Jag tittade ganska mycket på OS och hade det riktigt trevligt under den tiden. Sverige gjorde väldigt bra ifrån sig och levererade flera bra prestationer. Jag har svårt för att bygga upp något intresse för idrotter som jag annars aldrig tittar på, men det finns ju faktiskt en hel del som lockar. För mig blir det självklart boxning (när någon kuban går upp i ringen), handboll och lite pingis och brottning. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så skickade Kuba fem boxare och återvände till den karibiska ön med två medaljer - ett guld och ett brons. Det betyder att de totalt nu har erövrat 80 OS-medaljer i boxning (42 guld, 19 silver och 19 brons), verkligen inte illa pinkat! Det är både vidrigt men heller inte förvånande att OS-kungen Mijaín López inte får mer utrymme i svensk och västerländsk media. Jag hoppas att ni känner till att han i Paris vann sitt FEMTE OS-guld i brottning. Förstå om det hade varit en amerikan som hade svarat för den prestationen, hen hade ju fått ett eget tv-program på bästa sändningstid i kommunist-TV (SVT) under fem-tio år framöver. På tal om kungar så finns det ju även en pinsam sådan, en kung som sedan länge borde vara förpassad till historiens soptipp, ni vet han som skattebetalarna öser pengar över, men som inte behöver redovisa vart de går. Pinsamheten på två ben som heter Folke Hubertus. Tack och lov slapp jag se honom fjanta runt och sola sig i idrottarnas glans i tv, men jag noterade honom i flera tidningar och blev spyfärdig.

 

De Ligt och Mazraoui

Det har ryktats om de här två herrarna till United ganska länge under sommaren, nu verkar det faktiskt bli av. Med Wan-Bissaka samtidigt på väg till West Ham känns det här som en bra affär av United.

Redan 2017, när vi slog dem i EL-finalen i Solna, hade Ajax tre riktigt lovande herrar: Frenkie de Jong, Donny van de Beek (det är sant!) och Matthijs de Ligt. Alla tre växte sen ut och var tongivande i det rubrikskapande Ajax-laget som nådde semifinal i CL 2019. Redan då var jag svag för mittbacken och ledaren De Ligt. Det sägs att vi var sugna på honom, men tyvärr valde han Juventus och sen gick han vidare till Bayern München. Det är inget dåligt CV för en 25-åring (fyllde 25 igår). Sen har han inte blivit den jätte som många förutspådde, men han har det helt klart i sig. Dessutom är han betydligt bättre än allt annat, förutom Martínez, som vi har i form av mittbackar. Det är lite oroväckande att han tycks vara skadebenägen, men jag läste någon statistik nyligen och då visade det sig att det kanske inte är så farligt. Om han kan hålla sig hel och frisk i Manchester tror jag vi kommer få väldigt stor nytta av honom.

Det jag har sett av Mazraoui känns bra. Känns som en stabil ytterback och det är inget vi är bortskämda med.

När det gäller United och spelarköp tar jag aldrig ut något i förskott, men tidigt igår morse filmades åtminstone båda spelarna när de klev in på flygplatsen i München. Senare under dagen såg man två svarta minibussar köra in mot Carrington och Sky rapporterade då att nederländaren och marockanen befann sig i dem. Och strax innan 18:00 igår skrev “transfergurun” Fabrizio Romano följande på X:

Fabrizio Romano @FabrizioRomano, måndag 12 augusti 2024, 17:53

Matthijs de Ligt och Noussair Mazraoui har precis slutfört de medicinska testerna på Carrington.

 

Kontrakten på väg att signeras, agenten Rafaela Pimenta är i Manchester.

 

Alla dokument kommer vara ok inom 24 timmar och MdL och Mazraoui kommer vara redo för Fulham.

Och senare igår kväll fotograferades båda spelarna då de kom ut från den lyxiga fiskrestaurangen “Sexy Fish” i Manchester.

Det låter lovande och när detta läggs ut är affären kanske redan bekräftad (eller avblåst hahaha). Mer från gårdagens The Guardian-hemsida:

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2024/08/12/11823890-manchester-united-pa-vag-att-kopa-de-ligt-och-mazraoui-wan-bissaka-till-west-ham/

United-spelare skadade del 897,761…

Säsongen hann inte ens börja innan det var igång. Förra måndagen (5/8) rapporterade ManUtd.com att nya stortalangen i mittförsvaret, Leny Yoro, blir borta i tre månader p g a en fotskada! Det betyder att vi minst får vänta till början av november innan vi får se honom i spel.

Vi har ju ingen etablerad målskytt, nej jag räknar inte Rashford dit, och han som ska kunna göra det, dansken Højlund, blir borta i sex veckor p g a skada. Vad vet jag, Joshua Zirkzee kanske kommer att pissa in mål för oss, men det är lite väl tufft/idiotiskt att lägga de förväntningarna på den i England oprövade och unge anfallaren. 

Så om vi inte köper ytterligare någon anfallare får vi hoppas att vi har tillräckligt med eldkraft framåt tills dansken är tillbaka och har varvat upp motorn ordentligt, för det känns inte som om vi har råd att tappa massa onödiga poäng p g a dåliga avslut. Detta i kombination med att vi har så otroligt svårt att försvara en ledning (se Community Shield som senaste exemplet) ingjuter inte jättemycket mod, men hoppas kan man ju. Är det någon som kan lära våra dönickar en sak eller två om hur man sätter bollen i nät så är det ju den ljuvliga Ruud van Nistelrooij!

Skölden

Precis som jag skrev här ovanför så var det verkligen härligt att se Ruud tillbaka i United, vilka minnen!

Den här förskönade träningsmatchen är även din årliga påminnelse om att FA juridiskt tvingades ändra namnet från the Charity Shield till the Community Shield 2002. Detta efter att de inte lyckats uppfylla de lagstadgade minimikraven gällande insyn i hur stor del av pengarna som faktiskt gick till välgörenhet.

Matchen var en repris på 2024 års FA-cupfinal där United besegrade City med 2-1 på nationalarenan för 77 dagar sedan. Det var första gången de två Manchester-rivalerna möttes i the Community Shield sedan 2011, när United vann med 3-2.

På tal om den grymt sköna vinsten i FA-cupfinalen mot de bittra galttarmarna, titta gärna på höjdpunkterna här, ackompanjerade av en fullständigt lysande kommentering:

https://x.com/alternativemufc/status/1822218710892867808?s=61&t=npcfhTo6B6zDa0yTm_gH1g

Lördagens match hade en svettig inledning, men sen växte vi och bjöd totalt sett på en bättre insats än jag hade förväntat mig. Jag har gillat det jag har sett av Amad och förhoppningsvis kan Garnacho fortsätta där han avslutade förra säsongen. Då har vi två giftiga yttrar som faktiskt kan leverera i offensiven och som en underbar bonus skulle det även betyda att vi slipper se så mycket av Rashford och Antony.

Skön premiär för FC United! 

FC United inledde i lördags sin 20:e säsong! Jag minns så väl hur det lät när laget inledde sin FÖRSTA säsong, 2004/05, det där är bara ett publag, de kommer inte finnas kvar till jul. Oj så fel de hade och vilket skönt långfinger till både den ena och den andra vår fortsatta existens är.

De Röda inledde med en bortamatch och de rev då av säsongens längsta resa direkt. Morpeth Town AFC stod för motståndet och Morpeth, det är en liten stad (ca 14,000 invånare) norr om Newcastle uppe i grevskapet Northumberland. Från Manchester till Morpeth är det 156 miles (251 km). 

 

Den kändaste personen från det här hörnet av världen är Emily Wilding Davison, en suffragett som dödades när hon föll under kungens häst vid the Epsom Derby 1913. Efter hennes begravningsceremoni i London fraktades kistan med tåg till Morpeth för att sedan grävas ner på St Mary’s kyrkogård.

Hemmalaget spelar sina matcher på Craik Park. Många engelska fotbollsarenor ligger inne i städerna, mitt bland rader av council houses, men inte Craik Park. Som ni ser på bilderna här så handlar det om att ta sig ut bland gärden och in i skogen för att ta sig dit, charmigt på sitt sätt och 10,000 gånger bättre än de totalt själlösa rymdskepp som utgör majoriteten av de europeiska toppklubbarnas hemmaarenor.

In i skogen får du gå om du ska titta på fotboll i Morpeth.

 

Här ser ni bättre arenans position. Inte helt lättillgängligt, men klubben anordnade snyggt transferbussar från stadens två största pubar och ut till Craik Park.

 

Själva matchen då? Jo, FC tog en riktigt skön 1-0-seger i premiären efter mål av Adam Le Fondre i den 56:e minuten. 564 personer beskådade matchen och majoriteten av dem kunde lyckliga inleda den långa resan hem mot Manchester efter slutsignalen.

Tycker ni att ni känner igen namnet på målskytten? Inte så konstigt, du kan läsa lite mer om honom och se lite rörliga bilder från tidigare i hans karriär här under:

Några av Adam Le Fondres mål för Reading, jo da, han nätade mot United också.

Adam Le Fondre, 37 år, anfallare, född i Stockport. Har spelat i bl a Cardiff, Bolton, Wolves och Wigan. Ni känner säkert mest igenom honom från tiden i Reading där han under säsongen 2012-13, då de var uppe i PL, gjorde 12 ligamål och 14 totalt. Den säsongen slog han rekordet för flest gjorda mål som inhoppare och utsågs till säsongens spelare i Reading. Totalt gjorde han under tre säsonger i klubben 42 mål på 110 framträdanden. Sen har han öst in mål i Australien och Indien. Förra säsongen spelade han i Edinburgh, för Hibernian i skotska Premier League, där han gjorde fem mål på 30 framträdanden. Hela sitt liv har han varit ett Man United-fan och hans hjältar är Eric Cantona och Ole Gunnar Solskjær. 

Från officiella hemsidan (www.fc-utd.co.uk):

INTRODUCERAR HÄR TRUPPEN FÖR FC UNITEDS HERRLAG 2024/25

I torsdags (1 augusti) arrangerades en tillställning inför säsongen 2024/25 på Broadhurst Park med ett välkomnande av den nya truppen inför den kommande säsongen. 

 

 

Neil Reynolds och hans team runt laget har haft fullt upp med rekryteringar sedan långt innan den förra säsongen slutade och man har byggt vidare på kärngruppen som vi har behållit. Det finns ett antal nya ansikten, inklusive ett riktigt stort namn, tillsammans med en hel del av spelarna som ledningen ville behålla från förra säsongen.

 

 

Då han reflekterade över truppens sammansättning sa managern Neil Reynolds följande: “Jag är jättenöjd med hur vi har lyckats behålla alla spelare vi ville ha kvar från förra året. Inställningen och ansträngningarna från alla under försäsongen har varit outstanding, grabbarna visar fantastiska fysiska nivåer, de har anpassat sig bra till vår spelstil och verkligen kommit tillsammans som ett lag. Moralen i lägret är fantastisk, och vi är redo att inta planen med alla cylindrar igång.”

 

 

I försvaret återfinns välkända ansikten från säsongen 2023/24 i form av Curtis Jones, Jan Palinkas, Charlie Oliver, Joe Ferguson och den säsongens vinnare av Russell Delaney-pokalen som säsongens spelare och även av samma pris, utsett av spelarna själva, Guy Hall.

 

 

På mittfältet återvänder klubbkaptenen Charlie Ennis för ännu en säsong, tillsammans med Michael Donohue, Charlie Munro och Dec McLoughlin, som vann priset för säsongens mål 2023/24.

 

 

Klubbkaptenen Charlie Ennis uttryckte en förväntansfull glädje inför den kommande säsongen: “Kvaliteten vi har plockat in under sommaren är helt fantastisk. Det är spännande att se så många talangfulla spelare i gruppen och konkurrensen om platserna är stentuff. Det pushar alla att göra sitt bästa, och det är exakt vad vi behöver för att utmana på alla fronter den här säsongen.”

 

 

Längst fram i planen ser vi återkomster för Dontai Gabidon, Jordan Buckley och vinnaren av priset som turneringens spelare i Fenix Trophy 2023/24, Aaron Bennett. Vi är också jätteglada att kunna välkomna Callum Gribbin och Jay Fitzmartin tillbaka efter deras långvariga skadefrånvaro; båda är jättesugna på att få börja spela tävlingsfotboll igen.

 

 

I tillägg till spelarna från förra säsongen kommer också ett antal nyförvärv. Då skottstopparen George Murray-Jones låneperiod har gått ut har vi plockat in f d MUFC-akademiprodukten Ollie Byrne. I försvaret kommer Dec Evans in från Southport, han ger oss ytterligare närvaro i det centrala försvaret, medan mittfältet stärks upp av Hayden Lindley, en tidigare FA Youth Cup-vinnare med Aston Villa.

 

 

Vi har en ny ytter i Jake Connelly som ansluter från Lancaster. Lewis Rawsthorn, säsongens spelare förra säsongen i North West Counties efter att ha gjort 31 mål för Atherton LR, kommer in på lån från Radcliffe. Vi har även adderat Jordan Preston, som gjorde två mål mot oss i vår bortamatch mot Bradford Park Avenue förra säsongen.

 

 

Och till sist är vi jätteglada att kunna bekräfta att ryktet som alla har hört under de senaste veckorna är sant. F d Premier League-spelaren Adam Le Fondre är klar för FC efter att ha spelat för Hibernian i skotska Premier League förra säsongen. Med över 400 Football League-matcher och hans 56 mål på 97 matcher då han ledde det australiensiska laget Sydney FC till två A-League-mästerskap på två år kommer “Alfie” in med massor av erfarenhet och klass.

 

 

Ledningen vill även framföra sina tack till Josh Askew, Eddie Church, Lewis Gilboy, Andre Mendes, Aaron Morris och Ryan Qualter, som har varit involverade i truppen under försäsongen men som kommer att spela fotboll på annat håll i år.

 

 

Med mindre än en vecka kvar till FC:s tjugonde säsong börjar är manegen krattad för FC United of Manchesters trupp 2024-25 att skina.

 

• Bayern München-paret kommer kosta £51m (685 miljoner kr)

 

• Wan-Bissaka på väg ut i en affär värd £15m (202 miljoner kr)

 

AV: Ed Aarons, The Guardians hemsida, måndag 12 augusti 2024, kl 12:19

Manchester United förväntas slutföra köpen av försvararna Matthijs de Ligt och Noussair Mazraoui från Bayern München för en kombinerad avgift på mer än £50m (672 miljoner kr), samtidigt som Aaron Wan-Bissaka är på väg till West Ham. Affärerna för De Ligt och Mazraoui - som spelade för Erik ten Hag när han var i Ajax - förhandlades fram under helgen.

Båda spelarna fotograferades när de var på väg till Uniteds träningsanläggning Carrington under måndagen.

Det sägs att de förväntas komma att slutföra de medicinska testerna och sen skriva på femårskontrakt och United hoppas kunna ha dem tillgängliga i säsongspremiären mot Fulham på fredag. Detta efter att en fotskada kommer att hålla nyförvärvet Leny Yoro borta i tre månader. Då måste de båda vara registrerade innan lunch på torsdag.

Priset för De Ligt - som inte var något förstahandsval i Bayern under Thomas Tuchel förra säsongen, efter att ha köpts från Juventus 2022 för £60m (806 miljoner kr) - ska vara €45m (£38,6m - 518 miljoner kr) plus €5m (58 miljoner kr) i tillägg. Dessutom kommer United betala £13m (175 miljoner kr) för Mazraoui i en affär som kan komma att bli värd upp till £17m (228 miljoner kr).

Den marockanske landslagsmannen är kapabel att spela på båda ytterbackspositionerna och hans ankomst kommer tillåta Aaron Wan-Bissaka att slutföra sin flytt till West Ham för ca £15m (202 miljoner kr). 26-åringen kom till United från Crystal Palace 2019 för en initial avgift på £45m (605 miljoner kr) och har ett år kvar på sitt kontrakt efter att United aktiverade en förlängning tidigare i år.

United skiftade sin uppmärksamhet till De Ligt efter att deras försök att köpa Jarrad Branthwaite försvårades av Evertons prislapp på £70m (941 miljoner kr) på den engelske försvararen. Den nederländske försvararen och Mazraoui spelade i det Ajax-laget som vann Eredivisie under Ten Hag 2019 och även nådde semifinalen i Champions League.

Köpen betyder att United har spenderat mer än £230m (3,09 miljarder kr) på fem av Ten Hags f d Ajax-spelare, detta efter att redan ha köpt Antony, Lisandro Martínez och André Onana.

 

 

Kubas boxare i OS i Paris 2024.

De kubanska boxarna i Paris 2024, chansen att skriva historia och några rader om den absolut störste boxaren från den karibiska ön

Jag har sedan länge varit imponerad av de kubanska boxarna. Jag kan inte påstå att jag följer OS slaviskt, men de kubanska boxarna missar jag inte. Ett annat måste, för mig, är såklart brottaren från samma ö, Mijaín López (skriver några rader om honom längst ner i den här texten).

I årets upplaga skickade Kuba fem boxare (se bilden högst upp i texten). Redan i sin första match åkte en av medaljfavoriterna, Julio César La Cruz, ut. Han mötte Loren Alfonso från Azerbajdzjan. Även Alfonso kommer från Kuba, men då han inte platsade i det kubanska landslaget flyttade han österut för att försöka få sina drömmar att gå i uppfyllelse där istället. Förlusten kom med väldigt liten marginal och måste ha varit tung för La Cruz, som siktade på sitt tredje OS-guld och därmed också en plats i historieböckerna. I kvartsfinalen i Tokyo-OS 2020 slog La Cruz ut den avhoppade kubanen Emanuel Reyes, som istället tävlar för Spanien. Några anti-kubanska personer på läktarna hånade då kubanen som svarade med att ropa: “Fosterlandet eller döden, vi ska segra” (Patria o Muerte, Venceremos)! Det är ett välkänt revolutionärt stridsrop på Kuba och det irriterade inte bara häcklarna, utan även IOK (Internationella olympiska kommittén).

I förrgår åkte dessutom Saidel Iván Horta ut redan i sin första match. Det här var Hortas första OS och han är bara 22 år, så han lär komma tillbaka. Även han förlorade med minsta möjliga marginal.

Men övriga tre är kvar i turneringen och siktar samtliga på medalj, gärna av den ädlaste valören. Så här ser schemat ut för dessa:

Idag (fredag 2/8): 16:34 går Alejandro Claro Fiz sin kvartsfinal i flugvikt (51 kg) mot fransmannen Billal Bennama. Sen på kvällen, kl 21:52, är det dags för storstjärnan Arlen López att gå sin kvartsfinal i mellanvikt (80 kg). Han möter Turabek Khabibullaev från Uzbekistan. Förhoppningsvis kan båda kubanerna vinna dagens matcher, då boxas de sina semifinaler på söndag. På tal om semifinal så är den tredje kubanen, Erislandy Álvarez Borges, redan där och han kliver upp i ringen kl 17:06 på söndag och möter då Lasha Guruli från Georgien. 

Innan jag går vidare måste jag bara återvända till Arlen López. Här under kan ni som vill läsa lite om kubansk boxningshistoria och denne López har i Paris möjligheten att inte bara för evigt skriva in sig i den, utan även i hela världens boxningshistoria. Han kan nämligen bli den blott fjärde boxaren någonsin att vinna tre OS-guld (två av de tre som tidigare har gjort det är kubaner!). Det vore väldigt roligt och jag kommer definitivt heja lite extra på fightern från Guantánamo, eller “La Maravilla” (Underverket) som han kallas.

Genom åren har Kuba erövrat inte mindre än 78 boxningsmedaljer i OS, fördelade enligt följande: 41 guld, 19 silver och 18 brons. Förhoppningsvis har de otroligt imponerande siffrorna vuxit ännu mer efter tävlingarna i Paris.

Då allt som kommer från Kuba och allt man gör där är fel, fult och smutsigt, om man följer västerländsk media, vill säga, så är det förmodligen inte alla som känner till den fantastiska historien om kubansk boxning. Men jag kan ändå tänka mig att det även i Sverige finns en och annan som har hört talas om den störste. Jag talar såklart om señor Teófilo Stevenson. Den sanslöst skicklige boxaren från Puerto Padre på Kubas östra del som jänkarna gång efter annan försökte köpa över till proffsboxningen. Men för Stevenson fanns det helt andra värden i livet och den gången det faktiskt var på väg att bli av, då stoppades det av USA:s finansdepartement (mer om det längre ner)! Det var många boxningsentusiaster som drömde om att få se matchernas match mellan Stevenson och Muhammad Ali. Men den blev aldrig av och jag håller med om att det hade varit intressant, för flera boxningsexperter var ganska säkra på att kubanen hade en stor chans att faktiskt vinna mot Ali, så bra var han. Här under kan ni läsa mer om Stevenson, både en unik boxare och en unik människa. 

Den unge Stevenson hade helt klart talang för boxning och började bli något av ett namn inom kubansk boxning under mitten av 1960-talet. Hans vinster väckte Andrej Tjervonenkos uppmärksamhet. Tjervonenko var själv en pensionerad boxare som hade skickats över till Kuba från Sovjetunionen för att finputsa kubanernas teknik i ringen. Han skapade bl a Kubas kända Escuela de Boxeo (boxningsskola) i ett förfallet gammalt gym i Havanna.

I mars 1962 förbjöd den kubanska regeringen genom resolution 83-A all professionell idrott på ön. Innan det fanns det proffsboxning i landet, men den var korrumperad och styrd av maffian. Nu hamnade all boxning under den till regeringen knutna Nationella boxningskommissionen. De tog hjälp av Tjervonenko och andra tränare från Östtyskland och byggde ganska snabbt upp en framgångsrik skola för amatörboxare. I 60 år levde proffsförbudet kvar på den karibiska ön, men i april 2022 togs det bort och det är nu tillåtet att boxas professionellt på Kuba.

Genom åren har vi verkligen kunnat njuta av de kubanska boxarna, särskilt i samband med OS. De två giganterna är såklart Teófilo Stevenson och Félix Savón, båda vann under sina karriärer tre OS-guld var! Faktum är att endast tre boxare har svarat för den prestationen, först ut var ungraren László Papp, som boxades hem den ädlaste medaljen 1948, 1952 och 1956. Sen har det alltså bara hänt två gånger till, först genom Stevenson 1972, 1976 och 1980. Efter det upprepade Savón bedriften 1992, 1996 och 2000. Då ska vi även ha i åtanke att Savón var favorit att vinna OS i sydkoreanska Seoul 1988, men de spelen bojkottade Kuba p g a att Nordkorea inte fick vara med och dela på arrangemanget. När det gäller Stevenson gick han miste om två OS-turneringar p g a politik under kalla kriget. 1984 bojkottade de kommunistiska länderna spelen i Los Angeles och 1988 var han fortfarande aktiv (pensionerade sig från boxningen senare det året).

Tyvärr avled han alldeles för tidigt efter en hjärtattack efter flera års alkoholmissbruk 2012, endast 60 år gammal. Men satan vilken boxare och person han var!

Han har på många sätt präglat den kubanska boxningen och på de flesta boxningsgymmen på ön kan man se bilder på mästaren på väggarna. Amerikansk media kallade honom för Muhammad Alis “kommunistiska tvilling”. De amerikanska boxningsarrangörerna blir ju minst sagt upphetsade när de ser dollartecknet och på den tiden kunde de inte tänka sig en större match än den som aldrig blev av, mellan just Muhammad Ali och Teófilo Stevenson. 1980 var kubanen 28 år och hade redan vunnit två OS-guld, då erbjöd jänkarna honom $5 miljoner (ca $19 miljoner i dagens penningvärde - ca 206 miljoner kr) för ett proffskontrakt och en match mot Ali. Stevenson tackade nej och skrev med sitt efterföljande uttalande för alltid in sig i den revolutionära kubanska historien: “Vad är fem miljoner dollar mot kärleken från åtta miljoner kubaner”. Sen packade han sina väskor och åkte till OS i Moskva och vann sitt tredje OS-guld istället.

Redan 1972, efter att ha knockat tre motståndare och vunnit sitt första OS-guld i München, sökte en amerikansk promotor upp honom och erbjöd $1 miljon (ca $7,5 miljoner i dagens penningvärde - ca 81 miljoner kr) för att bli proffs hos jänkarna. Och redan då var Stevenson säker på sin sak, han svarade: “Jag kommer inte byta det kubanska folket mot alla dollar i världen.”

Även efter den aktiva boxningskarriären förblev han Kuba och revolutionen trogen. I ett uttalande om landets ledare sa han: “Fidel [Castro] är vår störste boxare. Vi är kamrater. Han är den bäste. En som bara tänker på andra - som ger sitt liv för andra människor - förtjänar den största beundran.”

Den amerikanske boxningspromotorn Don King hade en riktig rival, Bob Arum, och det var faktiskt Arum som kom närmast att få till en match mellan Stevenson och Ali, men den gången var det USA:s finansdepartement (!) som stoppade denna gigantiska uppgörelse från att bli av. Kuba hade gått med på erbjudandet på $1 miljon (ca $3,8 miljoner i dagens penningvärde - ca 41 miljoner kr) för fem uppvisningsmatcher (tre ronder/match). Här fick vi även beskåda hur olika kalla krigets två ekonomiska system såg på pengar. En representant från kubanska INDER sa efter överenskommelsen följande: “Vi planerar att använda pengarna till sociala problem.”  

INDER är alltså Instituto Nacional de Deportes, Educación Física y Recreación, d v s Nationella institutet för sport, fysisk utbildning och rekreation, det kubanska regeringsorganet ansvarigt för idrottsutveckling, fysisk utbildning och rekreation på Kuba. Det grundades efter revolutionen, den 23 februari 1961, under lag 936 och leddes initialt av Manuel González Guerra. Det nationella högkvarteret ligger i det stora idrottskomplexet Coliseo de la Ciudad Deportiva i Havanna.

Men vad kunde då USA:s finansdepartement ha för invändning mot att världen skulle få se Ali mot Stevenson? Jo, sedan den 7 februari 1962 pågår en amerikansk handelsblockad mot den lilla ön. Det är något som jag skulle kunna ägna flera sidor åt i all sin grymhet och omänsklighet. Men jag hoppas att ni redan känner till den och vad den gör mot människorna på Kuba. Dessutom handlar den här texten främst om kubansk boxning, men ha gärna denna djävulska blockad i tankarna nästa gång du hör någon amerikansk politiker babbla om USA som “det goda landet i väst”, eller något annat skitprat. Numera bestraffar dessutom de jävla grisarna tredje part som bedriver handel med Kuba.

Svaret på frågan, som jag har dragit på ganska länge nu, finns helt enkelt att finna i denna blockad. När USA:s finansdepartement förstod vad pengarna skulle användas till sa de att avtalet bröt mot villkoren i USA:s blockad mot Kuba. Och att sponsra något välgörenhetsprojekt på en kommunistisk ö, det är ingenting som USA ska ägna sig åt, så där rök den boxningsmatchen.

Brottaren Mijaín López har chans att vinna sitt FEMTE OS-guld!

Mijaín López

Samtidigt som Arlen López har möjligheten att vinna sitt tredje OS-guld i boxning har den kubanska 130-kilosmaskinen Mijaín López chansen att vinna sitt FEMTE OS-guld i brottning. 41-åringen från Pinar del Rio är en komplett och otroligt skicklig brottare, så det finns alla möjligheter att han kommer lyckas med den bedriften. Men brottning är en stentuff sport och minsta lilla misstag kan bli förödande. Dessutom har han ett oerhört tufft schema (precis som alla andra brottare). Boxarna går åtminstone bara en match/dag och har sedan minst en dags vila innan nästa fight. För López börjar det med TRE matcher första dagen (förutsatt att han inte förlorar), sen avgörs allt, DAGEN EFTER!

Hans exakta tider är inte tillgängliga än, bara när brottarna i hans viktklass ska upp på mattan och det ser ut såhär: 

Måndag 5/8:

15:00: åttondelsfinal, 130 kg

16:20: kvartsfinal, 130 kg

21:20: Semifinal, 130 kg

Tisdag 6/8:

11:00: Repechage, 130 kg

20:05: Bronsmatch, 130 kg

20:15: Bronsmatch, 130 kg

20:30: FINAL, 130 kg

Så på tisdag kväll hoppas jag att kamrat López tar emot guldmedaljen på brottningens prisutdelningsceremoni, hans FEMTE, i så fall! Tycker de orden räcker för att beskriva hur otroligt bra han faktiskt är. Jag tänker inte ge mig in på några övriga jämförelser, men den som jag ändå håller som brottningens störste, Aleksandr Aleksandrovitj Karelin, vann under sin karriär tre OS-guld.