AV: Eric Cantona, legendar, fredag 12 oktober, 2018:

 

 

Fotbollen ger ditt liv en mening.

 

 

Jag tror verkligen det.

 

 

Men ditt liv, din historia, din essens, ger även din fotboll en mening.

 

 

Jag ska nu prata om några saker som jag nästan aldrig diskuterar. Jag måste berätta en story för er som formade allt det jag är. Det hände innan jag ens var född.

 

 

Vi måste gå tillbaka till 1939, till det spanska inbördeskriget. Min morfar kom från Barcelona, och han kämpade mot diktatorn Franco hela vägen till det bittra slutet. I slutet av kriget var han en efterlyst man och han hade bara några minuter på sig att fly innan de nationalistiska soldaterna skulle ta över staden. Han var tvungen att korsa Pyrenéerna till fots för att ta sig till Frankrike, och han hade inte tid att säga adjö ordentligt. Det här var slutet. Liv eller död.

 

 

Så innan han stack letade han upp sin flickvän och frågade henne: "Är du redo att följa med mig?"

 

 

Han var 28 år gammal. Hon var 18. Hon var tvungen att lämna kvar sin familj, sina vänner, allt.

 

 

Men hon sade: "Ja, självklart."

 

 

Det var min mormor.

 

 

De flydde till flyktinglägren i Argelès-sur-Mer, på den franska kusten. Det fanns fler än 100,000 spanska flyktingar som togs emot där. Kan du föreställa dig vad som hade hänt om fransmännen inte hade tagit emot dem? Men nej, de visade förbarmande, precis som mänskligheten alltid måste visa förbarmande för de om lider. Mina morföräldrar anlände dit utan någonting. De var tvungna att börja om med sina liv. Men efter en tid fick flyktingarna en möjlighet att arbeta och bygga en damm i Saint-Étienne Cantalès. Det här är flyktingarnas liv. Man tar sig dit man måste ta sig. Man gör vad man måste göra. Så de åkte och de skapade ett liv åt sig själva.

 

 

Min mamma föddes där några år senare och sedan flyttade familjen till sist till Marseille.

 

 

Den här storyn finns i mitt blod. Den formade mig som mänsklig varelse. Men den existerade bara i mitt huvud som en dröm. Det fanns inga foton på deras kamp, bara berättelser. Det fanns ingenting från den tiden att röra vid, inget att se. Men 2007 hittades fotografen Robert Capas berömda "mexikanska koffert" i Mexico City. I dessa gamla lådor fanns 4,500 negativ från det spanska inbördeskriget som hade varit försvunna i mer än 60 år. Hur de hade hamnat i Mexico var det ingen som visste.

 

 

Jag blev väldigt nyfiken, så när de arrangerade en utställning av fotografierna i New York åkte jag dit med min fru.

 

 

 

De flesta fotona var bara små negativ. Tusentals. Man var tvungen att titta på dem genom ett förstoringsglas. Men några av fotografierna som fanns mitt i utställningen var enorma. Nästan tre meter höga. Människorna på fotografierna var i naturlig storlek. Det kändes som att man kunde sträcka sig fram och röra vid dem.

 

 

Och det var då jag såg min morfar.

 

 

Omöjligt, eller?

 

 

Men där stod han, som ung man. Jag var övertygad om att det var han, men jag kunde inte vara helt säker för jag hade aldrig sett honom när han var så ung. Så när utställningen flyttade vidare till Frankrike några månader senare tog jag med min mamma för att titta.

 

 

Och där var han igen, som ung man.

 

 

Jag sade: "Är det verkligen han?"

 

 

Och min mamma sade: "Ja, det är han. Det är taget då de skulle fly till bergen."

 

 

Det var helt otroligt.

 

 

Föreställ er om min morfar inte hade klarat det. Föreställ er om min mormor inte hade följt med honom. Kanske hade min mamma då inte existerat. Kanske hade inte jag existerat. Men det här är bara en halva av vår historia. Det finns ett annat fotografi som också har format mitt liv.

 

 

Min pappas farfar och farmor var också invandrare. De kom till Frankrike från Sardinien 1911 för att slippa fattigdomen. Tre år efter deras ankomst kallades min farfars far in för att strida i första världskriget, och han blev så allvarligt gasad att han spenderade sina sista år i livet med att röka eukalyptus för att kunna andas bättre.

 

 

Hans son, min farfar, stred för fransmännen i andra världskriget, och när han återvände från kriget blev han en byggnadsarbetare. Till sist lyckades han spara tillräckligt med pengar för att kunna köpa en egen liten bit mark i ett bergsdistrikt i Marseille, det gjorde han när min pappa var en tonåring. Till markplätten hörde en liten grotta. De behövde någonstans att bo medan min farfar byggde huset, så vad tror ni att de gjorde? Svaret är enkelt. De bodde i grottan i två år. Det enda de hade att värma upp grottan med var en liten spis. Det här låter som en myt som din familj berättar om hur det var "förr i tiden," men det finns faktiskt ett fotografi från vintern 1956 som föreställer min farfar och farmor och min pappa i grottan, inlindade i filtar för att få upp värmen.

 

 

Min farfar byggde ut från grottan under flera år. Först gjorde han en alkov, sedan en liten terrass och ovanför det byggde han ett hem åt mina föräldrar. Det var i det huset jag växte upp. Det är vad jag ärvde. Det finns i mitt blod. Ett av mina första minnen är när jag bar 10 sandsäckar uppför berget till huset som de fortfarande höll på att bygga. Jag var tvungen att göra det innan jag fick gå iväg och spela fotboll. På dagarna jobbade min pappa med huset och på kvällarna jobbade han som sjuksköterska på ett psykiatrisjukhus. Men även den här delen av min historia har en speciell innebörd.

 

 

Det fanns en anledning till att min pappa blev en sjuksköterska och började jobba just på det sjukhuset. Det berodde på att en av patienterna där var hans gudfader. Hans namn var Sauveur, och han var min farfars bror. Han hade varit fånge i fem år under andra världskriget och p.g.a traumat från den upplevelsen skrevs han till sist in på Edouard Toulouse-sjukhuset. Min far stod Sauveur väldigt nära, så det inspirerade honom till att bli en sjuksköterska inom psykiatrin. Han hamnade på samma avdelning som sin gudfar och han tog hand om honom varje kväll.

 

 

Det här är min familj. Det här är min historia. Det här är min själ. Jag har bott över hela världen. Faktum är att så sent som förra året köpte jag en jordbruksfastighet på Sardinien för att återansluta till min familjs historia. Men jag kommer alltid att älska Marseille av hela mitt hjärta p.g.a dessa minnen som har format mig. Det kommer alltid vara min stad.

 

 

När folk frågar mig varför jag spelade fotboll på det sättet som jag gjorde så är det här svaret. Fotbollen ger mening till livet, ja. Men även livet ger mening till fotbollen. Jag diskuterar nästan aldrig dessa personliga berättelser, särskilt inte de om min pappas gudfader. Det är väldigt svårt. När jag pratar om det, är det som att änglarna pratar för mig. Men jag delar med mig en del av min historia av en viktig anledning.

 

 

Anton Want/AllSport

 

 

 

Vi lever i en tid med utbredd fattigdom, krig och invandring. Det finns många fler människor i världen som inte ens har råd att köpa en fotboll än det finns människor som har råd att betala 200 Euros (2,215 kr) för att närvara vid en Premier League-match, eller 400 Euros (4,431 kr) om året för att se det på tv. Fotbollen är en av livets stora lärare. Det är en av livets stora inspirationskällor. Men den nuvarande affärsmodellen för fotbollen ignorerar en så stor del av världen.

 

 

Fattiga områden behöver fotbollen lika mycket som fotbollen behöver fattiga områden. Vi måste stötta en mer hållbar, positiv och inkluderande fotboll, och jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa till. Det är därför jag har gått med i Common Goal-rörelsen som dess första mentor. Common Goal's uppdrag är att låsa upp 1% av hela fotbollsindustrins inkomster till fotbollens gräsrötters välgörenhetsorganisationer, och fler än 60 fotbollsspelare har redan lämnat över 1% av deras löner. Det vackra med det hela är att det är spelare från stora klubbar, spelare från små klubbar, män och kvinnor, från ligor över hela världen.

 

 

Fotbollen borde vara för folket. Det behöver inte vara någon utopisk idé. Det finns ingen anledning till varför de stora aktörerna i spelet idag inte kan gå samman och stötta fotbollens sociala aspekt. Alla vi, vare sig vi är rika eller fattiga, vare sig vi är invandrare eller 10:e generationens medborgare, hittar samma enkla glädje i spelet fotboll. Vi talar samma språk. Vi känner samma känsla.

 

 

Hela tiden får jag samma frågor gällande min karriär.

 

 

"Hur var det att spela för dessa United-lag? Varför gjorde du så bra ifrån dig?"

 

 

Folk vill ha något slags komplext svar. De vill få någon slags hemlighet, tror jag. Men svaret är väldigt enkelt. Sir Alex Ferguson var mästare på en sak: Varje gång vi gick ut på planen, efter flera timmars arbete, fick vi vara fria. Vi kände total frihet att röra oss vart vi ville, att spela som vi ville.

 

 

Jag skulle inte kunna tolerera fotboll på något annat sätt.

 

 

Vad är fotbollen om den inte handlar om frihet?

 

 

AllSport

 

 

 

Så, snälla, tillåt mig att ställa samma enkla fråga till de som styr det globala spelet - fotbollsspelarna, agenterna, sponsorerna och kommittéerna...

 

 

Vad är fotbollen om den inte handlar om frihet?

 

 

Vad är meningen med livet?

 

 

Jag tror att vi alla kan hålla med om att vi kan göra mer för mänskligheten.

 

 

Nu känner du till min historia. Jag kommer från en familj med invandrare och rebeller och soldater och arbetare. Vi hade inte särskilt mycket när jag var barn, men för mig är livets sanning att vi finner extas i de små ögonblicken.

 

 

Kanske en enkel picknick med vår familj. Tre par strumpor rullade till en boll och knuten med ett skosnöre. Vi spelar fotboll i solskenet. Sedan ligger vi i gräset. Vi förundras över allt och inget.

 

 

När jag lämnade fotbollen när jag var 30 år gammal, vet du vad jag gjorde då? Det var något väldigt speciellt för mig. Jag flyttade till staden som min mormor och morfar tvingades fly ifrån 1939.

 

 

Jag flyttade till och bosatte mig i Barcelona.

   

 

Säsongen hittills - ni hittar även Fifa 2.0, ett bötfällt lejon och fotbollens sorgligaste beklagning

   

Ronaldinho: flexibel i vad han stöttar. Fotograf: Michael Regan/Fifa via Getty Images

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 14 oktober, 2018:

 

 

Veckans citat

Bruce Buck - orolig för att Uefa:s push för ekonomisk rättvisa ska ge "den stora massan" ett konstgjort lyft. Buck, som driver Chelsea med förlust med ett lån på £1,17 miljarder (14,7 miljarder kr), säger att de andra klubbarna borde nöja sig med "deras naturliga position i fotbollsordningen".

 

 

• Det här kommer också från Bucks försvar av "stjärnklubbar" från förra veckan: en upprepning av Chelseas nolltolerans mot rasistiska smädelser. "Om vi har individer som vi kan identifiera, kan vi agera." (2012: "John [Terry] kommer fortsätta vara klubbens kapten... Vi skulle vilja dra dra en gräns.")

 

 

 

Intar också en position

VM i Rysslands antirasistiska tsar Aleksej Smertin försöker hålla kvar sommarens ompaketering på spåret under en vecka då två ryska spelare arresterats anklagade för ett rasistiskt angrepp, detta då han stod som värd för en tillställning som lyfte fram "mångfalden i fotbollen". Hans budskap gällande fotbollens mångfald 2015: "När fans ger bananer till svarta spelare är det bara på skoj. Jag tycker att media skapar en felaktig bild av Ryssland."

 

 

 

Plus: mest flexibel

Vad Ronaldinho stöttar.

2017: Stöttar Fifa:s antirasistiska tillställning i Bahrain som även var för jämlikhet och kvinnors rättigheter, med siktet inställt på att "förena alla" genom fotbollen;

2018: Stöttar Jair Bolsonaro som försöker bli Brasiliens president med en kristen, högerextrem agenda som även innehåller positiva åsikter om tortyr och rasism och är fientligt inställd till homosexuella och aborter. @10Ronaldinho: "För ett bättre Brasilien, jag vill ha fred, säkerhet och någon som ger oss glädje... Ett bättre Brasilien för alla!!!"

 

 

 

 

• Också ute och kampanjar - Palmeiras Felipe Melo, som förra året sade följande till sina fans: "Ja jag är med Bolsonaro. Gud välsigna de som arbetar hårt och åt helvete med luffarna." Senare klargjorde han: "När jag pratar om luffare, pratar jag om dem som vill skada vårt land."

 

 

 

På annat håll: Fifa-nyheter

Siktar på att bli omvald 2019: Gianni Infantino, 17 månader efter det att han avskedade det etiska teamet som utredde honom. "Jag vill få en presidentperiod till för jag har inlett flera reformer. Jag tror på det jag gör - och jag kommer fortsätta göra det."

 

 

• Köper det inte: Sepp Blatter som berättat för Süddeutsche Zeitung hur Infantino har intentionen att "sälja ut folkets spel" och hur han går emot principerna Sepp installerade i Fifa genom att sätta pengarna före fotbollen. "Man kan inte sälja ut fotbollen. Fotbollen tillhör två miljarder människor."

 

 

Bästa berättelsen

2013: Jérôme Valcke,Fifa:s generalsekreterare, attackerar rapporterna om att han döljer något: "Det finns inte minsta lilla bevis. Hur kan någon föreställa sig att vi skulle ta den risken, om det fanns minsta lilla bevis skulle vi framföra det. Om vi kände till korruption inom Fifa, vare sig det var från presidenten, generalsekreteraren, eller någon annan person, tror ni verkligen att vi skulle hålla tyst då?"

 

 

2018: Juridiska dokument avslöjar att Valcke raderade 1,034 filer och mappar innan han lämnade ifrån sig sin laptop till utredarna. Han placerade filerna i papperskorgen efter att ha försökt, men misslyckats med att installera mjukvara som raderar känsliga filer. The Court of Arbitration in Sport (Idrottens Skiljedomstol) beslöt sig för att stå fast vid hans 10 år långa avstängning i juli i år.

 

 

• Mer från den nyligen släppta CAS-domen: en värdering av Valckes förklaring om att endast använde många Fifa-finansierade flygplan till privata resor för sig själv, hans barn och deras barnskötare efter råd han fått av Sepp om "att inte resa med vanliga flyg för att undvika att bli arresterad". CAS kom fram till att Valckes förklaring "uppenbart inte var en giltig anledning för en laglydig individ".

   

Jérôme Valcke, utanför CAS i Lausanne förra året. Fotograf: Fabrice Coffrini/AFP/Getty Images.

 

 

 

 

Plus: känner sig fram

Maj 2018: François Régis Uwayezu tar över Rwandas fotbollsförbund. "Fotbollen har alltid varit min passion i livet. Jag är ganska säker på att vi kommer göra ett fantastiskt jobb tillsammans." Oktober 2018: Förnekar att han gjort något fel efter att ha släppts mot borgen gällande anklagelser om mutor. Uwayezu säger att det är "ett missförstånd gällande kostnader".

 

 

 

Andra nyheter: bäst fakta

Grekland: Paok-tränaren Razvan Lucescu - fick böter på €28,000 (312,150 kr) efter att ha jämfört ligarepresentanter med Hitler gällande ett poängavdrag från förra året när ägaren Ivan Savvidis stormade planen med en pistol. "Det här är ett enormt bedrägeri. Jag tror att i sportens historia har detta endast gjorts i Hitlers Tyskland. Det är fakta. Folk attackerar mig för att jag säger så. Det är väldigt enkelt, jag säger det naturligt. Det är fakta."

 

PAOK Thessalonikis ägare Ivan Savvidis invaderar planen med en pistol - video.

 

 

 

Sorgligaste beklagningen

Italien: Palermo-ägaren Maurizio Zamparini - på väg att lägga av efter att ha bytt ut 42 tränare på 16 år och dragits in i nya anklagelser om pengatvätt. "Jag är en djupt ärlig man som inte kunde vara mer emot de påstådda brotten... jag är 70 år gammal, jag kommer överge fotbollen. Jag är trött på vad jag har fått genomlida. Fotbollen har förlorat sina sanna värden. Det handlar bara om pengar nu."

 

 

 

Kliver fram

Redo att ta över Zamparinis titel som "tränarätare": Genoas president och mogulen inom leksaksindustrin Enrico Preziosi.

 

 

• 17 februari 2017: Säger åt hatare att lämna tränaren Ivan Juric i fred. "Dessa fans förolämpar oss alla. Jag tror på Juric, vi har en förbindelse byggd på tillgivenhet. Han är en fantastisk kille."

 • 19 februari 2017: Sparkar honom, anställer Andrea Mandorlini: "Vi kunde inte fortsätta så. Jag skulle ha gjort det här tidigare."

• 10 april 2017: Sparkar Mandorlini, återanställer Juric.

• 6 november 2017: Sparkar Juric, anställer f.d managern Davide Ballardini för en tredje sejour: "Jag var tvungen att sparka Juric. Vi kunde inte fortsätta så."

• 8 oktober 2018: Sparkar Ballardini, återanställer Juric. "Ballardini är fruktansvärd. Han utgör ett fruktansvärt lag, han kan inte göra någonting. Vi kunde inte fortsätta så."

Preziosis budskap till tvivlarna: "Fans kan säga vad de vill. Jag behöver inte deras godkännande när jag fattar mina beslut. Jag har varit i fotbollen i 30 år och, tro mig, jag är inte galen."

   

Enrico Preziosi: inte galen. Fotograf: Paolo Rattini/Getty Images

 

 

 

 

• Fler som agerar

a) Tyskland, 6 oktober: Stuttgarts sportdirector Michael Reschke: "Frågan om att sparka Korkut dyker helt enkelt inte upp." 7 oktober: Den dyker upp. Reschke: "Jag sa vad jag sa, det har jag inga problem med. Jag tycker jag är väldigt trovärdig."

 

 

b) Frankrike, 21 september: Monacos vicepresident Vadim Vasiljev lättar på hettan riktad mot Leonardo Jardim. "Vår plan är att ha med oss mer stabilitet, att göra färre förändringar. Det finns ingen panik här. Vi är alla tillsammans, vi är inte långt borta. Ge det tid. 11 oktober: Sparkar honom.

 

 

Och c) En att hålla ögonen på - Tyskland: Bayerns vd Uli Hoeness, som tidigare suttit i fängelse för att ha undanhållit €28,5m (317,7m kr) i skattepengar, försvarade i förra veckan tränaren Niko Kovac: "Det spelar ingen roll vad som händer under de kommande veckorna, jag står bakom honom. Jag kommer försvara Kovac till döden. Allt är helt lugnt här."

 

 

 

Mest frustrerad

Dean Smith, 4 oktober - trött på fake news-länkar till Villa, sex dagar innan han skrev på för dem: "De lägger ihop två och två och får fem. Mitt jobb är i Brentford, det är allt jag är intresserad av. Det kommer alltid finnas spekulationer. Jag har sagt det många gånger; jag har inga planer på att lämna."

 

 

 

Mest upprörd

Egypten: Zamalek-ägaren Mortada Mansour - avstängd i ett år för "flera fall av förtal" mot Confederation of African Football-representanter. Mansour, även avstängd från framträdanden i media under tre månader av Egyptens Högsta råd för mediareglering, säger att CAF måste häva avstängningen annars kommer han köra ut dem ur Kairo: "Jag kommer bara att ta deras högkvarter och hyra det." Han förnekar att han gjort något fel.

 

 

• Mansours tidigare bästa försök att avsluta fotbollens "konspirationer mot Zamalek" - 2016 års aktion där han anställde "flera trollkarlar". Tränaren Mido, sparkad live i tv, sade att Mansour betalade männen £600 (7,564 kr) och sedan kastade han ut tre spelare för att de "var förhäxade": "Jag har foton som bevisar det."

 

 

 

Nyheter från den moderna fotbollen

Portugal: Primeira Liga-representanter har bötfällt Sporting-maskoten Jubas lejonet med €479 (5,340 kr) efter att han "omfamnat en spelare under en intervju och därmed skymt reklambakgrunden". Fans samlade in pengar och betalade böterna medan rivaliserande klubbars maskotar poserade för bilder med sina munnar övertejpade "i en uppvisning i solidaritet".

   

 

 

 

 

Plus: mest försenad

Georgien: FC Dila har fått böter på £150 (1,891 kr) efter att en hund försenade deras match mot Torpedo Kutaisi genom att ligga på rygg i straffområdet och "söka uppmärksamhet". Arenachefen Merab Merabahvili: "Jag kan inte förklara det. Under träningarna gillar han titta på från podiet. Men idag bestämde han sig, av någon anledning, för att göra spelarna sällskap. Han tycker bara väldigt mycket om fotboll."