Bilden: Ja då var man färdig för dagen och på väg till mitt lokala vattenhål (bilden) för lite mat- och dryckesuppladdning inför avsparken ikväll.

Hallo på er alla igen, vi vet alla vad som händer ikväll, inte mycket att orda om. Vi vet alla att efter det här omänskligt långa landslagsuppehållet är nu den engelska fotbollen tillbaka på allvar och innan vi bläddrar fram kalendern till november månad ska de Röda avverka fem matcher, så nu är det bara att gasa:

Det har gapats en del om valet av domare till kvällens match. Det handlar om Anthony Taylor från Altrincham, i Manchester, som har säsongsbiljett hos fotbollsklubben Altrincham, men ändå ses, av scouserna, som någon som kommer fortsätta den 100-åriga trenden med att döma bort de ständiga offren och ge klara fördelar till United, som vanligt, med andra ord. Efter att ha hunnit hälla i mig några Jäger hemma i lyan började tankarna klarna och då kom jag på att det var samme Taylor som dömde vår semifinal i FA Cupen i april i år, mot Everton. Inget gnäll gällande domarens hemstad registrerades då, väldigt förvånande att det har blivit ett samtalsämne nu...

Danny Taylor ägnade sin söndagskolumn i the Observer åt detta och var som vanligt väldigt bra:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/16/11375550-domaren-anthony-taylor-skulle-klara-sig-fint-utan-gamla-graa-domares-kommentarer/

En spelare som vet det mesta om hur det känns att vara hatad av scouserna är Gary Neville, igår gav han en kortare inblick i ämnet:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/16/11375887-gary-neville-om-scouserna/

Ni har säkert noterat den senaste "grejen" i den härliga amerikaniseringen som pågår (och har pågått ganska länge) i världen: Att klä ut sig till clown och skrämma/mörda folk. Polisen i flera länder pratar nu om krafttag mot de som ägnar sig åt detta, då kanske det finns hopp att vi slipper se den här clownen som springer runt och försöker slå i folk att han är Man Uniteds lagkapten, och dessutom får runt £300,000 (3,4m kr) i veckan för besväret:

Bara att hoppas att Mourinho fortsätter hålla honom utanför startelvan ikväll också.

Ha det gött gott folk, nu kommer det in en Guinness och en liten rackare till mig, samtidigt som jag går igenom menyn - gött!

GARY NEVILLE, PENSIONERAD / MANCHESTER UNITED

AV: http://www.theplayerstribune.com/, Söndag 16 oktober, 2016:

Under 89 minuter hade de tillresta Liverpool-fansen sjungit några sånger som inte går att trycka i text om mig och min mamma. Det stod 0-0. Vi fick en frispark utanför Liverpool-boxen. Ryan Giggs stod vid bollen. Publiken på Old Trafford var så högljudd att man inte kunde höra sig själv tänka.

I det ögonblicket är dina tankar, din kropp, ditt fokus på en annan nivå. Det är annorlunda mot Arsenal. Det är annorlunda mot Chelsea. Det är annorlunda mot Manchester City, åtminstone för mig. Det är nästan en utomkroppslig upplevelse. Spänningen är enorm.

Det är en match som har funnits i ditt bakhuvud under de två senaste veckorna, längst fram bland dina tankar den senaste veckan och slagit dig rakt över näsan de senaste tre dagarna.

Om du slår Liverpool, kommer det bli den bästa dagen på säsongen.

Om du förlorar, kommer det bli den absolut sämsta.

Så i den 90:e minuten, Giggsy stod vid bollen, och allt jag kommer ihåg är att han skruvade in den i boxen, Rio Ferdinand går upp och bollen är i mål. Stället exploderade. Resten var bara instinkt.

Jag vände mig mot Liverpool-fansen i det bortre hörnet av arenan och jag tänkte, jag tar dem.

Jag sprintade runt 60 yards (= 54,8 meter) och jag var helt galen. När jag kom fram till dem, well...

Jag tittade på ansiktena hos alla dessa Liverpool-fans som hade sjungit i 89 minuter, och i det ögonblicket hade de inget svar. Inget svar överhuvudtaget. Det var en av de bästa känslorna i mitt liv.

FA bötfällde mig med 5,000 pund (57,470 kr) för mitt agerande. Jag skulle gladeligen betala det igen hundra gånger om.

När det hände minns jag några väldigt allvarliga personer säga saker som, "Så ska inte en 30-årig man bete sig,"

De hade rätt. Och det är det som gör fotboll så magiskt. Under 90 minuter får du vara en unge igen. Det är vad vi alla drömde om, eller hur?

*   *   *   *   *

Jag har det här levande minnet från när jag var fem eller sex år gammal och körde nerför M60-motorvägen med min pappa. Det här var innan jag visste hur man tog sig dit vi skulle. Jag minns att jag förväntansfullt stirrade ut genom fönstret och tänkte, Är vi framme snart? När kommer vi att vara framme?

Sedan körde vi över Barton Bridge, och det var då jag visste. Vi var 10 minuter ifrån Old Trafford. Det här var min rutin med min pappa varje lördag, och det ändrades aldrig. Så fort Drömmarnas Teater kom i sikte började mitt hjärta att slå snabbare. Sedan parkerade vi bilen och gick in i det lilla rummet på baksidan av på Marina's Grill och köpte paj och pommes frites.

Jag är ingen nostalgiker, men jag önskar att jag kunde återuppleva dessa dagar, köa upp utanför arenan med alla United-fansen som väntade på att få komma in. Det finns en elektricitet i det ögonblicket, särskilt när du är ett barn, som inte går att beskriva med ord. Elektricitet gör inte riktigt känslan rättvisa, eller hur? Fotbollen går in under ditt skinn. Den finns i din själ.

Min far var en man som gillade en pint (56,8 cl) och att snacka lite, så när jag blev lite äldre brukade jag lämna honom med hans polare för att ge mig iväg ensam, gick i de gamla betongtrapporna till vår sektion nära toppen av gamla K Stand. Sedan brukade jag vända mig om högst där uppe och wham, Old Traffords enorma storlek skakade om mig. De massiva röda och vita läktarna. Den ljusgröna planen. Under en timme brukade jag sitta själv där uppe och se arenan fyllas på, tog in allt som hände. Doften av korvar och friterad mat. De gamla bekanta ansiktena. Känslan av förväntningar som växer. Det är magiskt.

Dessa minnen lever fortfarande kvar i mig. Om min far hade varit ett Man City-fan eller Bolton-fan hade jag åkt dit varje vecka, sjungit deras sånger. Tack gode gud att han var ett United-fan.

Tyvärr var det här inte exakt under Uniteds storhetsdagar. Jag växte upp på 80-talet, när Liverpool dominerade engelsk fotboll. De flesta av mina skolkamrater i Bury var Liverpool-supportrar, och jag hånet från dem tog aldrig slut. Vi låg mycket närmare Manchester än Merseyside, men barn är barn. De hejar på de som leder. Man ser samma sak med ungar som har Chelsea-tröjor på sig uppe i norra England idag.

På skolgården på Chantlers Primary School 1985 kunde man tro att man var i Liverpool. Jag hamnade i samma gräl varje dag med mina skolkamrater.

Jag sade: "Vi har en större arena!"

De sade: "United slutade 11:a i tabellen!"

Jag sade: "Men vi har Bryan Robson!"

De sade: "Men vi vann ligan!"

Det här pågick i timmar varje dag. Jag tänkte att när jag blev äldre så skulle dessa skolgårdskamper sluta, men det visar sig att jag fortfarande har dem med Jamie Carragher i tv-studion, än idag.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag åkte till Anfield som United-spelare. Vi reste på M62:an till Merseyside, och när vi kom till slutet av motorvägen och svängde in på småvägarna, det var då det slog mig. Vi befann oss på fiendens territorium. Verkligen. Bussen manövrerade mellan de smala gatorna med alla röda och gula tegelstenshus på sidorna. Det var klaustrofobiskt.

När jag gick ut på planen var det en liknande känsla. Det är en tajt plan. Fansen är precis bredvid dig, skriker vidrigheter 40 minuter innan avspark.

Det här är ögonblicken man faktiskt saknar när man lägger av.

Jag brukade säga att jag hatade Liverpool, men jag har mjuknat lite under de senaste åren. Nu skulle jag säga att det är mer komplicerat än bara hat.

Varje gång jag får frågan om jag är ledsen för att jag firade framför Liverpool-fansen 2006 är mitt svar alltid detsamma: Självklart inte.

Fotboll handlar om känslor. Humor, besvikelse, oro, ren glädje, ren sorg. Det är känslor man upplever under olika tidpunkter under veckan, men här inpressade under 90 minuter. För mig är skönheten med fotbollen den berg-och-dalbanan. Väldigt få saker i livet får dig att känna så.

Jag ska ge er det bästa exemplet jag kan komma på.

Jag minns efter det att vi vann trippeln 1999 såg jag någonting som jag förmodligen aldrig kommer se igen. När vi kom ner på Deansgate i centrala Manchester på den öppna bussen noterade jag en särskild man i folkmassan med tårar i ögonen. Han skrek så högt att jag kunde se blodådrorna på hans hals stå rakt ut. Jag kommer aldrig glömma de blodådrorna.

Han var i min ålder. Han var förmodligen en avundsjuk unge precis som jag var, fick konstant skit från sina skolkamrater om Kenny Dalglish och Liverpools troféskåp, och nu hade han till sist sitt ögonblick. All smärta och all skit han fick gjorde det hela så mycket skönare.

Mitt i tumultet reste sig håren i nacken på mig och jag tänkte, Ingenting kommer någonsin få den mannen att känna så här igen i sitt liv.

Ett sådant ögonblick tar andan ur dig.

United och Liverpool har kämpat mot varandra sedan 1894. När de sparkar igång för 197:e gången på måndag hoppas jag att det är elektriskt, och ja, kanske lite smutsigt. Om en Liverpool-spelare gör det vinnande målet på Anfield under Monday Night Football hoppas jag att han hoppar ut på the Kop med 10 lagkamrater medan Jurgen Klopp springer efter sidlinjen som en galning. Om det blir något mindre firande om de vinner, skulle jag bli besviken.

Den galenskapen och passionen är essensen av fotboll.

Liverpool och Manchester är så olika, men ändå så lika. Det finns en riktighet i båda städerna, en ärlighet hos folket, en kärlek till hårt arbete att knega och framförallt, till fotboll.

Det är mer komplicerat än hat.

Liverpool har absolut fått hämnd på mig genom åren, på planen och vid sidan av den. De Röda slog ut oss ur FA-Cupen fyra veckor efter det att jag hoppade framför deras fans. Min bil vältes nästan upp och ner när några Scousers kände igen mig i en trafikstockning en mile (= 1,6 km) utanför Old Trafford. Men värst av allt är att jag fortfarande måste stå ut med Carra nu när vi båda har slutat spela.

Men det finns en sak som jag helt enkelt inte kan acceptera.

Det finns något av en folktro om två Scouse-bröder som gjorde ett jobb i mitt hus för några år sedan. Berättelsen säger att bröderna begravde en Liverpool-halsduk under kakelplattorna på botten av min swimmingpool. Det är något som aldrig har bevisats, och förmodligen kommer det aldrig att göras heller.

Vet du vad? Jag bor inte ens i det huset längre, men jag ska skriva i mitt testamente att om någon någonsin hittar den där förbannade halsduken, även om det sker först om 100 år, så måste de hedra min sista önskan...

Bränn den.

Högljudda f.d domare har adderat till den lokala svårigheten för en domare som är född i Manchester men hejar på Altrincham och ska döma Uniteds bortamatch mot Liverpool

Den Wythenshawe-födde domaren Anthony Taylor ska döma Paul Pogba och Manchester United än en gång borta mot Liverpool på måndag. Fotograf: Oli Scarff/AFP Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, lördag 15 oktober, 2016:

Det var några år sedan det hände nu, men jag kan fortfarande komma ihåg känslan av besvärlighet då jag satt i pressboxen på Stamford Bridge en dag och såg Mark Halsey, som inte skulle döma den eftermiddagen, hälsa på Gary Cahill innan en Chelsea-match med den sortens björnkram man normalt sett inte förväntar sig att få se mellan en domare och en spelare.

Cahill hade tidigare spelat för Bolton Wanderers och Halsey brukade träna med klubben, något myndigheterna inte längre låter domare göra. Halsey hade sin egen kolumn i the Bolton Evening News, refererade till "Davo" (Kevin Davies), "Speedo" (Gary Speed) och så vidare, och tydligen bar han klubbens dräkt med sitt efternamn på ryggen. Det var ingen överraskning att de kände varandra och även om det skavde att se deras gamla polare-rutin vid sidan av planen, slog det mig aldrig att det var värt att ifrågasätta huruvida Halsey borde hållas borta från att döma Chelseas matcher, eller om han var för mycket kompis med vissa spelare för att kunna vara helt opartisk.

Kalla mig gammaldags men jag har alltid tyckt det är bättre att lita på våra domare och jag gillar inte sättet på vilket de får så mycket hård kritik - även de dåliga - särskilt nu när det finns så många pensionerade medlemmar av den här professionen som är villiga att dela ut kängor. F.d domare, underhållande nog, som Halsey själv.

Jon Moss, till exempel, måste finnas med ganska mycket i alla svarta böcker om demoniseringen av domare men det var ändå ganska smaklöst att få ta emot ett pressutskick - "Blunderbenägna Jon Moss Bör få Sparken" - som beskriver Keith Hacketts tankar och erbjuder den sortens dom man kanske förväntar sig nere på sin lokala ale-pub istället för den konstruktiva kritik man kanske kan förvänta sig från någon som brukade driva the Professional Game Match Officials Limited (detta är motsvarigheten till att en f.d League Managers Association-exekutiv skulle uppmana till att sparka David Moyes).

För en industri som ber om respekt, och t.o.m har en kampanj byggd runt ordet, kan det verkligen vara konstigt att det verkar finnas så lite av den varan mellan domarna själva. Howard Webbs självbiografi, släppt den här veckan, svarar för den mest avslöjande redogörelsen gällande knivhuggen i ryggen och bitchigheten inom industrin och oavsett hur cynisk den här sporten ibland kan göra det, så är det genuint chockerande hur mycet skadeglädje som existerar inom domarsamhället när en av deras egna begår ett misstag. Webb berättat historien om när hans telefon pep till med ett sms - "Det finns en gud" - från en annan domare efter att Graham Poll ställt till det vid VM 2006. Han berättar om hur Halsey och Poll for ihop panna mot panna under vad som skulle vara en team-bonding övning och hur den "utvalda gruppen" ofta befann sig i ett tillstånd av inbördeskrig.

"Att vara domare är en mordisk industri," sade Jeff Winter en gång. "En spelare kan spela i en cupfinal till vänster eller till höger om mittfältet. Det finns bara en position för en domare." Men de interna stridigheterna och politiken är faktiskt mer rovlysten än du kanske har insett och kanske är det att komma från den här sortens kultur som förklarar varför Hackett och Halsey verkar rätt nöjda med att spela fotbollens motsvarighet till Statler och Waldorf (https://sv.wikipedia.org/wiki/Waldorf_och_Statler), häcklandes högt uppifrån och försöker så gott de kan att bli hörda. Alltihop känns väldigt agendadrivet och jag kan inte hjälpa det men jag undrar om det i kärnan av det hela finns en organiserad kampanj för att underminera Mike Riley, den nuvarande domarchefen. Prata med de relevanta personerna på the PGMOL och de alla misstänker att det är personligt.

Allt detta för oss till uttagningen av Anthony Taylor till Liverpools match mot Manchester United på Anfield på måndag och den veckolånga debatten gällande hur passande han är för rollen med tanke på att han bor i Altrincham och föddes i Wythenshawe, den spretiga förorten till Manchester där Johnny Marr först klinkade på en gitarr och Marcus Rashford lärde sig att sparka boll.

Liverpool har absolut varit vuxna gällande det hela och de flesta förnuftiga personerna skulle tillstå att bara för att Taylor bor närmare Old Trafford än Sir Alex Ferguson, Ed Woodward eller Wayne Rooney så betyder det inte nödvändigtvis att hans integritet ska ifrågasättas eller att han har Glory Glory Man United som ringsignal.

Taylor kan döma matcher som involverar Manchester-klubbarna för att inte hejar på någon av dem och är ansluten till Cheshires FA. Det här blir den 27:e gången det har hänt under de sex senaste säsongerna. Det går tillbaka till den tidigare poängen om att lita på deras integritet och det är därför det alltid kändes som ett uruselt beslut att Mike Dean, ett Tranmere Rovers-fan, togs bort från 2006 års FA-Cupfinal mellan Liverpool och West Ham för att bodde på the Wirral (halvön som ligger mittemot Liverpool, på andra sidan floden Mersey).

Det här är inte första gången Taylors trohet har ifrågasatts men jag pratade med Altrincham-ordföranden, Grahame Rowley, i fredags och förhoppningsvis kan det övertyga några personer om att se de senaste kontroverserna för vad de är. "Anthony har alltid varit ett Altrincham-fan," sade han till mig. "T.o.m. nu köper han en säsongsbiljett varje år för att stötta klubben, trots det faktum att han inte kan gå på alla matcher. Han har hjälpt till med domarskolor i klubben och han är ofta på arenan. Folk häromkring frågar alltid om du är Röd eller Blå. Han är faktiskt en fantastisk förespråkare för non-league fotboll och han borde berömmas inte kritiseras."

Det finns inte ens ett argument att framföra gällande postnumren, med tanke på att staden Altrincham tar sitt nummer från Warrington. Men Halsey, som verkar arbeta under tron att Altrincham ligger "mindre än två miles (= 3,21 km)" från Old Trafford, säger att the PGMOL kan komma att stöta på några besvärliga frågor efter en match som är ökänt svår att döma. Hackett har beskrivit det som "grovt orättvist" för Taylor att ställas i den här positionen och klargjorde att någon kanske kommer tvingas få ta skiten. Vi vet förmodligen alla vad som kommer hända härnäst. Minsta lilla domarmisstag som går emot Liverpool kommer leda till fler klagomål av samma natur och den sortens bakslag som en gång ledde till att Ryan Babel, under hans Anfield-dagar, lade upp en konstruerad bild online på Webb iklädd fiendens matchkläder. Något domslut till Liverpools favör och du kan satsa dina sista ören på att José Mourinho kommer ifrågasätta huruvida rubrikerna försvagade domarens omdöme.

Allt detta känns väldigt otillfredsställande, med tanke på hur snabbt dessa kontroverser kan fastna på en domares rykte (Webb vet allt om det, också) och det är lite magstarkt av Halsey med tanke på att han tidigt under sin domarkarriär dömde några QPR-matcher utan att tycka att han borde berätta för de relevanta personerna att han var en av deras supportrar.

Den första matchen var som linjeman på Loftus Road mot Sheffield Wednesday i september 1995. Halsey dömde även från linjen under en match mot Manchester United i mars 1996, en nedflyttningssäsong för QPR, och han har genom åren skämtat om att han önskar att han hade höjt sin flagga när Eric Cantona satte en sen kvittering.

Arton månader senare dömde Halsey en 1-0 vinst mot Portsmouth på Loftus Road. John Spencer gjorde vinstmålet precis innan halvtidspausen. "När spelarna kastade sig på honom i målområdet för att fira var det ingen på arenan som visste att jag ville göra dem sällskap," skriver Halsey i sin självbiografi.

Till sist har vi en FA-Cupmatch mot Huddersfield i januari 1999. QPR låg under med 1-0 och när matchen gick in på övertid kände Halsey hur han "hoppades att de skulle kvittera, inte bara som domare som ville få omspelsmatchen utan även för att de var mitt lag." De kvitterade aldrig och det var efter den matchen som han till sist hostade upp och berättade, fyra säsonger för sent.

Föreställ er skandalen om något sådant skulle avslöjas nu. Men nyckelmeningen är att Halsey, trots sin klubbtillhörighet, inte vinkade offside på Cantona. Det är grejen med domare: de vill gör allt rätt och vara så bra de bara kan.

"Jag tycker mr Taylor är en väldigt bra domare men när så mycket press sätts på honom tror jag det kommer bli svårt för honom att göra en väldigt bra prestation på Anfield," säger Mourinho. "Jag vill egentligen inte säga för mycket mer gällande detta. Jag har min åsikt men jag har lärt mig en läxa, om ni vill kalla det det, genom att bli bestraffad så många gånger för mina ord om domare."

Mourinho vet att t.o.m det strövar nära att bryta mot reglerna som förbjuder managers att diskutera domare innan matcher. Tyvärr finns det ingen regel som stoppar f.d domare från att göra samma sak. Det, mer än allt annat, har varit det största problemet i det här fallet.

QPR:s tålamod har avslöjat FA

Det har inte funnits alltför många tillfällen under de senaste åren när folket som bestämmer i QPR har varit berättigade alltför mycket beröm, men nu har de åtminstone gjort något förnuftigt då de har annonserat att Jimmy Floyd Hasselbaink har deras enhälliga stöd efter en intern utredning gällande Daily Telegraphs undersökning.

Samtidigt understryker det också knäreflexnaturen i FA:s beslut nu när tillräckligt med tid har passerat för att det ska stå klart att folket som bestämmer inte ville bli av med Sam Allardyce, han ville inte gå och - ser man på - vd:n, Martin Glenn, har erkänt att på kvällen då storyn släpptes var hans första reaktion att det inte fanns någon anledning att sparka någon.

"Jag hade en reaktion på måndagen om att jag ville behålla honom," sade Glenn. "Hans fotbollsreferenser var bra, hans ledarskapsreferenser var excellenta, min instinkt på måndagen var: 'Låt oss titta på det och låt oss hitta ett sätt som får det att funka.'"

Till sist handlade det om en fråga om nerver. QPR tog sin tid, fixade en riktig genomgång och bestämde till sist att rubrikerna faktiskt hade större inverkan är det faktiska innehållet.

Ja, FA befann sig i en mer komplicerad position men det har verkligen varit notabelt under de senaste veckorna hur fler och fler kommentatorer ansluter sig till idén om att det styrande organet borde ha dragit samma slutsats (något Englands fans högljutt klargjorde i Ljubljana). Det var det enkla valet att betala av Allardyce, istället för att tufft stå emot stormen, och det är därför ingen bör bli överraskad, efter de ljumna insatserna mot Malta och Slovenien, över att Gareth Southgate alltmer tippas komma att få jobbet på heltid.

Southgate har imponerat på de relevanta personerna, informeras vi om, p.g.a hans lugna framtoning medan ett högprofiligt val som Roberto Mancini knappt inte ens nämns trots att han vunnit Premier League och FA Cupen med Manchester City, samt sju andra pokaler under sin managerkarriär i Serie A. Det ser nu alltmer ut som att kriteriet verkar vara bra uppförande istället för genuina prestationer. FA vill ha en problemfri anställning. Och vidare pulsar England fram.

McClaren behöver i alla fall inte lida ekonomiskt

Steve McClaren har verkligen inte lidit ekonomiskt under misslyckandekarusellen som ledde till att han sparkades av Derby County för 17 månader sedan, fick en rejäl avskedspeng i den processen, för att sedan flytta till Newcastle United och en rejäl löneförhöjning bara för att bli av med jobbet igen, kunna sätta in ännu en mindre förmögenhet på banken, och nu går han tillbaka till vart det hela började.

Hans återkomst till Derby har börjat lovande med en 1-0 vinst mot Leeds men jag kan inte hjälpa att jag tänker på Sir Alex Fergusons kommentarer om José Mourinho när han återvände till Chelsea för sin andra period där och hur, i allmänhet, det ofta inte funkar. "Jag tyckte att José gjorde fel som gick tillbaka till Chelsea, det gör jag verkligen," sade Ferguson. "Jag tycker alltid det är svårt att gå tillbaka någonstans en andra gång."

Det här är faktiskt McClarens fjärde gång i Derby, om vi går tillbaka till hans dagar som spelare på the Baseball Ground och sedan hans tid som assisterande manager till Jim Smith. Kanske kommer han bevisa att Ferguson hade fel, och även alla vi som har börjat se honom som något av en sorglig person. Det i sig själv kan dock komma att orsaka potentiella problem. En sak som Derby vet om mannen som varit deras manager två gånger är att hans huvud kan vändas om en större klubb visar intresse.

Bilden: Dansken Mads Timm har skrivit en självbiografi, "Röd Djävul", som innehåller en del intressanta grejor faktiskt.

Hallo på er alla igen, jag vet inte om ni har läst Michael Cricks biografi om Fergie, The Boss. Om inte så kan jag starkt rekommendera den. Här i veckan har vi kunnat läsa om en annan fotbollsbok som har släppts. Det är dansken Mads Timm som författat en bok om sin karriär. Minns att han omtalades som en riktigt stor talang under sin tid i United, men det blev inget och man minns honom mest som en idiot bakom ratten.

På tal om Timms bok så bestyrker han tidigare nämnde Cricks påståenden om Fergies son, agenten Jason Ferguson i sin bok. Jag vet heller inte om ni känner till varför Bacontrynet så länge bojkottade BBC. Det var för att de under ledning av Alex Millar gjorde en dokumentär om Fergie och hans agentson, där kom de med en del kontroversiella påståenden och uppgifter, vilket fick skotten med lila snok att avbryta allt samarbete med BBC. I och med Timms bok verkar det som att det hela är på väg upp till ytan igen, så det kan vara värt att håll ett öga på:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/15/11375379-premier-league-fd-man-united-akademistjarna-pastar-att-sir-alex-ferguson-favoriserade-ungdomar-som-skrev-pa-for-hans-sons-agentur/

Jag är ganska säker på att de flesta av er som läser detta minns det här:

Jag tycker absolut att han kunde ha fått rött kort, men än idag gör det ont i mig att se Nanis uppträdande. Först åker han på en hyfsad smäll, sen är han uppe och protesterar och studsar runt, för att sedan slänga sig på marken och gråta! På Anfield, i en match mellan Liverpool och Man United. Jag blir tokig bara jag tänker på det. Låt oss därför lämna det och istället rikta uppmärksamheten till dessa älskvärda scousers. Hur ofta har man inte hört att den enda anledningen till att United har flest ligatitlar i Ingurland, ja, fler än dessa självutnämnda giganter också, är domarna. De har sedan början av 90-talet köpts av Fergie, alltid gett de Röda fördelar och dömt bort Liverpool. Utan detta hade förmodligen Liverpool vunnit varenda titel från 1991 och framåt. Domarna och sen har United haft tur också. Ja, jag tror inte vi behöver tjivas alltför mycket om håligheterna och bristerna i dessa idioters argument. Men jag kan lite lätt road konstatera att det har varit oerhört tyst från dessa "högljudda skojare" efter att en av deras egna kommit med en något kontrasterande bild av deras "verklighet":

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/15/11375381-liverpools-jamie-carragher-gjorde-en-affar-med-en-domare-for-att-slippa-rott-kort-mot-man-united/

Skönt dock att se att de redan nu har förberett ursäkterna om de skulle förlora på måndag. Domaren, Anthony Taylor, är ju nämligen född i Manchester och kommer därför att kunna läggas till den enorma lista domare som dömt bort Liverpool och gett United otaliga vinster. Det är helt underbart underhållande. Förstå om han ger United en tveksam straff eller viftar "spela vidare" efter att Bailly gett fittan Coutinho en alltför proletär behandling. Wow, då kommer jag helt ärligt att frukta för vissa scousers mentala och fysiska hälsa. Helt briljant!

Jamie Carragher säger att han pratade med domaren Phil Dowd "som ett erfaret proffs."

AV: Glenn Price, Liverpoolkorrespondent, ESPN Soccernet, fredag 14 oktober, 2016:

F.d Liverpool-försvararen Jamie Carragher minns att han pratade bort sig själv från att bli utvisad i en eldig match mot Manchester United i mars 2011.

Incidenten, som inträffade i en 3-1 vinst för Merseyside-laget på Anfield, ledde till att United-yttern Nani fick bäras av på bår efter en hänsynslös tackling av Carragher.

Och då han pratade med Sky Sports inför måndagens möte mellan de två lagen sade den f.d engelska landslagsmannen att han lyckades övertyga domaren Phil Dowd om att inte visa ut honom.

"Jag låg bra till hos Phil Dowd," sade Carragher. "Jag gick iväg med honom ensam och sade: 'Han tog sig förbi mig med skicklighet.' Alla kämpade och jag tog honom åt sidan som ett erfaret proffs.

"Tyckte jag att det var ett rött kort då? Oh ja. Jag har sett reaktionen hos alla spelarna men som jag sa, jag fick Phil Dowd, snackade lite med honom och vi kom fram till någon sorts affär."

United-legendaren Gary Neville minns incidenten från sitt lags ståndpunkt och sade: "Jag gick direkt till domaren för en av de stora sakerna i de här matcherna är att om du kan få någon utvisad, då gör du det direkt.

"Han [Carragher] visste vad jag gjorde och han hade gjort samma sak, förresten. På den tiden gick man till domaren, pratade med honom och sade: 'Kommer du att fatta ett beslut?'

"En del av de stora matcherna är att influera domaren. Man var tvungen. Arsenal gjorde det, Liverpool gjorde det, vi gjorde det. Andra klubbar som Chelsea gjorde det och jag tror genuint att man kunde influera dem.

"Inte på ett sätt som gör dem till fuskare eller oärliga, nej, men bara den pressen av att vara på Anfield eller Old Trafford med den tyngden, det är inte lätt.

"Det var ingen massiv del av spelet, men det var en del som fanns där, och den här incidenten överinfluerade domaren."

Glenn är ESPN:s Liverpoolkorrespondent. Du kan följa honom på Twitter: @GlennPrice94 https://twitter.com/GlennPrice94

AV: Jamie Spencer, Yahoo Sport, tisdag 11 oktober, 2016:

F.d Manchester United-ungdomslagsspelaren Mads Timm har påstått att Sir Alex Ferguson gav fördelaktig behandling och chanser till ungdomar som var kontrakterade med hans agentson, Jason.

I en ny självbiografi med titeln "Röd Djävul", som danska tidningen BT fått utdrag ur, pratar Timm om ett tillfälle då han kände att han fick en möjlighet till spel i förstalaget borttagen till fördel för en spelare som förtjänade det mindre, helt enkelt för att den individen just hade tagit Jason Ferguson som agent.

Timm hade kommit till Uniteds akademi 2000 och gjorde sin debut i Champions League mot Maccabi Haifa två år senare.

Men han minns hur han på en fredag blev tillsagd att han inte skulle spela för U19-laget eller reserverna den helgen för att han var med i förstalagstruppen till en match i Europa mot Basel följande tisdag.

"Det var ett stort meddelande att få efter en vinter där jag ännu inte hade spelat för förstalaget förutom under den höstens match mot Maccabi Haifa," sade spelaren, som då var 18 år gammal.

Men när han inställde sig för tjänstgöring efter helgen blev Timm helt enkelt informerad om att åka hem och återvända till träning med U19-laget på nytt dagen efter, då ungdomslagets tränare Brian McClair förklarade hur "orättvisa saker händer i fotbollen som man inte kan förklara".

"Det var något av ett antiklimax," minns Timm, som idag är 31 år gammal.

"Vad var det som hände? Brian McClair kunde inte riktigt svara. Men några dagar senare fick jag reda på att min konkurrent i anfallet i reservlaget, Danny Webber, hade skrivit på ett kontrakt med Alex Fergusons son, Jason, som hade börjat jobba som fotbollsagent.

Danny Webber

"Samtidigt fick Webber [sitt kontrakt] förlängt av United. Det var en öppen hemlighet på träningarna att både Alex Ferguson och hans son hade gjort en bra affär, och att Webber var tvungen att belönas med en plats på bänken i en Champions League-match.

"Webber hade inte spelat särskilt bra under en lång tid, och jag låg långt före honom i den interna kampen om platser."

Timm kände att han visste vad som pågick och menar t.o.m att hans egen karriär, som dramatiskt sjönk djupare och djupare efter det att han släpptes 2006 utan en enda Premier League match under sitt namn, kunde ha blivit annorlunda om han själv hade besvarat uppmaningarna att skriva på för Jason.

"Tydligen spelade inte [form] någon roll. Det var viktigt att pappan lyfte fram sin sons intressen. Ferguson hade upprepade gånger påmint mig om att hans son var en fotbollsagent och att han ville ha in nya klienter, men jag vägrade. Men det var först den dagen det gick upp för mig hur mycket inverkan det hade på min karriär."

Ett år senare, 2004, kom faktiskt en BBC-undersökning med flera påståenden om Jason Fergusons förehavanden som agent, vilket ledde till att Sir Alex bojkottade nätverket fram till 2011.

Läs mer från danska BT här, bl. a om den gången Fergie kallade dansken en "fucking idiot":

http://www.bt.dk/fodbold/dansk-talent-fik-alex-fergusons-vrede-at-maerke-din-fucking-idiot

Bilden: Här ser vi några typiska scouse-kvinnor under en blöt (i dubbel bemärkelse) utekväll i skithålet. Efter ett extremt långt landslagsuppehåll kan vi äntligen känna doften/stanken av bortamatchen mot scouserna, den där fräna pisslukten. Härligt, på måndag kväll är det dags, på med gummistövlarna gott folk!

Hallo på er alla igen, nu är det nästan så att man kan känna lukten av matchen mot scouserna borta på måndag. Ni vet den där fräna pisslukten i kombination med ljummen, avslagen öl. Ja, lukten/stanken av scousers helt enkelt. Det här landslagsuppehållet var för långt, likt de flesta andra landslagsuppehåll. Glädjande att höra Mourinho säga att vi inte ådragit oss några skador när trupperna varit iväg på internationella uppdrag. Dessutom ska algeriern och lilla lurviga Luke vara tillbaka och tillgängliga för uttagning igen. Ni som läser här ofta vet att jag blev uppspelt när vi köpte albanen, gillade starkt vad jag såg av honom både i Sjachtar Donetsk och Borussia Dortmund. Hittills har vi inte fått se mycket av honom. Mot Hull älskade jag vad jag såg de minuterna han fick, men mot City var han riktigt dålig. Nu tillhör jag inte de som dömer någon efter en halvlek, långt därifrån. Vi vet att han är en klasspelare och har kvaliteter vi saknar, så han kommer få en rejäl chans. Men går han bara runt och runkar och inte presterar något efter två säsonger för oss, då kommer jag dra igång motorsågen, men dit är det långt kvar. Har även läst initierade rapporter om att Mourinho är imponerad av angolanen och bara väntar på att få honom helt frisk för att sedan släppa lös honom mot motståndarnas försvar.

Många "experter" babblar om att vi bara har mött tufft motstånd en gång den här säsongen, förlusten hemma mot City, men att vi nu står framför helvetets portar, typ. Och ja, det är en tuff samling matcher på ingång, men trots lite svajiga resultat så ser jag fram emot skiten. Det är mer än vad jag kan säga om liknande matcher under Moyes eller den senile holländaren. Slutet av oktober kan bli kryddstarkt: Liverpool (b), Fenerbache (h, Europa League), Chelsea (b), City (h, Ligacupen) och sedan Burnely (h). Det ska bli väldigt intressant att ta sig en titt på hur vi ligger till runt klockan 18:00 den 29:e oktober.

På måndag inleds alltså det hela då vi reser västerut för match mot scouse-svinen. Inför matchen ligger de fyra (16 poäng) och vi sexa (13 poäng), samt att de har +8 och vi har +5 i målkolumnen, så en vinst med 2-0 och vi går om dem på bättre målskillnad. Jag ser oss absolut som det bättre laget, men skillnaden är väl att den demente tysken har fått ihop sina styrkor bättre och kommit längre i sitt lagbygge. Detta medan Mourinho fortfarande försöker skaka av oss skiten från de tre senaste åren. Vore ju underbart lägligt om Pogba klev upp ytterligare en nivå och fullständigt slet Henderson i småbitar, för det är smärtsamt uppenbart att han är riktigt överskattad och där för att köras över. Den enda riktiga oron gäller väl deras snabba offensiva spelare och att de ska springa rakt förbi Blind, men det är ju samma sak i varenda jävla match så det är ingen idé att oroa sig om det. Och punghuvudet lär sitta kvar på bänken, eller ännu hellre på läktaren.

På tal om Rooney så har han alltså nu lyckats bli petad för Ingurland också. Till sist, ska man väl säga. Verkar som att maestro Danny Taylor är inne på samma spår:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/14/11375104-att-england-petar-wayne-rooney-ar-inte-modigt-det-skulle-ha-gjorts-for-lange-sedan/

Men i första matchen, mot Malta, fick han chansen att av det där extraordinära praktarslet Southgate att visa vad han kan. Det gick sådär, milt uttryckt. Såhär kan man se ut efter en stenhård match mot fotbollsjätten Malta:

Han hann även markera sin närvaro med den här lite "tveksamma" tacklingen:

Och det här är endast underhållande, ja, det är fortfarande mot Malta:

https://twitter.com/footballpools/status/784797707353350144

Men en snabb titt på statistiken för scousern talar inte direkt till hans fördel. 25 gånger gav han bort bollen! Jag tar det en gång till: 25 gånger gav han bort bollen! Mot Malta! Han var alltså lagkapten då för Ingurland, i en match mot Malta. Jag hade helt ärligt bytt ut mig själv och avslutat hela farsen där och då.

Men efter matchen kom pungpåsen Southgate med några helt förbluffande kommentarer. Rooney förtjänar tydligen mer respekt för att han har en massa landskamper och för att han fortsätter komma dit och spelar när han blir uttagen. Det är det hela. Han ansträngde sig inte ens med att försöka försvara hur han faktiskt spelade, för t.o.m det kukhuvudet vet att det skulle vara slöseri med tid. Men kom ihåg det, många landskamper = ingen kritik tack. När tar vi ut Bobby Charlton för spel med Ingurland? I dagsläget tror jag nästan att gamle Bobby skulle göra ett bättre jobb än scousern där ute.

Om scouse-arslet hade någon form av taktkänsla i sig skulle han avsluta den här farsen och bara lägga av med landslagsfotbollen, men han tycker förmodligen att då kukhuvuden som Fat Sam och Southgate får jobbet finns det ingen poäng med det. Han skulle kunna dyka upp med en fällstol och slå upp den i mittcirkeln och sitta där i 90 minuter och de skulle förmodligen ändå säga till oss att han "kontrollerade matchen" efteråt. När han inte ens kan dominera mot Maltas "stjärnor", hur mycket hopp ska vi egentligen känna då?

Men tydligen kontrollerade han inte matchen tillräckligt för att få starta mot giganten Slovenien. Och där ska väl Southgate ha någon form av beröm, den stora frågan är väl hur Rooney och Stretford går vidare efter det här.

På tal om scousers så vet alla att de var inblandade i Hillsborough-katastrofen. Det var precis det, en katastrof. Vi vet också att de gärna upplyser folk om detta och att de gärna ser sig som speciella p.g.a det. De pekar även på kampanjerna för att få "justice for the 96" osv. Det är helt logiskt och ännu ett bevis för hur hemsk Thatcher och hennes poliskår var. Dessutom finns det något slags inneboende behov hos många scousers att lyfta fram sorg och prata om att de minsann vet hur det känns att förlora en närstående. Däremot är det inte så ofta man hör något Bradford-fan gråta ut om deras tragedi 1985. Man hör heller inte särskilt mycket om Ibrox-katastrofen i Glasgow 1971. Sammanlagt 122 människor miste livet i dessa tragedier, men de ser lite mer värdigt på det hela och behöver inte basunera ut det för allt och alla. Sen ska vi heller inte glömma att scouserna var inblandade i en annan tragedi, nämligen på Heyselstadion 1985, då 39 människor miste livet. Att scouserna hade mer eller mindre skuld i det är ganska rejält fastslaget, men det hörs aldrig något om någon "rättvisekampanj för de 39" eller liknande. 2005 ställdes klubbarna som möttes på Heysel mot varandra i CL: Juventus och Liverpool. Då, 20 år efter tragedin, kom de med ett ganska vidrigt försök att säga förlåt. Konstigt nog valde många av de tillresta Juvve-fansen att vända dem ryggen och hålla upp sina långfinger som svar på det försöket. Lite sent kanske? Och lite vidrigt dessutom, vänta 20 år och sedan, inför all världens tv-kameror, spela offer, ljuvligt.

Mycket möjligt att ni blir smått illamående av mitt resonemang, men jag tycker helt ärligt att Hillsborough var fruktansvärt, precis som alla andra katastrofer runt fotbollen. Men jag tycker inte att den var mer fruktansvärd än någon annan tragedi. Och att dessutom så hårt berätta för världen om hur tufft det var med Hillsborough, samtidigt som man sopar Heysel under mattan, det är hyckleri på allra högsta nivån. Det säger jag utan att på något vis nedvärdera offren i Sheffield.

Hursomhelst så var det efter tragedin i Sheffield som Taylor-rapporten ledde till att alla arenor i Englands två högsta divisioner bara fick ha sittplatser. Alla ståplatsläktare i toppligorna skulle bort. Där någonstans börjar även det riktiga kriget mot arbetarklassens fans. Med endast sittplatser kunde direktörerna bli av med "störande inslag" som de ofta såg ståplatspubliken som, samt börja höja priserna på sittplatserna för att locka till sig en elegantare och mer köpstark publik. Det hände såklart inte över en natt, men vi kan ju bara titta på hur dagens fotbollspublik i England ser ut, och hur den såg ut runt 1984.

Efter detta har flera länder infört ståplats igen och många fans kastar avundsjuka blickar mot Tyskland och deras publiksituation. Men en kombination av många, inte alla, men många, scousers vägran att ens diskutera ett säkert sätt att återinföra ståplats på och klubbarnas direktörers girighet har satt stopp för minsta lilla pip om att ens få diskutera ståplats i Premier League. Direktörerna förstår såklart att de inte kan ta lika mycket betalt för ståplatsbiljetterna och inser att det kanske kommer locka in "jobbiga element" som de tidigare sluppit bland alla selfiesticks-viftande turister och andra dårar som befolkar Old Trafford och andra arenor nuförtiden.

Men nu får vi som förespråkar ståplatsläktare, eller åtminstone delar av en läktare där man får stå, fira en liten seger. För nu diskuteras det åtminstone runtom i England och alla klubbar, utom en, i Premier League är beredda att i alla fall starta en debatt om ämnet. Det kan tyckas som ett litet steg i kampen, men då vet ni inte hur envist motståndet, från både scousers och klubbdirektörer, har varit. Här kan ni läsa mer om det, artikeln är signerad den briljante Danny Taylor:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/14/11375105-sakert-staende-skulle-inte-innebara-en-tillbakagang-till-engelsk-fotbolls-morka-tidsalder/

Då jag vet vilka tider vi lever i, där folk blir kränkta oerhört lätt, så finns det kanske någon där ute som tycker att jag är helt känslokall i förhållande till scousernas motstånd mot ståplats. Så är det inte, men jag stör mig på deras oförmåga att se att det är två olika världar vi pratar om. Det går inte att jämföra de ståplatsläktarna som fanns då med dem vi pratar om idag. Men på nytt känns det som att de gräver ner hälarna för att visa hur speciell deras tragedi var. Dessutom finns det många fans i deras klubb som insett detta och faktiskt är för en öppen debatt, så nog finns det ett visst hopp även för dem.

Måste även bara peka er uppmärksamhet mot the Guardians briljanta skribent Marina Hyde. Här skriver hon om en arbetare från Bangladesh som ska ta sig an FIFA!

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2016/10/14/11375100-infantinos-jetsetting-kontrasterar-bistert-med-migrantarbetarnas-fifa-fall/

Säker på att jag hinner ta någon paus i drickandet och flytta ur spritångorna och hacka ner ytterligare några rader innan avspark på måndag kväll. Trevlig helg på er, kamrater, och alla usla renegater där ute.

Problemen involverade är fortfarande känsliga, 27 år efter Hillsborough, men det är dags för en debatt gällande introduktionen av den sortens rail seating som finns i Bundesliga och hos Celtic

"Jag har ännu inte sett någon avigsida med det området som har 2,975 personer i ett hörn på Celtic Park." Fotograf: Craig Brough/Reuters

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 9 oktober, 2016:

Det är inget enkelt ämne. Men det är ett viktigt ämne, och det kanske bästa stället att börja på när det gäller säkert stående är att titta på antalet länder som redan har haft debatten och dragit slutsatsen att om det kan ändra fotbollen till det bättre så finns det inget att vara rädd för.

Det är skapandet av en säkert stående sektion som hjälper till att förklara varför tittandet på fotboll på Celtic Park kan ha samma effekt som att stå bredvid högtalarna på en Iron Maiden-konsert. Tyskland har lett vägen och, en efter en, följer de andra ligorna efter. Österrike, Schweiz, Ungern, Belgien, Norge, Sverige, Danmark och Nederländerna opererar nu samtliga säkert stående. Australien ska införa det. Olika arenor i USA har infört det. T.o.m Ryssland, en fotbollsmiljö som ibland känns som ett steg tillbaka till 1980-talet, har valt det moderna alternativet. CSKA Moskva har säkert stående områden, med rail seats, bakom båda målen på deras nya stadion, Arena CSKA.

Det är även tydligt att majoriteten av Premier League klubbarna gillar idén. Tottenham Hotspur, Crystal Palace, Sunderland, Swansea City, Burnley, Hull City och Watford pushar alla aktivt för säkert stående, och det är allmänt känt att många andra tycker att det är dags för ligans vd, Richard Scudamore, att inleda utforskande diskussioner med regeringen. Faktum är att en av personerna som är involverad i processen tror att om det skulle gå till omröstning under den kommande veckan skulle samtliga 20 klubbar, förutom Liverpool, stödja en konsulteringsprocess.

Andra misstänker att Everton skulle välja att avstå men säkert stående rörelsen börjar definitivt få dragkraft. The Chelsea Supporters Trust har bett klubben att utforska möjligheterna på ett omkonstruerat Stamford Bridge. Spurs har redan designat delar av deras nya arena med det här i tankarna, vilket indikerar att de tror att lagstiftningen till sist kommer ändras. David Gold, West Hams gemensamme ordförande, har stöttat säkert stående och önskar kanske att det redan fanns, med tanke på en del av inflyttningsproblemen på deras nya stadion. Arsenal är entusiastiska och även om det är något som de två Manchester-klubbarna inte känner att de aktivt bör pusha för, så säger min information att båda kommer vara stöttande, när tiden är rätt. Det är bara ett ömtåligt ämne när det finns så många känsliga punkter att ta med i beräkningarna. Ingen vill framstå som att de har brist på taktkänsla, eller att de inte förstår hur känslomässigt det hela är på Merseyside.

Men det känns i alla fall som att fler och fler inser att det är dags att ha debatten och börjar förstå tanken på att säkert stående betyder exakt vad det säger, och att det förmodligen är säkrare än det vi ser praktiseras nuförtiden, med supportrar som står framför sina sittplatser.

Vad det inte betyder - och det är viktigt att vara tydlig här - är en återgång till de stora ståplatsläktarna där folk mosades var vanligt, skador togs för givet och en känsla av fara var aldrig särskilt långt borta. En säkerhetsbarriär skulle stå på varje rad, vilket tar bort hotet om för mycket folk på små ytor eller de gamla ståplatsläktarfallen, där en plötslig rörelse kunde transportera dig 20 ft (6,09 meter) åt vilket håll som helst. Rail seatsen är upprätt fastbultade. De kan fällas ner för europeiska matcher, när Uefa insisterar på arenor med bara sittplatser, men annars ges varje åskådare en plats att stå på där deras sittplats vanligtvis skulle vara.

Liverpools inställning, i linje med the Hillsborough Family Support Groups, stödjer arenor med bara sittplatser och för att gå tillbaka till min tidigare poäng så kommer det här alltid att vara ett oerhört känsligt ämne. Trevor Hicks, vars tonårsdöttrar, Sarah och Victoria, dog i tragedin, har förklarat gruppens tänk för mig och nu pratar vi om någon vars värdighet, mod och ihärdighet lyfte fram honom som en man med sällsynt substans under den där långa, nästan otänkbara kampen för att bevisa att Hillsborough inte bara var en nationell katastrof utan en nationell skandal.

Hans åsikt är att arenor med endast sittplatser har tagit fler familjer och unga människor till fotbollen och att sporten inte bör böja sig för en "skränig minoritet som lever i det förflutna". Vi pratade i fredags och han var fullt ut övertygad om att ståplatser på fotbollsarenorna aldrig ska återvända. "Vi är emot alla försök att gå bakåt. Med väldigt enkla termer tror vi att det skulle bli ett bakåtsträvande steg. Det är en principsak och vi tycker att arenor med bara sittplatser är mycket säkrare."

Är det möjligt att respektera den åsikten, och högakta honom, samtidigt som man inte håller med? Jag hoppas verkligen det för min åsikt är att stående aldrig riktigt har försvunnit. Taylor-rapporten gällande händelserna på Hillsborough, vars rekommendationer ledde till förbudet mot ståplats i de två högsta divisionerna, menade att de som går på matcherna skulle vänja sig vid att sitta ner. Istället ser vi varje vecka tusentals supportrar på fötterna framför sina sittplatser. Det bryter mot säkerhetsföreskrifterna och blockerar sikten. Det orsakar gräl mellan fans, dispyter med publikvärdar och ibland även skador (ett exempel på senare är en Manchester United-supporter som bröt benet när massor av fans firade ett sent mål borta mot Hull och han ramlade över stolen framför sig).

I många fall leder det också till att biljettilldelningen till bortafansen reduceras, medan jag ännu inte har sett någon möjlig avigsida med ett område som det som har 2,975 personer i ett hörn på Celtic Park. Ett citat från Celtics vd, Peter Lawwell, känns väldigt relevant. "Introduceringen av rail seating är en investering i åskådarsäkerhet," sade han.

En debatt av den här naturen kommer alltid att dela upp åsikterna men det slår mig att varje klubb borde tillåtas få välja själva och det är ett misstag, så enkelt är det, att anta att alla som påverkades av Hillsborough är emot stående i fotboll.

Stephen Wright, vars bror, Graham, 17, var en av de 96 människorna som dog vid FA Cupsemifinalen mot Nottingham Forest i april 1989, fick mikrofonen under det nyligen genomförda årsmötet för Spirit of Shankly, en av Liverpools mer inflytelserika supportergrupper, och han ställde sig upp och talade för en debatt gällande säkert stående, precis som alla andra talare på golvet.

Lou Brooks, vars bror, Andrew, dog på Hillsborough, 26 år gammal, är en annan förespråkare: "Jag vet att min bror hade hatat att sitta ner. Att stå upp dödade inte min bror, det var andra faktorer som gjorde det." The Hillsborough Justice Campaign stöttar en "fullskalig och objektiv debatt" och det kom en notabel ordväxling på BBC Radio Merseyside nyligen när Peter Daykin från the Football Supporters' Federation bjöds in för att framföra argument för säkert stående.

Barry Devonside, vars son, Christopher, dog på Hillsborough, 18 år gammal, var också med i programmet, efter att tidigare ha argumenterat i the Liverpool Echo för att fotbollen borde hålla sig till Taylor-rapporten och att det inte skulle vara säkert att göra på något annat sätt. Allt var upplagt för det klassiska radioformatet: en gäst lägger fram ena sidans argument, en annan svarar med en annan åsikt. Men Barry, som talade med värdighet och elegans, annonserade att han hade ändrat sig. Han hade tagit på sig att ta reda på mer om vad som involveras i det hela och tycker nu att det finns legitima argument som förtjänar en bredare debatt.

Det finns definitivt en aptit att följa Bundesliga, särskilt med tanke på att the FSF:s storskaliga undersökningar visade att 92% av fansen i England och Wales vill ha möjlighet att välja mellan att sitta eller stå, och du har kanske sett nyheterna under de senaste dagarna om att Spirit of Shankly bestämt sig för att inta en ställning gällande säkert stående, de har nu inlett en process med konsultation för att fastslå exakt hur den ställningen ska se ut.

Det mest överraskande är kanske att the Premier League aldrig formellt har tagit upp saken, men bakom scenen är de relevanta personerna fullt medvetna om styrkan bakom stödet och idrottsministern, Tracey Crouch, har sagt att förbudet mot att stå på matcherna kommer omprövas "så fort bevis från den skotska erfarenheten är tillgängliga", det är första gången någon regering har lovat att se över lagstiftningen.

När the Football League bad sina klubbar att rösta för tre år sedan var 77% för en prövning av säkert stående. Ingen bör bli överraskad om den siffran är ännu högre nu med tanke på den ändrade attityden. Den ändrade inställningen har bl. a lett till att Brighton, som en gång var emot säkert stående, för några dagar sedan annonserade att de hade besökt Borussia Dortmund och Celtic, sett hur det fungerade och nu vill få in ett sådant område på the Amex Stadium. Ingen kan vara säker på när det här kan hända. Men det har i alla fall nått punkten där de relevanta myndigheterna måste inse att det är dags att de själva börjar se seriöst på det hela.