Mittfältaren blev en av Manchester Uniteds största men han hade nästan skrivit på för Kenny Dalglishs lag istället

Roy Keane var den enda spelaren Alex Ferguson ville addera till sin ligavinnande trupp sommaren 1993. Fotograf: Mike Hewitt/Allsport

AV: Rob Smyth, the Guardian, torsdag 19 juli, 2018:

Historiska ögonblick har ofta en episk kvalitet. Men ibland är allt som krävs för att förändra världen att några personer i kontorspersonalen får den där fredagskänslan. För exakt 25 år sedan - sommaren 1993 - förändrades fotbollsvärlden för alltid p.g.a att det administrativa teamet på Ewood Park lämnade kontoret i rätt tid. Om någon hade stannat kvar till senare på det kontoret hade Roy Keane blivit en Blackburn Rovers-spelare. Istället fick Alex Ferguson chansen att bevittna en av hans viktigaste övertidsvinster.

United hade precis vunnit deras första titel på 26 år men inte ens de kunde matcha den ekonomiska styrkan hos Blackburn, som hade Jack Walkers pengar att bränna. De hade besegrat United i jakten på Alan Shearer ett år tidigare, och de såg ut att vara på väg att göra det igen när Keane annonserade att han skulle lämna Nottingham Forest efter deras nedflyttning.

Blackburn-managern Kenny Dalglish träffade Keane efter den säsongen. Vid det tillfället hade Keane inte ens någon agent utan ackompanjerades istället av the PFA:s Brendan Batson. Han gillade Dalglish - "hans självklara intelligens och coola personlighet imponerade på mig" - och trots att han bad om £500,000 (i 1993 år värde: £989,255 = 12,19m kr) om året, samma avtal som Shearer hade, accepterade han till sist £400,000 (1993: 791,404 = 9,75m kr). De få timmarnas förhandlingar var avgörande: när Dalglish ringde Ewood Park för att se om någon kunde förbereda kontraktet, hade alla gått hem eller till puben. Han skakade hand på affären med Keane och sade att de kunde fixa kontraktet på måndagen.

Om Blackburn inte hade käbblat om £100,000 (1993: £197,851 = 2,43m kr) om året, deras motsvarighet till fyra pence (49 öre) under soffan, eller om någon hade stannat tills det var klart, då hade Keane skrivit på där och då. Istället åkte han tillbaka till familjehemmet i Cork dagen efter och firade som cirka 100% av alla 21-åringar i samma situation hade gjort. Han vaknade på söndagsmorgonen med en påträngande bakfylla, hans mun smakade öl och kebab, då kom hans äldre bror Pat in och sade att Alex Ferguson var i telefonen.

Ferguson hade spårat upp Keane efter att ha läst om hans diskussioner med Blackburn i tabloiderna. Medan några tidningar trodde att han hade andra transfermåltavlor - ett par sade att Carlton Palmer var hans förstaval - hade Ferguson och hans tränare bestämt att Keane var den enda spelaren de ville addera till den titelvinnande truppen. United-managern hade varit besatt av Keane sedan september 1990, då han dominerade i Forests 1-0 vinst på Old Trafford.

Ferguson säger att han tydliga laissez-faire-attityd helt enkelt berodde på att han hade lovat Forests nya manager Frank Clark att han skulle vänta på officiellt tillstånd om att få prata med Keane. När han fick tag i spelaren frågade Ferguson huruvida några papper hade skrivits på med Blackburn. En bakfull Keane mumlade, medan hans United-älskande familj samtliga stirrade uppspelt på honom, att han inte hade skrivit på någonting, så Ferguson föreslog nonchalant att de skulle träffas och snacka lite. "Från det ögonblicket," sade Keane i sin första självbiografi," skulle jag aldrig skriva på för någon annan klubb."

Dagen efter plockade Ferguson upp Keane på Manchesters flygplats och åkte tillbaka till sitt hus för en biljardmatch. "Jag gillade honom direkt," sade Keane. "Han var opåverkad, rolig och lugnande mänsklig. Han var även helt klart hungrig på fler pokaler." Och nya pokaler. Ferguson sade rakt ut till Keane att, med eller utan honom, skulle United dominera engelsk fotboll men att med Keane kunde de även vinna Europacupen. "Han knuffade," minns Keane, "på en öppen dörr." Oavsett om det var ett elegant säljargument eller något mer betydelsefullt så var Fergusons kommentar kusligt sann: sex år senare drog Keane United till Trippeln och tog dem till Europacupfinalen efter den där helt otroliga insatsen mot Juventus.

Keane tjänade 25% mindre i United än vad han skulle gjort i Blackburn. De erbjöd även Forest mer pengar, vilket betydde att United var tvungna att vänta ytterligare sex veckor innan de kunde slutföra transfern. Ferguson sade till Keane att om båda parterna höll sina nerver i styr skulle flytten till sist bli av. Med det sagt stack de båda iväg på sina respektive sommarsemestrar. Ferguson hade förlorat spelare förut medan han var på semester, mest notabelt Paul Gascoigne, men han var avslappnad gällande Keane. "När han såg mig i ögat visste jag att jag pratade med en fotbollsspelare som inte skulle bryta sitt ord."

Men det var precis det han gjorde mot Dalglish, som reagerade med en vulkanliknande ilska när Keane ringde upp honom. "Ingen gör detta mot Kenny Dalglish," sade han. "Du är ett litet svin och du kommer inte komma undan med det här." Keane kände sig obekväm då han inte höll sitt ord men rättfärdigade det med att det inte fanns någon fotbollsheder. De flesta inser det mot slutet av deras karriärer; Keane var 21.

Dalglish hotade t.o.m med att jaga ifatt Keane i Ayia Napa, dit han skulle åka med tre vänner på en killsemester. "Jag hade en fantastisk tid där," sade han senare. "Ingen på Cypern visste eller brydde sig om vilka vi var eller vilka vi trodde vi var. Roliga, oskyldiga dagar."

På ett sätt var det de sista oskyldiga dagarna, för Keanes liv förändrades när han blev en Manchester United-spelare. Under hans första säsong var han desperat osäker på sin tekniska skicklighet. Ett alkoholpåverkat snack med Robson, som uppmuntrade honom att lita på sin passningsskicklighet, var starten på hans utveckling från en box-till-box-orkan till en defensiv mittfältare med en allvarligt underskattad förmåga att passa bollen.

Med tanke på hans förmågor och inflytande, och hans sätt att alltid kräva den högsta standarden, är det bara naturligt att fundera på hur annorlunda engelsk fotboll kanske hade blivit om både Shearer, på toppen av sin karriär, och han hade spelat för samma klubb. Istället blev han den mest oersättliga spelaren i det bästa Manchester United-laget någonsin - och en påminnelse om att även i industrier som omsätter multimiljontals pund kan de konstigaste detaljerna förändra världen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...