GARY NEVILLE, PENSIONERAD / MANCHESTER UNITED

AV: http://www.theplayerstribune.com/, Söndag 16 oktober, 2016:

Under 89 minuter hade de tillresta Liverpool-fansen sjungit några sånger som inte går att trycka i text om mig och min mamma. Det stod 0-0. Vi fick en frispark utanför Liverpool-boxen. Ryan Giggs stod vid bollen. Publiken på Old Trafford var så högljudd att man inte kunde höra sig själv tänka.

I det ögonblicket är dina tankar, din kropp, ditt fokus på en annan nivå. Det är annorlunda mot Arsenal. Det är annorlunda mot Chelsea. Det är annorlunda mot Manchester City, åtminstone för mig. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse. Spänningen är enorm.

Det är en match som har funnits i ditt bakhuvud under de två senaste veckorna, längst fram bland dina tankar den senaste veckan och slagit dig rakt över näsan de senaste tre dagarna.

Om du slår Liverpool, kommer det bli den bästa dagen på säsongen.

Om du förlorar, kommer det bli den absolut sämsta.

Så i den 90:e minuten, Giggsy stod vid bollen, och allt jag kommer ihåg är att han skruvade in den i boxen, Rio Ferdinand går upp och bollen är i mål. Stället exploderade. Resten var bara instinkt.

Jag vände mig mot Liverpool-fansen i det bortre hörnet av arenan och jag tänkte, jag tar dem.

Jag sprintade runt 60 yards (= 54,8 meter) och jag var helt galen. När jag kom fram till dem, well...

Jag tittade på ansiktena hos alla dessa Liverpool-fans som hade sjungit i 89 minuter, och i det ögonblicket hade de inget svar. Inget svar överhuvudtaget. Det var en av de bästa känslorna i mitt liv.

FA bötfällde mig med 5,000 pund (57,470 kr) för mitt agerande. Jag skulle gladeligen betala det igen hundra gånger om.

När det hände minns jag några väldigt allvarliga personer säga saker som, "Så ska inte en 30-årig man bete sig,"

De hade rätt. Och det är det som gör fotboll så magiskt. Under 90 minuter får du vara en unge igen. Det är vad vi alla drömde om, eller hur?

*   *   *   *   *

Jag har det här levande minnet från när jag var fem eller sex år gammal och körde nerför M60-motorvägen med min pappa. Det här var innan jag visste hur man tog sig dit vi skulle. Jag minns att jag förväntansfullt stirrade ut genom fönstret och tänkte, Är vi framme snart? När kommer vi att vara framme?

Sedan körde vi över Barton Bridge, och det var då jag visste. Vi var 10 minuter ifrån Old Trafford. Det här var min rutin med min pappa varje lördag, och det ändrades aldrig. Så fort Drömmarnas Teater kom i sikte började mitt hjärta att slå snabbare. Sedan parkerade vi bilen och gick in i det lilla rummet på baksidan av på Marina's Grill och köpte paj och pommes frites.

Jag är ingen nostalgiker, men jag önskar att jag kunde återuppleva dessa dagar, köa upp utanför arenan med alla United-fansen som väntade på att få komma in. Det finns en elektricitet i det ögonblicket, särskilt när du är ett barn, som inte går att beskriva med ord. Elektricitet gör inte riktigt känslan rättvisa, eller hur? Fotbollen går in under ditt skinn. Den finns i din själ.

Min far var en man som gillade en pint (56,8 cl) och att snacka lite, så när jag blev lite äldre brukade jag lämna honom med hans polare för att ge mig iväg ensam, gick i de gamla betongtrapporna till vår sektion nära toppen av gamla K Stand. Sedan brukade jag vända mig om högst där uppe och wham, Old Traffords enorma storlek skakade om mig. De massiva röda och vita läktarna. Den ljusgröna planen. Under en timme brukade jag sitta själv där uppe och se arenan fyllas på, tog in allt som hände. Doften av korvar och friterad mat. De gamla bekanta ansiktena. Känslan av förväntningar som växer. Det är magiskt.

Dessa minnen lever fortfarande kvar i mig. Om min far hade varit ett Man City-fan eller Bolton-fan hade jag åkt dit varje vecka, sjungit deras sånger. Tack gode gud att han var ett United-fan.

Tyvärr var det här inte exakt under Uniteds storhetsdagar. Jag växte upp på 80-talet, när Liverpool dominerade engelsk fotboll. De flesta av mina skolkamrater i Bury var Liverpool-supportrar, och jag hånet från dem tog aldrig slut. Vi låg mycket närmare Manchester än Merseyside, men barn är barn. De hejar på de som leder. Man ser samma sak med ungar som har Chelsea-tröjor på sig uppe i norra England idag.

På skolgården på Chantlers Primary School 1985 kunde man tro att man var i Liverpool. Jag hamnade i samma gräl varje dag med mina skolkamrater.

Jag sade: "Vi har en större arena!"

De sade: "United slutade 11:a i tabellen!"

Jag sade: "Men vi har Bryan Robson!"

De sade: "Men vi vann ligan!"

Det här pågick i timmar varje dag. Jag tänkte att när jag blev äldre så skulle dessa skolgårdskamper sluta, men det visar sig att jag fortfarande har dem med Jamie Carragher i tv-studion, än idag.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag åkte till Anfield som United-spelare. Vi reste på M62:an till Merseyside, och när vi kom till slutet av motorvägen och svängde in på småvägarna, det var då det slog mig. Vi befann oss på fiendens territorium. Verkligen. Bussen manövrerade mellan de smala gatorna med alla röda och gula tegelstenshus på sidorna. Det var klaustrofobiskt.

När jag gick ut på planen var det en liknande känsla. Det är en tajt plan. Fansen är precis bredvid dig, skriker vidrigheter 40 minuter innan avspark.

Det här är ögonblicken man faktiskt saknar när man lägger av.

Jag brukade säga att jag hatade Liverpool, men jag har mjuknat lite under de senaste åren. Nu skulle jag säga att det är mer komplicerat än bara hat.

Varje gång jag får frågan om jag är ledsen för att jag firade framför Liverpool-fansen 2006 är mitt svar alltid detsamma: Självklart inte.

Fotboll handlar om känslor. Humor, besvikelse, oro, ren glädje, ren sorg. Det är känslor man upplever under olika tidpunkter under veckan, men här inpressade under 90 minuter. För mig är skönheten med fotbollen den berg-och-dalbanan. Väldigt få saker i livet får dig att känna så.

Jag ska ge er det bästa exemplet jag kan komma på.

Jag minns efter det att vi vann trippeln 1999 såg jag någonting som jag förmodligen aldrig kommer se igen. När vi kom ner på Deansgate i centrala Manchester på den öppna bussen noterade jag en särskild man i folkmassan med tårar i ögonen. Han skrek så högt att jag kunde se blodådrorna på hans hals stå rakt ut. Jag kommer aldrig glömma de blodådrorna.

Han var i min ålder. Han var förmodligen en avundsjuk unge precis som jag var, fick konstant skit från sina skolkamrater om Kenny Dalglish och Liverpools troféskåp, och nu hade han till sist sitt ögonblick. All smärta och all skit han fick gjorde det hela så mycket skönare.

Mitt i tumultet reste sig håren i nacken på mig och jag tänkte, Ingenting kommer någonsin få den mannen att känna så här igen i sitt liv.

Ett sådant ögonblick tar andan ur dig.

United och Liverpool har kämpat mot varandra sedan 1894. När de sparkar igång för 197:e gången på måndag hoppas jag att det är elektriskt, och ja, kanske lite smutsigt. Om en Liverpool-spelare gör det vinnande målet på Anfield under Monday Night Football hoppas jag att han hoppar ut på the Kop med 10 lagkamrater medan Jurgen Klopp springer efter sidlinjen som en galning. Om det blir något mindre firande om de vinner, skulle jag bli besviken.

Den galenskapen och passionen är essensen av fotboll.

Liverpool och Manchester är så olika, men ändå så lika. Det finns en riktighet i båda städerna, en ärlighet hos folket, en kärlek till hårt arbete att knega och framförallt, till fotboll.

Det är mer komplicerat än hat.

Liverpool har absolut fått hämnd på mig genom åren, på planen och vid sidan av den. De Röda slog ut oss ur FA-Cupen fyra veckor efter det att jag hoppade framför deras fans. Min bil vältes nästan upp och ner när några Scousers kände igen mig i en trafikstockning en mile (= 1,6 km) utanför Old Trafford. Men värst av allt är att jag fortfarande måste stå ut med Carra nu när vi båda har slutat spela.

Men det finns en sak som jag helt enkelt inte kan acceptera.

Det finns något av en folktro om två Scouse-bröder som gjorde ett jobb i mitt hus för några år sedan. Berättelsen säger att bröderna begravde en Liverpool-halsduk under kakelplattorna på botten av min swimmingpool. Det är något som aldrig har bevisats, och förmodligen kommer det aldrig att göras heller.

Vet du vad? Jag bor inte ens i det huset längre, men jag ska skriva i mitt testamente att om någon någonsin hittar den där förbannade halsduken, även om det sker först om 100 år, så måste de hedra min sista önskan...

Bränn den.

Högljudda f.d domare har adderat till den lokala svårigheten för en domare som är född i Manchester men hejar på Altrincham och ska döma Uniteds bortamatch mot Liverpool

Den Wythenshawe-födde domaren Anthony Taylor ska döma Paul Pogba och Manchester United än en gång borta mot Liverpool på måndag. Fotograf: Oli Scarff/AFP Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 15 oktober, 2016:

Det var några år sedan det hände nu, men jag kan fortfarande komma ihåg känslan av besvärlighet då jag satt i pressboxen på Stamford Bridge en dag och såg Mark Halsey, som inte skulle döma den eftermiddagen, hälsa på Gary Cahill innan en Chelsea-match med den sortens björnkram man normalt sett inte förväntar sig att få se mellan en domare och en spelare.

Cahill hade tidigare spelat för Bolton Wanderers och Halsey brukade träna med klubben, något myndigheterna inte längre låter domare göra. Halsey hade sin egen kolumn i the Bolton Evening News, refererade till "Davo" (Kevin Davies), "Speedo" (Gary Speed) och så vidare, och tydligen bar han klubbens dräkt med sitt efternamn på ryggen. Det var ingen överraskning att de kände varandra och även om det skavde att se deras gamla polare-rutin vid sidan av planen, slog det mig aldrig att det var värt att ifrågasätta huruvida Halsey borde hållas borta från att döma Chelseas matcher, eller om han var för mycket kompis med vissa spelare för att kunna vara helt opartisk.

Kalla mig gammaldags men jag har alltid tyckt det är bättre att lita på våra domare och jag gillar inte sättet på vilket de får så mycket hård kritik - även de dåliga - särskilt nu när det finns så många pensionerade medlemmar av den här professionen som är villiga att dela ut kängor. F.d domare, underhållande nog, som Halsey själv.

Jon Moss, till exempel, måste finnas med ganska mycket i alla svarta böcker om demoniseringen av domare men det var ändå ganska smaklöst att få ta emot ett pressutskick - "Blunderbenägna Jon Moss Bör få Sparken" - som beskriver Keith Hacketts tankar och erbjuder den sortens dom man kanske förväntar sig nere på sin lokala ale-pub istället för den konstruktiva kritik man kanske kan förvänta sig från någon som brukade driva the Professional Game Match Officials Limited (detta är motsvarigheten till att en f.d League Managers Association-exekutiv skulle uppmana till att sparka David Moyes).

För en industri som ber om respekt, och t.o.m har en kampanj byggd runt ordet, kan det verkligen vara konstigt att det verkar finnas så lite av den varan mellan domarna själva. Howard Webbs självbiografi, släppt den här veckan, svarar för den mest avslöjande redogörelsen gällande knivhuggen i ryggen och bitchigheten inom industrin och oavsett hur cynisk den här sporten ibland kan göra det, så är det genuint chockerande hur mycet skadeglädje som existerar inom domarsamhället när en av deras egna begår ett misstag. Webb berättat historien om när hans telefon pep till med ett sms - "Det finns en gud" - från en annan domare efter att Graham Poll ställt till det vid VM 2006. Han berättar om hur Halsey och Poll for ihop panna mot panna under vad som skulle vara en team-bonding övning och hur den "utvalda gruppen" ofta befann sig i ett tillstånd av inbördeskrig.

"Att vara domare är en mordisk industri," sade Jeff Winter en gång. "En spelare kan spela i en cupfinal till vänster eller till höger om mittfältet. Det finns bara en position för en domare." Men de interna stridigheterna och politiken är faktiskt mer rovlysten än du kanske har insett och kanske är det att komma från den här sortens kultur som förklarar varför Hackett och Halsey verkar rätt nöjda med att spela fotbollens motsvarighet till Statler och Waldorf (https://sv.wikipedia.org/wiki/Waldorf_och_Statler), häcklandes högt uppifrån och försöker så gott de kan att bli hörda. Alltihop känns väldigt agendadrivet och jag kan inte hjälpa det men jag undrar om det i kärnan av det hela finns en organiserad kampanj för att underminera Mike Riley, den nuvarande domarchefen. Prata med de relevanta personerna på the PGMOL och de alla misstänker att det är personligt.

Allt detta för oss till uttagningen av Anthony Taylor till Liverpools match mot Manchester United på Anfield på måndag och den veckolånga debatten gällande hur passande han är för rollen med tanke på att han bor i Altrincham och föddes i Wythenshawe, den spretiga förorten till Manchester där Johnny Marr först klinkade på en gitarr och Marcus Rashford lärde sig att sparka boll.

Liverpool har absolut varit vuxna gällande det hela och de flesta förnuftiga personerna skulle tillstå att bara för att Taylor bor närmare Old Trafford än Sir Alex Ferguson, Ed Woodward eller Wayne Rooney så betyder det inte nödvändigtvis att hans integritet ska ifrågasättas eller att han har Glory Glory Man United som ringsignal.

Taylor kan döma matcher som involverar Manchester-klubbarna för att inte hejar på någon av dem och är ansluten till Cheshires FA. Det här blir den 27:e gången det har hänt under de sex senaste säsongerna. Det går tillbaka till den tidigare poängen om att lita på deras integritet och det är därför det alltid kändes som ett uruselt beslut att Mike Dean, ett Tranmere Rovers-fan, togs bort från 2006 års FA-Cupfinal mellan Liverpool och West Ham för att bodde på the Wirral (halvön som ligger mittemot Liverpool, på andra sidan floden Mersey).

Det här är inte första gången Taylors trohet har ifrågasatts men jag pratade med Altrincham-ordföranden, Grahame Rowley, i fredags och förhoppningsvis kan det övertyga några personer om att se de senaste kontroverserna för vad de är. "Anthony har alltid varit ett Altrincham-fan," sade han till mig. "T.o.m. nu köper han en säsongsbiljett varje år för att stötta klubben, trots det faktum att han inte kan gå på alla matcher. Han har hjälpt till med domarskolor i klubben och han är ofta på arenan. Folk häromkring frågar alltid om du är Röd eller Blå. Han är faktiskt en fantastisk förespråkare för non-league fotboll och han borde berömmas inte kritiseras."

Det finns inte ens ett argument att framföra gällande postnumren, med tanke på att staden Altrincham tar sitt nummer från Warrington. Men Halsey, som verkar arbeta under tron att Altrincham ligger "mindre än två miles (= 3,21 km)" från Old Trafford, säger att the PGMOL kan komma att stöta på några besvärliga frågor efter en match som är ökänt svår att döma. Hackett har beskrivit det som "grovt orättvist" för Taylor att ställas i den här positionen och klargjorde att någon kanske kommer tvingas få ta skiten. Vi vet förmodligen alla vad som kommer hända härnäst. Minsta lilla domarmisstag som går emot Liverpool kommer leda till fler klagomål av samma natur och den sortens bakslag som en gång ledde till att Ryan Babel, under hans Anfield-dagar, lade upp en konstruerad bild online på Webb iklädd fiendens matchkläder. Något domslut till Liverpools favör och du kan satsa dina sista ören på att José Mourinho kommer ifrågasätta huruvida rubrikerna försvagade domarens omdöme.

Allt detta känns väldigt otillfredsställande, med tanke på hur snabbt dessa kontroverser kan fastna på en domares rykte (Webb vet allt om det, också) och det är lite magstarkt av Halsey med tanke på att han tidigt under sin domarkarriär dömde några QPR-matcher utan att tycka att han borde berätta för de relevanta personerna att han var en av deras supportrar.

Den första matchen var som linjeman på Loftus Road mot Sheffield Wednesday i september 1995. Halsey dömde även från linjen under en match mot Manchester United i mars 1996, en nedflyttningssäsong för QPR, och han har genom åren skämtat om att han önskar att han hade höjt sin flagga när Eric Cantona satte en sen kvittering.

Arton månader senare dömde Halsey en 1-0 vinst mot Portsmouth på Loftus Road. John Spencer gjorde vinstmålet precis innan halvtidspausen. "När spelarna kastade sig på honom i målområdet för att fira var det ingen på arenan som visste att jag ville göra dem sällskap," skriver Halsey i sin självbiografi.

Till sist har vi en FA-Cupmatch mot Huddersfield i januari 1999. QPR låg under med 1-0 och när matchen gick in på övertid kände Halsey hur han "hoppades att de skulle kvittera, inte bara som domare som ville få omspelsmatchen utan även för att de var mitt lag." De kvitterade aldrig och det var efter den matchen som han till sist hostade upp och berättade, fyra säsonger för sent.

Föreställ er skandalen om något sådant skulle avslöjas nu. Men nyckelmeningen är att Halsey, trots sin klubbtillhörighet, inte vinkade offside på Cantona. Det är grejen med domare: de vill gör allt rätt och vara så bra de bara kan.

"Jag tycker mr Taylor är en väldigt bra domare men när så mycket press sätts på honom tror jag det kommer bli svårt för honom att göra en väldigt bra prestation på Anfield," säger Mourinho. "Jag vill egentligen inte säga för mycket mer gällande detta. Jag har min åsikt men jag har lärt mig en läxa, om ni vill kalla det det, genom att bli bestraffad så många gånger för mina ord om domare."

Mourinho vet att t.o.m det strövar nära att bryta mot reglerna som förbjuder managers att diskutera domare innan matcher. Tyvärr finns det ingen regel som stoppar f.d domare från att göra samma sak. Det, mer än allt annat, har varit det största problemet i det här fallet.

QPR:s tålamod har avslöjat FA

Det har inte funnits alltför många tillfällen under de senaste åren när folket som bestämmer i QPR har varit berättigade alltför mycket beröm, men nu har de åtminstone gjort något förnuftigt då de har annonserat att Jimmy Floyd Hasselbaink har deras enhälliga stöd efter en intern utredning gällande Daily Telegraphs undersökning.

Samtidigt understryker det också knäreflexnaturen i FA:s beslut nu när tillräckligt med tid har passerat för att det ska stå klart att folket som bestämmer inte ville bli av med Sam Allardyce, han ville inte gå och - ser man på - vd:n, Martin Glenn, har erkänt att på kvällen då storyn släpptes var hans första reaktion att det inte fanns någon anledning att sparka någon.

"Jag hade en reaktion på måndagen om att jag ville behålla honom," sade Glenn. "Hans fotbollsreferenser var bra, hans ledarskapsreferenser var excellenta, min instinkt på måndagen var: 'Låt oss titta på det och låt oss hitta ett sätt som får det att funka.'"

Till sist handlade det om en fråga om nerver. QPR tog sin tid, fixade en riktig genomgång och bestämde till sist att rubrikerna faktiskt hade större inverkan är det faktiska innehållet.

Ja, FA befann sig i en mer komplicerad position men det har verkligen varit notabelt under de senaste veckorna hur fler och fler kommentatorer ansluter sig till idén om att det styrande organet borde ha dragit samma slutsats (något Englands fans högljutt klargjorde i Ljubljana). Det var det enkla valet att betala av Allardyce, istället för att tufft stå emot stormen, och det är därför ingen bör bli överraskad, efter de ljumna insatserna mot Malta och Slovenien, över att Gareth Southgate alltmer tippas komma att få jobbet på heltid.

Southgate har imponerat på de relevanta personerna, informeras vi om, p.g.a hans lugna framtoning medan ett högprofiligt val som Roberto Mancini knappt inte ens nämns trots att han vunnit Premier League och FA Cupen med Manchester City, samt sju andra pokaler under sin managerkarriär i Serie A. Det ser nu alltmer ut som att kriteriet verkar vara bra uppförande istället för genuina prestationer. FA vill ha en problemfri anställning. Och vidare pulsar England fram.

McClaren behöver i alla fall inte lida ekonomiskt

Steve McClaren har verkligen inte lidit ekonomiskt under misslyckandekarusellen som ledde till att han sparkades av Derby County för 17 månader sedan, fick en rejäl avskedspeng i den processen, för att sedan flytta till Newcastle United och en rejäl löneförhöjning bara för att bli av med jobbet igen, kunna sätta in ännu en mindre förmögenhet på banken, och nu går han tillbaka till vart det hela började.

Hans återkomst till Derby har börjat lovande med en 1-0 vinst mot Leeds men jag kan inte hjälpa att jag tänker på Sir Alex Fergusons kommentarer om José Mourinho när han återvände till Chelsea för sin andra period där och hur, i allmänhet, det ofta inte funkar. "Jag tyckte att José gjorde fel som gick tillbaka till Chelsea, det gör jag verkligen," sade Ferguson. "Jag tycker alltid det är svårt att gå tillbaka någonstans en andra gång."

Det här är faktiskt McClarens fjärde gång i Derby, om vi går tillbaka till hans dagar som spelare på the Baseball Ground och sedan hans tid som assisterande manager till Jim Smith. Kanske kommer han bevisa att Ferguson hade fel, och även alla vi som har börjat se honom som något av en sorglig person. Det i sig själv kan dock komma att orsaka potentiella problem. En sak som Derby vet om mannen som varit deras manager två gånger är att hans huvud kan vändas om en större klubb visar intresse.