Artikel skriven av Rob Smyth, Eurosport, fredag 24 maj, 2019:

 

På söndag är det 20 år sedan den förmodligen största matchen i Manchester Uniteds historia. Rob Smyth gör ett återbesök till den där mytiska kvällen i Barcelona, när legender skapades och Sir Alex Ferguson lämnade sitt avtryck på den största scenen av alla.

Berättelsen om Manchester Uniteds Trippel började med en tredjevalsdomare. Steve Bruces odödliga vinstmål mot Sheffield Wednesday 1993 kom i den sjätte övertidsminuten, tillagd av John Hilditch, som endast dömde p.g.a skador på John Martin innan matchen och Mike Peck under den. Det gjordes några sena mål under Ferguson innan det, men Bruces nick var den symboliska starten på fenomenet som skulle bli känt som Fergie Time.

"Mål i sista minuten kapslar in min historia i United," sade Ferguson 2014. "Jag älskar dem. Jag skulle kunna prata om dem hela tiden." Han älskade dem p.g.a deras euforiska inverkan -"elektriciteten i omklädningsrummet är helt sanslös" - och vad de betydde. Ferguson siktade på att bygga lag efter in egen avbild, och ingenting reflekterade hans karaktär som denna vansinniga vägran att acceptera konceptet av en förlust.

Ta nästan vilken som helst av Fergusons triumfer i United, från FA-cupfinalen 1990 till avskedstiteln i Premier League 2012-13, och du kommer hitta vändningar och sena mål som antingen räddade eller vann en match. Under den största kvällen i hans karriär gjorde de båda.

 

1. Tittar med intresse på Everest

   

Sir Alex Ferguson firar efter att Manchester United slagit Juventus i semifinalen. Getty Images.

 

Ingenting gör Sir Alex Fergusons blick mer eldig än europeisk fotboll. Han var besatt av det av en massa anledningar; särskilt tre. Det väckte den lilla pojken i honom, den som smög in på Hampden Park för att se Real Madrid slå Eintracht Frankfurt med 7-3 i finalen 1960. Det gav en glamour och prestige som inte ens 13 inhemska titlar kunde tillhandahålla. Och det var det främsta testet av hans intelligens, taktiska kunnande och man-management-skicklighet. Ferguson gillade inte det kulturella kryperiet som har varit en del av engelsk fotboll under Premier League-eran och han var vansinnig på tanken om att europeisk fotboll i sig själv var överlägsen.

Men under större delen av 1990-talet fick han acceptera att den var överlägsen. Engelska lag hade tagit sig vatten över huvudet i det nya Champions League-spelet och United hade en förlängd uppväxttid i turneringen: förnedrade 1993-94 och 1994-95, orädda semifinalister 1996-97 och frustrerade kvartsfinalister ett år senare. David Beckham sade att utmaningen var "lite som att lära sig fotboll igen".

1998-99 visste Ferguson att de var redo att tävla på lika villkor. Endast en gång under den säsongen, i den första gruppspelsmatchen, då de hade svårt att få stopp på Louis van Gaals Barcelona under en vild 3-3 match på Old Trafford, hade han tveksamheter gällande om de var tillräckligt bra för att vinna turneringen. Även om han ibland försökte argumentera för något annat så visste alla att Champions League var Fergusons Everest, hans allt - inte minst för att han sade det själv. "Jag jobbar på det," sade han i en intervju 1994. "Jag försöker göra det till mitt Everest i mina tankar, du vet."

Under de kommande åren fick vi verkligen veta det.

 

2. Med siktet inställt på Trippeln

   

Manchester Uniteds startelva innan 1999 års Champions League-final. Getty Images

 

 

1999 års Champions League-final var den första utan något Serie A-lag på åtta år. United slog ut båda de italienska lagen, Internazionale i kvartsfinalen och Juventus i semifinalen. Detta efter att de och Bayern hade navigerat sig genom den definitiva Dödens Grupp - den inkluderade även Barcelona och Bröndby, där endast ett lag var garanterat avancemang. Till sist gick United vidare som en av de två bästa tvåorna bakom Bayern, efter att båda matcherna lagen emellan slutat oavgjort.

 

Precis som United siktade Bayern på att bli det första laget från Europas fem största ligor att vinna Trippeln. (Celtic hade gjort det 1967, Ajax 1972 och PSV Eindhoven 1988.) De var i final i både DFB-Pokal och Champions League. För första gången skulle finalen spelas mellan två lag som inte blivit mästare säsongen innan; Arsenal och Kaiserslautern vann titlarna i England och Tyskland 1997-98, men både United och Bayern hade vunnit tillbaka dem då de reste till Barcelona.

De hade även en annan sak gemensamt - båda saknade två av deras bättre spelare. Roy Keane och Paul Scholes var avstängda efter att ha dragit på sig gula kort mot Juventus; Keanes frånvaro innebar att Peter Schmeichel fick vara kapten för United i sin sista match för klubben. Bixente Lizarazu, världsmästarvänsterbacken som Ferguson senare försökte köpa, och den excellenta brasilianska forwarden Giovane Elber var skadade för Bayern.

United var favoriter till 11-10 hos Ladbrokes, Bayern stod i 15-8. Dessa odds berodde mer på uppspelthet och goodwill än en objektiv värdering av de båda lagens styrkor. Matchen spelades på vad som skulle ha varit Sir Matt Busbys 90:e födelsedag, och det fanns en genomträngande känsla av ödets makt i rapporterna inför matchen.

Matchen var den sista i Uniteds 11 dagar långa trilogi. Den 16 maj besegrade de Spurs med 2-1 på Old Trafford och vann Premier League-titeln, en poäng före ett helt magnifikt Arsenal-lag. Den 22 maj, fyra dagar innan Barcelona, besegrade de Newcastle med 2-0 i FA-cupfinalen. Skillnaden mellan lagen var så stor att det kändes som en träningsmatch inför Europacupfinalen. När United-mittbacken David May gick in i omklädningsrummet i halvtid, med laget i en 1-0 ledning, sade han följande till Paul Scholes: "Jag är inte ens trött. Jag kan inte fatta att det här är en cupfinal."

 

Ole Gunnar Solskjaer och Ronny Johnsen firar den andra delen av Uniteds trippel. Getty Images.

 

Uniteds seger slutförde deras tredje Dubbel på sex säsonger. De hade firat rejält en vecka tidigare då de vunnit tillbaka titeln; nu var partyt mer lågmält - mest p.g.a de var så nära Barcelona, kanske också p.g.a att vinsten inte hade krävt så mycket. På söndagen åkte de till Bisham Abbey, Englands träningskomplex, för att inleda förberedelserna. Den kvällen tränade de straffar efter träningen innan de såg en 40 minuter lång video som tog upp de viktigaste sakerna från de två gruppspelsmatcherna mot Bayern.

Nästa dag flög de med Concorde till den stillsamma badorten Sitges. Ferguson tyckte alltid det var enormt viktigt med förberedelser inför en cupfinal. Han hånades av vissa när han i sin senaste självbiografi sade att en av huvudanledningarna till Uniteds förlust i Champions League-finalen 2009 mot Barcelona var att de valt ett dåligt hotell. Men 18 år tidigare, när de slog Barcelona med 2-1 i Cupvinnarcupfinalen, sade han att kvaliteten på deras hotell i Rotterdam var en starkt bidragande orsak till deras vinst.

Han var lika nöjd med Meliá Gran-hotellet i Sitges, och alla höll med om att atmosfären var extremt avslappnad. Beckham sade senare att det kändes som om de var där i två veckor. Det fanns några små stressmoment - Nicky Butts huvudsakliga minne handlade om att han var tvungen att skriva 50 namn och adresser till folk som ville ha biljetter, och Ferguson var tvungen att avråda Beckham från att sola ett par gånger - men det var det hela. "Humöret," sade Andy Cole i Andy Mittens bok Glory Glory!, "var nästan som vid förberedelserna för en match i tredje rundan av Milk Cup hos någon division 3-klubb."

Fergusons glada humör stördes en kort stund när han fick avfyra hårtorken mot en grupp fans i närheten av hotellet som, i hans ögon, störde spelarnas förberedelser. Han bad senare om ursäkt.

På måndagskvällen satt gruppen som senare skulle bli känd som the Class of 92 på hotellbalkongen och diskuterade den historiska betydelsen av vad som skulle hända 48 timmar senare. Giggs var den äldsta med sina 25 år, Phil Neville den yngsta, 22 år gammal. Det hade inte ens gått fyra år sedan de informerats om att smågrabbar inte kunde vinna någonting; nu hade de chansen att vinna allt.

May och Teddy Sheringham, som delade hotellrum, var som detektiver som försökte få fram ledtrådar gällande startelvan i finalen - och specifikt huruvida de skulle starta. Båda ansåg sig ha en bra chans; båda hade fel. Annonseringen av elvan kom vid det första av tre lagmöten Ferguson och hans assistent Steve McClaren hade under de två dagarna innan matchen. Det andra fokuserade på Bayerns taktik, som Ferguson kände var att göra mål och sedan stänga ner matchen och det tredje mötet handlade om fasta situationer för och emot.

Keanes och Scholes frånvaro lämnade Ferguson med ett jättelikt hål på mitten av planen. Nicky Butt, som hade gått från avbytare till Mest Värdefulla Spelare, fick inte ens en plats på avbytarbänken i FA-cupfinalen. De flesta antog att Butts mittfältspartner skulle bli Ronny Johnsen, den norska mittbacken, som hade spelat där i den andra kvartsfinalmatchen mot Internazionale. Giggs och Beckham var de andra huvudsakliga utmanarna, med Phil Neville som en outsider. Om Johnsen spelade skulle May komma in i försvaret.

Ferguson hade redan bestämt att han inte kunde gå in i matchen utan någon penetrering från det centrala mittfältet. Vanligtvis kom det från Keanes och Scholes passningsspel, och den sistnämndas sena löpningar. Då ingen av dem var tillgängliga var Fergusons första instinkt att använda Giggs centralt. Vid den tidpunkten i hans karriär hade han bara spelat en handfull matcher på den positionen - men han imponerade vanligtvis och hans dribblingar var ännu mer förödande när han startade från en central position. Ferguson ville att Giggs skulle attackera Lothar Matthäus, Bayerns 38-åriga libero, som hade störts till misstag vid båda Uniteds mål i gruppspelsmatchen i München.

 

David Beckham och Ryan Giggs i 1999 års FA-cupfinal. Getty Images.

 

En tackling från Gary Speed förändrade allting. Den tog bort Keane från FA-cupfinalen under de inledande minuterna, vilket tvingade United att möblera om. Beckham klev in centralt på mittfältet, Ole Gunnar Solskjaer gick ut på högerkanten och Sheringham klev upp på topp. Beckham spelade med en så stor klass och auktoritet, han kontrollerade matchen med sina långa och korta passningar, att Ferguson ändrade sina planer. Han hade Nou Camp-planens storlek i tankarna och kvaliteten på Stefan Effenbergs passningsspel på Bayerns mittfält, och han bestämde sig för att han ville ha en motsvarighet för att "kontrollera passningsfördelen".

Ferguson visste att Bayern var oroliga för Uniteds kantspel - de jobbade framgångsrikt för att få planen smalare, till de exakta måtten för deras egen plan i München - och han ville ha två äkta yttrar. Jesper Blomqvist hade egentligen aldrig spelat till höger, medan Giggs hade gjort det några gånger tidigare den säsongen - mest notabelt när United krossade Bröndby med 6-2. Giggs sade att han var "bekväm" med att spela till höger, men nu på senare tid har han pratat om sin irritation över att inte ha spelats centralt på mittfältet.

Laget som Ferguson valde var en lösning på ett problem. Faktum är att i hans första tre Champions League-finaler i United tog han ut en elva som aldrig hade spelat tillsammans tidigare, och som heller aldrig skulle göra det igen.

 

Manchester United (4-4-2): Schmeichel; G Neville, Stam, Johnsen, Irwin; Giggs, Beckham, Butt, Blomqvist; Yorke, Cole.

Bayern annonserade sitt lag två dagar innan matchen och tränaren Ottmar Hitzfeld berättade glatt för alla att Markus Babbel hade tagits ut som höger wing-back p.g.a hotet från Giggs. Senare visade det sig att han skulle ställas mot Blomqvist.

 

 

Bayern München (1-4-2-3): Kahn; Matthäus; Babbel, Linke, Kuffour, Tarnat; Effenberg, Jeremies; Basler, Jancker, Zickler.

 

 

 

3. Den sista nedräkningen

   

Sir Alex Ferguson pratar med Roy Keane kvällen innan matchen. Getty Images

 

Det är förmodligen lätt att anta att Roy Keanes inre monolog inte var lättlyssnad under uppbyggnaden till matchen. Han, Scholes och den skadade Henning Berg - vars två rensningar på mållinjen i kvartsfinalen mot Internazionale förmodligen höll kvar United i turneringen - kunde titta på men inte delta i vad som skulle ha varit deras karriärers största kväll. Keane beskrev senare avsparken i Barcelona som hans värsta ögonblick i fotbollen. "Det är helt otroligt hur utanför man känner sig om man inte spelar," sade han i sin första självbiografi. "Det är som om en skiljevägg av glas sätts upp mellan dig och spelarna som är med i startelvan."

Keane delade rum med Denis Irwin, en tveksam idé med tanke på att en skulle spela och den andra inte. Han tog några glas med Scholes och några United-fans på måndagskvällen innan han gick och lade sig. På tisdagen, när laget tränade på Nou Camp, kände Ferguson att verkligheten hade slagit ett knytnävsslag mellan Keanes ögon. Ned Kelly, Uniteds säkerhetschef, minns att Ferguson kom och träffade honom gällande Keane under träningen. "Jag tror att det precis har slagit honom vilken stor match det är han kommer att missa, och jag vill inte behöva hantera något drama," sade Ferguson. "Håll ett öga på honom."

Kelly satte sig osjälviskt och drack till klockan 4 på natten med Keane, Scholes, Berg och några från Keanes familj och några av hans kompisar. Om du känner dig utanför, vilket Keane gjorde, kan du lika gärna gå därifrån. Fergusons intuition hade haft rätt; Keane sade senare att det var under det träningspasset som han på allvar insåg vad det var han skulle missa.

För andra var det under kvällen innan som de fullt ut förstod vad det var de skulle få vara med om. Coles inre organ började informera honom om att det här trots allt inte var en match i Milk Cup, medan Blomqvist - som tre veckor tidigare hade informerats av Ferguson om att han skulle spela i finalen, men sedan knappt rört en matchboll - gick omkring på sitt hotellrum och läste motivationscitat högt i ett försök att stärka sitt självförtroende.

Det skulle ha kunnat vara dagen innan julafton för Beckham, vars pojkaktiga kärlek till fotbollen var tydlig i allt han gjorde, men han sov skönt klockan 22:30. Han hade lämnat träningen med en ispåse på sitt lår, vilket ledde till några skräckhistorier i den engelska pressen morgonen efter, men han visste att han nästan garanterat skulle vara i speldugligt skick till matchstarten.

Ferguson bar en U-ringad United-tröja från 1960-talet under det träningspasset, vilket drog en outtalad parallell till klubbens enda tidigare vinst i Europacupen 31 år tidigare. Den historiska kontexten var omöjlig att komma undan. Bayern hade inte vunnit turneringen sedan 1976, och inget engelskt lag hade varit i en final sedan Heysel-katastrofen 1985. United var det första engelska laget att vinna Europacupen 1968; efter Englands exilperiod hade de nu en ny chans att bli först att vinna den.

 

4. En "mardrömsstart"

   

Sir Alex Ferguson på Camp Nou. Getty Images.

 

United-gruppen hade bara ett problem med hotellfaciliteterna: klockorna gick för sakta på matchdagen. Matchen började inte förrän 20:45 lokal tid, och spelarna var tvungna att hitta sätt att slå ihjäl tiden på och kontrollera sin ökade nervositet. Stam försökte med en John Grisham-roman, tills han insåg att han inte läste, han tittade bara på orden.

Spelarna hade en siesta efter lunchen, men Stams snarkningar var så högljudda att hans rumskamrat Ole Gunnar Solskjaer inte kunde sova. Han försökte titta på en av dessa Digital Versatile Discs men kunde inte koncentrera sig, så han ringde sin bästa vän i Norge för att fråga var han skulle se matchen. Hans kompis, en sjuksköterska, hade nattskiftet och berättade för Solskjaer att han bara skulle kunna se de första 75 minuterna. Solskjaer föreslog, vänligt men bestämt, att han skulle hitta någon som kunde jobba den första timmen åt honom. "Jag hade en känsla av att något stort skulle hända mig," sade Solskjaer i the Manchester United Opus. "Det är svårt att förklara. Jag hade bara en föraning om att jag skulle göra något den kvällen."

När en otålig Stam dök upp tidigt i lobbyn för resan till arenan var halva truppen redan där. Keane noterade att under bussresan sade inte ens de vanliga skojarna, Butt och Giggs, knappt ett enda ord. "Managern var påtagligt spänd," sade Keane. "Det här var inte bara vilken match som helst. Alla på bussen visste att det var den största matchen vi någonsin skulle få spela."

Atmosfären i omklädningsrummet gränsade mellan dämpad och fokuserad. Ferguson berättade för sitt lag att de inte hade något att oroa sig för, att Bayern inte var lika bra som Arsenal-laget de hade besegrat i Premier League och FA-cupen. Han påminde dem även om att Bayerns matchplan skulle vara att näta tidigt och stänga ner matchen.

Varningen levererades med känsla för United hade gjort det till en vana att ge sig själva ett handikapp under deras spel i Europa. De släppte in matchens första mål efter 11 minuter borta mot Bayern, efter sex minuter borta mot Juventus i semifinalen och efter 49 sekunder mot Barcelona i gruppspelet.

I finalen hamnade de i underläge efter sex minuter. Matchen hade inte satt sig när Beckham inte fick kontroll på en boll på mittfältet och Bayern kontrade. Carsten Jancker tacklades klumpigt utanför straffområdet av Johnsen och Mario Basler slog in en enkel frispark lågt i ena hörnet. Det var andra gången Schmeichel hade släppt in en frispark i den änden av Nou Camp i Champions League den säsongen; den första kom från Rivaldo i gruppspelsmatchen mot Barcelona. Båda gångerna sade ITV-kommentatorn Clive Tyldesley att frisparkarna tagit på någon annan spelare på vägen in. Men i inget av fallen stämde det. Vid båda tillfällena stod Schemichel på fel fot då han tog ett övermodigt steg åt fel håll. Baslers frispark, som var relativt tam, gick rakt in i hörnet. Schmeichel klagade på att han inte kunde se bollen från Basler i tid p.g.a Butts, Janckers och Stams rörelser längst ut i muren. "Jag tror," sade Cole i sin självbiografi, "att det gjorde många av grabbarna p***förbannade."

 

Mario Basler nätar mot Manchester United i 1999 års final. Getty Images.

 

Matchsituationen var inte ovan för United, men kraften i den var det. De hade aldrig legat under i en sådan viktig match och under större delen av matchen hade de svårt att närma sig en kvittering och de kom aldrig upp till deras bästa.

Det fanns några olika anledningar till det. En var utmattning - halva laget drogs med skador och matchen var Uniteds 63:e för säsongen. De spelade utan Keane, vars strålande mentala styrka och obevekliga, framåtgående passningsspel var gnistan bakom deras berömda vändning mot Juventus i semifinalen. Det fanns även lite scenskräck. "Vi var för hämmade," sade Giggs i sin självbiografi. "Jag hatar att säga det, men tillställningen satte sig lite för hårt i oss." Han var inte den enda som kände så. "Vi dök aldrig upp i finalen," sade Cole i the Manchester Evening News. "Jag var väldigt besviken på min insats. Det är en av få saker som jag ångrar inom fotbollen, att jag inte gjorde det jag skulle i den största matchen jag startade."

Blomqvist kände att hans ben "inte svarade som normalt... de var som gelé." Förutom en 90-sekundersperiod tidigt i den andra halvleken hotade inte United att överväldiga Bayern förrän under det absoluta slutet av matchen. Och även om Bayern själva inte hade någon ihållande press så skapade de klarare chanser på sina kontringar. T.o.m Ferguson, som till sin död kommer argumentera för att United var det bättre laget p.g.a deras intentioner var så mycket större, accepterade att de nästan inte skapade någonting. "Jag kan helt ärligt inte komma på någonting spännande eller signifikativt," sade han i The Unique Treble, "förrän under de där tre otroliga minuterna."

Det är inte så att United kördes över av Bayern. De blev inte ens utspelade. De hade ett större bollinnehav, fler hörnor och fler skott på mål. Men deras bollberöringar var lite stela, deras beslutsfattande lite långsamt och deras tempo låg långt under deras vanliga snabb-snabb-snabbare-inställning. Tyldesly summerade det elegant när han, sent i den första halvleken, sade att United "skapade öppningar istället för chanser".

Förutom Beckham, som överskuggade Effenberg på mittfältet både med och utan boll, hade Uniteds anfall det svårt. Giggs svarade för en hel del elektricitet men det mesta av det han försökte fungerade inte. Blomqvist hade den sortens anonyma match han fruktat, medan Yorke - som under säsongen 1998-99 var den bästa forwarden i europeisk fotboll tillsammans med Andrij Sjevtjenko - var den största besvikelsen av alla. Ferguson ansåg att han aldrig hade sett honom se så nervös ut på en fotbollsplan. Eller, antagligen, på sidan av den.

Omplaceringarna av Giggs och Beckham, och Blomqvists problem, innebar att det inte fanns några kvalitetsinlägg att hämta. "Vi kastades in," sade Ferguson i Managing My Life, "i mardrömmen där man jagar matchen mot motståndare som kunde understryka sina styrkor och dölja deras begränsningar genom att spela ett oambitiöst kontrollspel."

Det må ha varit oambitiöst, men det var också skickligt. Det fanns en spänstighet och auktoritet i Bayerns försvar som inte alltid var lika tydlig i andra änden av planen, där Johnsen och Schmeichel var väldigt skakiga under den första halvtimmen. United var tacksamma att de hade den majestätiska Stam, som med knapp marginal slog Beckham som deras bästa spelare. Planens bästa spelare var den yngsta, den 22-åriga ghananen Samuel Kuffour. Han och hans backkollega Thomas Linke plågade oavbrutet Uniteds forwards, medan Jens Jeremies gjorde samma sak på mittfältet. Matthäus, som startade som libero, ombads av Hitzfeld att flytta upp på mittfältet när det var möjligt så att Jeremies kunde kliva upp närmare Beckham. Det betydde att Bayern växlade mellan två formationer, 1-4-2-3 och 4-1-2-3.

Efter Baslers mål skapade inget av lagen någon klar chans i en ovårdad första halvlek, men Bayern hade de bättre halvchanserna och förtjänade sin ledning. Zickler sköt utanför på Baslers inlägg och nickade en studsande boll för nära Schemichel från 12 yards (= 10,9 meter). Det närmaste United kom var när ett lågt inlägg från Neville nästan hamnade hos Cole i målområdet. Han var på väg att skjuta när Linkes desperata tackling styrde bollen precis utanför.

Här hittar du del II:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/05/26/11610661-den-dar-kvallen-i-barcelona-united-och-trippeln-1999-del-ii/

5. Vänder på tidvattnet

   

Sir Alex Ferguson ger Teddy Sheringham hans sista instruktioner. Getty Images

 

 

Det enda United egentligen kunde ta med sig från den första halvleken var det moraliska höglandet. De hade inga höga tankar om Bayerns anfallsinställning, som delvis involverade att mata långbollar mot forwarden Jancker. Sheringham sade att de spelade "som Wimbledon". Det var lite tufft - det fanns en ordning och avsikt med Bayerns kontringsspel, särskilt när Basler hade bollen. De hade även en av Europas bästa passningsspelare i Effenberg, även om han var anonym i den här matchen.

 

I pausen sade Ferguson till Stam att vinna tillbaka bollen snabbare och mer aggressivt, och han ville att spelarna skulle passa bollen snabbare och mer aggressivt. Han höll sedan ett kort tal inspirerat av den skotska anfallaren Steve Archibald. Han hade spelat under Ferguson i Aberdeen, där de hade en tillgiven men stormig relation, och senare spelade han för Barcelona under Terry Venables. Archibald bodde fortfarande i staden och kom och tittade på Uniteds träning kvällen innan matchen. Han berättade för Ferguson att ett av hans bestående minnen från finalen 1986, när Barcelona förlorade mot Steaua Bukarest på straffar, var att efteråt var han tvungen att gå precis bredvid Europacuppokalen i vetskap om att han inte kunde röra den.

 

Ferguson gillade berättelsen men ville bara accentuera det positiva till sina spelare innan matchen. Men i pausen började saker och ting att bli desperata. "Om ni förlorar kommer ni vara sex feet (= 182,8 cm) ifrån Europacupen, men ni kommer inte kunna röra den, såklart," sade han. "Och jag vill att ni tänker på det faktumet att ni kommer att ha varit så nära den och för många av er kommer det vara det närmaste ni någonsin kommer den. Och ni kommer hata den tanken under resten av era liv. Så se bara till att inte förlora. Våga inte komma tillbaka in hit utan att ha gett ert allra yttersta."

 

Ferguson pratade länge med Sheringham under pausen, han sade till honom att han skulle komma in efter 20 minuter av den andra halvleken om det fortfarande stod 1-0. "Det gjorde mig p***förbannad," sade Solskjaer i en intervju med FourFourTwo 2016. "Jag tänkte, 'jag har gjort 17 mål för dig den här säsongen, för det mesta efter att ha kommit in som inhoppare - ska du inte prata med mig?'"

 

Sheringham hoppades i hemlighet att United inte skulle näta så att han skulle få chansen att spela i en Europacupfinal. Han behövde inte oroa sig. Matchen gled vidare utan att mycket hände i något straffområde, men den surrande atmosfären fick matchen att kännas mer spännande än den var. Blomqvist missade Uniteds första goda chans i den 56:e minuten, detta då han drog bollen över ribban från sex yards (= 5,4 meter) efter att ha sträckt ut sig framför Babbel på ett chansinlägg från högerkanten från Giggs. Ferguson sade till Sheringham att ersätta Blomqvist efter 65 minuter och spenderade ett par minuter med att prata med honom på sidlinjen. "Kom igen," sade en otålig Sheringham. "Kasta in mig nu."

 

Introduktionen av Sheringham betydde en formförändring för United, vars fristilsformation påminde om ett diamantmittfält - med Butt djupast, Giggs till vänster, Beckham till höger och Yorke bakom frontduon där Sheringham också drog sig till vänster. Det lämnade dem farligt exponerade för kontringsattacker, men Ferguson insåg allvaret. "Vi skulle aldrig ha kunnat starta med den uppställningen; det hade varit modigt och gränsat till suicidalt," sade Gary Neville i hans självbiografi, Red. "Men de tjugo sista minuterna med desperation var något helt annat."

 

Bayern svarade på Uniteds byte genom att kasta in Mehmet Scholl istället för Zickler. Det var ett smart drag som lät Scholl, en flinkare och smartare spelare, utnyttja den enorma ytan framför United-försvaret. "Vi levde på en knivspets och vi visste om det," sade Cole. "Tid och tålamod sjönk undan lika snabbt."

 

 

Mario Basler retade upp United-spelarna med sitt uppträdande. Getty Images

 

 

Tålamodet rann bort på fler än ett sätt. Ett antal United-spelare, särskilt Sheringham och Stam, irriterade sig på vad de ansåg vara effektsökeri från Bayern, och särskilt från en av deras spelare. "När Basler tog Bayerns hörnor skämde han ut sig fullständigt," sade Stam i sin självbiografi, Head to Head. "Han poserade och mjölkade applåderna, trodde han var den största efter att ha gjort målet han trodde var vinstmålet."

 

Basler var nästan en karikatyr av den arroganta tyska fotbollsspelaren. Han spatserade omkring på planen som om han hade fått en egen tv-show den kvällen, med en publik på 200 miljoner människor. I den första halvleken försökte han näta på en frispark från en helt absurd vinkel från höger. I den andra halvleken försökte han två gånger att lobba bollen över Schmeichel från mittlinjen. Vid ett annat tillfälle, när han farligt stormade fram till vänster och skars av precis inne i straffområdet av Stam, ledde Basler kaxigt Stam hela vägen tillbaka in på sin egen planhalva innan han spelade bollen ännu längre bak till Kuffour. Han förvandlade vad som egentligen var en superb uppvisning i försvarsspel från Stam till en demonstration av hans egen, antagna överlägsenhet. Han kunde lika gärna ha blåst en hundvissla mot Stam.

 

Trots all egoistisk uppvisning var Basler en av få offensiva spelare i de båda lagen som stärktes istället för att hämmas av tillställningen. Vid ett tillfälle tog han frikostigt emot fler applåder för sin blotta existens, då vände sig Stam till Johnsen. "Jag kommer slå till den arroganta i*****n om han fortsätter så," sade han. Innan Johnsen kunde svara hörde Stam någon annan ropa, "Då får du ställa dig i kön." Han specificerade inte huruvida kommentaren kom från en United eller Bayern-spelare.

 

Bayern hade kunnat näta fyra gånger mellan den 73:e och 84.e minuten. De skapade ett antal chanser på kontringar, främst efter att ha brutit trötta passningar från United-spelare. Schmeichel gjorde bra räddningar på avsluten från Effenberg och Scholl, som även träffade stolpen med en ljuvligt dold lobb utanför straffområdet. Det läget kom efter en stoltserande löpning från djupt inne på egen planhalva av Basler, som vred och vände ut och in på Johnsen utanför boxen utan att röra bollen, innan han gav den till Scholl. När bollen seglade över Schmeichels huvud sjönk hans hjärta, för han visste att den var på väg in och att det var över. Istället träffade den precis stolpen och studsade tillbaka till Schmeichel.

 

Fem minuter senare träffade Jancker ribban med en cykelspark från nära håll. Då hade Bayern bytt ut Matthäus, som var nästan helt slut. "Efter 75 minuter sade jag till tränaren att jag kände mig trött," sade han i FourFourTwo. "Jag hade tagit andra löpningar på mittfältet än när jag spelade libero, där jag inte behövde springa så mycket. Jag sade inte till tränaren att han var tvungen att plocka av mig - bara att jag var trött och att om han ville byta ut mig skulle jag hålla med honom."

 

De flesta United-spelarnas ben var också slut, men de fick lite kraft när Solskjaer anlände i den 81:a minuten. Hans rykte som dödlig inhoppare hade etablerats den säsongen, särskilt i och med övertidsvinsten i FA-cupen mot Liverpool och hans absurda fyra mål på 11 minuter borta mot Nottingham Forest. Hans irritation över att Ferguson inte hade pratat med honom i pausen fanns fortfarande kvar i hans tankar, men där fanns även ett annat halvtidssnack från 11 dagar tidigare. United hade 1-1 i deras sista ligamatch hemma mot Spurs, en match de behövde vinna för att återta titeln. "Oroa er inte grabbar, fortsätt spela som ni gör och ni kommer få ert mål," sade Ferguson. "Och om vi inte har nätat med 15 minuter kvar kastar jag bara in Ole."

 

Solskjaer behövdes inte, detta då Cole gjorde vinstmålet tidigt i den andra halvleken, men hans självförtroende skenade iväg genom taket och stannade där, även när han var p***förbannad.

 

När Solskjaer kom in i Barcelona attackerade han matchen som en man som hade kommit med en föraning om att det här skulle bli hans match. Hans första bollberöring, 22 sekunder efter att ha kommit in, var en bra nick som tvingade fram en hyfsad flygande räddning från Oliver Kahn - den första allvarliga räddningen han hade behövt göra i matchen.

 

Oavsett om det var utmattning, nerver, introduceringen av Solskjaer, Matthäus uttåg eller en kombination av alla fyra, så genomgick matchen en karaktärsförändring i den 87:e minuten. Bayern, som hade hållit United på armlängds avstånd med nästan föraktfull enkelhet under större delen av matchen, föll plötsligt från en klippa. United skapade fyra möjligheter på knappt 90 sekunder. Sheringhams skott räddades av Kahn efter en klack från Solskjaer; Yorke nickade Beckhams inlägg för långt framför Sheringham och missade sedan en excellent chans efter ett lågt inlägg från Gary Neville. Till sist dansade Kahn efter mållinjen och gjorde ännu en komfortabel räddning på Solskjaers nick.

 

På bänken vände sig Keane till reservlagstränaren Jimmy Ryan. "De är körda," sade han. "Vi har dem." I sin självbiografi utvecklade Keane den observationen. "För ett lag med deras rykte var Bayern nu i förödelse, så dåliga som de kan vara: faktum är att de vek ner sig rejält."

 

Ett United-mål på posten såg högst påtagligt ut, men det skulle ta några minuter till innan det kom fram. Den tyska tv-kommentatorn Marcel Reif var inte ensam om att tro att United hade börjat skapa lite för sent. "Kanske borde jag inte säga detta, och jag lovar att aldrig säga det igen, någonsin," började han. "Fotboll, som Gary Lineker en gång sade, är ett enkelt spel; 22 män jagar en boll i 90 minuter och i slutet vinner tyskarna."

 

Beckhams otåliga foul på Effenberg i den 89:e minuten tillät Bayern att maska bort fler sekunder genom att byta ut Basler mot Hasan Salihamidzic. "Basler och Matthäus lämnade planen som om de just hade mottagit varsin Oscarstatyett," fnös Stam, som likt ungefär 100.00 procent av alla holländska fotbollsspelare inte höll deras tyska motsvarigheter särskilt högt. "Efter att ha sett dessa idioter förkunna sig själva som vinnare var jag ännu mer övertygad om att hitta den där extra biten energi i mina krampande ben. Jag ville slå dem mer än någon annan motståndare jag hade mött."

 

 

Jaap Stam i aktion mot Bayern München. Getty Images

 

 

Beckham minns att han tittade mot sidlinjen under det spelavbrottet och såg Europacuppokalen med Bayerns färger på banden. Ferguson hade accepterat resultatet och börjat tänka på vad han skulle säga till pressen. "Jag höll redan på att samla mig själv," sade han, "att ta förlusten med värdighet."

 

Pressen hade redan sagt sitt om honom. De flesta kritiserade honom för att ha tagit en chansning för mycket under hans livs största kväll då han flyttade Giggs och Beckham från deras naturliga positioner. Det sägs att Ferguson senare roade sig själv genom att fixa kopior på alla de matchrapporterna som aldrig blev tryckta för att journalisterna tvingades att desperat skriva om dem efter matchen. Åsikten att Ferguson ställde till det taktiskt är lite naiv. Det var många gånger i hans karriär där han mixtrade för mycket men här placerades han i en orättvis situation tack vare Keanes och Scholes frånvaro. "Det är ok att säga att lagets form inte fungerade fantastiskt, men jag tror inte att managern kunde ha gjort mycket annorlunda," sade Neville. "Det var bara en trött insats av oss... Som lag hade vi sprintat så hårt under så lång tid."

 

Även om Beckhams inlägg saknades var han lätt Uniteds bästa offensiva spelare i startelvan. "Jag behövde inte en Europacupfinal för att bevisa att jag kunde spela på det centrala mittfältet på den högsta nivån," sade han, "men det var ändå fantastiskt att göra det." Han avslutade året som tvåa bakom Rivaldo i Ballon d'Or-utmärkelsen och the FIFA Player of the Year-utnämningen.

 

Det rådde inte samma konsensus kring Giggs insats, Han var ett hot, men ett oberäkneligt sådant, och Ferguson hörde hur vänsterbacken Tarnat ropade på hjälp vid flera tillfällen. Ferguson argumenterar för att ansträngningarna med att hålla tillbaka Giggs signifikativt bidrog till utmattningen som plötsligt överväldigade Bayern i slutet av matchen. Giggs håller nödvändigtvis inte med om det. "Jag gjorde vad han bad om," sade Giggs i the Daily Mail tidigare i år. "Jag fortsatte att utmana Tarnat men blev hela tiden av med bollen. För att vara ärlig så var jag s**t den kvällen."

 

 

6. 90+1'

   

Teddy Sheringham firar sitt mål. Getty Images

 

 

Giggs, Butt och Neville återfanns bland dem som trodde att matchen var körd. "Jag tittade gång efter annan upp på klockan," sade Neville i hans Times-kolumn. "Den tickade på mot slutet av den andra halvleken och jag trodde bara att tyskarna på nytt hade slagit oss."

 

Men att tro att du har förlorat och att ge upp är två helt olika saker. I den 90:e minuten, då skylten kom upp och visade tre tilläggsminuter, spelade Babbel en lös passning bakåt till Linke. Han pressades av Solskjaer och slog bollen till inkast på vänsterkanten, då sprintade Neville över planen för att kasta långt. "Jag var helt slutkörd," sade han. "Jag har funderat några gånger sedan dess, 'Varför gjorde jag det? Vad gjorde jag när jag sprang hela den sträckan?' Och det hela är ganska enkelt: det var vad jag hade lärt mig att göra sedan jag var en liten grabb i United. Man fortsätter spela, man fortsätter försöka, man fortsätter sprinta tills det är slut."

 

När Neville samlade sig själv kom skylten upp som visade att det skulle bli tre tilläggsminuter. Hans inkast nickades bort mot Beckham, en av få spelare på planen som fortfarande såg fräsch ut. Han hann före Scholl på den lösa bollen och undvek sedan hans försök till tackling innan han spelade en bra passning som släppte fram Uniteds vänsterytter: Gary Neville. Han var fortfarande i position efter inkastet; då han sprang mot bollen och förberedde sig på att slå inlägget med sin vänsterfot var varje steg en vansinnig koncentration för att inte sumpa läget. Han gjorde tillräckligt för att hålla bollen i spel: hans låga inlägg träffade en Bayern-försvarare, styrdes in i straffområdet och togs ur spel av en utsträckt Effenberg.

 

När Beckham förberedde sig på att ta hörnan stormade Schmeichel fram över mittlinjen. "Can you f*****g believe him?" sade Ferguson till McClaren. Det här fanns inte med på taktiktavlan när Ferguson bad sin assistent att gå igenom de fasta situationerna innan matchen. Senast Schmeichel hade gjort något liknande, mot Arsenal 14 månader tidigare, sträckte han sig i baksidan av låret då han försökte ta sig tillbaka och missade förlusten i Europacupen mot Monaco tre dagar senare. Schmeichels gest stämde överens med Fergusons filosofi om att United lika gärna kunde förlora med 2-0 som 1-0. Kanske kom Fergusons oberörda respons för att han kände att det äventyrade värdigheten med vilken han ville acceptera förlusten.

 

Det var först när Sheringham såg Schmeichel som han insåg hur lite tid det var kvar. När Beckham såg Schmeichel klampa på framåt registrerade hans hjärna två saker. Det första var alla utskällningar han hade fått av Schmeichel som ung spelare på träningarna om hans inlägg inte var perfekta; det andra var att istället för att piska in hörnorna som han brukade göra, skulle han försöka få den flackt mot Schmeichel i ett försök att orsaka maximal oreda.

 

 

Teddy Sheringham sätter in bollen förbi Oliver Kahn. Getty Images

 

 

Beckhams hörna nuddade Linkes huvud, som pressades av Schmeichel, och nådde Yorke bortom bortre stolpen. Han nickade tillbaka den mot mitten, där inhopparen Fink fick felträff på vad som bara skulle ha varit en rutinmässig volleyrensning och bollen hamnade hos Giggs precis utanför straffområdet. Giggs må ha varit bekväm med att spela på högerkanten, men han var inte lika bekväm med bollen vid sin högerfot. Han fick en sådan felträff på sitt skott att det tog sig förbi Linke och hamnade hos Sheringham. Han följde med i rörelsen och sköt bollen i nät från sex yards (= 5,4 meter), han blev därmed den första personen att göra mål i Europacupfinalen med sin tibialis posterior-muskel. Eller, som han mer suggestivt uttryckte det i the Times förra månaden: "Det var en sjaskig hasning via min strumpa".

 

Sheringhams första instinkt var att kolla huruvida han hade flaggats av för offside, trots att han visste att han stått rätt. Luften gick omedelbart ur Bayern. "Jag tänkte bara, 'Jag kan inte göra det här längre'," sade Babbel i the Sunday Times. "Det var inte kroppen som sade det, det var huvudet. Något vissnade inom mig, i hela laget. Sanningen är den att just då, i det ögonblicket, vid ställningen 1-1, visste jag att vi skulle förlora."

 

Under de 58 sekunderna mellan kvitteringen och avsparken gick United-spelarna igenom alla sorters känslor. Beckham "ville gråta"; Solskjaer var jätteglad för han skulle få spela 30 minuter till i en Europacupfinal; en slutkörd Butt började springa runt för att försöka få igång blodet i sina ben. Sheringham tittade upp, försökte förstå hur stor arenan var, hur stor händelsen var och vad han just hade gjort. Samtidigt som han gjorde det sprang Schmeichel tillbaka till sitt mål. När han kom dit började han andas demonstrativt i ett försök att fokusera och få ner pulsen. Han hade inte behövt bry sig. Han hade redan rört bollen för sista gången som Manchester United-spelare.

 

Teddy Sheringham gjorde fem mål under säsongen 1998-99. Det var hans sämsta målfacit mellan 1986 och 2007. Han spelade knappt förrän i april - delvis p.g.a skada, delvis p.g.a en desperat bakfylla från ett miserabelt slut på säsongen 1997-98 med United och England. När han togs ut till spel i en stor match, borta mot Bayern i gruppspelet, spelade han väldigt bra - och gjorde sedan ett självmål i sista minuten när han försökte reda ut ett misstag från Schmeichel. Vid början av 1999, med Sheringhams moral nere under golvet, sade Ferguson till honom att hans chans skulle komma mot slutet av säsongen. Det gjorde den. Han startade den sanslösa omspelsmatchen i FA-cupens semifinal mot Arsenal, assisterade Beckham till matchens första mål och blev sedan en osannolik pelare i Trippeln. "Livet," sade han efter matchen, "känns ganska bra just nu."

 

 

7. 90+3'

   

United firar Solskjaers sena vinstmål. Getty Images

 

 

McClaren avbröt firandet av Sheringhams kvittering för att be Ferguson att strukturera om laget så de inte var exponerade defensivt. Den kortlivade Golden Goal-regeln användes då, vilket betydde att det första målet i förlängningen också skulle bli det sista. "Steve," sade Ferguson. "Den här matchen är inte färdig." Han började skrika på spelarna så att de skulle ta sig tillbaka till mittlinjen så att matchen kunde återupptas så fort som möjligt.

 

Det gick 26 sekunder mellan Bayerns avspark och situationen då Solskjaer fixade en hörna för United. Beckham sprang över för att ta den, på nytt hade han svårt att få tillräckligt med plats då fotograferna satt så nära planen. Den här gången fanns det ingen Schemiechel att sikta på, så han piskade in en inåtskruvad boll mot närmsta stolpen. Sheringham, som fick ta en fri löpning, trodde att han skulle näta igen. Men han hoppade en tiondel för tidigt och visste att han inte skulle lyckas styra nicken på mål. På ett ögonblick ändrade han sig till plan B: hängde kvar i luften så länge som möjligt och styrde in bollen mot målområdet.

 

När Sheringham skarvade bollen vidare trodde Stam vid den bortre stolpen att han skulle få göra vinstmålet. Istället satte Solskjaer instinktivt bollen i nät från några meters håll. Det var ett ovanligt och bedrägligt briljant avslut, för det enda stället han kunde göra mål på var uppe i nättaket. "Ren instinkt," sade han senare. Och ännu renare extas. "Jag tror det inte, men det har hänt," sade kommentatorn Alan Green i Radio Five Live. Tro var kvällens ord: Uniteds i vad som tydligen var en oundviklig förlust och alla de som såg på och inte trodde det var sant. "Otroligt," sade Terry Venables i ITV. "Det ordet används alltför frekvent, alltför lättvindigt, men det här var otroligt."

 

 

Ole Gunnar Solskjaer ser sitt skott flyga in i nät. Getty Images

 

 

Solskjaers första tanke, precis som Sheringham, var att han kanske hade varit offside. Det var han inte - det stod två män på linjen - men den enda personen i hans perifera synfält var han som skulle markera honom, Kuffour. När hörnan slogs hade Kuffour ett rejält grepp om Solskjaers tröja i målområdet. Sedan knuffade Kahn bort Kuffour från sitt personliga område. Om han inte hade gjort det hade Sheringhams nick rensats bort av Kuffour. Istället skapade det ett hål där Sheringhams nick kunde nå Solskjaer.

 

Cole missade vad som hände, hans synfält stördes av förväntansfulla rörelser på bänken. Phil Neville firade redan innan målet hade gjorts och ledde sedan United-bänkens stormning nerför sidlinjen innan de hoppade in i högen med de andra spelarna. "Firandet som började med det målet," sade Ferguson, "kommer aldrig att ta slut."

 

Så fort han visste att han inte var offside härmade Solskjaer knäglidningen som Basler hade använt när han firade tidigare i matchen. Ibland sägs det att Solskjaers firande var orsaken till knäskadan som höll honom borta i nästan tre år under mitten av 2000-talet, men det är en myt. Men han sträckte däremot ut några ligament och missade ett par matcher för Norge den sommaren. "Det var värt det."

 

Här hittar du del III:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2019/05/26/11610659-den-dar-kvallen-i-barcelona-united-och-trippeln-1999-del-iii/

8. Ole

   

Ole Gunnar Solskjaer firar sitt mål. Getty Images

 

 

 

Det var ovanligt att se Solskjaer fira ett mål med sådan frigjordhet. Hans attityd till målgörande förändrades egentligen aldrig: det var hans jobb, han var bra på det och att bli helt vild när han nätade vore som om brevbäraren skulle fira när han lade posten i brevlådan. När Solskjaer skrev på för United 1996 sade Ferguson till honom att han skulle spendera sex månader i reservlaget för att acklimatisera sig till engelsk fotboll. Men han var så bra på träningarna att Ferguson satte honom på bänken i säsongens tredje ligamatch och när han fick hoppa in i sin debut sköt han in en sen kvittering mot Blackburn. Snabbheten i Solskjaers utveckling och den brutala precisionen i hans avslut tog alla med överraskning - utom han själv.

 

 

"Jag är en ödmjuk kille," sade han i en MUTV-intervju 2018, "men jag tror inte det finns någon bättre avslutare än jag, fortfarande." Det mest imponerande med Solskjaers avslutningar var variationen - det spelade ingen roll vilket avstånd, vilken vinkel eller med vilken del av kroppen - och den rena expertisen. De flesta av hans avslut, vilket hans lagkamrat Jordi Cruyff observerade i Glory Glory!, såg ut som om de hade beräknats av en dator. "Jag blev aldrig spänd när jag fick chanser," sade Solskjaer. "För mig finns det inget som heter en fantastisk räddning, det är bara ett dåligt avslut."

 

 

Solskjaer var stolt över intensiteten och äktheten i hans avslutsträning. "På träningarna, även om det ibland ser dumt ut, gör jag alltid saker och ting i matchtempo," berättade han i the Manchester United Opus. "[Om] du har en, två, tre, fyra, fem bollberöringar, krånglar till det och gör ett mål... då är det ingen mening. Gör det som om det är en match. Gör saker och ting i matchtempo."

 

 

Gör det som om det är den sista minuten i Europacupfinalen.

 

 

När United besegrade Ipswich med 4-0 i september 2001 gjorde Solskjaer mål med en felträff på ett inlägg från en svår vinkel. Han kunde lätt ha sagt att han menade att göra så, och han hade gjort tillräckligt många unika mål tidigare för att det skulle låta trovärdigt. Istället gick han därifrån med ett ansiktsuttryck som visade på avsmak.

 

 

Hemligheten bakom Solskjaers popularitet, förutom hans medfödda vänlighet, är hans förmåga att kombinera kvaliteter som för de flesta mänskliga varelserna är väldigt svåra att synkronisera. Han är vänlig och optimistisk, men ingen kan driva med honom. Han är blygsam men ändå karismatisk. Och han är en trevlig kille med en tydlig spets. Skulle du applådera i Stuart Pearces ansikte efter att han gjort ett självmål, som Solskjaer gjorde 2001?

 

 

"Jag hade tigerns öga," sade han. "Jag var inte lika trevlig på planen som jag var vid sidan av den." Det glöms ibland bort att det i princip var Solskjaer som avslutade Beckhams karriär på Old Trafford då han utvecklades till en förstklassig högerytter - med excellenta inlägg, även om han inte riktigt var i Beckhams klass, och han påminde om Thomas Muller med sitt sätt att invadera ytor som gjorde honom till ett överlägset målhot. Det var väldigt grymt när han vid starten på säsongen 2003-04, då han till sist var ordinarie i startelvan, åkte på knäskadan som höll honom borta från större delen av de tre efterföljande åren.

 

 

Bayern-målet gav inte Solskjaer United-fansens beundran: det bekräftade vad de hade sett under de tidigare två och ett halvt åren. Det finns en medfödd ödmjukhet i den skandinaviska kulturen och Solskjaer säger att han känner ett band till folket i Manchester. "Vi tror inte att vi är något vi inte är, vi vill bara jobba hårt," sade han. "Jag känner att Mancunians är mentalt starka." Han älskade att vara i United, trots att det betydde att han inte startade matcher regelbundet och han avböjde en £5,5m (115,3m kr med den tidens värde) flytt till Spurs i augusti 1998 när han fick höra att det var ledningen, och inte Ferguson, som hade sanktionerat affären.

 

 

Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer firar vinsten. Getty Images

 

 

 

Han startade Uniteds första gruppspelsmatch i Champions League en månad senare, 3-3 matchen hemma mot Barcelona, men mellan den och finalen gjorde han endast två framträdanden som inhoppare i den turneringen, båda mot Bröndby. När United mötte Bayern hemma i gruppspelet i december satt han inte ens på bänken. "Jag kände mig viktig ändå för jag spelade i FA-cupen och ligan," sade han. "Jag gjorde ganska många mål den säsongen."

 

 

Solskjaer får allt beröm för att han gjorde vinstmålet mot Bayern, men han förtjänar fler hyllningar för att han ändrade humöret i matchen. Det känns som att säga något jävligt självklart när man säger att en spelare borde attackera matcherna när de kommer in och deras lag ligger under, men det finns ändå miljontals exempel på matcher som bara passerar inhopparna, oavsett hur villiga de än må vara. Solskjaer studerade motståndarnas försvar från bänken och utvecklade förmågan att utan problem bara komma rakt in i den pågående matchen.

 

 

Han var involverad sju gånger mot Bayern och sex av dessa tillfällen var effektfulla. Han hade två nickar på mål och en klack som skapade en annan chans för Sheringham; han pressade Linke till inkastet som sedan ledde till det första målet; han vann en hörna direkt efter kvitteringen; och sedan gav han alla Manchester United-fans det största ögonblicket i deras idrottstittande liv.

 

 

"Jag tror att vissa ämnen helt enkelt inte kan kapslas in av ord," skrev Richard Kurt i United! Despatches from Old Trafford. "Sekunderna innan du rör en ny person du älskar för första gången, välljuden i Pet Sounds, synen av 600 United-pojkar som stormar igenom en avspärrning... och nu kan du addera Solskjaers mål också."

 

 

9. Football, bloody hell

   

Pierluigi Collina försöker lyfta upp Samuel Kuffour på fötter igen. Getty Images

 

 

Många av Bayern-spelarna ville inte ens ta avsparken. Domaren Pierluigi Collina gick runt och försökte övertyga dem om att resa på sig från marken, bokstavligen lika mycket som metaforiskt. Han började lyfta den förkrossade Kuffour, som sedan sjönk tillbaka ner igen. När matchen återupptogs fanns det tid kvar för en sista långboll framåt, en rensning från Butt och sedan tre underbart teatraliska pip från Collinas pipa.

 

 

Det är svårt att föreställa sig att det genom hela fotbollssportens historia någonsin funnits sådana extrema kollektiva känslor som i det ögonblicket. Bayern träffades av den sortens råa trauma som är ett hån mot ordet 'sport', samtidigt som ett antal United-spelare kollapsade på marken i en kombination av utmattning, total glädje, förvirring och tacksamhet. Giggs föll raklång och grät på en fotbollsplan för första och enda gången i hans karriär. "Jag har aldrig känt något som ens påminner om den känslan som kom ut i det ögonblicket," sade han, "och jag kommer aldrig göra det igen."

 

 

Gary Neville kollapsade på rygg för andra gången på en minut. Han hade även gjort det när Solskjaer nätade, för han var alltför utmattad för att springa över halva planen. "Det är en utomkroppslig upplevelse," sade Neville vid slutsignalen. Hans trötthet var särskilt förståelig; han var den enda United-spelaren som hade startat säsongens samtliga 10 avslutande matcher. Totalt startade han de sista 28 matcherna.

 

 

Det fanns ett undantag till den utspridda utmattningen. Beckham fortsatte bara att springa, hela vägen ner till den andra änden där United-fansen stod. "Jag vet inte om jag kommer få uppleva ögonblick, eller se firanden, som dessa någonsin igen," sade han. Alla förstod direkt att det här var seismiska saker, och inte enbart p.g.a ilskan med vilken en förkrossad Kuffour slog sina nävar i marken.

 

 

Under de senaste 20 åren har miljontals ord sagts och skrivits i ett försök att kontextualisera miraklet i Barcelona. Inga har gjort det hela så mycket rättvisa som de tre som kom ut ur Alex Fergusons mun när han pratade med ITV:s Gary Newbon mindre än två minuter efter slutsignalen. "Jag kan inte fatta det, jag kan inte fatta det. Football, bloody hell. Men de ger aldrig upp - och det är det som vann det. Jag är så stolt över dem."

 

 

Det finns ett underbart ögonblick precis innan den intervjun, en kort sekund när en helt utmattad Ferguson extravagant andas in i ett försök att samla sig själv. Alla visste vad det betydde för honom. "Europa hade blivit ett personligt korståg," sade han i The Unique Treble. "Jag visste att jag aldrig skulle ses som en stor manager tills jag vann Europacupen."

 

 

Sir Alex Ferguson leder firandet. Getty Images

 

 

 

Han trodde alltid att han skulle vinna det en dag. Men inte som en del av en Trippel, och inte efter två mål på övertid i slutet av en säsong full av episka matcher, sanslösa vändningar, otroligt drama och glädjefylld fotboll. Fergusons managerkarriär var komplett. Han vann ytterligare 15 stora pokaler efter det.

 

 

Under 1990-talet, när United gick sin kurs i europeisk fotboll, pratade Ferguson med förundran om plötsligheten i motståndarnas anfall, hur sofistikerade lag som Barcelona kunde döda dig med ett Hitchcockliknande dolkhugg. Det blev sedan en hyfsad twist på det ämnet när hans lag gjorde två mål på 101 sekunder och vann Europacupen.

 

 

Det var så lång tid som gick mellan Sheringhams och Solskjaers mål - och bollen var i spel under endast 28 av dem. Två mål under 28 sekunders speltid: det har aldrig skådats en sådan plötslig och grym twist i en match som varit så viktig. Rinus Michels, Totalfotbollens gudfader, fick efteråt frågan om han någonsin hade sett något som kunde jämföras med detta. "Självklart," sade han. "I mina drömmar. Det här var höjden av overklighet. Varken jag eller någon person involverad i det här extraordinära spelet har någonsin sett, och kommer heller aldrig någonsin att få se, en sådan avslutning."

 

 

Det var tillräckligt kort tid för ett fan att hinna åka in i Londons Blackwall-tunnel med United i 1-0 underläge, bara för att komma ut på andra sidan i en 2-1 ledning, exakt vad han gjorde i den tunneln vid den tidpunkten är en helt annan sak. Det sägs även att det var tillräckligt kort för att olika dignitärer, inklusive Lennart Johansson, Gerhard Aigner och Franz Beckenbauer, skulle missa båda målen efter att ha klivit in i en hiss inne på Nou Camp för att åka ner till prisutdelningen.

 

 

George Best missade också slutet, han lämnade arenan med ett par minuter kvar. Eric Cantona, som bodde i Barcelona då, kom inte ens in på arenan efter att ha sprungit på en alltför nitisk anställd vid insläppet innan matchen.

 

 

10. En triumf i Fergusons avbild

   

Bayern-spelarna kan bara se på när United lyfter pokalen. Getty Images

 

 

"Ikväll var det inte det bästa laget som vann, utan det med mest tur," sade Matthäus efter matchen. "Det är bittert, sorgligt och otroligt."

 

 

Matchen är ett sällsynt exempel på när historien skrivs av förlorarna - inte bara av Bayern, utan även av de miljontals supportrar som följer Liverpool, Manchester City, Leeds, Arsenal och resten - och de neutrala. Berättelserna om Champions League-finalen 1999 handlar om att Manchester United ramlade på sina egna fötter i 90 minuter för att sedan göra två mål. "Jag har aldrig slösat bort en sekund med att oroa mig över vår insats under de första 88 minuterna," sade Neville i Red, hans självbiografi. De andra United-spelarna kände alla samma sak och kan glatt peka alla nejsägare åt samma håll: Förväntade mål v Faktiska Pokaler 0-3.

 

 

Ferguson såg annorlunda på det hela. Han sade: "Bayern försökte backa in i vinnarnas inhängnad" genom att döda matchen när de tog ledningen. "En del av det som skrevs om hur Bayern spelade ut oss var konstigt. Samma sak gäller många av bedömningarna av Beckham och Giggs. Beckham var mittfältets stjärna och Giggs oroade dem en hel del." Det var ingen åsikt som var exklusiv för Ferguson. I ITV sade Ruud Gullit, inte helt utan njutning, att Bayerns inställning var "fullständigt s**t", medan Jimmy Greaves i The Sun var inne på samma linje. "Det här var inte bara en triumf för Manchester United utan för fotbollen i allmänhet. Det var en triumf för det goda mot det onda."

 

 

Det skulle vara absurt att påstå att United inte hade tur. Bayern hade de bättre chanserna - de betydligt bättre chanserna - och Sheringhams kvitteringsmål kunde ha snabbats upp och ackompanjerats av signaturmelodin till Benny Hill. Men det finns ingen mening med att få tur om du inte vet hur du ska använda den, och sättet på vilket United vann matchen gick helt och fullt ihop med personligheten och prestationerna i det speciella laget. "Det var ingen olycka," sade Ferguson till UEFA 2015. "Det laget gjorde det så många gånger den säsongen. De hade en fantastisk vilja att vinna och en suverän lagmoral." De kom igen från underlägen och vann eller spelade oavgjort i 17 matcher under Trippelsäsongen; för att bevisa att det inte bara var tur gjorde de det 16 gånger 1999-2000.

 

 

Det kom en nästan identisk seger fyra månader innan Bayern, när de vände ett 1-0 underläge och besegrade Liverpool med 2-1 i FA-cupen, då nätade Yorke i den 88:e minuten och Solskjaer satte dit vinstbollen på övertid. Det var, sade Ferguson senare, "det första tecknet på att vi kunde vara inne i en betydelsefull rullning", och Uniteds förmåga att göra sena mål började samla samma kraft som ett rättsligt prejudikat.

 

 

För de på insidan stärkte Uniteds blygsamma insats mot Bayern mer än den försvagade legenden kring det laget, för det avslöjade djupet i deras kollektiva karaktär. Det var den mänskliga moralens ultimata triumf.

 

 

Mycket uppmärksamhet riktades mot Fergusons halvtidsprat, när han sade till spelarna att de inte skulle kunna röra Europacupen om de inte vann. Det var underbart det han sade - men det hade väldigt lite med resultatet att göra. Gary Neville kan inte ens komma ihåg att Ferguson sade det, men andra har bekräftat att han gjorde det. Det kom ingen plötslig uppenbarelse för laget. Vändningen berodde på kulturen som Ferguson noggrant hade skapat under sina 13 år i klubben - en kultur där kraven på excellent standard och särskilt hårt arbete inte var förhandlingsbara och där, för att använda Fergusons egna ord, "den enda gången man kan ge upp är när man dör".

 

 

Det sägs ofta att de stora idrottstränarna jobbar med 1-procentarna som ger deras lag en fördel. Sanningen är den att det är egentligen 0,0001-procentarna. Det var hundratusentals oändligt små aktioner från Ferguson, utspridda över ett antal år, som kulminerade i Trippeln. Sidoberättelsen om Solskjaer i omklädningsrummet 10 dagar tidigare; rådet till Ryan Giggs, två dagar innan omspelet i FA-cupsemifinalen mot Arsenal, om att springa med bollen mer för att det skämde livet ur försvararna; hans kloka användning av hårtorken och vad han kallar de två mest kraftfulla orden i det engelska språket, "well done". Sammanräknat skapar alla dessa komponenter en stor styrka.

 

 

Sir Alex Ferguson firar med Ole Gunnar Solskjaer. Getty Images

 

 

 

Ferguson var inte perfekt, men han hade fler rätt än någon annan. Han gjorde spelarna bättre än summan av deras delar och laget bättre än summan av dess delar. Och spelarna kämpade för honom. "I sista hand var det här hans prestation," sade Keane, som vid den tiden i princip var Fergusons spelande assisterande manager. "Jag kunde lätt lägga min personliga besvikelse över att ha missat finalen åt sidan, för om sanningen ska fram var det en ära att vara kapten för laget som levererade för en stor manager och en stor klubb."

 

 

Solskjaer är glad över en bild på honom och Ferguson som togs i omklädningsrummet efter matchen. "Jag kommer alltid att minnas att jag då tänkte: 'Du förtjänar det här - du förtjänar så mycket att vinna Champions League'. Vi gjorde det för honom, som manager. Det väller nästan upp inom dig när man tänker på det. Han var den sortens manager."

 

 

Inte ens Ferguson, som hade börjat acceptera förlusten, förstod på riktigt kraften i kulturen han hade skapat. Men han visste exakt vad han hade skapat - ett fotbollslag som även fungerade som en spegel. "Om jag var tvungen att välja driv eller talang som det mest potenta bränslet, då skulle det bli det förstnämnda," sade han i Leading. "För mig betyder driv en kombination av att vilja jobba hårt, känslomässigt mod, enorm koncentrationskraft och en vägran att erkänna sig besegrad."

 

 

För Ferguson var motgångar den största möjligheten: att bevisa för folk att de hade fel, att få tyst på dem, att demonstrera hur bra han var. "Hela min inställning till livet," sade Ferguson, "skulle kunna kokas ner till 101 sekunders övertid."

 

 

Den inställningen kom mindre från en kärlek till framgång och mer från en fruktan och ett hat för misslyckanden. "Jag hoppas att en del av det resultatet är att om 20 år från nu, när de pratar om huvudkaraktären i just det här laget, att de för alltid kommer bli ihågkomna för deras sista minuten mål, att de aldrig gav upp."

 

 

Och att de höll nerverna under kontroll. En av anledningarna till att United var så framgångsrika i slutet av matcherna var att de aldrig riktigt drabbades av panik. De chansade genom att knuffa upp fler män framåt, men det var sällan de ändrade spelstil. I den allra första Premier League-matchen, då United utan framgång jagade en kvittering borta mot Sheffield United, kunde man se Ferguson skrika ett meddelande till Denis Irwin: "Denis! Denis! Fortsätt spela fotboll."

 

 

Ferguson hjälpte sina spelare att förstå stressen och spänningarna - de fysiska och särskilt de mentala - som motståndarna led av när de försvarade sig för sina liv mot United. Och hela grejen behölls av sig själv.

 

 

11. Motanklagelser och firande

   

Lothar Matthäus går förbi pokalen. Eurosport

 

 

Jaap Stam sade att Matthäus och Basler lämnade planen som om de precis hade mottagit varsin Oscarstatyett när de blev utbytta. Bayern-tränaren, Ottmar Hitzfeld, förtjänade en för hans skådespelarinsats efter matchen. Han tog förlusten med en otrolig elegans och visade inte minsta lilla tecken på ilska eller bitterhet. "Det kan ta dagar eller t.o.m veckor att återhämta sig från detta," sade han, "men jag måste säga att Manchester United är storslagna mästare."

 

 

Hans spelare kunde inte eller orkade inte försöka dölja sina känslor. När Matthäus tog emot sin förlorarmedalj tog han omedelbart av sig den. Basler ville inte ens ha en medalj - han gick raka vägen ner i tunneln och hade ingenting med prisutdelningen att göra. "Jag kan inte hitta orden," sade Effenberg, möjligtvis för första gången i hans liv. "Jag finner det svårt att beskriva. Kan fotbollen verkligen vara så brutal?"

 

 

Spelarna som tog det hårdast var Jancker, som grät okontrollerbart på planen och mådde fysiskt illa när han senare på kvällen såg målen på tv, och Kuffour, som gav en av de definierande bilderna från matchen när han upprepade gånger hårt slog sin knytnäve i marken. Scholl, inhopparen som nästan vann matchen för Bayern, bröt ihop när han kom till dörren på spelarbussen. Han lade sina händer över ansiktet och började skrika. "S**t, det här är otroligt! Det här är otroligt! Jag skulle ha avgjort den här matchen!"

 

 

Några journalister gick fram till Scholl, som utvecklade sin frustration över att inte ha gjort 2-0 målet. Medan han gjorde det sprang Kahn nerför trappan och knuffade bort journalisterna. "Hur kan du göra det här?" sade han till Scholl då han drog in honom i bussen. Scholl fick senare böter efter att ha sagt att Matthäus "alltid går av när det blir tajt", samma sak hände avbytaren Thomas Helmer efter att han sträckt upp båda sina långfinger efter matchen. Han visade upp dem för publiken: det var bara en tillfällighet att Hitzfeld råkade gå förbi precis då.

 

 

Effenberg fann till sist orden så han kunde kalla Matthäus en "smitare". Få människor visste hur det var att spela i en Europacupfinal vid 38 års ålder, och Effenberg och Scholl fick aldrig reda på det heller. Effenberg avslutade sin karriär som 35-åring i Qatar; när Scholl var 38 hade han slutat spela och tränade Bayerns U13-lag.

 

 

En knäckt Samuel Kuffour efter slutsignalen. Eurosport

 

 

Ingen berättelse om en tysk förlust skulle vara komplett utan ordet 'schadenfreude'. Det fanns en hel del i United-laget, särskilt bland de som hade retat upp sig på Bayerns fasoner. Stam såg några Bayern-spelare titta på pokalen då de gick förbi den. "Fantastiskt," tänkte han. "Ta er en rejäl titt men rör den inte. Den tillhör inte er." Det fanns lite sympati för Bayern från mannen som stack in dolken. "Att förlora på det sättet måste vara fruktansvärt," sade Solskjaer. "Att vinna på det sättet är så mycket bättre."

 

 

Europacupfinalen 1999 producerade två mirakel: Uniteds seger, och Bayerns respons. De flesta lagen skulle ha lidit av psykologiska skador som var omöjliga att reparera. Två dagar efter finalen höll Hitzfeld det längsta talet i sin karriär. Kärnan i hans ord var: "Det finns två möjligheter nu. Antingen kan vi dränka oss själva i vår egen privata sorg, eller så kan vi visa hur vi reagerar."

 

 

De förlorade den säsongens tyska cupfinal på straffar, men två år senare upplevde de den renaste reningen. De vann Europacupen 2000-01 efter att enkelt ha slagit ut ett vissnande United på vägen dit. De flesta av spelarna från 1999 var involverade när de besegrade Valencia i finalen - men inte Matthäus, som är en av de bästa spelarna som aldrig vunnit Europacupen. Och inte Basler, som såldes till Kaiserslautern några månader senare efter en obetänksamhet för mycket. Han var involverad i ett bråk på en restaurang, som enligt rapporterna började när Basler störde sig på att någon försökte ta en bild på honom. Bilden försökte tas när han satt på en stol, som stod på ett bord, med en flaska vin balanserad på hans huvud.

 

 

Manchester United firar deras vinst på Nou Camp. Getty Images

 

 

 

Timmen efter matchen, när United stannade på planen för att fira först med varandra och sedan med supportrarna, har stannat kvar hos samtliga spelare. Många av dem, inklusive Stam och Cole, påpekade att de tog ett steg tillbaka och försökte ta in allt. Det var ingenting som David May var intresserad av. "Jag såg pokalen på en stol och tänkte, 'Den tar jag hand om'," sade han i Glory Glory! "Så jag plockade upp den och resten är historia, jag hamnade på hälften av bilderna."

 

 

Schmeichel, kapten för kvällen i Keanes frånvaro, bad Ferguson att lyfta pokalen med honom. Längdskillnaden gjorde pokaldelningen lite svår, men ingen av de två hade bråttom att släppa ifrån sig den.

 

 

Under den följande timmen höjde de individuellt pokalen framför United-supportrarna. May agerade ceremonimästare och gestikulerade till publiken att vara tyst när varje spelare tog tag i pokalen. Ett av de högsta jubelvrålen under hela kvällen kom när Keane och Scholes motvilligt gick mellan de två leden med spelare med bucklan mellan sig. Än idag säger Keane att han inte vann Europacupen 1999. "Det spelar ingen roll hur många människor som säger till mig att jag förtjänar den Champions League-medaljen, jag vet att jag inte gör det. Faktum är att man skulle kunna argumentera för att min brist på disciplin kom väldigt nära att kosta oss trippeln."

 

 

Paul Scholes och Roy Keane med pokalen. Getty Images

 

 

Firandet på planen var det första av tre partyn. Spelarna återvände till omklädningsrummet, alla försökte förstå vad i helvete som just hade hänt. Ned Kelly, säkerhetschefen, minns senare att Ferguson satt ensam i hörnet med huvudet i sina händer och stirrade ner i golvet. Det andra partyt ägde rum på lagets hotell, där omkring 300 personer väntade. Laget kom dit runt klockan 2:00 på natten - de flesta väldigt glada efter att ha hällt i sig champagne i tomma magar - och började direkt återberätta kvällens tidigare händelser tillsammans med gästerna. "Jag skulle kunna återuppleva den natten varenda natt under resten av mitt liv," sade May. "Alla sjöng, alla var med sina familjer. Det var briljant."

 

 

Cole minns att några i hotellpersonalen försökte stänga ner festen runt klockan 3:00. "Det var inte," sade han, "den mest diplomatiska diskussionen."

 

 

Duran Durans Simon Le Bon och hans fru Yasmin försökte komma in på festen men stoppades i dörren. T.o.m de som knappt aldrig drack någonting, som Beckham, hällde i sig som studenter på happy hour. "Jag kan glatt erkänna," sade Beckham, "att jag var helt borta."

 

 

Stam beskrev drickandet som "fantastiskt". Det fanns även ett tema, alla spelare som drack shots gjorde det med tre glas åt gången. Giggs körde Jack Daniels hela natten, Yorke ledde en grupp som gick ut för att utforska Barcelonas nattliv. Gary Neville gick längs med hamnen vid soluppgången med några kompisar. "Vem," sade han, "skulle vilja att en sådan natt skulle ta slut?"

 

 

Hotellpersonalen ville det. De började packa ihop saker och ting runt klockan 6:00 då de behövde börja duka fram frukosten.

 

 

En av gästerna var Foo Foo Lamarr, en dragartist från Manchester som var kompis med några av spelarnas föräldrar. När han blev ombedd att gå upp på scenen och hålla ett tal häcklades han av James Edwards, ordföranden Martins son. Giggs mamma kom med en artig invändning och fick till svar att hon skulle hålla käften. Giggs blev, med sina egna ord, "helt tokig". Han riktade ett slag mot Edwards, men då hade han trippelsyn: han missade, träffade en stol och ramlade omkull. Giggs och Edwards hamnade på golvet och fäktade mot varandra innan några andra fick stopp på bråket. Medan några höll i Giggs kände han något i sin näsa. Han hade brutit den mot Internazionale tidigare på säsongen och nu blödde den ymnigt.

 

 

Daniel Gomez, som ledde säkerhetsjobbet utanför hotellet, blev överraskad när han kallades in på hotellet. "När jag kom in såg jag Ryan Giggs. Han hade en blodig näsa, men var väldigt lugn. Han satt ner med en väldigt fet man som såg efter honom. Det var en annan man där också. Han var arg. Vi eskorterade honom från hotellet. Vi ringde inte polisen, för de hade tillräckligt att göra i deras jobb med att kontrollera fansen."

 

 

David Beckham kysser Champions League-pokalen. Getty Images

 

 

Giggs kom till sitt rum runt klockan 8:00 och bestämde sig för att vila sitt huvud en halvtimme. Han väcktes av knackningar på dörren två timmar senare - det var Albert Morgan, materialförvaltaren, som sade till honom att han var sen till bussen. Där stod Giggs med bruten näsa och "den värsta bakfyllan jag någonsin haft", lite senare fick han dessutom reda på att mannen han hade slagits med var Uniteds ordförandes son. "Jag trodde bara han var vem som helst."

 

 

Några dagar senare nådde berättelsen tabloiderna, som direkt dök upp på Martin Edwards tröskel för en kommentar. "Jag kan inte," sade han. "Jag är sen till min squashmatch."

 

 

Några av spelarna sköt upp sina bakfyllor över frukost och sedan på flyget hem. När planet närmade sig Manchester bad Uniteds sekreterare Ken Ramsden Keane att leda laget av planet, med Europacupen i händerna. Det var inte den mest produktiva konversationen. Istället ledde Schmeichel United av planet.

 

 

En parad runt Manchester var slutet på firandet. På torsdagskvällen, mindre än 24 timmar efter dessa 101 sekunder, åkte spelarna åt separata håll. På den tiden fanns inga WhatsApp-grupper eller några AOL-baserade motsvarigheter, så det var det sista många såg av varandra tills David Beckhams bröllop sex veckor senare.

 

 

Efter hans mest utmattande fyra månader i hans liv var även McClaren redo att åka på semester - tills Ferguson ringde in honom och resten av personalen klockan 9:00 nästa dag för att börja planera för nästa säsong.

 

 

12. Oh what a Knight

   

Sir Alex Ferguson visar upp Champions League-pokalen. Getty Images

 

 

Innan Champions League-finalen var oddsen för att Alex Ferguson skulle adlas 50-1. Två dagar senare var de 2-1. The Sun samlade ihop ett stort kändisstöd för förslaget Sir Alex: det kom från Emma Bunton, Shaznay Lewis från All Saints, Mike Baldwin, Ronan Keating, Caprice, Chris Evans och Zoe Ball. Den 12 juni inkluderades han i drottningens födelsedagsutmärkelser.

 

 

Under den dimmiga sommaren antog många att detta unga United-lag skulle vinna flera Europacuper. "Vi har en fantastisk lagmoral," sade Butt. "Vi är unga, så förhoppningsvis kan vi dominera under de kommande 10 åren. Vi måste försöka få det att hända. Vi får inte bli ett ettårsfenomen."

 

 

Men det blev de, åtminstone i Europa. De vann bara en utslagningsmatch under de kommande sju säsongerna; och trots att de överlägset vann ligatiteln de två efterföljande säsongerna förlorade de till sist även deras inhemska aura. Det finns olika förklaringar till det, inklusive oförmågan hos vissa spelare att hantera den undermedvetna insikten att de aldrig skulle kunna toppa höjden från Barcelona. Hur kör man på efter något sådant? Vart går man efter att ha varit på toppen av Everest?

 

 

Dwight Yorke visste vart han ville gå. Det var bara halvt på skoj när han frågade Ferguson om han kunde ta ledigt ett år för att "komma över" vad han och United hade uppnått. "Han ville åka runt i världen och fira," sade David May i Under the Cosh podcasten. May verkade inte skämta och Yorke nämner det även i sin självbiografi. Oavsett hur mycket allvar och skämt det än var så kom han aldrig över det; han blev aldrig samma spelare igen.

 

 

Dwight Yorke leder firandet. Getty Images

 

 

United blev inte flerfaldiga europeiska mästare efter 1999, men de lämnade ett arv. Trippeln har sedan vunnits i Italien, Tyskland och Spanien, men inget lag i något land har vunnit den riktigt som United, och det är svårt att föreställa sig att någon någonsin kommer göra det. Hugh McIlvanneys ord, skrivna i the Sunday Times fyra dagar efter finalen, är lika sanna nu som de var då. "Med Manchester United är det aldrig över förrän den Feta Damen fått en hjärtattack. Oavsett vart dagens representanter på Old Trafford står i alla tiders tabell över stora fotbollslag har de ingen framför sig när det gäller att producera drama."

 

 

In the Promised Land, hans definitiva bok om Uniteds säsong 1998-99, för Daniel Harris fram argumentet att Uniteds Trippel är den bästa säsongen någonsin. "Det är inte framgången som är riktigt speciell, det är äran," säger han. "1998-99 hade med varenda aspekt som någon möjligtvis kan önska från någon säsong, och det har aldrig kommit en säsong som ens påminner om den. Häpnadsväckande, varierade matcher, nedsparkningar, rena rån, vändningar och thrillers, otroliga mål, exceptionell konkurrens, absurda karaktärer, testiklar i elefantstorlek och helt sanslösa twister. Eller, uttryckt med andra ord, det omfattade så mycket av vad som gör United, sport och livet så omfattande."

 

 

Engelsk fotboll var mer demokratisk då, vilket betydde att United var tvungna att kriga för allt. Från den berömda FA-cupmatchen i januari mot Liverpool och framåt spelade de 43 timmar fotboll utspritt på 28 matcher. Och under dessa 2580 minuter fick de nästan hela tiden testa sina nerver. Endast 318 minuter spenderades med en behaglig ledning på mer än ett mål - och över en tredjedel av dessa minuter kom i det obehagligt stressade Champions League-mötet med Internazionale, där en tvåmålsledning kändes som allt annat än säker.

 

 

United kunde bara på riktigt slappna av, med en ledning på minst tre mål, i 67 minuter av dessa 43 timmar. De var tvungna att gå till brunnen igen och igen och igen, och det var bara i januari och februari. "Det var krigarinställningen som vann oss Trippeln," sade Gary Neville. "Det hade inte ens varit halva berättelsen om vi hade kört över Bayern med 3-0."

 

 

Det hade heller inte känts hälften så bra.