Den briljante Rob Smyth, a.k.a the Beast, tar sig en intressant titt på våra tidigare möten med de bittra i Ligacupen.

DÅNANDE: EN HISTORIA OM MANCHESTER UNITED v CITY I LIGACUPDERBYN

Colin Bells karriär slutade i ett möte, medan Carlos Tevez kallade Gary Neville en strumpsugare - när det gäller drama, intensitet och högljuddhet tar Ligacupduellerna United och City till en annan nivå

Uniteds Lou Macari reagerar och City-målvakten Joe Corrigan ser på när bollen går in på fel sida om stolpen i den fjärde rundan av Ligacupen i november 1975. City vann matchen med 4-0. Fotograf: Dennis Hussey/Mirrorpix

AV: Rob Smyth, the Guardian, onsdag 26 oktober, 2016:

Den uppfattade krisen hos de två Manchester-klubbarna borde ge EFL Cupmatchen på Old Trafford ikväll en betydande spets. Trots det lär matchen inte matcha dramat, intensiteten och högljuddheten från tidigare Ligacupmöten lagen emellan. Alla fyra, från 1969 till 2010, har gått in i Manchesters folklivshistoria.

Det första mötet, en semifinal spelad i december 1969, var ett möte mellan de heliga treenigheterna: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee för City, George Best, Bobby Charlton och Denis Law för United. Fem av de sex nätade i dubbelmötet och den sjätte, Best, var väldigt involverad i det mesta i båda matcherna. Båda lagen var 18 månader ifrån deras triumferande topp, då City vann ligan och United Europacupen, men klev här in i muskelminnets bank och producerade två sanslösa och episka matcher.

City vann det första mötet med 2-1 på Maine Road, där Lee fixade och satte en sen straff. T.o.m medlemmar av prästerskapet var förtrollade. "En aktad medlem av den professionen, som vanligtvis inte uttrycker sina känslor på ett sådant sätt, observerade att det var 'en helluva game'," skrev Eric Todd i sin Guardian-rapport. "Ingen kan argumentera emot den vördade gentlemannens värdering."

Några, alla iklädda röda tröjor, argumenterade emot straffbeslutet. Best, som även var arg på att han blev varnad, slog bollen ur domaren Jack Taylors händer efter slutsignalen. Gesten var antingen lekfull eller grinig, beroende på vems berättelse du tror på. Taylor inkluderade det i sin rapport och Best blev avstängd i fyra veckor. Han blev så förolämpad av straffet att när han återvände mot Northampton i FA Cupen gjorde han sex mål i en 8-2 vinst.

Best blev inte avstängd förrän ett par veckor efter returmötet på Old Trafford. Uniteds 2-1 ledning betydde att det totalt stod 3-3 då City, med åtta minuter kvar, fick en indirekt frispark precis utanför boxen. Lee avlossade ändå ett skott på mål, möjligen hoppades han på en styrning och målvakten Alex Stepney föste undan bollen till Summerbee som satte det avgörande målet. Det var först när han senare såg höjdpunkterna från matchen på tv som Stepney insåg att det var en indirekt frispark, och han borde ha låtit Lees skott gå rakt i mål. City besegrade sedan West Bromwich Albion med 2-1 i finalen.

Derbyna runt den tiden dominerades av City - särskilt på Old Trafford, där de vann sex av de sju ligamatcherna mellan 1968 och 1974. Den sista av dessa var den berömda matchen i vilken de symboliskt relegerade United med Lawmans klack och altl det där. Nästan sex månader senare återvände City till Old Trafford i Ligacupen som stora favoriter. United spelade bra i Division två, som de senare bekvämt vann, och Old Trafford kokade av den där unika trotsigheten som blir tydlig när en stormakt är underdog på sin egen arena.

Arthur Albiston, 17, gjorde en berömd debut som vänsterback och United vann med 1-0 efter en omdiskuterad straff av Gerry Daly, den underviktiga mittfältaren vars straffacit i United är bättre än Eric Cantonas och Ruud van Nistelrooys. I The Red Army Years, Richard Kurts majestätiska bok om United på 1970-talet, säger en United-supporter att högljuddheten jämfört med de berömda vinsterna mot Ajax 1976 och Barcelona 1984 "var den mest storslagna, otroliga och upphetsande atmosfären jag någonsin sett Old Trafford generera".

City-fansen blir lika dimmiga i ögonen gällande returmatchen, ett år senare, detta av fler än en anledning. De klådde Tommy Dochertys unga lag med 4-0 och Dennis Tueart gjorde det första målet efter 35 sekunder innan Asa Hartford hamnade i centrum för en del blixtrande fotboll. Den här tidningen sade att det var deras "bästa insats på flera år". Men matchen är mest ihågkommen för skadan som avslutade karriären för den eleganta Bell, en av de bästa och mest populära spelarna City någonsin har haft, detta då hans dobbar fastnade i gräset när han blev tacklad av Martin Buchan.

"Det kändes som att mitt ben hade skruvats fast i marken," sade Bell i sin självbiografi, Reluctant Hero. "Mitt knä böjdes bakåt, blodådror slets av längst ner i låret på mig och högst upp i vaden. Alla ligamenten i mitt knä slets av. På bara några sekunder var knäet bara en påse med blod."

Buchan har demoniserats av City-fans ända sedan dess men de flesta neutrala tyckte inte att han hade gjort mycket fel. "Jag skyller inte på skadan på Martin Buchan," sade Bell. "Det fanns spelare i spelet som gick in för att sparka ner dig och skada dig men jag tycker inte att Martin var den typen."

1969-70 gick City fram och vann Ligacupen efter att ha besegrat United. Det var deras sista pokal tills the Abu Dhabi United Groups övertagande 2008. Ett år senare, efter en rubbad 4-3 vinst på Old Trafford sade en triumferande Sir Alex Ferguson att City var "högljudda grannar". United vill hålla de tysta så länge som möjligt, och de gjorde precis det i en kolossal semifinal senare den säsongen. City vann hemmamatchen med 2-1, då Carlos Tevez gjorde två mål mot sin gamla klubb och introducerade ett nytt ord i fotbollens lexikon: efter en dispyt vid sidlinjen med avbytaren Gary Neville, kallade han Neville en "strumpsugare" i en radiointervju.

Tevez nätade igen på Old Trafford med en briljant skarv, och ställningen var totalt 3-3 när Wayne Rooney nickade in vinstmålet i den andra minuten av övertiden. Rooney var i sitt livs form, i början av en period där han gjorde 18 mål på 13 matcher innan en skada borta mot Bayern München tog hans karriär in på en annan väg. Hans mål var ett av tre övertidsmål som gav United vinster mot City den säsongen, ett spektakulärt sätt att försena den oundvikliga förändringen i Manchesters maktbalans.

City besegrade United ett år senare i FA Cupsemifinalen, på vägen fram till deras första pokal sedan 1976. Det var en av de mest signifikativa matcherna i Manchesters fotbollshistoria; men när det gäller utslagningsturneringar är det Ligacupen som har svarat för flest klassiker.

Bilden: Baillys postning på Instagram tidigare idg. Han hoppas med guds hjälp, inte alltid den mest pålitliga hjälpredan, kunna spela för United och Elfenbenskusten innan det har gått två månader.

Hallo på er alla igen, i det förra inlägget skrev jag att det kanske inte var så illa som det först befarades med Eric Bailly. Well, som det ser ut nu kan det faktiskt dröja till februari månad innan vi ser honom starta för United igen!

Några timmar efter mitt inlägg postade Daily Mails Adam Crafton följande på sin Twitter: "Förstår att Bailly kommer missa de två kommande månaderna. Testerna har visat en lateral knäligamentsskada. Troligen borta till jul." Sedan är det dags för Africa Cup of Nations i Gabon, det börjar den 14:e januari nästa år och finalen spelas den 5.e februari. Spelarna som ska vara med där ska släppas av sina klubbar senast den 2:a januari. Två månader från nu och vi befinner oss på Juldagen. Fram tills dess har vi 12 matcher och dagen efter, på Annandagen, möter vi Sunderland hemma, följt av Middlesbrough hemma på nyårsafton. Om allt går bra kan han kanske spela de två matcherna, sedan väntar West Ham borta den 2:a januari och då har han förmodligen redan rest till Gabon. Matchen efter det? Den 15:e januari hemma mot scouse-svinen. Sedan väntar Stoke, Hull och Leicester innan turneringen är slut. Jag har inte jättekoll på den, men Elfenbenskusten hör väl alltid till favoriterna och bör rimligtvis kunna gå långt. Åker de ut tidigare, så kan han såklart vara tillbaka tidigare, annars är det 11:e februari mot Watford hemma (följt av City borta) vi har att sikta på.

Nu ska jag inte måla fan på väggen, Bailly skriver att han hoppas kunna spela innan två månader har gått, då kommer han in mitt i det hektiska julprogrammet och kan hjälpa till. Dessutom ser han ut att vara en gosse som är fysiskt vältrimmad, det brukar också underlätta rehabiliteringen. Men faktum är att han kommer missa många matcher och han har hittills varit ljuset i vår ack så ömtåliga backlinje, så frågan nu är väl om vi kommer få betala dyrt för att vi inte plockade in ytterligare någon bra försvarare i somras, eller om de andra som spelar där kan höja sig ett antal snäpp. De har i alla fall en av världens bästa absolut bästa målvakter bakom sig, men med dumskallar och orörliga spelare framför sig i backlinjen hjälper inte det så mycket i fotbollen. Hör dessutom att Phil Jones är igång och tränar igen, så snart har vi ännu fler clowner att välja ifrån...

Hallo på er alla igen, ja som alltid så händer det grejor i United. Sent igår kväll fick jag en sms-signal på luren som indikerade en ny tweet från de riktigt intressanta som jag följer på Twitter. Det var de allra mest intressanta när det handlar om United, Red Issue, och de skickade ut den här bilden till sina följare:

Men jag ska få be att återkomma till det.

Matchen i söndags var verkligen ett bottennapp, på ganska många nivåer. Att dessutom få Eric Bailly skadad var inget som muntrade upp. Nu verkar det inte vara så allvarligt som man först befarade. Har läst att man tror att det blir "mindre än sex veckor". Det innebär i alla fall att han kommer missa många matcher och efter jul ska han ner till Afrika och spela för Elfenbenskusten. På Red Issues sanc har det tidigare rapporterats att Eddy är inställd på att inga köp behöver genomföras i januari, men att Mourinho är av en helt annan åsikt. Han vill verkligen få in en skicklig och rutinerad försvarare då redan. Efter att ha sett vår clownuppvisning i söndags är det lätt att sympatisera med portugisen.

Mitt i all skit efter debaclet på Stamford Bridge måste jag bara på nytt flagga för Uniteds fantastiska bortafans. Tyvärr infiltreras även den brigaden av idioter och nötter, men än så länge kan vi hålla fanan högt. Vet inte hur många gånger jag bara hörde Röda armén sjunga, medan plastmupparna i blått hade fullt upp med att sitta tysta och veva med slefiepinnar. Något som Viasats kommentatorer än en gång "glömde" att nämna. Förstår inte detta. Hörs bortasupportrarna på OT så blir vi upplysta direkt och de fascineras av de fansens lojalitet och passion etc. Men bilden av Uniteds fans som tysta turister i alla läger måste benhårt upprätthållas och det börjar nästan bli patetiskt. Ska bli spännande att se om det blir någon ändring nu när t.o.m Antonio Conte gick ut och sade samma sak efter matchen: "Jag lyssnade på Uniteds fans som stöttade deras lag hela matchen. Jag bad våra fans att göra samma sak." Jag håller inte andan för att det blir någon ändring, Uniteds fans är bara turister som inte kan några sånger och atmosfären är alltid död på Uniteds läktare, den bilden får absolut inte rubbas! Jävla sängvätande idioter!

Matchen då, ja, vad ska jag säga? Blind, igen. Hur många gånger ska vi bli körda p.g.a honom? Han är ingen försvarare, så enkelt är det. Han kan göra "smarta brytningar" och "fina passningar" från sin backplats när det är fesljummet, men så fort han ställs mot lite kvalitet darrar skinkorna och kallingarna blir bruna. Vi har förmodligen världens långsammaste och mest orörliga ytterback och det är verkligen en överraskning att motståndarna springer mot honom varje gång de får chansen. Inte direkt komplicerat, eller hur? Har man en så svag länk i laget är det klart motståndarna siktar in sig på den och utnyttjar den. Det var det jag var orolig skulle hända mot scouserna, med tanke på deras snabba spelare framåt, men då hade han ju skydd och dumdum i mitten hade kommit ihåg att koppla på hjärnan direkt från avspark.

Det är riktigt förvånande för mig att trots alla pengar som vi har sprutat ur oss, så har vi väldigt få kompetenta försvarare i truppen. Bailly ser bra ut även om han är lite oslipad, Shaw är hyfsad när han är frisk, men efter det då? Clown efter jävla clown.

Scenerna efter själva matchen var inte heller särskilt smickrande. För att vara rättvis så såg Mata riktigt arg ut, men den andra skiten stör mig något alldeles otroligt mycket. Jag vet att de flesta känner varandra och är polare, men visa någon jävla stolthet för fan. Vi har just blivit förnedrade, så sänk ditt huvud, applådera fansen och ta dig av den förbannade planen. Låtsas åtminstone att det betyder någonting för dig.

Topp-4 kommer bli en utmaning den här säsongen. Men storstädningen kommer nog inte bli ett så stort problem, den kan t.o.m vara klar nästa sommar. Den har redan börjat och rullar på bra. Att vara med och kriga om topplatserna återstår att se om vi kan fixa, men vi är bara fyra månader in på vår fjärde manager på mindre än fyra år. Det är alltför tidigt att säga något med någon trovärdig säkerhet. Det är detta som är så ytterst irriterande med många United-fans, den totala guldfisksmentaliteten. Vi förlorar en match och världen rasar samman. Inget sammanhang, inga tankar på orsak och verkan, inget kritiskt tänkande, inga långsiktiga överväganden överhuvudtaget. Bara blind, byxvätande panik. Man skulle ju kunna låta det gå åtminstone några månader av säsongen innan man drar några förhastade slutsatser. Jag menar det är fortfarande oktober, vi har ännu inte dragit klockorna till vintertid och portugisen har bara varit här ett litet tag, men många förväntar sig att vi ska toppa ligan och besegra ihop-spelade lag.

Jag vet inte vad vissa av er förväntade er, men jag räknade inte med alltför många poäng mot LFC, Chelsea eller City i den här sviten av matcher, detta beroende på att de alla är mycket bättre än oss, för tillfället. LFC har haft ett år längre med den snedkäftade tysken, medan CFC och MCFC har hyfsade trupper som satts ihop under de senaste fönstren av folk som åtminstone vagt visste vad de gjorde - till skillnad mot rekryteringscirkusen vi har sett i United sedan början på årtiondet. Om United skulle slå ut City imorgon, och ja, visst är det möjligt, så ser jag nog ändå utgången i de här två veckornas kvartett av matcher som ganska bra.

När det gäller snacket tidigare om att Mourinho vill ha en ny försvarare i januari så skulle jag nog kasta in mina slantar på Southamptons Fonte i januari. De kommer sälja vem som helst närsomhelst, om pengarna är de rätta. Sedan tidigare verkar det som att han vill till oss och han kan definitivt göra ett solitt arbete som mittback, vilket vi kommer vara desperata efter när Bailly runkar ner till Afrika. Han kan dessutom försvara och är ingen jävla dumskalle till att börja med, samt att han är i trettioårsåldern och har mycket erfarenhet, vilket vi också saknar.

Men efter att ha tagit del, mer eller mindre frivilligt, av många United-fans tankar är det som att vara i en lekgrupp för småbarn. Stroppiga små kukhuvuden som indignerat stampar i golvet för att det inte finns någon jävla fotbollsfe som gör saker och ting underbara igen. Bara väx upp, det är hans första säsong, han har två tidigare managers skit att göra sig av med. Det är för i helvete bara oktober! Kom tillbaka och gnäll i maj nästa år.

*   *   *

Jag vet inte om ni känner till herr Squires på the Guardian. Han är en briljant serietecknare och ger varje vecka sin syn på händelserna i fotbollsvärlden och den här veckan excellerar han med en briljant liten serie om Gary Lineker v the Sun, ni hittar den här:

https://www.theguardian.com/football/picture/2016/oct/25/david-squires-on-gary-lineker-v-the-sun?CMP=share_btn_tw

*   *   *

Dags nu att vända blickarna på artikeln i just the Sun om Rooney från sent igår kväll. Jag avskyr på många sätt tidningen, men man får även lov att skilja lite på sportredaktionen och de som skriver nyheter och kolumner på annat håll. Det är en engelsk tabloid, den största, då vet vi vad vi kan förvänta oss. Men samtidigt så har fotbollsjournalisterna där väldigt stora resurser och flera av dem sitter dessutom på väldigt bra ingångar i United, så man ska inte per automatik avfärda allt de skriver.

Här har ni till att börja med Neil Custis Rooney-story som slogs upp stort under natten till idag:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/25/11378951-roo-can-go-jose-mourinho-sager-till-wayne-rooney-att-han-maste-lamna-old-trafford-om-han-vill-spela-regelbunden-forstalagsfotboll/

Några timmar senare kom han med en kommentar till det hela, den hittar ni här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/25/11378956-waynes-tid-ar-over-glom-att-han-forlorat-sin-nummer-10-plats-hans-tid-i-manchester-united-ar-slut-punkt-slut/

På Red Issues sanc har det sedan länge rapporterats om ett påstått bråk mellan Rooney och Rashford, där ungdomslagsspelaren Callum Gribbin gick emellan och försvarade Rashford. Efteråt har Rooneys läger gjort allt för att tysta ner det hela, t.o.m ringt runt till nyfikna tabloider och sagt att ingenting hände. De lyckades även övertyga Rashford om att inte snacka om det, vilket sedan resulterade i att den unga anfallaren hyllade Rooney i en intervju med the Sun.

I Custis artikel skriver han att "Rashford var full av beröm för standarden som Rooney har satt på Old Trafford."

Det kan ju tolkas lite på olika sätt, jag är säker på att Rashford menar det, med tanke på att Rooneys standard de senaste åren i princip har garanterat honom en startplats i förstalaget.

Jag har även läst rapporter om att Mourinho har informerat Rooneys grottmänniska till agent, Paul Stretford, utan några inlindningar, om att scousern inte längre ses som en startspelare i portugisens lag. Så det finns verkligen fog för att tro på nattens Rooney-nyhet. Det här betyder inte att det är klart att han kommer säljas i januari, men nu vet han i alla fall vad som gäller. Och man kan väl säga att bollen ligger i Rooneys och Stretfords hörna. Risken här är väl att det kan bli smutsigt och kladdigt, om Rooney och hans gorilla får för sig att sätta hårt mot hårt. Men den här gången finns det bara en förlorare, med tanke på scouserns prestationer ute på planen.

Även om det inte varit idealiskt så får man säga att portugisen har skött det här väldigt skickligt. Han visste att han inte kunde komma in och börja med att sparka Rooney det första han gjorde. Istället har han bara gett scousern tillräckligt med rep för att hänga sig själv, och ingen kan på allvar attackera Mourinho gällande behandlingen. Utåt sett har han stöttat vår nummer 10, men han har även fått allmänheten att inse att han inte håller måttet längre.

Det kan kännas hänsynslöst, men det är precis vad som behövs med vår trupp, håller man inte måttet får man gå, så enkelt är det och jag är säker på att portugisen har kvar förmågan att se vilka som inte når upp till standarden som krävs, och sedan gör något åt det. Jag förstår också att det måste vara tufft för en fotbollsspelare att höra att man inte duger längre, men jag har gansk svårt att känna alltför stort medlidande med dem. Vart finns det medlidandet när någon slemmig vd bestämmer sig för att flytta produktionen till Bangladesh, för att minska kostnaderna, och låter tusentals arbetare bli arbetslösa?

*   *   *

Samtidigt körde The Times en artikel om Mourinhos närvaro vid träningarna på Carrington. Ni kan läsa den här:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/25/11378950-mourinhos-avslappnade-stil-har-forvanat-spelarna/

Tyvärr stinker det här av någon missnöjd spelare som vill underminera managern i tidningarna. Sån skit trodde jag vi hade fått nog av under Moyes och Van Gaalens regeringstider. Tyvärr verkar det inte vara slut på det.

I helgen hyllade Young Mourinho i Soccer Saturday, pratade om hur engagerad han är i truppen, hur mycket spelarna skrattar med honom etc. Han kommer självklart inte såga honom, men det kändes tillräckligt ärligt och han ansträngde sig verkligen för att prata om hur bra lagmoralen är och att alla står helt bakom den nya managern.

Men tydligen är något kukhuvud inte lika mycket ombord som resten. Alla spelare som fortfarande bräker och klagar på managern, efter åren med skamliga prestationer vi har fått genomlida, behöver få ett pintglas med öl krossat mot huvudet. Hur många fler managers ska de försöka skylla på för deras totala och fullständiga brist på kvalitet, stolthet och förmåga att vinna stora fotbollsmatcher? Varför inte ta sig en titt i spegeln och sedan hålla käften, era självförhärligande, bortskämda, vilseledda skithus?

*   *   *

Så, nu glömmer vi söndagen, hoppas att Rooney tar sitt förnuft (vilket?) till fånga och försöker ta sig vidare och riktar blickarna mot den här veckans uppdrag: City hemma i Ligacupen imorgon och Burnley hemma på lördag. Vore kul att se lite stolthet från spelarna och inte bara låta snacket om revanschlusta stanna vid just snack. Det är inte alltför länge sedan vi mötte de bittra i ett dubbelmöte i Ligacupen. Ni minns säkert semifinalmatcherna mot dem i januari 2010. I det första mötet vann de med 2-1 hemma på kommunhuset, men returmötet på Old Trafford, den 27:e januari, blev något alldeles extra (vem är spelaren med nummer 10 i United? Han ser riktigt bra ut, undrar vart han tagit vägen?):

Han bara måste inse vid det här laget att slutet är nära på Old Trafford för en man som bara har tre mål upp till Bobby Charltons rekord som klubbens bästa målskytt genom alla tider

Rooney har alltmer fått nöja sig med en plats på avbytarbänken den här säsongen.

KOMMENTAR AV: Neil Custis, the Sun, tisdag 25 oktober, 2016:

DEN SORGLIGASTE saken för Wayne Rooney är insikten att slutet i Manchester United verkligen är nära nu.

Det var verkligen inget roligt sätt för honom att fira sin 31-årsdag på igår, i vetskapen om att managern kan gå vidare utan honom.

Kaptenen vet att slutet är nära för honom på Old Trafford.

Oavsett hur tufft meddelandet än var från United-bossen Jose Mourinho så visste Rooney att den dagen skulle komma.

Faktum är att första dagen han såg Henrich Mchitarjan på träning kände han att spelet var över.

Den armeniska superstjärnan Mchitarjan, ny från Borussia Dortmund, hade sina ögon på Rooneys nummer 10-roll.

Faktum är att han trodde att det var en del av affären när han gick med på att komma.

Och sättet på vilket han presterade på träningarna fick Rooney inse att han inte längre kunde konkurrera.

Som det är nu har Juan Mata och Paul Pogba gått om honom för att spela i den rollen, medan Mchitarjan fortfarande väntar på sin chans.

Det var ett tufft meddelande från Jose Mourinho på hans 31-årsdag, men han visste att det skulle komma.

Mourinho hade sina tveksamheter i somras huruvida talismanen Rooney skulle kunna vara en del av hans planer för framtiden. Men han kunde inte utelämna sin klubbkapten från allra första början.

Portugisen behövde se honom och han behövde att Manchester United-fansen skulle se huruvida Roo fortfarande klarade av det.

Dessa fans uttrycker fortfarande sitt stöd för spelaren som har gjort så mycket för klubben. Men meddelandena på sociala medier berättar alltmer en annan story.

Hans insats i 3-1 förlusten borta mot Watford den 18 september var droppen som fick bägaren att rinna över för många United-supportrar.

Det verkar även som att det var så för Mourinho, för Rooney har inte startat en enda ligamatch sedan dess. Nu återstår det att se om Roo kommer få chansen att skriva ännu en bit folktro i Uniteds historia när bittra rivalerna City gästar Old Trafford i the EFL Cup på onsdag.

Sir Alex Ferguson var redo att låta honom gå när de blev osams under skottens sista säsong. David Moyes övertygade honom om att skriva på ett nytt kontrakt, men många tyckte att hans bästa dagar var förbi.

Han har fått ta på sig en stor del av skulden för Uniteds sviktande resultat sedan dess. I landslaget har han också förlorat sin plats.

F.d England och Newcastle-anfallaren Alan Shearer sade i den här tidningen att han ville att Rooney skulle sluta i landslaget för att undvika just det scenariot som spelades upp på Wembley tidigare den här månaden.

Hans inflytande har stadigt minskat sedan Jose Mourinho blev United-boss.

Rooney, Englands bästa målskytt genom tiderna, buades ut i en 2-0 vinst mot lilleputten Malta.

Enkelt uttryckt så har Rooney spelat på toppnivån inom fotbollen i 15 år nu.

Han har gett sitt yttersta under den tiden och hans kropp kan inte göra det längre.

Snabbheten är borta. Nu sviker t.o.m hans varierade passningsspel, som alltid varit så briljant, honom.

Krigaren i honom kommer säga att han ska stanna och kämpa. Kämpa mot den åldrade och slitna kroppen. Det här ser ut att bli en kamp han kommer att förlora - men vilken krigare pojken från Croxteth i Liverpool har varit.

Och han blev t.o.m utbuad av sitt eget lands supportrar när han spelade för England nyligen - trots att han är landets bästa målskytt genom tiderna.

Fem titlar, en Champions League och FA Cupen. Två gånger har han gjort 3 4 mål under en säsong - 2009-10 och 2011-12.

Han var rätt man att få kaptensbindeln också. Yngre spelare ser upp till Rooney.

När det gick rykten om att han hade hamnat i bråk med Marcus Rashford tidigare den här säsongen var han snabb med att ta mig åt sidan och påpeka att det aldrig hade hänt.

Rashford var, efter den påstådda incidenten, full av beröm för standarden som Rooney har satt på Old Trafford.

Ribban har legat högt, men tyvärr kan han inte längre nå upp till den.

Det är nu långt sedan hans bästa dagar då han gjorde otroliga cykelsparksmål som det här 2013.

Det faktum att han två gånger nästan lämnat United sätter fläckar på hans CV. Då han så omtalat ifrågasatte klubbens ambitioner hade han faktiskt helt rätt. Det spenderades helt enkelt inte tillräckligt mycket pengar på truppen men han stannade och saker och ting ändrades.

Den andra gången, efter att ha flyttats runt på alla möjliga positioner, fick han till sist nog och gick emot Sir Alex.

Det faktum att Ferguson sedan påstod att Rooney ville lämna klubben irriterade honom.

Han hade bara sagt att om han skulle spela ute på en kant, 'Vad är då poängen?'

Det här är trots allt någon som har följt alla managers infall och alltid gjort sitt bästa.

Men klockorna ringer för alla.

Nu gör de det för Rooney. En sann United-storspelare.

Efter 12 år, 532 matcher och 246 mål ser de Röda Djävlarnas kaptens framtid osäkrare ut än någonsin efter att ha informerats om att han inte är ett förstaval

Wayne Rooney har informerats av Jose Mourinho om att han kan lämna Manchester United.

EXKLUSIVT AV: Neil Custis, the Sun, tisdag 25 oktober, 2016:

JOSE MOURINHO har sagt till Wayne Rooney att han måste flytta om han vill spela regelbunden förstalagsfotboll.

Manchester United-bossen har informerat Rooneys rådgivare om han helt enkelt inte kan garantera honom en startplats längre.

Han försöker inte aktivt sälja honom men han vill inte hålla Rooneys läger i mörker gällande sina framtidsplaner.

Det är en framtid i Manchester United i vilken Rooney inte längre kommer vara centralfiguren.

Han har inte startat i någon av de senaste fyra ligamatcherna.

En "muskelskada" gav som anledningen till att han inte fanns med i söndagens trupp på Stamford Bridge.

Klubbkaptenen Rooney fyllde 31 igår och hans karriär har nu flera frågetecken runt sig.

Det är nu upp till honom att bestämma vad han ska göra med möjligheterna i Amerikas Major League Soccer och i Kina.

Hans nuvarande kontrakt räcker den här säsongen och ytterligare två säsonger efter det.

Jose Mourinho petade Wayne Rooney efter ett antal dåliga insatser.

Wayne Rooney kom in som inhoppare mot Liverpool.

Wayne Rooney fanns inte med alls i Manchester United-laget som besegrades av Chelsea.

Med en lön på £250,000 (2,87m kr) i veckan kommer andra klubbar fundera länge och väl på om de vill ta på sig den utgiften.

Men det är även möjligt att förhandla fram en utbetalning från United om han släpps för att lätta på den bördan.

Nu finns det en realistisk chans att han kanske aldrig får gå om Sir Bobby Charltons rekord som klubbens bästa målskytt genom tiderna, ett rekord som han länge kändes garanterad att slå en dag.

Han har fortfarande tre mål upp till rekordet på 249 fullträffar, ett rekord som har stått sig i mer än 40 år.

Rooney tog inte ens någon av de två straffarna laget fick i 4-1 vinsten mot Fenerbache förra torsdagen.

Managern lämnar träningspassen till sina assistenter

Mourinho utfärdar direktiv till Uniteds spelare på träning, men enligt en källa håller han sig ofta för sig själv ute på Carrington. PAUL ELLIS/AFP/GETTY IMAGES

EXKLUSIVT AV: Paul Hirst, The Times, tisdag 25 oktober, 2016:

Manchester United spelare har blivit väldigt förvånade av José Mourinhos avslappnade och distanserade inställning på Carrington.

United-mangern åkte på ett förkrossande och förnedrande bakslag vid sin återkomst till Stamford Bridge i söndags, då hans lags dåliga försvarsspel tillät Chelsea att köra över gästerna och ta en 4-0 vinst som lämnade de på sjunde plats i Premier League, sex poäng bakom ledarna Manchester City.

Det kan nu avslöjas att några av spelarna i United-truppen har överraskats av några av portugisens metoder på klubbens träningsanläggning Carrington. Enligt en källa nära en senior United-spelare håller sig Mourinho ibland för sig själv och lämnar sin assistent, Rui Faria, till att leda träningspassen medan han tittar på från sidan eller jobbar på sitt kontor.

Den f.d Chelsea-managern kommer, enligt källan, ut och instruerar sina spelare vid början av träningspasset innan han försvinner till sitt skrivbord. Ibland kommer han inte tillbaka och lämnar då passet i Farias händer.

Det är en ändrad taktik från hans tid i Chelsea, då han var väldigt involverad i träningarna. Mourinhos kalla inställning till sina spelare i en-och-en-situationer har också varit en besvikelse för några United-spelare. Några av dem förväntade sig att Mourinho skulle vara väldigt intresserade av dem, men han har ofta skurit av sig själv från resten av truppen.

Vissa känner att de skulle ha större nytta av en nära relation med 53-åringen - särskilt efter behandlingen de fick av Louis van Gaal, hans företrädare - men Mourinho sägs föredra att hålla sin distans till spelarna.

Pressen i och med Uniteds dåliga form på sistone - de har vunnit en av deras senaste sex ligamatcher - verkade störa Mourinho i söndags då han höll en eldig ordväxling med Antonio Conte, Chelseas huvudtränare, på sidlinjen efter matchen.

Sky Italia, som läppläste konversationen, tydligen utförd på italienska, påstod att Mourinho anklagade sin rival för att ha förnedrat honom med sitt firande då det fjärde Chelsea-målet gick in. Varken Mourinho eller Conte ville avslöja de mer finstämda detaljerna gällande ordväxlingen efter matchen.

Mourinhos rykte kommer få sig ytterligare en smäll imorgon på Old Trafford om hans lag slås ut ur the EFL Cup av grannen Manchester City. Pep Guardiola, Citys huvudtränare, vann den första matchen i den senaste upplagan av den här bittra rivaliteten förra månaden då City besegrade United med 2-1 på Old Trafford.

Efter deras dåliga form på senaste tiden har Mourinho sagt till sina spelare att måste stå upp och visa vad de kan.

"Vi är väldigt, väldigt ledsna, men det här är inte för barn," sade han. "Det här är för män och vi måste vara män och jobba för nästa match. Jag skulle föredra att spela i Premier League nästa match [istället för i the EFL Cup] för det är en dålig känsla i Premier League. Med kombinationen av resultat är gapet till toppen sex poäng. Vi har haft en väldigt svår period med matcher.

"Nu måste vi vinna matcher. Vi är med i det här, men det finns ingenstans att gömma sig för jag tycker att våra ansikten talar för sig själva."

Men Mourinho fick i alla fall lite goda nyheter, efter att det först verkade som att Eric Baillys knäskada, som han ådrog sig på Stamford Bridge, inte är så allvarlig som man först fruktade.

Mourinho sade efter förlusten att han var orolig för att mittbacken från Elfenbenskusten hade ådragit sig en "allvarlig" knäskada efter en närkamp med Eden Hazard, Chelsea-speluppläggaren.

Men de initiala testerna, utförda av Uniteds medicinska team, pekade på att Bailly kan komma att bli borta i mindre än sex veckor. Marouane Fellaini kommer idag att genomgå ytterligare tester på sin knäskada som han ådrog sig som resultat av en dobbarna-först-tackling av David Luiz. United tror att belgaren bara har åkt på några mindre blåmärken, vilket betyder att han skulle kunna återvända antingen i derbyt imorgon eller i lördagens hemmamatch mot Burnley.

Chris Smalling, vars misstag gav Chelsea ledningen efter en halv minut, hade med sig en skada in i matchen sägs det. Den engelska landslagsförsvararen åkte på en smäll i vinsten mot Fenerbache förra veckan och kommer undersökas innan Mourinho bestämmer huruvida han ska riskera honom mot City.

Phil Jones, som inte har spelat den här säsongen p.g.a en knäskada, är tillbaka i träning med förstalaget men inget datum är satt för hans comeback.

Bilden: Har inte fått något hundraprocentigt svar gällande Rooney och om han är med på spelarhotellet i London, eller om han sitter hemma och tråkar ut Coleen i Prestbury. Sky menar att han ådragit sig en muskelskada på träning och därför inte finns med i dagens matchtrupp. Men ingen annan rapporterar detta, så det enda vi kan göra gott folk, är att vänta och se. Vore ju skönt om vi även kunde slippa hans närvaro på bänken, så man slipper oroa sig för det där oundvikliga bytet någon gång i andra halvlek. Men nu väntar puben och den fysiska uppladdningen!

Hallo på er alla igen, ni såg säkert mitt uppspelta inlägg från igår om att Rooney inte var med på tåget till London. Allt var lite höjt i dunkel, skulle han ansluta i Macclesfield, eller t.o.m ta sig själv till London? Var han skadad? Sjuk? Eller rentav petad? Under gårdagskvällen kom Sky Sports med nyheten att han ådragit sig en muskelskada. Och idag är det fortfarande bara de som har den nyheten. Har heller inte sett några bilder på United när de anlände till hotellet i London, så jag vet inte om scousern är med i truppen eller inte, men det får vi ju såklart snart se. Har hursomhelst svårt att se att han skulle ha gjort något som fått Mourinho att ta bort Ibrahimović och sätta in Mister Potato i startelvan.

En som inte var med på tåget var angolanen Henrich Mchitarjan. Så han kommer inte göra sin comeback idag heller.

Dagens kolumn ägnar Danny Taylor åt Mourinho. Han känner inte riktigt igen portugisen och misstänker att misslyckandet hos the rent boys förra säsongen fortfarande sitter i. Vidare kommer han med intressant information i Sam Allardyce-fallet och med en rolig notis om gamle Rödingen Gordon Strachan:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/23/11378232-jos-mourinho-maste-skaka-av-sig-chelsea-molnet-da-han-atervander-till-stamford-bridge/

Nu är det bara tre timmar kvar till sändningen inför matchen börjar, dags därför att bege sig mot mitt lokala vattenhål. Blir att ladda upp med paj, pommes, mushy peas och öl, kantarellmacka som förrätt, gött! Hoppas de Röda gör oss stolta där ute på planen också.

José Mourinho, som tar Manchester United till västra London på söndag, verkar ha påverkats av hans sista halva säsong i Chelsea mer än han förmodligen vill medge

José Mourinho reagerar under Manchester Uniteds hemmaförlust mot Manchester City i september. FOTOGRAF: Peter Powell/EPA

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag, 22 oktober, 2016:

Det var tveklöst en lättnad för alla i Chelsea, antagligen, att när José Mourinho fick frågan om vart det hade gått fel refererade han till ett portugisiskt talesätt - não lavo roupa suja em público - och förklarade, möjligtvis med fingrarna i kors under bordet, att det betydde att han aldrig skulle hänga ut sitt smutsiga byk offentligt när det gäller hans f.d klubb.

Det är sant att det skavde lite med hans introduktion i Chelsea, den andra gången, då han ledde en grupp fotbollsskribenter in i ledningsrummet på Stamford Bridge och, oombedd, gick vidare och tog några billiga poäng på sin f.d lagkapten i Real Madrid, Iker Casillas, bekostnad.

Men Mourinho har alltid format reglerna efter sitt eget gillande. Han har i allmänhet pratat väl om Chelsea under de senaste dagarna. Och dessutom hade det kanske inte funnits en tillräckligt lång tvättlina med tanke på den spektakulära naturen i hans fall, doktor Eva Carneiro-fallet och alla de tillfällen då det kändes som om hans bi i motorhuven surrade bortom all kontroll.

Visste du att det t.o.m fanns ett tillfälle under hans sista säsong i Chelsea när Mourinho, då pressen växte farligt nära det outhärdliga, tydligen bestämde att mållinjesteknologin var emot honom, tillsammans med samtliga domare, FA-representanter, tv-experter, rubriksättare, bollkallar, de som tar fram spelschemat, onda andar, demoner och glänsande enhörningar som han redan hade kommit fram till att de var ute efter honom?

Det erbjuder definitivt en insikt i Mourinhos psyke vid det här tillfället för ett år sedan då han stövlade in i domarrummet på Upton Park och skymfade Jon Moss med tillräcklig eldighet för att West Hams säkerhetschef skulle gå emellan, ett av hans klagomål gällde ett smörgåsråntunnt beslut på mållinjen. Mourinho tyckte att Kurt Zoumas nick var inne. Mållinjesteknologin höll inte med och det surrade aldrig till i Moss utrustning på handleden.

Chelsea förlorade med 2-1 och Mourinhos arbetsgivare borde verkligen ha agerat disciplinärt själva med tanke på att FA, som även tittade på hans historia, senare stängde av honom från en bortamatch mot Stoke City.

Även de av oss som vill se det som är bra i den här seriella vinnaren - för det finns, oavsett vad någon säger, hemskt mycket att beundra med hans arbete - måste rygga tillbaka när Howard Webbs nyligen publicerade självbiografi just har avslöjat hur Mourinhos frekvent återanvändande av klagomål mot domare ledde till ett rensa-luften-möte på Chelseas träningsanläggning och ännu en påminnelse om att de mest framgångsrika managerna ofta kan vara de som är mest tuffa och obotliga.

Enligt Webb gick Mourinho på offensiven, rabblade upp alla beslut som han tyckte hade gått emot hans lag, innan Webb och Mike Riley, den högst rankade representanten i domarindustrin, tog fram ett kalkylark med domsluten som faktiskt hade gått till Chelseas fördel. Men det är detaljen från starten på det mötet som står ut. Mourinho sparkade igång det hela, säger Webb, genom att "skura golvet" med Premier League-representanterna som hade bjudits in. Vad som sades spelades inte, men efter att ha gjort lite rundfrågningar, är det rättvist att säga att det var extremt otrevligt.

Ett annat intressant avslöjande är att det sägs att Mourinho ändrade sin e-mejladress under den första halvan av förra säsongen, tydligen för att han var orolig att en tredje part gick igenom hans korrespondens som en del av Carneiro-fallet, och tydligen skickade han ett meddelande till en kontakt som inleddes med orden: "Inga e-mejls ... farligt!"

Ändå finns det fortfarande ett element av mysterium gällande hur mycket hans behandling av klubbens doktor bidrog till hans avtagande status i Chelseas omklädningsrum och den nästan osannolika snabbheten med vilken Mourinho förlorade den värdefulla magin som en gång fick Patrick Barclay, som skrev hans biografi en Vinnares Anatomi, att notera hur portugisen älskade att "nedvärdera konventionen att t.o.m den snällaste tränaren måste hålla en viss distans mellan sig själv och spelarna".

Bilderna efter Internazionale-vinsten i 2010 års Champions League-final då han och Marco Materazzi tårfyllt kramar om varandra i Bernabéus innandömen, i vetskapen om att det är deras sista match tillsammans, är förmodligen den mest övertygande påminnelsen, men den sortens bondingteknik var tydlig under lyckligare tider på Stamford Bridge, också.

Mina tankar går tillbaka till en kväll på the Savoy i januari 2014, då the Football Writers' Association hedrade Mourinho vid deras årliga hyllningsmiddag, och ögonblicket då Fran Lampard höll ett tal som var så rörande att i princip alla vid toppbordet verkade badda sina ögon. Louis van Gaal, den där gigantiska björnmannen, återfanns bland dem med servetten runt ögonen. Lampard talade som en man som skulle kunna springa genom ett platt glasfönster för Mourinho, och Van Gaal sade, medan han fortfarande torkade bort tårarna, att han aldrig hört talas om en manager med en sådan relation med sina spelare.

Hittills har det inte visat sig på Old Trafford, men samtidigt är fyra månader ingen tid som man bygger upp den sortens förbindelse på. Men det känns lite annorlunda och det har korsat mina tankar fler gånger än en att kanske har Mourinho påverkats av hans sista halva säsong i Chelsea mer än han förmodligen vill ge sken av.

Den gamla gnistan är inte alltid där. Mourinho brukade gå in på presskonferenser och lysa upp hela rummet - upprörande vacker, oklanderlig medan han nickade till ljudet av sina egna ord, som om han trodde att han var the Fonz. Han såg ut som om han var på audition för att få vara med på en sedel. Han hade den där odefinierbara kvaliteten som föder nyfikenhet, och han hade t.o.m Sir Alex Ferguson hängandes på repen ett tag. Fergusons sista offentliga tillställning i Manchester var på Bridgewater Hall och Mourinhos första tid i Chelsea kom oundvikligt upp på dagordningen. "Jag såg hans första presskonferens när han sade att han var the Special One," berättade Ferguson för sin publik. "Jag sade till mig själv: 'Ouch, jag kommer inte ta mig an honom.' Han var ung, vibrerande... man tar sig inte an sådana unga killar." Det var den Mourinho som, efter att ha lämnat Stamford Bridge första gången, förklarade att han aldrig kunde återvända för att säga tack till supportrarna för han skulle dö i krossningen.

Nuförtiden känns de mörka ringarna under Mourinhos ögon mycket mer påtagliga. Det brukade vara så att hans charm lyste med helljusen på. Under en tid var han den mest beundrade personligheten i spelet, en av väldigt få människor som kunde få arrogans att kännas lite attraktivt då han mindes tillbaka till tiden i Porto med deras "vackra blåa sittplatser, Champions League-pokalen, Gud och efter Gud, jag".

Men nuförtiden är det ingen som egentligen gör jämförelser med Brian Clough, den senaste managern som verkade gjord för tv. Den gamla stoltserande gången finns inte riktigt där, eller airen av sorglöshet som en gång fick Mourinho, i den första delen av hans tid i Chelsea, att nominera George Clooney för att spela honom i en film.

Kanske känner vi honom för bra nu, även när det gäller det negativa. Hans blick är vild ibland och för att vara helt ärlig så tror jag att många av oss saknar den gamla Mourinho och mer oskyldiga tider. När han ställdes mot komikern John Bishop för Channel 4's Stand up to Cancer och började garva åt frågan vad man kallar ett får utan några ben (svar: ett moln), kan det ha varit första gången jag sett honom skratta - skratta ordentligt - sedan han anställdes hos sin nya klubb.

Kanske är det, som Ferguson sade, bara en ålderssak och att Mourinho är annorlunda nu, då han är i 50-årsåldern. Kanske kommer mer av den gamla Mourinho att komma tillbaka i siktet så fort hans lag har tagit sin första signifikativa vinst, mot en etablerad rival, sedan han fick jobbet. Men för tillfället finns det misstankar om att han fortfarande bär på effekterna från sin första erfarenhet av misslyckande. Mourinho nämner, vilket du kanske har noterat, sällan sin gamla klubb med deras namn.

Ändringar i FA:s Big Sam-story

Det var lockande att fundera på vad som kan ha rört sig i Sam Allardyces huvud då han satt på the Sir Bobby Charlton Stand hos Manchester United och såg sin första match sedan det skamfulla slutet på hans korta tid som Englands manager.

Allardyces plats bredvid Sir Alex Ferguson under matchen mot Fenerbache kändes koreograferad, ett tydligt stöd från den mest inflytelserika personen inom the League Managers Association, och även om det finns en tendens i deras profession att skydda sina egna känner jag en växande förvirring inom sporten gällande FA:s mixade budskap.

Det var verkligen ett hyfsat medgivande från Robert Sullivan, FA:s strategidirector, under en två timmar lång session med parlamentets kultur-, sport- och mediekommitté när ämnet tredjepartsägarskap av spelare kom upp.

Tveklöst lär du komma ihåg att de brett rapporterade anledningarna till Allardyces uttåg var att han tipsade några undercoverreportrar om hur man tar sig runt reglerna. Vad du inte lär ha sett, nu när storyn redan ses som gamla nyheter, är en översvämning av rubriker gällande Sullivans medgivande att FA faktiskt inte tycker att han gjorde det.

Det har tagit en viss tid men vi närmar oss till sist. Först var det FA:s vd, Martin Glenn, som erkände att hans initiala reaktion när storyn exploderade var att ingen skulle behöva förlora sitt jobb. Nu finns det ännu en högt rankad FA-representant som säger att storyn kanske inte riktigt är så som den har presenterats.

Allt detta kommer för sent för Allardyce - anställd för att han var Big Sam, och övergiven för att han var Big Sam - men förhoppningsvis kommer några personer till att inkludera de olika uppdateringarna när de återberättar storyn och nu förstår varför ett växande antal inom sporten har hoppat av bandvagnen.

Kanske har Strachan dolda talanger

Många personer är tveklöst överraskade att Gordon Strachan stannar på jobbet som Skottlands manager efter ännu en serie plågsamma resultat, detta då matchen mot England kommer om några veckor, samtidigt som hans lag är lika långt ifrån att etablera sig själva som seriösa utmanare på den internationella scenen som de någonsin varit.

Med det som bakgrund gillade jag hans tacktal när han valdes in i the National Football Museum's hall of fame i Manchester för några kvällar sedan. "Det är ironiskt," inledde Strachan, "jag, i det engelska hall of fame-rummet när jag precis är på väg att sparkas ut ur det skotska hall of fame-rummet."