflekterar insatserna från ett gäng pengahungriga, blodtörstiga statsmän för att utvidga deras maktnätverk och inflytande, assisterade och underblåsta av formskiftande PR-rådgivare. Avsnitt 2 plockar in våra andra nyckelskådespelare i ljuset: Abu Dhabis juniorpartner i Förenade Arabemiraten (FAE), Dubai; Abu Dhabis regionala allierade Saudiarabien; och deras hatade granne i Persiska viken, Qatar. Det är en berättelse om avundsjuka, gräl, grymhet och kamelracing med höga insatser, och om avsnitt 1 fick dig att känna dig lite illa till mods gällande männen som försöker ta kontroll över den professionella fotbollen, då är bäst att du spänner fast dig nu.

Pep Guardiola och Sergio Aguero med shejk Mansour Al-Rahyan, Manchester Citys officiella ägare.

Läckorna

Lite bakgrund är nödvändig för att förklara varför Saudiarabien och FAE hatar Qatar så mycket. Antipatin beror till stor del på hur de icke-valda härskarna i dessa sanslöst rika petrostater ser på hotet från politisk islam: Qatar är generellt sett ganska tolerant mot grupper som det Muslimska brödraskapet, och deras nyhetsnätverk Al-Jazira var generellt sett vänligt inställda till dessa grupper under arabiska våren-upproret som började 2010 och kontrarevolutionerna har kastat Mellanöstern in ett blodigt kaos; Abu Dhabi ser det Muslimska brödraskapet som en femte kolonn, och alla som sympatiserar med dem kan förvänta sig att bli arresterade, torterade och kastade i fängelse; Dubai följer efter vad än Abu Dhabi gör; och i Saudiarabien är det bara för svårt att ens gå in på. Vad som är viktigt för en fotbollspublik att vara medveten om är avundsjukan, småaktigheten och hämndlystnaden som karaktäriserar deras fejder.

Vi ser redan effekterna av detta på spelets högsta nivå. I november 2017 tog en grupp hackare vid namn Global Leaks - en grupp som många antar jobbar för Qatar - fram bevis till The Intercept för vad de kallade FAE:s planer på att "föra ekonomiskt krig" mot Qatar och tvinga dem att dela på värdskapet för VM 2022. Grundidén var att devalvera Qatars valuta och därmed svälta dem på pengarna de behöver för att slutföra byggnadsprojekten till VM, en summa beräknad att uppgå till $200 miljarder (2,233 miljarder kr). Planen lades fram i en PowerPoint-presentation som hittades i e-mejls tillhörande FAE-ambassadören i USA, Yousef Al-Otaiba. "SÄTT IGÅNG PR-MASKINEN FÖR ATT PÅMINNA FOLK OM ATT DET FINNS ETT PROBLEM MED QATAR", inleds en sida. Vad The Intercept inte rapporterade var att presentationen även avslöjade planer på en "ansökan till FIFA om att ge turneringen till hela regionen [i Persiska viken]." Några månader senare, i april 2018, tog FIFA-presidenten Gianni Infantino vederbörligen upp ett förslag om att utvidga turneringen 2022 till 48 lag, något som skulle göra det nödvändigt att spela matcher på andra platser i regionen. "Som av en ren tillfällighet har Infantino varit väldigt aktiv i regionen på senare tid," rapporterade BBC:s Richard Conway då och refererade specifikt till "möten med ledarna i Förenade Arabemiraten och Saudiarabien."

Det hemska paret

Ledaren i Abu Dhabi, Mohamed bin Zayed (MBZ), och ledaren i Saudiarabien, Mohamed bin Salman (MBS) är persiska vikens hemska par och arkitekterna bakom olika tanklösa arrangemang skapade för att få fördelar gentemot Qatar. Ta, till exempel, vad auktionsförrättaren Christie's beskrev som "en historisk kväll i New York" i november 2017, när representanter för den saudiska kronprinsen betalade världsrekordsumman $450 miljoner (5,02 miljarder kr) för en Leonardo da Vinci-målning, "Salvatore Mundi". Christie's förkunnade att det "sanslösa priset reflekterar den extrema sällsyntheten i målningarna av Leonardo da Vinci," men senare kom en mer underhållande teori fram. Enligt "en källa nära emiratets ledare [MBZ]", betalade MBS bara så mycket för målningen - värderad till $80 miljoner 893,5m kr) - för att han trodde att ha bjöd emot Qatar. När shejkerna insåg deras misstag bytte de målningen mot en av MBZ:s yachter, och det är därför en alldeles för dyr bild på Jesus nu är en av huvudattraktionerna för besökarna på Louvren i Abu Dhabi. Saudiarabien ligger utan tvekan bakom vad Tariq Panja nyligen beskrev i the New York Times som "en skamlös bootlegging av ett sportnätverk med flera miljarder dollar involverade" där källor i Saudiarabien har distribuerat "kunskap och skicklighet i en industriell skala" stöttade av "finansiärer med flera miljoner dollar" som klivit in i Qatars beIN Sports-nätverk och gjort deras innehåll gratis att titta på för alla som är beredda att betala $100 (1,117 kr) för beOutQ-dekodern som nu är tillgänglig för många människor i Saudiarabien.

Tyvärr utgör fusk och bootlegging bara kontexten för det andra avsnittets mörkare innehåll. "The Kids Are Not Alright" handlar mest om barnslaveri.

En kameljockey ska idealiskt sett inte väga mer än 20 kilo. Därför använder de barn, vanligtvis mellan fyra och sex år, för att rida de stora djuren.

De oövervinnerliga barnryttarna

Den 11 maj 2005 skickade USA:s ambassadör i Qatar, Chase Untermeyer, ett hemligstämplat meddelande till utrikesdepartementet i Washington DC där han detaljerat redogjorde för sina upplevelser vid ett stort kamelracingmöte i Doha. Untermeyer noterade den mycket synliga närvaron av den mest seniora medlemmen av Qatars kungliga familj, inklusive den nuvarande emiren Tamim Al-Thani. "Under den femte rundan observerades två kameler komma över mållinjen utan ryttare. När frågor ställdes om de saknade ryttarna kom det kommentarer om att ryttarna måste ha ramlat av kamelerna ner på banan," säger meddelandet, som även beskriver synen av totalt tre ryttare som förs iväg i ambulanser den dagen och noterar att sex ryttare dör varje år och "många fler blir allvarligt skadade." Untermeyer noterade också att den amerikanska ambassadens personals försök att intervjua ryttarna på dessa fullblodskameler "mötte motstånd." Det är inte överraskande - de flesta av de 800 ryttarna som var närvarande den dagen var mellan 4 och 6 år gamla och de var inte qatarier.

Alla som har spenderat tid i Doha eller Dubai eller Abu Dhabi kan vittna om att området i Persiska viken inte längre är en plats man associerar med en traditionell, pastoral livsstil. Upptäckten av olja på 1950- och 60-talen överlämnade den livsstilen till historien, och kamelen, som hade varit så central i livet för beduinstammarna på halvön, behövde plötsligt ett nytt användningsområde. In klev hejin, eller tävlingar med kameler. Djuret är en imponerande best på 400 kg kapabel att hålla en genomsnittshastighet på 35 kilometer i timmen på långa distanser. Tidigare var det till stor del en ceremoniell tillställning vid beduinska bröllop, men nu blev kamelracing ett utlopp för Persiska vikens shejker och deras tävlingsinriktade behov, och ett sätt att visa upp deras värde som beskyddare av lokal kultur och tradition vid en tid då oljepengarna oåterkalleligt förvandlade deras ekonomier och samhällen.

Användandet av barn i tävlingarna kan spåras tillbaka till männen bakom Manchester City - Al-Nahyan-familjen från Abu Dhabi - och palatset de byggde åt sig själva i Rahimyar Khan-regionen i Pakistan på 1970-talet. Kamelracing var en av utomhusaktiviteterna som palatsets besökare tyckte bäst om och det undslapp inte deras uppmärksamhet att de unga ryttarna från området som deltog i tävlingarna hade en signifikativ tävlingsfördel i jämförelse med de vuxna ryttarna - kameler kan inte, till skillnad mot hästar, utrustas med viktfördelande stigbyglar, vilket gör ryttarnas vikt ännu mer avgörande i tävlingarna.

Enligt Save The Children var det runt den här tiden som föräldrar från Rahimyar Khan började låta deras barn åka till Persiska viken, ofta i privatplan, och samtidigt som populariteten i den spirande sporten växte, understödd av oljepengar, gjorde efterfrågan på ryttare samma sak. Barn från Bangladesh, Indien, Sudan och Mauretanien skickades också till länderna runt viken, men Pakistan verkar ha varit huvudkällan för barnryttare och FAE deras huvudsakliga destination. Save The Children beräknar att 15,000 barn endast från Rahimyar Khan-regionen i Pakistan skickades till FAE mellan mitten av 1970-talet och 2005. Undersökningar i Pakistan 2004 avslöjade existensen av flera högt organiserade trafficking-nätverk bestående av kriminella gäng, rekryterare, researrangörer, representanter för rättsväsendet i Pakistan och rika och mäktiga individer i FAE. Traffickers lovade fattiga och desperata familjer att deras barn skulle åka till välbetalda jobb och det fanns rapporter om att även kidnappning användes, när bedrägerier misslyckades

Sporten blev väldigt tävlingsinriktad och mycket professionell, så pass att Al-Nahyan-familjen startade ett forskningscenter för tävlingskameler utrustat med operationsbord som kunde behandla pucklarna, men det fanns en central spänning i dess kärna: shejkerna var tvungna att använda de lättaste ryttarna tillgängliga för att förbli konkurrenskraftiga, vilket betydde att de behövde använda andra människors unga barn i deras tävlingar, men för att uppnå prestigen och äran som ackompanjerar segrar, var sporten tvungen att vara synlig för den tilltänkta inhemska publiken, vilket betydde att deras exploatering av dessa unga barn behövde vara väldigt offentlig. Som ett resultat blev tävlingsmöten noggrant iscensatta och involverade lokal musik, dans och poesi som prisade de styrande shejkerna, som äntrade stadion och visades till sina platser på hedersläktaren i enlighet med hur viktiga de var. Om du själv inte kunde närvara vid kameltävlingarna så var det inget problem - de visades i lokal-tv. Bilder från ett tävlingsmöte 2002 i Dubai visar de mest seniora medlemmarna av landets styrande elit i publiken, inklusive Manchester Citys symboliska ägare, shejk Mansour bin Zayed Al-Nahyan. Det var oundvikligt att storleken på trafficking-operationen och synligheten av problemet började attrahera uppmärksamhet från grupper som Save The Children, UNICEF och Anti-Slavery International och när rapporter om misshandeln av barn började sippra fram på 1990-talet var det en obekväm läsning.

Krossandet av genitalier

Barn som pratade med Anti-Slavery International berättade att de inte fick tillräckligt med mat, detta för att behålla deras låga kroppsvikt, de tvingades arbeta långa pass med antingen minimal lön eller ingen alls och de blev slagna. UNICEF rapporterade att vissa barn även blev sexuellt utnyttjade. Save the Children beskrev hemska berättelser om barn som stacks av skorpioner medan de försökte sova, barn som blev bitna i ansiktet av kameler då de poserade för foton med segerglada shejker, barn som fick elektriska chocker efter att ha stulit dadlar som kamelerna skulle ha och barnryttare som blev nedtrampade och lämnade utan vård i bakluckan på en skåpbil. Information lämnad till FN:s arbetsgrupp för samtida former av slaveri 2001 inkluderade detaljer om hur ett sjuårigt barn från Bangladesh dog som ett resultat av en njurskada han ådrog sig under en kameltävling i Dubai. Vidare beskrev även informationen hur "krossandet av genitalier är vanligt och obeskrivligt smärtsamt." I Qatar var skadorna man ådrog sig under tävlingarna så allvarliga att en grupp doktorer publicerade en artikel i the Clinical Journal of Sports Medicine. Artikeln avslöjade att av de 275 barnen i åldrarna fem till femton som kom till olika sjukhus p.g.a skador de ådragit sig i kameltävlingar eller träningar mellan 1992 och 2003, var nästan en fjärdedel huvudskador med ett högt antal skallfrakturer och hjärnskador. Av de 18 barnen med nackskador fick fem permanenta ryggradsproblem. I en BBC-artikel från 2005 berättar ett barn om straffen som delades ut till en olydig ryttare: "Det fanns ett barn i lägret och för att han ville lämna lägret och åka till Dubai, körde en av ägarna till tävlingsbanan över barnet med en lastbil och dödade honom."

Beskrivningen av ryttarna som barn gör inte den hemska situationen rättvisa. En prisbelönt dokumentär, "Sport of Sheikhs", först visad på HBO 2004 (och nu tillgänglig på YouTube) innehåller bilder på barn så unga som 3 år som binds fast på kameler för träningslöpningar. Ryttarna var småbarn. Så fort ett barn nådde vikten 20 kg ansågs han vara för tung och behövdes inte längre. En av många kamelryttare jag pratade med i Bangladesh 2011 sade att han injicerades med antitillväxthormoner för att hålla hans vikt nere.

Mohammed bin Zayed Al-Nahyan är den faktiska Manchester City-ägaren - och ett stort fan av kameltävlingar. Här sitter han i sällskap med Fifa-presidenten Gianni Infantino.

Rättegången

Visningen av HBO-dokumentären i USA blev en PR-katastrof för FAE och saker och ting blev värre för dem i september 2006 när en US-amerikansk advokatbyrå, Motley Rice, gick till en domstol med ett fall mot ledaren i Dubai, shejk Mohammed bin Rashid Al-Maktoum, som anklagade honom för barnslaveri. Motley Rice argumenterade för att Al-Maktoums hästtävlingsintressen i USA gav domstolen jurisdiktion att dra igång ett mål å hundratals f.d barnryttare och deras familjers vägnar. Enligt advokaten som hanterade fallet var Al-Maktoum "vänlig mot stämningsmannen" som lämnade över processen till honom den 11 september 2006 vid Keenland-hästförsäljningen i Kentucky, men det måste ha funnits bestörtning bakom scenen i Dubai och Abu Dhabi. Motley Rice hade fått ett rykte om sig att, för att använda orden i magasinet Forbes, vara "den mest fruktade advokatfirman bland asbest- och tobaksföretag," och de hade massor av bevis för att stötta upp slaverianklagelserna. FAE:s respons var förutsägbar: de satte igång PR-maskinen.

För att uttrycka sig milt så utgjorde fallet en utmaning. En handfull av de rikaste männen i hela världen hade systematiskt utnyttjat tusentals av de fattigaste familjerna i världen under tre årtionden och tagit deras små söner ifrån dem för att svara upp på kraven från sporten de skapade och utvecklade för självförsäljningsändamål. Som om inte det var tillräckligt så gav deras egna tv-bilder övertygande bevis på deras skuld. Turligt nog för dem, om du är tillräckligt rik och tillräckligt mäktig, så kan t.o.m barnslaveri spinnas till din fördel.

Spinnmästaren

FAE vände sig till Mark Saylor, en f.d Los Angeles Times-redaktör och schackmästare som nu var en PR-guru. Saylor dog 2013, men såhär beskrev hans hemsida hans arbete för FAE:s regering: "när ett rättsfall påstod att ledarna för en utländsk regering brutit mot de mänskliga rättigheterna förvandlade Saylor Company en potentiell katastrof till en PR-fördel. Vårt arbete resulterade i internationell mediabevakning av landet som fokuserade på deras positiva prestationer och uppmärksammade regeringens ledarskap när de tog sig an ett svårt problem med de mänskliga rättigheterna."

För att förklara hur FAE klarade detta skulle det krävas en detaljerad genomgång av några sekelgamla principer gällande folkrätten, så en summering får duga här. Strategin var tvådelad. Först anlitade FAE UNICEF för att repatriera barnen och för att låna deras kvalitetsstämpel till ett rudimentärt ersättningssystem - $1,000 (11,169 kr) till alla som kunde bevisa att de hade varit kamelryttare och en maximal utbetalning på $5,000 (55,846 kr) till familjer vars barn hade dött eller blivit permanent handikappade. För att få pengarna var barnen och deras familjer tvungna att skriva på papper som avsade de rätten att söka kompensation på annat håll. Enligt dokumenten som FAE lämnade in som en del av sitt försvar i rättsfallet var UNICEF också kontraktsbundna att "maximera möjligheterna att bygga projektets identitet som FAE-finansierat." Ett alternativt sätt att uttrycka det på är att UNICEF fick betalt för att publicera och promota en berättelse som målade upp männen ansvariga för barnslaveriet som deras frälsare. Här ska UNICEF skämmas, för de följde entusiastiskt kontraktets villkor. 2007 uttryckte t. ex UNICEF:s dåvarande regionala director i Mellanöstern och norra Afrika sin uppriktiga uppskattning för de visionära ledarna i FAE som gjorde detta projekt till ett långsiktigt löfte om skydd och utveckling för alla påverkade barn." Det andra steget i processen var att vrida upp den politiska pressen på USA:s regering. I ett brev till USA:s dåvarande utrikesminister, Condoleeza Rice, bad han henne att "utöva ansträngningar" för att få stopp på de "negativa effekterna" av processen, FAE:s utrikesminister, shejk Abdullah bin Zayed Al-Nahyan beskrev sitt land som "en huvudsaklig partner i det internationella kriget mot terrorism." Shejk Al-Maktoum skickade ett liknande meddelande till den dåvarande presidenten George W. Bush i november 2007. USA:s regering erbjöd vederbörligen sitt stöd för en upplösning av processen under villkoren föreskrivna av FAE:s regering. Till sist nekades domstolar i Miami och Kentucky jurisdiktion, ingen hölls någonsin ansvarig, ingen blev någonsin ordentligt kompenserad och väldigt få mediahus, med HBO som notabelt undantag, tyckte någonsin att det var värt att granska detaljerna.

Var är media?

Bristen på mediabevakning av det här fallet var särskilt överraskande i Storbritannien med tanke på att ansökan om en juridisk process sammanföll med gulfstatens första stora räd mot en fotbollsklubb - öppnandet av Arsenals Emirates Stadium. Emirates Airlines ägs av Dubais regering och medan deras "Fly Emirates"-sponsorskap av flera europeiska klubbar tjänar ett mer tydligt kommersiellt syfte än Abu Dhabis ägarskap av Manchester City, eller Qatars ägarskap av Paris Saint-Germain, så utgör Emirates-varumärket en centralpelare i Dubais varumärkesstrategi. Dubai köpte namnrättigheterna till Arsenals arena 2004 och gjorde därmed sin relation med klubben djupare än deras sponsorskap av Real Madrid, Benfica, AC Milan, Olympiakos, Hamburg eller the New York Cosmos, men i allt hallaballo som ackompanjerade öppningen av arenan i oktober 2006 fanns det ingen som tyckte det var värt att kommentera det faktum att Arsenals nya gynnare stod inför åtal gällande barnslaveri. Historien upprepade sig själv två år senare när brittisk media inte noterade att flera medlemmar av Abu Dhabis kungafamilj, som just hade köpt Manchester City, stod inför anklagelser om slaveri i Belgien. En domstol i Bryssel dömde i det fallet nio Abu Dhabi-prinsessor i deras frånvaro, detta baserat på vittnesmål från en grupp tjänstefolk som flydde från Hilton Hotel och gick till den belgiska polisen. Som konstrast till detta ledde shejk Al-Maktoums involvering i barnslaveriet till att han och andra ledare i FAE hyllades som visionära humanister.

Om kamelryttarhistorien säger oss något så är det att det inte finns några lågvattenmärken för gulfledarna, det finns heller inga aktioner de anser vara för sanslösa då de kämpar om makten, och det finns inga större tveksamheter om att fotbollen nu är ett av nyckelslagfälten där deras rivaliteter kommer utkämpas. I maj 2018 avslöjade Tariq Panja att Saudiarabien och FAE står bakom ansträngningar för att dra igång ett världsmästerskap för klubblag, något som skulle gå på $25 miljarder (246,6 miljarder kr), en aktion med siktet inställt på att rycka till sig kontrollen över turneringar för elitklubbarna från UEFA. Gianni Infantinos försök att få igenom det misslyckades, det gjorde även hans ansträngningar för att ge en del av Qatars turnering 2022 till Saudiarabien och FAE, men gulfmonarkerna har fått upp vittringen, de vet att inget hästhuvud behöver skadas i förhandlingarna med Gianni Infantino och ni kan vara säkra på att de kommer komma tillbaka. Qatar kommer å sin sida att göra vad som än krävs för att få stå som värd för VM 2022, allt förutom att behandla mer än en miljon migrantarbetare bättre än trälar och skydda dem från sitt livshotande klimat. Så förvänta er att gulfstaterna kommer köpa och sponsra fler klubbar, förvänta er att de köper fler tv-rättigheter och förvänta er inte att deras gräl kommer att avta inom någon snar framtid.

Nästa avsnitt

Breddningen av fokuset i avsnitt 2 stillar kanske ilskan hos Manchester Citys fans som känner att deras klubb har blivit orättvist utvald för granskning, men fotbollsfansen som kan ta ett steg tillbaka från deras trånga stamlojaliteter kommer inse att berättelsen om gulfbarnslavarna tjänar som en varning för alla som bryr sig om spelets långsiktiga hälsa och inte bara om de kortsiktiga framgångarna för en klubb. Det skulle vara dåraktigt att låta någon grupp med kleptokratiska patriarker få kontroll över spelet, än mer så om det handlar om en grupp med en väldigt färsk historia med barnslaveri att addera till deras långa och blodiga brottsregister. Tyvärr kommer männen vars pengar nu stöttar upp stora delar av elitfotbollen att känna sig väldigt säkra på att de kommer kunna stärka sitt grepp om spelet. Och låt oss vara ärliga, om du kan komma undan med barnslaveri, då kan du förmodligen komma undan med vad som helst, eller hur?

Det avslutar den här förhandstitten på avsnitt 2 i serien! Avsnitt 3 kommer att ta sig en närmare titt på FAE:s geopolitiska slagkraft, och det kommer att dyka ner i anklagelserna om att männen bakom Manchester City anställde en person dömd för att ha förgripit sig på barn för att olagligt slussa pengar till en insamling till USA:s president Donald Trump och till sist kommer det att adressera hur FAE:s regering kallade in indiska specialtrupper för att kidnappa en prinsessa från Dubai som hade flytt landet på en yacht med en f.d fransk spion.