I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, men även för att markera att vanligt folk nu fått nog av det religiösa oket och gjort det enda rätta. D v s störta hela skiten med påven och hans småpåvar. Ok, när det gäller det sista jag skrev skenade jag iväg lite och dagdrömde om en ljusare och mer progressiv framtid, men att United ska spela final i Bilbao den 21 maj, det är helt sant!

UNITED KLARA FÖR EN EUROPEISK CUPFINAL

Oavsett hur mycket ångest Man United än ger mig, hur mycket skit de än serverar och hur ofantligt dåliga vi än ofta är, så är det självklart ren glädje jag känner efter torsdagens vinst i semifinalen mot Athletic Club.

Man hade kanske trott att jag inför den drabbningen kände mig lugn, vi hade ju trots allt en 3-0-vinst nere i Baskien att gå på. I så fall har man inte sett mycket av dagens United. Varje gång jag har tänkt positiva tankar de senaste dagarna gällande de Röda har det dykt upp en skrämmande bild av en skallig holländsk bedragare. Jag tror att jag lider av en ny form av PTSD - Post Tenhag Stress Disorder.

Jag kommer heller aldrig att glömma semifinalen i förra säsongens FA-cup. Fram till matchminut 71 ledde vi med 3-0 på Wembley mot Coventry. När domaren blåste för full tid stod det 3-3! Att se frusne Victor starta lugnade mig inte, samma sak med The Danish Donkey, men han är i alla fall längre från vårt mål. Att sedan få se Lurch sprida bollar över sidlinjen och rakt i gapet på motståndarna gjorde inte heller något bra för mitt välmående.

Och mycket riktigt krånglade Lurch till en enkel situation och vi fick än en gång se Onana plocka ut en boll ur nätet. Men sen bjöd vi inte på så mycket mer och kändes faktiskt farliga framåt. Men när Garnacho inte har avslutningsskorna på sig, Dorgu är så korkad att man ibland funderar på vad han gör på en fotbollsplan och The Danish Donkey är just The Danish Donkey, ja då spelar våra farliga kontringar inte någon större roll.

Tack och lov för Amad! Jag hade hoppats att han skulle kunna starta i torsdags. Men det är bra att Amorim inte tar några risker. Men snacka om skillnad när han äntrade planen. Det märks inte att han har varit borta så länge. Så fort han får bollen attackerar han och han kan faktiskt ta sig förbi både en och två motståndare och sedan avsluta eller passa till en lagkamrat. Jag hoppas verkligen att han kan starta i finalen.

När sedan The DD gjorde mål förstod jag att det var helt klart. Men nog fan såg han ut att vara kapabel att missa därifrån? Det hade INTE förvånat mig.

Om man nu kan bortse från vår ligaposition och våra insatser där så mår man ju förträffligt bra idag. 21:a maj är inringad, 22:a är ledig, vodkaförrådet i frysen är påfyllt - UNITED! UNITED! UNITED!

Men innan jag släpper Europa League-slutspelet helt så måste jag bara bjuda er på det här (YouTube-klippet här under) en gång till. Vad i helvete var det som hände?!

TOTTENHAM

Finalen i E.L blir som ni alla vet helengelsk - eller “Full English”, som The Suns rubriksättare mycket nöjda basunerade ut i torsdags kväll. Hur jag tror att det går? Det vet jag inte, jag har inte hunnit så långt i tankearbetet än. Vill njuta lite mer av semifinalvinsten först.

Men alla vet också att vårt facit mot dem på senare tid inte är bra. Bara den här säsongen har vi tre förluster på tre matcher mot dem. Först var det en riktig käftsmäll med 0-3 hemma i september förra året (under Onkel Festers ledning). Sen blev det 4-3 i parodimatchen i Ligacupen i London och nu i februari föll vi med 1-0 i huvudstaden.

Förra säsongen var inte mycket bättre, först torskade vi med 2-0 borta i augusti 2023 och lyckades sen ta en poäng hemma i januari förra året. Faktum är att på de sju senaste matcherna (sex i ligan och en i Ligacupen) så har vi fyra förluster, två oavgjorda och EN vinst. Sist vi slog dem var 19:e oktober 2022, då vi vann med 2-0 hemma.

Sen ska jag inte utmåla våra chanser till vinst som nattsvarta, definitivt inte. Det här är trots allt Tottenham Hotspur vi snackar om. Senast vunna pokal? 2008. Och för en färskare statuskoll så är det bara att kolla på deras ligaplacering. Det är ingen klubb som doftar vinnarkultur eller att de skulle ha någon inbyggd förmåga att alltid vara som bäst när det gäller som mest. Långt, långt därifrån. Dessvärre stämmer ju även den beskrivningen på Man United anno 2025. Men vi har i alla fall visat positiva sidor i E.L-spelet och är fullt kapabla att faktiskt vinna en pokal den här säsongen, den möjligheten hoppas jag att våra representanter är införstådda med och greppar med båda händerna…

“DET ÄR SÅ VIKTIGT MED EN BRA MÅLVAKT”. JAG KAN HÖRA INTER SKRATTA ÅT OSS…

Under mina tusentals timmar av att titta på fotboll och hockey undrar jag hur många gånger jag har hört “experter” säga det. Det blev minst sagt aktuellt i Färjestads uttåg mot Skellefteå. Och med Onana och turken som målvaktspar för United är det lika aktuellt där.

Om ni behöver friska upp minnet när det gäller Onana kan ni ju bara ta er en titt här (ha gärna ett glas med något starkt i bredvid er).

Tidigare i veckan blev jag påmind om hur det kan kännas att ha en av världens i särklass bästa målvakter mellan stolparna. Vid några tillfällen har vi ju haft det, det har vi inte idag.

Det var ju föga förvånande att Arsenal inte heller den här gången, inte heller den här säsongen, skulle leverera när det verkligen gällde. Jag blev inte ett dugg förvånad att de åkte ut mot PSG i semifinalen. Trots Legohuvudets och media skitsnack om att “This is our year”.

Det var också något annat att skåda Donnarumma i PSG-buren. En målvakt som äger sin box, räddar det han ska och även håller bollen borta från nätet när det blir lite kryddstarkt.

Men det var inte bara där jag blev påmind om vad man kan uträtta med en skicklig bollstoppare längst bak. I den andra semifinalen, mellan Inter och Barcelona, får man väl säga att schweizaren Yann Sommer stod för en fullt godkänd insats.

Vem är det då, undrar kanske någon? Jo, det är så här att den 20/7 2023 sålde Inter Onana till oss för €50,2m (549 miljoner kr)! Då behövde pastaätarna en ersättare och den 7/8 samma år föll valet på schweizaren, som de hämtade från Bayern München för… €6,9m (75,4 miljoner kr). Här kan vi prata om ett rån på öppen gata, i strålande dagsljus. Jag är förvånad att det inte har skrivits mer om den här affären i pressen, men tro mig, Inter skrattar sig fuktiga än idag åt det. De sålde en clown och fick 549 miljoner kr, samtidigt som de uppgraderade sin målvaktssida och gjorde en elegant liten nettovinst på €43,3m (473 miljoner kr). Jag saknar ord.

FRÅN KOLSVA TILL OMSLAGSTJEJ PÅ PEPSI

Jag har ingen aning om huruvida ni som läser det här känner till tätorten Kolsva. Trots att det är en liten bygd vi pratar om här så har den ändå utmärkt sig även utanför Västmanlands gränser. Den har under lång tid haft en bra brottarklubb, varit en riktig bruksort (full respekt!) och tillverkat högkvalitativ julmust (Guttsta bryggeri). Som med så mycket annat på landsbygden är det inte så mycket med dessa samhällspelare längre.

Men om ni trots detta har hört namnet så är det inte omöjligt att det har skett genom fotbollen. Det är nämligen så att en av de största svenska damstjärnorna, Johanna Rytting Kaneryd, kommer från just denna tätort.

Jag vet inte om ni minns den här reklamen för Pepsi med några av världens då största fotbollsstjärnor:

Det gör jag och det kändes väl ganska naturligt att David Beckham och co figurerade på deras läskflaskor. Men jag får faktiskt erkänna att jag förra fredagen hajade till. Jag hade precis plockat ut en Pepsi Max ur kylen och såg i ögonvrån att flaskan på nytt pryddes av en fotbollsspelares nuna.

 

Och tamejfan…

 

… vid en närmare titt såg jag att det var ju fröken Rytting, från Kolsva, på Pepsi-flaskan. Det var inte lika väntat, men ändå lite coolt.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025

I am an FC fan

I am Mancunian

I know what I want and I know how to get it

I wanna destroy … Glazer and Sky

(Till melodin från Sex Pistols Anarchy in the UK)

Genom dubbeldörrarna, sedan uppför den första trappan och där hänger en inramad tröja på väggen i FC United of Manchesters entré som säger mycket om de attityder de mötte under sina tidiga dagar.

Det är den röda t-shirten som spelarna bar efter deras första ligatitlar och på den kan man läsa ett citat från Alan Gowling, en radiokommentator på BBC, från när FC startades som en utbrytarklubb för desillusionerade Manchester United-supportrar sommaren 2005.

“It won’t last until Christmas,” kan se fruktansvärt dumt ut, 20 år senare.

För att vara rättvis mot Gowling så var han inte den enda - från sir Alex Ferguson och neråt - som tittade på FC genom misstänksamma ögon och kanske underskattade den kollektiva andan hos människorna som byggde klubben från grunden.

En reporter från The Manchester Evening News frågade en gång Ferguson om FC:s första uppflyttning under Karl Marginson, frukt- och grönsaksleveransmannen som plockades in som lagets förste manager. “Inte intresserad,” sa Ferguson och reste sig omedelbart för att lämna sin stol. “Inte intresserad!”

Kanske minns du scenen i Ken Loachs film från 2009, Looking for Eric, när en man som under lång tid har varit ett United-fan sitter och dricker på en pub med en FC-supporter och de dras in i en öldoftande hätsk diskussion gällande vad som ledde till splittringen.

“Du kan byta din fru, din politiska åskådning och din religion men aldrig ditt fotbollslag,” mästrar United-supportern.

Men diskussionen vinns av killen i den icke-sponsrade FC-tröjan. “De lämnade mig,” säger han - inte tvärtom.

Den 12 maj är det 20 år sedan Glazer-familjen tog kontrollen på Old Trafford och en trotsig grupp av fans, redan desillusionerade p g a frosseriet och kommersialismen inom fotbollen på den högsta nivån, bestämde att det fick räcka.

Allting som de förutspådde gällande Uniteds amerikanska ägare har blivit verklighet: höjda biljettpriser, misskötsel, splittringar, en växande känsla av distansering mellan klubben och fansen och några väsentliga bevis för att rättfärdiga åsikten från innan övertagandet hos den f d vd:n David Gill om att “skuld är vägen till förfall”.

Ingen hos FC njuter av att det har visat sig att de hade rätt. Hur skulle de kunna vara glada åt det när de verkligen är gamla United-fans?

Men Eric Cantona har varit en formidabel talesman. Den f d United-spelaren besökte nyligen FC och gick ut offentligt med nedgången för klubben som han så skickligt spelade för med sådan stor stolthet.

Cantona spenderade fyra timmar på Broadhurst Park, FC:s arena i Moston i norra Manchester, och fick sin publik att rysa med sina kunskaper om utbrytarklubben, vad de står för och varför den betyder något för honom, också.

Han är nu en inskriven medlem av en klubb som har beskrivits av Kevin Miles, vd för The Football Supporters’ Association, som några med en “totemisk betydelse” för rörelsen för supporterägarskap. Den klubben, säger Cantona, har en “ung historia men en fantastisk historia” - t o m så fantastisk att hans två bröder och fyra barn också har skrivit in sig.

“Jag hade helt fel,” berättar Gowling, en United-spelare på 1960- och 1970-talen, för The Athletic. “Jag begick ett fruktansvärt misstag och jag måste ta pinsamheterna som kommer med det under resten av mitt liv. De (FC) har överraskat mig. Och högsta betyg till dem, jag är jätteglad för att de har fortsatt mycket längre än jag trodde att de skulle göra.”

* * * * * * *

We wish you a merry Christmas and a happy New Year

We’re FC United

We’re still f**king here!

Vissa människor begår misstaget att tro att en utbrytarklubb med smeknamnet de Röda Rebellerna måste vara anti-United på något sätt.

Ledarna för anti-Glazer-protestgruppen The 1958 besökte nyligen klubben för en “United United day” och erkände att inte heller de var helt säkra på vad de kunde förvänta sig.

Men det tar inte lång tid inne på Broadhurst Park innan man inser varför det hänger en banner där med följande budskap på: “I Got Love Enough for Two”. 

Inne i entrén hänger en inramad Cantona-tröja signerad av fransmannen, med en hälsning till “det nya Drömmarnas teater”. Andra bilder på Denis Law, George Best och andra Old Trafford-storheter pryder de övriga väggarna. En banner på St Mary’s Road-läktaren uppmärksammar flygkatastrofen i München. T o m matchprogrammet, FCUM Review, har en framsida designad som Uniteds.

Men det är annorlunda här. “Vi krigar för fans-kulturen,” säger ordföranden Nick Boom. “Mer och mer har den kulturen vittrat sönder. Supportrarna - sportens livsnerv - knuffas längre och längre bort. Vi tycker att upplevelsen ska handla helt om fansen.” 

Innan arenan öppnades 2015 var den här platsen känd som the Ronald Johnson playing fields. Nu finns här en banner med orden: “Inga Glazers eller shejker vid Ronald Johnsons grindar”.

Det här är en klubb där fansen bjuds in för att närvara, eller lyssna, på styrelsemöten och varje medlem får en fullständig rapport, via e-mejl, gällande vad som har diskuterats (föreställ er det med familjen Glazer). Supportrarna kan forma sina beslut baserat på “en medlem, en röst”-systemet, vare sig det handlar om att välja matchställ, hålla inträdesavgiften överkomlig, välja styrelsemedlemmar eller vad det nu är som står på agendan.

“FC United skapades som ett alternativ för folk som kände att de inte längre kunde gå till Old Trafford, och för att visa att fotbollsklubbar kan vara annorlunda.” säger Paul Hurst, en styrelsemedlem och f d säsongsbiljettsinnehavare hos United. “Klubbar kan prata om att ‘sätta fansen först’, men det enda sättet att garantera det är att ha en klubb som till 100 procent ägs av fansen, där de har riktig, genuin makt.”

I den här delen av Manchester betyder det säsongsbiljettspriser för de under 18 år för £1 (12,90 kr) per match, det priset har inte höjts på 20 år.

Det är därför man i havet av röda, vita och svarta banners permanent positionerade på alla fyra läktarna ser en som säger: “Making Friends not Millionaires”. På en annan står det: “Still Fans - No Longer Financial Supporters”.

Det är därför en muralmålning på en vägg säger: “Our Club, Our Rules” och det är därför du aldrig kommer få se någon organisations namn utfläkt över framsidan av FC:s orörda röda tröjor. Varför har de inga tröjsponsorer? För det var en del av klubbens ställning från början och kommer, nästan garanterat, alltid att vara det.

“Det är symboliskt från vår sida,” säger Boom. “Vi såg hos United vad som kan hända när en klubb blir mer intresserad av en nudelpartner i Singapore än sina egna fans. Så vi har valt under de senaste 20 åren att inte ha någon tröjsponsor. Det är våra två fingrar höjda mot den här krypande kulturen med utpräglad kommersialism. Och vi är stolta över det.”

* * * * * * *

This is our club

Belongs to you and me

We are United – United FC

We may never go up

But we’ll never feel down

Now we’ve built our own ground

(Till melodin från The Pogues Dirty Old Town)

Deras första match var en träningsmatch borta mot Leigh RMI, 15 miles (24,1 km) utanför Manchester, den 16 juli 2005. Den innehöll noll mål, tre streakers och en invasion av planen vid slutsignalen. Spelarna, nya hjältar, bars av på folks axlar.

Nuförtiden firar klubben Gowlings numera ökända citat genom att kalla deras julfest för “It’ll be all over by Christmas”.

Men till en början visste egentligen ingen vad man skulle förvänta sig när FC hyrde Gigg Lane, Burys arena, och startade resan i The North West Counties League Division Two, den 10:e nivån i den engelska fotbollspyramiden.

“Det är ibland svårt att förstå att vi fixade det,” säger John-Paul O’Neill, den militanta supportern som kom på idén och har skrivit en bok, Red Rebels, om den här nya världen. “Då körde vi bara på, trots att vi inte riktigt visste vad vi höll på med.

“Att säkra en plats i The North West Counties League på tre veckor var den stora prestationen, men det var bara början för att få ett lag på planen i tid för försäsongen. 

“Det var en galen, galen tid. När 2 500 personer dök upp på den första matchen, då var det verkligen en saga. Större delen av styrkommittén hade knappt tid att tänka - jag vet att jag inte hade det - så när det hände uppskattade vi förmodligen inte vad vi hade gjort ordentligt. 

“Fans började snabbt referera till den där första säsongen som en ‘summer of love’ och den hade den viben. Alla var i samma uppspelta sorl, det som myndigheterna genom åren taktfast hade skalat bort från fotbollen på den högsta nivån.” 

Nykomlingarna från Manchester annonserade deras närvaro med tre raka uppflyttningar och klättrade till sist så högt som till den sjätte nivån i form av National League (North). Under tiden slog de alla möjliga publikrekord och för att citera klubbens hemsida så “hade man otroligt mycket roligt på varje match”.

Ta trippen till Colwyn Bay, t ex, när så många fans begav sig till den lilla walesiska staden på kusten att ett stort antal fick följa matchen från en åker på en kulle bredvid arenan. Sen har vi uppflyttningsmatchen mot Ramsbottom, när FC:s supportrar chartrade ett ånglok, döpte det till “The Rammy Rattler”, för att ta dem dit på The East Lancashire Railway. Eller FA-cupmatchen mot Rochdale, när ett vinstmål på övertid betydde att den nystartade klubben besegrade en motståndare från tredjedivisionen inför tv-publik, detta då matchen sändes live.

https://www.youtube.com/watch?v=hztmsq9uTg4

Nu när FC närmar sig milstolpen och årsdagen har deras framfart planat ut. De ligger på 16:e plats på den sjunde nivån i Northern Premier League. Deras genomsnittspublik ligger precis under 2 000 och bakom scenen accepterar de att de har en bit kvar att vandra innan de har nått deras fulla potential.

Men det finns ändå en hel del att gilla, inklusive en elegant arena med en kapacitet på 4 900 platser. Den har även faciliteter som hyrs av Barrow som deras träningsanläggning.

Bradford City, en annan League Two-klubb, slog läger här när deras planer var täckta av snö under vintern. Faciliteterna håller med andra ord en standard värdig The English Football League (EFL). Och i sann non-League-stil finns det en trevlig twist här i det faktum att klubbkaptenen, Charlie Ennis, hjälpte till att få allt på plats. Ennis driver en byggnadsfirma som har utfört arbete på arenan och hjälpte till att bygga dess gymnastiksal.

Efter att ha startat med ingenting förutom själ och entusiasm har dagens FC ett damlag, ett U21-lag, ett U17-lag och några akademilag.

Frivilliga är jätteviktiga på den här nivån och attityden summeras av klubbens fotograf Lewis McKenna, som har bevakat fler än 100 matcher på varje nivå den här säsongen. Totalt finns det runt 200 frivilliga och till skillnad från många Premier League-klubbar (de två från Manchester inkluderade), så har “lilla United” aldrig haft några problem att betala matchdagspersonalen minimilönen.

Kanske har även attityderna förändrats, sedan åren då Ferguson, som hyllade familjen Glazer som “fantastiska ägare”, klargjorde att han inte ville diskutera, eller acceptera, utbrytarklubbens närvaro.

Den 18 maj kommer en årsdagsmatch att spelas mellan ett lag bestående av “FC-legendarer” och ett lag bestående av f d United-spelare, inklusive David May, Wes Brown, Clayton Blackmore och Keith Gillespie.

Relationerna är goda med Salford City, League Two-klubben som drivs av Gary Neville, Ryan Giggs och Paul Scholes. De två klubbarna arrangerade en träningsmatch mot varandra förra året. En till är inbokad i sommar och även om det låter korkat så är det den här sortens tillställningar som kunde ha varit mycket svårare, politiskt sett, att få till för bara några år sedan.

“Vad Ferguson sa om oss var aldrig sant,” säger Boom. “Han fick det att låta som att vi hade lämnat och hatade United, trots att det aldrig var så. Allt vi försöker göra är att ge supportrarna en röst och visa att det finns en annan väg för fotbollen, där den fortfarande är fans-centrerad och att vi har våra värderingar.”

Ferguson stämplade dem som “sorgliga” och “publicitetstörstande”. Han blev sur på The Manchester Evening News för att de tryckte matchrapporter från FC:s matcher och när fansens protester var som intensivast var han en villig talesman för Uniteds ägare. När en grupp fans tog upp det med honom var hans svar: “Gå och titta på Chelsea”.

Men det är väl dokumenterat att den mest framgångsrike managern i brittisk fotboll initialt var emot ett övertagande och att han träffade fansens ledare som var emot det. Han blev tillfrågad om han kunde tänka sig att avgå, eller åtminstone hota med det, men han sa nej och pekade på det stora antalet människor i personalen som var beroende av honom - ett svar som med lite reflektion känns ironiskt. Detta med tanke på de hundratals människor som har blivit av med sina anställningar under familjen Glazer och, nu på senare, Jim Ratcliffe.

“Om det är en sak som FC United alltid kommer vara så är det en spegel mot Fergusons samvete,” säger O’Neill. “Minsta indikation från honom om att han skulle avgå om övertagandet gick igenom och hela saken hade varit död. Han vet det och vi vet det. Glazer-familjen är hans arv.” 

* * * * * * *

His name is Malcolm Glazer, he thinks he’s rather flash

He tried to buy a football team but didn’t have the cash

He borrowed lots of money, he made the fans distraught

But we’re FC United and we won’t be f****** bought

Så, hur långt kan en klubb med FC:s övertygelser och principer gå? Vad är möjligt i en värld som alltmer ser fotboll som de superrikas egendom?

“Vi vill gå vidare så högt som vi kan upp i ligorna och vinna pokaler,” säger Hurst. “Men det kommer aldrig ske till vilket pris som helst, där vi riskerar vår ekonomiska hållbarhet eller ger upp våra kärnvärden bara för att jaga framgång på planen.”

Idealiskt sett skulle FC vilja vara en division eller två högre upp. Om ytterligare 20 år, eller ännu mer, skulle de älska att tänka att Manchester skulle kunna ha en tredje representant bland de 92 professionella klubbarna.

Men den här säsongen inleddes med en vinst på åtta matcher och FC sladdade bland de fyra sista lagen tills Mark Beesley, tidigare i Warrington Town, plockades in som manager och har lett dem till säker mark.

Men man får komma ihåg att det aldrig skulle bli en helt sömlös process för en klubb som öppet erkänner att de ofta “improviserade” under deras formativa år.

Den mest turbulenta perioden i klubbens historia attraherade nationella rubriker och kulminerade, 2016, i valet av en ny styrelse och ett uttåg för general managern Andy Walsh, i en storm av het kritik från fraktioner av supportrarna gällande hans ledarskap.

Andra har ifrågasatt huruvida FC har offrat en del av deras gamla upproriska “punk football”, samt ironin i att klubben drog på sig rejäla skulder för att skapa och upprätthålla deras prisbelönta arena, som kostade £6,3 miljoner (81,2 miljoner kr) att färdigställa.

O’Neill, tidigare redaktör på fanzinet Red Issue, är en stor del av berättelsen om FC men han går inte längre på matcherna. “Klubben klamrar sig nu så hårt fast vid etablissemangets ortodoxi att, trots att en av de grundläggande principerna är att ‘inte diskriminera någon’, 2021 sa de att de skulle introducera vaccinpass om de blev tillsagda att göra det,” säger han. “Sedan dess har jag inte gått på någon match.”

Det har inte alltid varit enkelt för en klubb som av supportern och författaren Jonathan Allsopp i sin kommande bok, This Thing of Ours, beskrivs som “genomsyrad  av den radikala andan för staden som har upplevt Peterloo, Marx, Engels och suffragetterna”. 

Men till sist och syvende har de relevanta personerna full rätt att se klubbens 20-årsdag som en kollektiv triumf.

“Under de två senaste årtiondena har det varit svårt att föreställa sig en större kontrast mellan ägarna av Manchesters två rödtröjade fotbollsklubbar som bär namnet ‘United’,” skriver Allsopp. “Den ena är en klubb där supportrarna befinner sig på botten mot den andra där supportrarnas intressen är dess hörnsten.”

De som besöker Broadhurst Park för första gången slås ofta av färgen och bullret, originaliteten i läktarsångerna och den allmänna känslan att det är annorlunda på den här nivån: på riktigt, jordnära, opretentiöst. Och ja, det där är verkligen den 38 år gamle Adam Le Fondre, en gång i tiden en berömd EFL- och Premier League-anfallare för Reading, på topp.

“Vi hjälper till att regenerera en del av Manchester som har avskrivits under en alltför lång tid,” säger Boom. “Det är ett av de mest utsatta distrikten i England och många familjer här har allvarliga ekonomiska bekymmer. Men det är inte det som definierar dem. Det finns stolthet, motståndskraft och en stark känsla av samhörighet - och vi vill vara en klubb som står med folket, inte ovanför dem.” 

Broadhurst Park fungerar även som hem åt Moston Juniors. Relationer har byggts med andra lokala klubbar, skolor och samhällsorganisationer. Det är viktigt, säger Boom, att vara en “bra granne” och det blev aldrig mer tydligt än under dagarna efter knivskärningarna i Southport förra sommaren.

När högerextrema demonstranter arrangerade upplopp utanför ett Holiday Inn i Newton Heath, ungefär en mile (1,6 km) från FC:s arena, besökte en delegation från klubben hotellet för att erbjuda stöd, vänskap och gratis biljetter till de asylsökande som var inkvarterade där.

Dessa mänskliga gester är viktiga under en era när många United-fans har lämnats med känslan, som Cantona säger, att Old Trafford-klubben har förlorat sin själ.

En berättelse involverar Tim Williams, en medlem och en av klubbens grundare som var känd som “Scarf” p g a att han hade burit en röd och vit halsduk, stickad av hans mamma, Betty, till varje match han gick på sedan 1965.

Williams dog förra året och hans halsduk är nu inramad i entrén på Broadhurst Park, donerad till klubben “för att hindra hans familj från att slåss om den”. En banner på huvudläktaren minns honom på ett annat sätt. “Tim ‘Scarf’ Williams Stood Here”, står det på den.

Allt som egentligen saknas är ett större utbud av pubar inom gångavstånd till arenan. Men det är inget stort problem: FC har en egen bar under en läktare, dekorerad med halsdukar och flaggor och inspirerad av den sortens bierhaus du kan hitta inne på en tysk arena.

Ölen är billig (well, mycket billigare än på Old Trafford) och en scen byggs upp före varje match där lokala band, komiker och poeter - t o m en grupp harpister - uppträder. Därav den ganska storslagna scenen på annandag påsk där ett punkband från Manchester med namnet Battery Farm vrålade ut en sång med titeln Roy Keane is Not Real innan en 3-2-förlust hemma mot Whitby Town.

Den här helgen, när Guiseley gästar, kommer styrelsemedlemmar att jobba bakom disken i baren i vad som har blivit en tradition i säsongens sista hemmamatch.

Och Gowling? Inget agg mot honom, är budskapet från toppen av klubben. Tvärtom så skulle de vilja välkomna den f d centerforwarden till en match någon dag.

“Vad Alan, och många andra, underskattade var beslutsamheten hos människorna involverade i att få igång klubben,” säger Hurst.

Russell Delaney var en av dessa människor, trots att han var allvarligt sjuk med lungsjukdomen sarkoidos som till sist tog hans liv. Delaney dog i november 2005, 47 år gammal, fem månader efter FC:s grundande. Man pratar fortfarande om honom och hans namn lever vidare, fäst vid klubbens årliga pris till säsongens spelare.

“När du förstår kärleken, omsorgen och hängivenheten som gick in i grundandet av klubben så inser du att det inte fanns en chans att fansen bara skulle låta saker och ting försvinna efter en säsong,” säger Hurst. “Tjugo år senare, vi är fortfarande här och vi är starkare än någonsin.”

(Bilden högst upp: Cantona granskar omgivningarna på Broadhurst Park. FC United of Manchester)

 

Daniel Taylor är en senior skribent för The Athletic som fyra gånger har vunnit priset som Football Journalist of the Year och 2022 vann han kategorin Sports Feature Writer of the Year. Tidigare har han varit chefsskribent för fotbollen på The Guardian och The Observer och spenderade nästan 20 år hos de två tidningarna. Daniel har även skrivit fem böcker om sporten. Följ honom på Twitter här: @DTathletic https://x.com/DTathletic