José Mourinho, som tar Manchester United till västra London på söndag, verkar ha påverkats av hans sista halva säsong i Chelsea mer än han förmodligen vill medge

José Mourinho reagerar under Manchester Uniteds hemmaförlust mot Manchester City i september. FOTOGRAF: Peter Powell/EPA

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag, 22 oktober, 2016:

Det var tveklöst en lättnad för alla i Chelsea, antagligen, att när José Mourinho fick frågan om vart det hade gått fel refererade han till ett portugisiskt talesätt - não lavo roupa suja em público - och förklarade, möjligtvis med fingrarna i kors under bordet, att det betydde att han aldrig skulle hänga ut sitt smutsiga byk offentligt när det gäller hans f.d klubb.

Det är sant att det skavde lite med hans introduktion i Chelsea, den andra gången, då han ledde en grupp fotbollsskribenter in i ledningsrummet på Stamford Bridge och, oombedd, gick vidare och tog några billiga poäng på sin f.d lagkapten i Real Madrid, Iker Casillas, bekostnad.

Men Mourinho har alltid format reglerna efter sitt eget gillande. Han har i allmänhet pratat väl om Chelsea under de senaste dagarna. Och dessutom hade det kanske inte funnits en tillräckligt lång tvättlina med tanke på den spektakulära naturen i hans fall, doktor Eva Carneiro-fallet och alla de tillfällen då det kändes som om hans bi i motorhuven surrade bortom all kontroll.

Visste du att det t.o.m fanns ett tillfälle under hans sista säsong i Chelsea när Mourinho, då pressen växte farligt nära det outhärdliga, tydligen bestämde att mållinjesteknologin var emot honom, tillsammans med samtliga domare, FA-representanter, tv-experter, rubriksättare, bollkallar, de som tar fram spelschemat, onda andar, demoner och glänsande enhörningar som han redan hade kommit fram till att de var ute efter honom?

Det erbjuder definitivt en insikt i Mourinhos psyke vid det här tillfället för ett år sedan då han stövlade in i domarrummet på Upton Park och skymfade Jon Moss med tillräcklig eldighet för att West Hams säkerhetschef skulle gå emellan, ett av hans klagomål gällde ett smörgåsråntunnt beslut på mållinjen. Mourinho tyckte att Kurt Zoumas nick var inne. Mållinjesteknologin höll inte med och det surrade aldrig till i Moss utrustning på handleden.

Chelsea förlorade med 2-1 och Mourinhos arbetsgivare borde verkligen ha agerat disciplinärt själva med tanke på att FA, som även tittade på hans historia, senare stängde av honom från en bortamatch mot Stoke City.

Även de av oss som vill se det som är bra i den här seriella vinnaren - för det finns, oavsett vad någon säger, hemskt mycket att beundra med hans arbete - måste rygga tillbaka när Howard Webbs nyligen publicerade självbiografi just har avslöjat hur Mourinhos frekvent återanvändande av klagomål mot domare ledde till ett rensa-luften-möte på Chelseas träningsanläggning och ännu en påminnelse om att de mest framgångsrika managerna ofta kan vara de som är mest tuffa och obotliga.

Enligt Webb gick Mourinho på offensiven, rabblade upp alla beslut som han tyckte hade gått emot hans lag, innan Webb och Mike Riley, den högst rankade representanten i domarindustrin, tog fram ett kalkylark med domsluten som faktiskt hade gått till Chelseas fördel. Men det är detaljen från starten på det mötet som står ut. Mourinho sparkade igång det hela, säger Webb, genom att "skura golvet" med Premier League-representanterna som hade bjudits in. Vad som sades spelades inte, men efter att ha gjort lite rundfrågningar, är det rättvist att säga att det var extremt otrevligt.

Ett annat intressant avslöjande är att det sägs att Mourinho ändrade sin e-mejladress under den första halvan av förra säsongen, tydligen för att han var orolig att en tredje part gick igenom hans korrespondens som en del av Carneiro-fallet, och tydligen skickade han ett meddelande till en kontakt som inleddes med orden: "Inga e-mejls ... farligt!"

Ändå finns det fortfarande ett element av mysterium gällande hur mycket hans behandling av klubbens doktor bidrog till hans avtagande status i Chelseas omklädningsrum och den nästan osannolika snabbheten med vilken Mourinho förlorade den värdefulla magin som en gång fick Patrick Barclay, som skrev hans biografi en Vinnares Anatomi, att notera hur portugisen älskade att "nedvärdera konventionen att t.o.m den snällaste tränaren måste hålla en viss distans mellan sig själv och spelarna".

Bilderna efter Internazionale-vinsten i 2010 års Champions League-final då han och Marco Materazzi tårfyllt kramar om varandra i Bernabéus innandömen, i vetskapen om att det är deras sista match tillsammans, är förmodligen den mest övertygande påminnelsen, men den sortens bondingteknik var tydlig under lyckligare tider på Stamford Bridge, också.

Mina tankar går tillbaka till en kväll på the Savoy i januari 2014, då the Football Writers' Association hedrade Mourinho vid deras årliga hyllningsmiddag, och ögonblicket då Fran Lampard höll ett tal som var så rörande att i princip alla vid toppbordet verkade badda sina ögon. Louis van Gaal, den där gigantiska björnmannen, återfanns bland dem med servetten runt ögonen. Lampard talade som en man som skulle kunna springa genom ett platt glasfönster för Mourinho, och Van Gaal sade, medan han fortfarande torkade bort tårarna, att han aldrig hört talas om en manager med en sådan relation med sina spelare.

Hittills har det inte visat sig på Old Trafford, men samtidigt är fyra månader ingen tid som man bygger upp den sortens förbindelse på. Men det känns lite annorlunda och det har korsat mina tankar fler gånger än en att kanske har Mourinho påverkats av hans sista halva säsong i Chelsea mer än han förmodligen vill ge sken av.

Den gamla gnistan är inte alltid där. Mourinho brukade gå in på presskonferenser och lysa upp hela rummet - upprörande vacker, oklanderlig medan han nickade till ljudet av sina egna ord, som om han trodde att han var the Fonz. Han såg ut som om han var på audition för att få vara med på en sedel. Han hade den där odefinierbara kvaliteten som föder nyfikenhet, och han hade t.o.m Sir Alex Ferguson hängandes på repen ett tag. Fergusons sista offentliga tillställning i Manchester var på Bridgewater Hall och Mourinhos första tid i Chelsea kom oundvikligt upp på dagordningen. "Jag såg hans första presskonferens när han sade att han var the Special One," berättade Ferguson för sin publik. "Jag sade till mig själv: 'Ouch, jag kommer inte ta mig an honom.' Han var ung, vibrerande... man tar sig inte an sådana unga killar." Det var den Mourinho som, efter att ha lämnat Stamford Bridge första gången, förklarade att han aldrig kunde återvända för att säga tack till supportrarna för han skulle dö i krossningen.

Nuförtiden känns de mörka ringarna under Mourinhos ögon mycket mer påtagliga. Det brukade vara så att hans charm lyste med helljusen på. Under en tid var han den mest beundrade personligheten i spelet, en av väldigt få människor som kunde få arrogans att kännas lite attraktivt då han mindes tillbaka till tiden i Porto med deras "vackra blåa sittplatser, Champions League-pokalen, Gud och efter Gud, jag".

Men nuförtiden är det ingen som egentligen gör jämförelser med Brian Clough, den senaste managern som verkade gjord för tv. Den gamla stoltserande gången finns inte riktigt där, eller airen av sorglöshet som en gång fick Mourinho, i den första delen av hans tid i Chelsea, att nominera George Clooney för att spela honom i en film.

Kanske känner vi honom för bra nu, även när det gäller det negativa. Hans blick är vild ibland och för att vara helt ärlig så tror jag att många av oss saknar den gamla Mourinho och mer oskyldiga tider. När han ställdes mot komikern John Bishop för Channel 4's Stand up to Cancer och började garva åt frågan vad man kallar ett får utan några ben (svar: ett moln), kan det ha varit första gången jag sett honom skratta - skratta ordentligt - sedan han anställdes hos sin nya klubb.

Kanske är det, som Ferguson sade, bara en ålderssak och att Mourinho är annorlunda nu, då han är i 50-årsåldern. Kanske kommer mer av den gamla Mourinho att komma tillbaka i siktet så fort hans lag har tagit sin första signifikativa vinst, mot en etablerad rival, sedan han fick jobbet. Men för tillfället finns det misstankar om att han fortfarande bär på effekterna från sin första erfarenhet av misslyckande. Mourinho nämner, vilket du kanske har noterat, sällan sin gamla klubb med deras namn.

Ändringar i FA:s Big Sam-story

Det var lockande att fundera på vad som kan ha rört sig i Sam Allardyces huvud då han satt på the Sir Bobby Charlton Stand hos Manchester United och såg sin första match sedan det skamfulla slutet på hans korta tid som Englands manager.

Allardyces plats bredvid Sir Alex Ferguson under matchen mot Fenerbache kändes koreograferad, ett tydligt stöd från den mest inflytelserika personen inom the League Managers Association, och även om det finns en tendens i deras profession att skydda sina egna känner jag en växande förvirring inom sporten gällande FA:s mixade budskap.

Det var verkligen ett hyfsat medgivande från Robert Sullivan, FA:s strategidirector, under en två timmar lång session med parlamentets kultur-, sport- och mediekommitté när ämnet tredjepartsägarskap av spelare kom upp.

Tveklöst lär du komma ihåg att de brett rapporterade anledningarna till Allardyces uttåg var att han tipsade några undercoverreportrar om hur man tar sig runt reglerna. Vad du inte lär ha sett, nu när storyn redan ses som gamla nyheter, är en översvämning av rubriker gällande Sullivans medgivande att FA faktiskt inte tycker att han gjorde det.

Det har tagit en viss tid men vi närmar oss till sist. Först var det FA:s vd, Martin Glenn, som erkände att hans initiala reaktion när storyn exploderade var att ingen skulle behöva förlora sitt jobb. Nu finns det ännu en högt rankad FA-representant som säger att storyn kanske inte riktigt är så som den har presenterats.

Allt detta kommer för sent för Allardyce - anställd för att han var Big Sam, och övergiven för att han var Big Sam - men förhoppningsvis kommer några personer till att inkludera de olika uppdateringarna när de återberättar storyn och nu förstår varför ett växande antal inom sporten har hoppat av bandvagnen.

Kanske har Strachan dolda talanger

Många personer är tveklöst överraskade att Gordon Strachan stannar på jobbet som Skottlands manager efter ännu en serie plågsamma resultat, detta då matchen mot England kommer om några veckor, samtidigt som hans lag är lika långt ifrån att etablera sig själva som seriösa utmanare på den internationella scenen som de någonsin varit.

Med det som bakgrund gillade jag hans tacktal när han valdes in i the National Football Museum's hall of fame i Manchester för några kvällar sedan. "Det är ironiskt," inledde Strachan, "jag, i det engelska hall of fame-rummet när jag precis är på väg att sparkas ut ur det skotska hall of fame-rummet."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...