Det anses "olämpligt" att fråga om pengarna bakom Pep Guardiolas lag, och andra ledande klubbar, men vi borde ställa de svåra frågorna

Shejk Mansour, t.h., med ordföranden Khaldoon Al Mubarak, på the City of Manchester stadium. Fotograf: Martin Rickett/PA Archive/Press Association Images

AV: Nick Cohen, the Observer, söndag 24 december, 2017:

Trots att jag kommer från den röda sidan av Manchester, vill jag att Manchester City ska vinna varje match de spelar nu. Att hoppas att City ska misslyckas är som att hoppas att en fantastisk sångares röst ska spricka eller att en balettdansare ska ska slita av en sena. Journalister har skrivit och sänt miljontals ord om intensiteten i Manchester Citys spel och skönheten i dess rörlighet. Man ser på och drar efter andan då varje perfekt passning hittar sin man och varje omöjlig aktion blir möjligt trots allt.

Allting som kan sägas borde ha sagts. Men här har du ord som du aldrig hör på BBC eller Sky och som du bara i sällsynta fall hör från de bästa sportskribenterna. Manchester Citys framgång är byggd på arbetet frampressat av härskarna i en modern feodal stat. Shejk Mansour, lagets ägare, är halvbror med shejk Khalifa, den absoluta monarken i Förenade Arabemiraten: en födelsehändelse som har gett honom ett berg av pengar och Manchester City Premier Leagues bästa spelare.

En absolut monarki är endast en diktatur dekorerad med fina kläder. De vanliga begränsningarna av yttrandefrihet, pressfrihet, rättsstaten, självständiga domstolar och demokratiska val gäller fortfarande i den emiratiska federationen med sju sultanat. Det är lika troligt att kritiker här försvinner eller hålls fånga utan någon rättslig process som i någon mindre glamourös destination. Rikedomarna som ser till att Pep Guardiolas årslön på £15m (178,4m kr) och lönenotan på £264m (3,14 miljarder kr) till spelarna kommer in i tid kommer inte enbart från oljan. De emiratiska monarkierna, Qatar och Saudiarabien förlitar sig på ett system av ekonomisk exploatering som du lär få svårt att hitta någon motsvarighet till.

I FAE i sin helhet är endast 13% av befolkningen fullvärdiga medborgare. I den glittrande turistresorten Dubai stiger medborgarskapet något till 15% och i Abu Dhabi-emiratet till 20%, men överallt finns det en underklass av invandrare som sköter merparten av jobben. Den självklara jämförelsen blir med apartheid: arabiska medborgare sitter i toppen, vita bosatta där har en del privilegier, som de färgade och asiaterna hade under den sista tiden under den sydafrikanska regimen, medan det smutsiga jobbet - från byggen till städning - utförs av föraktade invandrare från södra Asien.

Men jämförelserna med apartheid eller den israeliska ockupationen av Västbanken eller Amerikas gamla synder i södern fallerar för de unga arabiska prinsarna importerar deras arbetarklass istället för att styra över förtryckta invånare. Det är som om spartanerna skulle plocka in heloterna. Eller om bilder av barska spartanska militarister känns motsägelsefullt när de sätts på de slappa kropparna tillhörande Gulfaristokratin, kan vi istället säga Eloi som importerar Morlocker. Blygsamma arbetsreformer ska ha gjort det bättre för alla trälarna. Enligt lagen kan arbetsgivarna inte längre hålla ordning på dem med hotet om deportering till Indien eller Filippinerna om de inte behagar en nyckfull boss. I praktiken underkuvar absoluta monarkier jurister och kampanjarbetare som kanske kan tänkas ta upp deras fall. Nu, precis som alltid, tystas aktivister och arbetarna fruktar priset för att tala ut.

Man borde kunna berömma Manchester Citys fotboll och fördöma deras ägare. Eller, om det är att begära för mycket, så borde man åtminstone kunna prata om deras ägare eller nämna källan till deras rikedom. Om så bara flyktigt. Kanske bara en enda gång. Istället är det tystnad som råder. Då Mansour bygger ett globalt konsortium av klubbar, folk från Qatar äger Paris Saint-Germain och emiratiska pengar är på väg att köpa Newcastle United, har rika diktatoriska stater gått in i en konkurrenskraftig tydlig konsumtion. De skapar världens bästa klubbar och kan en dag komma att plocka bort dem in i en oligarkliga. Det handlar inte om att "föra in politik i fotbollen" när du bekymrar dig för shejk Mansour. Du inser att fotbollens framtid är politisk.

Tystnaden gällande nationalsportens öde täcker stora delar av det alldagliga livet. Vart du än tittar slås du av argumenten som inte framförs.

Mainstream-konservativa vägrar att göra sällskap med Tory-rebeller när det gäller att tala ut om farorna med Brexit. De gillar att skryta om att de är stabila och förnuftiga typer, utan någon tid för farliga experiment. Men när de konfronteras med den hänsynslösa nationalismen hos Tory-högern föredrar de det säkra valet att hålla tyst tills opinionen skiftat. Många Labour-riksdagsmän och journalister på vänsterkanten beklagar djupt Corbyn och den yttre vänstern. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att de pratar mycket privat, men kan inte tänka sig att yttra ett ord om en annan åsikt offentligt förrän Corbyns popularitet bland partimedlemmarna sjunker. De kommer också att tala ut när, och endast då, de kan vara säkra på att det är för sent för att uttala sig och utgöra någon skillnad.

Vi ser oss själva som mer befriade än våra förfäder, men samma repressiva mekanismer tystar oss. På 1700- och 1800-talet var det inte många som ville säga att vackra statliga hus och fina allmänna byggnader hade byggts för att britterna plundrade indier och förslavade afrikaner. Idag känns det lika "olämpligt" - för att använda ett modernt ord som stinker av viktoriansk snobbighet - att säga att en vacker fotbollsklubb har byggts på intäkterna från exploatering.

Fotbollssupportrar reserverar sitt hat för ägare som Glazer-familjen, som köpte Manchester United med lånade pengar och sög upp klubbens vinster för att betala av skulderna. Om miljarder är tillgängliga för att förvandla Manchester City eller Paris Saint-Germain till världsklassklubbar bryr sig inte fansen var pengarna kommer ifrån. Det gör inte heller de neutrala som älskar fotbollen. För dem är det lika miserabelt att prata om Manchester Citys ägare i Match of the Day som det är att prata om fabriksfarmarna med kalkoner vid matbordet under julhelgen.

Ärliga sportskribenter fruktar anklagelser om att de är glädjelösa puritanska tjatiga personer vars enda glädje är att förstöra nöjen för andra. I Storbritanniens tomma politiska landskap fruktar konservativa anklagelser om att de ignorerar folkets vilja gällande Brexit. Riksdagsmännen för Labour fruktar deras aktivister mer än deras väljare. Hos både Tory och Labour är det värsta som kan hända riksdagsmännen att de blir bortvalda. Mail- eller Express-journalister som kom ut emot Brexit skulle, förställer jag mig, riskera sina jobb eller flyttas vidare till en annan story. Men ingen tidning på vänsterkanten skulle sparka en kolumnist som kritiserade Corbyn. Det värsta de skulle få genomlida är frostiga ord från redaktörer och svammel på Twitter.

Vi bor inte i Abu Dhabi. Polisen plockar inte in dissidenter. Fångvaktare torterar dem inte. Men grupptryck och triviala rädslor är tillräckligt för att tysta nödvändiga argument. Om du inte har något nyårslöfte än så är det värdefullt att lova att behandla båda med föraktet de förtjänar.