• Jesse Lingards Manchester United-kontrakt går ut efter den här säsongen

 

• Lingard har avböjt diskussioner om ett nytt kontrakt då han är missnöjd med de föreslagna villkoren

 

• 28-åringen vill bli utlånad i januaris transferfönster

 

• Barcelona och AC Milan återfinns bland mittfältarens beundrare till nästa sommar

 

• Den engelska mittfältaren är desperat att få spela i Qatar 2022 efter att ha missat EM

   

Jesse Lingard vill lämna Manchester United och hoppas först få gå ut på lån i januari.

 

 

 

 

AV: Chris Wheeler, Daily Mail, torsdag 18 november, 2021

Jesse Lingard vill lämna Manchester United i januari efter att ha övergett kontraktsdiskussionerna med klubben.

Lingard avböjde Uniteds erbjudande i oktober, ett erbjudande som ska ha varit värt mindre än hans nuvarande kontrakt på Old Trafford och 28-åringen har inga planer på att återuppta förhandlingarna.

Lingard skulle föredra att bli utlånad igen i januari - efter att ha haft en framgångsrik lånetid hos West Ham under den andra halvan av förra säsongen - och sedan avsluta sin 22 år långa karriär med United då hans kontrakt går ut i slutet av juni.

Han kommer att kunna lämna som free agent i sommar och kan inleda diskussioner med utländska klubbar f r o m den 1 januari och han har redan attraherat starkt intresse från Barcelona och AC Milan. Det sägs att en representant för Lingards läger ska ha rest till Spanien för diskussioner förra veckan.

United avvisade förfrågningar från sex lag förra sommaren och Lingard blev kvar på Old Trafford efter att ha fått försäkringar om mer speltid av managern Ole Gunnar Solskjaer.

Men han har bara gjort en start - i the Carabao Cup mot West Ham i september - och han har spenderat mer tid på planen för England än han har för United.

Lingards chanser har begränsats av sommarköpen av Cristiano Ronaldo och Jadon Sancho och han sägs vara särskilt upprörd över att Daniel James togs ut före honom under säsongsinledningen, trots att den walesiska yttern var på väg att gå till Leeds United för £30 miljoner (358,9 miljoner kr).

Lingard har gjort två mål på hans fem framträdanden som inhoppare i Premier League den här säsongen och har därmed fortsatt den imponerande formen som gav nio mål och sex assist på 16 ligamatcher för West Ham.

Han gjorde ett stort misstag då United släppte in ett sent mål mot Young Boys i Champions League, men det betalade han tillbaka för då han kom in från bänken och spelade fram till Ronaldos vinstmål i nästa match i Grupp F mot Villarreal.

Men bristen på speltid för United - 154 minuter totalt jämfört med 169 minuter för England - kostade honom en plats i Gareth Southgates trupp till de nyligen spelade VM-kvalmatcherna mot Albanien och San Marino.

Lingard är desperat att få spela i Qatar 2022 efter att ha missat EM och han har kommit fram till att den enda möjligheten till det är att lämna United för att få ordinarie speltid.

VI MOT DEM!

Imorgon är det åter dags att stifta bekantskap med de bittra blå från andra sidan Manchester. Kan vi vinna den matchen? Absolut. Tror jag att vi kommer göra det? Nej. Kommer vi ändå göra tillräckligt för att Ole ska få behålla jobbet och efteråt kunna prata om en hedersam förlust? Förmodligen. Önskar jag att City vinner för att snabba på processen med att få in en elitmanager (läs mer om detta längre ner i dagens inlägg)? Nej verkligen inte, fullt så sjuk är jag inte. Vill jag att Ole kliver av och vi plockar in en manager som kan få ut max av laget? Ja. Hatar jag Ole? Verkligen inte.

 

 

Så, nu tror jag att jag har besvarat de flesta frågorna som många verkar fundera på inför morgondagens Manchesterderby. Tänker inte orda så mycket mer om den matchen utan koncentrerar mig mer på den rådande situationen i den röda klubben i Manchester.

 

 

Men när ni nu har surfat in här och börjat tagit er an min dynga ska jag självklart inte lämna er helt lottlösa. Njut och har gärna en liten näsduk till hands!

 

 

 

OLE...

Jag har hela tiden önskat att Ole ska lyckas i United som manager men nu står det helt klart för mig att han kommer inte göra det. Han har gjort fantastiska saker för oss på planen och han har gjort ett bra jobb som manager. Men tyvärr så räcker det inte i den europiska fotbollseliten. Sen vet jag att jobbet inte underlättas av att ha ett gäng kukhuvuden och parasiter i ledningsrummet, men det finns en anledning till att han på Red Issues sidor kallas "Mr Just Enough". Hans ledarskap går i cykler och när han står på botten så lyckas han skaka fram något resultat, så går det lite lättare, vindarna börjar vända och folk tror på honom igen, då börjar det om, pang! En ny käftsmäll. När han väl lämnar jobbet som Uniteds manager så kommer hans medelmåttighet att tydligt visa sig, för inget europeiskt topplag kommer vara intresserad av hans tjänster.

 

 

Jag skriver inte det för att verka "edgy" eller hård, det är bara den krassa sanningen. Han fick jobbet för att klubben behövde få in lite positivitet, han var (och är) älskad av fansen och det var knappast troligt att han på något sätt skulle sätta sig upp mot asen i slipsrummet. Ingenting i den anställningen handlade om hans kvaliteter som manager och förmåga att leda klubben tillbaka till den absoluta toppen igen. Och med ägare som är nöjda så länge en topp 4-placering säkras är han perfekt. Problemet är att nu är det fler lag som utmanar om de platserna och i och med de böghatande, journalistslaktande saudiernas intåg kommer det bli ännu tajtare där uppe.

 

 

Nu låter det som att jag bara riktar spyhinken mot Ole och ägarna, så är det inte, det är många spelare som ska skämmas över vad de presterar ute på planen. Men när det inte finns något system att vila mot, utan de bara förväntas gå ut och lösa saker och ting med individuell briljans, ja då blir ju inte uppgiften lättare. Kolla förvandlingen Chelsea har genomgått efter att ha gjort sig av med gamla klubblegendaren och äckliga Tory-anhängaren Frank Lampard och istället plockat in en riktig elitmanager. Jag blir inte förvånad om Tottenham får till en vändning under Conte och hur mycket det än tar emot att säga så är ju den tyska kompostkäften och det katalanska ollonet ligans två bästa managers.

 

 

Jag har även försvarat Ole och verkligen velat att han ska få chansen, men nu är det för mig solklart att han inte har det om krävs. Ska även säga att jag hoppas att det inte får gå så långt att fansen börjar vända sig emot honom, det vore oerhört tråkigt. Sen gör han det inte alltid så lätt för sig, inte minst med hans eviga prat om det gamla United, eller sån här idioti som han levererade på presskonferensen innan bortamatchen mot Tottenham (då han pratade om överkörningen vi åkte på mot scouserna):

 

 

"Det kändes som att vi var en boxare som fått massor av slag mot huvudet. Vi blev nerslagna i första. Vi hade en chans, vi släppte in ett mål, vi ville fixa till det men vi blev öppna. Se Tyson Fury när han blir nerslagen. Det är anmärkningsvärt hur lugn han är. Han räknar till 6, 7, 8, reser sig. Vi reste oss för tidigt."

 

 

Det är ju en lysande jämförelse, förutom den enda lilla skillnaden då att Fury inte däckades fem gånger, lyckades däcka sin motståndare fler gånger än han själv blev däckad och så är han världsmästare.

 

 

 

KLOCKREN KOLUMN OM DAGENS SITUATION I UNITED OCH HELT BRILJANT LIKNELSE

Innan vi kastar oss utför stupet och går vidare bara måste jag introducera en för mig ny stjärna på den brittiska journalisthimlen, det är en helt briljant kolumn av den för mig tidigare helt okända Malachy Clerkin på The Irish Times. Och det är alltid snyggt att se alla bli påminda om den "initiala synden", som han uttrycker det. Det är komprimerat, går direkt på poängen och summerar dagens situation i United på ett helt lysande sätt, mina damer och herrar: läs:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/11/04/11738143-manchester-uniteds-stjarnor-ser-till-sa-att-solskjaer-komedin-rumlar-vidare/

 

 

På Red Issue fortsätter ordsmederna att leverera och jag måste säga att den här liknelsen med dagens United är svårslagen och helt jävla briljant:

 

 

Det [United] är som en hopplös komapatient, som hålls vid liv av infusioner från en heroisk frisk donator, med hela familjen samlad runt sängen men faktum är att de i hemlighet hoppas att personen i sängen snart ska dö och befria alla inblandade från misären så att de alla kan gå vidare med deras liv. Då och då ger någon ifrån sig ett föga övertygande 'kom igen kompis, du klarar det', eller 'du sitter fortfarande vid ratten pappa' men det är ingen som tror på det.

 

 

Blommorna i vasen vid sidan av sängen har inte bytts ut på två veckor. Ingen tänker spendera pengarna som krävs för att få in fräscha blommor. De har redan hittat en ny husse och matte åt hans hund och uthyrningsrepresentanterna befinner sig i hans hus för att mäta gardinerna.

 

 

Och ute på fotbollsplanen bär Pogba DNR-märket*.

 

 

* DNR (Do Not Resuscitate, på svenska: "Nollad", "0 HLR" eller "Ej HLR"). https://sv.wikipedia.org/wiki/Nollad

 

 

 

ATALANTA BORTA

Atalanta är inte dåliga och man får ju ändå beundra jobbet som managern il signore Gian Piero Gasperini har gjort där, men att Duván Zapata, en fattig mans Lukaku, orsakar vår defensiv sådana stora problem fyller mig inte direkt med tillförsikt. Sen återvänder man hela tiden till frågan hur många gånger Ronaldo kan rädda poäng eller vinst åt United under en säsong?

 

 

 

KLARAR OLE ATT LEVERERA TOPP 4 DEN HÄR SÄSONGEN?

Det som är så irriterande med Uniteds brist på aktion kring managern är att den här säsongen fortfarande ganska lätt skulle kunna räddas. Ny gubbe in som chef innan nästa fönster e t c, e t c.

 

 

Jag har nämligen en otäck känsla av att Conte kommer att bevisa detta i Tottenham och vi kommer få uppleva ett av dessa 'kolla vad ni hade kunnat vinna'-ögonblick. Liverpool, Chelsea och Manchester City kommer ta de tre första platserna med oss vs Tottenham i kampen om plats 4 (om vi har tur). Eller - om ironin väljer att vara riktigt ironisk - så glider fucking Moyes West Ham in som fyra och lämnar oss båda flämtande. Och om det sistnämnda inträffar hoppas jag att Fergie klarar av att motstå lockelsen att hoppa upp och skrika 'vad var det jag sa?!'

 

 

 

UNITEDS BACKLINJE

Varane måste vara förstavalet bland mittbackarna tills vi verkligen har fått reda på om han är en föredetting eller inte. Bredvid honom handlar det om en längre-än-Danny-DeVito-tävling, men just nu skulle den svenska ynkryggen vara mitt val för tillfället. Mitt andraval skulle vara den där bedragaren till mittfältare McTominay. Även om han knappast glänser så tror jag att han kanske skulle kunna bli en genomsnittlig mittback (vilket är mer än man kan säga om spelare som Maguire för tillfället).

 

 

Efter att ha skrivit dessa rader kan jag därför inte göra annat än att skratta när jag på Twitter läser följande:

 

 

 

 

 

ROY KEANE!

Ni vet alla hur mycket jag beundrar och saknar den mannen. I dessa tider då United så ofta serverar skit ute på planen drömmer jag mig ofta tillbaka till tiden då han styrde vårt mittfält. Det är även helt fantastiskt att följa honom i rollen som expert i studion i engelsk tv, snacka om att säga precis vad han tycker, oavsett vem det handlar om och jag hade verkligen inte förväntat mig något annat.

 

 

Vid förra helgens match mot Spurs satt irländaren i studion och självklart fick han en fråga om insatsen mot scouserna och nej, han var inte helt nöjd!

 

 

Hans imitation av Harry-Huve är ren världsklass!

 

 

 

 

SNYGGT UNION BERLIN!

Tack och lov är det inte alla klubbars fans som reagerar som Citys, PSG:s och nu Newcastles när det kommer in blodiga oljepengar i klubben. Jag uppskattar verkligen Bayern München-fansens motstånd mot klubbsponsorn Qatar Airways. De visar där att man inte behöver bända isär skinkorna och ta emot dessa stenåldersdiktatorer ända in till roten.

 

 

Och det finns även många andra exempel på tyska klubbars fans som gör bra saker. Senaste exemplet såg vi igår (torsdag 4/11) då Union Berlins supportrar gjorde ett ställningstagande mot skandalen som kallas fotbolls-VM 2022 i Qatar under en match i Europa Conference League.

   

 

 

 

 

DAGENS TV-TIPS

Egentligen ska det väl heta dagens streaming-tips, men skit samma, om ni har lite tid över så rekommenderar jag The Men Who Sold The World Cup på Discovery+:

 

https://www.discoveryplus.se/program/the-men-who-sold-the-world-cup

 

 

Här under kan ni läsa the Mail on Sundays heluppslag om dokumentären:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/10/19/11736525-hur-de-kopte-fotbolls-vm/

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2021/10/19/11736524-drinkar-med-drottningen-gavor-fran-putin-och-20-000-175-464-kr-fran-resor-till-zurich-varje-manad/

 

 

 

MANCHESTER UNITED v LIVERPOOL 0-5

Ja, det är sant, det hände, det var ingen mardröm.

 

 

Jag kommer aldrig glömma Oles insatser för oss ute på planen och jag kan förstå att han tackade ja till sitt drömjobb när han fick möjligheten att bli Manchester Uniteds manager. Men jag tänker inte linda in det, han är nu ute på så djupt vatten att det är plågsamt att se och han måste stiga åt sidan. Jag vill självklart att han ska lyckas och leda oss till en ny framgångsera, men det kommer inte att hända och jag vill inte att det ska gå så långt att hans rykte som legendar i klubben ska börja solkas ner av det som händer nu.

 

 

För många är han känd som The Baby-Faced Assassin, men innan matchen mot scouserna döpte en av de briljanta ordsmederna på Red Issue helt klockrent om honom till the Basket-Case on Aspirin.

 

 

Det fanns många som trodde att om Liverpool skulle ge oss en riktig överkörning så skulle det kosta Ole jobbet. Jag var inte alls lika säker för han är verkligen "Mr Just Enough". Vändningen av 0-2-underläget till vinst med 3-2 mot Atalanta onsdagen innan gav honom tillräckligt med andrum, precis som det har gjort för honom under de föregående två och ett halvt åren.

 

 

Glöm inte att Moyes överlevde de rena 0-3-förödmjukelserna mot City och Liverpool tack vare resultaten mot "giganterna" Villa och Olympiakos. Så han lär inte få sparken så länge det finns ett skadedrabbat Atalanta och värdelösa klubbar som Spurs och Watford där som kan räcka över tre poäng till honom. Men om något går fel där så kan det bli jobbigt... Vi ska heller inte glömma att våra "underbara" ägare inte har siktet inställt på pokaler, utan på topp 4 och CL-stålarna.

 

 

Sen sitter ju ormen Woodward i ledningsrummet och han ska ju tack och lov snart avgå, men jag tror inte han är särskilt sugen på att sparka ÄNNU en manager innan det. Glöm inte att det är han som har anställt och sparkat Moyes, Van Gaalen OCH Mourinho.

 

 

Men efter att ha hört buropen i halvtid och efter matchen mot scouserna så var det nog i alla fall svettigt i Uniteds ledningsrum. Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att publiken på Old Trafford öppet vädrar sitt missnöje mot laget, men det skedde verkligen denna hemska söndag. Inte bara det, stora sjok fick även nog på riktigt och lämnade arenan långt innan slutsignalen:

   

 

 

 

Man förstår ju hur långt det har gått och hur jäkla djupt vi har sjunkit när Liverpools fans står och sjunger "Ole's at the wheel..." på Old Trafford och förmodligen hoppades flera av de att förnedringen inte skulle bli alltför stor, för då hade ju risken funnits att norrmannen inte längre skulle få vara chef över Uniteds insatser ute på planen, något som för dem skulle vara dåligt. Såna insikter är inte trevliga att acceptera, men det är där vi befinner oss. Jag vet inte om det är någon tröst idag, men för 27-28 år sedan var rollerna omvända då scouserna hade en av deras klubblegendarer, Graeme Souness, som manager och han körde dem i skiten, varpå Red Issue drev en kampanj som de kallade "Souness Must Stay!"

 

 

Det känns som att många av dagens United-fans inte har så bra koll på vår historia, deras kunskaper om klubben sträcker sig på sin höjd till David Beckhams glansdagar. Därför känns det nästan bortkastat att skriva om det jag ska röra vid nu, men å andra sidan har jag svårt att se att särskilt många ungtuppar har klarat av att läsa så här långt då allt som inte kan sammanfattas i "ett Youtube-klipp" på 25 sekunder anses vara jobbigt och onödigt, därför skriver jag det ändå.

 

 

Den senaste United-bossen som lämnade klubben efter en 5-0-förlust (mot Crystal Palace) var irländaren Frank O'Farrell den 19:e december 1972. Men det är inte bara resultatet som har likheter med dagens situation, nej, precis som Ole så har O'Farrell också varit manager för Cardiff City och han fick också känna på hur det är att jobba under blickarna och skuggorna från en gigantisk företrädare med Europacupen på CV:et. Han hade också problemet att behöva göra plats åt en åldrad och underpresterande f d Ballon d'Or-vinnare på topp (Denis Law). Ok, Ronaldo erbjuder oss en hel del som ingen annan spelare kan erbjuda, men hans inkludering i startelvan är inte helt oproblematisk. Efter O'Farrell kom som bekant Tommy Docherty in och resten är så att säga historia, kan vi hoppas på en lika lyckad ersättare den dagen Ole äntligen frikopplas från posten som manager?

 

 

Jag vet inte om ni känner till Michael Crick, han är journalist och författare och dessutom ett stort United-fan. Om ni inte har läst hans bok "The Boss: The Many Sides of Alex Ferguson" från 2002, så se till att göra det, det är den bästa boken om Fergie som jag har läst. Hursomhelst så var förnedringen mot scouserna droppen som fick bägaren att rinna över för honom gällande Oles vara i United:

 

 

 

Det absolut jobbigaste med den här matchen var att scouserna gjorde fem mål på oss utan att behöva ta i. Det var ju knappast så att de överöste oss med bländade och briljant fotboll, långt därifrån. Det kändes som att de aldrig behövde lämna treans växel och ändå borrade de upp ett nytt rövhål på oss och förnedrade oss fullständigt inför hela världen. Den är tung att svälja. Med tanke på att jag har en vit period utan alkohol var det om möjligt ännu svårare att hacka i sig. Att ute på planen se 11 personer iklädda Uniteds matchdräkt vara så inkompetenta gör ont. Precis som insikten att vår manager tyvärr inte är i närheten av att ha de verktygen som krävs för att lösa det hela. Det känns verkligen som att man i omklädningsrummet och på träningsanläggningen bara pratar om Uniteds fornstora dagar och sen slänger ut bollen och hoppas på det bästa. Det finns ingen taktik, inget system förutom att lita på den individuella briljansen. Och den finns i överflöd, särskilt offensivt, men utan något mittfält, något grundmurat spelsystem och med ett försvar lika bräckligt som ett smörgåsrån så är det egentligen inte konstigt att det ser ut som det gör, synd bara att det gör så förbannat ont att se.

Nostalgi är en mäktig kraft i sportens värld och den betyder att norrmannen kommer fortsätta få sina chanser

   

Manchester United-managern Ole Gunnar Solskjaer skakar hand med Cristiano Ronaldo under Premier League-vinsten mot Tottenham Hotspur. Foto: Glyn Kirk/AFP via Getty Images

 

 

 

 

AV: Malachy Clerkin, The Irish Times, måndag 1 november, 2021

 

Fingerviftningen var magnifik, det måste man erkänna. Så fort Cristiano Ronaldos volleyskott hittade Spurs-målets låga hörn i lördags vreds kameran till Ole Gunnar Solskjaer för att fånga hans reaktion.

Man såg ingen glädjeexplosion från Manchester United-managern, inget knäglidningsfirande, inget utmanande vrål. Nix, bara en fingerviftning till ingen särskild och samtidigt till alla.

Du skulle döda en lång eftermiddag i en semiotikmodul på college genom att noga gå igenom den fingerviftningen. Vad exakt var det? En del av det var definitivt för att fira de två geniala bitarna som kombinerats vid målet - en underbar, millimeterperfekt boll från Bruno Fernandes som följdes av det där tillslaget i Ronaldo-avslutningen. Delvis måste det också ha varit en mild och för Solskjaer typisk hälsning till de tveksamma, som om han ville säga: 'det är en hyfsad kris vi befinner oss i, eh?'

Men även om det kanske hade varit förlåtligt under rådande omständigheter så behövde man bara titta på motståndarna i lördags för att reduceras till ett fnissanfall av det hela. Solskjaer kommer eller kommer inte att överleva de kommande veckorna som United-manager men oavsett hur man tittar på det kommer en svettfri överkörning av det sämsta Spurs-laget på många år troligen inte figurera så väldigt mycket bland sakerna som bestämmer utgången för honom.

Oavsett var just dina egna sympatier ligger så är Solskjaer-situationen både objektivt konstig och naket jätteunderhållande. Mel Brooks sa att tragedi är när jag skär mig i fingret. Komedi är när du ramlar ned i en kloak.

Men t o m de mest luttrade United-fansen måste skratta åt hur olyckligt det hela har blivit på Old Trafford. Och hur, på tre specifika och unika sätt, det är ett fiasko utan några paralleller i hela idrottsvärlden.

Till att börja med har för närvarande United en manager som inte är efterfrågad till något annat jobb inom den professionella fotbollen. Fundera på det - om och när de till sist sparkar Solskjaer, vad blir då hans nästa gig? Ett lag i mitten av Premier League-tabellen? Championship? Någonstans i Spanien kanske? Inget av det känns särskilt sannolikt.

 

Sentimentalitet

Kanske flyttar han tillbaka till Norge, kanske slutar han helt som manager. Man skulle inte ramla ihop i chock om han en dag kommer arbeta för United igen i någon slags ambassadörsroll. Vilket, med tanke på att han är managern som ledde laget i en 0-5-förlust hemma mot Liverpool förra veckan, säger en hel del om de tomma sentimentalitetskalorierna som tankar hela den här blandningen.

Vilket elegant för oss vidare till den andra United-specifika anomalin, nämligen att om det här var någon annan klubb eller om Solskjaer var någon annan manager, så hade det här lösts för länge sedan. Professionell fotboll brukar inte hålla på och krångla med sådant här. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Om man inte gör det får man inte använda företagspengarna till att inte göra det längre.

Solskjaer har varit Uniteds manager i nästan tre år. Ingen pokal har vunnits. Vi har inte fått se någon titeljakt. Han vann priset som Premier Leagues bästa manager i januari 2019, hans första hela månad som chef, men har sedan dess inte vunnit det någon mer gång. Ändå har han belönats inte bara en gång, utan två gånger med treårskontrakt.

Detta trots en hel lista på vad som borde vara oacceptabla uppvisningar och resultat. Det är bara att välja och vraka bland komediförlusterna som skulle ha avslutat vilken annan manager som helst. 6-1-förlusten mot Spurs i oktober förra året. 2-1-förlusten borta mot Istanbul Basaksehir en månad senare som inkluderade insläppet av det som kanske var det strukturellt mest ovärdiga målet i europeisk turneringshistoria. Spola tillbaka ännu längre och vi hittar 4-0-förlusten mot Everton i april 2019 som dödade drömmen om Champions League-kvalificering. Två gånger har de varit det överlägset mest överdådigt finansierade laget i Europa League och ändå inte varit kapabla att vinna det.

Men Solskjaer står ändå kvar. Och inte bara det, han beundras fortfarande av stora sjok av supporterskaran, t o m av dem som vill att han ska gå. Nostalgi är en så djupt mäktig drog att även om United blir krossade av City nästa helg och ridån till sist går ner så kommer Solskjaer förbli den överlägset mest populära av alla United-managers som kommit in efter Ferguson. Och det kommer han fortsätta vara ända tills någon vinner nästa titel åt dem.

Självklart är det fullt möjligt att de kommer besegra City på lördag och då kommer hela cykeln börja om igen. Detta beror på den tredje unika faktorn som gäller, nämligen det faktum att Uniteds spelare är alltför bra för att saker och ting ska bli alltför dåliga under alltför lång tid. Muskedundret man lagt ut på transfers betyder att det alltid finns en utväg. Det finns ingen annan manager inom fotbollen som skulle överleva den här sviten av resultat samtidigt som han tillåts lämna ett nyförvärv som Jadon Sancho, köpt för €85m (843,7 miljoner kr), på bänken.

 

 

Oinspirerande

Nuno Espírito Santo stod vid sidlinjen bredvid Solskjaer i lördags, en lika oinspirerande manager vars framtidsutsikter inte är ljusa. Det var en dödande match under den första halvtimmen där två lag gjorde så gott de kunde för att inte bli först med att hamna i underläge.

Men Nuno har inte Ronaldo och han har inte Bruno och han har inte Cavani. Så trots att han för en vecka sedan hade oddsen 12/1 för att bli nästa manager att få sparken då Solskjaer toppade marknaden på 7/1, så skulle du inte sätta huslånet på att Spurs-managern kommer bli kvar längre än United-mannen den här veckan, eller hur?

Allt detta sköljs ut i vad som har blivit ett väldigt United-dilemma efter Ferguson. Den initiala synden att anställa David Moyes för att Ferguson sa det istället för att rekrytera en riktig ersättare. Vinglandet till passerade bäst före-datum-versioner av Louis van Gaal och José Mourinho.

Den proustianska anställningen av Solskjaer, så doftande av de fina gamla dagarna att en ärlig bedömning av hans faktiska managerförmåga ansågs vara ett sekundärt bekymmer.

Så nu har en av de största idrottsklubbarna i hela idrottsvärlden en manager som inte kan få ett jobb någon annanstans, som är älskad av fansen trots fruktansvärda resultat och vars spelare inte är tillräckligt bra kollektivt för att vinna något, men för briljanta individuellt för att få honom sparkad.

Det är vad jag kallar komedi, Mel.