En flygplansomlackering för £900k (10,5m kr), en dirtbike och två nya kungliga yachter. En tribaltatuering på premiärministerns ena arm kan inte vara långt borta

   

Boris Johnson bordar flygplanet RAF Voyager på Heathrows flygplats i september 2019. Fotograf: Stefan Rousseau/PA

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, fredag 19 juni, 2020:

 

 

Man har känt en stark känsla av imperier som faller sönder den här veckan, detta då Led Zeppelin inte längre är de största kukhuvudena någonsin att kräva en flygplansomlackering. Glider in på första plats gör Boris Johnson och hans regering. Premiärministern hade tydligen tid att ta en paus från att av misstag döda brittiska medborgare och beställa ett målarjobb för £900,000 (10,5m kr) på hans VIP Voyager-flygplan.

 

 

Den enda besvikelsen är att han inte avslöjade planerna vid en av hans dagliga presskonferenser på Nummer 10. Här ser ni en presentation över hur tiotusentals fler människor än nödvändigt sorgligt nog har dött p g a beslut jag tog eller inte tog. Men om vi ska titta på det positiva, här ser ni en presentation över den nya designen på mitt flygplan! När det gäller omlackeringen får jag upp en bild av något som passar vår status i världen. Kanske jättestora bokstäver som bildar orden " Air Farce One". Budgetalternativet skulle vara att behålla planet grått och bara klottra dit något klassiskt på sidan, som "TVÄTTA MIG" eller "Mitt plan är smutsigare än din mamma". Om inte det skulle passa kunde Johnson kanske vara sugen på något som "Skratta inte damen - din dotter skulle kunna vara här inne".

 

 

Inga av dessa förslag skulle vara mindre absurda än rättfärdigandet av det från kabinettsministern Oliver Dowden. Jag noterar att Oliver är en konservativ kulturminister, vilket historiskt sett har varit som att vara Ku Klux Klans jämlikhetsmästare. Han stöttar Johnsons målningsjobb: "Vi är en kreativ industristormakt, och det bör vi lyfta fram. Jag tycker att jobbet med Voyager är en del av det." Till detta påstående är det mest rimliga svaret: va? Men ändå, låt oss försöka klättra in i den logiska simulatorn och ta reda på vad - i namnet av att hans favoritalbum är en gratis cd som kom med the Sunday Times 2007 - det är Oliver försöker säga här. Är det att teatrar befinner sig i en sådan akut kris att 75% av dem kanske aldrig kommer öppnas igen, därför måste vi få in den här kolossen av militär hårdvara på verkstaden? Är det att vi gjorde Fleabag, och därför behöver min boss en penisförlängning? Jag finner filosofin något ogenomtränglig.

 

 

Men låt oss inte glömma att Johnson alltid har sett någon mystisk korrelation mellan hans känsla av sexuell potens och nationens framgångar. Han har tidigare oroat sig för att om Trident åkte till havs utan missiler skulle det betyda att "hela landet bokstavligt talat firing blanks*". Han har beskrivit sig själv som mannen "som kan sätta lite bläck i den kollektiva bläckpennan". Och nu skulle han vilja att vi "har en klorerad kyckling i varje hamn". Vänta lite nu, jag tror att jag hittade på den där sista - men du är välkommen att föreställa dig bilden. Vi är alla världens män och ingen har sagt att livet till sjöss är för de fega.

* Om någon fire blanks betyder det att de försöker mycket men lyckas inte prestera något. Blanks är patroner som innehåller explosiva varor men ingen kula, så de orsakar ingen skada när de avfyras. Uttrycket är också slang för en man som inte har några spermier i sin sädesvätska.

 

 

På tal om groteska äventyr till havs känns detta som rätt ögonblick att vända sig mot en ministers allmänt publicerade brev till Johnson den här veckan i svallvågorna av hans skamliga beslut att slå ihop biståndsmyndigheten DFID (= Department For International Development) med utrikesdepartementet. Detta brev vill att regeringen ska spendera pengar ämnade för utländskt stöd på två nya yachter som ska ersätta the Royal Yacht Britannia.

 

 

Brevet skrevs av Penny Mordaunt, hittills en av de mindre överdådigt värdelösa. När Dominic Cummings bröt mot nedstängningen och körde till Barnard Castle för att testa synen och så vidare dränktes Tory-parlamentsledamöter av vansinniga väljare. Mordaunt gick ut offentligt och erbjöd dem hennes "djupaste beklagningar" och sa att det fanns "vissa motsägelser i hans berättelse om händelserna och anledningarna bakom dem". I de omedelbara svallvågorna av detta berättade en "välplacerad observatör" följande för the Times: "Dom är väldigt hämndlysten. Jag tror att en sådan som Penny - hon är fucked. Jag vet hur de opererar och hon har nu stora problem. De kommer ge sig ut efter henne."

 

 

Alternativt kommer hon kanske att behöva genomgå något galet lojalitetstest, som att behöva avrätta en tjallare i någon lagerbyggnad inför hennes brottschef - eller skriva ett brev där det står att biståndspengar måste spenderas på en yacht. Ursäkta, två yachter. Det är då, föreställer jag mig, som du sänker pistolen du fick, skakar av en blandning av skräck, rädsla, lättnad (kanske kan man t o m hitta ett minimalt spår av upprymdhet) och sen klappar Cummings dig i ryggen och säger: "Det var det, Pen. Visste hela tiden att du var en av oss."

 

 

När det gäller kulturella exporter är vi nu såklart ett land där utrikesministern informerar världen om att Black Lives Matter-demonstranternas grej med att gå ner på knä "verkar ha tagits från the Game of Thrones" [sic]. På hemmaplan är sammanslagningen av DFID/utrikesdepartementet ett utspel i kulturkriget som påminner oss om att den här regeringen snart nog kommer ge sig på BBC. I en aktion av kulturell vandalism kommer de assisteras av olika kvartsidioter på vänsterkanten som vill privatisera ett verktyg som för tillfället ägs av allmänheten, och som tror att en stark, självständig media på vänsterkanten kommer dyka upp i dess ställe. Precis som det har gjort i alla andra länder.

 

 

Men då får vi inte glömma att politikerna kan ju besöka dessa på deras kungliga ersättningsyachter. Jag är rädd för att jag ännu inte förstått syftet med den andra yachten som Mordaunt har efterfrågat. Kanske som någon slags mänsklig ark? Det kanske kommer en tid då Johnsons administration har utplånat så många brittiska medborgare att det enda sättet för oss att överleva som världsbesegrande herrefolk är att ge oss ut på världshaven, där ett följe kvinnor kommer göras gravida av en enormt självaktad entusiast. Jag kan inte föreställa mig vem han skulle kunna vara.

 

 

Samtidigt måste det vara dags att påpeka att om en tv-kock betedde sig som Johnson vet ni vad folk skulle säga. Låt oss titta på bevisen: killen i fråga har lämnat sin fru för någon mycket yngre. Han har nyligen skaffat sig en dirtbike på vilken han bombar runt markerna vid Chequers (den brittiske premiärministerns officiella rekreationsbostad). Han vill nu inte ha ett utan tre löjligt pråliga och högpresterande fordon. Kom igen nu - måste premiärministern skaffa sig en tribaltatuering innan vi kan använda det riktiga ordet för det som händer? Måste Johnson avslappnat kavla upp sin skjortärm och avslöja en ny Route 66-gaddning innan han säger följande till Keir: "Jag är på väg mot livets öppna väg, kompis"? Måste han bli sedd i en gräslig skinnjacka? Genomföra ett triathlon? Lära sig att surfa? Om det hade varit någon annan i det offentliga livet, då hade the Daily Mails Sarah Vine skrivit 15 kolumner om det, så tillåt mig att "gå dit" å hennes vägnar: premiärministern har en otroligt klichéartad mitt-i-livet-kris, och vi måste alla leva i den.

 

 

Om det här hade varit Bake Off's (Hela England bakar) Paul Hollywood, så ok. Jag hade kunnat spotta ur mig ett par kolumner på det; och hur som helst är han bara chef över ett bakningstält, en Kawasaki ninja och en halvspeciell Big Dog Ridgeback (jag har hört att den inte rullar så bra som den ser ut att göra). Men när de är chefer över ett helt land, en kaotisk pandemirespons och några kärnvapenkoder, då känns det som något vi alla borde hålla ett öga på. Ett maktlöst öga, ja: men fortfarande ett öga.

 

 

 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Folk frågar sig ofta hur många sjuksköterskor man kan få för en fotbollsspelare. Men en Rashford är värd hundra ministrar

   

Marcus Rashford på Old Trafford i december 2019. Fotograf: Alex Livesey/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, tisdag 16 juni, 2020:

 

 

Marcus Rashford är 22 år gammal och anledningen till att desperata familjer nu kommer fortsätta få gratis skolmatskuponger under ledigheten. Under nedstängningen har den här sanslöst talangfyllda kampanjarbetaren startat ett välgörenhetsarbete som har dragit in miljoner för att ge mat till 400,000 barn, gått med i ett samarbete för att bekämpa hemlöshet och vill nu se till att 1,3 miljoner brittiska barn inte behöver gå hungriga i sommar. Några andra punkter på CV:et - mindre intressen, hobbyer, sådana saker? Just ja, vänta lite: han spelar även forward för Manchester United och England. I dag, i en mäktig uppmaning som har lyckats tvinga regeringen till en u-sväng, skrev Rashford: "Jag påstår inte att jag har en parlamentsledamots utbildning, men jag har social utbildning."

 

 

Och vi kommer till Gavin Williamson, den 43-årige utbildningsministern, i sinom tid. Man kan bara slå fast att Gavin har försvunnit från spelplanen i hans karriärs största match på ett sätt så att kustbevakningen har avbrutit letandet och det har nu blivit ett fall för rymdteleskopet Hubble. När det gäller premiärministern... strax innan Marcus Rashford föddes av en ensamstående mamma som sonen avgudar p g a hennes outtröttliga arbete och uppoffringar, skrev Boris Johnson att ensamstående mammor producerade en generation "dåligt uppfostrade, obildade, aggressiva och utomäktenskapliga barn". Vilket, om vi ska vara ärliga, betyder så mycket mer när det kommer från honom.

 

 

Nu vill jag bara ge er en påminnelse om var vi var för två och en halv månad sedan. Gavins kabinettskollega Matt Hancock intog podiet vid en av regeringens presskonferenser, han som efter det att Covid-19 i tysthet svept runt på äldreboendena kom ut och ljög om att han satt upp en "stålring" runt de äldre, och han var väldigt sugen på att visa att han hade koll på sina prioriteringar. "Jag tycker att det första som Premier League-fotbollsspelare kan göra är att lämna ett bidrag," proklamerade Matt. "Gå ner i lön och dra ert strå till stacken."

 

 

Well, där ser man. Det måste ha känts som en så enkel seger, för politiker som inte vet någonting om fotbollsspelare, eller om fotboll. Eller, i större utsträckning, om att vinna. Bara en påminnelse om var det "världsbesegrande" Storbritannien för närvarande befinner sig: vi har den tredje högsta dödssiffran i hela världen, OECD förutspår att vi kommer ha den värst drabbade ekonomin av alla i-länder och vi är på väg mot ett av de långsammaste och socialt mest smärtsamma uttågen från nedstängning. Om detta är "världsbesegrande" skulle jag inte vilja se oss förlora. Jag behöver inte ens berätta för er att under hela den här skitshowen, under deras ledning, har regeringen endast pekat ut en enda grupp i vårt samhälle som bör ta en lönesänkning: fotbollsspelarna i Premier League.

 

 

För att klara av den mer irrelevanta änden av hushållningen först: Premier League-spelarna hade redan tänkt sig en lönesänkning när Matt satte rubrikerna; de annonserade nästan omedelbart en sänkning på 30%; och sedan dess har de bidragit på flera sätt och det mesta utan att ha hamnat i tidningarna. De har hjälpt till socialt och varit med på olika välgörenhetsinitiativ inom deras samhällen och även utanför. Men även om de inte hade gjort någonting av det - genuint otänkbart - så föreställ er att Matt Hancock, hälsoministern mitt i en pandemi, spenderar ens en minut på att ha en åsikt om vad fotbollsspelarna gör. För det var faktiskt det som hände. Jag vet att modefrasen är "lätt att säga i efterhand" - men då jag skrev om det när det hände tänker jag istället använda "lätt att säga när man ser det". Det här är inget fall av återblick och att ångra sig i efterhand - det var hela tiden ett fall av att se det direkt.

 

 

Samma sak gäller observationen att det som händer barnen nu - särskilt de sårbara, men många andra också - kommer bli en fruktansvärd fläck på den här regeringen. Skolbarn i det här landet befinner sig i kris. En femtedel har gjort väldigt lite eller inget skolarbete alls i hemmet och fyra av tio har inte haft någon regelbunden kontakt med lärare. När Tory-parlamentsledamöter belägras av väljare som undrar var i hela friden de Nightingale-liknande planerna för skolorna finns, för att inte tala om de faktiska Nightingale-skolorna, då har något gått katastrofalt fel, och för detta borde Gavin Williamson åtminstone ta en lönesänkning på 100%.

 

 

Varför har regeringen svikit barnen så otroligt illa, på sätt som kommer skada många av dem för alltid? Trodde de att folk inte skulle se det? Oaktsamheten är så enorm att den kräver flera sammanlänkade teorier. Oavsett hur lite det är värt så har jag en för hela gruppen. Männen - och det är nästan uteslutande män - som i flera månader har stått bakom podierna på Downing street och berättat för oss vilket fantastiskt jobb de gör har en något overklig förståelse av vad som har hänt i hemmasfären sedan nedstängningen, för det här har aldrig varit hur de själva har levt. Min misstanke är att de har fruar som har gjort enormt och oproportionerligt mycket jobb i hemmet och med barnen åt dem, medan de har klättrat på deras flottiga stänger. Detta har isolerat dem från verkligheten som andra lever i, och som en konsekvens av detta kan de inte bilda någonting som liknar en informerad förståelse för hur de just nu lever under nedstängningens umbäranden. Det som slutar med ett svek mot en hel generation barn började helt enkelt som ett misslyckande med att använda sin förmåga att föreställa sig saker.

 

 

Det skulle definitivt passa in på söndagen som Dominic Cummings spenderade på Nummer 10 med att inte få sparken. Då minns du kanske att han lyckades övertyga Boris Johnson och Michael Gove om att köra till Durham var en rationell och normal respons på att kanske behöva göra lite barnpassning medan han var sjuk. Å ena sidan hade Johnsons regering försökt behålla Cummings om han hade förklarat att han kört till Durham för att utföra ett antal rituella sexualmord. Å andra sidan hade han kanske hittat två perfekta individer att sälja det här till. Boris Johnson och Michael Gove har en air av att vara killar som genuint tycker att köra hundratals miles (100 miles = 160 km) i en hård nedstängning är rimligt p g a något de skulle anse vara en unik situation. Allvarligt, vad skulle Dom ha gjort? Definitivt inte tagit hand om sitt barn, som andra mänskliga föräldrar som bor på planeten jorden.

 

 

Till sist och syvende är det sådana här killar som har svikit skolbarn och sårbara barn. Liven som andra familjer har tvingats leva under nedstängningen har inte känts som deras sfär, inte ens - som i fallet med Williamson - när det är deras bokstavligt talat officiella sfär.

 

 

Så vi lämnas med en 22 år gammal fotbollsspelare som får påpeka verkligheten för män vars jobb det antas vara att veta detta. Det som folk verkligen älskar att ta upp gällande fotbollsspelare är hur många sjuksköterskelöner deras kontrakt skulle kunna betala. Konstigt nog verkar det som att det bara är sjuksköterskor och fotbollsspelare som ingår i den här handeln - vilket måste vara enormt tillfredsställande för politiker. Men om man tänker på moraliskt värde och strategisk kompetens, hur många Gavin Williamson skulle du vara tvungen att samla ihop innan du ens närmade dig Marcus Rashfords värde? Hur många Matt Hancock? Hur många Boris Johnson? Kanske är det dags att flytta målstolparna och ställa de frågorna istället. 

 

 

 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

Torsdagen den 12:e mars, för 99 dagar sedan, spelade vi vår senaste match: borta mot LASK i första åttondelsfinalen i Europa League. Den spelades inför tomma läktare och vi vann med 5-0. I dag rullar cirkusen vidare.

Och vår senaste ligamatch spelades den 8:e mars, för 103 dagar sedan, och höjdpunkterna från den matchen tåls definitivt att ses igen.

 

 

 

Ok mina damer och herrar, i dag blåser alltså Premier League-säsongen 2019/20 vidare för Man United, efter coronauppehållet på tre månader. Jag har skrivit här tidigare om hur jävla sjukt jag tycker det är med en fortsättning, men det är också ett jävligt sjukt system vi lever i, så jag kan inte påstå att jag är jätteförvånad. Dagens text handlar dessutom till störst del om det, så jag ska inte börja med att tjata ihjäl er redan i inledningen.

 

Marknadsvärde framför människovärde. 2020: råttans, de smutsigas, fårens och en dödlig tragedis år

I dessa föränderliga tider är det skönt att åtminstone vissa saker är som de alltid har varit: David Luiz fortsätter få speltid och ger syre till ryktena om att han är en professionell fotbollsspelare. Arsenals mittbackar får ju vårt centrallås att se ut som AC Milans i slutet av 80-talet. Vidare noterar jag att Phil Jones är... skadad och kan inte delta i dagens match. Ärlig fråga: ska man skratta eller gråta inför det faktum att han tillhört Man United i nio år?!

Innan det hemska viruset fick spridning i Europa hade jag nästan börjat acceptera att det här var de smutsigas år, du vet jag har hört det sedan tidigt 90-tal, "i år är det vårt år", men sen har det alltid varit några yttre omständigheter som pajat för dem, ofta domare betalda direkt av Fergie för att döma bort dem. Vi vet ju alla hur det är med dem, ingenting är någonsin deras fel, de är alltid offer. Men i år går det liksom inte att förneka att de varit det bästa laget i engelska ligan, leder man tabellen med den marginalen i mars är det inte så mycket att diskutera. I Kina är det dessutom Råttans år och det känns väl också passande. Att sedan fåren innan coronan var på väg upp från the Championship såg jag bara som en naturlig följd av scousernas framfart: lika bra att ta all skit på en gång, som att rycka ett plåster, fast mycket värre.

Sen kom viruset. Folk som säkert bara velat väl har under uppehållet flera gånger frågat om jag börjat klättra på väggarna i abstinens efter United. Jag har, så gott det går, försökt förklara att i dessa tider är fotbollen inte direkt något som toppar min agenda. Och jag är fortfarande av den bestämda åsikten att det vi nu kommer få beskåda är inte fotboll för fansen, det är fotboll för de giriga tv-bolagen. Det kommer kännas som avslagna försäsongsmatcher. Det enda laget i PL som kommer tjäna på det här med spel inför tomma läktare är Manchester City, de är ju så att säga redan vana vid det.

Någonstans trodde jag att slipsarna skulle hitta förnuftet och blåsa av säsongen och starta upp nästa säsong till hösten igen. Det var naivt och korkat av mig, jag vet ju att i vårt tidevarv är det marknadsvärde framför människovärde som gäller. Därmed kommer scouserna, efter 30 års (!) väntan, få lyfta den engelska ligans mästarpokal. Jag minns än i dag hur snacket från dem gick 1993. Då var vi på väg mot vår första ligatitel sedan 1967, en väntan på 26 år. De smutsiga hade då vunnit sin senaste titel tre år tidigare och konstaterade att jo, nu är United mästare, men vi kommer aldrig behöva vänta 26 år på nästa titel, det är vi alldeles för stora och bra för. Och på ett sätt hade de ju rätt, de fick vänta i 30 år på nästa titel, de självömkande pungpåsarna. Men den här säsongens titelvinst kommer inte gå till som de hade velat och den här säsongen kommer i historieböckerna följas av en asterisk och de flesta kommer inte minnas den särskilt länge, tankarna brukar under och efter en dödlig tragedi inte kretsa så mycket runt sporten fotboll. Men tro mig, jag är den förste att erkänna att de har varit bäst i England den här säsongen. Men jag menar också att de är överskattade och det här snacket om att de kommer plöja ner allt motstånd och vinna allt under 10 års tid känns aningen förhastat, vi kan ju bara kolla uttåget ur Champions League om det råder några tveksamheter kring det.

 

United, Rashford och underbar regelanpassning

Jag är ofta cynisk och har svårt för dagens moderna fotbollsspelare. Men även jag måste erkänna att jag känner glädje över det Marcus Rashford gjort. Om ni inte hängt med så förklarar nestor Niva det bra här:

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/4qM21R/niva-rashford-ar-englands-mest-alskade-spelare-pa-ett-halvt-sekel

Men nu går det rykten om att tydligen så är inte hela laget stolt över Rashfords insats. Luke Shaw är tydligen besviken och vill också ha gratis lunch under sommaren!

Det här med reglerna som satts upp för att undvika att någon spelare i Premier League blir smittad av coronaviruset känns kanske väldigt rigorösa vid en första anblick. Men det känns också som att slipsarna kan töja ganska friskt på dem så det passar deras agenda. Förra helgen mötte Tottenham Norwich och det visade sig att en Norwich-spelare hade viruset. Men tydligen var allt frid och fröjd, ingen sju eller 14 dagars lång karantän som regeringen föreskriver för Tottenhams spelare (det hade ju inneburit att de inte hade kunnat spela mot oss i dag). Tydligen kom den aktuelle spelaren aldrig i närkontakt med någon av de andra, då undrar man ju bara vad fan han gjorde? Stod han ensam ute vid en hörnflagga och kollade att alla andra höll avstånden hela matchen eller?

Trots allt mitt gnäll så kommer jag ändå sitta där och se matchen i kväll, såklart. Det är ju dessutom midsommarafton, vilket innebär god mat och kopiösa mängder alkohol under dagen, vilket förmodligen är en är helt perfekt uppladdning för att klara av den här cirkusen som väntar.

 

PL och covid-19

The Premier League har ingen moral. Jag menar, vem hade ens kunnat ana det?! Eller ska vi utvidga det och säga att alla i en maktposition saknar moral. Vad pratet om fotbollens återstart gjorde var bara att bekräfta det vi redan visste, men att försöka gå vidare med "Projekt omstart" när varje person med ett friskt sinne skrek: "Vänta lite nu", kändes som bevis för att fotbollen verkligen har tappat all verklighetsförankring och faktiska ställning i världen och att girigheten helt klart besegrat det sunda förnuftet. Och tro inte för ett ögonblick att de bryr sig om vad vi tycker om dem.

Med tanke på hur fint fansen i Storbritannien har behandlats av spelets makthavare under de senaste 40 åren blev jag faktiskt förvånad att se hur makten faktiskt agerar. Den meningen har aldrig någonsin sagts eller skrivits av någon förut och lades in här in bara för att fylla på antalet ord i den här texten. Men tack och lov så verkar det åtminstone som att United genomgått en transplantation under den här tiden och för en gångs skull gjort de rätta sakerna.

Ja, ni såg rätt, det var verkligen Jamie Carragher - han som tillsammans med LFC har ett personligt intresse i den här sörjan - som dök upp i Sky News - vars egenintresse ligger i att mjölka spelet torrt - på eftermiddagen lördagen den 25:e april. Där diskuterade han fördelarna med att spela matcher så snart som möjligt. Samma dag som ytterligare 813 människor hade dött, så helt klart ett passande tillfälle för spelets girighet att berätta för oss att det är avgörande för spelets integritet att vi låter Liverpool vinna ligan, vilket i huvudena hos vissa galningar trumfar att vi håller oss levande.

Om multiversum faktiskt existerar lever vi numera på planeten Tokstolle. Under den här tiden har snacket i mina kretsar handlat om "är du ok/hoppas jag inte får den här skiten/hoppas jag får ha kvar mitt jobb", ingen har undrat "när kommer de annonsera det nya datumet för hemmamatchen mot Sheffield United?" Och det där snacket om spelets integritet, att fotbollen helt enkelt måste avsluta säsongen för, well, LFC:s skull, föll samman när vi fick höra några av planerna som ska implementeras, från matcher på neutrala arenor, till en ökning av antalet tillåtna spelarbyten under en match. Det här handlade aldrig om idrottens integritet, det handlade om att skönmåla och rentvå återstoden av säsongen.

Och man kan inte hjälpa att man känner att om det hade varit United som toppat ligan med så många poäng ner till tvåan, eller t o m City, då hade vi inte hört de här högljudda ropen. Man får känslan att the PL hellre förlorar den minimala fasaden som gör gällande att de faktiskt bryr sig, om någonting, än att ställas inför 30 års ilska från Merseyside och scousers som skickar dem avföring med posten. Tror ni på fullaste allvar att dessa bräkande scousers skulle bry sig minsta lilla om "spelets integritet" om de låg 7:a? Jag har inte hört några högljudda vrål om att fullfölja de europeiska cupturneringarna efter att Atlético Madrid sparkade ut dem därifrån innan nedstängningen. Carragher sade: "När det gäller fotbollen tror jag även stenhårt på detta: säkerheten för spelarna, fansen, tränarna och den bredare allmänheten toppar agendan i processen för beslutsfattande, men spelets integritet måste komma tvåa." Ja, att spela av dessa nio återstående omgångar kommer självklart väldigt nära på andraplats, tätt bakom alla dessa tragiska dödsfall. Perspektiv. Den här idén om att någon, samtidigt som dödssiffrorna bara växte och växte, brydde sig ett skit om spelets integritet var sannerligen helt bisarr. Oliver Holt, chefsskribent på sporten på Mail on Sunday, misslyckades med att förstå någonting då han twittrade följande: "De som är mest för att helt avbryta säsongen verkar vara Everton och Manchester United-fans. Jag undrar vad förbindelsen skulle kunna vara. Min hjärna jobbar på högvarv." Jag vet att många journalister lever i en annan värld än oss dödliga, men inte ens Oli kunde väl ha missat vad i helvete som pågick över hela landet?

Jag var tvungen att kolla så att det verkligen var 1:a maj och inte 1:a april när vi informerades om att planerna på att skynda på igångsättandet av träningarna skulle innebära inga riktiga träningsfaciliteter, träningspass med munskydd på hela tiden och ett förbud mot att spotta (där försvann giget för Carragher på Sky). Man känner nästan för att säga bara ge pokalen till de där svinen istället för att bara fortsätta med den här farsen - vänta lite nu, nej, gör inte det - och man får känslan av att allt kommer falla samman så fort den första spelaren eller hans familj får viruset vid "omstarten". Exakt vad skulle vara ett för dyrt pris för the PL att betala? Det är inte fansen, för vi kommer inte vara på matcherna under flera månader framöver. Hur behåller matcher på neutrala arenor spelets integritet i någon liga?

Ja, de tror verkligen att om vi får se scouserna fullfölja två matcher till och sedan Burnley vs Watford nästa dag så kommer det höja vår stämning. På samma sätt som Pernilla Wahlgren och Bianca Ingrosso tror att de piggar upp landet genom att dyka upp överallt. Jag skulle hellre kliva på ett kryssningsfartyg och låta någon blåsa in en hel svärm virus i min hytt genom AC:n, än att behöva se Pernilla ytterligare sänka ribban för fördumnings-tv, eller höra Bianca prata ännu mer om sig själv, är det ens möjligt? Allt jag kan säga är att bakom de stängda dörrarna kommer det kännas som en upphaussad välgörenhetsmatch - om det känns riktigt illa att se Anthony Martial halvengagerad i 70% av våra matcher nu, föreställ er då hur ointresserad han kommer vara av detta (jag sneglar redan mot lägenhetens livsnerv, bänken där jag förvarar alkoholen).

Paul Pogba har såklart utövat social distansering mellan sig själv och övriga lagkamrater under en ganska lång tid nu, men the Times menade att matcherna kommer kunna börja spelas igen "så länge spelarna testas regelbundet och följer reglerna för social distansering så mycket som möjligt". Ja, det kommer ju verkligen funka, i spelet fotboll! Tillbaka i den verkliga världen i Brighton sade deras vd Paul Barber följande: "Då flera hundra människor dör varje dag känns det inte helt rätt att prata om att börja spela fotboll igen." Så jävla lätt var det. En PL-doktor ställde en väldigt logisk fråga: "Hur kan vi 'godkänna' riktlinjer som ändå bär på risk för dödsfall?" Och the PL sköt sedan upp den ganska tunga frågan huruvida de ska använda sig av inspelade publikljud för att legitimera den här farsen. Benny Hill-musiken vore mer passande.

Hur skulle Liverpool känna om säsongen avbröts helt och hållet? Well, kanske skulle de fråga fans från Everton, United, Spurs, Southampton, Norwich, West Ham, Sheffield Wednesday, Oxford, Coventry, Arsenal, Wimbledon, Forest, Luton och Derby som alla gick miste om spel i Europa mellan 1985-1990 p g a dessa älskvärda scousers uppträdande.

Jag skulle vilja säga fråga hur Blackpool kände sig, för det är inga som kommer ihåg när de toppade ligan 1939-40 då säsongen avbröts p g a Adolf och hans invandrarkritiska firma, men de hade bara spelat tre matcher. Men det är värt att komma ihåg att de vann the Football League North 41-42 och det togs aldrig med officiellt i historieböckerna. Säsonger har ställts in tidigare, det här är inte unikt och förr eller senare glömmer man bort det, för de flesta förnuftiga människorna inser att vad som till sist skulle kunna leda till 100,000 dödsfall är lite viktigare än att Jordan Henderson får lyfta någon silverpokal. Och att sitta i kalsonger klockan 17:00 en måndag och se Phil Jones orsaka en straff framför endast Henry Winter (grötmyndig engelsk fotbollsjournalist) på St George's Park - det kommer lyfta nationens humör, är du helt jävla säker på det?! Winter som ägnat en livstid åt pompösa, korkade och verklighetsfrånvända tankar klev fram med sin bästa hittills: "De kommer garanterat alla att vilja spela med tanke på vilken känslomässig, oförglömlig månad det kommer bli där man saluterar spelare, NHS-gäster, gamla vänner och andra. Plus att trupperna har djup plus att de flesta borde vara i full styrka." Ja, han föreställde sig själv den första matchdagen efter avbrottet som någon slags fest och glädjekarneval.

Tänk om bara en person hemmahörande på Anfield hade samma förståelse som Edwin van der Sar som accepterade avslutningen på den holländska ligan med stil: "Allt är sagt och gjort. Vi avslutade i toppen av tabellen men blev inte @eredivisie mästare. Som spelare och klubb ville vi bli mästare, men med tanke på omständigheterna är det förståeligt."

Men vänta lite nu alla Röda, the PL är en sådan altruistisk samling. De annonserade även följande: "The Premier League kommer dessutom att ge £125m (1,46 miljarder kr) till the EFL och National League, plus £20m (233,9m kr) till the National Health Service." £20m (233,9m kr), wow.

Det finns inget så galet som sättet på vilket fotbollen drivs, med sin girighet och falska ambition. Lönenotan för förra säsongen i the Championship avslöjades nyligen ha hamnat på totalt £855m (10 miljarder kr), men de totala intäkterna för alla dessa klubbar var bara £796m (9,3 miljarder kr). Slut på medel, slut på jävla hjärnceller.

Men det visar hur klumpigt regeringen i Storbritannien faktiskt hanterat den här situationen när man till sist nästan ställer sig på samma sida som dessa bortklemade fotbollsspelare, som inte kan organisera sina underliga fester utan att den irriterande pressen får nys om det. Ta bara som exempel när Matt Hancock (Storbritanniens hälsominister) menade att fotbollsspelarna borde börja finansiera det NHS som hans regering har pissat på i åratal. Fotbollsspelare är absolut många saker - enormt överbetalda, många är även faktiskt inte så bra som många gör gällande och lika korkade som grisskit - men det deras skatter (mer än £3 miljarder - 35 miljarder kr - om året) ger är en stor tillgång för regeringen att sedan skicka vidare till the NHS, men plötsligt verkade det som att hela den brittiska befolkningen skulle börja donera till insamlingar till NHS, de alla skulle göra clownen Boris jobb åt honom, medan han låg och tuggade på färgkritor och pillade på Carrie Symonds. Vad använder man då skatterna till? Ja, det var helt Phil Jones fel att sjuksköterskorna inte hade någon personlig skyddsutrustning.

Hancock predikade: "Jag tycker att det första PL-fotbollsspelare kan göra är att lämna ett bidrag, ta en lönesänkning och dra sitt strå till stacken." Det var ett skitdåligt försök till avledning, han försökte spela på de upprörda känslorna i landet (där den största delen av ilskan helt rättmätigt riktades mot regeringen). Så det krävdes att Gary Neville klev in för att vi skulle få något slags förnuft i debatten: "Att Matt Hancock pekar ut dem när han inte kan få fram testutrustning till NHS-personalen är j****** fräckt!"

Julian Knight, riksdagsledamot för de Konservativa, sade att fotbollsspelare lever i ett "moraliskt vakuum". Det är alltså samma kille som skrivit en bok med råd om hur man bäst undviker att betala skatt: "För att slippa arvsskatten kan du se att det lönar sig att lämna kära gamla Storbritannien... flytta till ett varmare klimat för att skydda dina tillgångar från det brittiska skattesystemet." Vi lever i hycklarnas tid, det vet vi. Varför pekade inte Hancock ut skattesmitarna eller de som driver hedgefonder? För då kommer han obekvämt nära sig själv och sina kompisar såklart, vilket vi också vet.

När Wayne Rooney är den förnuftigaste i rummet är det dags att lämna det rummet. Men det var han: "Hancock skulle ge nationen det senaste gällande den största krisen vi ställts inför under vår livstid. Varför hade han ens fotbollsspelarnas löner i huvudet? Var han desperat att avleda uppmärksamheten från hans regerings hantering av den här pandemin?" I början av maj var Dominic Raab (Storbritanniens utrikesminister och biträdande premiärminister) tillbaka i babblarstolen och sade att regeringen kände att fotbollens återkomst skulle "lyfta nationens moral". Då förstår jag att han tydligen aldrig varit på en fotbollsmatch i hela sitt liv, han skulle bara ha sett min moral efter hemmamatchen mot Burnley den 22:a januari i år.

Men sympatin för fotbollsspelarna avtog när man såg den aningslöse Andreas Pereira, efter att först ha visat upp sin guldpläterade iphone, nu höja insatserna ytterligare en nivå på dumhetsstegen och framför en av sina lyxbilar posera i sin privata, svindyra ansiktsmask, komplett med hans namn ingraverat och allt. En brist på självmedvetenhet som vi tyvärr känner till alltför väl då vi gång efter annan sett honom förgäves försöka lokalisera en passning till en spelare med Uniteds tröja på sig.

   

 

Sedan har vi även farsen med skattesmitande miljardärer som försökt spara sig själva några pund genom att permittera deras personal. Vänta lite nu, får vi inte alltid höra att Liverpool är den engelska fotbollens socialistiska flamma som alltid gör saker och ting på ett annat sätt?! Sedan försökte Spurs följa efter, samtidigt som deras vd fick en löneförhöjning och en bonus på £3m (35m kr) för att ha färdigställt deras nya arena, trots att arbetet faktiskt blev försenat. Bournemouth tänkte inte betala de som låter deras ungdomsspelare bo hos dem, och Gordon Taylor (vd för det engelska spelarfacket) föreläste för alla medan han drar in en årslön på £2m (23,4m kr) - hej, t o m de socialistiska grundtankarna betalar sig ju.

Ställda inför ett PR-bakslag utförde båda klubbarna en U-sväng. Och fotbollsjournalisterna var på sina gasljust bästa nivåer, detta då de alla hyllade scouserna för att de försökte sopa igen sina spår... det var den sortens bisarra rövslickning som scouserna attraherar även när de har gjort bort sig (läs Luis Suárez-fallet). Lineker, som troligen äter sin egen skit för att han är så förälskad i sig själv: "Alla fattar något dåligt beslut ibland. Att erkänna ett misstag och ställa det till rätta är något att applådera." John Cross på Daily Mirror såg detta som en "fantastisk" aktion. Medan Ian Abrahams på Talksport sade: "Ett massivt bra gjort till @LFC." Uniteds motsvarighet till regeringens Laura Kuenssberg (politisk redaktör på BBC News), Simon Stone: "Beröm för att de erkände att de gjorde fel." Och Holt, igen: "Liverpools ägare förtjänar mycket beröm för att de ändrade beslutet... Det är en av sakerna som gör FSG till bra ägare. De lyssnar på fansen." Men samme Holt var mindre förlåtande mot Spurs när de gjorde samma sak: "Spurs U-sväng: bättre sent än aldrig. Oavsett anledningarna så har de åtminstone gjort det rätta nu." Den här gången krävdes det att Neil Custis på the Sun klev in för att påpeka det självklara: "Att tvingas till en U-sväng av skam förtjänar inte beröm".

Det här borde vara en möjlighet för spelet att göra en omstart, inse sina excesser, titta på var de gått fel och inse sin faktiska viktighet, men istället kommer det blint att fortsätta på den här villfarelsevägen för att girigheten har trumfat det sunda förnuftet. Jag borde sakna fotbollen som en galning nu, men allt detta nonsens bevisar bara vilken total idiotifest sporten jag växte upp med och förälskade mig i har blivit.

Nu i helgen startar Bundesliga om bakom stängda dörrar med "Geisterspiele," som tyskarna kallar det. DW förklarar det ordet - och andra praktiska tyska fotbollstermer som skulle kunna berika det engelska (och svenska) språket.

 

 

 

AV: Matt Ford, DW, torsdag 14 maj, 2020:

 

 

När tyska politiker gav Bundesliga grönt ljus att bli den första stora europeiska fotbollsligan att återgå till spel fanns det ett oundvikligt villkor: matcherna måste spelas på tomma arenor, utan supportrar.

 

 

Turligt nog hade det underbara tyska språket redan ett ord för det: Geisterspiele, vilket bokstavligen betyder "spökmatcher." Mycket mer koncist och effektivt än "bakom stängda dörrar" på engelska (och svenska), det är jag säker på att vi alla håller med om.

 

 

Så, i tillägg till "spökmatcher", vilka andra användbara tyska fotbollsuttryck kan vi importera till engelskan (svenskan) för att göra allas liv lite mer effektiva? Och vilka unika koncept och förvirrande anglicismer behöver du se upp med när Bundesliga återvänder?

 

 

Här har du DW:s ordlista:

 

 

Köln och Borussia Mönchengladbach spelade den första "Geisterspiel" i Bundesligas historia.

 

 

 

Das Geisterspiel

Betyder bokstavligen en spökmatch, en "Geisterspiel" (plural: "Geisterspiele") är ett informellt ord för en fotbollsmatch spelad utan supportrar inne på arenan.

 

 

Den officiella tyska motsvarigheten till "bakom stängda dörrar" skulle bli det lika efterhängsna "Unter Ausschluss der Öffentlichkeit," vilket bokstavligt talat betyder "under exkludering av allmänheten."

 

 

Men den genomsnittliga tysken föredrar hellre det enkla "Geisterspiel." Här på DW föreslår vi att den engelsktalande världen följer tyskan, så vi inleder nu officiellt en kampanj för introduceringen av "spökmatch" i den engelska fotbollens språkbruk.

   

Jadon Sancho pressar Nico Elvedi som en del av Borussia Dortmunds "Gegenpressing"-strategi.

 

 

 

Das Gegenpressing

Först predikad av det ledande tyska fotbollsljuset Ralf Rangnick på 1990-talet, "pressa" är konstformen då man sätter motståndaren under press när de har bollen på ett aggressivt men noggrant uträknat sätt, med målet att vinna tillbaka bollen och snabbt inleda ett kontringsanfall innan motståndaren kan omgruppera sig.

 

 

"Gegenpressing", gjord populär av Jürgen Klopp i Borussia Dortmund, involverar att omedelbart pressa motståndaren från det ögonblicket ett lag har blivit av med bollen, därav den ordagranna betydelsen "antipresspel."

 

 

En gång i tiden var det uteslutande för taktiknördar och laptop-tränare, men koncepten för "presspel" och "Gegenpressing" är nu väletablerade inslag i fotbollsfansens vokabulär.

 

 

Ibland refererar man på engelska till det som en "hög press," en "aggressiv press" eller t o m en "kontringspress," men vi föredrar fortfarande det originaltyska ordet: Gegenpressing.

   

Efter att ha delat på poängen med Hertha Berlin i "Hinrunde" vann Bayern München med 4-0 i den tyska huvudstaden då "Rückrunde" inleddes.

 

 

Die Hinrunde, die Rückrunde

Precis som i de allra flesta fotbollsligorna utgörs Bundesligasäsongen av att samtliga 18 lag möter varandra två gånger - hemma och borta. Men i Tyskland är säsongen väldigt ordentligt indelad i två halvor som består av 17 matchdagar var där matchordningen halvvägs vänder och sedan börjar om på samma sätt.

 

 

De två halvorna heter "Hinrunde," "gå ut rundan", och "Rückrunde," "komma tillbaka rundan." Tänk dig framåtnian och tillbakanian på en golfbana.

 

 

Som ett exempel så sparkade Bayern München igång "Hinrunde" hemma mot Hertha Berlin på matchdag 1 och avslutade den hemma mot Wolfsburg på matchdag 17. De inledde sedan "Rückrunde" borta mot Hertha Berlin på matchdag 18 och kommer avsluta säsongen borta mot Wolfsburg på matchdag 34.

 

 

Den precisa uppdelningen av Bundesliga i två halvor är användbar för sammanställningen av all sorts statistik, för att inte tala om den långsiktiga planeringen för resande fans. Men det är inte bara det, det ger även möjligheten till ett unikt tyskt pris...

 

 

RB Leipzig blev "Herbstmeister" säsongen 2019-20.

 

 

 

Der Herbstmeister

... "Herbstmeister," eller "höstmästare!"

 

 

Det översätts ofta till engelska som "vintermästare", för att december (eller ibland januari) i allmänhet anses vara vinter och inte höst. "Herbstmeister" är laget som toppar ligan när man spelat klart "Hinrunde" - med andra ord, efter halva säsongen.

 

 

Identiteten på Herbmeister kan ibland ge en indikation på vem som kommer vinna ligan i maj, som Bayern München mellan 2012-13 och 2017-18. Men det kan även ge falska förhoppningar, fråga bara Borussia Dortmund förra säsongen.

 

 

Säsongen 2008-09 orsakade nyuppflyttade Hoffenheim oreda när de kröntes till "Herbstmeister" under deras debutsäsong i Bundesliga, men till sist slutade de sedan sjua medan Wolfsburg vann ligan.

 

 

Den här säsongens "Herbstmeister?" Det lika populära RB Leipzig.

 

 

Bayern Münchens fotbollsuppdelning är "ausgegliedert" från resten av klubben så de kan attrahera investeringar.

 

 

 

Die Ausgliederung

Vilket tar oss vidare till ett annat unikt koncept inom tysk fotboll - och var uppmärksamma här för det här är komplicerat: "Ausgliedrung."

 

 

1998 bestämdes det att klubbarna kunde bryta sig loss från deras professionella fotbollskretsar och in i en separat operation, vanligtvis i form av ett privat aktiebolag. Processen är känd som Ausgliederung, kanske bäst översatt som "out-sourcing" eller generellt att "separera bort från någonting."

 

 

Tanken var att dessa "outsourcade" (eller "augegliedert") fotbollsföretag skulle bli mer attraktiva för investerare som kunde pumpa in pengar och stärka prestationerna och konkurrenskraften. Det enda villkoret var att den ursprungliga moderklubben var tvungen att behålla 50 procent av aktierna i den outsourcade fotbollskretsen, plus en aktie. Detta är känt som 50+1-regeln.

 

 

Som exempel så separerade 2001 Bayern München deras professionella fotbollskrets in i ett aktiebolag (Bayern München AG), men den ursprungliga moderklubben har 75% av aktierna. De stora aktieägarna Audi, Allianz och Adidas har 8,33% var.

 

 

För närvarande finns det bara fem Bundesligaklubbar som inte har genomgått processen att outsourca: Schalke, Freiburg, Düsseldorf, Mainz och Union Berlin. De är stolta över deras status som fullständigt originella "registrerade föreningar" - "eingetragene Vereine," eller förkortat "e. V."

 

 

Mycket av den fientliga inställningen mot "Herbstmeister Hoffenheim" och RB Leipzig kommer från dispensen från, eller kringgåendet av, 50+1-regeln och "Ausgliederung"-processen.

 

 

Union Berlin uppnådde deras första uppflyttning någonsin till Bundesliga efter att ha besegrat Stuttgart i "Nedflyttningen."

 

 

 

Die Relegation

En falsk vän!

 

 

På tyska refererar Nedflyttningen till interdivisionsmatcherna mellan det tredje sista laget i Bundesliga och ligatrean i Bundesliga 2.

 

 

En "Nedflyttning" sker också mellan division två och tre, och även mellan mästarna i de fem regionala ligorna som utgör den fjärde nivån, detta för att få fram de tre klubbarna som går upp till tredjedivisionen.

 

 

Det tyska ordet för nedflyttning är "Abstieg." Ett lag som blir nedflyttat kallas ett "Absteiger," ett ord som motståndarfans ofta sjunger mot dem för att håna deras misslyckande.

 

 

Köln besegrar Eintracht Frankfurt under en "Englische Woche" i december 2019.

 

 

 

Die Englische Woche

En "Englische Woche" (eller "Engelsk vecka") är en vecka där klubbarna spelar tre matcher på sju dagar, vanligtvis helg, mitt i veckan och efterföljande helg.

 

 

Detta beror oftast på den inhemska cupen eller matcher ute i Europa, men det kan även inträffa när en normal ligaomgång läggs in mitt i veckan.

 

 

Uttrycket kommer från det faktum att de engelska ligadivisionerna har fler lag (20 i Premier League och 24 i the Championship) samt att det finns två cupturneringar (FA-cupen och Ligacupen), vilket betyder att de måste spela fler matcher mitt i veckorna.

 

 

Faktum är att tysk fotboll ofta har tittat mot England när det gäller landets fraseologi genom historien...

 

Stuttgarter Kickers mötte Borussia Dortmund i den första rundan av Tyska cupen 2014-15.

 

 

 

Der Kicker

På tyska är en "Kick" (spark) inte bara vad Eric Cantona gav ett oförskämt fan 1995, det är även ett informellt ord för en fotbollsmatch.

 

 

På samma sätt kan man referera till en fotbollsspelare som en "Kicker", vilket även är namnet på Tysklands viktigaste fotbollsmagasin.

 

 

Under fotbollens tidiga dagar kallade de tyska klubbarna ofta sig själva för "Kickers", de kändaste exemplen idag är Stuttgarter Kickers, Würzburger Kickers och Kickers Offenbach.

 

 

Bayern Münchens "Sportdirektor" Hasan Salihamidzic sitter bredvid klubbens "Trainer" Hansi Flick.

(DW9)

 

 

Der Manager, der Trainer

Och anglicismer är än idag väldigt mycket på modet, särskilt bland tränarpersonalen, men deras titlar betyder nödvändigtvis inte samma saker, vilket delvis beror på hur tyska klubbar är strukturerade.

 

 

Det är vanligt i Tyskland att en fotbollsklubb har en "Sportdirektor" eller "Manager" ansvarig för truppbygget, transfers och annan byråkrati.

 

 

Men nere på långsidan eller ute på träningsplanen ser man en "Trainer", det är han som tar ut laget, bestämmer taktiken och sparkas först när allt går fel.

 

 

Freiburgs spelare firar med klubbens "Aktive Fanszene."

 

 

 

Die Fanszene

Sist men inte minst, fansen.

 

 

"Aktive Fanszene" - direkt översatt som "aktiv fansscen" - består av den hårda kärnan supportrar som är organiserade i fansgrupper och fanklubbar och vars engagemang för deras klubbar går långt bortom bara de 90 minuterna på en lördag.

 

 

Ofta inkluderas, men långtifrån begränsade till, de högljudda ultras-grupperna, den "Aktive Fanszene" är inte bara ansvarig för den otroliga atmosfären på Bundesligamatcherna, de håller även koll på deras klubbar och spelet, särskilt när det gäller saker som biljettpriser, fotboll på måndagskvällar, övertagningar och t o m "Geisterspiele!"

 

 

Hos många klubbar har "Aktive Fanszene" en direkt kommunikationslinje till klubben och kan t o m vara representerade i vissa styrelser. De upprätthåller även länkar till fans i andra klubbar, inklusive rivaler, för att koordinera rikstäckande kampanjer och de är engagerade i deras lokalsamhällen.

 

 

När Bundesligas "Rückrunde" nu i helgen startar om med "Geisterspiele" kan du höra "Trainer" ropa på mer aggressivt "Gegenpressing" för att undvika att hamna i "Nedflyttningen" och frånvaron av "Aktive Fanszene" kommer vara lätt för alla att se.

Exklusivt: ögonvittnen säger att Nummer 10:s toppmedhjälpare lämnade isoleringen för att åka 30 miles (48,2 km) till den populära turiststaden

   

Nummer 10 försvarade Dominic Cummings 264 miles (424,8 km) långa resa medan han hade Covid-19-symptom. Fotograf: Daniel Leal-Olivas/AFP/Getty Images

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Matthew Weaver, the Observer, söndag 24 maj, 2020:

 

 

Förödande nya påståenden har kommit fram om att Dominic Cummings brutit ännu mer mot nedstängningsreglerna, detta då Downing street hamnat under utdragen press om att avskeda premiärministerns mest seniora rådgivare.

 

 

Det nya vittnesmålet säger att Cummings lämnade hemmet där han bodde i Durham för att besöka en stad 30 miles (48,2 km) bort den 12 april.

 

 

Sedan ska han ha setts tillbaka i Durham den 19 april, några dagar efter att han fotograferats i London då han återhämtat sig från viruset, detta pekar på att efter hans första tripp genom landet i slutet av mars gjorde han en andra resa från huvudstaden till nordöstra England. Vid den tiden, då Storbritannien befann sig på toppen av pandemikurvan, insisterade regeringen på att folk skulle stanna hemma.

 

 

Då Cummings åkt på uppmaningar från hela det politiska spektrat har regeringen tvingats försvara hans agerande.

 

 

Ministrar insisterade på att han hade hållit sig hemma så fort han anlände i Durham, dit han reste efter att ha fått symptom på coronaviruset för att få stöd från sin familj.

 

 

Men de nya påståendena ser ut att krossa det försvaret och intensifiera frågorna gällande hans påstående att han fått tillstånd att åka för att han behövde barnpassning medan han var sjuk.

 

 

De nya vittnesmålen reser nya frågetecken gällande hans insistering på att den initiala 264 miles (424,8 km) långa resan till Durham var rättfärdigad, dessutom ledde det till en ny runda av uppmaningar till spinndoktorn att avgå.

 

 

De två nya vittnena avslöjades i en gemensam utredning mellan the Guardian/Observer och the Sunday Mirror. Ett vittne såg honom i Durham den 19 april, några dagar efter det att Cummings fotograferades i London då han återhämtat sig från viruset.

 

 

Utredningen har fått reda på att en vecka tidigare sågs Cummings av ett annat vittne i Barnard Castle på påskdagen, 30 miles (48,2 km) ifrån Durham. Staden är en populär destination för utflykter.

 

 

Robin Lees, 70, en pensionerad kemilärare från staden, säger att han såg Cummings och hans familj promenera vid the Tees innan de hoppade in i en bil runt lunchtid den 12 april.

 

 

Lees sade: "Jag blev väldigt förvånad att se honom, för jag vet hur han ser ut. Och resten av familjen såg ut att passa in - en fru och ett barn. Jag var ganska övertygad om att det var han och det kändes inte rätt för jag antog att han borde vara i London."

 

 

Han tillade: "Jag gick hem och berättade för min fru, vi tyckte att han måste vara i London. Jag letade upp nummerplåten senare den dagen och sökhistoriken på min dator visar det."

 

 

"Självklart borde han avgå nu. Man tar inte viruset från en del av landet till en annan."

 

 

På frågan om han tycker att Cummings borde avgå svarade Lees: "Självklart borde han det. [Catherine] Calderwood [Skottlands f d chefsläkare] avgick efter att ha varit korkad och besökt sitt andra hem, [Regeringens vetenskaplige rådgivare professor Neil] Ferguson gick inte ens någonstans, det var hans älskarinna, och han var också tvungen att avgå.

 

 

"De gjorde inget i närheten så oansvarigt som Cummings. Man tar inte viruset från en del av landet till en annan. Det går liksom emot allt förnuft hur man faktiskt kan köra när rådet var att stanna hemma, rädda liv. Det kunde inte ha varit tydligare."

 

 

När Cummings ska ha setts den andra gången, den 19 april, hade han på sig sin typiska mössa och hördes kommentera hur "underbara" blåklockorna var under en tidig söndagspromenad med frun Mary Wakefield.

 

 

Det andra ögonvittnet, som inte vill bli omnämnd vid namn, sade: "Vi blev chockade och överraskade att se honom för sist vi gjorde det var tidigare i veckan på Downing street."

 

 

Cummings fotograferades den 14 april på Downing street, första gången han sågs tillbaka på jobbet sedan han återhämtat sig från viruset.

 

 

"Vi tänkte att han borde inte vara här under nedstängningen," sade källan.

 

 

"Vi tänkte att det var dubbelmoral, en regel för honom som senior rådgivare till premiärministern och en annan för resten av oss."

 

 

Vid lördagens dagliga presskonferens på Downing street sade transportministern Grant Shapps att Cummings aktioner, först avslöjade av the Guardian och Daily Mirror, var acceptabla för att han och hans familj hade hållit sig i isolering efter att ha anlänt vid hust i Durham, och inte rest bort från stället.

 

 

"Beslutet här var att åka till den platsen och stanna på den platsen," sade han. "Sedan flyttade de inte runt därifrån."

 

 

Den ställföreträdande medicinchefen, Jenny Harries, sade att målet med rådet kring självisolering var att hålla sig "utanför cirkulationen".

 

 

Shapps sade att premiärministern gav Cummings sitt fulla stöd. Han tillade att han inte visste när Boris Johnson fick reda på omständigheterna kring Cummings beslut att åka till Durham.

 

 

På frågan gällande Cummings påstående om att polisen inte hade pratat med hans familj, trots ett officiellt uttalande som hävdar motsatsen, betydde att Durham-polisen ljuger sade han att han "inte är säker på var förvirringen i det kommer in".

 

 

Durham-polisen står fast vid deras uttalande som de släppte i fredags om att Cummings familj påmindes om nedstängningsreglerna den 31 mars, efter att han setts i området.

 

 

Efter det att Downing street gick emot det officiella polisuttalandet och sade att "vid inget tillfälle blev [Cummings] eller hans familj tilltalad av polisen," gav Durham-polisen ut detaljer från en konversation med Cummings pappa som säger att "på begäran av herr Cummings pappa tog en polis kontakt" och att Cummings pappa bekräftade att hans son hade rest till huset.

 

 

Downing street har även anklagats för en mörkläggning efter initiala rapporter om att någon på Nummer 10 visste att Cummings hade gjort resan.

 

 

Labour, the Scottish National party och the Liberal Democrats har skrivit till chefen för civilförvaltningen, sir Mark Sedwill, och kräver en utredning gällande vad som har hänt. De senaste påståendena ledde till nya uppmaningar om att Cummings måste avgå.

 

 

SNP:s ledare i underhuset, Ian Blackford, vill att kabinettssekreteraren ska utreda "regelbrotten och Tory-regeringens mörkläggning" av Cummings resa till Durham.

 

 

Ställföreträdande ledaren för Lib Dem sir Ed Davey sade: "Om Dominic Cummings nu tillåts stanna kvar ett ögonblick längre, då kommer det alltmer bli premiärministerns omdöme som hamnar i strålkastarljuset."

 

 

Samtidigt anklagades kabinettets mest seniora ministrar för att sätta politisk lojalitet framför allmänhetens hälsa, detta efter att de dragit igång en organiserad kamp för att försvara Cummings. Michael Gove, Matt Hancock, Dominic Raab och Rishi Sunak återfanns bland de som försvarade spinndoktorn.

 

 

En Labour-källa, som kommenterade de senaste påståendena för nyhetsagenturen PA Media, sade: "Om de här senaste avslöjandena är sanna, varför i hela friden skickades då kabinettsministrar ut i eftermiddags [igår] för att försvara Dominic Cummings?

 

 

"Vi behöver en brådskande utredning av kabinettssekreteraren för att gå till botten med det här fallet. Det kan inte vara rätt att det finns en regel för premiärministerns rådgivare och en annan för det brittiska folket."

 

 

Polisen varnade för att påståendena kommer vid ett avgörande ögonblick i nedstängningen, detta då polisen försöker upprätthålla reglerna under en solig bank holiday. George Peretz, högt uppsatt jurist och advokat inom offentlig rätt, menar också att Cummings kan ha brutit mot lagar framtagna för att upprätthålla nedstängningen.

 

 

Downing street avstod från att kommentera de nya påståendena innan vår publicering.

 

 

Men i lördags kväll, efter den initiala online-publiceringen, släppte de det här uttalandet: "Igår [i fredags] skrev the Mirror och Guardian felaktiga berättelser om herr Cummings. Idag [lördag] skriver de fler felaktiga berättelser inklusive påståenden om att herr Cummings återvände till Durham efter att ha återvänt till Downing street 14 april. Vi kommer inte slösa bort vår tid på att besvara en ström av falska anklagelser om herr Cummings från kampanjförande tidningar."

EXKLUSIVT: Fler och fler vill att Boris Johnsons toppmedhjälpare ska få sparken efter att ha brutit mot nedstängningsregler framtagna för att hålla landet säkert - men hittills har regeringen försökt försvara honom

   

Dominic Cummings har blivit rejält kritiserad för sitt agerande och nu vill många att han ska gå. (Bild: Getty)

 

 

 

 

EXKLUSIVT AV: Pippa Crerar, politisk redaktör Daily Mirror och Alan Selby, Sunday Mirror, söndag 24 maj 2020:

 

 

Dominic Cummings har hamnat under en enorm press att förklara TVÅ resor som bröt mot nedstängningsregler som HAN hjälpte till att ta fram.

 

 

Boris Johnsons toppmedhjälpare sågs i Houghall Woods två veckor efter första iakttagelsen.

 

 

Först sågs han i Durham den 5 april medan han självisolerade med coronaviruset.

 

 

Återkomsten till London tog honom tillbaka till jobbet den 14 april, men den 19 april var han tillbaka i Durham.

 

 

Vid det andra besöket såg folk som var ute på promenad herr Cummings vid en lokal vacker, populär plats.

 

 

En förbipasserande säger att herr Cummings - som nu fått många människor att kräva hans avgång - sade: "Är inte blåklockorna underbara?"

 

 

Avslöjandet kommer då:

* En YouGov-undersökning visade att 68 procent av folket tycker att han bröt mot reglerna och 52 procent tycker att han borde avgå.

 

 

* Herr Johnson - satt under hård press att sparka honom - har upprepat sitt stöd.

 

 

* En snarstucken herr Cummings rök ihop med pressen utanför sitt hem där han insisterade: "Det är en fråga om att göra rätt sak. Det handlar inte om vad ni tycker."

 

 

Regeringen kastades igår in i ett kaos efter vår rapport om att premiärministerns stabschef brutit mot nedstängningsreglerna.

 

 

Downing street sade att han hade behövt sina släktingar i nordöst för att hjälpa till med barnpassning när han och hans fru Mary Wakefield blev sjuka.

 

 

Men påståendena var dimmigt förvirrade när det kom fram att paret själva fortsatte se efter deras fyra år gamle son i Durham.

 

 

Ställföreträdande medicinchefen doktor Jenny Harries kastade större tveksamheter över det hela när hon vid den dagliga pressträffen på Nummer 10 i dag sade att det enda undantaget till reglerna var "en extrem risk för liv".

 

 

Dominic Cummings föräldrars hem i Durham. (Bild: North News)

 

 

 

En gemensam utredning mellan the Sunday Mirror och Observer kan avslöja att herr Cummings sågs för andra gången då han tydligen bröt mot reglerna - efter det att han återhämtat sig från Covid-19.

 

 

Detta kommer samtidigt som antalet britter som dött av viruset steg med 282 personer igår, till totalt 36,675.

 

 

Ett lokalt par, som inte vill få med sina namn i texten, rapporterade att de sett herr Cummings söndagen den 19 april.

 

 

En av dem sade följande till the Mirror: "Vi blev chockade och förvånade över att se honom för sist vi gjorde det var tidigare i veckan på Downing street.

 

 

"Vi tänkte att han ska inte vara här under nedstängningen. Vi tänkte att det var dubbelmoraliskt, en regel för honom som senior rådgivare till premiärministern och en annan för resten av oss."

 

 

Vittnet sade att herr Cummings, iklädd sin vanliga mössa och utomhuskläder, var ute med en kvinna som tros vara hans fru Mary.

 

 

Specialmedhjälparen hade rest till Durham för att besöka familjen, trots de nationella riktlinjerna. (Bild: Steve Bainbridge)

 

 

 

Det lokala paret saktade in och höll ett par meters avstånd, helt i linje med den sociala distanseringen.

 

 

Ministrar insisterade på att herr Cummings hade "hållit sig" i hans familjs hus i Durham under hans 14 dagar långa isoleringsperiod.

 

 

Men Robin Lees, 70, en pensionerad kemilärare från Barnard Castle, påstår att han såg herr Cummings och hans familj promenera vid floden Tees i staden innan de hoppade in i en bil runt lunchtid den 12 april.

 

 

Även om han kanske hade klarat av sin period med självisolering så gällde fortfarande de strikta nedstängningsreglerna och familjen befann sig 30 miles (48,2 km) från hans föräldrars hus.

 

 

Herr Lees sade: "Jag blev väldigt förvånad att se honom. De såg ut att ha varit på en promenad vid floden. Det kändes inte rätt för jag antog att han borde vara i London.

 

 

"Självklart borde han avgå nu. Man tar inte viruset från en del av landet till en annan.

 

 

"Det går liksom emot allt förnuft hur man faktiskt kan köra när rådet var att stanna hemma, rädda liv. Det kunde inte ha varit tydligare."

 

 

På frågan om han tänker fundera på att avgå efter anklagelserna sade herr Cummings: "Självklart inte."

 

 

Arkitekten bakom Vote Leave-kampanjen tillade: "Ni har förmodligen lika rätt om det som ni har om Brexit, minns ni hur rätt ni hade?"

 

 

När han utmanades av en reporter som sade att hans beslut att självisolera sig i Durham "inte såg bra ut" svarade han: "Vem bryr sig om vad som ser bra ut? Det är en fråga om att göra rätt sak. Det handlar inte om vad ni tycker."

 

 

En talesman för Nummer 10 beskrev the Mirrors story om herr Cummings resa för att självisolera sig i Durham som "felaktig" - trots att han bekräftat den tidigare på dagen.

 

 

De tillade: "I dag skriver de fler felaktiga berättelser som inkluderar påståenden om att herr Cummings återvände till Durham efter att ha återvänt till arbetet på Downing street den 14 april. Vi kommer inte slösa bort vår tid med att svara på en ström av falska anklagelser gällande herr Cummings från kamanjförande tidningar."

 

 

Downing street förnekade också att Durham-polisen pratat med herr Cummings eller hans familj, efter deras bekräftelse på att de hade besökt fastigheten den 31 mars.

 

 

Boris Johnson - här på bild med Cummings förra året - har hittills stått upp för sin medhjälpare. (Image: Getty Images)

 

 

 

Men polisen har stått upp bakom sitt uttalande och sade att "poliser förklarade riktlinjerna för familjen gällande självisolering och upprepade det lämpliga rådet".

 

 

Herr Cummings pappa, Robert, 73, har också försökt påstå att skandalen var en "hög med lögner" när han blev uppringd av the Sunday Mirror i går.

 

 

Durham-polisen har sagt att poliserna agerade lämpligt då de besökte fastigheten.

 

 

En talesman för Durham-polisen sade: "Tisdagen den 31 mars fick våra poliser reda på att Dominic Cummings hade rest från London till Durham och var närvarande på en adress i staden.

 

 

"På begäran av herr Cummings pappa tog en polis kontakt följande morgon på telefon.

 

 

"Under den konversationen bekräftade herr Cummings pappa att hans son hade rest med sin familj från London till nordöst och självisolerade i en del av huset.

 

 

"Durhams polis ansåg att ingen mer aktion krävdes. Men polisen gav råd i relation till säkerhetsaspekten."

 

 

Polis- och brottsombudet i närliggande Northumbria kräver att premiärministern avskedar sin chefsrådgivare.

 

 

Kim McGuinness sade: "Premiärministern borde sluta förhala det, gör det rätta och avskeda honom."

 

 

Justitiekanslern Suella Braverman bröt mot alla de normala konventionerna för seniora regeringspersoner inom juridik genom att försvara herr Cummings, detta då hon menade att han kommer undkomma åtal.

 

 

På Twitter skrev hon: "Att skydda sin familj är vad vilken bra förälder som helst gör.

 

 

"@10DowningStreet uttalande klargör situationen och det är helt olämpligt att politisera det."

 

 

Men oppositionspartier sade att herr Cummings måste gå. SNP:s (Scottish National Party) ledare i underhuset Ian Blackford sade att det verkar finnas en "mörkläggning" gällande var han har varit.

 

 

Labour kräver att kabinettssekreteraren sir Mark Sedwill sätter igång en brådskande utredning gällande herr Cummings agerande.

 

 

Labours Rachel Reeves sade: "Det brittiska folket har gjort viktiga och smärtsamma uppoffringar för att stödja den nationella ansträngningen, det inkluderar att hålla sig borta från familjen i tider då de behöver vara tillsammans.

 

 

"Därför är det avgörande att regeringen kan försäkra allmänheten om att de mest seniora personerna har följt samma regler som alla andra."

 

 

De kritiserade även Nummer 10:s förklaringar gällande herr Cummings uppförande för att ha "väckt fler frågor än svar", vilket även inkluderar när premiärministern fick reda på hans beslut om att resa till Durham under nedstängningen.

 

 

"Det brittiska folket förväntar sig inte att det ska finnas en regel för dem och en annan regel för premiärministerns mest seniora rådgivare."

 

 

I en organiserad Tory-ansträngning att samla ihop stöd bakom herr Cummings twittrade kabinettsministern Michael Gove - hans f d boss - följande: "Att bry sig om sin fru och sitt barn är inget brott."

 

 

Utrikesministern Dominic Raab, finansministern Rishi Sunak och hälsoministern Matt Hancock erbjöd också stöd.

Premiärministerns beslut grundar sig inte i lojalitet till sin rådgivare - han kan helt enkelt inte göra sig av med sin idéman

   

Dominic Cummings utanför sitt hem i London i måndags. "Grejen med att spela inför arga folkhopar är att till sist blir de arga på dig." Fotograf: Tolga Akmen/AFP/Getty Images

 

 

 

 

AV: Marina Hyde, the Guardians åsiktsdel, tisdag 26 maj, 2020:

 

 

Kanske tittade du på i söndags när hela nationen fick en föreläsning gällande vad som ingår i ett faderligt ansvar av Boris Johnson, en man som inte ens berättar hur många barn han har, och lämnar kvinnor att uppfostra ett ospecificerat antal av dem. Kanske tittade du på i måndags när the Guardians Rowena Mason fick en föreläsning om journalism av Johnson, en man sparkad från en tidning efter att ha fabricerat citat från sin egen gudfader, och som glatt diskuterade att hjälpa en vän med att få en annan journalist misshandlad. Kanske hörde du i dag Michael Gove berätta för LBC att han "då och då" har kört sin bil för att kolla sin synförmåga.

 

 

Om du såg dessa saker kan jag bara styra dig mot slagorden utdelade över hela Paris under oroligheterna 1968. "JUSTERA INTE DITT SINNE - DET FINNS ETT FEL MED VERKLIGHETEN." Termen "gaslighting"* är mycket överanvänd, men låt oss ta en ordentlig titt på de senaste dagarnas händelser. När det gäller "oförsvarligt"... well, jag tror inte att det ordet betyder vad du trodde att det betydde.

 

 

*Gaslighting är en form av manipulation där information förvrängs, förvanskas eller utelämnas eller där falsk information presenteras med avsikten att få offer att tvivla på sina egna minnen, uppfattning och sinneshälsa. Det kan variera från att förövaren endast förnekar ett begånget övergrepp till att iscensätta bisarra händelser med avsikten att desorientera ett offer. Termen härrör från pjäsen Gasljus (originaltitel Gas light) från 1938 och dess filmatiseringar från 1940 och 1944.

 

 

Hur som helst. Jag ser den senaste vetenskapen som Dominic Cummings vet mer än dig om är optometri. En halvtimme sen i måndags eftermiddag - som om han vore Mariah Carey och inte någon politisk rådgivare i byxor som sitter ut och in - intog den Islington-boende mannen med en humanioraexamen Downing streets rosenträdgård. Där levererade han den mest orimliga adresseringen till en nation sedan Tiger Woods stod inför en publik, inklusive hans mamma, och bad om ursäkt till sin fru och sina sponsorer. Skillnaden är att Woods hade ett problem med cocktailservitriser, medan Cummings fuckar hela folkhälsomeddelanden mitt i en dödlig pandemi. Han är heller inte det minsta ledsen för det.

 

 

Vid det här laget är du kanske vagt medveten om att när hans fru visade symptom på coronaviruset fick vi se Cummings första återkomst till Downing street, sedan gav han sig ut på vad vi skulle kunna kalla ett Odysseus-liknande projekt: ett heroiskt 260 miles (418 km) långt sökande hela vägen till County Durham, samtidigt bröt han mot andan och bestämmelserna i nedstängningsreglerna han hjälpte till att skriva. Jag antar att han bara ville vara en rule-maker (en som skriver reglerna), ingen rule-taker (en som följer reglerna). Sedan, förklarade han, begav han sig ut på en resa som tur och retur är 60 miles (96 km) lång till Barnard Castle, med sitt barn i bilen, för att se om hans ögon var så förstörda att det inte var säkert för honom att köra. Vilket är... men nej. Jag är ledsen, jag kan bara inte skriva det. Kanske senare. Förhoppningsvis har han åtminstone förstört sin bilförsäkringspremie.

 

 

Ursäkta att jag måste vara tuff mot en kille som alltid har odlat en bild av sig själv som Westminsters Roy Keane, även om det är som att vara the DVLA:s* Clint Eastwood. Men om Cummings och hans fru inte visste att det de hade gjort var fel, varför valde de då att förra månaden skriva en lång artikel om deras virusupplevelse - full av personlig familjeinformation - som inte hade med något av allt detta drama eller dessa materiella fakta. Eller som när Cummings adresserade dessa frågor gällande vad som är ohjälpligt i rosenträdgården: "Jag understryker för människor att de inte ska tro på allt som står i tidningarna." Och jag understryker för människor att den överlägset mest felaktiga redogörelsen för perioden vi pratar om dök upp i the Spectator, under en byline föreställande Mary Wakefield och Dominic Cummings. När det gäller hans gnälliga familjeexceptionalism skulle man kunna tro att de var de första föräldrarna någonsin att bli riktigt sjuka och ha ett barn. Gud ska veta att det inte är roligt. Men precis som miljoner av oss förstår, det ingår liksom i paketet - en verklighet som inte haft överseende med ett par som jag hörde om på radion, de jobbar på en intensivvårdsavdelning och båda hade drabbats hårt av Covid-19 och har tvingats isolera sig med deras tre barn utan någon hjälp.

 

 

* DVLA: The Driver and Vehicle Licensing Agency är en organisation under den brittiska regeringen ansvarig för att upprätthålla en databas över alla fordonsförare i Storbritannien och en databas över alla fordon i hela Storbritannien.

 

 

Cummings historiehandledare på universitet beskrev honom en gång som "något av en Robespierre", "övertygad om att riva ner saker som inte fungerar". Fem år efter hans revolution ansågs självaste Robespierre vara något som inte fungerade och "revs ner", för att eufemismerna processen där man blir av med huvudet inför en extatisk folksamling. Jag måste säga att jag fann bilderna där folk på hans gata skriker saker åt Cummings i söndags väldigt störande när de sätts bredvid hans berättelse om att hans familjehus har blivit en måltavla för hot om våld. Det är aldrig rätt.

 

 

En del av vad som är störande är vinjetten av ett Storbritannien som Cummings själv gjorde mycket för att underblåsa: bistert polariserat, reflexmässigt aggressivt och påknuffat av en underström av hotfullhet. Hans kröningstriumf - den framgångsrika kampanjen för att lämna EU - var en mästerlig uppvisning i att elda på och utnyttja uppdelningar, otrevliga känslomässiga halvsanningar eller osanningar och kampanjen ansåg uppenbarligen att den stod över lagen. Jag skrev förra året om den farliga galenskapen med att piska upp ett narrativ med folket mot parlamentet, och hur snabbt de som föreställer sig att de står på folkets sida plötsligt kan omklassificeras som en fiendepolitiker. Men inte ens jag kunde se Cummings hamna i fel ände av hans svartkonster så fort som han har gjort. Grejen med att spela inför arga folkhopar är att till sist blir de arga på dig. De gav sig även ut efter Robespierre, till sist.

 

 

Trots all uppmärksamhet kring karaktären Cummings så är de senaste dagarna till sist och syvende en hemsk berättelse om Johnson. "Tvätta era händer, tvätta era händer" babblade premiärministern på igår kväll. Han tvättar verkligen av sina händer, från allt ansvar. Alla populister hatar i hemlighet deras folk, och Johnson är inte annorlunda på den punkten. Men orden "i hemlighet" är nyckeln. Hans beslut att behålla Cummings plockar ut hans förakt för dem det är tänkt att han ska tjäna i det öppna. Han riskerar hellre deras liv genom att äventyra en avgörande folhälsostrategi.

 

 

Men varför? Grejen med Johnson är att han desperat ville bli premiärminister, och han ville desperat ha varit premiärminister. Det är bara biten däremellan han har svårt med. Med Othello var det avundsjuka. Macbeth: ambition. Lear: stolthet. Johnson: karriärslögnare, urgröpt av narcissism, som inte ens hans vänner skulle skoja om var motiverad av att få tjäna allmänheten. Jag antar att det är de små sakerna som fäller dig, är det inte så?

 

 

Alla som tror att hans försvar av Cummings grundar sig i lojalitet känner inte till konceptet "Boris Johnson". Det här är faktiskt en simpel berättelse: en man utan idéer är alltför rädd för att sparka sin idéman. Eller för att uttrycka det med de komplexa intellektuella termer det förtjänar, någon gatuhäcklare skrek en gång följande till David Hasselhoff: "Oi! Hasselhoff! Du är ingenting utan din talande bil!" Cummings är Johnsons talande bil.

 

 

Så här befinner vi oss. Cummings blir kvar, och endast oemotståndliga externa händelser kommer få Johnson att göra det rätta. Han själv är inte kapabel till det. Vi har den högsta dödssiffran i Europa, vi lämnade äldreboendena till deras öden, våra test- och spårningsblunders är en internationell skam och vi räddade inte ens vår ekonomi. Johnson tar dagliga löprundor, men han dyker bara upp en eller två gånger i veckan mitt i denna kris och visar ett misslyckat ledarskap.

 

 

Det här är den yttersta småaktigheten hos denna man, och tragedin för alla som sitter fast och styrs av honom. Kanske är den största tragedin acceptansen. Det skulle vara trevligt att tänka att vi inte är så nedslagna att vi inte förväntar oss bättre än vad han har gett oss. För trots allt så är det liv som bokstavligt talat står på spel.

 

 

 

• Marina Hyde är en Guardian-kolumnist

   

 

 

 

AV: Laurie Whitwell och Daniel Taylor, the Athletic, tisdag 26 maj, 2020:

Övriga medarbetare: Matt Slater, Adam Crafton och Oliver Kay:

Sekunderna efter att Wayne Rooney svept Manchester United till en Champions League-ledning mot Debreceni under en ljummen augustikväll 2005 ställdes en fråga i directors boxen som orsakade unik förvirring.

"Frågan löd, 'What happens to the baaall?'" säger en f d United-exekutiv och härmar den amerikanska accentens släpiga tal.

Det förgiftade övertagandet hade slutförts några månader tidigare och Glazer-bröderna - Joel, Avie och Bryan - var på plats vid deras första match på Old Trafford som ägare av Manchester United och ett nytt sätt att tänka var tydligt. Bryan var den som satte ord på inställningen om att allt, särskilt ett Rooney-mål, nu kunde vara moget för marknadsföring.

"Han trodde, precis som i baseball eller amerikansk fotboll att 'De måste ha massor av bollar' och när de slår en home run eller får till en touchdown, blir det en grej," fortsätter den exekutiva. "Det konceptet fanns helt enkelt inte i England. Jag tror det var vd:n David Gill som sade, 'De lägger tillbaka den och vi börjar spela igen'. Storyn är oförmågan att förstå som lös igenom i allas ansikten. Och vi var genuint förvirrade. Ingen skrattade åt dem. Folk förstod inte.

"Det visade två saker: ett, man behöver en grundläggande kulturell undervisning för att driva en fotbollsklubb. Och två, de här grabbarna övervägde varenda möjlighet."

Det var ett sinne för att överväga varenda möjlighet som gav Glazer-familjen klubben till att börja med. Det belånade utköpet, de sanslösa räntenivåerna, de hundratals miljonerna pund i skulder må ha varit motbjudande för många, inklusive flera finansiärer, men Glazer-familjen, ledd av pappa Malcolm, var inställd på en kapitalistkurs som kulminerade för 15 år sedan idag.

Den 26 maj 2005 skrev Manchester Uniteds styrelse till de få återstående aktieägarna att sälja sina innehav. Motståndet var över.

För att sammanfalla med datumet har The Athletic spårat upp händelserna som ledde till ett övertagande som saknar motstycke och grävt i hur livet hos Manchester United varit sedan dess. Upptäckterna inkluderar:

 

* Glazer-familjen har personligen tagit emot närmare £200 miljoner (2,3 miljarder kr) från klubben sedan de spenderade £270 miljoner (3,1 miljarder kr) i den belånade övertagningen för £790 miljoner (9,2 miljarder kr).

 

 

* Deras lukrativa kommersiella strategi var såklart en drastisk förändring för United när de anlände till klubben, detta då exekutiva fick gå o s v, men sedan dess har deras metoder kopierats av andra klubbar.

 

 

* United skrev nästan på ett avtal med Etihad Airways som tröjsponsor innan flygbolaget blev sponsorer hos Manchester City.

 

 

* Trots att sex Glazer-syskon sitter i styrelsen är det Joel som är the "big boss" och han spenderar åtta timmar om dagen med att arbeta med United från hans kontor i Washington DC, på det kontoret hänger en stor bild på George Best på väggen.

 

 

* Joel sanktionerar nyförvärv efter att ha övertygats om deras värde och han är säker på att Ole Gunnar Solskjaer håller på att bygga en trupp för framgångar.

 

 

* Glazer-familjen vill äga United under en lång tid, källor säger att de bara var beredda att erbjuda Saudiarabien en 20 procentig andel under diskussionerna som fördes förra året.

 

 

* Ägarna ville från början bygga om Old Trafford när de tog över men det sägs att de anser att en full modernisering nu inte är ekonomiskt förnuftig.

 

 

* Det finns väldigt få potentiella köpare i världen som skulle kunna ha råd med vad Glazer-familjen skulle kräva.

 

 

* Glazer-familjens ägarskap har kostat klubben £1,5 miljarder (17,5 miljarder kr) i räntor, skulder och andra utgifter.

Att förutspå sådana enorma ekonomiska smällar var innehållet i brevet som skickades den 26 maj 2005, när United-ordföranden sir Roy Gardner och de icke exekutiva directorna Ian Much och Jim O'Neill också erbjöd sina avgångar.

Endast 11 dagar tidigare hade en annan avgång varit ämnet för en konversation när sir Alex Ferguson lyfte på luren till ett särskilt United-fan. Andy Walsh var en aktivist i the Independent Manchester United Supporters Association (IMUSA) och på kvällen efter Uniteds vinst borta mot Southampton, på säsongens sista dag, ringde han brittisk fotbolls mest bekransade manager med ett helt sanslöst förslag.

"Mitt samtal till Alex Ferguson handlade om att fråga honom om han kunde fundera på att avgå," berättar Walsh för The Athletic. De två männen hade byggt upp en relation under konversationer under flera månader; ett tecken, säger Walsh, på Fergusons "fokus på detaljer och integritet".

"Han ansåg helt genuint att man skulle lyssna på supportrarna i övertagningen," säger Walsh, och i november 2004 sade Ferguson följande vid ett forum för fansen: "Vi vill inte att klubben ska vara i någon annans händer."

Men sex månader senare hade Glazer-familjen förstärkt sitt grepp och de som jobbade för att stoppa dem ansåg att endast en dramatisk intervention skulle kunna rädda dem. "Det var vårt sista försök," erkänner Walsh. Men det fanns åtminstone en teori.

"Det var ett högt belånat övertagande och flera storföretagsfinansiärer hade redan backat undan p g a vad som föreslogs," säger Walsh. En klubb som varit skuldfri sedan 1931 skulle plötsligt hamna på röda siffror på £580 miljoner (6,7 miljarder kr), med riskabla payment-in-kind-papper (PIK:s) som gjorde att bara räntan för det första året skulle uppgå till £63 miljoner (738,1m kr).

"Vi kände att en förlust av stöd från den seniora ledningen - Ferguson och Gill - skulle ha inneburit ett ödesdigert bakslag."

Walsh återfanns i en grupp av fans som arbetade med Shareholders United och den japanska banken Nomura på ett motbud för klubben och, på ett sätt, var han en idealist. "Om affären kollapsade skulle Ferguson ha burits tillbaka in på arenan på supportrarnas axlar," säger han.

Men han var också en realist. "Ferguson avböjde artigt p g a att han hade ett ansvar inte bara mot sig själv och sin familj, utan även mot alla människor han hade tagit till Old Trafford och som jobbade under honom.

"Vi bad honom att ta en jättestor risk. Det fanns inga juridiska garantier vi kunde ge honom. Bara vårt ord. Vi trodde att klubben sedan skulle kontrolleras av fans och inte av folk som, i våra ögon, dränerade den för personlig vinst. Det var poängen jag framförde till Alex Ferguson under det samtalet. Men jag förstår och respekterar fullt ut hans beslut."

Och då slutade det mest bittra ägarskapskriget i brittisk fotbollshistoria med Glazer-familjen på tronen hos Manchester United. Malcolm fick sällskap i styrelsen av hans sex barn: Joel, Avie, Bryan, Kevin, Darcie och Edward.

Förbittringen låg och småkokade bland signifikativa delar av supportrarna. Några av de bildade deras egen klubb, FC United of Manchester, istället för att sätta sin fot inne på Old Trafford. En rik samling supportrar döpta till de Röda Riddarna inledde ett övertagningsförsök 2010 som fick ett synbart stöd på arenan tack vare den gulgröna kampanjen. The Athletic har fått reda på att publiciteten innebar att konsortiet förlorade ett överraskningselement, något som fick de inblandade att tro att Glazer-familjen därför höjde prislappen.

I år, då januari såg ut att försvinna utan några nyförvärv, fick vi se en eldig återkomst av läktarsångerna riktade mot de i styrelserummet. Vid matcherna mot Norwich City, Burnley och Tranmere Rovers hördes flera protestsånger och en militant kärna attackerade Ed Woodwards hus med fyrverkerier, vilket ledde till en polisutredning.

Dessa scener är anledningen till att några f d directors pratade med The Athletic på villkoret att de får vara anonyma, det är många som minns händelsen i oktober 2004 när Maurice Watkins, Uniteds klubbsekreterare, fick sin bil vandaliserad med röd färg efter det kommit fram att aktier för £2,5 miljoner (29,3m kr) från hans innehav hamnat i Glazers händer. Vid ett tillfälle hängdes en docka föreställande Malcolm från Stretford End.

Liknande starka känslor bevittnades den 29 juni, 2005, dagen då Joel, Avie och Bryan besökte Old Trafford för första gången. The Athletic har pratat med kollegor som minns att bröderna var "omskakade" när flera hundra arga United-fans blockerade deras färdväg ut från arenan, vilket ledde till att man fick kalla in en polisbuss för att säkra deras hemfärd.

Men trots detta känner Glazer-familjen att deras chansning har betalat av sig. Den årliga utdelningen uppgick totalt till runt £84 miljoner (984,7m kr) vid den senaste räkningen, till vilken du kan addera £75 miljoner (879,2m kr) från introduceringen på New York-börsen tillsammans med mjuka lån till några av deras andra företag mellan 2005 och 2012, samt ytterligare aktieförsäljningar. Sammanlagt betyder det att de har dragit in runt £200 miljoner (2,3 miljarder kr).

Utdelningarna betalas ut två gånger om året och den senaste omgången på £11,3 miljoner (131,3m kr) gick ut till aktieägarna i januari. Som ägare till 78 procent av klubben delade de sex Glazer-syskonen lika på £8,8 miljoner (102,3m kr). Ytterligare en pengautdelning på $0,09 (83 öre) per aktie kommer betalas ut den 3 juni - vilket ger en liknande avkastning - trots inverkan från coronaviruskrisen, men det ger kanske en kontext till varför en ansökning om statlig lönehjälp inte funnits på agendan hos United.

United tittade heller aldrig på att permittera personal. Men de har använt den speciella valmöjligheten från regeringen att skjuta upp VAT-betalningen (momsen) på £10 miljoner (116,3m kr) i ett år och de har hittat £3,6 miljoner (41,8m kr) att köpa aktier för och stötta upp aktiekursen under den här osäkra perioden. Men inga planer finns i nuläget på ytterligare utdelningar.

Det annonserades också i kvartalsresultaten som släpptes i torsdags att Uniteds nettoskuld hade stigit till £429 miljoner (4,98 miljarder kr), mest p g a att kassareserven minskat i och med köpen av Harry Maguire och Bruno Fernandes. Bruttoskulden i USD förblev oförändrad på $650 miljoner (6,12 miljarder kr).

Transferutlägg och spelarlöner har stigit till rekordnivåer under Glazer-familjen tack vare de enorma höjningarna av intäkter från tv och den kommersiella sidan. Men utan någon genuin titelutmaning sedan Ferguson gick i pension 2013 sitter tveksamheterna kvar gällande deras möjligheter att styra klubben till framgång på planen.

Frågor dröjer sig även kvar gällande deras intentioner att eventuellt sälja. Den här säsongen dök Saudiarabien upp som en genuint intresserad part, bara för att senare skifta fokus till Newcastle United istället. Investerare som The Athletic varit i kontakt med anser att gruppen med potentiella köpare bara minskar då det redan höga priset fortsätter att stiga.

"Folk underskattar hur fästa ägarna är vid Manchester United," säger en f d director. "Jag är säker på att det tidigare funnits folk som varit beredda att vifta med sedlarna framför dem men det skulle krävas mycket för att få ut dem. Inte bara för att de vill maximera deras avkastning, utan även för att det betyder något att vara ägare av Manchester United."

Trots en stenhård kamp om ägarskapet av Manchester United säger flera källor att Malcolm Glazer aldrig satte sin fot inne på Old Trafford. Glazer-patriarken dog den 28 maj, 2014 och om sanningen ska fram så vet man inte mycket om mannen som ändrade kursen i Uniteds historia så drastiskt. Den enda smulan av inblick från familjen är fortfarande Joels intervju med MUTV från det där besöket på Old Trafford i juni 2005, i vilken han underströk att kommunikation med fansen var "extremt viktigt". Han sade: "Fansen är klubbens livsnerv. Folk vill veta vad som händer. Vi kommer att kommunicera."

Istället, när United lämnade in sina räkenskaper ett år senare, sade den ackompanjerande noteringen från Tehsin Nayani, Glazers dåvarande PR-höjdare, följande: "Det kommer ingen pressrelease, det kommer inte hållas någon pressbriefing, det kommer inte bli några pressintervjuer."

Nayani gick sedan vidare och skrev en bok med namnet The Glazer Gatekeeper - Six Years' Speaking for Manchester United's Silent Owners, det är den mest utförliga informationen om familjen som publicerats, men den är långt ifrån avslöjande. Nayani berättar att bröderna avsiktligt bar röda slipsar till Debreceni-matchen och han berättar även om när han introducerades för Malcolm innan en match med Glazers NFL-lag, Tampa Bay Buccaneers: "Malcolms tunna rödlätta hår var fint vårdat och han höll min blick med sina genomträngande blåa ögon och erbjöd mig det lenaste och mjukaste handslaget jag någonsin upplevt."

Ansvaret för kommunikationen lämnades över till Woodward som, enligt källorna, "pratar med familjen varenda dag, året runt, och ibland fler gånger än en".

Uniteds exekutive vice ordförande delar en särskilt nära relation med Joel och Woodward har blivit känd för att berätta om tillfället när paret hamnade i en hög tillsammans på läktaren på Luzjnikistadion i Moskva medan de firade finalsegern i Champions League mot Chelsea.

Joel har även ett fotografi på sin vägg från Manchester-derbyt som 2008 spelades på 50-årsdagen av katastrofen i München, när sponsorerna var bortplockade från matchtröjorna. Hans kontor i Washington DC har en kopia av Uniteds omklädningsrum där alla förstalagsspelarnas tröjor hänger över bänkarna och ledningsrummet domineras av en jättestor bild på George Best i Europacupfinalen 1968.

Trots att Buccaneers vann Super Bowl 2003 var Malcolms tillgivenhet till sport aldrig lika tydlig. En berättelse om den aspekten av hans liv kommer från Allen St John, en journalist som träffade Glazer-familjens ledare gällande ett möjligt bokavtal 2000.

Glazer hade då ägt the Bucs i fem år men St John berättar följande för The Athletic: "Jag minns inte att vi pratade om (amerikansk) fotboll överhuvudtaget. Han sade inte, 'Det här är varför jag älskar laget'. De flesta ägarna av sport-franchises älskar att prata om deras lag."

Men Glazer bjöd på en liten indikation på sin trohet till NFL. "Han gav mig en Buccaneers-nål, väldigt ceremoniellt," säger St John. "Jag är säker på att jag försökte att 'Ooh' och 'Aah' över den. Jag hittade den nyligen och tänkte, 'Det var lite roligt'. Det påminde mig om den lite konstiga eftermiddagen."

Den en och en halv timmen långa tiden St John spenderade i sällskap med Glazer på ett hotellrum i New York var underlig p g a det faktum att det fanns få märkbara spår av att mannen som föreslagit boken var en miljardär. Bryan var också närvarande.

"Det var något min agent fixade," säger St John. "Det var på the Hilton och de båda delade på ett hyfsat litet rum. Det var två enkelsängar. Jag satt i en stol mellan sängarna.

"Malcolm ledde mötet. Han hade idéer gällande berättelser han ville berätta, risker han tagit för att tjäna pengar som barn. Det kom en lång berättelse om klockdelar. Han pratade om sitt tidiga liv, gick tillbaka till depressionen och han verkade väldigt stolt över det, sin arbetsmoral, hur tufft han hade det. Det är vad vi numera tänker på som gammalmodigt. Men han bevisade sin skicklighet, sin sparsamhet, sin påhittighet.

"Jag blev lite överraskad. Jag trodde att boken kulle vara, 'Hey, jag är en miljardär, det är inte du' men vi kom aldrig in på biten om när han gick från fem- och tiocentare till miljarder. Jag utväxlade mest artigheter med Bryan. Han satt där ganska tyst och lyssnade. Jag fick för mig att han hade hört dessa berättelser förut."

Sedan skedde en underlig episod som St John på nytt kände att Bryan var van vid. "En betjänt hade lämnat in ett par av Bryans byxor från kemtvätten. Det fångade Malcolms uppmärksamhet. Han sade, 'Det där är Hugo Boss-byxor, vet du hur mycket de kostar? $200 (1,885 kr). Men jag gillar mina byxor bättre än hans' säger han och pekar på dem. 'Jag köpte de här på JC Penny, $19,95 (188 kr), och jag kommer ihåg hur det var att inte ha råd med $20 (189 kr)'.

"Jag minns att jag kände mig ledsen för Bryan. Min pappa hade kanske skojat om det vid en familjeträff men inte på ett affärsmöte med en främling. Bryan vred lite på sig. Vi är ungefär i samma ålder - då var vi i senare delen av 30-årsåldern."

Det var en sista sak som lämnade St John förvirrad. "Mot slutet av konversationen frågade han mig om jag trodde att vi kunde göra det här utan min agent," säger han. "Jag var förvirrad för faktum är att det var min agent som tog mig till projektet och, ännu viktigare, det var faktiskt han som sedan skulle gå ut och sälja boken. Om vi gjorde det utan honom hade processen spårat ur. Jag fick inte intrycket av att Malcolm hade någon egen agent. Det verkade mest handla om pengarna. Då sade jag något i stil med, 'Jag är inte säker'.

"Jag har samarbetat med andra människor och man måste arbeta hårt. Man behöver en nivå av tillit. Att han var villig att diskutera att plocka bort personen som hade arrangerat det här mötet fick mig inte att känna mig väldigt bra gällande min egen säkerhet under dessa omständigheter."

Det finns ingen självbiografi på bokhandlarnas hyllor, så vi kan bara fundera på vad Glazer kan ha sagt om Manchester United och huruvida han skulle ha inkluderat ett kapitel om dagen då hans söner behövde en poliseskort för att kunna lämna Old Trafford.

Här fortsätter texten:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2020/06/06/11673126-the-athletic-om-glazer-familjen-del-ii-av-iii/