Så ja! Idag (torsdag 25/7) släpps säsong två av den tyska serien Kleo på Netflix. Enligt mig är den helt briljant och ni hittar lite mer information om den här under.

(A Kleo 2)

 

 

 

 

Kleo säsong 2 - nu på Netflix!

Det var förra året någon gång som jag hittade säsong ett av Kleo på Netflix. Jag läste en rekommendation hos mina husgudar på Red Issue och tänkte att jag skulle ge det en chans. Då jag har drag av ostalgi i mig var det kanske inte så konstigt att jag sen strecktittade på hela säsongen (åtta avsnitt som är mellan 44 och 56 minuter långa) under två-tre dagar. Sedan dess har jag längtat efter säsong två och nu är den dagen (torsdag 25/7) kommen. Jag vet inte om hela säsongen släpps direkt, om det blir ett avsnitt i veckan, eller hur de gör, men jag ska försöka spara min premiär till fredag kväll (bästa filmkvällen).

 

 

Jag ska inte gnägga alltför mycket om handlingen, men den kvinnliga huvudrollen, Kleo Straub (briljant spelad av Jella Haase), är bland det coolaste jag har sett på dumburken sedan Gogo Yubari i Kill Bill I. Serien utspelar sig strax innan murens fall och sedan fortsätter den efter detta historiska ögonblick. Här kan ni se den officiella trailern för säsong två:

 

 

 

 

Om ni är intresserade så hittar ni The Guardians recension av den första säsongen här (tycker de var väldigt snåla med betyget tre av fem, jag hade lätt gett den en stark fyra):

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/07/24/11822917-recension-av-kleo-den-har-filmiska-lonnmordarthrillern-ar-som-en-tysk-version-av-killing-eve/

 

 

Ronaldo med lite fräsch reklam för Saudiarabien, landet som hittills under 2024 (t o m 15/7) har avrättat 100 människor

Förra tisdagen (16/7) läste jag en rapport (länk till artikeln längre ner) om att Saudiarabien under perioden 1 januari 2024 till 15 juli 2024 har avrättat 100 människor! Det är en ökning med 42 procent jämfört med 2023. Detta strider såklart mot internationell lag, som säger att det straffet bara ska användas som straff för de absolut allvarligaste brotten. Dessa siffror innebär att den saudiska staten i princip tar livet av en människa varannan dag!

 

 

Man undrar om fotbollsklubben Newcastle har några åsikter om detta, eller om det bara är jobbigt vänsterpack som tjatar om sånt när kulorna rullar in i klubben.

 

 

Fyra dagar efter att jag hade läst detta ögnade jag igenom flödet på X (tidigare Twitter) och då har Ronaldo, inför sina 112,3 miljoner följare, postat detta:

 

 

 

 

Jag tror inte ens i min vildaste fantasi att Ronaldo har tagit del av den här rapporten som jag skrev om tidigare. Sen heter det ju att fotboll och politik inte ska blandas och många menar, ibland helt rätt, att dagens moderna fotbollsspelare spelar fotboll och sen saknar all förmåga att sätta sig in i situationer och tänka egna tankar. Trots detta vore det intressant att höra Ronaldos tankar kring detta och hur han då får ihop det faktum att han faktiskt hjälper dessa mördare att tvätta bilden av sig själva. Men jag håller inte andan, det kommer inte att ske. Och Ronaldo dränks ju i pengar av saudierna, så mitt tjuriga gnäll handlar ju bara om avundsjuka…

 

 

Bilden hashtaggas bl a med:

 

 

#VisitRedSea som är en destination för lyxturism på Saudiarabiens västkust.

 

 

@VisitSaudi som är Saudiarabiens officiella turistkonto på X.

 

 

Av någon anledning har jag svårt att tro att portugisen senare kommer att länka till de här bilderna (känsliga tittare varnas) från samma land:

 

 

https://x.com/H_R_Matter/status/1813410131947700598

 

 

Artikeln om rapporten gällande de hittills 100 avrättade i Saudiarabien:

 

 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/07/19/11822688-saudiarabien-har-hittills-avrattat-en-person-varannan-dag-under-2024/

 

 

 

Misshandeln av Man United del 789,631…

Jag har genom åren skrivit om otaliga exempel på hur familjen Glazer, Ed Woodward, Richard Arnold och co har misskött och misshandlat Manchester United. De var i princip gränslösa i deras inkompetens och kommer för alltid vara en stor, kostsam, svart fläck i vår historia. Jag menar det, det fanns verkligen inga gränser för hur fruktansvärt värdelösa de var. Jag är säker på att Åke och Håkan i tv-serien Uti bôgda skulle ha framstått som ren elit i jämförelse med dessa dönickar.

 

 

Trots att Woodward och Arnold nu, tack och lov, är ute ur bilden så lever vi fortfarande med ärren från deras “insatser”. Tidigare i veckan kom det senaste exemplet då The Athletic skrev följande på X:

 

 

The Athletic | Football @TheAthleticFC, tisdag 23 juli, 12:53, 2024

Getafe kommer fortsätta att tjäna pengar på Mason Greenwood p g a en ovanlig vidareförsäljningsklausul som infogades i hans låneflytt från Manchester United förra sommaren.

 

Precis som det rapporterades då hade Getafe rätt till 20 procent av en eventuell avgift till United om de sålde den 22-årige engelsmannen efter hans lånetid.

 

Men klausulen gäller faktiskt 20 procent av samtliga Uniteds potentiella framtida pengar som de tjänar på Greenwood, en lösning som föreslogs av La Liga-klubben när de plockade in forwarden på lån förra året.

 

Manchester United bakade in en signifikativ vidareförsäljningsklausul i deras avtal som tog Greenwood till Ligue 1-laget Marseille förra veckan i ett paket värt upp till £26,7 miljoner (371 miljoner kr). Det betyder att om Marseille i framtiden säljer Greenwood ska Getafe ha 20 procent av vad United får från deras klausul, i tillägg till de £5,34m (74 miljoner kr) de har tjänat på hans flytt till Frankrike.

 

 

 

Jag förstår att United var stressade över att bli av med Greenwood och det kände Getafe såklart till. Att man då skriver in att man ska ha procent på den första försäljningen, det förstår jag och har sett tidigare. Men att fixa fram 20 procent på NÄSTA framtida försäljning som United får ta del av, det har jag aldrig hört talas om tidigare. Snacka om att United än en gång fick byxorna neddragna och uppeldade, den här gången av den mäktiga storklubben… Getafe…

 

 

Jag tar det väldigt lugnt innan jag sluter upp i hyllningskörerna till INEOS. Men om man tittar på våra transferaffärer hittills den här sommaren så verkar de åtminstone ha lite bättre koll än rövhålen som tidigare skötte den biten. Jag tycker det var snyggt när Everton bara höjde priset på Jarrad Branthwaite, då hade vi redan identifierat någon annan, gick vidare och köpte loss mittbacken Leny Yoro, som Real Madrid hade som nummer två på inköpslistan, efter Mbappé. Hade Dum och Dummare suttit kvar vid rodret så hade sagan om Branthwaite pågått hela sommaren. I den hade United höjt budet med några miljoner, men aldrig tillräckligt för att göra Everton nöjda, och sen innan fönstret stänger hade vi fått panik och betalat ett överpris för honom. Så ur det hänseendet var köpet av Yoro väldigt tillfredsställande. Kommer det bli en succé på planen också? Inte en aning, men kul att slippa Woodwards och Arnolds idioti och istället få se oss agera som en faktisk storklubb.

 

 

Ett rasande hämndbegär… Jella Haase i Kleo. Fotografi: Netflix

 

 

 

AV: Rebecca Nicholson, The Guardian, fredag 19 augusti, 2022

Detta mycket stiliserade hämnddrama från 80/90-talet om en Stasi-mördare i Villanelle-stil är kanske inte det mest originella, men det är ett rullande äventyr genom kalla krigets Berlin

Den som fortfarande sörjer slutet på Killing Eve kan finna makaber tröst i Kleo (Netflix), en spännande hämndthriller från Tyskland med en Villanelle-liknande preferens för våld med en stark estetik. Jella Haase spelar Kleo Straub, en oregistrerad agent för en topphemlig Stasi-avdelning vars huvudsakliga uppgift är att kila över från Östberlin till väst för att eliminera statens fiender.

Till en början verkar det som om serien också kan ha lånat den där distinkta Killing Eve-humorn. Det börjar 1987, när Kleo tar sig fram genom Berlins kloaker och erbjuder en gåva till en råtta som hon har gett smeknamnet kamrat Lenin. Hon tar sig till en neonupplyst nattklubb med en kniv instoppad i strumpebandshållaren och låser ögonen på sitt mål ute på dansgolvet. Det är energiskt, andlöst hemskt och ett tidigt bevis på att Kleo är otroligt effektiv på det hon gör, vilket är att hänsynslöst göra sig av med dem som staten säger till henne är nästa person på listan. "Muren kommer att falla innan hon gör bort sig", säger en karaktär, och lämnar därmed inte bara ett spår av brödsmulor för tittaren, utan hela limpan.

Officiell trailer för Kleo säsong 1 på Netflix:

Det eviga problemet med att hitta en tillfredsställande balans mellan arbete och privatliv är lite knepigare när arbetsdelen är bunden till mord och spionage. (Om hon bara hade provat en meditationsapp!) Hemma i Östberlin har Kleo en hemlig men ändå kärleksfull affär med en av hennes hanterare, Andi, och berättar att hon är gravid med deras barn. Hon har fullgjort sina plikter till "firman", och jobbet på klubben skulle bli hennes sista. Eftersom Kleo är en hämndthriller måste det dock finnas något att hämnas i första hand, så naturligtvis går det hela spektakulärt och fruktansvärt fel.

Det finns förödande svek och förluster som tar bort alla kvardröjande tankar om att Kleo, och hennes värld, som på många sätt påminner om en serietidning, kommer utvecklas till en mörk komedi. Även om den har sällsynta ögonblick av humor är den oftast väldigt svart och väldigt våldsam, och det som händer med Kleo för att skapa hennes rasande hämndbegär är verkligen grymt.

Muren faller förstås, men Kleo har redan gjort sitt misstag. Under det sista jobbet blev hon flörtad med i baren av Sven, som visar sig vara en hemlig polis från väst, och tillräckligt uppmärksam för att ha sett en glimt av kniven under hennes klänning. Sven är en fånig outsider som har svårt att vinna respekt hos sina kollegor och hänvisas ofta till pappersarbete, men han fixerar sig vid att spåra upp detta kvinnospöke. Hans berättelse är den andra halvan av serien, och även om de kommer från olika världar i alla avseenden, sammanförs han och Kleo och upptäcker att de är mer lika än de kanske tror.

Det hela rullar på i en tillfredsställande hastighet, med den politiska omvälvningen i slutet av 1980-talet och början av 90-talet som visar sig vara en gripande bakgrund för seriens katt-och-råtta-spel. Bikaraktärerna är roliga, speciellt Thilo, en technoälskande squatter från väst, som blir Kleos motvilliga vän och följeslagare. Karaktärernas olika lojaliteter, förtjänade och felplacerade, är trevligt komplicerade. (Kleo flyger till exempel inte med Air Berlin, eftersom det är ett amerikanskt företag.) Det visuella ser fantastiskt ut, särskilt om du gillar färgkrockande blommiga tapeter – i så fall kan detta vara din version av inredningshimlen. Så länge du kan ignorera blodfläckarna, vill säga.

Om Kleo inte utspelade sig där den utspelar sig och när den utspelar sig, skulle dess brist på originalitet kunna sticka ut mer. Det börjar med den gamla falska ansvarsfriskrivningen – "Detta är en sann historia. Inget av detta har verkligen hänt” – och många av seriens tricks, från den mystiska resväskan instoppad i ett skåp till löftet om ”ett sista jobb”, kommer att vara bekanta för alla som har sett en thriller eller två. Den är också proppfull med stora historiedrivande tillfälligheter. Vid ett tillfälle faller exakt rätt fil ur en stor hög med papper och ett användbart fotografi faller ut ur den filen, vilket smäller upp hela fallet på vid gavel. Det är inte subtilt.

Men sammanförandet av Kleo, som är trasig, vilsen och desperat efter att ta reda på vad som hände med henne och varför, med Sven, som är bökig, envis och uppenbarligen glad över att hans liv har tagit en så spännande vändning, är smart. Man spenderar mycket tid under de tidiga avsnitten i hopp om att de kan komma över sina motsatta intressen och gå samman mot de riktiga onda. Kleo är kanske inte den första att göra det, men det är ändå ett underhållande, mycket stiliserat och filmiskt äventyr.

 

Icke-statliga organisationer för mänskliga rättigheter säger att ökningen är en indikation på regeringens engagemang för en omfattande användning av dödsstraffet

 

 

 

AV: personal på Middle East Eye, tisdag 16 juli, 2024

Saudiarabien har t o m den 15 juli i år avrättat 100 människor under år 2024, det sa The European Saudi Organisation for Human Rights (ESOHR) i måndags.

Enligt den gruppen, som kämpar för mänskliga rättigheter och bevakar avrättningar i kungadömet, innebär den siffran en avrättning i princip varannan dag, vilket representerar en 42 procentig ökning jämfört med samma period 2023, då totalt 173 människor avrättades.

ESOHR sa att ökningen är en indikation på ett "insisterande på att använda dödsstraffet i stor omfattning, vilket är ett brott mot internationell rätt och landets officiella åtaganden.”

Trots ökningen av antalet avrättningar sa gruppen att de bara hade identifierat tre individer som råkade ut för omedelbar avrättning, vilket indikerar att många avrättningar sker i hemlighet.

Enligt Reprieve, som dokumenterar fall som involverar dödsstraffet i kungadömet, visste många gånger inte offrens familjer om att deras familjemedlem var dödsdömd.

ESOHR noterade att i 19 av fallen som de har bevakat är typen av straff och domstolen som utdömde det borttaget i den officiella rapporteringen.

De tillade att den här bristen på transparens är “en ny form av manipulation av Saudiarabien för att undvika sina åtaganden och fortsätta använda dödsstraffet som ett verktyg”.

2023 avslöjade en gemensam rapport av ESOHR och Reprieve att antalet avrättningar i Riyadh nästan har fördubblats sedan kung Salman och hans son Mohammed bin Salman kom till makten 2015. Mellan 2015 och 2022 ökade antalet avrättningar med 82 procent.

I februari i år dödades sju saudiska män i en massavrättning, det största antalet avrättningar på en dag sedan 81 personer dödades i mars 2022.

Enligt rapporten använde saudiska myndigheter rutinmässigt dödsstraffet för att krossa politiskt oliktänkande, vilket strider mot internationell lag som slår fast att det bara bör användas till de allvarligaste brotten.

Enligt Reprieve är utländska medborgare, inklusive kvinnlig hemhjälp och narkotikabrottslingar “oproportionerliga” måltavlor.

Trots kronprinsens löfte 2018 i en intervju om att han skulle minimera antalet avrättningar så är landet fortfarande ett av de länder som avrättar flest människor varje år.

 

 

Imorgon (söndag 14/7) spelas alltså finalen i fotbolls-EM. Tidigt i turneringen stack jag verkligen ut hakan och tippade att något av länderna Frankrike, Portugal, England, Spanien, Italien, Nederländerna, Tyskland eller Belgien skulle komma att vinna. Oavsett hur det går imorgon så fick jag rätt, efter min oerhört modiga tippning.

Heja Spanien (och tack igen, Roy Keane)!

Precis som jag tjatade om i förra inlägget (29/6) så har jag tyckt att det här har varit en riktigt trevlig upplaga av fotbolls-EM. Tro mig, det finns hur många problem som helst med landslagsfotbollen, inte minst hos asen som styr det hela (se bilden högst upp i det här inlägget). Men än så länge går det åtminstone inte att plötsligt skicka in en shejk med hela statskassan full av blodiga oljepengar i fickan, man får så att säga spela med de spelare som sitter på det landets pass och göra det bästa av det. Dessutom har väldigt många matcher varit roliga att följa med bra spel, generellt sett offensiv inställning och en hel del snygga mål. Bland dem som bjudit på minst positiv fotboll återfinns såklart Frankrike och England. Jag har aldrig gillat hövding stornäsa, också känd som Gareth Southgate, och det skulle kännas fel om hans försiktighetsfotboll skulle vinna imorgon. Därför hejar jag fullt ut på Spanien. De har varit det genomgående bästa laget och de spelar dessutom en tilltalande fotboll. Men om överraskningen skulle inträffa och England vinner sin första landslagspokal på 58 år så glädjs jag för Mainoos och Shaws skull, men inte för sporten fotboll. På tal om det, hur jäkla bra är Kobbie Mainoo egentligen?!

Vi vet alla att England förväntar sig stordåd o s v. Då är det skönt med någon vuxen i rummet som inte seglar iväg och som säger som det är, mina damer och herrar: Roy Keane!

 

Ian Wright, Gary Neville och Roy Keane i ITV:s takstudio på Parizer Platz vid Brandenburger Tor i Berlin.

 

Saxat från The Suns hemsida, onsdag 10 juli, 2024:

ROY KEANE kritiserade “arrogansen” hos Englands fans för att de “förväntat sig att vinna varje stor turnering i 30 år”.

Den f d Manchester United- och Irlandsstjärnan fanns med i ITV:s bevakning av Englands semifinal mot Nederländerna.

Under försnacket till matchen pratade Mark Pougatch, Ian Wright, Gary Neville och Keane om huruvida Englands tröja “väger tungt” på de engelska spelarna i stora turneringar p g a pressen från fansen. 

Men Keane tyckte att det var en arrogant kommentar och uppmanade Englands spelare att “fokusera på att vinna” istället för att oroa sig om förväntningar på dem från fansen.

Han förklarade: “Ni pratar om att England inte har vunnit något på 30, 40 år, det ligger inte på den här gruppen av spelare. Fokusera på att vinna fotbollsmatchen och historien kommer ta hand om sig själv.

“När ni pratar om vikten från tröjan tycker jag att det finns en del arrogans som kommer med det.

“Konsekvenserna av ett misstag, som är en del av sport på toppnivån, det måste man hantera och genom åren har de kanske inte gjort det tillräckligt bra.”

Keanes expertkollega Wright avbröt honom och sa: “Roy, du pratar om arrogans, vi har spelare som är tillräckligt bra för att vinna. Vi har spelare som är kapabla att vinna den här turneringen.”

Men Keane slog tillbaka: “Vi har hört det i varje turnering, i 30-50 år. Att säga att ni har haft spelare för att vinna varje turnering under de senaste 30 åren, jag håller inte med om det.”

Gareth Southgates England har varit det mest framgångsrika i Englands moderna era.

Under hans ledning har de Tre Lejonen nått semifinal i VM 2018 och finalen i EM 2020. 

Neville, som var en del av Englands “gyllene generation” sa att medan hans upplagor av England hade talanger som Wayne Rooney, David Beckham, Steven Gerrard och Frank Lampard så underpresterade de delvis p g a vikten av förväntningarna från fansen.

Den f d Man Utd-högerbacken sa: “Som den gyllene generationen underpresterade vi. Spelarna hade otroliga rykten, men när Englands tröja åkte på kom oron för att det skulle gå fel.

“Det är uppmuntrande att se att Gareth i början av turneringen sa att de var oroliga för kritik utifrån. Den här gången har de varit tvungna att ta sig igenom det.”

Keane var karaktäristiskt föga imponerad av Nevilles kommentarer om hans “gyllene generation” och sa: “Snälla, utbilda mig om den gyllene generationen. Att ha bra spelare gör dig inte till ett bra lag. Om du har en solid bra grupp med spelare, riktiga män, så kommer de att hantera pressen, det är en del av pressen att vinna turneringar.”

Nej, allt är verkligen inte frid och fröjd med landslagsfotbollen

Bara för att jag har tittat på betydligt fler EM-matcher än jag brukar så betyder det inte att min inställning till det har ändrats. Det är United som gäller för mig, sen kan landslagsfotboll vara kul att titta på under somrarna då ligasäsongerna vilar, inte så mycket mer. Det kan även vara plågsamt då det mest handlar om att man inte vill att någon United-spelare ska bli skadad.

När man sen ser att innan semifinalen mellan England och Nederländerna så såldes detta djävulens påfund, half-n-half-halsdukar, så vill man bara stänga av och slå sönder något. Halva halsduken med Nederländerna och halva med England. Det kan ju inte finnas någon person vid sina sinnens fulla bruk som kan vara intresserad av en sådan, så de borde i princip skänkas bort, tänkte jag. Om jag bara visste hur fel jag hade. €15, d v s 171 kronor, för denna skitprodukt! Om någon människa valfritt valde att lämna över 171 kronor för detta borde ju försäljaren omedelbart tillkalla ambulans.

 

Denna anomali kostar alltså €15 (171 kr), jag skojar inte!

Olympiastadions mörka historia

Morgondagens final spelas på Olympiastadion i Berlin. Den har ju som de flesta vet ett väldigt mörkt förflutet. Men mitt i det mörkret av nazisternas propagandarunkande så skedde det också en helt fantastisk sak: den svarta idrottaren Jesse Owens krossade allt och alla, inför ögonen på en rasande Hitler, helt briljant!

Lika glädjande är det inte att tänka på det engelska fotbollslandslagets träningsmatch mot Tyskland 1938. Här visade Konservativa partiets ryggradslöse premiärminister Neville Chamberlain och FA vilka jävla ynkryggar de var (och i FA:s fall fortfarande är). Det kan ni som är intresserade av läsa mer om här (extra kudos till Wolves mittbacksklippa Stan Cullis för hans agerande i Berlin):

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/07/13/11822358-historielektion-arenan-dar-em-finalen-2024-ska-spelas-ar-genomsyrad-av-snedvriden-historia-och-hem-for-engelsk-fotbolls-mest-skamfyllda-episod/

Spanien v England

Som jag redan har sagt så håller jag på Spanien imorgon. Jag gillar deras spel och har man “gubbar” som Nico Williams och Lamine Yamal (jösses, grabben fyller 17 idag!) på kanterna med rätt att bomba framåt i full fart, ja då blir det oftast kul. PSG:s Fabián Ruiz och Citys Rodri är kvalitet bakom dem. I nuläget verkar det som att Barcelonas Pedri missar även finalen, men det är ingen katastrof, eftersom ersättaren troligen, precis som mot Frankrike, blir RB Leipzigs Dani Olmo. I Chelsea tycker jag att Marc Cucurella är något av ett skämt, men ihop med kompetenta försvarare runt omkring sig så gör han det helt ok för spanjorerna. Och längst bak gör Unai Simón sitt jobb. Spelar de som de kan så vinner Spanien, sen vet vi alla att överraskningar kan ske och nerver kan börja spela in. Men jag har svårt att se hövding stornäsa släppa på säkerhetsbältena och låta de offensiva engelska stjärnorna få mer fritt spelrum, och då ska de också straffas hårt.

Bara att hoppas att storsnoken inte har lyckats coacha bort all spelglädje och improvisationsförmåga ur unge Mainoo än, ska något hända hos de Tre Lejonen (mer som tre kattungar hittills) så är det ju genom geniet från Stockport.

Förutom att jag har ett gott öga till Spaniens fotboll i årets EM så är det också kul att konstatera att de två baskiska klubbarna Athletic Club Bilbao och Real Sociedad bidrar med hela åtta spelare till den 26 man starka spanska EM-truppen. Barcelona och Real Madrid har endast sex spelare med.

Sommarens första United-nyförvärv på gång

Det har pratats ganska länge om att United är intresserade av Bolognas och Nederländernas anfallare Joshua Zirkzee. Vi fick ju inte se många minuter av honom i EM och jag har inte sett en sekund av honom i Italien. Han har hyfsade siffror för ett överraskande bra Serie A-lag förra säsongen och ser ut att kunna ha kvaliteter som vi kan få nytta av. Men jag tar det lite lugnt och varken sågar eller hyllar honom, han kan ju få en ärlig chans att visa upp sig hos oss först. Han är inte officiellt bekräftad än, men enligt engelsk press så landade han i Manchester i torsdags och genomgick de medicinska testerna i fredags. Så om inget spektakulärt sker i sista sekunden borde han komma att bli presenterad kommande vecka.

Saxat av Neil Custis på The Sun, torsdag 11/7:

JOSHUA ZIRKZEE har landat i England och kommer att skriva på för Manchester United i en affär värd £34 miljoner (471 miljoner kr).

Den holländske anfallaren kommer genomgå de medicinska testerna imorgon innan han signerar ett femårskontrakt.

Och lite mer detaljer från clownen Jamie Jackson på The Guardian, torsdag 11/7:

Manchester United har kommit överens om en avgift på ungefär €42m (£35,3m - 489 miljoner kr) för Bolognas Joshua Zirkzee. Forwarden kommer därmed bli det första nyförvärvet under Sir Jim Ratcliffe-eran. Spelarens villkor och hans agents avgift är redan klara så 23-åringens ankomst kan komma att bekräftas snart.

Priset är högre än holländarens utköpsklausul på €40m (466 miljoner kr) men den var tvungen att betalas i ett enda utlägg, nu kan United istället betala €42m (489 miljoner kr) under tre år, vilket ger klubben mer flexibilitet på marknaden.

Tot ziens, Donny!

Jag hade höga förhoppningar på honom, men det funkade helt enkelt inte (precis som för väldigt många andra i dagens United-trupp!). Det här blir bäst för båda parter.

Från The Guardian, torsdag 11/7:

Donny van de Beek har lämnat United för Girona. Där får han ett treårskontrakt och affären ger United €500,000 (6 miljoner kr), en summa som kan växa till £9,1 miljoner (105 miljoner kr), plus en rejäl bit av summan från en eventuell vidareförsäljning. Den holländske speluppläggaren skrev på för United från Ajax för £37,4m (517 miljoner kr) i september 2020 men han etablerade sig aldrig och gjorde totalt två mål på 62 framträdanden.

Jäklar vad dåliga Italien var!

Att Italien inte övertygar i gruppspelet är inget jätteovanligt. Det har hänt förr att de har haltat vidare och sen vuxit ju längre slutspelet pågått. Så var det definitivt inte i årets EM, där de trots allt klev in som regerande Europamästare.

Redan i slutet av juni (29/6) tog pastaknullarnas äventyr slut, mot gökursknullarna från Schweiz! Hemma i min bunker slog jag mig ner med ganska höga förhoppningar på italienarna, jag hade:

 

- Barilla till middag

- Bardella på nyheterna

- Barella på tv:n

Men pang, bom, splash! 2-0 till Schweiz och Arrivederci, Italia!

Föga förvånande var italiensk media inte nöjd med vad de serverades:

"Världsmästarnas dagar från 2006 verkar långt borta. Återigen är det bara Gianluigi Buffon som sitter på bänken i kostym och slips. Förutom den försvarslösa (Gianluigi) Donnarumma var det ett förvirrat och skrämt Italien som välförtjänt förlorade med 0-2”, skriver stortidningen La Gazzetta Dello Sport.

“En italiensk katastrof”, skriver tidningen Il Messaggero.

“Den mest skamliga prestationen i ett slutspel i Italiens historia”, skriver journalisten Tancredi Palmeri.

“Azzurri ute ur EM efter en fruktansvärd match,” skriver La Repubblica.

Om den skamfyllda handlingen sa Stanley Matthews: “Omklädningsrummet fick ett utbrott. Alla spelarna var rasande och helt emot det”

 

AV: Martin Lipton, chefsreporter på sportavdelningen hos The Sun, fredag 12 juli 2024 

 

 

GARETH SOUTHGATE och hans spelare kommer vandra i idrottsskämdelsens fotspår på söndag.

Och de har även chansen att utradera minnena av engelsk fotbolls mest skamfyllda episod genom att ersätta den med en ärofylld triumf.

För många kommer Olympiastadion alltid vara platsen där Jesse Owens förödmjukade Adolf Hitler i hans egen bakgård.

Men OS 1936 ANVÄNDES av nazisterna som ren propaganda, som en uppvisning av vad de menade var den “ariska rasens” överlägsenhet.

Spökena från de spelen svävar fortfarande fram mellan tornen och den Colosseum-liknande arkitekturen.

Fans som promenerar dit på söndag kommer se sockeln där den olympiska elden tändes av Fritz Schilgen - handplockad av propagandafilmskaparen Leni Riefenstahl - den står fortfarande där, högt upp på läktaren bakom ett av målen.

Och två år senare, när FA så skamligt beordrade Englands spelare att höja sina armar och göra nazisthälsningen innan de besegrade Tyskland i en träningsmatch, verkade det som att den brittiska staten underförstått accepterade Hitlers auktoritet och makt.

De Tre Lejonen har nu möjligheten att rätta till det uråldriga felet men ingenting kan förringa arenans plats i idrottens mörkaste rum. 

Hitler, som kom till makten 1933, två år efter det att spelen hade tilldelats Berlin, bestämde att hela tillställningen skulle bli en hyllning till hans ideologi och ambition.

Han stod fast vid platsen vid skogen Grunewald, väster om stadens centrum, som initialt hade valts ut för spelen 1916 som inte blev av p g a utbrottet av första världskriget.

Men från vad som till en början bara var en stadion krävde Hitler mer, ett idrottskomplex vid namn “Reichssportsfeld” med arenan i hjärtat för hela området.

Platsens första arkitekt Werner  March och hans bror Walter plockades in på nytt.

Men de huvudsakliga förändringarna i designen skedde under ledning av Albert Speer, “Tredje rikets arkitekt” som senare blev Reich Minister för krigsmateriel och krigsproduktion och som i Nürnbergrättegångarna fick ett fängelsestraff på 20 år för krigsbrott och brott mot mänskligheten .

Bygget av den 133,5 hektar stora platsen tog bara två år och arenan fick en kapacitet på 110,000 fans, inklusive en specialläktare för Hitler och nazisternas högsta ledning.

Vid den västra delen placerades det 77 meter höga klocktornet som gav en fin utsikt över hela staden från toppen. I den fanns den 9,6 ton tunga olympiska klockan, utsmyckad med de olympiska ringarna, en örn, året 1936, en bild på Brandenburger Tor och mottot “Jag kallar på världens ungdom” mellan två hakkors.

Designen var avsiktlig. Hitlers rasteorier förkunnade att “härskarrasen” var den naturliga arvtagaren av det romerska imperiet.

Att kopiera Roms mest berömda antika monument lutade sig mot den teorin. De olympiska ringarna finns kvar än idag mellan de två enorma tornen vid arenans entré.

Det handlade om makt, storslagenhet, historia och en skev och vriden syn på alltihop.

Inför spelen krävde Hitler att IOK skulle förbjuda svarta judiska idrottare från att delta.

Det gick de inte med på men fäktaren Helene Mayer, vars mamma var judinna, var den enda juden som togs ut av värdlandet.

Öppningsceremonin, planerad och sedan filmad av Riefenstahl, var en uppvisning i ren propaganda. Litauen förbjöds att delta i spelen på direkt order av den tyska regeringen efter rättegångarna och de fällande domarna mot två prominenta lokala nazistledare.

Ett antal länder, inklusive Spanien och Irland, bojkottade spelen, tillsammans med många judiska idrottare från andra nationer.

När spelen började var Hitler på plats för att fira tyska segrar som ett godkännande av hans regim, men han var bara intresserad av att skaka hand med hemmavinnarna.

Men detta bristfälliga prat om arisk ära krossades av Owens, som hemma i den djupa Södern var van vid hemskheterna orsakade av segregation.

Inom loppet av sju dagar vann han fyra guldmedaljer, 100 meter, längdhopp, 200 meter och stafetten på 4 x 100 meter. 

Hitler, vansinnig över att se en svart idrottsman erövra tävlingarna, lämnade arenan tidigt för att undvika medaljceremonin trots att det rapporterades att han hade “saluterat” vinnaren.

Så här kommenterade Speer det hela: “Führern var enormt irriterad av Owens alla triumfer.

“Folk vars förfäder kommer från djungeln var primitiva, sa han med en axelryckning.

“Deras fysiska egenskaper var starkare än civiliserade vita och därför borde de exkluderas från framtida spel.”

Det räcker så. Det gör en illamående och var en hemsk försmak om vad som skulle komma att förtära hela planeten inom tre år.

Men ett år innan Tyskland invaderade Polen och startade kriget, den 14 maj 1938, svarade engelsk fotboll den allra värsta politiska fegheten.

Innan matchen, efter att Neville Chamberlain hade valt eftergifter istället för att egga på den oundvikliga konflikten, skickade utrikesdepartementet ett brev till FA där de påminde dem om de “bredare politiska konsekvenserna”.

Kvällen innan matchen kom FA och regeringen överens om att säga till spelarna att göra nazisthälsningen när nationalsången spelades - då Hitlers nyckelperson Joseph Goebbels skulle återfinnas bland de 110,000 åskådarna. 

Det vidarebefordrades inte till spelarna förrän de befann sig i omklädningsrummet innan avspark.

Medan FA-sekreteraren Stanley Rous - som senare blev Fifa-president och den starkaste förespråkaren för att låta Sydafrika under apartheideran förbli en medlem - insisterade på att spelarna “inte hade några invändningar” förnekades det argt av somliga av dem.

Wolves Stan Cullis vägrade att lyda och plockades bort ur laget och Stanley Matthews sa: “Omklädningsrummet fick ett utbrott. Alla spelarna var rasande och helt emot det.”

Matthews sa att den “okända bilden” fick honom att skämmas under resten av hans liv. England vann med 6-3.

1984, fyra år efter hans död, döptes huvudvägen fram till arenan om till Jesse Owens-Allee till hans ära.

En fläck delvis bortsuddad. På söndag kan Southgate och hans spelare delvis plocka bort en annan.