Bilden: Oj, det här visar att jag börjar bli till åren, men fuck it, det här var underhållning då. Läs mer längre ner så fattar ni.

Jag minns när jag var yngre att jag ofta lånade en VHS-kassett (för yngre läsare, googla det eller något!) som hette Vinnie Jones Soccer's Hard Men (se bilden högst upp) av en kusin. I den presenterar "hårdingen" Vinnie Jones några spelare som inte hade några problem att sätta in foten där det kunde göra ont. Som ni alla vet så har United haft sin beskärda del med sådana spelare genom historien. Jag tänker inte rabbla upp alla nu, men vi kan ju bara tänka tillbaka på laget från 1994, med: Bruce, Ince, Keane, Hughes och Eric, för att nämna några. Norman Whiteside är svårslagen när det handlar om hårdhet och tuffhet på en fotbollsplan, Bryan Robson, Maurice Setters, Nobby Stiles, Jaap Stam etc, etc. Minns att Stiles och Robson fanns med på den här videon. Och nu när jag kollade upp den på nätet för att friska upp minnet så ser jag att den finns i sin helhet på Youtube, så om ni inte har sett den, ge den en chans:

Hursomhelst, det var när jag läste en artikel i måndags om scousern Tommy Smith som jag kom att tänka på den här filmen. Det var där jag hade hört talas om honom första gången. Han må ha varit en hårding på planen och en legendar på the Kop, men likväl var han även ett bittert rasistsvin i sin värsta form. Med tanke på hur dessa clowner som befolkar Anfield behandlade Luis Suárez efter hans rasism mot Paddy Evra, tror jag inte det här kommer ändra åsikten hos särskilt många scouse-svin gällande deras "hårding". Skulle vara intressant att se om de behandlade Howard Gayle på samma sätt som de behandlade ett annat offer för rasism: Ni vet ju hur de störtlöjligt och urdumt (är det verkligen scousers vi pratar om här?) buade ut Evra för att han... hade blivit ett offer för rasism. Skulle de reagera på samma sätt om herr Gayle knallade in på Anfield? Jag skulle inte bli förvånad.

Vem är då denna herr Gayle? Undrar ni kanske. Jo, han var den första svarta fotbollsspelaren i Liverpool FC och han har nu släppt en bok om detta. Och the Guardian hade i måndags med följande utdrag:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/04/11371532-howard-gayle-jag-behovde-mental-motstandskraft-for-att-overleva-som-liverpools-forsta-svarta-spelare/

Men det slutar inte där, t.o.m hans Wikipedia-sida berättar om hans trevlighet:

1988 orsakade Smith kontroverser efter att ha påstått att Howard Gayle "led av en svart mans attityd mot den vita mannen. Kolla, alla tror att vita har en attityd mot svarta. I verkligheten är det svarta som har ett problem med de vita... Jag brukade kalla Howard den 'Vita Niggern'. Det är en komplimang. Det var det enda sättet jag kunde hitta för att beskriva att jag tyckte att han var ok." Smith gick sedan vidare och kommenterade till Hill att "jag är inte fördomsfull men om en coon (engelskt, nedsättande slang för en svart person) flyttade in i dörren bredvid skulle jag flytta ut, precis som de flesta vita människorna skulle göra. Om min dotter kom hem med en nigger, skulle jag bli galen. Men jag är bara uppriktig och normal." Smith ville stämma Hill, men han fick reda på att han inte hade någon grund för att agera juridiskt då Hill hade spelat in alla Smiths kommentarer på band under intervjun.

Jag såg även the Guardians Amy Lawrence kommentera sin tidnings artikel om Gayle genom att säga att Graeme Souness var beundransvärd för att han "intervenerade" i sammandrabbningen mellan Gayle och Smith. Fast riktigt så var det ju inte, Amy. Alla, inklusive Souness, stod ju tysta och bevittnade vad som hände, innan de lät Gayle, ensam, konfrontera dinosaurien Smith. Efteråt, när stackars Smith pipit iväg som den "hårding" han var, kom Souness fram och klappade Gayle på axeln.

I ett exklusivt utdrag från hans nya bok, 61 Minutes In Munich, berättar den f.d forwarden om problemen han fick genomlida för att han var en vägvisare i sin pojkklubb

   

Howard Gayle i aktion för Liverpool mot Bayern München under deras andra match i semifinalen i Europacupen i april 1981. Gayle kom in istället för Kenny Dalglish och var riktigt bra i 1-1 matchen som skickade Liverpool till finalen. Fotograf: Keith Hailey/Popperfoto/Getty Images

 

 

 

 

AV: Howard Gayle, the Guardian, måndag 3 oktober, 2016:

 

 

Jag får regelbundet samma fråga: "Vad var hemligheten bakom Liverpools framgång?"

 

 

Många av Liverpools spelare kommer svara liknande och prata om den enkla intensiteten i coachningen, träningarna och instruktionerna: graden av tillit. Allt det är sant. Men under allt låg kulturen av att få oss att känna oss överlägsna.

 

 

Viktigheten i det kan inte underskattas. Om en spelare inte kunde hantera de mentala utmaningarna som kom från alla karaktärer på Melwood, då misslyckades han och flyttade någon annanstans.

 

 

Intensiteten var eldig. Teorin slog fast att om du kunde hantera intensiteten i att träna mot de bästa spelarna i landet, varje dag, då skulle matcherna bli lätta. På samma sätt, om du kunde hantera intensiteten i retsamheten som existerade i Liverpool, då kunde inget annat lag eller någon annan spelare heller driva med dig under matcherna.

 

 

Som den första svarta spelaren var min situation unik. Jag var tvungen att visa en större mental motståndskraft för att överleva och lyckas.

 

 

Det fanns svarta fotbollsspelare efter mig som avnjöt en mer framgångsrik tid i Liverpool. Efter att jag hade lämnat blev John Barnes den första svarta spelaren som köptes av Liverpool från en annan klubb. Han fick snabbt smeknamnet "Digger", efter Digger Barnes i tv-serien Dallas. Personligen hade jag inte accepterat det p.g.a ordets närhet till N-ordet.

 

 

Men John och jag hade väldigt olika uppväxter. Medan jag växte upp i vita Norris Green där det inte fanns många svarta familjer och rasismen var en del av livet, bodde John på Jamaica bland svarta människor. Hans familj var hyfsat välbärgade och välrespekterade i Kingston. John Barnes behövde inte konfrontera rasism på en daglig basis. För mig var rasismen normen - rutin.

 

 

Min intention är inte att min story ska låta som en spetsad med självömkan. Men jag kan inte ignorera verkligheten. Jag hade utmanat all fientlighet mot mig genom hela livet. I Norris Green hade jag inte råd att acceptera gråzoner: den sortens gråzon som existerade i humorn på Melwood.

 

 

Phil Thompson hade en stor näsa så folk drev med honom p.g.a det. David Fairclough hade ljusrött hår, så han blev en måltavla. Jag? Jag var svart. Jag var inte van vid den här sortens humor. Det var svårt att säga huruvida en del av det var humor eller om det verkligen var menat att förolämpa. Vad är ett oacceptabelt språk när det avfärdas som skoj?

 

 

Kulturen i Liverpool dikterade att jag förväntades att bara låta det gå över mitt huvud och att inte ta saker och ting så allvarligt. Men det ingick inte i mig att låta vissa ord användas utan att svara emot kraftfullt. Så jag gick tillbaka mot dem. Jag bidrog till att jag fick ett rykte om mig som någon som hade attitydproblem: någon som var motvillig till att passa in.

 

 

Howard Gayle och Alan Kennedy håller Europacupen under en parad på en öppen buss genom Liverpool i maj 1981, och strax efter det att Bob Paisleys lag hade vunnit pokalen för tredje gången i Paris. Fotograf: Bob Thomas/Popperfoto/Getty Images

 

 

Attityderna mot mig var blandade. Majoriteten hade inga problem med att en ung svart man äntrade en absolut vit miljö. Men jag kunde känna att min närvaro fick några att känna sig obekväma. Detta innebar ett annat problem. En del kommentarer fälldes av de jag gillade, de som inte menade något illa. Men även om jag lät dessa kommentarer glida förbi, skapade det i så fall intrycket för de med mer befästa åsikter att det var ok att hänga på?

 

 

Jag blev först medveten om intoleranta attityder på Melwood genom folk som inte insåg att jag var i närheten och kunde höra dem. Oacceptabla fraser användes. Det hände i matsalen på Anfield. Det hände på bussen till träningar och matcher. Det språket levererades på skämt. Men jag skrattade inte.

 

 

Rasismen var lättare att ta när den kom från läktarna för man sa till sig själv att det berodde på din insats; man ville tro att man gjorde något rätt. Kanske är det naivt: jag hånades frekvent, oavsett om jag spelade bra eller dåligt. Men när det kommer från människorna som du jobbar med, då gör det ont. För att du inte tolererar det och för att du hugger tillbaka, ser ledningen det som en svaghet. Hur skulle de kunna lita på att du kan behålla lugnet i en pressad situation?

 

 

Skoj är en överanvänd term i fotbollen - en term som kan användas för att maskera hur saker och ting egentligen är. Jag hade knappt sagt ett ord till någon under mina första månader i Liverpool när den första julfesten kom.

 

 

Som en del av min ingång i gruppen arrangerades det så att en strippa kom och dansade framför mig medan resten av truppen tittade på. Strippan täckte sig själv i talkpuder och när hon bestämde sig för att begrava mitt huvud mellan sina bröst, blev mitt ansikte alldeles vitt. Roy Chubby Brown var konferencier på partyt. När han sade, "Försök gå genom Toxteth nu", möttes hans kommentar av asgarv. Jag kände mig illa till mods av det. Men i takt med kvällens stämning, där komikern på scenen drev med alla, kunde jag skratta med åt skämtet.

 

 

Tommy Smith utgjorde mitt största problem i Liverpool. Tommy hade varit Liverpools kapten och var känd som the "Anfield Iron". Han hade ett skrämmande rykte, spelade närmare 650 matcher för Liverpool under 16 år i klubben. Han hade vunnit fyra ligatitlar och två FA Cuper.

 

 

Säsongen innan jag anlände hade han gjort mål i segern i Europacupfinalen mot Borussia Mönchengladbach, ett mål som jag hade firat vilt, precis som alla andra Liverpoolsupportrar. Tommy hade varit en av mina hjältar.

 

 

Tommy Smith växte upp i Scotland Road området i Liverpool som sträcker sig in mot stadens centrum. Där ligger de flesta av Liverpools invandrarsamhällen, så "Scotty" var nästan en stad i staden. Området hade fyra huvudsakliga invandrarsamhällen - irländska, walesiska, skotska och italienska - samt de infödda och en del tyskar och polacker.

 

 

Vid starten av 1900-talet blev Scotland Road centrum för sekteristiska uppdelningar, men i och med demoleringen av slumområden efter andra världskriget flyttades familjerna ut till nya kommunhusområden som Kirkby, Huyton, Croxteth och, sannerligen, Norris Green, där jag växte upp. Det lämnade Scotland Road i stadig nedgång. De familjerna som blev kvar var främst vita och attityderna mot de med annan hudfärg hårdnade.

 

 

Tommy Smith var en levande legendar. Liverpools supportrar älskade honom och jag var en av dem. Men ganska snabbt insåg jag att det fanns en skillnad mellan legendaren och personen.

 

 

Tommy Smith, t.v., i aktion för Liverpool mot Leiceister City 1971. Försvararen var känd som the "Anfield Iron" under sin glittrande tid i klubben. Fotograf: Colorsport/REX/Shutterstock

 

 

Tommy verkade bitter att hans karriär närmade sig slutet. Han verkade bitter att kaptensbindeln hade tagits ifrån honom ett par år tidigare. Han ersattes av Emlyn Hughes, som var en fantastisk Liverpool-kapten och en av karaktärerna i Liverpools omklädningsrum som jag litade på.

 

 

Han var en svår person att vara i närheten av. Han var lättretlig. Jag tror inte att han hade många vänner i omklädningsrummet. Jag var ung, jag hade en spets, jag var annorlunda: jag var svart. Tommy sade aldrig att han inte gillade mig. Men det var mitt intryck.

 

 

Under mina första sex månader som Liverpool-spelare tränade jag mest med reserverna, men jag tränade med förstalaget också. Tommy gnagde på mig med kommentarer. Först funderade jag på om han testade mig.

 

 

Tommy gick vidare och spelade i the North American Soccer League sommaren 1978 och när han återvände skrev han på för Swansea City. Men han ville inte flytta till Swansea. Han bodde i Crosby och fortsatte träna på Melwood, reste bara ner till Wales på helgerna för att spela matcher.

 

 

Tommy dröjde sig kvar som en dålig lukt. Han försökte konstant visa upp sig själv som spelaren han en gång varit, trots att hans knän var slutkörda. Detta måste ha frustrerat honom.

 

 

Jag jobbade väldigt hårt på träningarna. Tommy verkade lite skrämd av det. En-mot-en hade jag ett övertag på honom: jag slog bollen förbi honom och jagade ifatt den, precis som Bill Shankly hade sagt åt mig att göra. Tommy försökte distrahera mig genom att fälla vidriga kommentarer relaterade till min hudfärg. Ett tag lyckades jag på något sätt hålla tillbaka mig själv.

 

 

Jag förstod att Tommy var en f.d Liverpool-kapten och en levande legendar. Här var jag, jag var ingenting. Men min uppväxt lärde mig att om du låter något passera en gång, då kommer alla att testa dig.

 

 

Det Tommy gjorde påverkade mig. Ett tag tyckte jag inte om att åka till Melwood och min moral var riktigt låg. Jag berättade det för mina bröder och de sade till mig att de skulle följa med till träningsanläggningen och slåss med honom. Självklart ville jag inte att det skulle hända, så jag var tvungen att lösa det själv.

 

 

Till sist skulle något hända mellan oss.

 

 

Under en kall morgon i november hade jag fått nog. Några av de yngre proffsen, inklusive jag själv, bjöds in att spela på "Wembley", den bästa gräsplanen på Melwood, där personalen arrangerade matcher efter träningspassen. De yngre spelarna som var involverade förväntades sköta all löpning åt de äldre deltagarna.

 

 

Jag fick bollen, kontrollerade den och avfyrade ett skott mot mål. Tommy Smith var i det andra laget och skottet träffade hans ben. Det kändes helt klart och några av de andra spelarna började skratta. Jag hade också ett leende på läpparna. Jag såg det som karma. Tommy svarade med en hel harang svordomar och hån. Det var "svarta det där och svarta det här".

 

 

Det blev alldeles tyst på stället. Alla kunde höra det, inklusive personalen. Han var en legendar. Jag var ingenting. Ingen sade ett ord.

 

 

Jag hade fått nog av honom. den här bittra gamla mannen. Så jag gick fram till honom och bröstade upp mig: näsa mot näsa. Jag stirrade honom rakt in i ögonen. "Vet du vad Tommy, någon natt kommer du att stå och pissa hemma hos dig och jag kommer vänta på dig med ett baseballträ," sade jag lugnt. "Och då får vi se vad du har att säga." Jag ville starta ett slagsmål med honom. Då gick han därifrån.

 

 

Jag tittar tillbaka nu och minns det här som ett riktigt lågvattenmärke. Jag hade vuxit upp med att älska Tommy Smith. Han var en hjälte i Bill Shanklys lag. Men man ser bara spelaren, legendaren: hjälten. Man känner inte personen. Från den dagen var han ingen hjälte för mig. Som människa var Tommy Smith en besvikelse, en fullständig besvikelse.

 

 

Graeme Souness var den enda som kom fram direkt efter det hade hänt. "Bra gjort, Howard," sade han. "Tommy förtjänade det". Graeme var en sann ledare.

 

 

Under flera veckor efter utbrottet med Tommy Smith väntade jag på att han skulle komma tillbaka mot mig. Istället pratade han aldrig mer med ett rasistiskt språk till mig. Vi har knappt utbytt ett ord med varandra sedan dess.

 

 

Episoden mellan oss satte riktmärket. Små kommentarer kan ha fällts bakom ryggen på mig men aldrig direkt i mitt ansikte. De andra i Liverpool visste att jag inte var rädd - att jag skulle ta mig an vem som helst om jag ansåg det vara nödvändigt.

 

 

61 Minutes in Munich berättar historien om Howard Gayle: Liverpools första svarta fotbollsspelare. Fotograf: Handout

 

 

 

Ett utdrag ur 61 Minutes in Munich, Liverpool FC:s första svarta fotbollsspelares, Howard Gayle, självbiografi, publicerad av deCoubertin books.