Engelsk fotboll älskade bäbisen med lönnmördaransiktet men vad vi har kvar nu är ett vissnande proffs, som närmar sig sin 31:a födelsedag

Englands tillfällige manager Gareth Southgate (t.h.) och Wayne Rooney går på planen i Ljubljana. Fotograf: Carl Recine/Reuters

AV: Daniel Taylor, i Ljubljana, the Guardians sportblogg, måndag 10 oktober, 2016:

Allt kändes så glädjelöst ibland, med så många långa, svåra perioder när det har känts som om ett svart draperi skulle kunna placeras över hela laget, så det kan komma att förvåna dig att höra att när Gareth Southgate intog sin plats på Stadion Stozice för att förklara sina anledningar till petningen av Wayne Rooney var det på dagen sju år sedan England förlorade en kvalmatch.

Det kan nästan kännas som att hjärnan spelar dig ett spratt när man påminner sig om att England är obesegrade i samtliga kvalmatcher sedan 2009, då Ukraina vann med 1-0 efter att Rob Green blivit utvisad och Fabio Capello kastade in Carlton Cole för att få fram en sen kvittering.

Av 31 spelade matcher har 24 vunnits och England har en målskillnad på plus 73. De som inte känner till Englands tragikomik lär titta på detta facit och aldrig kunna föreställa sig att det här är ett lag som verkar vara låst i en permanent kamp om trovärdighet.

Sanningen är den att det har varit ett grått lag som befunnit sig på en grå plats längre än vad de flesta vill komma ihåg, och särskilt under åren sedan Rooneys kropp började svika honom, bollbehandlingen slutade vara så definitiv och en fotbollsspelare som alltid trodde på sig själv, i alla situationer, slutade utmana motståndare. Den unga Rooney var som en ren naturkraft. "Han är helt otrolig," sade Sven-Göran Eriksson i EM 2004. "Jag kommer inte ihåg någon som gjorde ett sådant intryck i en turnering sedan Pelé 1958."

Engelsk fotboll älskade bäbisen med lönnmördaransiktet men dagarna är förbi då han fick oss att skynda på stegen till vart han nu spelade. Vad vi har kvar nu är ett vissnande gammalt proffs, han närmar sig sin 31:a födelsedag, efter att ha börjat vid 16 års ålder och aldrig gått igenom en säsong utan att spela minst 42 matcher.

Det är därför Southgate har gjort det förnuftiga, petat Rooney, och vi ska förmodligen undvika att kalla det modigt, eller något annat ord som har använts hittills. Det här borde helt enkelt ha skett tidigare. Det kan inte ha varit lätt för Southgate att leverera nyheten men Rooneys förfall har inte bara accelererat sedan starten på den här säsongen. Det finns flera av oss som under det senaste året har påstått att det var dags att skära loss honom, och det enda problemet som kan debatteras är egentligen varför Sam Allardyce, och särskilt Roy Hodgson, alltid verkade så förslavade av Manchester United-spelaren.

Tankarna går tillbaka till en sittning med Hodgson precis innan EM 2016, vi satt runt ett bord på L'Escargot i Soho, när Englands manager utmanade fotbollsskribenterna i hans sällskap att skriva ner sina startelvor till turneringen. Sex valde Rooney, nio utelämnade honom. Det ska erkännas att det inte var någon exakt vetenskap, men det var ändå förmodligen en resonabel reflektion av allmänhetens åsikt. Hodgson log tunt, vek upp papperslapparna, gav dem till en pressansvarig och sade att vi skulle titta tillbaka på dem efter turneringen för att se vilka som hade rätt.

Han vägrade att vika ner sig och klagade inte ens, varken offentligt eller privat, när Rooney självständigt bestämde sig för att ta bort Harry Kane som Englands utvalda hörnläggare i sommarens EM, utan att besvära sig med att säga till sin manager först. Rooney var knappast ensam om att undra varför lagets längsta anfallare slog hörnorna istället för att försöka nicka in dem.

Samtidigt var det hisnande att se en av spelarna ignorera managerns taktik så fräckt och en indikation på makten han hade tills nyligen.

För att vara rättvis så startade Rooney EM 2016 med att se hyfsat kompetent ut i sin nya mittfältsroll. Men när han beskrev sig själv på en presskonferens som en bättre spelare än tidigare i sin karriär fick det dig att rygga tillbaka när man hörde en spelare som en gång i tiden var mäktig, utan framgång, försöka manipulera rubrikerna. Nästa match var mot Island och hans bidrag under den ökända kvällen i Nice kan förmodligen summeras av L'Equipes betygsättning morgonen efter. Englands kapten, rekordmålgörare och automatiska förstaval fick fyra av 10.

Sanningen är den att väldigt få personer kommer argumentera emot Southgates val. När det gäller Englands forwards var det länge sedan Rooney hotade försvar på samma sätt som Kane, Jamie Vardy, Daniel Sturridge eller numera Marcus Rashford. Kanske är det därför sant att han är bättre ämnad för en djupare position, men det är också svårt att minnas senast en centerforward flyttade bak till mittfältet och excellerade. Dwight Yorke var typ ok. Alan Smith försökte. Det är ingen lång lista, inte på något sätt.

David Moyes trodde hela tiden att det här var den naturliga vägen för en Rooney i 30-årsåldern men den f.d United-managern hade sina egna tvivel för han var inte säker på att spelaren som han tog fram i Everton var ämnad för att spela de små ge-och-gå passningarna som hjälpte Paul Scholes och Michael Carrick att bli sådana eleganta spelare. Rooneys specialitet blev att spreja långa passningar ut på kanterna. Han slog några underbara sådana passningar ibland och varje gång ledde det till applåder. Men det var ett bedrägeri.

John Robertson brukade älska de passningarna innan Brian Clough konverterade honom från en medioker central mittfältare till en dubbel Europacupvinnare på Nottinghams vänsterkant. "Jag kände ett stort nöje av att vissla iväg bollen från vänstersidan till yttersta högerkanten och från högersidan till yttersta vänsterkanten," minns Robertson i sin självbiografi. "Om jag slog bollen 40 till 50 yards (= 36,5 meter - 45,7 meter) på fötterna brukade jag känna stor personlig tillfredsställelse, men Cloughie summerade sådana passningar med ett avvisande ord - 'dekoration'."

José Mourinho verkar inte heller vara alltför entusiastisk. "Med mig kommer han aldrig vara en nummer 6, spela 50 meter från målet," sade han om Rooney på sin första presskonferens som United-manager. "Ja, hans passningsspel är otroligt men mitt är också otroligt utan press." Mourinho kunde knappast ha varit tydligare med att han aldrig kommer använda Rooney som mittfältare. Vilket är ett problem eftersom Rooney är övertygad om att det är hans bästa position och han har använt media för att klargöra att han vill att managern ska tänka om. Något måste ge med sig och det här är första gången i Rooneys karriär som hans insatser har försvagat, istället för förstärkt, hans förhandlingsposition.

Några kommer argumentera för att han borde ha följt rådet från Alan Shearer, Peter Shilton och många andra och annonserat efter EM 2016 att han skulle sluta i England och ägna sig åt att förlänga sin klubbkarriär. Men Rooney har alltid värdesatt landslaget och ur det hänseendet har Southgate rätt när han säger att spelaren inte förtjänade all schadenfreude på social medier eller de små buropen som hördes under matchen mot Malta i lördags.

Rooney har aldrig varit typen som hittat på skador för att slippa sina landslagsplikter. Han kommer fortsätta dyka upp, säger han, även om han inte är garanterad en startplats. Hans förfrågan om att få närvara vid en presskonferens, efter att just ha blivit petad, är ett tecken på vilken man han är, och ibland går det förlorat exakt hur inflytelserik han är inom Englands läger och hur mycket respekt han har bland de yngre spelarna. Hans landslagskarriär har sträckt ut sig över 13 år och vid 21 tillfällen har han burit kaptensbindeln. Rooneys 117 landskamper placerar honom åtta bakom Shiltons rekord och det finns fortfarande en chans att han etablerar sig själv som Englands mesta landslagsman genom tiderna.

"Jag har spelat i 13 år för England, non-stop, och gett allt," sade han. Men här satt han nu, ombedd att kommentera Jordan Hendersons ledarskapskvaliteter i hans roll som ersättarkapten. Han såg ytterst olycklig ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...