Det läckande Old Trafford-taket var nästan ett alltför perfekt tecken på försummelsen av ägarna som älskar pengarna men som inte verkar gilla klubben.

AV: Jonathan Liew, The Irish Examiner, torsdag 16 maj 2024

I februari genomförde NFL:s spelarförbund sin andra årliga undersökning av Tampa Bay Buccaneers, och låt oss bara säga att det inte var någon trevlig läsning. Tampa Bay-spelarna rapporterade att omklädningsrummet var “ostädat, konstant stinkande och har ihållande insektsproblem”. Bastun beskrevs som “smutsig och/eller möglig”. Detta knappt ett årtionde efter att ett MRSA-utbrott infekterade tre Buccaneers-spelare, varav två aldrig mer kunde spela någon match.

I tillägg till detta klagade spelare på att de tvingas betala $90 (949 KR) för barnomsorg på matchdagarna (de flesta klubbarna erbjuder detta gratis), att de får hosta upp $1,750 (18,462 kr) för privilegiet att få ha sitt egna hotellrum på bortamatcherna och för att de får sitta långt bak på flygplanen medan klubbpersonalen reser första klass. Större delen av skulden för detta lades enbart på lagets ägare, som undersökningen rankade som 29:a av de 32 NFL-franchiseägarna, ägare som vi känner som familjen Glazer.

Ha i åtanke att det är såhär Glazer-familjen - några av de rikaste personerna på hela planeten - behandlar deras mest värdefulla anställda, de som riskerar sina kroppar och skapar hela spektaklet, människor som de känner och träffar. Hur tror du att de ser på Manchester Uniteds fans, en samling vanliga människor på andra sidan ett världshav som de aldrig i sina liv kommer träffa? Kanske vi fick vi en stark indikation på det i söndags eftermiddag, då himlen öppnade sig, vilket även stora delar av Old Traffords tak gjorde.

Som ett stycke patetisk villfarelse var det nästan alltför perfekt, alltför klyschigt, alltför uppenbart. Men ändå fokuserade en stor del av de efterföljande kommentarerna på Erik ten Hags genomblöta förnedring, där han kröp ihop i sin bruna kostym. Eller det pinsamma läget för Jim Ratcliffe på samma dag som han var värd för Greater Manchesters borgmästare, Andy Burnham, och Labour-ledaren, Keir Starmer, i ett försök att argumentera för en offentligt finansierad ombyggnad av området Old Trafford.

Fullt förståeligt har Ratcliffe attraherat större delen av uppmärksamheten sedan han säkrade en minoritetsandel i klubben sent förra året. Sen har det skett stjärnanställningar av folk som Omar Berrada och Jason Wilcox, samt att de jagar Dan Ashworth. Det har skickats barska interna e-mejl om att jobba hemifrån och renligheten på klubbens kontor. Det har pratats om måltavlor på transfermarknanden och nya tränare, en uttrycklig medianärvaro, flera vänliga intervjuer och briefingar.

Ratcliffes andel på 27,7% - på väg att öka till 28,9% vid slutet av året - ger honom vissa hävstänger gällande fotbollsfrågor, samt ett par platser i styrelsen. Men syndafloden på Old Trafford var en läglig påminnelse om var makten över United fortfarande vilar, på samma ställe som den har vilat under de två senaste årtiondena och där den mycket väl kan komma att vila även under de två kommande årtiondena. Trots allt prat om revolution och återuppfinning så är det här fortfarande en klubb som sliter hårt under familjen Glazers döda hand.

På ett sätt har affären med Ineos förankrat dem ännu djupare: gett dem en praktisk form av skydd, en åskledare mot klubbens många misslyckanden och en enorm kapitalinjektion som annars kanske hade behövt komma från deras egna fickor. De har ingen som helst skyldighet att sälja ytterligare några aktier och om de i framtiden skulle vilja lasta över klubben till en ny köpare är det Ratcliffe som skulle få förverka sin andel för att underlätta detta.

Varför är familjen Glazer så inställda på att behålla kontrollen över en klubb som de verkar så ovilliga att investera sina pengar eller sin tid i, samtidigt som så många föraktar dem? Det finns ett populärt ord inom makroekonomin som heter “tillgångsekonomin”, vilket i grunden menar att i anglokapitalistiska samhällen är den primära avgörande faktorn för social klass och livschanser inte längre ditt jobb, utan vad du redan äger. Med löner som stagnerar medan tillgångspriserna fortsätter att stiga, har en växande samhällelig och politisk klyfta utvecklats mellan de som arbetar för att överleva och de som helt enkelt kan leva på de inflationsdrivande intäkterna från sina befintliga tillgångar.

“Ingenting hade förändrats sedan jag lämnade,” observerade Cristiano Ronaldo när han återvände till Manchester United 2021. “Poolen, jacuzzin, inte ens gymmet. Jag trodde att jag skulle få se ny teknologi, ny infrastruktur. Jag såg saker som jag såg när jag var 20.” Den f d vd:n David Gill minns att taket på Old Trafford läckte för ett årtionde sedan, men för att klubben då var mästare var det ingen som noterade det.

Enligt fotbollsfinansbloggen Swiss Ramble har United det senaste årtiondet spenderat mindre än Fulham och Leicester och knappt mer än Brighton på förbättringar av infrastrukturen. Samtidigt, mot en bakgrund av kroniska underinvesteringar och en nettoskuld på ungefär £773m (10,38 miljarder kr), har familjen Glazer dragit in ungefär £1,3 miljarder (17,4 miljarder kr) på aktieförsäljningar och utdelningar sedan de tog över United. Det är så tillgångsekonomin fungerar: själva tillgången blir din lönecheck och alla som behöver den arbetar i princip för dig.

Det är lätt att se varför Ratcliffes icke övertagande övertagande har genererat en sådan febrig optimism hos United. Det erbjuder illusionen av kontroll i ett okontrollerbart landskap, illusionen av enkelhet i en förvirrande komplex situation, illusionen av förnyelse när väldigt lite i verkligheten har förändrats. Du kan inte få bort familjen Glazer. Du kan inte träffa eller kontakta dem. Du har inte råd att köpa deras aktier, och även om du hade det så kan du inte tvinga dem att sälja. Och du kan inte störta kulturen av parasitisk rentierkapitalism som tillåter dem att driva eller detonera de reglerande strukturer som gör den laglig.

Men vi kan arbeta upp fradga i mungiporna över Wilcox och Graham Potters ankomster och fixera på nivåerna för den interna e-mejl-trafiken, som om något av detta spelade någon roll. Kanske, med tanke på störtfloden av negativ publicitet den här veckan, kommer vi att bjudas på en ceremoniell fixning av Old Traffords tak. Jag tänker fotomöjligheter, jag tänker North West Tonight, jag tänker Quinton Fortune i neongul reflexväst med en gyllene hammare i näven.

Under tiden fortsätter vändkorsen att klicka och tillgångarna bara växer, medan kostnaderna hålls på minimala nivåer. För i en klubb så lukrativ och populär som United behöver du aldrig laga taket för att solen alltid skiner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...