GARY NEVILLE, PENSIONERAD / MANCHESTER UNITED

AV: http://www.theplayerstribune.com/, Söndag 16 oktober, 2016:

Under 89 minuter hade de tillresta Liverpool-fansen sjungit några sånger som inte går att trycka i text om mig och min mamma. Det stod 0-0. Vi fick en frispark utanför Liverpool-boxen. Ryan Giggs stod vid bollen. Publiken på Old Trafford var så högljudd att man inte kunde höra sig själv tänka.

I det ögonblicket är dina tankar, din kropp, ditt fokus på en annan nivå. Det är annorlunda mot Arsenal. Det är annorlunda mot Chelsea. Det är annorlunda mot Manchester City, åtminstone för mig. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse. Spänningen är enorm.

Det är en match som har funnits i ditt bakhuvud under de två senaste veckorna, längst fram bland dina tankar den senaste veckan och slagit dig rakt över näsan de senaste tre dagarna.

Om du slår Liverpool, kommer det bli den bästa dagen på säsongen.

Om du förlorar, kommer det bli den absolut sämsta.

Så i den 90:e minuten, Giggsy stod vid bollen, och allt jag kommer ihåg är att han skruvade in den i boxen, Rio Ferdinand går upp och bollen är i mål. Stället exploderade. Resten var bara instinkt.

Jag vände mig mot Liverpool-fansen i det bortre hörnet av arenan och jag tänkte, jag tar dem.

Jag sprintade runt 60 yards (= 54,8 meter) och jag var helt galen. När jag kom fram till dem, well...

Jag tittade på ansiktena hos alla dessa Liverpool-fans som hade sjungit i 89 minuter, och i det ögonblicket hade de inget svar. Inget svar överhuvudtaget. Det var en av de bästa känslorna i mitt liv.

FA bötfällde mig med 5,000 pund (57,470 kr) för mitt agerande. Jag skulle gladeligen betala det igen hundra gånger om.

När det hände minns jag några väldigt allvarliga personer säga saker som, "Så ska inte en 30-årig man bete sig,"

De hade rätt. Och det är det som gör fotboll så magiskt. Under 90 minuter får du vara en unge igen. Det är vad vi alla drömde om, eller hur?

*   *   *   *   *

Jag har det här levande minnet från när jag var fem eller sex år gammal och körde nerför M60-motorvägen med min pappa. Det här var innan jag visste hur man tog sig dit vi skulle. Jag minns att jag förväntansfullt stirrade ut genom fönstret och tänkte, Är vi framme snart? När kommer vi att vara framme?

Sedan körde vi över Barton Bridge, och det var då jag visste. Vi var 10 minuter ifrån Old Trafford. Det här var min rutin med min pappa varje lördag, och det ändrades aldrig. Så fort Drömmarnas Teater kom i sikte började mitt hjärta att slå snabbare. Sedan parkerade vi bilen och gick in i det lilla rummet på baksidan av på Marina's Grill och köpte paj och pommes frites.

Jag är ingen nostalgiker, men jag önskar att jag kunde återuppleva dessa dagar, köa upp utanför arenan med alla United-fansen som väntade på att få komma in. Det finns en elektricitet i det ögonblicket, särskilt när du är ett barn, som inte går att beskriva med ord. Elektricitet gör inte riktigt känslan rättvisa, eller hur? Fotbollen går in under ditt skinn. Den finns i din själ.

Min far var en man som gillade en pint (56,8 cl) och att snacka lite, så när jag blev lite äldre brukade jag lämna honom med hans polare för att ge mig iväg ensam, gick i de gamla betongtrapporna till vår sektion nära toppen av gamla K Stand. Sedan brukade jag vända mig om högst där uppe och wham, Old Traffords enorma storlek skakade om mig. De massiva röda och vita läktarna. Den ljusgröna planen. Under en timme brukade jag sitta själv där uppe och se arenan fyllas på, tog in allt som hände. Doften av korvar och friterad mat. De gamla bekanta ansiktena. Känslan av förväntningar som växer. Det är magiskt.

Dessa minnen lever fortfarande kvar i mig. Om min far hade varit ett Man City-fan eller Bolton-fan hade jag åkt dit varje vecka, sjungit deras sånger. Tack gode gud att han var ett United-fan.

Tyvärr var det här inte exakt under Uniteds storhetsdagar. Jag växte upp på 80-talet, när Liverpool dominerade engelsk fotboll. De flesta av mina skolkamrater i Bury var Liverpool-supportrar, och jag hånet från dem tog aldrig slut. Vi låg mycket närmare Manchester än Merseyside, men barn är barn. De hejar på de som leder. Man ser samma sak med ungar som har Chelsea-tröjor på sig uppe i norra England idag.

På skolgården på Chantlers Primary School 1985 kunde man tro att man var i Liverpool. Jag hamnade i samma gräl varje dag med mina skolkamrater.

Jag sade: "Vi har en större arena!"

De sade: "United slutade 11:a i tabellen!"

Jag sade: "Men vi har Bryan Robson!"

De sade: "Men vi vann ligan!"

Det här pågick i timmar varje dag. Jag tänkte att när jag blev äldre så skulle dessa skolgårdskamper sluta, men det visar sig att jag fortfarande har dem med Jamie Carragher i tv-studion, än idag.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag åkte till Anfield som United-spelare. Vi reste på M62:an till Merseyside, och när vi kom till slutet av motorvägen och svängde in på småvägarna, det var då det slog mig. Vi befann oss på fiendens territorium. Verkligen. Bussen manövrerade mellan de smala gatorna med alla röda och gula tegelstenshus på sidorna. Det var klaustrofobiskt.

När jag gick ut på planen var det en liknande känsla. Det är en tajt plan. Fansen är precis bredvid dig, skriker vidrigheter 40 minuter innan avspark.

Det här är ögonblicken man faktiskt saknar när man lägger av.

Jag brukade säga att jag hatade Liverpool, men jag har mjuknat lite under de senaste åren. Nu skulle jag säga att det är mer komplicerat än bara hat.

Varje gång jag får frågan om jag är ledsen för att jag firade framför Liverpool-fansen 2006 är mitt svar alltid detsamma: Självklart inte.

Fotboll handlar om känslor. Humor, besvikelse, oro, ren glädje, ren sorg. Det är känslor man upplever under olika tidpunkter under veckan, men här inpressade under 90 minuter. För mig är skönheten med fotbollen den berg-och-dalbanan. Väldigt få saker i livet får dig att känna så.

Jag ska ge er det bästa exemplet jag kan komma på.

Jag minns efter det att vi vann trippeln 1999 såg jag någonting som jag förmodligen aldrig kommer se igen. När vi kom ner på Deansgate i centrala Manchester på den öppna bussen noterade jag en särskild man i folkmassan med tårar i ögonen. Han skrek så högt att jag kunde se blodådrorna på hans hals stå rakt ut. Jag kommer aldrig glömma de blodådrorna.

Han var i min ålder. Han var förmodligen en avundsjuk unge precis som jag var, fick konstant skit från sina skolkamrater om Kenny Dalglish och Liverpools troféskåp, och nu hade han till sist sitt ögonblick. All smärta och all skit han fick gjorde det hela så mycket skönare.

Mitt i tumultet reste sig håren i nacken på mig och jag tänkte, Ingenting kommer någonsin få den mannen att känna så här igen i sitt liv.

Ett sådant ögonblick tar andan ur dig.

United och Liverpool har kämpat mot varandra sedan 1894. När de sparkar igång för 197:e gången på måndag hoppas jag att det är elektriskt, och ja, kanske lite smutsigt. Om en Liverpool-spelare gör det vinnande målet på Anfield under Monday Night Football hoppas jag att han hoppar ut på the Kop med 10 lagkamrater medan Jurgen Klopp springer efter sidlinjen som en galning. Om det blir något mindre firande om de vinner, skulle jag bli besviken.

Den galenskapen och passionen är essensen av fotboll.

Liverpool och Manchester är så olika, men ändå så lika. Det finns en riktighet i båda städerna, en ärlighet hos folket, en kärlek till hårt arbete att knega och framförallt, till fotboll.

Det är mer komplicerat än hat.

Liverpool har absolut fått hämnd på mig genom åren, på planen och vid sidan av den. De Röda slog ut oss ur FA-Cupen fyra veckor efter det att jag hoppade framför deras fans. Min bil vältes nästan upp och ner när några Scousers kände igen mig i en trafikstockning en mile (= 1,6 km) utanför Old Trafford. Men värst av allt är att jag fortfarande måste stå ut med Carra nu när vi båda har slutat spela.

Men det finns en sak som jag helt enkelt inte kan acceptera.

Det finns något av en folktro om två Scouse-bröder som gjorde ett jobb i mitt hus för några år sedan. Berättelsen säger att bröderna begravde en Liverpool-halsduk under kakelplattorna på botten av min swimmingpool. Det är något som aldrig har bevisats, och förmodligen kommer det aldrig att göras heller.

Vet du vad? Jag bor inte ens i det huset längre, men jag ska skriva i mitt testamente att om någon någonsin hittar den där förbannade halsduken, även om det sker först om 100 år, så måste de hedra min sista önskan...

Bränn den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...