Vad fan gör han? Det är lugnt, han ska se United senare idag. Det börjar bli allt vanligare att man måste ta till kopiösa mängder alkohol för att ta sig igenom Uniteds matcher nuförtiden. Inte helt olikt tiden då vår manager hette Louis van Gaalen och jag fick mina första gråa hår i kalufsen.

 

 

Liverpool v United

Innan jag börjar haspla om dagens match måste jag bara dela med mig av det här, från den 6:e november i år, det är ren och skär världsklass och jag lyfter på min imaginära hatt inför Röda stjärnan Belgrads fans innan deras match mot scouserna i i CL:

Jag har ställt in mig på det värsta inför dagens bortamatch mot scouserna. Då slipper man bli alltför besviken när det blir så. Det är inte omöjligt att de borrar upp ett nytt kollektivt rövhål på oss och sedan misshandlar oss tills vi kommer behöva bärhjälp ut från arenan. Men någonstans långt, långt bak i huvudet finns ett litet, litet hopp om att våra dönickar plötsligt ska hitta någon form av ryggrad, förvandlas till bröderna Salming och gå ut och tysta det alltid i media lika överdrivet hajpade Anfield. Jag trodde vi skulle bli överkörda mot Chelsea, det blev vi inte och vi kunde t o m ha vunnit den matchen. Förhoppningsvis har vi mer av det i tanken idag, men jag är oerhört tveksam.

Vad jag vet är att det skulle vara roligt att ha Sky Sports idag och följa matchen genom deras bevakning. Varför då?

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579558-roy-keane-i-studion-for-liverpool-v-manchester-united-i-super-sunday/

Jag tjatar ofta om att det var bättre förr och det vidhåller jag. Den moderna toppfotbollen har utvecklats till ett vidrigt monster som mer liknar någon form av cirkus än den arbetarsport det en gång var. Jag lovar er att United har varit dåliga förut, det verkar vara svårt för många att greppa, men det har vi. Skillnaden då var att man så gott som alltid kunde lita på att spelarna visade en stolthet över att få dra på sig United-tröjan och även om de var underlägsna motståndarna så var de alltid beredda att kriga stenhårt.

Det här kan också vara svårt att greppa, men det har funnits tider då Liverpool var riktigt bra. Det fanns t o m tider då de dominerade den engelska fotbollen och även gjorde väldigt bra ifrån sig i Europa. 70- och 80-talen var sådana tidsperioder och då ska det sägas att United verkligen spelade fotboll i deras skugga. Vi var ett oerhört populärt lag med massvis av fans, men man ska inte påstå att titlarna rasade in i pokalskåpet under den tiden. Men trots de stora skillnaderna i styrkeförhållandena så hade scouserna det väldigt svårt emot oss och det var många gånger vi tog heroiska segrar mot dessa bittra rivaler från andra änden av East Lancashire Road.

Inte minst i FA-cupen 1979.

Lördagen den 31:a mars 1979 var det nästan två månader kvar tills jag föddes. Då mötte United Liverpool i en FA-cupsemifinal på Citys arena Maine Road. Scouserna var föga förvånande favoriter att nå Wembley. Det här var ett av deras riktigt stora lag. Samma säsong vann de ligan och upprepade bedriften säsongen efter. Säsongen innan hade de dessutom vunnit Europacupen, managern hette Bob Paisley och laget kryllade av stora landslagsstjärnor, eller vad sägs om dessa namn, för att välja några stycken: Alan Hansen, Emlyn Hughes, Graeme Souness och Kenny Dalglish.

Hos United fanns det dock inte alltför mycket att jubla över. Den aktuella säsongen (1978-79) slutade vi nia i ligan, managern hette Dave Sexton och han har ett rykte om sig att vara den managern som spelat den tråkigaste fotbollen i Uniteds moderna historia. Det var 12 år sedan vi senast vunnit ligan och den närmaste framgången var FA-cuptriumfen två år tidigare, då vi besegrade just Liverpool i finalen.

Tillbaka till matchen på Maine Road där Dalglish tidigt (17:e minuten) gav scouserna ledningen, men redan i den 19:e minuten svarade den tandlöse Joe Jordan med en kvittering. När sedan Brian Greenhoff gav de Röda ledningen efter 56 minuter började United hoppas. Dessvärre höll det inte hela vägen och Hansen tog med sin sena kvittering (82:a minuten) det hela till omspel i Liverpool.

 

 

Höjdpunkter från Maine Road:

Redan den 4:e april var det dags för omspelsmatchen på Goodison Park. Den tänkte jag inte berätta så mycket om, utan istället låta er njuta av Red Issues rapport från matchen:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579556-liverpool-v-man-united-1979/

Här kan ni se höjdpunkterna:

 

 

Fuskarna City

När tyska Der Spiegel kliver in och rapporterar om något, då vet man att det är på allvar och seriöst utfört. Att engelsk media i stor omfattning drar sig för att kritisera Citys ägare och deras väg till framgångar, det vet vi. Så nu fick de stå med mössan i hand och se på hur tyskarna fullständigt manglade de bittra blå med fyra briljanta artiklar.

Och snacka om att Citys "fans" stör sig på detta, det är oerhört underhållande att se dem vrida sig ur led för att försvara deras frälsare från Abu Dhabi. Jag skulle skratta ännu mer om det inte vore så förbannat tragiskt. De sjukt rika shejkerna försöker helt enkelt tvätta sina vidrigheter genom fotbollen och gällande regler inom spelet ses inte som något hinder, utan något man bara ska kringgå. Efter tyskarnas avslöjanden ska det bli oerhört intressant att se vad UEFA svarar med. Förmodligen ingenting. Det blir kanske lite böter (verkligen effektivt mot dessa fattiglappar) och ett hårt formulerat varningsbrev från ollonet Infantino.

Efter tyskarnas artiklar kom det även en annan intressant text om hur shejkerna använder arbetarsporten fotboll för att få ett bättre rykte i väst, klart läsvärt:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579555-vill-du-veta-hur-framgangsrikt-sportwashing-ar-da-ar-det-bara-att-ta-sig-en-titt-pa-manchester-city-fansen-som-agerar-cheerleaders-for-abu-dhabi/

Och här hittar ni alla fyra artiklarna från början av november från Der Spiegel:

 

Del 1:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579552-manchester-city-avslojade/

 

Del 2:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579548-manchester-city-avslojade/

Del 3:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579547-manchester-city-avslojade/

 

Del 4:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2018/12/15/11579544-manchester-city-avslojade/

 

 

Hur mycket ska man behöva stå ut med?

Igår kväll surfade jag ut på nätet för att läsa lite inför dagens match. Då möts jag först av detta:

 

 

Bara det fick mig att vilja krypa ner i bingen, dra täcket över huvudet, vakna några timmar senare och inse att allt bara var en dröm. Men nej då, det var alldeles sant. Vi accepterar med andra ord medelmåttighet och det här kan mycket väl vara en hälsning från Woodward till Mourinho gällande portugisens vilja att köpa en ny mittback i januari.

Smalling har alltså förlängt t o m juni 2022 och det finns en "möjlighet" att sedan förlänga det med ytterligare ett år. Det säger även en del om hur långt United sjunkit från fornstora dagar när man betänker att det här är Smallings nionde säsong (!) i klubben och nästa säsong har han rätt till en testimonial-match!

 

 

 

General Pogba och löjtnant Lingard

Som om det inte vore nog med nyheten om Smalling så såg jag även att det var Jesse Lingards födelsedag. Något som ollonet Pogba ville visa sina följare på sociala medier:

https://twitter.com/Devils_Latest/status/1073898659551563781

Jag vet inte var jag ska börja med den här skiten. Om ni inte visste det så fyllde alltså Lingard 26, utifrån hans agerande i videon hade jag gissat på att han var 12. Jag tycker riktigt illa om båda dessa clowner, tyvärr ser man även Rashford i videon, ok han skrattar bara med, men det kan inte vara nyttigt för honom att hänga med dessa pungpåsar. Jag vill ge anfallaren till slutet av säsongen och hoppas att han ska visa att han är mer än ett snabbt brinnande tomtebloss, men jag måste erkänna att hoppet börjar avta.

Tillbaka till Pogba och Lingard. Vilka kukhuvuden, de borde skämmas och inte vilja visa sina ansikten efter vad som har hänt på sistone, inte stoja runt som om vi toppade tabellen. De är en skam. Leverera på planen och jag kan tolerera nästan vilken nivå av sociala medier baserad idioti som helst. Jag kommer inte tycka om det, men jag kommer kunna hantera det. Men tills ni gör det råder jag er att hålla era korkade jävla danser och handskakningar privata!

 

 

EN TITT I BACKSPEGELN

 

 

Tittar här tillbaka på Uniteds senaste insatser ute på planen...

 

 

Fuskarna (B), förlust 3-1, 11/11

Innan matchen pratade de som högtidlighöll minnet av alla som dött för England i krig om att: "Fasorna från första världskriget får aldrig glömmas bort." Det är ingen risk, efter att ha sett vår insats i derbyt kändes det som att jag hade varit med nere i skyttegravarna.

 

 

Jag förstår att man ska vara allvarlig kring dessa ceremonier o.s.v., men den där trumpetaren de släppte in för att blåsa fanfar lät som mitt rövhål efter de 10 pintsen Guinness som runnit ner kvällen innan, han måste ha varit ännu mer tondöv än vad jag är, vilket i sig är en prestation.

Men jäklar vilket gap det är mellan de här två lagen alltså. Vi är så långt bakom dem att det nästan är skrämmande. Sen vet jag hur de har samlat ihop det här laget och vilken skithög till klubb de är, men jag konstaterar ändå att avståndet i kvalitet numera är gigantiskt. Vi är skitdåliga och genomsnittliga (förutom DDG) och de är väldigt bra. Det såg alla med en fungerande syn i den här matchen.

När domaren till sist blåste av matchen kändes det som att vi åkt på en riktigt rejäl överkörning. Och just då kom jag på att Kevin De Bruyne inte ens spelade för dem i det här derbyt...

När vi ändå är inne på smärtsamma konstateranden kan vi ju även ta oss en titt på vad fan det var som faktiskt hände:

- Vi fullbordade fem (5!) passningar under de första 12 minuterna (hann även ge bort bollen sex gånger), vilket kulminerade i att City nätade på ett inlägg från vänster (den sidan där Lingard skulle visa sin defensiva skicklighet genom att hjälpa Young). Trots att United hade åtta utespelare i boxen och City endast tre så var det bara tre spelare som rörde bollen i det anfallet, samtliga var klädda i blått. 1-0.

- Sista 10 minuterna: City fullbordade ungefär 259 passningar utan att en enda United-spelare kom ens i närheten av dem. Det kulminerade i att deras centrala mittfältare blev omarkerad i boxen, där han inte ens behövde göra sig fri från vår antagna defensiva centrala mittfältare, innan han satte dit bollen bakom De Gea.

- Antingen är taktiken skit, spelarna skit, eller båda!

Jag tjatar gång efter annan om bristen på tuffhet och stolthet i det här laget. Man kan vara sämre än andra lag, men när man drar på sig Uniteds tröja så ska man tamejfan kriga till sista bloddroppen där ute, varje match! Det här är förmodligen anledningen till att jag saknar Roy Keane så in i helvete mycket. Det här var för fan Manchester-derbyt och det fanns noll stridsvilja från våra dönickar. Det här är det mjukaste och mest patetiska United-laget jag kan minnas att jag har skådat under mina 30 år som Röd.

Att Mata snackade med Sterling på slutet summerade det hela. Jag ser inte vad problemet är att han tramsar runt sådär: hur är det bristande respekt? Jag skulle vilja att våra spelare drev med Citys om de kunde, och den enda anledningen att City kunde göra det var att våra skithus inte kan sätta in tacklingar som stoppar det. Om Mata och hans lagkamrater brydde sig minsta lilla hade Sterling rullat runt i smärtor och inte kunnat resa sig själv.

Jag skulle älska att få reda på vad våra spelare tränas i under veckorna mellan matcherna. Träbearbetning kanske, eller isskulptering. Vad det än är har det i alla fall ingenting med skickligheten och tekniken som krävs för att spela fotboll att göra. Vi har professionella spelare som har varit i klubben i ett årtionde och inte kan slå en passning på tio meter till rätt adress, med varken vänster eller höger fot, trots att man antar att de spenderat varje dag i deras liv med att träna på det. Jag är inte ens säker på att det är möjligt, men tydligen så är det det.

EXKLUSIVA BILDER FRÅN UNITEDS TRÄNING! VIKTIGT ATT KOMMA IN I BOXEN SNABBT!

   

 

Crystal Palace (H), 0-0, 24/11

Det är verkligen en prestation att ha spenderat de pengarna vi har hostat upp och ändå vara såhär skitdåliga. Om man tar ett steg tillbaka och bara tittar på vad som sker framför ögonen så är det bara så jävla medelmåttigt på varenda position (DDG ej medräknad här heller). Mest noterbart är den totala bristen på ansträngning och intensitet. Vi är ingenting, bara en massa tråkig, seg och osammanhängande skit. Och det värsta av allt är att det inte ens är överraskande längre, det här är vad United är nuförtiden.

Det här var fjärde gången på nio hemmamatcher som vi inte har gjort något mål. Bara det borde vara tillräckligt för skithuset Woodward att börja fundera, men icke...

 

Young Boys (H), 1-0, 27/11

Snacka om övertygande vinst mot den europeiska jätten Young Boys från Schweiz! Efter att totalt ha manglat och kört över detta stjärnfyllda lag kliver giganten Fellaini på övertid in och avgör det hela med ett (inte) korrekt mål som säkrar Uniteds plats i vårens CL-åttondelsfinaler.

Southampton (B) 2-2, 1/12

 

 

 

Ja, enda sättet att se oss nuförtiden är med kopiösa mängder alkohol, jag tackar gud och Belgien för Duvel!

 

 

 

Ni ser ju själva bilderna här ovanför på Scott McTominay och hans position vid deras frispark som de nätade på. Kan någon helt ärligt ge en vettig förklaring till detta? Jag har inte känt mig såhär förvirrad sedan Phil Jones tog våra hörnor mot QPR.

 

Efter den här matchen kom det fram nya detaljer kring hur United förbereder sig inför våra hemmamatcher. Som ni vet bor vi ju kvällen innan match på the Lowry-hotellet och det här gänget primadonnor har en ny rutin under dessa kvällar: De får besök av en frisör som fixar med spelarnas frisyrer! Vilken jävla fars, man hoppas ju att det är ett riktig dåligt skämt! Kan ni föreställa er Keane eller Stam beställa en extra trimning av rakningen kvällen innan match på spelarhotellet? Och av någon outgrundlig anledning kan jag se Pogba och Lingard vara drivande i detta. 

 

Arsenal (H) 2-2 5/12

Efter den här matchen hade vi spelat 15 ligamatcher och låg 18 poäng bakom City. Vår målskillnad: -1, Citys: +38...

 

Om man bortser från det horribla försvarsspelet (från båda lagen) var det en hyfsad atmosfär på plats och helt ok kvällsunderhållning. Jag somnade inte till en enda gång under matchen, vilket är en stor förbättring.

 

Med tanke på våra många bedrövliga insatser och att Emery fått lite fart på Arsenal så var jag övertygad om att vi skulle förlora ganska klart innan avspark.

Deras lag är helt klart ett pågående projekt och deras förbättringar den här säsongen finns där för alla att se. Men jag blev förvånad över hur begränsade de var.

Emery prioriterar helt klart att hålla i bollen men flera gånger förväntade jag mig att någon skulle utmana vårt "försvar" bara för att få se hur de passade sig hemåt istället för att någon riskerade en passning till någon som sprang in bakom (för det fanns inga som sprang), eller någon som utmanade sin ytterback. Det är som en mer förfinad version av Van Gaalens poänglösa taktik att hålla i bollen. Någon gång ibland kan man ju visa lite cojones och riskera att bli av med läderkulan.

 

Självklart kommer de sällan att ställas mot lag som spelar med ett sjumannaförsvar, men om de klättrar uppåt i tabellen måste de addera lite rejäl skicklighet och kvalitet om de någonsin ska bli ett titelhot igen, detta då det står klart att de inte har någon plan B ens när de möter ett dåligt lag som försvarar sig med många spelare.

 

 

 

Fulham (H) vinst 4-1, 8/12

Med tanke på skiten vi så ofta serveras av United nuförtiden så var det här en välbehövlig paus i all analsås Mourinho och co häller över oss Röda. Vi fick se fyra (4!) United-mål och några var riktigt högoktaniga. Ja, Fulham är pissdåliga, men det brukar inte hindra oss från att spela 0-0 eller stinka till oss en 1-0 seger.

Det lilla vi har fått se av Diogo Dalot har jag gillat. Uppenbarligen gillar han att bomba framåt längs sin kant så fort han får chansen, det ger ett bra understöd och hot i offensiven. Men jag är säker på att det kommer drillas ur honom på Carrington under de kommande veckorna.

Vidare sa Mourinho att Fred inte kan spela för att vårt försvar är så värdelöst, biten om försvaret håller jag absolut med om, men jag insåg inte att den policyn även gäller mot totala skitlag som Fulham! När fan funderar han på att använda sin nya £50m (femtio miljoner!) mittfältare då, mot det förbannade Reading i cupen eller?

Intressant att notera att vårt spel flöt på snabbare utan den där fransmannen som blev världsmästare i somras...

 

 

 

Valencia (B), förlust 2-1, 12/12

Wow, jag vet att det "bara" var Fulham sist, men det brukar inte spela någon roll när det gäller dagens United. Men jag var ärligt talat lite glad efter vår 4-1 vinst mot Londonklubben. Inte så att jag trodde att det var vändpunkten vi alla väntat på och att vi nu ska börja jaga titeln, haha, långt därifrån! Men jag var i alla fall glad över det vi fick se.

Men mot Valencia var det tillbaka till det gamla vanliga igen och det var fler än en gång som jag fick kämpa ordentligt för att ens hålla mig vaken.

Visst, vi har gått vidare från gruppspelet, något jag inte trodde vi var kapabla till när lottningen genomfördes. Och det är alltid kul att se fram emot slutspelsmatcher i Champions League. Men nuförtiden gör man det med en viss tvekan, för risken finns ju att vi stöter på någon gigant och utsätts för risken att få visa övriga världen exakt hur långt ner på fotbollens elitskala vi har sjunkit.

Jag tycker det är en självklarhet att United ska gå in till varje match med inställningen att försöka vinna. Så är det inte längre, det är jag smärtsamt medveten om, men vilken himla skillnad det hade blivit om vi hade vunnit i Spanien.

Ett sätt att uttrycka det hela på är såhär:

Så, José, om du kan besegra laget som ligger på 15:e plats i Spanien, kommer du att belönas med en lottning mot något av dessa lag:

 

Atlético Madrid, Schalke 04, Ajax, Lyon eller Roma,

istället för:

 

Borussia Dortmund, Barcelona, PSG, Porto, Bayern München eller Real Madrid.

Tror du att du kan fixa det?

Att se Romelu Lukaku "spela fotboll" den här säsongen har nästan blivit rent komiskt. Här kan ni skåda hans bollberöringar mot Valencia igen (om ni klarar av det):

 

https://twitter.com/Casper_VB/status/1072983337495605248?s=19

AV: Skysports.com, senast uppdaterad: 13/12/18, 15:53:

   

Roy Keane kommer sitta med i Sky Sports-studion under Super Sunday.

 

 

 

Roy Keane kommer sitta i Sky Sports studio under Super Sunday då hans f.d lag Manchester United åker till Anfield.

 

Keane har spelat den här matchen 21 gånger för United, vunnit nio och förlorat sju och nu kommer han sitta med och ge sin syn på rivaliteten.

Under Keanes år i klubben kämpade de ofta om titeln, men nu åker United till Liverpool för att desperat försöka hålla kontakten med de fyra första, detta medan Jurgen Klopps lag kämpar för deras första titel i högsta divisionen sedan 1990.

 

Keane kommer få sällskap av Graeme Souness och Jamie Carragher i studion, medan Gary Neville är bisittare i kommentatorsbåset under Super Sunday.

Panelen kommer även diskutera den tidiga söndagsmatchen där Arsenal reser till Southampton, även den live på Sky Sports Premier League.

FRÅN RED ISSUE, nr 62, julnumret 2002:

 

 

LIVERPOOL, 1979 OMSPEL I FA-CUPENS SEMIFINAL, GOODISON PARK

 

 

Följer nu upp förra månadens artikel om den olyckliga berättelsen om scouserna på Maine Road, detta då United begav sig till Merseyside med bävan inför massakern som troligen skulle bli av, få neutrala gav dem ens en glimt av hopp att överleva. Men vid sidan av planen såg the Red Army sina chanser som mer än goda...

 

 

Otroligt nog spelades omspelsmatchen följande onsdag, blott fyra dagar senare. Med en prestation i logistik som dagens högteknologiska biljettkontor skulle få svårt att matcha serverades och fixades över tjugotusen biljetter på i princip nolltid. Biljetter var inte svåra att få tag i, helt enkelt för att många straight-goers* inte var sugna på att åka med tanke på scousernas rykte om att sikta in sig på icke-stridande.

 *Straight-goers:Supporter som inte var ute efter att slåss eller som skulle betecknas som en slagskämpe.

 

 

Precis som du kan föreställa dig, efter scenerna i helgen var alla laddade för detta och intentionen var tydlig: Vi ska åka dit och göra ett ordentligt jobb. Med halva Goodison Park (kapacitet på runt femtiotusen under dessa himmelska dagar innan Taylors uppgörelse) reste många Röda i bilar, bussar och en hel flotta av specials*. De som var mer äventyrliga planerade att ta tåget till Lime Street.

 * Specials:Framförallt tåg, men även bussar, som klubbarna chartrade för att ta fansen till bortamatcherna i England, väldigt vanligt på 1970- och 1980-talet, finns knappt nu längre.

 

 

Jag kom inte till stationen i tid för att åka med grabbarna på det tåget, därför fick jag arrangera resan på ett annat sätt och fick inte bevittna firmans äventyr på plats innan matchen. Räcker att säga att vi gjorde ett mycket bättre jobb än vad de hade gjort. På tåget, klev av vid Lime Street och letade efter bråk, ville ha det, fick det och bjöd på en bra uppvisning. Motståndet bestod inte enbart av Liverpool heller, detta då varje scouser, av vilken nyans han nu tillhörde, som aspirerade på att vara någon slags rackare var ute, så det fanns ett visst motstånd.

 

 

Tågen var längre på den här tiden och fina femtonhundra Röda anlände till Lime Street på direkt efterföljande tåg med endast en tanke i deras huvuden. Med tanke på vad som hade hänt på lördagen, fanns det ingen benägenhet att gå ut och dricka men pressbevakningen hade varit så hysterisk att polisnärvaron var ganska kraftig, och efter ett tag samlades United ihop och marscherades uppför Scotland Road mot arenan.

 

 

Trots det ökade antalet poliser påminde det på många sätt om eskorten till Maine Road. En incident långt fram drog till sig polisens uppmärksamhet vilket tillät aktioner där bak och så vidare. Den största skillnaden var såklart att United var riktigt sugna på det här och utnyttjade även tillfällena att bryta sig ur eskorten och ge sig på scouserna. Och det fanns många att välja på då det var ett liknande antal hemmasupportrar som från lördagens match. Så det blev varierande nivåer av händelser hela vägen från centrum till arenan men från alla vittnesmål hamnade United aldrig under någon riktig press. Vid arenan höll polisen vad som nu var omkring tvåtusen Röda mot the Park End under kanske en timme. Beröm till scouserna, för de gjorde seriösa försök att bryta sig igenom och ta för sig, men allt var för tajt kontrollerat och inget allvarligt hände.

 

 

Sedan plockade polisen in Uniteds specials, men även det var alltför välorganiserat. De hade stoppat tågen vid Edge Hill och sedan bussat dem från stationen. Dessa bussar attackerades snart nog, men många ombord var galningar som klev av och tog för sig. Den här nya situationen förvånade polisen och då de agerade för att kväsa det nya utbrottet, tunnade det ut antalet av de som befann sig vid the Park End. Detta gjorde att Uniteds riktiga mobb tog sig ut på gatorna runt Goodison. Nu uppstod ett rejält blodbad, scousers jagades på gatorna vid the Main Stand och överallt small det. Under en halvtimme fanns det ingenting som ens liknade poliskontroll gällande situationen och ett rejält vansinne pågick. Tro inte att det bara var enkelriktat, så var inte alls fallet. Det viktiga var att det drog igång ordentligt. Det gjorde det inte i Manchester; det var bara en enkelriktad flodvåg.

 

 

Ett allvarligt blodbad

Till sist fick polisen ordning på saker och ting och backade United runt till deras vändkors och började kasta in dem vilket ledde till slutet på det kapitlet. Men er ödmjuka berättare inledde precis en intressant kväll i slummen.

 

 

Av anledningar som jag inte kommer gå in på hade jag och min kompis inte lyckats ta oss in till stan i tid för att hinna med de andra på tåget, och efter lite panik fick vi lift med tre grabbar vi kände som var riktiga och hyggliga halsduksbärande United-fans. Såhär i efterhand är det bara att konstatera att vi inte kunde ha parkerat på ett värre ställe, men vi lämnade bilen på den stora parkeringen bakom Anfield. Uniteds bussar var den kvällen dubbelparkerade hela vägen därifrån till trafikljusen nära framsidan av Goodison Park. Några av bussarna hade åkt på alla möjliga sorters skador, sönderslagna rutor och liknande saker, och många Röda hade attackerats enligt scouse-traditionen.

 

 

Vi anlände sent, parkerade klockan tjugo i åtta. När vi klev ur bilen kunde vi höra publiken vråla. När vi gick ner till arenan stoppade en snut oss. "Lyssna grabbar, jag försöker inte säga åt er vad ni ska göra, men när ni kommer ner dit är det runt femhundra scousers utanför utan en enda biljett. De drar bara omkring på gatorna och jag ser på de där halsdukarna vilka ni hejar på och det är bara ett litet råd: Ta av er dem."

 

 

De bestämde sig för att ta av sig dem, detta då han inte sade det för att verka märkvärdig. Vi kom fram till trafikljusen där man kommer fram till den tvåfiliga vägen när en kille kom ut ur grinden från parken och körde den vanliga scouse-grejen. "You got the time mate?" Man gör en del galna saker när man är arton och jag erbjuder ingen förklaring för vad som i efterhand inte var den smartaste aktionen. Vi borde ha fortsatt och tänkt på vad bängen hade sagt om de hundratals scouserna, men nej. "Jag försöker inte vara lustig, men om du vill veta om vi är Man United, så är vi det." PANG. Med en rejäl smäll hade jag sänkt honom. Det var ingen populär aktion bland mina följeslagare. Han slog i backen som en säck potatis, och en annan ung scouser kom flygande ut ur mörkret bara för att få ta emot en skallning och därefter sjunka ihop.

 

 

Den första grabben var tillbaka uppe på fötterna nu utan någon som helst skräck i ansiktet. Han var helt klart sugen på att ta för sig och jag minns orden än idag som om det skedde igår. Tjock scouse-accent: "You fuckin' blew it." Jag kan se rocken han hade på sig och allt. Sedan skriker han "There's five fucking Mancs here" och ut ur den parken kommer närmare femtio stycken flygande genom grinden, de såg ut som en skock blodhundar. Jag minns att en av oss sade "Oh my God we're gonna die."

 

 

Det är fem fucking Mancs här

Vi delade upp oss och sprang. De tre straights stack åt ett håll, min polare och jag åt ett annat. Det är otroligt hur rädsla kan ge dig vingar för jag svär på att det inte går att klättra över staketet han nästan hoppade över på ett försök. Det finns fortfarande där i början av Bullens Road och jag svär på att om jag tog med dig för att titta på det så hade du satt dina livsbesparingar på att det skulle vara omöjligt att klättra över. Han landade bland alla tv-teamen som skulle bevaka höjdpunkterna. Så där var jag, ensam med gud vet hur många scousers som jagade mig, jag hörde skrik framför mig och såg ungar som flög ut ur mörkret för att ge sig på mig. Jag slog ner en och sprang bokstavligt talat över en annan och det var ingen bra situation. Efter en stund av detta slutade det med att jag klättrade över en mur och gömde mig i en trädgård vid ett hus bakom The Stanley-puben. Jag kunde höra dem jaga runt och leta efter mig, jag funderade på om någon i lokalbefolkningen såg mig genom något fönster och skulle vara Manc-vänlig eller om de skulle avslöja mig.

 

 

De hittade mig inte, trots att de gick förbi på andra sidan muren och till sist dog det ut. Men tiden hade runnit iväg och jag var orolig att de hade stängt vändkorsen. Det sista jag ville var att missa matchen. Försnacket hade varit massivt. Alla avskrev United. Det här var det storslagna Liverpool-laget; om vi hade haft en chans så var det i Manchester; att vi släppte tillbaka dem in på Maine Road hade förseglat vårt öde etc etc. När jag gick tillbaka till arenan stötte jag såklart på en av de straight going grabbarna, så vi gick tillsammans mot Bullens Road. Efter att ha gått en bit fick vi syn på samma grabbar igen, de stod och hängde efter vägen. De skrek han är där, han är där och jag visste att de menade mig och inte han för det var jag som hade sårat några av dem, så alla kom farande mot oss. Turligt nog stod en snut i hörnet och vi gjorde det enda vettiga och kastade oss in rakt bakom honom.

 

 

Det fanns ingenting annat att göra. Händiga gossar eller inte, odds på 25-1 är till för den här världens Bruce Lees och det kom dessutom fler hela tiden. Den här skocken med Mickeys* hotade faktiskt den här polisen, "flytta på dig eller du åker också på stryk". I ett av dessa himlasända ögonblick valde kavalleriet precis det ögonblicket för att komma runt hörnet och rädda oss i form av ett par ridande polismän. De läste av situationen och fick scouserna att backa en bit. Mobben växte hela tiden men det var inte långt kvar till vändkorsen, så de instruerade oss att huka oss så långt ner under hästarna som möjligt och sen skapade de en väg igenom för oss. Så vi gick där med en häst på var sida om oss medan mobben med scousers försökte dra ut oss. Vi var rejält utsatta där, men vi höll oss lugna och fick känna tillfredsställelse när jag armbågade en som försökte dra ut mig tillbaka från vändkorset.

 

 

Alla tog sig in till matchen på ett eller annat sätt

Så efter de längsta tio minuterna i mitt liv var jag på matchen. Några där inne var utrustade med en pint (en annan relik från de fina dagarna) att ta med sig upp på ståplatsläktarna. Alla tog sig in till matchen på ett eller annat sätt. Vidare ut på läktarna och det var dags att suga i sig en fantastisk atmosfär. Den var t.o.m bättre än den på Maine Road. Det kan ha varit så för att det här var en kvällsmatch, med hela strålkastareffekten. Liverpool spelade i den där helgula ansamlingen, medan vi bar det alltid lika klassiska vita adidas-bortastället med tre ränder på. Kontrasten var perfekt mot planen; det såg helt enkelt klockrent ut. Sätt det på en arena innan Taylors dom med ståplatsläktare och det rockade. Jag måste säga att under åttio minuter av den matchen pulveriserade Liverpool oss. De fullständigt misshandlade oss över hela planen, men välsigna Gary Bailey, han spelade en av sitt livs bästa matcher. Ingenting, ingenting alls skulle gå förbi honom den kvällen. Men det kändes inte så då, för i och med varje chans kändes det som att Liverpool måste göra mål.

 

 

Med tio minuter kvar att spela drog Gary Bailey iväg bollen framåt. Joe Jordan fick huvudet på den och skarvade den vidare till Mickey Thomas. Man kunde se det hända i slow motion. Det var självklart vart Mickey Thomas skulle göra av bollen och av någon anledning hade inte Liverpool Jimmy Greenhoff markerad. Bollen lyftes in och studsade en gång innan den hamnade perfekt för Greenhoff att nicka in som om det hade mätts på centimetern.

   

 

 

 

Jag hade sett oss vinna Cupfinalen '77, jag hade sett oss vinna andra massiva matcher men ingenting, ingenting i hela min United-upplevelse, inklusive Barca '99, kan jämföras med jublet hos United-fansen när den bollen gick in. Alla bara exploderade. Det var så högt att hörseln inte riktigt förstod vad som hände. Det är något som förmodligen aldrig kommer få ses eller höras på en fotbollsmatch igen. Laget kastade ut sina tröjor i folkmassan efter matchen; det var ett av de bästa United-ögonblicken någonsin. Slutet på finalen passade inte ihop med vad som hade hänt innan den.

 

 

Hursomhelst, matchen vunnen och nu handlade det om att kliva tillbaka ut i kvällen. Så fort man kände den kalla kvällsluften kunde man höra ljudet av trubbel då Manc straight goers plockades både högt och lågt. Firman hade utsett ena änden av Bullens Road som samlingspunkt och runt tusen personer samlades där riktigt fort. Det var en ständig ström av nytillkomna på sidorna då vi koncentrerade våra styrkor, men hela tiden förstärktes United.

 

 

Så fort det såg ut som om alla som skulle vara där var på plats rörde sig firman tillbaka ner mot Scotty Road och in mot centrala Liverpool. Det hände konstant något i ytterkanterna då små firmor med scousers dök upp från parken och från sidogatorna. Men inga av dessa överfall utvecklades till någon utdragen kontakt, trots att det måste ha funnits ett par tusen scousers i närheten av Uniteds huvudsakliga mobb. Det var helt briljant. Det var kväll, minimalt med poliser, en firma som inte viker sig för någon, scousers att plocka. Det fanns en underliggande fara för att bli knivstucken, men då var du tvungen att ha otur. Några grabbar fick sina rockar sönderskurna, men det uppstod inga riktiga skador.

 

 

Längre in i stan, och det var dags för den andra sinnessjuka aktionen den kvällen. Efter att ha rest med de andra grabbarna i bilen på vägen dit var jag tvungen att gå och kolla till dem. Jag visste att den bilparkeringen skulle vara en måltavla för en mobb scousers som inte gillade tanken på seriöst motstånd. Inte för att jag skulle kunna hålla tillbaka tidvattenvågen ensam, men vi var där tillsammans. Så jag sa till mina polare att jag var tvungen att gå tillbaka, och flera av dem varnade att jag tog en enorm risk genom att gå tillbaka på egen hand. De infödda var på alla sidor nu, så det spelade ingen roll från vilket håll jag gled ut ur firman, jag skulle få gå genom några scousers ändå. Men regler är regler. Bara några sekunder efter att jag hade glidit in på en sidogata steg jublet bakom mig och det drog till sig uppmärksamheten. Ska även nämna att United komfortabelt höll ihop hela vägen in till stan och sedan vidare runt Lime Street.

 

 

Jag tog mig försiktigt fram och runt ett kvarter och kom ut på den stora vägen mot jättevågen. Det var bara scousers nu men jag kan bara anta att jag i deras ögon gick fel väg för att kunna vara en Manc. Så jag kom till arenan utan några problem . Då jag gick förbi kyrkogården sprang jag in i grabben som hade gått in med mig under polishästarna. Han såg riktigt orolig ut. "Är du ok?" "Du skulle inte tro det. Det har varit ett fucking blodbad längre upp på gatan, kan du höra det?" Absolut, man kunde höra vrålen, men därifrån lät det som de kom ganska långt bort ifrån. "Jag har just gått upp till den där bilparkeringen och man kan inte ens komma i närheten av den. Det måste vara femhundra scousers där som ger sig på allt och alla, de har t.o.m smashat sönder några bilar till småbitar. Det bästa är att det nästan inte finns någon polis där då alla har följt efter mobben in mot centrum."

 

 

Det var som om någon hade ringt i klockan. Rond ett

Men vi hade inget val. Det var antingen gå till bilparkeringen eller stanna i Liverpool, vilket inte var något alternativ ens i de bästa av tider. När vi närmade oss bilparkeringen stod det dussintals scousers och kollade av alla som gick förbi. En av dem såg oss, vi såg honom ge oss fiendeblicken. Vi visste att de skulle kliva ut framför oss men vi fortsatte gå, precis som dem. "Jag behöver inte ens fråga er Mancs om ni är United." De var en skrämmande grupp, det måste sägas.

 

 

En av dem, som inte såg ut att vara äldre än arton, hade inga framtänder och såg ut att ha slagits till döden sedan tidig barndom. Det såg inte bra ut, men det fanns en ljuspunkt. Den där sjysta grabben som jag var med var inte intresserad av aggrot, han var ett fotbollsfan. Han var även en hård amatörboxare. Han var lite äldre än mig och alla dessa grabbar. En stöddig Mickey* tog tag i hans jacka och drog ner dragkedjan, vilket avslöjade hans undangömda randiga halsduk. Han tittade på mig och det var som om någon precis hade ringt i gonggongen. Rond ett. Pang. Killen som först klev ut ligger ner, helt knockad. I samma rörelse som den första sänktes med en höger sänks det tandlösa djuret med en vänsterkrok. Ren kvalitet. Han gick också i backen.

 

 

Vi fnittrade trots svårigheterna i situationen för det var två bländande smällar. Sen kom resten och vi hörde någon skrika "De är Mancs". Vår enda tanke var att ta oss in i parken. Det var kanske inget ställe man ville fastna på, men där har man åtminstone chansen att skaka av sig dem. Vi delade upp oss och allt jag kunde höra i mörkret var skriken då de letade, än en gång förgäves. Jag kunde även höra vad som pågick vid den där bilparkeringen några hundra meter bort och det lät inte bra.

 

 

Jag gjorde mig av med de alla och hamnade stående mot en mur. Om jag hade varit på andra sidan hade jag tittat på Anfield. Jag var andfådd. Någon minut senare dök en kille i 35-årsåldern upp, och han var enorm. 6'4" (193 cm) eller något. På bred scouse-dialekt säger han "Hallå där kompis, är du ok?" "Kolla, jag ska vara ärlig mot dig, jag har ingen ork kvar i mig. Om du ska klappa till mig, så klappa till mig bara." "Vad snackar du om?" "Men du är ju en scouser." "Jag har bara kommit ut för att kila ner till spritbutiken, jag är inte intresserad av fotboll." Jag återberättade kvällens händelser och i ett av de mer surrealistiska ögonblicken i min fotbollsexistens slutade det med att jag eskorterades till bilparkeringen av en vänlig jätte som var scouser. Hur galet är inte det?

 

 

Vid slutet av bilparkeringen skickade jag iväg honom, för då var han verkligen mitt i eldlinjen. Blodbadet pågår fortfarande. Precis när vi kom dit hoppade en kille upp på en bils motorhuv och skrek så högt han bara kunde: "Stationen, stationen, alla tar sig till stationen."

 

 

Så ena minuten är det femhundra som jagar eftersläntrare, nästa minut är bara en scen av total förstörelse. Ambulanser, sönderslagna bilar, fans som får vård och jag menar sjysta riktiga United-fans, inte galningar, eller huliganer. Vi hade tur, bilen vi reste dit i var inte skadad. Då jag stod där och letade efter mina kompanjoner rullade min polare ut från under bilen, där hade han spenderat en halvtimme till ett ljudspår av skrik och sönderslagna fönster.

 

 

Då faran flyttat sig var det otroligt hur snabbt folk dök upp och varifrån de kom. Vi hoppade alla in i bilen och mot allt förnuft körde vi in mot stan för att se hur det gick för firman. Vi körde förbi firman med scousers som hade terroriserat bilparkeringen och för att ha lite kul stannade vi precis framför dem med motorn igång och gav de ett stort "kom igen då" innan vi kastade oss in i bilen och lämnade en ursinnig mobb bakom oss.

 

 

Jobbet utfört, tillbaka till bilen och åka hem

Vi parkerade bakom the Adelphi och smög över till Lime Street för att se vad som hade hänt. United var fortfarande där. Några hade fått sig ett par smällar, men det var inte konstigt, vi hade tagit oss an Liverpools drägg och vandrat som vi ville genom deras stad. Ingen elegans tappad, ingen ära förlorad. Jobbet gjort, det var dags att gå tillbaka till bilen och åka hem. Det var inte förrän på vägen tillbaka som det sjönk in vilket enormt resultat det var, att slå ut det Liverpool-laget ur en semifinal. T.o.m idag, när jag ser det på video, att se den där bollen hamna i nätet och the Park End explodera, det var kolossalt. Det är synd, men dessa dagar kommer aldrig att komma igen.

Få städer har en så stolta traditioner att bekämpa orättvisor som Manchester - men kraften i stamtänket har manipulerats

  Ägarskapet av Manchester City har inneburit många fördelar för shejk Mansour och Abu Dhabi. (Getty Images)

 

 

 

 

 

AV: Tim Wigmore, i News, fredag 30 november, 2018:

 

 

"AD/FAE-sårbarheter: bögar, rikedom, kvinnor, Israel". Det kunde man läsa i ett e-mejl skickat av Simon Pearce, en Manchester City-direktör, den 5 maj 2013. Pearce diskuterade då huruvida New York City Football Club - en medlem av the City Football Group, paraplygruppen som äger Man City och andra lag - skulle kunna flytta in på den arenan de föredrog, i Queens, eller om de skulle hitta någon annan plats istället. 

 

 

Det kändes som ett inte alltför stort bekymmer. Men inom den moderna idrotten är det sällan så enkelt. Pearces e-mejl till Martin Edelman och Ferran Soriano, seniora personer inom CFG (Soriano är Man Citys vd), visade hur CFG fruktade att debatten om New York Citys arena skulle leda till diskussioner gällande en obekväm terräng för Man Citys ägare. Som t. ex Abu Dhabis förbud mot homosexualitet, landets obscena rikedomar och ojämlikhet samt hinder mot kvinnors rättigheter.

 

 

Det var en sak för många fler än bara de som är involverade i CFG. Pearce, som även är Abu Dhabis chef för strategisk kommunikation, vidarebefordrade e-mejlet med dessa sårbarheter till Yousef Al-Otaiba, FAE:s ambassadör i USA.

 

 

E-mejl-utbytet illustrerade hur sammanflätade City Football Group och Abu Dhabi är - vilket inte borde komma som någon överraskning, med tanke på att shejk Mansour, ägare av Man City och CFG, är ställföreträdande premiärminister i FAE.

 

 

Läxor från historien

   

1936 års OS i nazityskland (Getty Images)

 

 

Sportwashing är ett av de trendigaste orden 2018, det nämndes t o m av the Oxford Dictionary nyligen. Enkelt uttryckt är sportwashing "oerhörda förbrytare mot de mänskliga rättigheterna som använder sport för att skrubba bort deras hemska brott mot de mänskliga rättigheterna," säger Minky Worden, direktör för globala initiativ hos Human Rights Watch.

 

 

Det är ingenting nytt. Det hände i Berlin-OS 1936, fotbolls-VM inför Argentinas juntaregim 1978 och apartheid i Sydafrika försökte hela tiden få idrottslag att turnera i landet och därmed bevara ett sken av att allt var normalt där. Och det har fortsatt med Kina, Ryssland och Qatar som värdar för OS eller fotbolls-VM. Alla dessa regimer lånar bara från de ursprungliga mästarna: antikens Rom använde "bröd och cirkusar" för att distrahera massorna.

 

 

Men sportwashingen vi ser nu utgör "något helt annat," säger Simon Chadwick från universitetet i Salford. Tidigare användes sport för att ge mordiska regimer ett sken av styrka och prestige. Nu använder regimer klubbar som verktyg för att promota deras stater, vilket är anledningen till att New York Citys hemmaarena ansågs vara ett bekymmer för FAE:s ambassadör i USA.

 

 

Regimer använder även klubbar för att dölja identiteten. I Pearces ökända e-mejl från 2013 noterar han ett problem med CFG:s flytt till Queens, vilket kan hjälpa till att förklara varför New York City till sist valde en annan plats: "ägarskapsgrupp redan identifierad av media, politiker, samhället som AD och inte som City Football Group". Detta pekar på att ett mål för CFG var att förhindra att ägarskapet av de olika lagen så starkt förknippas med Abu Dhabi - och Man Citys egentliga ägare, shejk Mansour. Att vara ägda av CFG skulle göra raden av klubbar över hela världen som drar nytta av Mansours investeringar mindre tydligt associerade med Abu Dhabi. Och det skulle i sin tur göra obekväma undersökningar av dessa sårbarheter mindre troliga.

 

 

Ryktestvätt

   

Manchester City-spelare firar deras Premier League-triumf 2018 (Getty Images)

 

 

 

Försöken att inte associera Abu Dhabi alltför starkt med Man City reser frågan vad Mansour och hans kollegor i Abu Dhabi får ut av Man City och resten av CFG. Är svaret mycket? Involvering i Man City tillåter Abu Dhabi att ryktestvätta sig, förklarar Nick McGeehan, en självständig mänskliga rättigheter-researcher som jobbar med gulfstaterna. Siktet är inställt på att skapa en ny image - med Abu Dhabi mest associerat med en av världens bästa fotbollsklubbar, inte deras tortyrfacit. "De verkar ha lyckats stänga på och av associationen som och när det passar dem," observerar McGeehan.

 

 

CFG:s värde för Abu Dhabi ligger mycket djupare. "Det öppnar upp andra kommersiella investeringsmöjligheter," säger McGeehan. "Att äga fotbollsklubbar tillåter dem att utveckla närstående politiska och ekonomiska länkar till väldigt viktiga personer." Det är ingen tillfällighet att Abu Dhabis investering i Man City, precis som Qatars investering i Paris St-Germain, har kommit då gulfekonomierna försöker hitta nya inkomstkällor än de krympande olje- och gasförråden. Abu Dhabis investeringar har även förstärkt banden med Kina - CMC, ett kinesiskt konsortium, köpte en 13-procentig andel i CFG 2015.

 

 

För deras miljoner har Abu Dhabi även fått tusentals obetalda cheerleaders. Få brittiska städer har så stolta traditioner gällande kamp mot orättvisor som Manchester, vilket 200-årsdagen av Peterloo-massakern är en påminnelse om. Men Man City-fansen har spenderat betydligt mer tid med att skälla ut UEFA - de buar ut deras signaturmelodi under Champions League-kvällarna p.g.a UEFA.s fräckhet att ha delat ut milda sanktioner mot klubben för att de så tydligt brutit mot Financial Fair Play-reglerna - än att attackera brotten mot de mänskliga rättigheterna som deras ägares stat gör sig skyldiga till. Kraften i stamtänket har manipulerats för att stötta en regim som inte klarar av att leva upp till en grundläggande standard för mänskliga rättigheter.

 

 

Det är såhär framgångsrik sportwashing ser ut. "När sportwashing fungerar bra har det en positiv inverkan på människors kognition och uppträdande," säger Simon Chadwick från universitetet i Salford. "Vi börjar tänka annorlunda, våra attityder utvecklas fördelaktigt och sedan börjar vi uppträda mer positivt mot den påstådda sportwasharen."

 

 

Fungerar sportwashing alltid?

   

Fansen kan leda vägen i kampen emot sportwashing (Getty Images)

 

 

 

Under de senaste 12 månaderna har det skett ett distinkt skifte; lönsamhetsanalysen av Abu Dhabis involvering i fotbollen har blivit mindre gynnsam. McGeehan skrev en inflytelserik artikel förra året - ett motgift mot den städade versionen av Man City som presenteras i Amazon-dokumentären - som sedan har följts av Der Spiegels nya runda av avslöjanden om Man City och hur de har brutit mot FFP betydligt mer än vi redan visste. Matthew Hedges-fallet har också lett till nya undersökningar av Abu Dhabi och FAE.

 

 

Så FAE:s regim har blivit en ständigt växande del av det bredare samtalet som omger CFG. Detta pekar i sin tur på att sportwashing inte alltid behöver fungera - även om McGeehan är orubblig när han menar att Man City-projektet ändå har gett fler fördelar än problem för Abu Dhabi.

 

 

På en nivå är det omöjligt att förhindra att sport utnyttjas på det här sättet, så komplicerade är de ekonomiska nätverken som sammanlänkar kapital från de värsta regimerna till resten av världen. Men ändå kan sportwashing kanske inte utrotas, men åtminstone tyglas.

 

 

"Spelet som helhet och klubbarna måste skyddas bättre - det betyder regeringsregler och genuina lämplighetstest," säger McGeehan. Tillsammans med dessa reformer skulle fansgrupper - inklusive the Football Supporters' Federation - kunna kräva ordentliga skyddsåtgärder gällande varifrån ägarnas pengar kommer, och kanske kan man organisera bojkotter mot besök av lag finansierade av de som trampar på mänskliga rättigheter.

 

 

Abu Dhabis "sårbarheter" är många och djupgående, precis som Pearces e-mejl noterade. Det är inte oundvikligt att de, och andra regimer, kan fortsätta inhämtningen av stora fördelar från sporten. Men utan meningsfulla förändringar - från spelets myndigheter, regeringen, media och, framförallt, fansen själva - kommer ägarskap av de bästa fotbollsklubbarna i världen förbli brödet och cirkusen i vår tid.

Kapitel 1: Tänjer på reglerna till tonerna av miljontals pund

 

 

I flera år har fotbollsklubben Manchester City häftigt förnekat att deras ägare, shejken av Abu Dhabi, bröt mot några finansiella regler. Men interna e-mejl berättar en annan historia, tillhandahåller bevis på antedaterade kontrakt, illusoriska sponsorbetalningar och nonchalanta, "Vi kan göra vad vi vill", affärsmetoder. Av DER SPIEGEL-personal

   

Manchester City-ägaren shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan. Getty Images/Benedikt Rugar/DER SPIEGEL

 

 

 

 

DER SPIEGEL, måndag 5 november, 2018:

 

 

T.o.m för så länge sedan som 1880, när Anna Connell, dottern till en kyrkoherde, grundade en fotbollsklubb i Manchester med målet att hålla de arbetslösa och vanliga arbetare borta från alkoholen, styrde Al Nahyan-familjen Abu Dhabi. Klanen med kamelskötare och pärlfiskare bodde i hem av lertegel nedanför palmbladen - och man kan bara anta att under flera av de påföljande årtiondena var blotta tanken på fotbollsspelare i himmelsblå tröjor lika främmande för dem som ökenhettan var för Mancunian-människorna. Men 128 år senare, i september 2008 hittade Englands "Huvudstad i norr" och Al-Nahyans, som med tiden hade blivit en oljedynasti värd flera miljarder dollar, varandra. Och konsekvenserna har blivit dramatiska.

 

 

Den en gång i tiden mediokra klubben från östra Manchester är för närvarande det bästa laget  i Premier League, en glittrande produkt som har blivit fantastisk reklam för Abu Dhabi. Eleganta strateger som Kevin De Bruyne och Ilkay Gündogan spelar för laget, tillsammans med den elektriska Leroy Sané, allt detta under ledarskapet från den kanske bäste tränaren i hela världen, Pep Guardiola. Det är en sanslös framgångssaga.

 

 

Men dokument som gjorts tillgängliga av visselblåsarplattformen Football Leaks avslöjar nu de smutsiga tricken bakom lagets framgångar.

 

 

Klubbägarna från Abu Dhabi har introducerat en ny era av Manchesterkapitalism. Ordet refererar från början till den perioden i den industriella revolutionen när företag var hänsynslösa och inte accepterade några regleringar överhuvudtaget. Men det fungerar även på världsfotbollen: Sedan shejken av Abu Dhabi köpte klubben har Manchester City lyckats fuska sig upp till toppnivån av den europeiska fotbollen och skapa ett globalt, oerhört lönsamt fotbollsimperium, samtidigt som de ignorerat regler på vägen dit. Klubbens nyfunna framgångar är rotade i lögner.

 

 

Den sanna berättelsen om Citys klättring handlar om politiskt inflytande och ekonomisk okänslighet. Och det påverkar alla som vill förstå den moderna fotbollen som affärsverksamhet.

 

 

Kapitel 1: Den fuskande shejken

"Aguueeerrooooooo!" Ett namn, ett utdraget skrik. En ikon. Varje Manchester City-fan är intimt bekant med detta skrik, utropat av kommentatorn Martin Tyler den 13 maj, 2012. Varje "Cityzen" vet var de var i det precisa ögonblicket, 93 minuter och 20 sekunder efter att matchen hade börjat, under matchens sista sekunder, säsongens sista sekunder. Man City behövde en seger för att vinna Premier League för första gången på 44 år.

 

 

Men deras motståndare, nedflyttningskandidaten Queens Park Rangers, hade tagit ledningen. Det såg ut som om att säsongen skulle sluta som så många andra tidigare hade gjort, med att Manchester Citys rivaler på andra sidan staden, Manchester United, än en gång skulle vinna ligatiteln. Sedan nickade Edin Dzeko in bollen efter 91 minuter och 14 sekunder, oavgjort. Bara två minuter senare hamrade Aguueeerrooooooo in bollen i målet och gav sitt lag ligapokalen.

 

 

Dessa 126 sekunder av övertidsfotboll är en del av klubbens känslosamma grundmyt, ett lag ägt av shejker från Abu Dhabi som inte längre skulle behandla mästerskapet som det elektriska undantaget, utan som en tillfredsställande regelbunden händelse. För Man City-fansen var ligamästerskapet ett fotbollsmirakel, men för klubbens kritiker var det bara en fråga om tid. Dessa belackare har sedan länge tyckt att Mansour bin Zayed Al Nahyans investeringar i klubben, och transferrekordsummorna som han sedan sitt intåg har pulveriserat, representerar en förvrängning av tävlandets principer. En stat som blivit rik på olja står bakom laget, säger de, och tillägger att deras sponsorkontrakt inte är något annat än en smygväg för Abu Dhabi-pengar att flyta in i klubben. Manchester Citys exekutiva direktörer har konsekvent avfärdat dessa påståenden.

 

 

Man City spelar på Etihad Stadium och även lagets tröjor är sponsrade av Etihad. Abu Dhabi-flygbolaget leds av Mansours halvbror. Abu Dhabis telekommunikationsföretag Etisalat och landets turistmyndighet sponsrar också klubben, samma sak gäller Abu Dhabi-investeringsfirman Aabar, som äger andelar i UniCredit och Virgin Galactic.

 

 

Engelsk fotboll har aldrig sett investeringar av den här storleken. Och de sanna siffrorna i en intern analys sammanställd av klubbens ledning är explosiv. De kommer från ett dokument med namnet "Sammanfattning av ägarinvesteringar" daterade till den 10 maj, 2012, tre dagar innan Sergio Agüeros avgörande mål. Vid den tiden hade ledarskapet som Mansour installerade bara varit med klubben i tre år och åtta månader - och de beräknade att ägaren från Abu Dhabi redan hade investerat 1,1 miljarder pund (13,8 miljarder kr) i klubben. En del av dokumentet är extra anmärkningsvärt. Den delen har följande rubrik: "Tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal."

 

 

"Tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal": Det här interna dokumentet visar hur mycket pengar klubbägaren hade investerat i City under perioden fram till maj 2012.

 

 

För att förklara vad det är måste vi återvända till "Aguueeerrooooooo," till lagets återfödelse. På läktarna fällde vuxna män tårar, medan spelarna ute på planen bildade en stor himmelsblå hög. På sidlinjen jublade en 47-årig man i kostym tillsammans med laget, senare drog han en italiensk flagga runt sig: tränaren Roberto Mancini, som hade vunnit det italienska ligamästerskapet tre gånger, italienska cupen fyra gånger och introducerat fyra nyförvärv för många miljoner pund i Manchester Citys lag vid starten på mästerskapssäsongen. En av dem var Agüero.

 

 

Mancini hade gett City deras första titel på nästan ett halvt århundrade. Men snart skulle han falla offer för sin chefs ambitioner: Endast ett år senare hade Mancini fått sparken då laget visade sig inkapabelt att försvara titeln. Det är tydligen den logiken ägaren jobbar efter: Om det inte fungerar, måste det bytas ut. Men det fanns även ett nytt problem: de nyligen introducerade Financial Fair Play-reglerna (FFP) etablerade av UEFA, ett antal budgetbestämmelser som började gälla bara några veckor efter det att Mancini fått gå. Först och främst vill det europeiska fotbollsförbundet se till så att klubbarna inte drog på sig för stora skulder och gled in i konkursrisker. För det andra var UEFA bekymrade gällande konkurrensen i de europeiska fotbollsligorna. De ville förbjuda klubbar att spendera mer än vad de drog in.

 

 

Men City befann sig i farozonen för att bryta mot exakt det fastställandet. "Vi kommer ha ett underskott på 9,9m pund (124,8m kr) när det gäller UEFA:s FFP den här säsongen," skrev Man Citys finanschef Jorge Chumillas i ett internt e-mejl. "Underskottet beror på RM (referens till Roberto Mancini) uppsägningen. Jag tror att den enda lösningen som återstår är ytterligare en summa AD (Abu Dhabi) sponsorintäkter som kan fylla det gapet."

 

 

I det mejlet avslöjade Chumillas i grund och botten att hans klubb gör affärer på ett lite annat sätt än vanliga fotbollsklubbar. Normalt sett ser fotbollens affärsverksamhet ut såhär: Spelarna spelar framgångsrik fotboll, attraherar en växande publik, lagets matcher visas på tv och potentiella sponsorer får upp ett intresse. Dessa sponsorer skriver på kontrakt med laget och förpliktar sig att betala en förutbestämd summa för privilegiet att sponsra klubben. Pengarna blir en del av lagets budget för säsongen och kan användas till att köpa spelare, betala agentavgifter eller sköta om gräset på planen. När lagets planer inte går ihop, eller när de plötsligt måste spendera mer än de räknat med i affärsplanen, visar klubben upp en förlust i slutet av säsongen och måste skära ner kostnaderna.

 

 

Men Manchester City är ingen normal klubb. Kostnader och skulder? Inget av det spelar någon roll. Och om ett underskott dyker upp så skickar helt enkelt bara sponsorer från ägarens hemland över mer pengar. Bestraffningar är bara till för dem som åker dit. För att undvika UEFA-sanktioner kom Man City-ledningen på några kreativa förslag. "Vi skulle kunna göra en antedaterad affär för de kommande två åren (...) betald i förväg," föreslog den exekutiva klubbdirektören Simon Pearce. Samtidigt kom vd:n Ferran Soriano med förslaget att sponsorer skulle betala laget den kontraktspliktiga bonusen för vinsten i FA-cupen - trots att Man City inte hade vunnit.

 

 

Tio dagar efter att säsongen hade tagit slut presenterade Chumillas resultaten från överläggningarna och deklarerade att detaljerna i sponsorkontrakten skulle justeras - för den just avslutade säsongen! Etihad skulle plötsligt betala 1,5 miljoner pund (18,6m kr) mer, Aaba 0,5 miljoner (6,2m kr) extra och turistmyndigheten ett överskjutande belopp på totalt 5,5 miljoner pund (68,3m kr). Och alla skulle agera som om det var det man hade kommit överens om vid säsongsstarten.

 

 

Klubben och dess sponsorer manipulerade deras kontrakt. När Chumillas frågade sin kollega Simon Pearce om de kunde ändra datumen för sponsorernas betalningar från Abu Dhabi, svarade Pearce, helt i Manchester Citys exekutiva direktörers anda: "Såklart, vi kan göra vad vi vill."

 

 

Dessa aktiviteter under våren 2013 reser tveksamheter gällande huruvida de Abu Dhabi-baserade företagen verkligen är de självständiga sponsorerna som Man City-representanterna hela tiden hävdat att de är. Så tidigt som 2010, när Pearce förhandlade fram sponsoravtalet med Aabar, skrev han ett varnande e-mejl till företagets ledning. Enligt kontraktet skulle investeringsföretaget årligen betala klubben 15 miljoner pund (186,4m kr). Men det är tydligen inte hela berättelsen. "Precis som vi diskuterade är den direkta årliga förpliktelsen för Aabar 3 miljoner GBP (37,2m kr)," skrev Pearce. "De återstående 12 miljonerna (149,1m kr) kommer komma från alternativa källor tillhandahållna av Hans höghet." Med endast en enda mening bekräftade Pearce anklagelserna som hans klubb flera gånger indignerat avfärdat: Nämligen att Hans höghet, shejk Mansour, betalade en del av sponsorpengarna på egen hand!

 

 

Det är oerhört viktigt när det gäller UEFA:s Financial Fair Play-regler. Om klubben ger sig ut på en shoppingrunda med shejkens pengar måste dessa utgifter deklareras, vilket snabbt målar balansräkningen med röda siffror. Men om de pengarna kan kamoufleras som sponsorpengar, ser det ut som intäkter och Man City har då råd med större utgifter utan rädsla för UEFA-sanktioner.

 

 

Manchester Citys finansrapporter var ett nät av lögner; laget struntade helt i Financial Fair Play-reglerna. Etihad Airways, ett av världens största flygbolag, spelar också med i spelet. "Etihads direkta bidrag är fortfarande konstant 8m (99,4m kr)," skrev Simon Pearce i december 2013. Vid det tillfället var Etihads kontraktsbundna sponsringsskyldighet 35 miljoner pund (434,9m kr).

 

 

Hur fungerar det i praktiken? Tydligen väntar företag som Etihad i Abu Dhabi på att the Abu Dhabi United Group (ADUG), holdingbolaget som tillhör shejk Mansour och som även äger Manchester City, ska göra wire-transfereringar till dem. Dessa pengar "dirigeras sedan om genom deras partners och de vidarebefordrar de sedan till oss," skrev finansdirektören Andrew Widdowson i ett e-mejl. Det var åtminstone så de gjorde 2015: Då gav avtalet med Etihad årligen 67,5 miljoner pund (838,8m kr). Men finanschefen Chumillas betonade följande i ett e-mejl till Pearce: "Vänligen notera att av dessa 67,5m pund (838,8m kr) ska 8m pund (99,4m kr) komma direkt från Etihad och 59,5 (739,4m kr) från ADUG."

 

 

När de kontaktades för en kommentar sade Etihad att de finansiella förpliktelserna associerade med partnerskapet med klubben alltid har varit och förblir flygbolagets "enda plikt och ansvar." Flygbolaget säger att de är stolta över att ha varit Citys huvudsponsor sedan maj 2009. Aabar och Abu Dhabis turistmyndighet svarade inte på de specifika frågorna ställda av EIC-journalister.

 

 

Det är dessa "tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal", betalda av shejken och hans "alternativa källor" som internt tas fram och diskuteras öppet, men offentligt förnekas det på ett aggressivt sätt. Det är exakt det här Bayern München-presidenten Uli Hoeness menar när han klagar på att Abu Dhabi bara behöver öppna oljekranarna för att ha råd med dyra spelare. "Det finns nästan ett förkroppsligande av klubben i de värden vi ser hos Abu Dhabi och hos shejk Mansour," sade Khaldoon Al Mubarak vid ett tillfälle efter att klubben köpts. Fuska tills man blir påkommen?

 

 

Researchnätverket hos EIC bad Manchester City om en kommentar. Klubben slog då fast att de inte kommer svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

 

 

När Martin Tyler skrek "Aguueeerrooooooo!" i sin mikrofon i maj 2012 noterade interna City-uträkningar att 127,5 miljoner pund (1,58 miljarder kr) redan hade pumpats in som tillägg till Abu Dhabis kompanjonsavtal. Det är en konkurrensfördel som ingen klubb i hela världen kan mäta sig med, förutom en kanske - Paris Saint-Germain, som finansieras av det gasrika Qatar.

 

 

Både PSG och Manchester City förhandlade fram uppgörelser med UEFA 2014 för att undvika möjliga uteslutningar från Champions League p.g.a regelbrott. Sådana uppgörelser borde verkligen ha intentionen att rikta sanktioner mot klubbarna för deras nonchalanta affärsmetoder och de groteskt uppblåsta summorna som flyter in från statskontrollerade sponsorer. Men det gick fel på två punkter. För det första så vek sig UEFA till sist inför hoten från de två lagens gulfstatsägare och skrev under en svag överenskommelse. Och för det andra så var fotbollsförbundet inte helt medvetet om till vilken grad det hade blivit lurat. De kunde, till exempel, inte ha vetat att Manchester City hade skapat ett hemligt projekt med målet att gömma kostnader.

 

 

Det är en anmärkningsvärd berättelse som involverar diskreta donationer på flera miljoner pund till det styrande brittiska partiet, en isländsk bank som blev bankrutt under finanskrisen och exekutiva direktörer i klubben fruktar att Manchester City till sist kommer bli sedda som "fotbollens globala fiender". Den berättelsen kommer ni att kunna läsa i Kapitel 2: Det Hemliga Projektet Långbåge.

 

 

 

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch 

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber 

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger

Kapitel 2: Det Hemliga "Projektet Långbåge"

 

 

Ett falskt avtal värt flera miljoner pund och bakom scenen lobbying: Innan introduceringen av de nya Financial Fair Play-reglerna gjorde Manchester City allt de kunde för att komma undan regelverket för hur mycket man kan spendera. Klubben insisterade till UEFA att de var oskyldiga.

   

Manchester City-ordföranden Khaldoon Al Mubarak.

 

 

 

 

DER SPIEGEL, tisdag 6 november, 2018:

 

 

Vägen till fotbollens odödlighet fick en tuff start i år, detta under en kall och våt kväll i östra Manchester i september. Man City-arenan var inte utsåld och flera VIP-boxar var tomma, ganska överraskande med tanke på att det var lagets första gruppspelsmatch i Champions League, en match som ställde klubben mot Olympique Lyon. Det slutade med frustration och en överraskande förlust, det franska laget lämnade planen med en 2:1 vinst. Citys fans började röra sig mot utgångarna i den 80:e minuten.

 

 

Förra säsongen krossade stjärntränaren Pep Guardiola och hans lag flera Premier League-rekord. Aldrig tidigare hade ett lag gjort så många mål, tagit så många poäng eller vunnit så många matcher. Men i förra vårens Champions League-spel sparkades Peps lag ut ur turneringen i kvartsfinalen mot Liverpool FC. Faktum är att City aldrig har tagit sig till Champions League-finalen: det är den sista titeln klubben måste vinna för att inta platsen i fotbollens absoluta finrum. Guardiolas kontrakt inkluderar t.o.m en bonus på 2 miljoner pund (24,8m kr) om han skulle lyckas med det.

 

 

Denna längtan efter erkännande - och efter de stora prispengarna som kommer med det - är helt bunden till denna förbannade turnering arrangerad av UEFA. Men Manchester tycker inte särskilt bra om UEFA. Under flera år har lagets fans, i vanliga fall en ganska tystlåten grupp, passionerat för fulla halsar buat när Champions League-hymnen spelas. City-fansen tycker att de och deras lag har gjorts till offer av UEFA. Särskilt när det gäller straffet som laget tvingades betala 2014 p.g.a deras brott mot UEFA:s Financial Fair Play (FFP) regler, detta sågs av fansen som väldigt orättvist.

 

 

Men dokument från visselblåsarplattformen Football Leaks avslöjar att UEFA faktiskt var alldeles för snälla mot Manchester City. Det europeiska fotbollsförbundet var medvetet om att de släppte av City från kroken med ett löjligt lågt straff, trots klubbens långtgående bedrägerier. Men vad UEFA inte kände till var den enorma omfattningen på Manchesters lurendrejerier - lögnaktigheter som började i samma ögonblick 2008 då shejk Mansour köpte klubben.

 

 

När de nya klubbossarna från Abu Dhabi köpte laget 2008 var Man City i dålig form. De hade inte vunnit någon Premier League-titel på 40 år och var konstant tvungna att spela andrafiolen bakom rivalerna från andra sidan staden, Manchester United. Men de började implementera deras strategi omedelbart: De pumpade in massor av pengar i klubben så att de kunde börja konkurrera, eller egentligen så att de kunde börja införa deras vilja i tävlingen. Under de första två åren efter ägarskapsbytet spenderade Manchester City över 300 miljoner euros (3,28 miljarder kr) på nya spelare. Shejk Mansours managers började föra laget till en helt annan klass och det hela började med de första spelarköpen.

 

 

Men det fanns ett problem. UEFA:s FFP-regler, som förhindrade klubbar från att spendera mer pengar än de drog in. I värsta fall kan lag som bryter mot FFP-reglerna förbjudas att delta i europeiska turneringar, vilket även inkluderar Champions League. UEFA-presidenten Michel Platini var orubblig: "Om en klubb inte håller sig till reglerna, kommer vi inte göra några eftergifter."

 

 

Inte konstigt att Man Citys exekutiva direktörer blev oroliga. Hela deras strategi vilade på pengainjektioner från en man som äger en yacht värd 500 miljoner euro (5,48 miljarder kr) som är utrustad med två helikopterplattor samt en av de snabbaste och dyraste bilarna i hela världen, Bugatti Veyron. Och han har fem sådana bilar. Enligt konfidentiella klubberäkningar pumpade han in runt 1,1 miljarder pund (13,5 miljarder kr) i laget enbart under de första fyra åren som Man Citys ägare.

 

 

Exekutiva direktörer i klubben insåg så tidigt som i januari 2010 att de nya FFP-reglerna, som skulle börja gälla 2013, skulle torpedera deras affärsplan. Trots allt så planerade de att fortsätta ösa in pengar under de kommande åren. Ett potentiellt svar på FFP-reglerna hade varit ganska enkelt: City hade kunnat etablera nya källor för inkomster som inte var länkade till shejken, skurit ner på kostnaderna och sänkt förväntningarna som många hade på fotbollsprojektet. Men nej: Om du vill köpa dig in i fotbollshimlen kan du inte låta några regler stå i vägen.

 

 

Sommaren 2010 spenderade Man City över 140 miljoner euros (1,53 miljarder kr) på nya spelare, sedan investerades ytterligare 90 miljoner (986,7m kr) året efter. Innan laget såldes till den nya ägaren från Abu Dhabi fanns spelare som Martin Petrov, Rolando Bianchi och Georgios Samaras i Citys trupp, men de fick snart flytta på sig till fördel för namn som Sergio Agüero, Mario Balotelli och Carlos Tévez. 2012, ett år innan FFP-reglerna trädde i kraft, ringde Man Citys revisorer i alarmklockorna. "Utan signifikativa tilläggsinkomster (...) kommer en överensstämmelse med UEFA:s FFP-regler INTE att uppnås," berättade en intern presentation. Vägar för att undvika detta "måste aggressivt hittas."

 

 

Klubbens ledare började leta efter allierade i deras försök att undvika den förestående katastrofen. Manchester City vd:n Ferran Soriano rapporterade tillbaka till andra exekutiva i klubben gällande ett möte hos the European Club Association (ECA), en grupp som representerar professionella lag i Europa och deras intressen. Och han kunde knappt dölja sin avsky mot dem som stöttade FFP-reglerna. "De pushar alla för FFP på ett sätt som skulle skämma ut vilken industriförening som helst."

 

 

Han sade att några klubbar i hemlighet var emot FFP, men att de var rädda för att öppet säga det. Det gjorde saker och ting mycket svårare. "Vi måste bekämpa detta," skrev Soriano i sitt pm, "och göra det på ett sätt som inte är synligt, annars kommer vi att pekas ut som fotbollens globala fiender."

 

 

Bakom stängda dörrar började de leta efter "kreativa lösningar" för att kringgå reglerna, det resulterade i framtagningen av det ganska militärliknande namnet "Projekt Långbåge." Då han förklarade namnet noterade klubbens juridiska chefsrådgivare, Simon Cliff, i ett internt e-mejl att långbågen var "vapnet som engelsmännen använde för att besegra fransmännen vid Crécy och Azincourt." För Man Citys klubbledning hette fienden tydligen Michel Platini, den franske UEFA-presidenten, och hans signaturprojekt, FFP.

 

 

Bland klubbanställda blev Projekt Långbåge under de kommande åren synonymt med kampen emot Financial Fair Play. Under Sorianos ledning etablerade Man City en "centralmodell" som "låter många av de operativa kostnaderna helt eller delvis försvinna bort från klubben."

 

 

Det ger en talande inblick i lagets inställning: Höga kostnader och förluster är ok så länge de kan döljas från UEFA. För att hjälpa till med det etablerade Manchester City ett dotterföretag som tar hand om en del - och kostnaderna - av några standardaktiviteter i affärsrörelsen.

 

 

Till exempel flyttade klubben sina spelares marknadsrättigheter till ett externt företag. Normalt sett måste professionella lag betala sina atleter för rätten att använda dem i klubbens marknadsföringsmaterial. Men City tog fram köpare till dessa marknadsföringsrättigheter - en genialisk plan. Plötsligt behövde inte klubben betala marknadsföringsavgifterna - det gjorde de nya köparna, vilket resulterade i mindre utlägg för Man City. Sedan genererade även försäljningarna av marknadsföringsrättigheter ytterligare intäkter för klubben som de kunde visa UEFA-utredarna: nästan 30 miljoner euros (328,9m kr) i det här fallet. Marknadsföringsföretaget tog namnet Fordham Sports Management och det är "väldigt viktigt för vårt långbågemål," noterade Citys finanschef, Jorge Chumillas, internt.

 

 

Grejen var för bra för att vara sann. Klubben hade tagit ombord två experter för att konstruera lögnslottet: Jonathan Rowland och hans pappa David. Rowland den äldre, en investeringsspecialist med goda kontakter, hade figurerat i nyheterna tidigare som ett resultat av de miljontals pund han hade donerat till det Konservativa partiet innan han sedan anställdes som partiets finans- och skattechef. Men han tog aldrig jobbet, detta efter att det kommit fram att han knappt betalat någon skatt i Storbritannien under flera årtionden. Än idag anses Rowland vara en nära allierad med kronprinsen i Abu Dhabi.

 

 

David Rowland och hans son Jonathan tog tillsammans över vad som fanns kvar av Kaupthing Bank på Island efter deras kollaps under finanskrisen. Resultatet blev Banque Havilland och en lista över dess förgreningar är som att läsa en reseguide för investerare som vill undvika irriterande frågor och skatteförpliktelser: Luxemburg, Liechtenstein, Bahamas, Schweiz. Fordhams ägare, företaget som köpte marknadsföringsrättigheterna för Manchester Citys spelare, är på samma sätt väl dolda: Vägen leder först till ett brittiskt frontföretag, sedan till de Brittiska Jungfruöarna och till sist till Rowlands familjestiftelse.

 

 

"Finasiering av Förluster": Ett internt dokument från Citys ledning visar att ett företag ("3:e Part") köper imagerättigheterna för Citys spelare. Fotbollsklubbens holdingföretag, ADUG, ersätter sedan det företaget för deras kostnader.

 

 

 

Varför så hemlighetsfulla?

 

 

Interna Manchester City-dokument satte ljus på affärens sanna natur. Ett konceptsdokument visar att Fordham Sports Management bara är ett element i en stängd betalningsslinga: Shejk Mansours holdingföretag, Abu Dhabi United Group, transfererade pengar till Rowlands för köpet av marknadsföringsrättigheterna och för att betala Man Citys spelare för deras marknadsföringsframträdanden. Pengatransfereringarna koordinerades av Manchester City själva. Fordham var, med andra ord, bara ett redskap för dolda kapitalinjektioner från Abu Dhabi.

 

 

Jonathan Rowland ville ha ytterligare bekräftelse på det. "Vi måste veta att AD står helt bakom det, det är det viktigaste," skrev han den 4 april, 2013, till Simon Pearce, en exekutiv direktör i klubben och rådgivare till Abu Dhabis härskarfamilj. Som respons försökte Pearce lugna Rowland och släppa in honom i planen: "Gällande de pågående operativa kostnaderna, kommer vi varje år att i förhand skicka ungefär 11 miljoner (135,2m kr)." Ordet "vi" handlar i det här fallet om holdingföretaget som shejk Mansour hade använt för att köpa Manchester City: Abu Dhabi United Group (ADUG). "Jag har blivit de facto MD (managing director) för ADUG," skojade Pearce i ett e-mejl till sina kollegor.

 

 

Berylstone Limited: Fordhams företagsstruktur leder enligt interna City-dokument till Rowlands familjestiftelse.

(Der Spiegel artikel2c)

 

 

Det var en fars: En klubbdirektör som kontrollerar utgifterna för klubbägarens holdingföretag, pengar som reste runt världen innan de landade i lagets kistor. Hans boss, Man City-ordföranden Khaldoon Al Mubarak från Abu Dhabi, med närstående länkar till den härskande familjen, gav sina välsignelser till betalningarna.

 

 

Varken David eller Jonathan Rowland kommenterade Fordham-affären när de kontaktades av journalister från European Investigative Collaborations-nätverket.

 

 

Under det första året då de nya FFP-reglerna gällde undersökte UEFA:s Utredningskammare Manchester Citys siffror. Så fort revisorerna hade gått igenom dokumenten som klubben hade skickat in såg UEFA att Man City hade brutit mot Financial Fair Play. Klubben svarade med indignation och hotade att stämma UEFA, revisorerna och andra involverade i utredningen. Till sist lyckades laget få fram ett avtal med UEFA:s generalsekreterare Gianni Infantino som uppnådde ett primärt mål: ett undvikande av allt som skulle kunna skada Manchester City.

 

 

Men förhandlingarna mellan UEFA och City adresserade inte Fordham överhuvudtaget. Istället låg fokus på värdet av lagets sponsorkontrakt och andra företagsenheter som hade utsourcats. Med andra ord så var lagets brott mot Financial Fair Play-reglerna betydligt mer oerhörda än man trodde.

 

 

Det dröjde sedan till året efter innan revisorer från PricewaterhouseCoopers tog en närmare titt på Fordham å UEFA:s vägnar. "Det här var en väldigt bra affär för MCFC", noterade en PwC-analytiker, som använde förkortningen för Manchester City Football Club, vid ett konferenssamtal med ett team av exekutiva. Han tillade att han hade svårt att räkna ut "hur Fordham förväntade sig att få någon avkastning." Responsen från klubbjuristen Simon Cliff var toppen av cynismer. Han visste inte, sa han, för Fordham hade inte visat Manchester City sin affärsplan. Vid ett annat tillfälle påstod en av Cliffs medarbetare att City hade gjort affären med Fordham för att "priset var det rätta." Självklart var det rätt pris: Klubben hade ju själv bestämt det.

 

 

EIC-nätverket kontaktade även Manchester City för en kommentar. Representanter för klubben sa att de inte tänkte svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

 

 

Fordham-episoden avslöjar hur klubbägare kringgick reglerna som UEFA införde. Och att Manchester Citys ledning följer de superrikas tvivelaktiga logik. Faktum är att det går så långt att anställda hos City har försökt kontrollera pressen och hindra organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter. Nästa kapitel i den här serien heter "Fotboll och Politik."

 

 

 

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger

Kapitel 3: Rekryteringen av Pep Guardiola

 

 

De mäktiga männen bakom Manchester City dyker inte bara upp på arenan, de gör även framträdanden på den globala politiska scenen. Kontroll är deras topprioritering. De lyckades locka stjärntränaren Pep Guardiola bort ifrån FC Bayern nästan ett år innan han tog över Man City. Av DER SPIEGEL-personal.

   

Pep Guardiola REUTERS/Benedikt Rugar/DER SPIGEL

 

 

 

DER SPIEGEL, onsdag 7 november, 2018:

 

 

Pep Guardiola verkar aldrig stå still - och det verkar som att han inte alltid har sig själv under full kontroll. På sidlinjen springer han, skriker ut instruktioner till sina spelare, jublar vilt och bubblar över av upphetsning. Men när han träffar shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan, är han som en helt annan person. I den glittriga dokumentären "All or Nothing", i vilken filmskaparna ackompanjerade Manchester City under ett helt år, är Guardiola väluppfostrad, nästan förlägen, då han ägnar sig åt forcerat småprat med klubbens miljardärägare. Tittarna kan inte riktigt förstå vad de två säger, men huvudsaken är att de båda ler och skrattar.

 

 

"All or Nothing", en Amazon-dokumentär, presenterar lagets resa till Abu Dhabi som en marknadsföringsvideo som skulle ha kunnat producerats av landets egen turistmyndighet. Den visar vänliga spelare iklädda lagets himmelsblåa tröjor, de typiskt brittiska karaktärerna som jobbar i Man City-tvätteriet och den ständigt skräddarsydde Khaldoon Al Mubarak, lagets ordförande. Shejkens högra hand kan ses le vänligt och självsäkert bredvid den f.d Oasis-gitarristen Noel Gallagher, ett passionerat Man City-fan.

 

 

Ordföranden är, som britterna skulle säga, mjuk i sitt tal - och det står klart från postningar på sociala medier att lagets fans älskar honom. "Vilken välsignelse vår ordförande är," säger ett sådant inlägg, "den bästa ordföranden i världen, så smart, så ödmjuk." Och: "Citys fans är lyckliga som får ha honom."

 

 

Men vad står den här mannen för egentligen? Hur viktig är han för Abu Dhabi, emiratet som bara halvhjärtat försöker dölja sin sanna roll i Manchester Citys förvandling till en europeisk stormakt? Hur driver lagledningen, på begäran av shejk Mansour, Premier League-klubben?

 

 

Dokument från visselblåsarplattformen Football Leaks tillhandahåller en insyn bakom skynket gällande lagets interna operationer. Till skillnad mot "All or Nothing" är den resulterande bilden avskalad.

 

 

I augusti 2010, två år efter det att han köpte laget, närvarade shejk Mansour vid en Manchester City-match för första gången. Oljemiljardären log och vinkade mot publiken medan underhuggarna bredvid honom i VIP-boxen såg på, spänningarna i deras ansikten var klart synliga. T.o.m Mubarak verkade nervös. Men laget levererade, de besegrade Liverpool med 3:0 och besöket slutade framgångsrikt. Det är fortfarande den enda gången Mansour har närvarat vid en match under hans 10 år långa ägarskap.

 

 

Det är en öppen hemlighet att shejken inte lägger sig i skötseln av hans investering. Khaldoon Al Mubarak kan även förlåtas för att han inte har tid att lägga ner ett alltför stort intresse i de dagliga detaljerna kring lagets taktik eller de finansiella detaljerna. Trots allt så är "Hans excellens", som folk vanligtvis refererar till, även chef för ett företag vid namn Mubadala och för den Exekutiva affärsmyndigheten (EAA) hemma i Abu Dhabi. Dessa två jobb skulle också kunna hjälpa till att förklara investeringen i Manchester City: Mubadala är ett statsägt investeringsföretag, med ansvar för att investera emiratets oljemiljarder runtom i världen. Detta samtidigt som EAA är en del av regeringen och stakar ut Abu Dhabis internationella strategi.

 

 

Manchester City är "den mjuka maktens strategi för den härskande familjen," säger Christopher Davidson, en professor i Mellanösternpolitik vid Durhams universitet. Han ser shejkens investering i Manchester City som produkten av politisk beräkning: Den härskande familjen ser, tror han, engelsk fotboll som ett verktyg för att marknadsföra Abu Dhabi och förbättra relationerna mellan emiratet och västvärlden.

 

 

Men vad ska man tro om det officiella påståendet då, att City bara är ett passionerat fotbollsfans hobbyinvestering?

 

 

Davidson pekar mot klubbens ordförande. "Khaldoon Al Mubarak är de facto-premiärministern i Abu Dhabi," säger han. Varför ska han då vara ansvarig för att sköta shejk Mansours hobby, särskilt med tanke på att Mansour befinner sig under kronprinsen Mohammed bin Zayed, förkortat MbZ, i Abu Dhabis hierarki? "De ansvariga i Man City är primärt kronprinsens män snarare än shejk Mansours," säger Davidson. I tillägg till att vara kronprins i Abu Dhabi bestämmer även MbZ över de väpnade styrkorna i Förenade Arabemiraten.

 

 

I kriget i Jemen kämpar FAE-trupper emot Huthi-miliser och det Muslimska brödraskapet och 2017 publicerade Associated Press en detaljerad berättelse om hemliga fängelser som drivs av FAE där tortyr är vardagsmat. FAE har förnekat anklagelserna.

 

 

"Under MbZ:s ledning har FAE blivit en brutal, torterande polisstat på hemmaplan som utför krigsbrott utomlands," säger Nicholas McGeehan, en skotsk medborgare som under flera år arbetade för Human Rights Watch och under flera år varit en konstant kritiker av Manchester Citys ägare. "Situationen i FAE är förskräcklig." Han säger att det inte finns en enda aktivist för mänskliga rättigheter kvar i landet längre. "Jag minns att jag frågade kollegor på Human Rights Watch om det finns något annat land med den situationen, utan någon i landet som du kan prata med," säger McGeehan. "Och de sade: Nordkorea och Turkmenistan." De som vågar säga något negativt om den härskande familjen arresteras.

 

 

Abu Dhabi är inte den enda gulfstaten som har upptäckt fotbollen på senare år. Deras rivaler Qatar, för att ta ett exempel, är värd för nästa fotbolls-VM och har även spenderat nästan 2 miljarder euros (21,9 miljarder kr) på att ta Paris Saint-Germain till toppen av den europeiska fotbollen. Men rikedomarna i Abu Dhabi, det största av emiraten, har inneburit ett snabbt växande inflytande under det senaste decenniet. Och kronprinsen MbZ är också allierad med kronprinsen i Saudiarabien, som för närvarande anklagas för att ha beordrat mordet på en kritisk saudisk journalist i Turkiet.

 

 

En av MbZ:s PR-män är Simon Pearce, en australiensare som är en del av City-ledarskapet och den viktigast länken mellan Abu Dhabi och Manchester. Han är i princip okänd för allmänheten, men internt ser man på honom med en kombination av fruktan och respekt. Han jobbar även för Mubaraks Exekutiva affärsmyndighet (EAA) i Abu Dhabi.

 

 

Därifrån delar han ut instruktioner till sina kollegor i Manchester och informerar dem både om den härskande familjens vilja och om förhandlingar med lagets arabiska sponsorer. När Man City sluter ett fejkat avtal med vad som antas vara en marknadsrättighetsagentur, tar Pearce hand om detaljerna på emiratets sida. Pearce måste, trots allt, få tillåtelse från Khaldoon Al Mubarak innan han gör transfers med flera miljoner euro. Och vanligtvis är ett kort e-mejl från hans ordförande tillräckligt: "Ok, kör på."

 

 

Innan han kom till fotbollsvärlden jobbade Pearce för Burson-Marstellar, en PR-agentur specialiserad på diskret problemlösning och image-kontroll för extremt inflytelserika klienter. Under flera år har en sarkastisk slogan för företaget valsat runt: "När ondskan behöver public relations, har ondskan Burston-Marsteller på snabbnummer."

 

 

Pearce är en image-konsult som noggrant väger risker mot hur de kan komma att ses externt, det är en man som inte lämnar något åt slumpen. Därför är han djupt allergisk mot kritiska frågor från organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter.

 

 

I augusti 2013 lämnade Nicholas McGeehan från Human Rights Watch in en begäran om att få ut information baserad på Storbritanniens Freedom of Information Act, en lag som ger medborgarna rätt att se officiella dokument. En sådan begäran måste tillgodoses inom en specifik tidsram.

 

 

McGeehan var intresserad av att undersöka ett kontrakt mellan the city of Manchester och fotbollsklubben Man City angående platsen där laget hade byggt Etihad Campus, ett idrotts- och arenakomplex inte långt ifrån stadens centrum. Pearce skrev till andra exekutiva direktörer om att han hade tagit en närmare titt på det aktuella dokumentet och såg ingen större risk för att det skulle ge organisationen för mänskliga rättigheter någon orsak att framföra kritik. Det fanns inget sätt att hindra dokumentet från att släppas, fortsatte han, men det var heller ingen brådska. "Han får det på morgonen den sista dagen, 1:a september," skrev han, ett datum som då låg två veckor framåt i tiden när han skrev detta e-mejl. "Jag vill störa all eventuell momentum."

 

 

När de kontaktades av journalister från EIC-nätverket gällande en kommentar, sade representanter för klubben att de inte skulle svara på frågorna. "Försöket att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

 

 

Utanför offentlighetens ljus har exekutiva Man City-direktörer visat att de gillar att spänna musklerna. Deras hemliga operationer får kodnamn, medan konflikter med fotbollsförbund utförs med diskret diplomati eller genom att sätta intern press.

 

 

Anställningen av Pep Guardiola var också ett hemligt uppdrag. Han är förmodligen den bästa tränaren i världen och han var den akut behövda, sista byggstenen i Abu Dhabis prestigeprojekt, som skulle bli en modell för både entreprenöriell excellens och idrottslig framgång.

 

 

Kontraktet Guardiola skrev på med Manchester är märkt med datumet 10 oktober, 2015. Lönen och bonusarna det garanterar är i världsklass: Under hans första säsong tjänade han 13,5 miljoner pund (163,5m kr), en summa som steg till 16,75 miljoner (202,8m kr) ett år senare. Men det är tajmingen som gör påskriften av kontraktet så ovanlig: Det hände när han var endast två månader in på en ny säsong som ledare i Bayern München. Varken Manchester eller tränaren sade någonting offentligt om kontraktet.

 

 

Men flera veckor senare skrev en journalist från the Sunday Mirror att Man Citys director of football, Txiki Begiristain, hade träffat Guardiola i Barcelona och spekulerade om att en affär var på gång mellan Pep och City. Det var, såklart, fel: Affären var redan påskriven och klar. "Jag kommer ringa honom och säga att vi vill få bort det," skrev lagets talesman Simon Heggie till representanter för laget. Senare skrev han ett annat meddelande som informerade dem om att artikeln hade plockats bort på nätet. "Jag kommer skicka runt en notering till annan media och säga till dem att ignorera det." Det tillät laget att kontrollera annonseringen av deras nya tränare - en annonsering som inte ägde rum förrän mer än en månad senare.

 

 

Kontroll är allt, och Man Citys ledning är fullt medvetna om att deras lag och deras arabiska ägare ses på med skepsis. Men med framgångar på planen och genom professionellt PR-arbete har de lyckats kontrollera berättelsen i Storbritannien. Många i Storbritannien, ett land som firar sig självt som vaggan för den moderna rättsstaten och demokratin, har inget annat än goda saker att säga om ledningen i FAE, som leder ett land där dödsstraff används som mot otrohet och par kan sättas i fängelse om de kysser varandra offentligt.

 

 

För att se till så att det förblir så undersöker kommunikationsproffsen i Manchester de potentiella riskerna med varje steg de tar - det gäller exempelvis val av sponsorer och frågan om hur långt är för långt när det gäller att tjäna pengar.

 

 

Tidigt 2014 diskuterade exekutiva direktörer en potentiell affär med det Dubaibaserade byggnadsföretaget Arabtec. Då leddes firman av Hasan Ismaik, den kontroversiella ägaren av fotbollslaget 1860 München, Münchens andralag. Manchester beordrade en sammanställning av en riskrapport för den möjliga affären. Den noterade att the Guardian en kort tid tidigare hade skrivit om de svåra förhållandena i Abu Dhabi för migrantarbetare.

 

 

"Arabtec är inblandat i den här berättelsen," noterade riskanalysen. Sedan visade det sig att Arabtec-arbetare hade strejkat i maj 2013, "vilket resulterade i våldsamheter och deportationer." Och 2009 hade BBC avslöjat hur dåligt Arabtec behandlade sina anställda. Faktum är att behandlingen av arbetare från andra länder har blivit ett konstant problem för de nyrika ökenstaterna. Abu Dhabi förlitar sig väldigt mycket på arbetare från Indien, Pakistan och Bangladesh, som har byggt ett enormt antal skyskrapor i ökensanden under de senaste 40 åren.

 

 

Slutsatsen av riskrapporten var tydlig: "Partnerskapet med Arabtec har signifikativ potential att skada anseendet och ställningen för Klubben och dess ägare." En sådan affär, noterade rapporten, skulle kunna resultera i problem med fans, negativ respons från andra sponsorer eller kritik från aktivister som jobbar för mänskliga rättigheter.

 

 

Vicky Kloss, en taleskvinna för City, skickade ett e-mejl till de exekutiva och varnade dem om att undvika ett sponsoravtal med Arabtec. "Jag tror att det är den största enskilda risken mot (vårt) rykte som vi har ställts inför sedan 2008," skrev hon. "Gapet mellan vad vi (MCFC/City) gör och vad de (Arabtec) gör är omöjligt att sammanföra." Hon påminde även de exekutiva om Nicholas McGeehan från Human Rights Watch. En affär med Arabtec, skrev hon, "skulle bli som att vinna jackpotten för honom."

 

 

Men Citys ledning åsidosatte dessa bekymmer och bestämde sig för att ta Arabtecs pengar:  7 miljoner pund (84,7m kr) om året. Men de exekutiva skrev bara på ett regionalt sponsorkontrakt med byggnadsfirman. Banden mellan Manchester City och Arabtec publicerades endast i arabiska stater, Ryssland och Turkiet - länder i vilka demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter nödvändigtvis inte toppar prioritetslistan.

 

 

I maj 2014 höll Ferran Soriano, Hasan Ismaik och Khaldoon Al Mubarak upp en himmelsblå Manchester-tröja med "Arabtec" tryckt på den framför kameran och annonserade affären värd flera miljoner pund. Deras pressrelease lät vänlig och harmonisk: glitter skapat i Abu Dhabi, noggrant kontrollerat av PR-experter.

 

 

Det arabiska företaget svarade inte på frågor inlämnade av journalister från EIC-nätverket.

 

 

Affärsproffsens arbete begränsades inte bara till Manchester. Under de senaste åren har Abu Dhabi etablerat grenar av City-franchisen på nästan varenda kontinent. Del 4 i den här serien kommer klargöra strategin bakom detta globala fotbollsimperium och hur systerklubbarna används för dolda betalningar och skattebesparingar.

 

 

 

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch 

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber 

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger

Kapitel 4: Ett globalt imperium

 

 

Det är fotbollskapitalism i sin renaste form: Manchester City betalar orimliga löner och gör vinster, medan the City Football Group kontrollerar dotterbolag på alla kontinenter. Exekutiva har t.o.m använt en arabisk klubb för hemliga betalningar till mannen som nu är tränare för Italiens landslag. Av DER SPIEGEL-personal.

   

Manchester City-spelaren Kevin de Bruyne.

 

 

 

 

DER SPIEGEL, torsdag 8 november, 2018:

 

 

En lördag i oktober 2018 hade Manchester City match mot Burnley F.C., ett ganska ofarligt lag från en halvliten stad i norra England. Det var en match där förlust inte var något alternativ och matchen kunde knappast ses som en indikator på huruvida Man City var på väg mot ännu en Premier League-titel eller inte. Men i den 58:e minuten kunde man höra lättade applåder på Etihad Stadium, trots att hemmalaget redan ledde med 3:0. Kevin De Bruyne hade klivit in på planen efter en två månader lång skadefrånvaro.

 

 

Hans tränare Pep Guardiola kallar den belgiske spelaren "en av de bästa spelarna jag någonsin har sett i mitt liv." Han säger även att De Bruyne kan göra "precis allting." I februari, då Manchester City fortsatte deras rekordslående dominans i the Premier League, skrev the Sun att utan hans mål och assists hade City haft 20 poäng mindre.

 

 

De Bruyne är en ledare som tar över matcher. 2015 hjälpte han VfL Wolfsburg att vinna ligacupen i Tyskland. Efter det kunde laget inte längre gömma honom från toppklubbarna i Europa. I flera månader dominerade transferrykten gällande stjärnmittfältaren fotbollsnyheterna. Och precis som dokument från the Football Leaks-gruvan visar så var Manchester City villiga att göra vad som helst för att få honom.

 

 

"Excellent start på säsongen, laget är i god form," skrev lagets vd Ferran Soriano i augusti 2015 till Man Citys andra exekutiva direktörer. Klubben hade inlett säsongen med tre vinster och kunde redan skryta med en målskillnad på 8:0.

 

 

Men Soriano var fortfarande inte nöjd. "Vi kommer ändå att investera ytterligare 50m (621,3m kr) för att bli bättre," skrev han. Men han noterade att han hade svårt att få igenom en affär med Wolfsburg, ett lag som är invecklat sammanlänkat med VW, som har sitt högkvarter i staden. "De vill fortfarande inte sälja för 50m (621,3m kr)," skrev han. "Vi sätter stor press och hoppas få det klart... mot deras vilja. Wolfsburg (Volkswagen) säger att de inte vill ha pengarna!"

 

 

När City bestämmer sig för att de vill ha en spelare oavsett hur högt priset än är, kommer till sist även en biltillverkare med försäljningssiffror på 200 miljarder euro (2,211 miljarder kr) att vika ner sig. Till sist fick Wolfsburg en transferavgift på 55 miljoner (683,5m kr) för De Bruyne. Den belgiska stjärnan har nu spelat i Manchester sedan september 2015.

 

 

Framgång till varje pris: Det finns ingen bättre beskrivning för Man Citys exekutiva direktörers strategi. Bayern München, Tysklands rikaste lag, kunde tydligen inte lämna ett bättre bud på De Bruyne, samma sak gällde i fallet med den tyske landslagsmannen Leroy Sané. När spelaren, född i Essen, Tyskland, flyttade till Manchester ett år efter De Bruyne gav laget honom ett löfte: Om Sané tjänade mindre än 24,5 miljoner pund (304,4m kr) under hans första tre år i klubben, skulle City wire-transferera honom mellanskillnaden. Med andra ord garanterades Sané - som då var 20 år gammal - en lön på motsvarande 28 miljoner euros för tre säsonger. Tysklands högstaliga har inte en chans emot det.

 

 

Manchester City fick fördelar av det faktum att klubbens exekutiva kunde öka och antedatera sponsorkontrakt med företag från Abu Dhabi när de ville. Och att de systematiskt nonchalerade UEFA:s Financial Fair Play-regler utan något egentligt straff. Bakom klubben står den auktoritära styrande familjen från Förenade Arabemiraten, som använder deras fotbollsinvestering som visitkort för att ge det mer tyngd på den internationella scenen.

 

 

Men emiratet ska inte ha all skuld för den djupa klyftan mellan de som har och de som inte har inom fotbollsvärlden. Summan pengar som the Premier League nu genererar från försäljningen av sändningsrättigheter har fullständigt förändrat fotbollens landskap i Europa. Förra året skickade ligan 170 miljoner euros (1,87 miljarder kr) till Man City - en summa som var 75 procent högre än den som FC Bayern fick från den tyska ligan. Enligt Football Leaks-dokument hjälpte dessa generösa utbetalningar till att göra det möjligt för klubben att betala den tyska stjärnan Ilkay Gündogan en lön på nästan 11 miljoner euros (121,6m kr) förra året, detta medan anfallaren Sergio Agüero fick mer än 18 miljoner (199m kr). Spelarlönerna som betalas av Manchester City är bland de högsta i Premier League.

 

 

Men trots de höga summorna som spenderas går fotbollsprojektet i Manchester nu med vinst, vilket nödvändigtvis inte är helt självklart, vilket ett internt Man City-dokument från 2012 slår fast. "Fotbollsindustrin är väldigt fragmenterad," säger dokumentet, "och klubbar är de minst vinstrika i värdekedjan." Klubbarna måste köpa rätten till spelare och betala deras löner, noterar dokumentet, och bättre spelare tjänar mer pengar. Fotbollsförbund, mediaföretag och souvenirtillverkare - tillsammans med spelarna och deras rådgivare - har en mycket bättre chans att få höga vinster, slår dokumentet fast.

 

 

Men för att säkerställa att Manchester City får sin del av pengakakan har exekutiva designat en struktur som fotbollsvärlden aldrig har sett förut: ett globalt imperium. Det räckte inte längre att äga bara en klubb. Ett globalt nätverk av dotterbolag gör det enklare att dra in vinster - en kunskap som Man City varit medvetna om sedan 2009.

 

 

Det året skrev den italienska tränaren Roberto Mancini på två kontrakt samma dag: ett som ny tränare för Premier League-laget Manchester City, och ett som rådgivare för Al-Jazira Sports and Cultural Club i den arabiska Gulfligan. Shejk Mansour står bakom båda klubbarna. Och siffrorna i de två kontrakten var häpnadsväckande: Al Jazira hade åtagit sig att betala Mancini, som idag är det italienska landslagets tränare, en högre grundlön än Manchester City: Premier League-laget betalade honom 1,45 miljoner pund (18m kr), innan bonusar och incitament, samtidigt som han fick en grundlön på 1,75 miljoner (21,7m kr) från Abu Dhabi-klubben. Årligen.

 

 

"Vi har några betalningar som måste komma från Al-Jazira," skrev en exekutiv City-direktör i september 2011 till sina kollegor, där förklarade han tydligt vad som skulle ske: "Vi måste skicka pengar till ADUG och ADUG kommer sedan att föra de vidare till Al-Jazira med betalningsinstruktioner." ADUG är the Abu Dhabi United Group, holdingbolaget som äger Manchester City. Direktörerna där är shejk Mansour och Mohamed Rashed Mubarak Salem Al Ketbi. ADUG står i centrum för alla Manchester Citys ansträngningar att kringgå Financial Fair Play-reglerna och de subventionerar i hemlighet sponsoravtal som klubben har med företag i Abu Dhabi.

 

 

Så med andra ord kom en del av Roberto Mancinis tränarlön då via Al-Jazira. Det påstådda "konsultkontraktet" med den arabiska klubben var uppenbarligen bara en förevändning. Åtminstone under 2011 tog sig pengar avsedda för Mancini fram från Manchester till Al-Jazira och sedan in i ett diskret offshore-skalbolag på Mauritius vid namn Sparkleglow Holdings.

 

 

Varken Al-Jazira eller Mancini svarade på frågor från journalistnätverket the European Investigative Collaborations (EIC). Klubben klargjorde att de inte skulle svara på frågorna. "Försöken att skada Klubbens rykte är organiserat och tydligt," skrev en talesperson.

 

 

Utan systematiska regelbrott, dolda betalningar och hemliga pengainjektioner hade Manchester Citys framgångssaga inte varit möjlig.

 

 

En gång i tiden var de en lokal fotbollsklubb, nu är Manchester City ett globalt varumärke, ett av flera som ägs av the City Football Group (CFG). Precis som det är möjligt att dricka samma Starbucks-kaffe på identiska försäljningsställen, ur identiska koppar och för identiskt orimliga priser hela vägen från Seattle till Singapore, har dotterbolag till Manchester Citys fotboll dykt upp på alla kontinenter. Manchester City, New York City och Melbourne City, de tre flaggskeppen, spelar i himmelsblåa tröjor och gör reklam för Abu Dhabis flygbolag Etihad. Men i tillägg till dessa lag äger Man City andelar i ligalag i Uruguay, Spanien och Japan och har samarbetsavtal med klubbar i Skandinavien och med en afrikansk ungdomsakademi.

 

 

En intern presentation från 2016 beskriver lagets strategi för det lilla laget Torque i den uruguayanska huvudstaden Montevideo: "Uruguay är en attraktiv plats p.g.a koncentrationen av kvalitetsfotbollsspelare och begränsade budgetar hos lokala lag," noterar presentationen. Med andra ord: City Football Group hoppades kunna plocka ut relativt billiga talanger och utveckla de till deras egen fördel. Presentationen noterar att Torque är "bra för MCFC" och att "det är en lokal klubb och det bör sänka anskaffningskostnaderna för spelare." Ytterligare en sak som är positiv, enligt dokumenten, är att City inte behövde betala någon skatt på vinsterna från spelartransfers.

 

 

Investeringen i den spanska klubben Girona förklaras också: "Det är avgörande för akademispelares utveckling att spela konkurrenskraftig fotboll." Dokumentet argumenterar för att det är svårt i England då Manchester Citys trupp redan är för stark. "Det betyder att CFG måste utveckla andra vägar för att ge akademispelare chansen att spela." Lösningen: Ett spanskt lag där talangerna kan få speltid.

 

 

Fotbollens dotterbolag fungerar som ett ställe där man både kan parkera spelare tills de är redo och testa nya talanger. Det globala affärsnätverket är till för att managerna ska upptäcka lovande spelare först och ta in dem i CFG-systemet tidigt så de kan ha full kontroll över deras karriärer.

 

 

Endast ett litet antal aktörer i den globala fotbollsaffärsverksamheten kan hålla jämna steg med den här expansionsstrategin. Shejk Mansour och sponsorerna från Abu Dhabi har investerat över 2 miljarder euros (22,1 miljarder kr) i Manchester City under 10 år. Laget är nu vinstdrivande, men den ekonomiska framgången är rotad i regelbrott. Och förra säsongen var vinsten endast 10 miljoner pund (124,2m kr) - ingen fantastisk avkastning när man tänker på alla miljarder som investerats, särskilt med tanke på att Mansour fortsätter att gräva djupt i sin egen plånbok efter dyra nya spelare.

 

 

Ur ett idrottsligt perspektiv har projektet lyckats. Under deras första säsong under CFG:s ledning imponerade det nyligen uppflyttade Girona genom att sluta i mitten av tabellen i den högsta spanska ligan medan Torque i Uruguay omedelbart säkrade uppflyttning. Dotterbolagsklubben i Melbourne vann sin första titel tre år efter CFG:s övertagande.

 

 

Shejk Mansour köpte Manchester City 2008 för 100 miljoner pund (1,24 miljarder kr). 2015 investerade den kinesiska mediamogulen Li Ruigang 265 miljoner pund (3,29 miljarder kr) i CFG via ett företag som är registrerat på Caymanöarna, det gav honom en andel på 13 procent. Värdet på Manchester City har ökat åtminstone 10 gånger på sju år.

 

 

Manchester City-direktören Khaldoon Al Mubarak har beskrivit involveringen av Hans höghet enligt följande: "Shejk Mansour är en skarpsinnig affärsman som tror att man kan skapa ett värde från fotbollen som ännu inte har slutförts." De har inte bara vänt upp och ner på Manchester City, de har även dränkt fotbollsvärlden i pengar och tvingat den att globaliseras. City Football Group representerar fotbollskapitalism i sin renaste och mest framgångsrika form.

 

 

Inom fotbollen är det inte bara den starkaste som överlever, utan även den rikaste.

 

 

 

DER SPIEGELS team för fotbollsläckor:

Rafael Buschmann 

Jürgen Dahlkamp 

Gunter Latsch 

Andreas Meyhoff 

Nicola Naber 

Jörg Schmitt 

Alfred Weinzierl 

Robin Wille 

Christoph Winterbach 

Michael Wulzinger