19 maj 2024

Under samma eftermiddag som ett hörn av Old Trafford under en kort tid konkurrerade med Cautley Spout som ett av Englands högsta vattenfall - och än en gång avslöjade försummelsen under den parasitära Glazer-regimen - vann fotbollsklubben som 2005 grundades i protest mot det fientliga övertagandet av Manchester United, FC United of Manchester, The Fenix Trophy för andra gången på tre säsonger i Desenzano del Garda i norra Italien. Och efter att ha gjort det blev FC den enda engelska fotbollsklubben att vinna en europeisk pokal den här säsongen. Det blir något för de tävlande i pub-quizen att fundera på om några år.

Under en praktfull tidig sommareftermiddag vid stranden tillhörande Italiens största sjö vann FC med 4-0 mot Prag Raptors i en ensidig final. De två klubbarna är de enda som varit med i alla tre upplagorna av The Fenix Trophy och de möttes även i den första Fenix-finalen i Rimini 2022, den matchen var betydligt jämnare. Det tjeckiska laget har nu besegrats i alla tre finalerna, detta efter att ha förlorat mot det danska laget BK Skjold i förra årets final på San Siro.

Man kunde inte riktigt se sjön från den takbeklädda huvudläktaren på Stadio Francesco Ghizzi, men långt bort i fjärran badade Alperna dåsigt i ett värmedis som fick scenen att se ut som något en penselkonstnär hade gjort. Det utgjorde en enastående bakgrund som t o m konkurrerade med utsikten bakom målet hos Matlock Town. Och lokalbefolkningen hade t o m adderat en lyftkran i förgrunden för att få besökarna från Manchester att känna sig mer som hemma.

Och själva staden såg strålande ut då den förbereddes för att stå som värd för en del av Giro d’Italia helgen efter. Staden är kanske mer van vid morgonpigga lycra-klädda människor som beger sig upp i bergen för att “köra lite sport” innan de tankar med en trippelbärssmoothie än att vara värd för en fotbollsturnering, men det är ingen överraskning att många fans har beskrivit resan till Desenzano som den bästa Fenix-finalhelgen hittills och de berömde organisatörerna för deras platsval.

FC-fansen skapade som alltid en bra atmosfär, men som tävling betraktat kändes finalen lite platt då FC dominerade matchen från allra första början. Den enda överraskningen var att det dröjde till mitten av den första halvleken innan de tog ledningen då Curtis Jones nickade in ett inlägg från högerkanten. En genomskärare av Jordan Buckley gav Aaron Bennett chansen att runda målvakten och ge FC en 2-0-ledning precis innan pausen, då kändes en FC-seger oundviklig. Dontai Gabidon och Lewis Gilboy adderade ytterligare mål i den andra halvleken och det var det. Raptors kom aldrig i närheten av att göra något mål.

“We’ve got our trophy back” sjöng de tillresta Röda men långt inombords hoppas man för turneringens långsiktiga hälsa att FC inte kommer dominera The Fenix Trophy som Real Madrid gjorde under Europacupens tidiga år. I år expanderade turneringen till 12 deltagande lag och totalt sett har den känts mer konkurrenskraftig, men den här finalen var den hittills mest ensidiga.

Men de två semifinalerna, spelade på samma arena mindre än 48 timmar tidigare, visade turneringen från sin bästa sida i och med FC:s lite oväntade 1-0-vinst mot en annan engelsk fan-ägd klubb, Lewes. Den matchen stod för årets turnerings höjdpunkt för mig. En riktig cupmatch mellan två jämbördiga lag som avgjordes av ett fint skott avlossat från utanför straffområdet. Den som avlossade det var FC:s intensiva högerback Joe Ferguson tidigt i den andra halvleken - ett mål som verkligen förtjänade att vinna en semifinal i jakten på en europeisk pokal. Dessutom ledde det till ett av de bästa målfirandena under hela den gångna säsongen för de hundratals tillresta Röda som hade samlats på huvudläktaren.

The Rooks kämpade hårt för en kvittering under den sista halvtimmen men FC försvarade sig bra - det handlade stundtals om täckande kroppar på mållinjen - och när domaren till sist blåste av matchen kunde man se hur mycket segern betydde för den jätteglada Neil Reynolds och hans spelare. De var inte här för att supa i solen, det var väldigt tydligt.

Lewes supporterklubbs X-konto var inte fullt lika förälskade i FC:s seger då de postade att “FC United har varit fullständiga skithus på deras väg till segern här” och de anklagade även FC för “att inte vara rädda att gå in med sulan först”. I mitten av den första halvleken fick Lewes-spelaren Paul Rooney bäras av på bår efter en närkamp med Guy Hall som såg ofarlig ut. På Lewes FC:s inofficiella forum beklagade sig ett fan över att “det till stora delar var samma sak som under övriga delar av säsongen. Massor av bollinnehav… men inte tillräckligt med skapade chanser och en ovilja att skjuta” och “långsamt uppbyggnadsspel”. Det låter kusligt likt ett kopiera-och-klistra-in-jobb från FC Uniteds inofficiella forum The Soul Is One efter flera av den gångna säsongens matcher.

Med tanke på ligasäsongen som vi just har uthärdat var det inte många FC-fans som var optimistiska gällande att nå finalen - särskilt inte efter det att Lewes hade slutat högre upp i tabellen i deras liga och hade presterat bra mot tuffare motstånd än FC hade mött i gruppspelsfasen. Men om det var oväntat att FC besegrade Lewes så var Prag Raptors vinst mot Enfield Town på straffar i den andra semifinalen, efter att matchen slutat 0-0 efter nittio minuter, förmodligen den största chocken i årets turnering. Laget från London var heta efter att ha säkrat uppflyttning till engelsk fotbolls sjätte nivå några dagar tidigare och de var stora favoriter till att nå finalen efter att två gånger ha besegrat förra årets vinnare BK Skjold under gruppspelet.

Kanske hade de firat lite i överkant efter att ha säkrat uppflyttningen, något man inte kan ha några invändningar emot. Raptors fick ta emot stöd av de FC-fansen som stannade kvar och såg den andra semifinalen - “we’re extinct but we’re louder than you” sjöng de - och efter en lång straffläggning, som inte avgjordes förrän efter klockan 23:00, stod Raptors som vinnare med 13-12. Jublet när den sista Enfield-straffen räddades kunde höras en mile (1,6 km) bort då några av oss gick uppför kullen till järnvägsstationen från baren Pit Stop, där FC-fans hade samlats runt någras telefoner för att se straffläggningen.

Innan söndagens pokalutdelning adresserade Neil Reynolds folksamlingen och berättade hur glad han var att vinna pokalen igen och han tackade fansen för att så många hade rest dit efter en säsong som får beskrivas som en besvikelse. Neil påpekade även att det här var ett fantastiskt sätt att fira Elliot Wilkinsons 18-årsdag på. Elliot kom in sent i matchen från avbytarbänken och är en av fyra akademispelare som har gjort sina debuter i A-laget den här säsongen. “Vi har varit skit den här säsongen,” sa Aaron Bennett då han tog emot priset som turneringens spelare men han hoppades att den här vinsten skulle fungera som lite plåster på såren.

Det aperetif-fyllda firandet pågick långt in på småtimmarna i staden vid sjön. Efter en till stora delar dålig säsong har vart och ett av FC Uniteds lag för män, kvinnor och akademispelare vunnit pokaler den här säsongen, vilket är något värt att fira.

Senare postade FC United deras tack till Leo Aleotti och The Fenix Trophy-teamet för organiserandet av årets turnering och tillade att “något väldigt speciellt har skapats och vi är stolta över att vara en del av det”. Och tacksamhet ska även gå till FC:s Fenix-fixare Adrian Seddon som, än en gång, har jobbat hårt med att samverka med andra klubbar och även hållit FC:s ökänt tålmodiga fans uppdaterade om allt som har med Fenix att göra.

Styrelsen kom vid förra månadens styrelsemöte överens om att FC kommer att delta i nästa säsongs Fenix Trophy – efter en detaljerad granskning, utarbetad av Adrian, av de ekonomiska, fotbollsmässiga och andra aspekterna av klubbens deltagande i den här säsongens turnering – men det var verkligen inte ett enkelt beslut. Det finns nämligen en oro över att FC-fans förutom att resa utomlands i stort antal också måste stödja hemmamatcherna som är avgörande för att generera intäkter som säkerställer att klubben kan täcka kostnaderna för att delta i turneringen. 

Båda säsongens hemmamatcher i gruppspelet hade låga publiksiffror och även om det inte finns någon officiell siffra för antalet FC-fans i Desenzano är det mycket troligt att fler besökte Gardasjön för finalhelgen än de 406 som var på Broadhurst Park inför matchen mot Vinsky i februari. Det går bra att ta sig till soldränkta italienska orter, men kan du göra det en kall, fuktig tisdag kväll i Moston?

Och det finns blandade åsikter om fördelarna med Fenix Trophy bland supportrarna. Även om vissa ser det som det närmaste fotbollsklubbar utanför ligan kommer att komma Champions League och i linje med Manchester Uniteds, och nu FC Uniteds, långvariga tradition av att spela i Europa, ser andra det som inget mer än en samling glorifierade vänskapsmatcher som riskerar att störa våra ligasäsonger.

Den långa ölkön på fredagskvällen ledde också till vissa klagomål bland de resande fansen, särskilt eftersom vi till en början inte kunde ta med våra drycker in på stadion förrän sunt förnuft så småningom segrade. Och närvaron av poliser från tre olika polisstyrkor gjorde att vissa ögonbryn höjdes, men det fanns inte en antydan till problem. Det här är en UEFA-ackrediterad turnering så det är oundvikligt att det kommer att finnas några regler som kan kännas alltför överdrivet nitiska jämfört med Northern Premier League. Men alla besvär var, för att vara rättvis, försumbara i jämförelse med polisens batongframryckningar och tårgas som ofta hälsade United-fans på sina vanliga europeiska resor välkomna förr i tiden.

Ingen av oss har den blekaste aning om vart denna tävling för samhällsfokuserade klubbar över hela Europa kommer att leda, men låt oss för närvarande njuta av åkturen och möjligheten att besöka nya platser och få nya vänner. Av dessa kan vi lära oss ett och annat om hur andra klubbar tacklar problem för likasinnade som är fast beslutna att visa att det finns ett bättre sätt att driva fotbollsklubbar. Forza FC United!

Översatt efter vänligt tillstånd av Jonathan Allsopp

AV: Chris Dunlavy, The Non-League Paper, söndag 19 maj, 2024 

NEIL Reynolds hyllade Aaron Bennett som “omöjlig att stoppa” efter att 20-åringen hade inspirerat FC United till deras andra Fenix Trophy-vinst på tre år.

Den offensive mittfältaren blev turneringens bäste målskytt med sina sex fullträffar och han hamnade i målprotokollet även i finalen då de Röda Rebellerna körde över det tjeckiska laget Prag Raptors med 4-0 precis vid Gardasjöns ena strand.

Bennett, som släpptes av Championship-laget Preston förra sommaren, utsågs efter finalen till turneringens spelare och Reynolds tror att den walesiska U19-landslagsmannen snart kommer vara tillbaka på den stora scenen igen.

“När du har varit en del av en akademi och involverad i professionell fotboll så länge och du blir släppt, då känns det som att världen har nått sitt slut,” sa Reynolds.

“Han tappade på ett sätt lite av sitt spel, åkte runt till ett par Non-League-klubbar, sen skrev han på för oss runt jul och han har varit en uppenbarelse. Han har älskat det och det såg man i finalen.

Stöd

“Han var delad bäste målskytt i turneringen, men han var omöjlig att stoppa i den matchen. Han var som en tjur, fullständigt omöjlig att stoppa. De kunde inte komma i närheten av honom och han vann välförtjänt priset som turneringens spelare.

“Jag har ingen tvekan om att han kommer återvända till det professionella spelet. Ingen tvekan. Vi har hjälpt 41 eller 42 spelare tillbaka till den professionella fotbollen nu, och vi ville inte att någon av dem skulle gå.

“Men när man ser Benno göra saker som han gjorde den här helgen, så finns det inte många EFL-lag som kan mäta sig med det. Han kommer inte vara med oss för alltid, men han har skrivit på ett kontrakt för nästa säsong, han är på en speciell plats och han har skapat några speciella minnen.”

The Fenix Cup, skapad av Brera Calcio-ägaren Alessandro Aleotti 2021, hade initialt sju fansägda lag från hela kontinenten som möttes i ett gruppspel innan finalhelgen i den italienska staden Rimini.

Men turneringen har blivit så populär att den senaste versionen innehöll 16 lag och Ryman Premier play-off-vinnarna Enfield Town och divisionsrivalen Lewes var också med och nådde semifinalerna.

“Det var en riktigt bra turnering, den överlägset bästa hittills,” sa Reynolds, vars lag vann den första turneringen innan de förlorade i semifinalen förra säsongen. “Organisationen och kvaliteten var topp-, toppklass.”

Samma sak gällde stödet från läktarna. Horder av Mancunians vällde in i den kristna staden Desenzano del Garda till fredagens 1-0 vinst i semifinalen mot Lewes, för att sedan länge och väl njuta av solen fram till söndagens final, som sen firades ordentligt.

En enhet

“Stödet var helt otroligt, fullständigt galet,” sa Reynolds. “Det var fler än många EFL-klubbar skulle ha fått med sig, och allt det är beröm till klubben och fansen.

"Atmosfären var overklig. De hade flaggor och bengaliska eldar. De sjöng så mycket de orkade. De kom i stora antal på fredagen och ytterligare runt 150 fixade sista-minuten-flyg på lördagen.

“Vid tiden för finalen måste det ha varit sex- eller sjuhundra där. Det var fullständigt galet.

“Jag tror inte att någon av spelarna eller teamet runt laget köpte en enda drink på söndagskvällen. Det ställdes fram shots och öl och allt möjligt. Champagneflaskorna flödade.

“Vi fick ett område där alla fansen var och alla var tillsammans. Det satt grabbar på folks axlar, en riktig partyatmosfär. Alla fick ta en bild med pokalen.

“Det är fotbollsklubbens hela essens, eller hur? Vi lämnade miljonärerna och kommersialiseringen där du inte kan komma nära och bli personlig med spelarna och de runt laget.

“Det är det som är unikt med fansägda fotbollslag. Man är en enhet och det är fantastiskt att vi vann cupen för dem.”

Guardiola tog ut ett lag som såg konstigt ut och anfallaren personifierade en bakfull insats från mästarna

AV: Barney Ronay på Wembley, The Guardians sportblogg, lördag 25 maj, 20:35 (svensk tid), 2024

Innan avspark vände Manchester Citys fans under en fantastiskt solig dag på Wembley ryggarna mot planen och inledde en cupfinals-Poznan. Vid slutsignalen kunde man se ett konstigt optiskt eko av det ögonblicket. Vi fick se en anti-Poznan, uttågens Poznan, då de blåa tröjornas ryggar än en gång var vända mot planen, men den här gången var de på väg nerför trapporna och ut längs med Wembleys dystra grå väggar.

Fans stannar aldrig kvar till slutet av en förlorad final. Många gjorde ändå det och stannade kvar tillräckligt länge för att applådera City-spelarna efter vad som fortfarande är en mästarsäsong. Det här var hela tiden en märklig FA-cupfinal, den kändes som att man hade placerats utanför något abnormt och tittade in. Den slutade med att underhundarna med ett läckande tak och en miljard dollar på kontot besegrade det anmärkningsvärt effektiva statliga projektet. Det är inte riktigt kulturklubben mot det galna gänget (Liverpool v Wimbledon 1988), men vi får arbeta med vad vi har här.

På vägen framåt gav det oss Erik ten Hags sista uppvisning, eller kanske inte hans sista uppvisning. Efter slutsignalen kunde man se honom lyckligt dansa i en mörk kostym, utan strumpor och iklädd tennisskor, en utstyrsel som sa: “Jag har precis haft idrott och det här är sista terminen, kan någon vara snäll och ge mig fyrverkeritårta.”

Den gav oss Steve McClarens Wembley-upprättelse, där ute i den gassande majsolen blev hans ansikte lätt lila och han framstod inte som korkad. Den gav oss ett bekant United-ljud och en hetta under dagarna innan matchen, manager-kalabaliken som överskuggade Citys jakt på en aldrig tidigare vunnen dubbel-Dubbel.

Men detta har varit Uniteds enda prestation under de Himmelsblåa framgångsåren, att på något sätt bli en större, mer ändlöst återanvänd berättelse än alla dessa framgångar. Bevittna istället den djupt konstiga självbrännande showen på planeten.

Till sist känns förlusten för City nästan som en större City-berättlese. Var lämnar en förlust i en cupfinal, matad av en långsamt förbränd bakfylleinsats, dessa flerfaldiga mästare? Vilken är läxan från Manchester City: ett icke förväntat mollackords anatomi? Citys spelare såg genuint förkrossade ut efter slutsignalen.

Pep Guardiola stod länge på sidan, förlorad i sina egna tankar. Han kommer väldigt påtagligt känna att det här var en missad chans att göra någonting väldigt märkvärdigt, om än mindre märkvärdigt än grundläggande siffror skulle indikera.

Det skulle ha varit helt sanslöst att ha vunnit en dubbel-Dubbel 1974. 2024 är det helt trovärdigt, t o m logiskt att det bör hända, så stor är kraften i den absoluta toppen. Viktigare ändå är det att Guardiola kommer vara medveten om att detta även var det mest sällsynta av saker och ting, en dålig match för honom, och en match som adderar en ton av lätt oro gällande det här lagets bana. Har de blivit bättre? Är de så bra som de borde vara? Har Erling Haaland faktiskt adderat något, förutom hans egna glorifiering via den personliga målstatistiken för Erling Haaland?

Guardiola tog ut en konstig XI:a här. John Stones var tillbaka som en blixt från klar himmel, och han såg mycket riktigt rostig ut. Pep spelade Mateo Kovacic på mittfältet, plockade av honom och såg Jérémy Doku omedelbart förbättra hans lag. Det var en haltande City-insats men också ett väldigt vardagligt City-lag, kött-och-potatis-versionen. Guardiola har äntrat sin egen undertänkande period på senare, där satsar han på kraft och pålitliga försvarare. Var det här ett undertänkande för mycket? Kevin De Bruyne hade en hemsk match. Det finns helt klart ett problem här. Hur ska det lösa sig själv?

Efter en första halvlek som var som en baksmälla, och redan i ett 2-0-underläge, blev City bättre med tre inhoppare på planen. Doku stod för en sen reducering. De kunde lätt ha ryckt till sig en kvittering. Men Guardiola kommer att känna det här. Här har vi en manager som en gång i tiden helt handlade om process, skönhet, ljus, ett sätt att göra saker på, åtminstone offentligt. Han har nu blivit en sifferkille. Det var egendomligt att höra honom skryta efter titelvinsten om hur ingen annan har gjort detta förut. Om du bygger upp dig själv på det viset och sen förlorar en final med 2-1 mot landets åttonde bästa lag, som är på väg att sparka deras manager, då ser det ut som ett lågvattenmärke.

Att motivera den här gruppen har varit en del av Guardiolas briljans. De enträgna uppmaningarna att fortsätta framåt, aldrig sluta, fortsätta vinna. Det är hans mantra. Det hjälper, såklart, när du har bättre spelare. Men det finns en vag känsla av att City har börjat njuta av den personan litegrann. Rodri har pratat en hel del om sin egen mästarmentalitet under de senaste veckorna. I den slutgiltiga analysen har den här tidens mest kraftfulla fotbollsenhet förlorat mot ett lag med Sofyan Amrabat på mittfältet efter att ha släppt in mål gjorda av ett par tonåringar, och på något sätt såg de aldrig ut att kunna göra någonting annat.

Är detta ett problem? Är Haaland ett problem? Han var rutinmässigt dålig här, rutinmässigt för att han ofta är dålig mot välorganiserade lag i stora matcher. Har han gjort det här laget mer effektivt när de vinner? Absolut. Har han gjort dem bättre när de krigar hårt? Absolut inte. Det är ett sådant konstigt mellanspel, 63 ligamål på 67 matcher, en rad av medaljer och cuper, men inget riktigt bidrag i utslagsmatcher och finaler och det finns heller ingen riktig känsla av att han påverkar sina lagkamrater, att han gör dem bättre. Han punktmarkerades bort från de sista 15 minuterna av den här finalen av Jonny Evans, som i grunden är en olyckshändelse.

Oaktat förlusten kommer City fortfarande att trovärdigt kunna argumentera för att vara det bästa laget som någonsin har sparkat på en boll i England, även om sådana saker betyder mindre och mindre då spelet förändras. Men Guardiola kommer att grubbla på allt detta. Förlust är vanligtvis en hävstång för någon slags förändring, och han kommer att känna av den här.