Sophie Sjåstad Vågsæter (23) blev uthängd som Antonio Valencias älskarinna. (Foto: Skärmdump Instagram).

AV: Rune Ulvik, Bergensavisen, fredag 30 september, 2016

Efter att ha blivit uthängd som Antonio Valencias älskarinna blev Sophie Sjåstad Vågsæter från Bergen glödhet på sociala medier. - Jag tycker det är jättekul, säger 23-åringen.

Den 18 september skrev den brittiska tabloidjätten The Sun att Manchester United-stjärnan Antonio Valencia hade varit otrogen mot sin fru med 23 år gamla Sophie Sjåstad Vågsæter, kort efter att United förlorade stadsderbyt mot Manchester City.

Tidningen med det dåliga ryktet och flera miljoner dagliga läsare hade riggat upp sig utanför ett hotell i Manchester, där de säkrade bilderna på både Valencia och Vågsæter.

Med känd brittisk tabloidstil berättade tidningen om relationen och det påstådda förhållandet mellan de två.

Inte långt efter det att saken skapade uppmärksamhet i Storbritannien gick Antonio Valencia ut på sociala medier och berättade att han och frun hade lämnat varandra för flera månader sedan.

"Efter nyheter gällande mitt privatliv, är det viktigt för mig att klargöra att min civilstatus för tillfället är singel," skrev Valencia i ett pressmeddelande som han publicerade på Instagram.

- Fick mycket skäll

Nu berättar Sophie Sjåstad Vågsæter om reaktionen hon fick efter att ha framställts som Valencias älskarinna för The Suns enorma publik.

- Jag visste ju vad sanningen var, så jag var egentligen mer stressad för vad andra människor skulle säga först. Jag fick mycket skäll i början, men efter att han gick ut och berättade att han är singel, kände jag att många slutade med de elaka kommentarerna. Av 100 kommentarer, så är kanske två negativa, säger Vågsæter.

Och kommentarer har det blivit många av.

23-åringen som jobbar på sjukhus i Bergen gick från att ha ungefär 1,200 följare på bilddelningstjänsten Instagram till det tiodubbla efter artikeln i The Sun. Nu planerar hon att använda uppmärksamheten till att lansera sin egen blogg.

Manchester Uniteds Antonio Valencia gick ut med ett pressmeddelande där han berättade att han är singel, efter att ryktena om honom och Sophie Sjåstad Vågsæter började snurra. (Foto: RUSSELL CHEYNE)

- Jag tycker det är jättekul. Jag har alltid haft lust att börja blogga, men kanske inte vågat. Nu när mitt ansikte har varit ute i media tänker jag att det bara är att köra på. Jag har ingenting att förlora på det, säger Vågsæter.

- Hoppas du bli kändis nu?

- Nej, jag har inte något mål att bli kändis. Jag bloggar för att jag har lust med det, så får jag ta det lite som det kommer, säger 23-åringen.

Familj och vänner blev chockade

Då saken publiceras i The Sun stod det inte stilla runt Sophie Sjåstad Vågsæter. Bilderna hon har delat på sociala medier får reaktioner från många hundra följare, och Vågsæter för redan en dialog med sponsorer till hennes blogg.

- Alla jag känner blev helt chockade till att börja med. För de flesta var det bara viktigt att jag hamnade i den tidningen. Men det var en lättnad då han (Antonio Valencia, red. anm.) gick ut med att han är singel.

Själv tog hon det hela med ro.

- Jag vet ju att media i England har mycket friare tyglar än här hemma. Så de tog bilderna och använde informationen de hittade om mig utan att prata med mig först. Men jag skrattade egentligen mest bara då jag fick elaka kommentarer. Folk tror att de vet saker och ting, så visar det sig att de inte vet någonting, säger hon.

Håller korten tätt mot bröstet

Men förhållandet mellan henne och Antonio Valencia vill hon ännu inte säga något om.

- Vi är väldigt goda vänner. Något mer kan jag inte säga just nu, säger hon.

 - Kommer det bli några fler resor till England framöver?

- Jag har inte planerat några fler resor.

- Tror du att vi får se Antonio Valencia i Bergen då?

- Hehe, det vet jag ingenting om.                                   

På resan till Manchester fick Sjåstad Vågsæter bland annat se matchen mellan Manchester United och Manchester City. Biljetten fik hon av Antonio Valencia, (Foto: Skärmdump Instagram).

United har fört ytterligare diskussioner med den spanska klubben och Ed Woodward har klargjort att fransmannen är önskad som nästa stora namn på Old Trafford

Atletico Madrids Antoine Griezmann firar ett mål.

AV: John Richardson, Sunday Mirror, söndag 16 oktober, 2016:

Manchester United vill att Antoine Griezmann ska ersätta Wayne Rooney.

Old Trafford-cheferna tror att den 25-åriga Atletico Madrid-anfallaren är mannen som kan ta över efter den pressade United-kaptenen.

Sunday Mirror Sport avslöjade förra månaden Uniteds intresse för den franska stjärnan, men sedan dess har fler diskussioner förts och Old Traffords exekutiva vice ordförande Ed Woodward har gjort det känt att de ser målskytten med en prislapp på £80 miljoner (919,5m kr) på sig som deras nästa stora nyförvärv.

En flytt till Old Trafford skulle i princip signalera slutet för Rooney i United.

Antoine Griezmann under träning.

Trots att Uniteds boss Jose Mourinho har stöttat Rooney, som har startat de tre senaste matcherna för United på avbytarbänken, ser han ingen långsiktig framtid på Old Trafford för sin kapten.

Det är troligt att Rooney kommer få chansen att göra en lukrativ flytt antingen till Kina eller till USA så fort Griezmann är landad.

Wayne Rooney på bänken.

Den franska landslagsforwarden har gjort sig av med sin agent och han och hans familj styr nu hans fotbollsaffärer.

Trots att han har ett kontrakt t.o.m 2021 vet Atletico Madrid att det här lär bli hans sista säsong med klubben.

Då managern Diego Simeone har gett Atletico en notis om att han kommer lämna nästa sommar, har chanserna att behålla Griezmann minskat ordentligt.

Griezmann gillar tanken på en flytt till Premier League och har avböjt närmanden från Paris Saint-Germain.

United vet att de kommer ställas emot Chelsea i kampen om hans signatur, båda klubbarna är beredda att möta hans enorma prislapp.

Också den här veckan: Kapten Fiasko, Costa Ricas stolthet och påvens specialsoldat

Oacceptabelt uppträdande. Fotograf: BPI/Rex/Shuterstock

AV: David Hills, the Observer, söndag 16 oktober, 2016:

Veckans man

Blackpool-ägaren Karl Oyston - avstängd förra året efter att ha kallat ett fan "en massiv efterbliven, korkad fitta, ett kukhuvud med särskilda behov" - försöker fortfarande stämma 10 av 150 fans som invaderade planen för att protestera mot honom 2015. Oyston säger att resten kommer förbli avstängda "tills de skriver på ett kontrakt för acceptabelt uppträdande".

• Oystons meddelande gällande meningsskiljaktigheterna i juli 2015: "I mer än 27 år har Oyston-familjen alltid försvarat rätten för fansen att uttrycka sina åsikter och kritisera Oyston-familjen och klubben. Oyston-familjen har alltid beundrat passionen hos fansen."

Veckans reformator

Fifa 2.0-presidenten Gianni Infantino  - drar ett streck över en tuff serie bestridda rubriker gällande etik och Panamapappren: "Jag går min väg. Vi har omfamnat reformer. Vi har omfamnat transparens. Vi har omfamnat god förvaltning. Vi har vänt ett blad."

• Hjälpt till att definiera den nya eran: generalsekreteraren Fatma Samoura, som avslöjat hur Fifa sparade £99,500 (1,129m kr) förra veckan genom att använda ett billigare femstjärnigt hotell för de exekutiva - "pengar som kommer att investeras i fotboll". Det kommer fem månader efter det att en läcka detaljerade visade Infantinos kostnader - vilket inkluderar £1,100 (12,483 kr) för en smoking och £660 (7,490 kr) för blommor - uppepå £1,15m (13,05m kr) i grundlön plus bonusar, bil, hus och £1,542 (17,499 kr) i månadspeng. Fifa:s etiska kommitté: "Förmånerna som mr Infantino avnjuter anses inte vara olämpliga."

Känner sig också förföljd

Zimbabwes fotbollsförbundschef Philip Chiyangwa - multimiljonär, YouTuber AKA "Kapten Fiasko" - förnekar att hans jordskredsseger förra året var riggad via "uppenbara" köp av röster och hot om misshandel. Chiyangwa säger att de nya påståendena från rivalen Trevor Carelse-Juul är "dålig förlorare" snack: "Han har sagt detta sedan urminnes tider, utan att ha gett några oklanderliga bevis."

• Chiyangwas bästa förklaring till de många anklagelserna mot honom, som presenterades förra sommaren: "Det är tydligt... folk brukar se mitt utseende och det faktum att jag är rik, sedan drar de vissa slutsatser. En kombination av utseende och rikedom attraherar alltid problem." Hans första aktion när han vann omröstningen: tog en tre veckor lång semester. "Jag ska resa bort. Jag kommer tillbaka mot slutet av december."

Plus: bästa Fifa-berättelsebåge

2012: Costa Ricas fotbollsförbunds president Eduardo Li säger att få vara värd för 2014 års U17-VM för kvinnor kommer vara en "enorm fördel, speciellt för alla unga tjejer där. Kvinnors fotboll, likt en larv, behövde bara tid för att bli en fjäril. Nu fäller den ut sina vingar."

2013: Presenterar turneringens fjärilsmaskot och förutspår ett år av "stor stolthet för landet, särskilt för dess barn".

2014: Jobbet är avklarat, ser fram emot arvet efter att ha säkrat ny finansiering till gräsrötterna. "Det ger mig stor stolthet och tillfredsställelse. Vi har korsat gränser, skingrat gamla missuppfattningar - det här är en triumf för folket."

2016: Erkänner att han förskingrade $90,000 (841,480 kr) av den finansieringen, erkänner sig skyldig till utpressningskonspiration och bedrägeri. Han ska betala en straffavgift $668,000 (6,24m kr) och riskerar upp till 20 år i fängelse för alla tre åtalspunkterna.

"En triumf för folket." Fotograf: BPI/REX/Shutterstock

Andra nyheter: bästa analys

West Hams delägare David Sullivan avslöjar varför fansen är uppretade på biljettförsäljningen, atmosfären, våldet och publikvärdarna på deras nya arena. "Jag blir alltmer trött på det negativa kampanjandet mot arenan av vissa delar av media."

Kontraster

£4m (45,3m kr): Summa investerad av FA i gräsrötternas tränarutbildning under 12 månader. £1m (11,3m kr): Summa överlämnad till Sam Allardyce som en utbetalning för att ha haft jobbet i 67 dagar på hans £6m (68,09m kr) kontrakt.

Andra managernyheter

• Rumänien, 12 september: CSM Poli Iaşi-ordföranden Florin Prunea försvarar tränaren Nicolò Napoli: "Fans skriker men det är alldeles för mycket att be mig att sparka honom. Det är spelarnas attityd som stör mig. Jag kommer inte ens tänka på att sparka honom." 5 oktober: Tänker på det. 6 oktober: Sparkar honom.

• Mest kreativa lösning: York City sparkar managern Jackie McNamara med omedelbar verkan "i York City Football Clubs bästa intresse", och presenterar Jackie McNamara som tillfällig chef för att säkert ta de igenom "omställningen".

• Mest omtänksam: Egyptens Zamalek SC-tränare Momen Soliman: "Om vi förlorar matchen kommer jag att avgå. Och jag kommer göra det via telefon för att inte skämma ut någon."

• Och mest demokratisk: Ghanas f.d Asante Kotoko tränare David Duncan om att vinna Årets sämsta tränare-priset i Happy FM:s Gyllene Soptunneprisen: "Det är rättigheten hos de som ringer in och röstar på mig som sämst. Jag kommer inte bestrida domen."  

Veckans vederläggning

Villas ägare @Dt_TonyXia: “Being listed as 10crazy owners by an Italian!!!paper. I wasn’t that crazy2spend millions2change a right one but’ll do whatever good2the club.”

Plus: har det fortfarande

Diego Maradona: markerar påvens Match för Fred 2016 med ett gräl på planen och attacker innan matchen mot Mauro Icardi som en "förrädare" gällande Inter-anfallarens affär med f.d lagkamraten Maxi López fru. Icardi: "Han har ingen smak. Hans ord är inte förenliga med fred."

• 2014 års allra första Match för Fred höjdpunkt: Maradona attackerar organisatörer för att ha involverat Icardi - som borde "få en smäll i ansikte". Han lovade att uttala sig om alla fotbollens moraliska problem. "I mig har påven en soldat, en allierad. Jag kommer kriga vid hans sida." 

TV-tittandet när det gäller Premier League matcher har fått ett fall på 19% år för år

Manchester Uniteds Marcus Rashford och Stoke Citys Geoff Cameron kämpar om bollen under en Premier League-match på Old Trafford. Fotograf: Martin Rickett/PA Wire.

AV: Ken Early, the Irish Times, måndag 17 oktober, 2016:

I juli anklagade Donald Trump Hillary Clinton för att försöka manipulera valet i USA genom att övertyga organisatörerna av presidentdebatterna att genomföra dem mot Amerikas vidunder som inte går att stoppa när det gäller att locka tv-publik: the National Football League.

"Som vanligt försöker Hillary & Demokraterna att rigga debatterna så att 2 ställs mot stora NFL-matcher. Samma sak som förra gången med Bernie. Oacceptabelt!" twittrade Trump.

Den första debatten krossade NFL i ligan för tittarsiffror. Hela 84 miljoner människor såg Clinton v Trump, vilket är fem gånger så mycket som den genomsnittliga publiken för en NFL-match.

Så stor är den morbida fascinationen för valet 2016 att NFL har tagit det som en förklaring till varför deras tittarsiffror den här säsongen har fått en plötslig och skarp nedgång.

Antalet som tittar på NFL-matcher har sjunkit 11 procent år för år. Det är en oroande trend för tv-bolagen som betalar NFL en kollektiv summa på $7 miljarder (65,5 miljarder kr) per säsong för rättigheterna att visa matcherna.

NFL har åtminstone Trump att peka fingret mot. Någon sådan lycka finns inte för Sky Sports, vars tv-publiksiffror för livesända Premier League matcher har sjunkit med 19 procent år för år.

Storbritannien hade också en högprofilig politisk kamp i augusti och september men Corbyn-Smith-striden om ledarskapet för Labour hade inte riktigt samma diaboliska lockelse som USA-valet. Istället har vi fått andra anledningar presenterade, som de som Charles Sale på Daily Mail fått höra: illegal strömning, OS och den "varma sommaren".

Sommarmånaderna

Om sen sommarhetta verkligen är fotbollens tv-publiks kryptonit så ser den långsiktiga trenden inte lovande ut. Tack och lov så äger fotbollssäsongen till störst del rum utanför sommarmånaderna. Och OS avgörs bara vart fjärde år.

Tanken på att illegal strömning kan påverka antalet tittare är mer övertygande. Vi har haft flera år med lönestagnering sedan den finansiella kraschen men ändå är det dyrare än någonsin att se fotboll på tv, och abonnemangspriserna fortsätter att höjas. När detta sker i ett tekniskt landskap i vilket folk lätt kan se illegala strömningar i HD gratis, då är det inte överraskande att många väljer att inte betala.

I USA är betal-tv på tillbakagång. ESPN:s abonnemangsbas nådde toppen med precis över 100 miljoner hem 2011. Sedan dess har de förlorat fler än 10 miljoner abonnenter. Snabbheten i tillbakagången har även accelererat, detta då fyra miljoner av dessa tappade kunder har försvunnit sedan juli 2015.

Det finns två stora anledningar till detta. Först, i en värld av YouTube, Netflix etc, anser många människor att betal-tv inte längre erbjuder värde för pengarna, och de avslutar sina abonnemang. För det andra så tittar inte unga människor på traditionell tv. Nielsen-siffror visar att de i åldersgruppen 18-24 år spenderar 38 procent mindre tid att titta på tv än de gjorde 2010.

Det enda som skaver i den här teorin då det gäller Premier League är att, till skillnad mot tillbakagångarna hos de amerikanska nätverken, så ökar fortfarande Skys totala abonnemangsbas, även om det sker sakta.

Sky släpper inte siffrorna för hur många av deras kunder som har sportpaketen, men baserat på vad som finns i det offentliga rummet kan vi säga att tillbakagången av tv-publiksiffror för Premier League inte drivs av en tillbakagång av det totala antalet abonnemang för betal-tv.

Och det är svårt att fatta att antalet tittare när det handlar om live-fotboll minskar när bevakningen av spelet och allt som omger det är mer heltäckande än någonsin.

Vi måste konfrontera möjligheten att folk gillar allting med fotbollen förutom att titta på den.

Det är, trots allt, en ganska föråldrad form av underhållning. Då valmöjligheterna för underhållning snabbt växer och blir alltmer beroendeframkallande och interaktivt, erbjuder fotboll på tv:n samma formel: de spelar, du tittar.

Subtil förändring

Under de senaste åren har det skett en subtil förändring. Nu är det de spelar, du surfar på internet och tittar upp om någonting intressant verkar hända. Detta gäller även inne på arenan, där man kan se tusentals människor sitta klistrade till sina telefoner.

Det har blivit möjligt att titta på ingenting, och ändå inte missa någonting. Alla anmärkningsvärda detaljer från dagens fotboll - Wes Hoolahan gör ett vackert mål, David Luiz testar en cykelspark och landar på ansiktet - upptäcks

av det globala bikupesinnet och presenteras i prydligt redigerade klipp, vilket befriar människor från den betungande uppgiften att leta rätt på dessa detaljer själva.

Efteråt kan du titta på statistiska analyser som kommer berätta för dig vad som verkligen hände i matchen.

Var uppmärksam

Det är inte bara fans som har svårt med att vara uppmärksamma under matchens samtliga 90 minuter. Max Reckers, som var Louis van Gaals insatsanalytiker i Manchester United, säger att t.o.m fotbollsspelare numera tycker det är slitsamt.

"Min generation är den sista generationen med video," sade han vid Soccerex-konferensen nyligen.

"Alla som är yngre kan iPads, virtual reality, FIFA. Vi måste acceptera att de inte tittar på tv på samma sätt som vi gjorde. Jag tittade på en match i 90 minuter; det finns inte en enda spelare som gör det längre. Vi måste anpassa oss."

"Det finns inte en enda spelare" som ser en match under 90 minuter längre? Kanske borde Sky vara lättade över att tittarsiffrorna bara sjunkit med 19 procent.

Ikväll heter det Red Monday, det är så Sky har valt att hajpa upp Liverpool v Manchester United. Presentationen av tittarsiffrorna kommer troligen säga att det var den matchen med störst tv-publik hittills den här säsongen.

Men förmodligen var inte ens de som satte på kanalen särskilt uppmärksamma. 

Inter-kaptenens uppviglande kommentarer provocerade fram en blandad reaktion bland supportrarna mot Cagliari men hans straffmiss gjorde inte mycket för att underlätta det hela

Mauro Icardi grimaserar efter att ha missat en straff i förlusten mot Cagliari. Fotograf: Luca Bruno/AP

AV: Paolo Bandini, the Guardians sportblogg, måndag 17 oktober, 2016:

Kanske, med efterklokheten ringandes, borde vi ha varit mer uppmärksamma på titeln på Mauro Icardis nya självbiografi: Sempre Avanti - Alltid Framåt. För så länge som han har funnits i allmänhetens medvetande har anfallaren alltid burit en air av otålighet, uppträtt som någon som är sugen på att hoppa fram till nästa kapitel.

Det här är en man som gick till Barcelona när han var 15 år, spelade sin första Serie A-match när han var 19 och utsågs till Inters kapten tre år senare. Han är en person ivrigt - och väldigt offentligt - hoppade in i en föräldraroll när han blev ihop med Wanda Nara, snart delade han intima foton på sig själv när han tog hand om hennes tre söner, som hon har med hans f.d lagkamrat Maxi López. När han fyllt 21 hade han gift sig med Wanda, och åtta månader senare hade de en egen dotter.

Så när Icardi stod och log med Inter-representanterna Michael Blongbroke och Piero Ausilio den 7:e oktober, de höll upp en specialtröja för att fira en ny kontraktsförlängning med fem år, borde vi redan då ha frågat: "Vad väntar härnäst?" Svaret på den frågan anlände när hans bok hamnade på hyllorna lite mer än en vecka senare.

I den återberättar Icardi en episod från säsongen 2014-15. Efter en 3-1 förlust borta mot Sassulo gick han med Fredy Guarín för att möta de Ultras som rest för att se matchen. Under en upphettad diskussion lämnade han över sin tröja, bara för att få se den kastas tillbaka på honom. Icardi sågs svära mot sina antagonister, men efter att ha gått ner i tunneln återvände han senare med fler lagkamrater för vad som såg ut som en mer försonande dialog.

Hela affären hade till stor del glömts bort, tills den dök upp på sidorna i hans bok. "Jag tog av min tröja och mina shorts och gav dem till en unge," skriver Icardi i en upphetsad återberättelse. "Det är en skam att en ledande Ultra for fram till honom, tog tröjan ur händerna på honom och kastade den efter mig med avsky. Då var jag alldeles utom mig själv, jag skulle ha slagit till honom för gesten som svinet just bjudit på.

"Så jag började förolämpa honom riktigt illa. 'Din skithög, du agerar stor man och kraftfull med en liten unge för att visa upp dig för Curvan. Du borde bara skämmas. Ni borde alla skämmas.' Efter att ha sagt det kastade jag tröjan i hans ansikte. I det ögonblicket drog allt igång som om världen höll på att gå under."

Icardi går vidare och påstår att, "I omklädningsrummet applåderades jag som en idol", även om klubbens direktörer uttryckte rädsla för att fansen kanske skulle vänta utanför hans hus för vedergällning. "Men jag var tydlig," fortsätter han, "jag är redo att möta dem en efter en. Kanske vet de inte att jag växte upp i ett av de sydamerikanska områdena med de högsta brottsnivåerna, folk mördades på gatorna där.

"Hur många av dem finns det? Femtio? Etthundra? Tvåhundra? Ok, spela in mitt meddelande och låt dem höra det. Jag kommer ta med mig 100 kriminella från Argentina som kommer döda dem på fläcken."

Mauro Icardi poserar för ett foto i Milano förra veckan under en tillställning då hans bok släpptes. Fotograf: Matteo Bazzi/EPA

Om den konversationen verkligen hände så var direktörerna i fråga tillräckligt kloka att inte vidarebefordra hans ord då. Den kvardröjande frågan är hur Inter möjligtvis kunde tillåta att orden publicerades i en bok 20 månader senare.

Bakslaget mot Icardi från Ultras-fansen var lika oundviklig som snabb. Först kom ett uttalande från Curva Nord, som gick emot hans version av händelserna på Mapei-stadion såhär: "Lögner. Lögner. Lögner." Det fortsatte: "En sak måste stå klart för alla. Inter-kaptenen kan inte tillåta sig själv den här sortens kommentarer. En individ som han kan inte bära kaptensbindeln."

De kan komma att få igenom sin önskan. Inget straff delades ut av klubben innan söndagens match mot Cagliari, där både Ausilio och klubbens vicepresident Javier Zanetti slog fast att de tänker diskutera saken med avkylda huvuden på måndag morgon. Det är lockande att undra vad som fick de att vänta så länge, med tanke på att boken släpptes i början av förra veckan. Är det möjligt att ingen direktör ens hade läst den förrän reaktionen blev så kraftig?

Hursomhelst så blev resultatet en giftig atmosfär på San Siro. Icardi hade försökt lugna spänningarna med en lång postning på Instagram där han deklarerade sig själv "överraskad och ledsen". Han insisterade på att han bara hade försökt förmedla den heta atmosfären i det ögonblicket och hur han själv hade tappat fattningen. Icardi tillade att när han bär kaptensbindeln för Inter så "representerar det förverkligandet av mina barndomsdrömmar", och han bad fansen att stötta laget även om de inte kunde stötta honom.

Curva Nord var inte på något försoningshumör. En banner hängdes upp med följande budskap: "Icardi: du är svinet, hittar på skit för att sälja fler böcker. Din avskyvärda legosoldat." En annan sade: "Du använder ett barn för att rättfärdiga dig själv och kastar smuts i våra ansikten. Du är ingen man... du är ingen kapten... du är bara en feg skithög."

Men resten av publiken var uppdelad. Det fanns många fans på annat håll på arenan som var beredda att stå upp med deras kapten. När Curva Nord visslade mot Icardi försökte några dränka oljudet med applåder.

Situationen ställdes på sin spets i den 24:e minuten, när Icardi fixade en straff. Det var en bisarr scen från början, anfallaren föll efter kontakt med Bruno Alves i boxen, men spelet fortsatte i ungefär 10 sekunder innan domaren Paolo Valeri blåste, till synes efter att ha uppmanats av hans assistent på kortsidan.

När Icardi sköt straffen utanför blev San Siros uppdelade åsikter bara ännu tydligare. Vissa hemmasupportrar hånade honom öppet, gladare att se honom lida än att deras eget lag tog ledningen. Andra försökte muntra upp Icardi med en utmanande ovation.

Det kan kännas självklart att skylla på spänningarna inne på arenan när det gäller hans miss, men sanningen är lite mer nyanserad; Icardi hade redan missat två av hans senaste tre straffar i Serie A.

Inter-supportrar vecklar ut en banner mot Icardi. Fotograf: Giuseppe Cacace/AFP/Getty Images

På samma sätt kan vi inte skylla Inters ryckiga och slarviga insats på en enda händelse. De tog ledningen genom João Mário i den 55.e minuten, och Icardi missade en gyllene chans att dubbla deras ledning när han nickade utanför från sex yards (= 5,48 meter) efter att ha frigjort sig från sin försvarare. Men Nerazzurri var desperat sega ibland och det fanns en bister oundviklighet inblandad när de släppte in två mål under de sista 20 minuterna och kastade bort alla poängen.

Det här var redan Inters femte förlust under hela säsongen i alla turneringar, men det här var den första är de inledde målskyttet. En månad efter den briljanta vinsten mot Juventus är kontinuitet fortfarande ett svårfångat mål för Frank De Boer.

Det fanns även en annan banner som väntade på Icardi. "Vi är här," sade den olycksbådande. "Låter du oss veta när dina argentinska vänner anländer?"

Det finns rapporter om att en grupp om 40 Ultras eller så varit förbi hans hem också och kanske även attackerat bilen ha reste i. Men senare förnekade Wanda dessa påståenden då hon sade: "Inget hände när vi återvände hem. Vi gick in i vårt hus utan några problem."

Oavsett sanningen i den situationen är det svårt att se hur de bredare spänningarna enkelt kan desarmeras. Icardi kommer att vilja blicka framåt till nästa grej och gå vidare. Men intrycket man får är att det här olyckliga kapitlet fortfarande har en lång väg kvar att gå.

Bilden: Ja då var man färdig för dagen och på väg till mitt lokala vattenhål (bilden) för lite mat- och dryckesuppladdning inför avsparken ikväll.

Hallo på er alla igen, vi vet alla vad som händer ikväll, inte mycket att orda om. Vi vet alla att efter det här omänskligt långa landslagsuppehållet är nu den engelska fotbollen tillbaka på allvar och innan vi bläddrar fram kalendern till november månad ska de Röda avverka fem matcher, så nu är det bara att gasa:

Det har gapats en del om valet av domare till kvällens match. Det handlar om Anthony Taylor från Altrincham, i Manchester, som har säsongsbiljett hos fotbollsklubben Altrincham, men ändå ses, av scouserna, som någon som kommer fortsätta den 100-åriga trenden med att döma bort de ständiga offren och ge klara fördelar till United, som vanligt, med andra ord. Efter att ha hunnit hälla i mig några Jäger hemma i lyan började tankarna klarna och då kom jag på att det var samme Taylor som dömde vår semifinal i FA Cupen i april i år, mot Everton. Inget gnäll gällande domarens hemstad registrerades då, väldigt förvånande att det har blivit ett samtalsämne nu...

Danny Taylor ägnade sin söndagskolumn i the Observer åt detta och var som vanligt väldigt bra:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/16/11375550-domaren-anthony-taylor-skulle-klara-sig-fint-utan-gamla-graa-domares-kommentarer/

En spelare som vet det mesta om hur det känns att vara hatad av scouserna är Gary Neville, igår gav han en kortare inblick i ämnet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/16/11375887-gary-neville-om-scouserna/

Ni har säkert noterat den senaste "grejen" i den härliga amerikaniseringen som pågår (och har pågått ganska länge) i världen: Att klä ut sig till clown och skrämma/mörda folk. Polisen i flera länder pratar nu om krafttag mot de som ägnar sig åt detta, då kanske det finns hopp att vi slipper se den här clownen som springer runt och försöker slå i folk att han är Man Uniteds lagkapten, och dessutom får runt £300,000 (3,4m kr) i veckan för besväret:

Bara att hoppas att Mourinho fortsätter hålla honom utanför startelvan ikväll också.

Ha det gött gott folk, nu kommer det in en Guinness och en liten rackare till mig, samtidigt som jag går igenom menyn - gött!

GARY NEVILLE, PENSIONERAD / MANCHESTER UNITED

AV: http://www.theplayerstribune.com/, Söndag 16 oktober, 2016:

Under 89 minuter hade de tillresta Liverpool-fansen sjungit några sånger som inte går att trycka i text om mig och min mamma. Det stod 0-0. Vi fick en frispark utanför Liverpool-boxen. Ryan Giggs stod vid bollen. Publiken på Old Trafford var så högljudd att man inte kunde höra sig själv tänka.

I det ögonblicket är dina tankar, din kropp, ditt fokus på en annan nivå. Det är annorlunda mot Arsenal. Det är annorlunda mot Chelsea. Det är annorlunda mot Manchester City, åtminstone för mig. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse. Spänningen är enorm.

Det är en match som har funnits i ditt bakhuvud under de två senaste veckorna, längst fram bland dina tankar den senaste veckan och slagit dig rakt över näsan de senaste tre dagarna.

Om du slår Liverpool, kommer det bli den bästa dagen på säsongen.

Om du förlorar, kommer det bli den absolut sämsta.

Så i den 90:e minuten, Giggsy stod vid bollen, och allt jag kommer ihåg är att han skruvade in den i boxen, Rio Ferdinand går upp och bollen är i mål. Stället exploderade. Resten var bara instinkt.

Jag vände mig mot Liverpool-fansen i det bortre hörnet av arenan och jag tänkte, jag tar dem.

Jag sprintade runt 60 yards (= 54,8 meter) och jag var helt galen. När jag kom fram till dem, well...

Jag tittade på ansiktena hos alla dessa Liverpool-fans som hade sjungit i 89 minuter, och i det ögonblicket hade de inget svar. Inget svar överhuvudtaget. Det var en av de bästa känslorna i mitt liv.

FA bötfällde mig med 5,000 pund (57,470 kr) för mitt agerande. Jag skulle gladeligen betala det igen hundra gånger om.

När det hände minns jag några väldigt allvarliga personer säga saker som, "Så ska inte en 30-årig man bete sig,"

De hade rätt. Och det är det som gör fotboll så magiskt. Under 90 minuter får du vara en unge igen. Det är vad vi alla drömde om, eller hur?

*   *   *   *   *

Jag har det här levande minnet från när jag var fem eller sex år gammal och körde nerför M60-motorvägen med min pappa. Det här var innan jag visste hur man tog sig dit vi skulle. Jag minns att jag förväntansfullt stirrade ut genom fönstret och tänkte, Är vi framme snart? När kommer vi att vara framme?

Sedan körde vi över Barton Bridge, och det var då jag visste. Vi var 10 minuter ifrån Old Trafford. Det här var min rutin med min pappa varje lördag, och det ändrades aldrig. Så fort Drömmarnas Teater kom i sikte började mitt hjärta att slå snabbare. Sedan parkerade vi bilen och gick in i det lilla rummet på baksidan av på Marina's Grill och köpte paj och pommes frites.

Jag är ingen nostalgiker, men jag önskar att jag kunde återuppleva dessa dagar, köa upp utanför arenan med alla United-fansen som väntade på att få komma in. Det finns en elektricitet i det ögonblicket, särskilt när du är ett barn, som inte går att beskriva med ord. Elektricitet gör inte riktigt känslan rättvisa, eller hur? Fotbollen går in under ditt skinn. Den finns i din själ.

Min far var en man som gillade en pint (56,8 cl) och att snacka lite, så när jag blev lite äldre brukade jag lämna honom med hans polare för att ge mig iväg ensam, gick i de gamla betongtrapporna till vår sektion nära toppen av gamla K Stand. Sedan brukade jag vända mig om högst där uppe och wham, Old Traffords enorma storlek skakade om mig. De massiva röda och vita läktarna. Den ljusgröna planen. Under en timme brukade jag sitta själv där uppe och se arenan fyllas på, tog in allt som hände. Doften av korvar och friterad mat. De gamla bekanta ansiktena. Känslan av förväntningar som växer. Det är magiskt.

Dessa minnen lever fortfarande kvar i mig. Om min far hade varit ett Man City-fan eller Bolton-fan hade jag åkt dit varje vecka, sjungit deras sånger. Tack gode gud att han var ett United-fan.

Tyvärr var det här inte exakt under Uniteds storhetsdagar. Jag växte upp på 80-talet, när Liverpool dominerade engelsk fotboll. De flesta av mina skolkamrater i Bury var Liverpool-supportrar, och jag hånet från dem tog aldrig slut. Vi låg mycket närmare Manchester än Merseyside, men barn är barn. De hejar på de som leder. Man ser samma sak med ungar som har Chelsea-tröjor på sig uppe i norra England idag.

På skolgården på Chantlers Primary School 1985 kunde man tro att man var i Liverpool. Jag hamnade i samma gräl varje dag med mina skolkamrater.

Jag sade: "Vi har en större arena!"

De sade: "United slutade 11:a i tabellen!"

Jag sade: "Men vi har Bryan Robson!"

De sade: "Men vi vann ligan!"

Det här pågick i timmar varje dag. Jag tänkte att när jag blev äldre så skulle dessa skolgårdskamper sluta, men det visar sig att jag fortfarande har dem med Jamie Carragher i tv-studion, än idag.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag åkte till Anfield som United-spelare. Vi reste på M62:an till Merseyside, och när vi kom till slutet av motorvägen och svängde in på småvägarna, det var då det slog mig. Vi befann oss på fiendens territorium. Verkligen. Bussen manövrerade mellan de smala gatorna med alla röda och gula tegelstenshus på sidorna. Det var klaustrofobiskt.

När jag gick ut på planen var det en liknande känsla. Det är en tajt plan. Fansen är precis bredvid dig, skriker vidrigheter 40 minuter innan avspark.

Det här är ögonblicken man faktiskt saknar när man lägger av.

Jag brukade säga att jag hatade Liverpool, men jag har mjuknat lite under de senaste åren. Nu skulle jag säga att det är mer komplicerat än bara hat.

Varje gång jag får frågan om jag är ledsen för att jag firade framför Liverpool-fansen 2006 är mitt svar alltid detsamma: Självklart inte.

Fotboll handlar om känslor. Humor, besvikelse, oro, ren glädje, ren sorg. Det är känslor man upplever under olika tidpunkter under veckan, men här inpressade under 90 minuter. För mig är skönheten med fotbollen den berg-och-dalbanan. Väldigt få saker i livet får dig att känna så.

Jag ska ge er det bästa exemplet jag kan komma på.

Jag minns efter det att vi vann trippeln 1999 såg jag någonting som jag förmodligen aldrig kommer se igen. När vi kom ner på Deansgate i centrala Manchester på den öppna bussen noterade jag en särskild man i folkmassan med tårar i ögonen. Han skrek så högt att jag kunde se blodådrorna på hans hals stå rakt ut. Jag kommer aldrig glömma de blodådrorna.

Han var i min ålder. Han var förmodligen en avundsjuk unge precis som jag var, fick konstant skit från sina skolkamrater om Kenny Dalglish och Liverpools troféskåp, och nu hade han till sist sitt ögonblick. All smärta och all skit han fick gjorde det hela så mycket skönare.

Mitt i tumultet reste sig håren i nacken på mig och jag tänkte, Ingenting kommer någonsin få den mannen att känna så här igen i sitt liv.

Ett sådant ögonblick tar andan ur dig.

United och Liverpool har kämpat mot varandra sedan 1894. När de sparkar igång för 197:e gången på måndag hoppas jag att det är elektriskt, och ja, kanske lite smutsigt. Om en Liverpool-spelare gör det vinnande målet på Anfield under Monday Night Football hoppas jag att han hoppar ut på the Kop med 10 lagkamrater medan Jurgen Klopp springer efter sidlinjen som en galning. Om det blir något mindre firande om de vinner, skulle jag bli besviken.

Den galenskapen och passionen är essensen av fotboll.

Liverpool och Manchester är så olika, men ändå så lika. Det finns en riktighet i båda städerna, en ärlighet hos folket, en kärlek till hårt arbete att knega och framförallt, till fotboll.

Det är mer komplicerat än hat.

Liverpool har absolut fått hämnd på mig genom åren, på planen och vid sidan av den. De Röda slog ut oss ur FA-Cupen fyra veckor efter det att jag hoppade framför deras fans. Min bil vältes nästan upp och ner när några Scousers kände igen mig i en trafikstockning en mile (= 1,6 km) utanför Old Trafford. Men värst av allt är att jag fortfarande måste stå ut med Carra nu när vi båda har slutat spela.

Men det finns en sak som jag helt enkelt inte kan acceptera.

Det finns något av en folktro om två Scouse-bröder som gjorde ett jobb i mitt hus för några år sedan. Berättelsen säger att bröderna begravde en Liverpool-halsduk under kakelplattorna på botten av min swimmingpool. Det är något som aldrig har bevisats, och förmodligen kommer det aldrig att göras heller.

Vet du vad? Jag bor inte ens i det huset längre, men jag ska skriva i mitt testamente att om någon någonsin hittar den där förbannade halsduken, även om det sker först om 100 år, så måste de hedra min sista önskan...

Bränn den.

Högljudda f.d domare har adderat till den lokala svårigheten för en domare som är född i Manchester men hejar på Altrincham och ska döma Uniteds bortamatch mot Liverpool

Den Wythenshawe-födde domaren Anthony Taylor ska döma Paul Pogba och Manchester United än en gång borta mot Liverpool på måndag. Fotograf: Oli Scarff/AFP Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 15 oktober, 2016:

Det var några år sedan det hände nu, men jag kan fortfarande komma ihåg känslan av besvärlighet då jag satt i pressboxen på Stamford Bridge en dag och såg Mark Halsey, som inte skulle döma den eftermiddagen, hälsa på Gary Cahill innan en Chelsea-match med den sortens björnkram man normalt sett inte förväntar sig att få se mellan en domare och en spelare.

Cahill hade tidigare spelat för Bolton Wanderers och Halsey brukade träna med klubben, något myndigheterna inte längre låter domare göra. Halsey hade sin egen kolumn i the Bolton Evening News, refererade till "Davo" (Kevin Davies), "Speedo" (Gary Speed) och så vidare, och tydligen bar han klubbens dräkt med sitt efternamn på ryggen. Det var ingen överraskning att de kände varandra och även om det skavde att se deras gamla polare-rutin vid sidan av planen, slog det mig aldrig att det var värt att ifrågasätta huruvida Halsey borde hållas borta från att döma Chelseas matcher, eller om han var för mycket kompis med vissa spelare för att kunna vara helt opartisk.

Kalla mig gammaldags men jag har alltid tyckt det är bättre att lita på våra domare och jag gillar inte sättet på vilket de får så mycket hård kritik - även de dåliga - särskilt nu när det finns så många pensionerade medlemmar av den här professionen som är villiga att dela ut kängor. F.d domare, underhållande nog, som Halsey själv.

Jon Moss, till exempel, måste finnas med ganska mycket i alla svarta böcker om demoniseringen av domare men det var ändå ganska smaklöst att få ta emot ett pressutskick - "Blunderbenägna Jon Moss Bör få Sparken" - som beskriver Keith Hacketts tankar och erbjuder den sortens dom man kanske förväntar sig nere på sin lokala ale-pub istället för den konstruktiva kritik man kanske kan förvänta sig från någon som brukade driva the Professional Game Match Officials Limited (detta är motsvarigheten till att en f.d League Managers Association-exekutiv skulle uppmana till att sparka David Moyes).

För en industri som ber om respekt, och t.o.m har en kampanj byggd runt ordet, kan det verkligen vara konstigt att det verkar finnas så lite av den varan mellan domarna själva. Howard Webbs självbiografi, släppt den här veckan, svarar för den mest avslöjande redogörelsen gällande knivhuggen i ryggen och bitchigheten inom industrin och oavsett hur cynisk den här sporten ibland kan göra det, så är det genuint chockerande hur mycet skadeglädje som existerar inom domarsamhället när en av deras egna begår ett misstag. Webb berättat historien om när hans telefon pep till med ett sms - "Det finns en gud" - från en annan domare efter att Graham Poll ställt till det vid VM 2006. Han berättar om hur Halsey och Poll for ihop panna mot panna under vad som skulle vara en team-bonding övning och hur den "utvalda gruppen" ofta befann sig i ett tillstånd av inbördeskrig.

"Att vara domare är en mordisk industri," sade Jeff Winter en gång. "En spelare kan spela i en cupfinal till vänster eller till höger om mittfältet. Det finns bara en position för en domare." Men de interna stridigheterna och politiken är faktiskt mer rovlysten än du kanske har insett och kanske är det att komma från den här sortens kultur som förklarar varför Hackett och Halsey verkar rätt nöjda med att spela fotbollens motsvarighet till Statler och Waldorf (https://sv.wikipedia.org/wiki/Waldorf_och_Statler), häcklandes högt uppifrån och försöker så gott de kan att bli hörda. Alltihop känns väldigt agendadrivet och jag kan inte hjälpa det men jag undrar om det i kärnan av det hela finns en organiserad kampanj för att underminera Mike Riley, den nuvarande domarchefen. Prata med de relevanta personerna på the PGMOL och de alla misstänker att det är personligt.

Allt detta för oss till uttagningen av Anthony Taylor till Liverpools match mot Manchester United på Anfield på måndag och den veckolånga debatten gällande hur passande han är för rollen med tanke på att han bor i Altrincham och föddes i Wythenshawe, den spretiga förorten till Manchester där Johnny Marr först klinkade på en gitarr och Marcus Rashford lärde sig att sparka boll.

Liverpool har absolut varit vuxna gällande det hela och de flesta förnuftiga personerna skulle tillstå att bara för att Taylor bor närmare Old Trafford än Sir Alex Ferguson, Ed Woodward eller Wayne Rooney så betyder det inte nödvändigtvis att hans integritet ska ifrågasättas eller att han har Glory Glory Man United som ringsignal.

Taylor kan döma matcher som involverar Manchester-klubbarna för att inte hejar på någon av dem och är ansluten till Cheshires FA. Det här blir den 27:e gången det har hänt under de sex senaste säsongerna. Det går tillbaka till den tidigare poängen om att lita på deras integritet och det är därför det alltid kändes som ett uruselt beslut att Mike Dean, ett Tranmere Rovers-fan, togs bort från 2006 års FA-Cupfinal mellan Liverpool och West Ham för att bodde på the Wirral (halvön som ligger mittemot Liverpool, på andra sidan floden Mersey).

Det här är inte första gången Taylors trohet har ifrågasatts men jag pratade med Altrincham-ordföranden, Grahame Rowley, i fredags och förhoppningsvis kan det övertyga några personer om att se de senaste kontroverserna för vad de är. "Anthony har alltid varit ett Altrincham-fan," sade han till mig. "T.o.m. nu köper han en säsongsbiljett varje år för att stötta klubben, trots det faktum att han inte kan gå på alla matcher. Han har hjälpt till med domarskolor i klubben och han är ofta på arenan. Folk häromkring frågar alltid om du är Röd eller Blå. Han är faktiskt en fantastisk förespråkare för non-league fotboll och han borde berömmas inte kritiseras."

Det finns inte ens ett argument att framföra gällande postnumren, med tanke på att staden Altrincham tar sitt nummer från Warrington. Men Halsey, som verkar arbeta under tron att Altrincham ligger "mindre än två miles (= 3,21 km)" från Old Trafford, säger att the PGMOL kan komma att stöta på några besvärliga frågor efter en match som är ökänt svår att döma. Hackett har beskrivit det som "grovt orättvist" för Taylor att ställas i den här positionen och klargjorde att någon kanske kommer tvingas få ta skiten. Vi vet förmodligen alla vad som kommer hända härnäst. Minsta lilla domarmisstag som går emot Liverpool kommer leda till fler klagomål av samma natur och den sortens bakslag som en gång ledde till att Ryan Babel, under hans Anfield-dagar, lade upp en konstruerad bild online på Webb iklädd fiendens matchkläder. Något domslut till Liverpools favör och du kan satsa dina sista ören på att José Mourinho kommer ifrågasätta huruvida rubrikerna försvagade domarens omdöme.

Allt detta känns väldigt otillfredsställande, med tanke på hur snabbt dessa kontroverser kan fastna på en domares rykte (Webb vet allt om det, också) och det är lite magstarkt av Halsey med tanke på att han tidigt under sin domarkarriär dömde några QPR-matcher utan att tycka att han borde berätta för de relevanta personerna att han var en av deras supportrar.

Den första matchen var som linjeman på Loftus Road mot Sheffield Wednesday i september 1995. Halsey dömde även från linjen under en match mot Manchester United i mars 1996, en nedflyttningssäsong för QPR, och han har genom åren skämtat om att han önskar att han hade höjt sin flagga när Eric Cantona satte en sen kvittering.

Arton månader senare dömde Halsey en 1-0 vinst mot Portsmouth på Loftus Road. John Spencer gjorde vinstmålet precis innan halvtidspausen. "När spelarna kastade sig på honom i målområdet för att fira var det ingen på arenan som visste att jag ville göra dem sällskap," skriver Halsey i sin självbiografi.

Till sist har vi en FA-Cupmatch mot Huddersfield i januari 1999. QPR låg under med 1-0 och när matchen gick in på övertid kände Halsey hur han "hoppades att de skulle kvittera, inte bara som domare som ville få omspelsmatchen utan även för att de var mitt lag." De kvitterade aldrig och det var efter den matchen som han till sist hostade upp och berättade, fyra säsonger för sent.

Föreställ er skandalen om något sådant skulle avslöjas nu. Men nyckelmeningen är att Halsey, trots sin klubbtillhörighet, inte vinkade offside på Cantona. Det är grejen med domare: de vill gör allt rätt och vara så bra de bara kan.

"Jag tycker mr Taylor är en väldigt bra domare men när så mycket press sätts på honom tror jag det kommer bli svårt för honom att göra en väldigt bra prestation på Anfield," säger Mourinho. "Jag vill egentligen inte säga för mycket mer gällande detta. Jag har min åsikt men jag har lärt mig en läxa, om ni vill kalla det det, genom att bli bestraffad så många gånger för mina ord om domare."

Mourinho vet att t.o.m det strövar nära att bryta mot reglerna som förbjuder managers att diskutera domare innan matcher. Tyvärr finns det ingen regel som stoppar f.d domare från att göra samma sak. Det, mer än allt annat, har varit det största problemet i det här fallet.

QPR:s tålamod har avslöjat FA

Det har inte funnits alltför många tillfällen under de senaste åren när folket som bestämmer i QPR har varit berättigade alltför mycket beröm, men nu har de åtminstone gjort något förnuftigt då de har annonserat att Jimmy Floyd Hasselbaink har deras enhälliga stöd efter en intern utredning gällande Daily Telegraphs undersökning.

Samtidigt understryker det också knäreflexnaturen i FA:s beslut nu när tillräckligt med tid har passerat för att det ska stå klart att folket som bestämmer inte ville bli av med Sam Allardyce, han ville inte gå och - ser man på - vd:n, Martin Glenn, har erkänt att på kvällen då storyn släpptes var hans första reaktion att det inte fanns någon anledning att sparka någon.

"Jag hade en reaktion på måndagen om att jag ville behålla honom," sade Glenn. "Hans fotbollsreferenser var bra, hans ledarskapsreferenser var excellenta, min instinkt på måndagen var: 'Låt oss titta på det och låt oss hitta ett sätt som får det att funka.'"

Till sist handlade det om en fråga om nerver. QPR tog sin tid, fixade en riktig genomgång och bestämde till sist att rubrikerna faktiskt hade större inverkan är det faktiska innehållet.

Ja, FA befann sig i en mer komplicerad position men det har verkligen varit notabelt under de senaste veckorna hur fler och fler kommentatorer ansluter sig till idén om att det styrande organet borde ha dragit samma slutsats (något Englands fans högljutt klargjorde i Ljubljana). Det var det enkla valet att betala av Allardyce, istället för att tufft stå emot stormen, och det är därför ingen bör bli överraskad, efter de ljumna insatserna mot Malta och Slovenien, över att Gareth Southgate alltmer tippas komma att få jobbet på heltid.

Southgate har imponerat på de relevanta personerna, informeras vi om, p.g.a hans lugna framtoning medan ett högprofiligt val som Roberto Mancini knappt inte ens nämns trots att han vunnit Premier League och FA Cupen med Manchester City, samt sju andra pokaler under sin managerkarriär i Serie A. Det ser nu alltmer ut som att kriteriet verkar vara bra uppförande istället för genuina prestationer. FA vill ha en problemfri anställning. Och vidare pulsar England fram.

McClaren behöver i alla fall inte lida ekonomiskt

Steve McClaren har verkligen inte lidit ekonomiskt under misslyckandekarusellen som ledde till att han sparkades av Derby County för 17 månader sedan, fick en rejäl avskedspeng i den processen, för att sedan flytta till Newcastle United och en rejäl löneförhöjning bara för att bli av med jobbet igen, kunna sätta in ännu en mindre förmögenhet på banken, och nu går han tillbaka till vart det hela började.

Hans återkomst till Derby har börjat lovande med en 1-0 vinst mot Leeds men jag kan inte hjälpa att jag tänker på Sir Alex Fergusons kommentarer om José Mourinho när han återvände till Chelsea för sin andra period där och hur, i allmänhet, det ofta inte funkar. "Jag tyckte att José gjorde fel som gick tillbaka till Chelsea, det gör jag verkligen," sade Ferguson. "Jag tycker alltid det är svårt att gå tillbaka någonstans en andra gång."

Det här är faktiskt McClarens fjärde gång i Derby, om vi går tillbaka till hans dagar som spelare på the Baseball Ground och sedan hans tid som assisterande manager till Jim Smith. Kanske kommer han bevisa att Ferguson hade fel, och även alla vi som har börjat se honom som något av en sorglig person. Det i sig själv kan dock komma att orsaka potentiella problem. En sak som Derby vet om mannen som varit deras manager två gånger är att hans huvud kan vändas om en större klubb visar intresse.