Guardiola tog ut ett lag som såg konstigt ut och anfallaren personifierade en bakfull insats från mästarna

AV: Barney Ronay på Wembley, The Guardians sportblogg, lördag 25 maj, 20:35 (svensk tid), 2024

Innan avspark vände Manchester Citys fans under en fantastiskt solig dag på Wembley ryggarna mot planen och inledde en cupfinals-Poznan. Vid slutsignalen kunde man se ett konstigt optiskt eko av det ögonblicket. Vi fick se en anti-Poznan, uttågens Poznan, då de blåa tröjornas ryggar än en gång var vända mot planen, men den här gången var de på väg nerför trapporna och ut längs med Wembleys dystra grå väggar.

Fans stannar aldrig kvar till slutet av en förlorad final. Många gjorde ändå det och stannade kvar tillräckligt länge för att applådera City-spelarna efter vad som fortfarande är en mästarsäsong. Det här var hela tiden en märklig FA-cupfinal, den kändes som att man hade placerats utanför något abnormt och tittade in. Den slutade med att underhundarna med ett läckande tak och en miljard dollar på kontot besegrade det anmärkningsvärt effektiva statliga projektet. Det är inte riktigt kulturklubben mot det galna gänget (Liverpool v Wimbledon 1988), men vi får arbeta med vad vi har här.

På vägen framåt gav det oss Erik ten Hags sista uppvisning, eller kanske inte hans sista uppvisning. Efter slutsignalen kunde man se honom lyckligt dansa i en mörk kostym, utan strumpor och iklädd tennisskor, en utstyrsel som sa: “Jag har precis haft idrott och det här är sista terminen, kan någon vara snäll och ge mig fyrverkeritårta.”

Den gav oss Steve McClarens Wembley-upprättelse, där ute i den gassande majsolen blev hans ansikte lätt lila och han framstod inte som korkad. Den gav oss ett bekant United-ljud och en hetta under dagarna innan matchen, manager-kalabaliken som överskuggade Citys jakt på en aldrig tidigare vunnen dubbel-Dubbel.

Men detta har varit Uniteds enda prestation under de Himmelsblåa framgångsåren, att på något sätt bli en större, mer ändlöst återanvänd berättelse än alla dessa framgångar. Bevittna istället den djupt konstiga självbrännande showen på planeten.

Till sist känns förlusten för City nästan som en större City-berättlese. Var lämnar en förlust i en cupfinal, matad av en långsamt förbränd bakfylleinsats, dessa flerfaldiga mästare? Vilken är läxan från Manchester City: ett icke förväntat mollackords anatomi? Citys spelare såg genuint förkrossade ut efter slutsignalen.

Pep Guardiola stod länge på sidan, förlorad i sina egna tankar. Han kommer väldigt påtagligt känna att det här var en missad chans att göra någonting väldigt märkvärdigt, om än mindre märkvärdigt än grundläggande siffror skulle indikera.

Det skulle ha varit helt sanslöst att ha vunnit en dubbel-Dubbel 1974. 2024 är det helt trovärdigt, t o m logiskt att det bör hända, så stor är kraften i den absoluta toppen. Viktigare ändå är det att Guardiola kommer vara medveten om att detta även var det mest sällsynta av saker och ting, en dålig match för honom, och en match som adderar en ton av lätt oro gällande det här lagets bana. Har de blivit bättre? Är de så bra som de borde vara? Har Erling Haaland faktiskt adderat något, förutom hans egna glorifiering via den personliga målstatistiken för Erling Haaland?

Guardiola tog ut en konstig XI:a här. John Stones var tillbaka som en blixt från klar himmel, och han såg mycket riktigt rostig ut. Pep spelade Mateo Kovacic på mittfältet, plockade av honom och såg Jérémy Doku omedelbart förbättra hans lag. Det var en haltande City-insats men också ett väldigt vardagligt City-lag, kött-och-potatis-versionen. Guardiola har äntrat sin egen undertänkande period på senare, där satsar han på kraft och pålitliga försvarare. Var det här ett undertänkande för mycket? Kevin De Bruyne hade en hemsk match. Det finns helt klart ett problem här. Hur ska det lösa sig själv?

Efter en första halvlek som var som en baksmälla, och redan i ett 2-0-underläge, blev City bättre med tre inhoppare på planen. Doku stod för en sen reducering. De kunde lätt ha ryckt till sig en kvittering. Men Guardiola kommer att känna det här. Här har vi en manager som en gång i tiden helt handlade om process, skönhet, ljus, ett sätt att göra saker på, åtminstone offentligt. Han har nu blivit en sifferkille. Det var egendomligt att höra honom skryta efter titelvinsten om hur ingen annan har gjort detta förut. Om du bygger upp dig själv på det viset och sen förlorar en final med 2-1 mot landets åttonde bästa lag, som är på väg att sparka deras manager, då ser det ut som ett lågvattenmärke.

Att motivera den här gruppen har varit en del av Guardiolas briljans. De enträgna uppmaningarna att fortsätta framåt, aldrig sluta, fortsätta vinna. Det är hans mantra. Det hjälper, såklart, när du har bättre spelare. Men det finns en vag känsla av att City har börjat njuta av den personan litegrann. Rodri har pratat en hel del om sin egen mästarmentalitet under de senaste veckorna. I den slutgiltiga analysen har den här tidens mest kraftfulla fotbollsenhet förlorat mot ett lag med Sofyan Amrabat på mittfältet efter att ha släppt in mål gjorda av ett par tonåringar, och på något sätt såg de aldrig ut att kunna göra någonting annat.

Är detta ett problem? Är Haaland ett problem? Han var rutinmässigt dålig här, rutinmässigt för att han ofta är dålig mot välorganiserade lag i stora matcher. Har han gjort det här laget mer effektivt när de vinner? Absolut. Har han gjort dem bättre när de krigar hårt? Absolut inte. Det är ett sådant konstigt mellanspel, 63 ligamål på 67 matcher, en rad av medaljer och cuper, men inget riktigt bidrag i utslagsmatcher och finaler och det finns heller ingen riktig känsla av att han påverkar sina lagkamrater, att han gör dem bättre. Han punktmarkerades bort från de sista 15 minuterna av den här finalen av Jonny Evans, som i grunden är en olyckshändelse.

Oaktat förlusten kommer City fortfarande att trovärdigt kunna argumentera för att vara det bästa laget som någonsin har sparkat på en boll i England, även om sådana saker betyder mindre och mindre då spelet förändras. Men Guardiola kommer att grubbla på allt detta. Förlust är vanligtvis en hävstång för någon slags förändring, och han kommer att känna av den här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...