Bilden: Här ser vi några typiska scouse-kvinnor under en blöt (i dubbel bemärkelse) utekväll i skithålet. Efter ett extremt långt landslagsuppehåll kan vi äntligen känna doften/stanken av bortamatchen mot scouserna, den där fräna pisslukten. Härligt, på måndag kväll är det dags, på med gummistövlarna gott folk!

Hallo på er alla igen, nu är det nästan så att man kan känna lukten av matchen mot scouserna borta på måndag. Ni vet den där fräna pisslukten i kombination med ljummen, avslagen öl. Ja, lukten/stanken av scousers helt enkelt. Det här landslagsuppehållet var för långt, likt de flesta andra landslagsuppehåll. Glädjande att höra Mourinho säga att vi inte ådragit oss några skador när trupperna varit iväg på internationella uppdrag. Dessutom ska algeriern och lilla lurviga Luke vara tillbaka och tillgängliga för uttagning igen. Ni som läser här ofta vet att jag blev uppspelt när vi köpte albanen, gillade starkt vad jag såg av honom både i Sjachtar Donetsk och Borussia Dortmund. Hittills har vi inte fått se mycket av honom. Mot Hull älskade jag vad jag såg de minuterna han fick, men mot City var han riktigt dålig. Nu tillhör jag inte de som dömer någon efter en halvlek, långt därifrån. Vi vet att han är en klasspelare och har kvaliteter vi saknar, så han kommer få en rejäl chans. Men går han bara runt och runkar och inte presterar något efter två säsonger för oss, då kommer jag dra igång motorsågen, men dit är det långt kvar. Har även läst initierade rapporter om att Mourinho är imponerad av angolanen och bara väntar på att få honom helt frisk för att sedan släppa lös honom mot motståndarnas försvar.

Många "experter" babblar om att vi bara har mött tufft motstånd en gång den här säsongen, förlusten hemma mot City, men att vi nu står framför helvetets portar, typ. Och ja, det är en tuff samling matcher på ingång, men trots lite svajiga resultat så ser jag fram emot skiten. Det är mer än vad jag kan säga om liknande matcher under Moyes eller den senile holländaren. Slutet av oktober kan bli kryddstarkt: Liverpool (b), Fenerbache (h, Europa League), Chelsea (b), City (h, Ligacupen) och sedan Burnely (h). Det ska bli väldigt intressant att ta sig en titt på hur vi ligger till runt klockan 18:00 den 29:e oktober.

På måndag inleds alltså det hela då vi reser västerut för match mot scouse-svinen. Inför matchen ligger de fyra (16 poäng) och vi sexa (13 poäng), samt att de har +8 och vi har +5 i målkolumnen, så en vinst med 2-0 och vi går om dem på bättre målskillnad. Jag ser oss absolut som det bättre laget, men skillnaden är väl att den demente tysken har fått ihop sina styrkor bättre och kommit längre i sitt lagbygge. Detta medan Mourinho fortfarande försöker skaka av oss skiten från de tre senaste åren. Vore ju underbart lägligt om Pogba klev upp ytterligare en nivå och fullständigt slet Henderson i småbitar, för det är smärtsamt uppenbart att han är riktigt överskattad och där för att köras över. Den enda riktiga oron gäller väl deras snabba offensiva spelare och att de ska springa rakt förbi Blind, men det är ju samma sak i varenda jävla match så det är ingen idé att oroa sig om det. Och punghuvudet lär sitta kvar på bänken, eller ännu hellre på läktaren.

På tal om Rooney så har han alltså nu lyckats bli petad för Ingurland också. Till sist, ska man väl säga. Verkar som att maestro Danny Taylor är inne på samma spår:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/14/11375104-att-england-petar-wayne-rooney-ar-inte-modigt-det-skulle-ha-gjorts-for-lange-sedan/

Men i första matchen, mot Malta, fick han chansen att av det där extraordinära praktarslet Southgate att visa vad han kan. Det gick sådär, milt uttryckt. Såhär kan man se ut efter en stenhård match mot fotbollsjätten Malta:

Han hann även markera sin närvaro med den här lite "tveksamma" tacklingen:

Och det här är endast underhållande, ja, det är fortfarande mot Malta:

https://twitter.com/footballpools/status/784797707353350144

Men en snabb titt på statistiken för scousern talar inte direkt till hans fördel. 25 gånger gav han bort bollen! Jag tar det en gång till: 25 gånger gav han bort bollen! Mot Malta! Han var alltså lagkapten då för Ingurland, i en match mot Malta. Jag hade helt ärligt bytt ut mig själv och avslutat hela farsen där och då.

Men efter matchen kom pungpåsen Southgate med några helt förbluffande kommentarer. Rooney förtjänar tydligen mer respekt för att han har en massa landskamper och för att han fortsätter komma dit och spelar när han blir uttagen. Det är det hela. Han ansträngde sig inte ens med att försöka försvara hur han faktiskt spelade, för t.o.m det kukhuvudet vet att det skulle vara slöseri med tid. Men kom ihåg det, många landskamper = ingen kritik tack. När tar vi ut Bobby Charlton för spel med Ingurland? I dagsläget tror jag nästan att gamle Bobby skulle göra ett bättre jobb än scousern där ute.

Om scouse-arslet hade någon form av taktkänsla i sig skulle han avsluta den här farsen och bara lägga av med landslagsfotbollen, men han tycker förmodligen att då kukhuvuden som Fat Sam och Southgate får jobbet finns det ingen poäng med det. Han skulle kunna dyka upp med en fällstol och slå upp den i mittcirkeln och sitta där i 90 minuter och de skulle förmodligen ändå säga till oss att han "kontrollerade matchen" efteråt. När han inte ens kan dominera mot Maltas "stjärnor", hur mycket hopp ska vi egentligen känna då?

Men tydligen kontrollerade han inte matchen tillräckligt för att få starta mot giganten Slovenien. Och där ska väl Southgate ha någon form av beröm, den stora frågan är väl hur Rooney och Stretford går vidare efter det här.

På tal om scousers så vet alla att de var inblandade i Hillsborough-katastrofen. Det var precis det, en katastrof. Vi vet också att de gärna upplyser folk om detta och att de gärna ser sig som speciella p.g.a det. De pekar även på kampanjerna för att få "justice for the 96" osv. Det är helt logiskt och ännu ett bevis för hur hemsk Thatcher och hennes poliskår var. Dessutom finns det något slags inneboende behov hos många scousers att lyfta fram sorg och prata om att de minsann vet hur det känns att förlora en närstående. Däremot är det inte så ofta man hör något Bradford-fan gråta ut om deras tragedi 1985. Man hör heller inte särskilt mycket om Ibrox-katastrofen i Glasgow 1971. Sammanlagt 122 människor miste livet i dessa tragedier, men de ser lite mer värdigt på det hela och behöver inte basunera ut det för allt och alla. Sen ska vi heller inte glömma att scouserna var inblandade i en annan tragedi, nämligen på Heyselstadion 1985, då 39 människor miste livet. Att scouserna hade mer eller mindre skuld i det är ganska rejält fastslaget, men det hörs aldrig något om någon "rättvisekampanj för de 39" eller liknande. 2005 ställdes klubbarna som möttes på Heysel mot varandra i CL: Juventus och Liverpool. Då, 20 år efter tragedin, kom de med ett ganska vidrigt försök att säga förlåt. Konstigt nog valde många av de tillresta Juvve-fansen att vända dem ryggen och hålla upp sina långfinger som svar på det försöket. Lite sent kanske? Och lite vidrigt dessutom, vänta 20 år och sedan, inför all världens tv-kameror, spela offer, ljuvligt.

Mycket möjligt att ni blir smått illamående av mitt resonemang, men jag tycker helt ärligt att Hillsborough var fruktansvärt, precis som alla andra katastrofer runt fotbollen. Men jag tycker inte att den var mer fruktansvärd än någon annan tragedi. Och att dessutom så hårt berätta för världen om hur tufft det var med Hillsborough, samtidigt som man sopar Heysel under mattan, det är hyckleri på allra högsta nivån. Det säger jag utan att på något vis nedvärdera offren i Sheffield.

Hursomhelst så var det efter tragedin i Sheffield som Taylor-rapporten ledde till att alla arenor i Englands två högsta divisioner bara fick ha sittplatser. Alla ståplatsläktare i toppligorna skulle bort. Där någonstans börjar även det riktiga kriget mot arbetarklassens fans. Med endast sittplatser kunde direktörerna bli av med "störande inslag" som de ofta såg ståplatspubliken som, samt börja höja priserna på sittplatserna för att locka till sig en elegantare och mer köpstark publik. Det hände såklart inte över en natt, men vi kan ju bara titta på hur dagens fotbollspublik i England ser ut, och hur den såg ut runt 1984.

Efter detta har flera länder infört ståplats igen och många fans kastar avundsjuka blickar mot Tyskland och deras publiksituation. Men en kombination av många, inte alla, men många, scousers vägran att ens diskutera ett säkert sätt att återinföra ståplats på och klubbarnas direktörers girighet har satt stopp för minsta lilla pip om att ens få diskutera ståplats i Premier League. Direktörerna förstår såklart att de inte kan ta lika mycket betalt för ståplatsbiljetterna och inser att det kanske kommer locka in "jobbiga element" som de tidigare sluppit bland alla selfiesticks-viftande turister och andra dårar som befolkar Old Trafford och andra arenor nuförtiden.

Men nu får vi som förespråkar ståplatsläktare, eller åtminstone delar av en läktare där man får stå, fira en liten seger. För nu diskuteras det åtminstone runtom i England och alla klubbar, utom en, i Premier League är beredda att i alla fall starta en debatt om ämnet. Det kan tyckas som ett litet steg i kampen, men då vet ni inte hur envist motståndet, från både scousers och klubbdirektörer, har varit. Här kan ni läsa mer om det, artikeln är signerad den briljante Danny Taylor:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/14/11375105-sakert-staende-skulle-inte-innebara-en-tillbakagang-till-engelsk-fotbolls-morka-tidsalder/

Då jag vet vilka tider vi lever i, där folk blir kränkta oerhört lätt, så finns det kanske någon där ute som tycker att jag är helt känslokall i förhållande till scousernas motstånd mot ståplats. Så är det inte, men jag stör mig på deras oförmåga att se att det är två olika världar vi pratar om. Det går inte att jämföra de ståplatsläktarna som fanns då med dem vi pratar om idag. Men på nytt känns det som att de gräver ner hälarna för att visa hur speciell deras tragedi var. Dessutom finns det många fans i deras klubb som insett detta och faktiskt är för en öppen debatt, så nog finns det ett visst hopp även för dem.

Måste även bara peka er uppmärksamhet mot the Guardians briljanta skribent Marina Hyde. Här skriver hon om en arbetare från Bangladesh som ska ta sig an FIFA!

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/14/11375100-infantinos-jetsetting-kontrasterar-bistert-med-migrantarbetarnas-fifa-fall/

Säker på att jag hinner ta någon paus i drickandet och flytta ur spritångorna och hacka ner ytterligare några rader innan avspark på måndag kväll. Trevlig helg på er, kamrater, och alla usla renegater där ute.

Problemen involverade är fortfarande känsliga, 27 år efter Hillsborough, men det är dags för en debatt gällande introduktionen av den sortens rail seating som finns i Bundesliga och hos Celtic

"Jag har ännu inte sett någon avigsida med det området som har 2,975 personer i ett hörn på Celtic Park." Fotograf: Craig Brough/Reuters

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 9 oktober, 2016:

Det är inget enkelt ämne. Men det är ett viktigt ämne, och det kanske bästa stället att börja på när det gäller säkert stående är att titta på antalet länder som redan har haft debatten och dragit slutsatsen att om det kan ändra fotbollen till det bättre så finns det inget att vara rädd för.

Det är skapandet av en säkert stående sektion som hjälper till att förklara varför tittandet på fotboll på Celtic Park kan ha samma effekt som att stå bredvid högtalarna på en Iron Maiden-konsert. Tyskland har lett vägen och, en efter en, följer de andra ligorna efter. Österrike, Schweiz, Ungern, Belgien, Norge, Sverige, Danmark och Nederländerna opererar nu samtliga säkert stående. Australien ska införa det. Olika arenor i USA har infört det. T.o.m Ryssland, en fotbollsmiljö som ibland känns som ett steg tillbaka till 1980-talet, har valt det moderna alternativet. CSKA Moskva har säkert stående områden, med rail seats, bakom båda målen på deras nya stadion, Arena CSKA.

Det är även tydligt att majoriteten av Premier League klubbarna gillar idén. Tottenham Hotspur, Crystal Palace, Sunderland, Swansea City, Burnley, Hull City och Watford pushar alla aktivt för säkert stående, och det är allmänt känt att många andra tycker att det är dags för ligans vd, Richard Scudamore, att inleda utforskande diskussioner med regeringen. Faktum är att en av personerna som är involverad i processen tror att om det skulle gå till omröstning under den kommande veckan skulle samtliga 20 klubbar, förutom Liverpool, stödja en konsulteringsprocess.

Andra misstänker att Everton skulle välja att avstå men säkert stående rörelsen börjar definitivt få dragkraft. The Chelsea Supporters Trust har bett klubben att utforska möjligheterna på ett omkonstruerat Stamford Bridge. Spurs har redan designat delar av deras nya arena med det här i tankarna, vilket indikerar att de tror att lagstiftningen till sist kommer ändras. David Gold, West Hams gemensamme ordförande, har stöttat säkert stående och önskar kanske att det redan fanns, med tanke på en del av inflyttningsproblemen på deras nya stadion. Arsenal är entusiastiska och även om det är något som de två Manchester-klubbarna inte känner att de aktivt bör pusha för, så säger min information att båda kommer vara stöttande, när tiden är rätt. Det är bara ett ömtåligt ämne när det finns så många känsliga punkter att ta med i beräkningarna. Ingen vill framstå som att de har brist på taktkänsla, eller att de inte förstår hur känslomässigt det hela är på Merseyside.

Men det känns i alla fall som att fler och fler inser att det är dags att ha debatten och börjar förstå tanken på att säkert stående betyder exakt vad det säger, och att det förmodligen är säkrare än det vi ser praktiseras nuförtiden, med supportrar som står framför sina sittplatser.

Vad det inte betyder - och det är viktigt att vara tydlig här - är en återgång till de stora ståplatsläktarna där folk mosades var vanligt, skador togs för givet och en känsla av fara var aldrig särskilt långt borta. En säkerhetsbarriär skulle stå på varje rad, vilket tar bort hotet om för mycket folk på små ytor eller de gamla ståplatsläktarfallen, där en plötslig rörelse kunde transportera dig 20 ft (6,09 meter) åt vilket håll som helst. Rail seatsen är upprätt fastbultade. De kan fällas ner för europeiska matcher, när Uefa insisterar på arenor med bara sittplatser, men annars ges varje åskådare en plats att stå på där deras sittplats vanligtvis skulle vara.

Liverpools inställning, i linje med the Hillsborough Family Support Groups, stödjer arenor med bara sittplatser och för att gå tillbaka till min tidigare poäng så kommer det här alltid att vara ett oerhört känsligt ämne. Trevor Hicks, vars tonårsdöttrar, Sarah och Victoria, dog i tragedin, har förklarat gruppens tänk för mig och nu pratar vi om någon vars värdighet, mod och ihärdighet lyfte fram honom som en man med sällsynt substans under den där långa, nästan otänkbara kampen för att bevisa att Hillsborough inte bara var en nationell katastrof utan en nationell skandal.

Hans åsikt är att arenor med endast sittplatser har tagit fler familjer och unga människor till fotbollen och att sporten inte bör böja sig för en "skränig minoritet som lever i det förflutna". Vi pratade i fredags och han var fullt ut övertygad om att ståplatser på fotbollsarenorna aldrig ska återvända. "Vi är emot alla försök att gå bakåt. Med väldigt enkla termer tror vi att det skulle bli ett bakåtsträvande steg. Det är en principsak och vi tycker att arenor med bara sittplatser är mycket säkrare."

Är det möjligt att respektera den åsikten, och högakta honom, samtidigt som man inte håller med? Jag hoppas verkligen det för min åsikt är att stående aldrig riktigt har försvunnit. Taylor-rapporten gällande händelserna på Hillsborough, vars rekommendationer ledde till förbudet mot ståplats i de två högsta divisionerna, menade att de som går på matcherna skulle vänja sig vid att sitta ner. Istället ser vi varje vecka tusentals supportrar på fötterna framför sina sittplatser. Det bryter mot säkerhetsföreskrifterna och blockerar sikten. Det orsakar gräl mellan fans, dispyter med publikvärdar och ibland även skador (ett exempel på senare är en Manchester United-supporter som bröt benet när massor av fans firade ett sent mål borta mot Hull och han ramlade över stolen framför sig).

I många fall leder det också till att biljettilldelningen till bortafansen reduceras, medan jag ännu inte har sett någon möjlig avigsida med ett område som det som har 2,975 personer i ett hörn på Celtic Park. Ett citat från Celtics vd, Peter Lawwell, känns väldigt relevant. "Introduceringen av rail seating är en investering i åskådarsäkerhet," sade han.

En debatt av den här naturen kommer alltid att dela upp åsikterna men det slår mig att varje klubb borde tillåtas få välja själva och det är ett misstag, så enkelt är det, att anta att alla som påverkades av Hillsborough är emot stående i fotboll.

Stephen Wright, vars bror, Graham, 17, var en av de 96 människorna som dog vid FA Cupsemifinalen mot Nottingham Forest i april 1989, fick mikrofonen under det nyligen genomförda årsmötet för Spirit of Shankly, en av Liverpools mer inflytelserika supportergrupper, och han ställde sig upp och talade för en debatt gällande säkert stående, precis som alla andra talare på golvet.

Lou Brooks, vars bror, Andrew, dog på Hillsborough, 26 år gammal, är en annan förespråkare: "Jag vet att min bror hade hatat att sitta ner. Att stå upp dödade inte min bror, det var andra faktorer som gjorde det." The Hillsborough Justice Campaign stöttar en "fullskalig och objektiv debatt" och det kom en notabel ordväxling på BBC Radio Merseyside nyligen när Peter Daykin från the Football Supporters' Federation bjöds in för att framföra argument för säkert stående.

Barry Devonside, vars son, Christopher, dog på Hillsborough, 18 år gammal, var också med i programmet, efter att tidigare ha argumenterat i the Liverpool Echo för att fotbollen borde hålla sig till Taylor-rapporten och att det inte skulle vara säkert att göra på något annat sätt. Allt var upplagt för det klassiska radioformatet: en gäst lägger fram ena sidans argument, en annan svarar med en annan åsikt. Men Barry, som talade med värdighet och elegans, annonserade att han hade ändrat sig. Han hade tagit på sig att ta reda på mer om vad som involveras i det hela och tycker nu att det finns legitima argument som förtjänar en bredare debatt.

Det finns definitivt en aptit att följa Bundesliga, särskilt med tanke på att the FSF:s storskaliga undersökningar visade att 92% av fansen i England och Wales vill ha möjlighet att välja mellan att sitta eller stå, och du har kanske sett nyheterna under de senaste dagarna om att Spirit of Shankly bestämt sig för att inta en ställning gällande säkert stående, de har nu inlett en process med konsultation för att fastslå exakt hur den ställningen ska se ut.

Det mest överraskande är kanske att the Premier League aldrig formellt har tagit upp saken, men bakom scenen är de relevanta personerna fullt medvetna om styrkan bakom stödet och idrottsministern, Tracey Crouch, har sagt att förbudet mot att stå på matcherna kommer omprövas "så fort bevis från den skotska erfarenheten är tillgängliga", det är första gången någon regering har lovat att se över lagstiftningen.

När the Football League bad sina klubbar att rösta för tre år sedan var 77% för en prövning av säkert stående. Ingen bör bli överraskad om den siffran är ännu högre nu med tanke på den ändrade attityden. Den ändrade inställningen har bl. a lett till att Brighton, som en gång var emot säkert stående, för några dagar sedan annonserade att de hade besökt Borussia Dortmund och Celtic, sett hur det fungerade och nu vill få in ett sådant område på the Amex Stadium. Ingen kan vara säker på när det här kan hända. Men det har i alla fall nått punkten där de relevanta myndigheterna måste inse att det är dags att de själva börjar se seriöst på det hela.

Engelsk fotboll älskade bäbisen med lönnmördaransiktet men vad vi har kvar nu är ett vissnande proffs, som närmar sig sin 31:a födelsedag

Englands tillfällige manager Gareth Southgate (t.h.) och Wayne Rooney går på planen i Ljubljana. Fotograf: Carl Recine/Reuters

AV: Daniel Taylor, i Ljubljana, the Guardians sportblogg, måndag 10 oktober, 2016:

Allt kändes så glädjelöst ibland, med så många långa, svåra perioder när det har känts som om ett svart draperi skulle kunna placeras över hela laget, så det kan komma att förvåna dig att höra att när Gareth Southgate intog sin plats på Stadion Stozice för att förklara sina anledningar till petningen av Wayne Rooney var det på dagen sju år sedan England förlorade en kvalmatch.

Det kan nästan kännas som att hjärnan spelar dig ett spratt när man påminner sig om att England är obesegrade i samtliga kvalmatcher sedan 2009, då Ukraina vann med 1-0 efter att Rob Green blivit utvisad och Fabio Capello kastade in Carlton Cole för att få fram en sen kvittering.

Av 31 spelade matcher har 24 vunnits och England har en målskillnad på plus 73. De som inte känner till Englands tragikomik lär titta på detta facit och aldrig kunna föreställa sig att det här är ett lag som verkar vara låst i en permanent kamp om trovärdighet.

Sanningen är den att det har varit ett grått lag som befunnit sig på en grå plats längre än vad de flesta vill komma ihåg, och särskilt under åren sedan Rooneys kropp började svika honom, bollbehandlingen slutade vara så definitiv och en fotbollsspelare som alltid trodde på sig själv, i alla situationer, slutade utmana motståndare. Den unga Rooney var som en ren naturkraft. "Han är helt otrolig," sade Sven-Göran Eriksson i EM 2004. "Jag kommer inte ihåg någon som gjorde ett sådant intryck i en turnering sedan Pelé 1958."

Engelsk fotboll älskade bäbisen med lönnmördaransiktet men dagarna är förbi då han fick oss att skynda på stegen till vart han nu spelade. Vad vi har kvar nu är ett vissnande gammalt proffs, han närmar sig sin 31:a födelsedag, efter att ha börjat vid 16 års ålder och aldrig gått igenom en säsong utan att spela minst 42 matcher.

Det är därför Southgate har gjort det förnuftiga, petat Rooney, och vi ska förmodligen undvika att kalla det modigt, eller något annat ord som har använts hittills. Det här borde helt enkelt ha skett tidigare. Det kan inte ha varit lätt för Southgate att leverera nyheten men Rooneys förfall har inte bara accelererat sedan starten på den här säsongen. Det finns flera av oss som under det senaste året har påstått att det var dags att skära loss honom, och det enda problemet som kan debatteras är egentligen varför Sam Allardyce, och särskilt Roy Hodgson, alltid verkade så förslavade av Manchester United-spelaren.

Tankarna går tillbaka till en sittning med Hodgson precis innan EM 2016, vi satt runt ett bord på L'Escargot i Soho, när Englands manager utmanade fotbollsskribenterna i hans sällskap att skriva ner sina startelvor till turneringen. Sex valde Rooney, nio utelämnade honom. Det ska erkännas att det inte var någon exakt vetenskap, men det var ändå förmodligen en resonabel reflektion av allmänhetens åsikt. Hodgson log tunt, vek upp papperslapparna, gav dem till en pressansvarig och sade att vi skulle titta tillbaka på dem efter turneringen för att se vilka som hade rätt.

Han vägrade att vika ner sig och klagade inte ens, varken offentligt eller privat, när Rooney självständigt bestämde sig för att ta bort Harry Kane som Englands utvalda hörnläggare i sommarens EM, utan att besvära sig med att säga till sin manager först. Rooney var knappast ensam om att undra varför lagets längsta anfallare slog hörnorna istället för att försöka nicka in dem.

Samtidigt var det hisnande att se en av spelarna ignorera managerns taktik så fräckt och en indikation på makten han hade tills nyligen.

För att vara rättvis så startade Rooney EM 2016 med att se hyfsat kompetent ut i sin nya mittfältsroll. Men när han beskrev sig själv på en presskonferens som en bättre spelare än tidigare i sin karriär fick det dig att rygga tillbaka när man hörde en spelare som en gång i tiden var mäktig, utan framgång, försöka manipulera rubrikerna. Nästa match var mot Island och hans bidrag under den ökända kvällen i Nice kan förmodligen summeras av L'Equipes betygsättning morgonen efter. Englands kapten, rekordmålgörare och automatiska förstaval fick fyra av 10.

Sanningen är den att väldigt få personer kommer argumentera emot Southgates val. När det gäller Englands forwards var det länge sedan Rooney hotade försvar på samma sätt som Kane, Jamie Vardy, Daniel Sturridge eller numera Marcus Rashford. Kanske är det därför sant att han är bättre ämnad för en djupare position, men det är också svårt att minnas senast en centerforward flyttade bak till mittfältet och excellerade. Dwight Yorke var typ ok. Alan Smith försökte. Det är ingen lång lista, inte på något sätt.

David Moyes trodde hela tiden att det här var den naturliga vägen för en Rooney i 30-årsåldern men den f.d United-managern hade sina egna tvivel för han var inte säker på att spelaren som han tog fram i Everton var ämnad för att spela de små ge-och-gå passningarna som hjälpte Paul Scholes och Michael Carrick att bli sådana eleganta spelare. Rooneys specialitet blev att spreja långa passningar ut på kanterna. Han slog några underbara sådana passningar ibland och varje gång ledde det till applåder. Men det var ett bedrägeri.

John Robertson brukade älska de passningarna innan Brian Clough konverterade honom från en medioker central mittfältare till en dubbel Europacupvinnare på Nottinghams vänsterkant. "Jag kände ett stort nöje av att vissla iväg bollen från vänstersidan till yttersta högerkanten och från högersidan till yttersta vänsterkanten," minns Robertson i sin självbiografi. "Om jag slog bollen 40 till 50 yards (= 36,5 meter - 45,7 meter) på fötterna brukade jag känna stor personlig tillfredsställelse, men Cloughie summerade sådana passningar med ett avvisande ord - 'dekoration'."

José Mourinho verkar inte heller vara alltför entusiastisk. "Med mig kommer han aldrig vara en nummer 6, spela 50 meter från målet," sade han om Rooney på sin första presskonferens som United-manager. "Ja, hans passningsspel är otroligt men mitt är också otroligt utan press." Mourinho kunde knappast ha varit tydligare med att han aldrig kommer använda Rooney som mittfältare. Vilket är ett problem eftersom Rooney är övertygad om att det är hans bästa position och han har använt media för att klargöra att han vill att managern ska tänka om. Något måste ge med sig och det här är första gången i Rooneys karriär som hans insatser har försvagat, istället för förstärkt, hans förhandlingsposition.

Några kommer argumentera för att han borde ha följt rådet från Alan Shearer, Peter Shilton och många andra och annonserat efter EM 2016 att han skulle sluta i England och ägna sig åt att förlänga sin klubbkarriär. Men Rooney har alltid värdesatt landslaget och ur det hänseendet har Southgate rätt när han säger att spelaren inte förtjänade all schadenfreude på social medier eller de små buropen som hördes under matchen mot Malta i lördags.

Rooney har aldrig varit typen som hittat på skador för att slippa sina landslagsplikter. Han kommer fortsätta dyka upp, säger han, även om han inte är garanterad en startplats. Hans förfrågan om att få närvara vid en presskonferens, efter att just ha blivit petad, är ett tecken på vilken man han är, och ibland går det förlorat exakt hur inflytelserik han är inom Englands läger och hur mycket respekt han har bland de yngre spelarna. Hans landslagskarriär har sträckt ut sig över 13 år och vid 21 tillfällen har han burit kaptensbindeln. Rooneys 117 landskamper placerar honom åtta bakom Shiltons rekord och det finns fortfarande en chans att han etablerar sig själv som Englands mesta landslagsman genom tiderna.

"Jag har spelat i 13 år för England, non-stop, och gett allt," sade han. Men här satt han nu, ombedd att kommentera Jordan Hendersons ledarskapskvaliteter i hans roll som ersättarkapten. Han såg ytterst olycklig ut.

En $5,000 (46,993 kr) rättslig prövning gällande utnyttjandet av arbetarna som bygger för VM 2022 i Qatar bleknar bredvid värdet på privatflygningarna som Fifa:s president accepterat

Nadim Sharaful Alam kommer att stämma Fifa gällande den dåliga behandlingen av migrantarbetare i Qatar under förberdelserna för 2022 års VM. Fotograf: EPA

AV: Marina Hyde, the Guardians sportblogg, onsdag 12 oktober, 2016:

I de bistra tingens ordning är det anspråkslösheten i summan som verkligen träffar dig. Med formellt stöd av Nederländernas Fackliga Centralorganisation ska en man från Bangladesh, vid namn Nadim Sharaful Alam, stämma Fifa för deras påstådda medhjälp i den dåliga behandlingen av de migrantarbetare i Qatar som bygger landets VM-arenor och infrastruktur. (Föreslagen turneringsslogan: “Believe The Mirage™”.)

I vad som utgör ett testfall hotar Alam att stämma världsfotbollens styrande organ via de schweiziska domstolarna såvida Fifa inte kan komma överens med honom om en lösning. Enligt den juridiska argumentationen i stämningsansökan till Fifa "har det styrande organet kränkt gällande rättsliga normer under schweizisk lag som skyddar migrantarbetare från tvångsarbete och andra former av exploatering". För "svårigheterna han har genomlidit" medan han Building The Dream™ vill Alam ha motsvarande $5,000 (46,993 kr). För ersättning av materiella skador vill han ha precis under samma summa igen.

Så vad kan 10 grand (93,985 kr) ge dig i Alams värld? Hans fall går ut på att 2014 betalade den då 29-åriga mannen motsvarande $4,000 (37,594 kr) "på kredit" till en rekryterare som fick honom att tro att en byggnadsfirma hade sponsrat honom och att han skulle anställas som en okvalificerad arbetare. Under den mindre rosendoftande verkligheten av landets kafala-system, tvångsarbete, tog man Alams pass och han tvingades arbeta 18 timmar om dagen i nästan ett och ett halvt år. Under det som vi sarkastiskt skulle kalla hans fritid var han instängd i ett VM-arbetarläger, där han naturligtvis var tvungen att betala för sin mat. I ett gulligt och tveklöst helt tillfälligt infall av timing fick han sparken innan han hade "betalat tillbaka" sin rekryteringsavgift, varpå han deporterades utan några pengar tjänade tillbaka till Bangladesh. Han hade intecknat sin landplätt där hemma för den initiala avbetalningen till rekryteraren, och nu kan han inte betala skulden.

Som jag säger, den lilla trevliga utflykten förbrukade 17 mycket slitsamma och brutalt fruktlösa månader av Alams existens. Som kontrast till detta kan vi istället ta oss en titt på siffrorna involverade vid blott fyra dagar - fyra dagar! - i Gianni Infantinos liv. Infantino är en Solomon Grundy-liknande Fifa-president som anställdes på en måndag och var indragen i en etisk utredning på tisdagen, innan han friades från misstankar på onsdagen. Man kan fråga sig vad 10 grand (93,985 kr) ger dig i världen som tillhör den här mannen, som tveklöst kommer vifta bort Alams kompensationskrav, pour encourager les autres?*

* För att uppmuntra de andra - sagt ironiskt om en handling (t. ex en avrättning) utförd för att få andra att lyda eller ge efter.

Låt oss undersöka ett specifikt dokument i det nu avgjorda etikfallet mot Fifa-presidenten, gällande hans användande av privatflyg. Enligt det här brevet till den etiska kommittén avböjde Infantino att flyga med vanligt flyg mellan Genève, Moskva, Doha och Zürich under fyra dagar i april, flyg som Fifa hade bokat åt honom, för att istället acceptera privatflyg betalat av Ryssland och Qatar. "Det totala värdet på privatflygsinbjudningarna sträcker sig åtminstone mellan ungefär $115,000 till $150,000 (1,08m kr - 1,4m kr)," säger brevet, "beroende på flygplan och ferry-flights kan det bli ännu dyrare." Man behöver egentligen inte ens säga det, men detta inkluderas inte i Fifa:s standardutlägg som hotellrum, bilar, middagar och andra småutgifter. Till skillnad mot Alam, till exempel, så föreställer jag mig att Fifa-presidenten vill ha sitt Doha-vatten buteljerat, istället för ifrån ett stigrör ute i öknen.

Ah well. Det finns alltid två olika VM-turneringar. När Fifa-höjdarna tjatar vidare om någon turnering kan man alltid förutspå exakt vilken version av den som kommer dyka upp. Antingen har VM i princip kraften att hela planeten och det är en sanslöst förvandlande grej - vilket är anledningen till att man oftare måste ge det till icke-demokratier. Eller så är det bara ett spel och kan inte hållas ansvarigt för vad det nu är man har hittat som görs i dess namn, även om det gör dig obscent rikt. Jag vill inte avsluta med något riskabelt nu, men vilken version tror vi att Infantino faller tillbaka på när han ber Alam och hans blygsamma krav att dra åt helvete?