Efter att aktivt ha följt Man United sedan 1988 känns den här synen nästan overklig. Jag är fullt medveten om hur jävla genomrutten vår klubb är, från toppen till botten. Men att det var så här jävla illa har man väl kanske inte riktigt vågat erkänna för sig själv. Men i takt med att förlusterna har rasat in under vintern och våren så har man ju börjat fatta. Om inte Leicester, Ipswich och Southampton hade varit så in i helvete dåliga är det fullt möjligt att Manchester United hade kunnat åka ur Premier League i år. För mig hade det inte nödvändigtvis varit något dåligt. Det hade förmodligen inneburit att parasiterna i ledningsrummet hade fått bråttom att sälja och vi hade kunnat inleda det enorma jobbet med att börja läka efter skadedjurens 20 år långa plundring av oss. Vi hade fått börja om från noll och bygga upp något som vi på nytt kan vara stolta över. Förmodligen hade även en del oönskade “fans” börjat se sig om efter en ny klubb att följa, vilket enbart hade varit positivt. Men oavsett hur man vänder och vrider på det så är det ett så monumentalt praktfiasko att det saknar motstycke i den moderna idrottshistorien. Jag hoppas att alla inblandade i klubben tar in det och verkligen förstår vad de har gjort med den här en gång i tiden så stolta och fantastiska fotbollsklubben. Men på den punkten håller jag inte andan, det finns alldeles för mycket girighet, dumhet och arrogans för att de ska känna något sådant.

E.L-FINALEN…

Jag vet inte om det än någon större mening att jag slösar bort er dyrbara tid med att skriva en massa skit om detta. Jag är ganska säker på att ni själva förstår vad jag anser om det vi fick bevittna förra onsdagen. Är ni dessutom United-fans själva utgår jag från att ni känner samma sak.

Jag tänker inte ta något från Tottenham, de kallar sig en storklubb och vann nu sin första silverpokal sen Ligacupen 2008, d v s för 17 år sen - grattis! Gjorde de det genom bländande fotboll? Nej. Alltså dra pungen i gruset, det var ingen bra reklam för “europeisk toppfotboll” som utspelade sig på Estadio San Mamés förra onsdagen. Helvete vilken dålig fotbollsmatch! Och det riktigt jobbiga är ju såklart att Spuds vann för att de var minst dåliga, d v s vi lyckades t o m att vara sämre än Tottenham!

Jag tackar högre makter för att den här säsongen är över, den har varit rent avskyvärd. Tyvärr stämmer ju inte ens det riktigt till 100%. För i skrivande stund befinner vi ju oss på en jävla efter-säsongen-turné i Hongkong, jag saknar ord. Men mer om den skiten längre ner i dagens inlägg.

Tack och lov så finns det ju produkter som lindrar smärtan och ilskan man känner av att se vår en gång så stolta klubb prestera såhär.

 

 

 

Det här var en så dålig fotbollsmatch att om man inte har koll på månaderna hade man kunnat tro att det var premiärmatchen i League Two säsongen 25/26. Fy fan, vilken jävla skit!

Vårt bortafölje gör mig ofta väldigt stolt. Vi har länge haft det bästa i den kategorin i England. Tyvärr har även det börjat försämras något. Och börjar vi dessutom släppa igenom skitbanners som denna (se bilden här under) börjar jag på allvar bli orolig. Undrar hur laget inte kunde bli inspirerat av det?!

 

Men den skitbannern visade sig ju till sist ha helt rätt. Nu har vi definitivt “sett allt”. För jag trodde helt ärligt inte att något United-lag skulle kunna stinka så in i helvete illa i en cupfinal. Men de här dönickarna som kallar sig United-spelare lyckades verkligen med det. Alla United-veteraner från FA-cupfinalen 1976 kan kliva av tronen, ni har besegrats!

HUR LÅGT ÄR DET FAKTISKT MÖJLIGT ATT SJUNKA?

Om det finns pengar att hämta så vet man att United är intresserade, oavsett hur förnedrande det än må vara, där är vi verkligen gränslösa. Redan under den sena vintern i år kunde vi läsa om att United EFTER säsongen skulle resa till Malaysia och Hongkong och spela två uppvisningsmatcher. Varför då? För att vi enligt rapporter skulle få £8m (103,2 miljoner kr) för besväret.

Bara det är pinsamt, korkat, idiotiskt, imbecillt, dåraktigt… ja, ni fattar. Men under tiden i Asien har klubben faktiskt visat att den trots allt kan fortsätta att sjunka djupare ner i träsket. Jag trodde att vi hade nått någon form av lågvattenmärke i och med vår ligaplacering, insatsen i E.L-finalen och den här efter-säsongen-utflykten. Så var inte fallet.

https://www.youtube.com/shorts/MnnWdwsro5E 

Vad det var ni just skådade kan ni läsa mer om lite längre ner i den här artikeln. Jag klarar inte av att försöka förklara det, jag skäms för mycket! Det enda positiva med klippet ovanför är att spelarna såg lite förödmjukade ut och den enda som tog emot dem var iklädd en City-tröja (!!). I övrigt verkade folk inte bry sig nämnvärt och med tanke på deras prestationer den här säsongen förtjänar de det, förödmjukelse, skam och att bli ignorerade. Å andra sidan är majoriteten av dem så jävla korkade och arroganta att de kanske inte förstår hur pinsamt detta är.

Helt ärligt så hade nedflyttning till The Championship nästan känts bra, klubben är genomrutten, fullständigt härsken!

Barry Glendenning summerar parodin i Asien ganska bra i torsdagens (29/5) The Guardian:

MALAISE*? YEAH

Trots att Manchester United avslutade säsongen utan någon vunnen pokal och på 15:e plats i Premier League fick de åtminstone göra sällskap med säsongens engelska vinnarklubbar Liverpool, Crystal Palace, Tottenham Hotspur och Newcastle och åka öppen-buss-parad. De avtjänar för tillfället en klubbpåtvingad botgöring för den kaosartade säsongen de har haft med en pengadrivande efter-säsongen-turné i Asien. Spelarna - well, fyra av dem åtminstone - tvingades uthärda förödmjukelsen att åka på parad på Kuala Lumpurs gator på en rejält varumärkesstämplad röd dubbeldäckare. Detta samtidigt som “Glory, glory, Man United” pumpades ut ur högtalarna, förmodligen för att försöka piska upp ett intresse för de uppemot 12 000 ännu icke sålda biljetterna till deras Maybank Challenge Cup-match mot ett Asean All Stars-lag, inbokad att äga rum dagen efter.

Utan någon tydlig färdväg utstakad i förväg och med vägarna de åkte på ej avstängda och utan någon pokal att visa upp för de ganska likgiltiga fotgängarna blev det lite pinsamt. Och det är rättvist att säga att Matthijs De Ligt, Joshua Zirkzee, Ayden Heaven och Patrick Dorgu såg ut att inte ha en aning om vad de skulle göra, d v s precis som de har sett ut under hela den nyligen avslutade säsongen. I klipp som Football Daily har sett visade de två holländarna åtminstone lite välvilja och log och vinkade halvhjärtat mot de förbipasserande. Deras yngre lagkamrater hade uttrycken i ansiktena som man kan se hos unga rekryter som precis har insett att det inte var det här de skrev på kontrakten för när Uniteds rekryteringsavdelning pekade ett köttigt pekfinger i deras riktning och sa: “Stora sir Jim vill ha er!”.

På annat håll i staden spelade en grupp av deras lagkamrater rollen som utsedda volontärer. De satt bakom ett långt bord i en sportbutik för att möta deras stora malaysiska supporterskara. Inte lång tid efter en 14 timmar lång flygresa och efter att ha fått höra av sin manager att han bör hitta en ny klubb såg Alejandro Garnacho ut som att han skulle föredra att tömma tarmen i sina egna händer och sen applådera framför att signera tröjor och posera för selfies med sin beundrande publik. Medan han kvävde gäspningar gjorde hans äldre och klokare kapten, Bruno Fernandes, bredvid honom åtminstone en genuin ansträngning för att spela med.

Vilket är mer än man kan säga om Uniteds spelare när de till sist fick ställa upp sig för match mot laget som samlats ihop för att möta dem på nationalarenan Bukit Jalil. Publiken på 72 550 personer, som inte hade betalat dyra pengar för att se United förlora med 1-0 efter mål av en spelare från ett lag som slutade i mitten av den thailändska toppligan, gjorde ingen hemlighet av deras missnöje med att se United sänkas av Maung Maung Lings skott. Publiken buade ut förlorarna, som såg ut som att de helst skulle vilja vara någon helt annanstans. De goda nyheterna för Fernandes, Garnacho och deras kamrater är att de nu är någon annanstans, där de nästan garanterat tvingas vada genom liknande partnerskapsvänliga rockringar i Hongkong.

“Buropen från fansen, kanske är det något vi behöver för att vid varje match som vi förlorade i Premier League så var de alltid där,” suckade Ruben Amorim efter ännu en förlust. “Vi har det inte i oss att inte kvävas på varje träning, i varje match - det är det som hände. Vi borde vinna den här sortens matcher, oavsett vad.”

Samtidigt som portugisens berömvärda uppriktighet efter varje nytt hinder som hans lag snubblar på aldrig upphör att underhålla, så kan det bara vara en tidsfråga innan hans brutala ärlighet när det gäller att diskutera hans egna och lagets tillkortakommanden innebär att han pratar bort sig själv från jobbet.

* Malaise - obehag, nedstämdhet.

Efter det att jag hade skrivit ihop dagens inlägg kom det även en liten rapport från turnén av Paul Hirst på The Times. I den framkommer det att flera av spelarna var “vansinniga” på att behöva åka till östra Asien efter säsongen. Så jag får kanske ändra mig lite, det var trots allt kanske inte en så dum idé. Dessa patetiska ursäkter till Man United-spelare förtjänar skit! 

http://beansontoast.bloggplatsen.se/2025/05/31/11857782-manchester-uniteds-kaotiska-efter-sasongen-turn-till-asien-fran-insidan/

BRUNO

Ni har säkert redan läst om ryktena som kopplar samman Bruno Fernandes med en flytt till Saudiarabien. I torsdags (29/5) kväll dök det upp nya uppgifter gällande var hans agent befann sig. Men vi tar allt i rätt ordning.

Efter finalförlusten i Europa League förra onsdagen sa den f d Sporting-spelaren:

“Jag har alltid varit ärlig. Jag har alltid sagt att jag kommer vara här tills klubben säger till mig att det är dags att gå.

“Jag är angelägen om att göra mer, att kunna ge klubben de fantastiska dagarna.

“Den dagen då klubben tycker att jag är för mycket eller att det är dags att gå skilda vägar, det är sån fotbollen är, man vet aldrig. Men jag har alltid sagt det och jag håller mitt ord på samma sätt.

“Om klubben tycker att det är dags att gå skilda vägar för att de vill casha in eller vad det nu kan vara, då är det så det är, och fotbollen är ibland så.”

Managern Amorim sa:

“Han är väldigt viktig för oss och väldigt viktig för vad vi vill bygga med det här laget.”

Sen efter söndagens seger mot Aston Villa i säsongens sista Premier League-match ändrade Bruno tonen något:

“Jag är bara en väldigt lyckligt lottad kille som lever sin dröm i en av de bästa klubbarna i världen, i den bästa ligan i världen. Vad mer kan jag be om? 

“Jag vill bara ge mitt yttersta, för mina lagkamrater, för mig själv, för mina fans och för alla som har gått igenom varje ögonblick med mig. Det är allt.”

Sen klockan 23:00 (svensk tid) i torsdags skrev Daily Mail-murveln Chris Wheeler följande på X:

SENASTE OM BRUNO FERNANDES

• Hans agent Miguel Pinho har fört diskussioner ansikte-mot-ansikte med Al-Hilal i Riyadh

• Mötet på Four Seasons-hotellet pågick till sent in på natten

• Saudierna satte en deadline på 72 timmar i måndags

• De är redo att betala Fernandes £200m (2,58 miljarder kr) över 3 år och £100m (1,29 miljarder kr) till United.

Jag vet inte när i måndags den här deadlinen sattes, men säg att den plockades fram 23.55 i måndags i Riyadh (00:55 tisdag i Sverige). I så fall gick den ut 23.55 i torsdags kväll. Och vi har ju ännu inte hört någonting. Självklart kan det redan vara klart och att de väntar med presentationen tills efter Uniteds match i Hongkong (spelades igår och när det danska träbenet byttes ut vände vi 0-1 och vann med 3-1).

I Wheelers artikel kan man sen läsa att saudiernas bud är ett take-it-or-leave-it-bud. De vill ha portugisen klar i tid för The Club World Cup som spelas 15 juni till 13 juli. De ska dessutom vara beredda att höja hans nuvarande veckolön på £280,000 (3,6 miljoner kr) till £700,000 (9,05 miljoner kr). Inte nog med det, den lönen är dessutom skattefri och räknar man in bonusar och annat är treårskontraktet som ligger på bordet värt upp till £200 miljoner (2,58 miljarder kr). Jag tänker inte ens kommentera dessa siffror, det var länge sedan fotbollen tappade all kontakt med verkligheten.

Vidare så ska de vara beredda att betala United £100m (1,29 miljarder kr). Klubben säger utåt att de vill behålla honom, men alla vet också vilken ekonomisk press vi är under. Bruno är dessutom en av få spelare som kan inbringa en rejäl summa deg.

Och tidigt igår (fredag 30/5) skrev Laurie Whitwell på The Athletic följande:

“Bruno Fernandes överväger noga ett närmande av Al Hilal och diskussionerna fortsätter i Saudiarabien. Utgången är för tillfället osäker, men det sägs att Fernandes inte har uteslutit möjligheten att lämna United.”

Men i hans artikel framkommer det lite andra siffror än de som Wheeler presenterade. DM-mannen menade att Brunos nya årslön skulle bli £36,4 miljoner (470,4 miljoner kr) och att kontraktet är på tre år. Whitwell skriver att avtalet sträcker sig över fyra år och skulle ge portugisen €25m (271,7 miljoner) om året (= 480 769 kr i veckan). Och om spelaren säger ja så kommer Al Hilal att erbjuda United £80m (1,03 miljarder kr).

Och efter gårdagens (fredag 30/5) 3-1-vinst i Hongkong fick Amorim frågan om det var Brunos sista match för de Röda, då svarade han såhär:

“Jag tror inte det. Jag vet inte säkert, ingen vet, men jag tror inte det. Jag tror att han ser att vi vidtar vissa åtgärder för att ändra saker och det är allt han ber om. Jag tror att han vill stanna. Han säger nej till många saker, men det visar att han vill vinna. Han är verkligen ung, han är verkligen bra, han behöver vara i den bästa ligan i världen.”

Och sen förnekade han att United kommer bli tvingade att sälja portugisen för att få fram transferpengar. Klubbens misslyckande med att kvalificera sig till Champions League betyder att finanserna kommer att vara tajta i sommar och att United måste sälja flera spelare innan de kan köpa. “Vi kan hitta ett annat sätt att tjäna pengar,” sa managern.

ÄNNU EN PR-KATASTROF…

Man är så van vid skiten som pågår både på och vid sidan av planen kring United att man inte längre blir förvånad. Men i torsdags åkte klubben alltså på ännu en PR-käftsmäll.

Uppenbarligen har United briefat pressen om att vi var riktigt sugna på Ipswich-anfallaren Liam Delap och att vi verkligen ville addera honom till vår spelartrupp. Jobbigt då att engelsmannen igår deklarerade att han har bestämt sig för att gå till… Chelsea.

Jag gråter mig inte till sömns över spelarens beslut. Jag kan t o m förstå det, med tanke på tillståndet United befinner sig i. Men det är betydligt mer oroande att se hur klubben sköter jobbet med att rekrytera nya spelare. Läcka till pressen att vi ska försöka köpa den och den spelaren, bara för att sen få se dem välja en annan klubb. Förtroendeingivande är det inte!

Killen är absolut ung och utvecklingsbar och vem vet, han kanske är den nya Alan Shearer. Men vi behöver nån som redan har visat vad han kan och som i princip är en målgaranti varje gång han går ut på planen. Sen var man hittar en sån spelare utan att tömma hela transferkassan, och som dessutom vill komma till oss, ja det vette fan. Men även det danska träbenet Højlund beskrevs som ung och utvecklingsbar och jag klarar inte en säsong till med honom som vårt hopp när det handlar om att göra mål framåt!

OM MAN LETAR PÅ ÖVERSTA (LÄGSTA?) HYLLAN BLAND VIDRIGA KUKHUVUDEN INOM FOTBOLLEN KOMMER MAN ATT HITTA…. SCOUSERN JOEY BARTON!

Jag tror att rubriken här säger det mesta. Jag hatade honom som spelare och jag hatar honom nu. En vidrig scouser i sin allra smutsigaste form, jag tror det räcker som beskrivning för fanskapet.

Därför borde man ju inte bli förvånad när han efter “bilattacken” mot folk som var ute och tittade på scousernas segerparad hade en utläggning på X som inte var helt olik kötthuvudet Kent Ekeroths precis efter Utøya. Men om han hade kunnat hålla sig lite till så hade även den dumma fan förstått att gärningsmannen var en vit engelsman. Då var det redan för sent, men den mänskliga ändtarmen försökte ändå “rätta till” det lilla misstaget.

 

 

Den £8 miljonerna (103,2 miljoner kr) som klubben tjänade må ha varit en injektion för Jim Ratcliffe men källor säger att spelarna är “vansinniga” på resan som började med en pinsam förlust

 

 

AV: Paul Hirst i Hongkong, The Times, lördag 31 maj, 2025

Det är onsdag kväll och det är fest på nationalstadion i Malaysias huvudstad, Kuala Lumpur.

Ett tillfälligt ihopsatt lag från sydöstra Asiens fotbollsförbund, känt som Asean All-Stars, har gjort det otänkbara och besegrat Manchester United i den första matchen av två under en efter-säsongen-turné för Ruben Amorims hårt ansatta lag.

Inne på stadions kontor skickas priset för segern, Maybank Challenge Cup, (döpt efter vänskapsmatchens sponsor), runt till personalen för att ta bilder med.

Nere i korridoren i intervjuzonen applåderas matchvinnaren från Myanmar, Maung Maung Lwin, då han gör sin femtioelfte träff med media. Nere i stadions katakomber omges Lwins lagkamrat Sergio Agüero (nej, inte han) av ångest snarare än upprymdhet.

Den naturaliserade malaysiern, född i Argentina, lurar runt dörren till omklädningsrummet och hoppas att Alejandro Garnacho uppfyller ett löfte han gav under matchen om att ge honom sin tröja. Men istället går Uniteds ytter, som vill lämna klubben, bara förbi Agüero och andra närvarande, ögonen täcker han med ett par solglasögon.

Som tur är räddar en av Uniteds materialförvaltare dagen genom att plocka upp Garnachos tröja från golvet och ge den till honom.

På den stora röda United-bussen, där man kan se ordet “TOUR” - och alla deras sponsorers logotyper - i stortryck, uttrycks en hel del galghumor. “Endast efter säsongen som vi har haft kan vi förlora en efter-säsongen-vänskapsmatch och buas av planen av våra egna fans,” är det stående skämtet.

Omedelbart efter den pinsamma förlusten kom inga skämt från spelarna. För andra gången inom loppet av en vecka tvingades de titta på deras motståndare när de lyfte en pokal. Och för att bara göra det hela ännu värre försenades ceremonin p g a att de ansvariga hade gått tillbaka till omklädningsrummet för att byta om.

United-spelarna, som även gick ett ärevarv, blev arga på att de var tvungna att vänta i 30C+ värme, så de klagade till organisatörerna som sprang in i omklädningsrummet och tog med sig de ansvariga tillbaka ut på planen.

Vid den tidpunkten under onsdagskvällen satt Harry Maguire, André Onana och Diogo Dalot på ett privatplan till Indien, detta efter att ha lämnat arenan i halvtid.

De tre spelarna, som hade spelat i den första halvleken mot Asean All-Stars, hade valts ut för att närvara vid en frågestund i Mumbai dagen efter. När United annonserade att de skulle åka på en efter-säsongen-turné till Malaysia och Hongkong ville de inte alienera deras starka indiska följe.

United har miljontals indiska följare men de har aldrig spelat någon match där, så Onana, Dalot och Maguire hoppade över den andra halvleken i den första matchen och hela den sista matchen mot Hongkong, som United vann i fredagskväll, för att delta i en frågestund i Mumbai. De anlände tillbaka i Manchester under fredagen, vilket gjorde lagkamraterna avundsjuka, för de återvänder inte förrän 24 timmar senare.

United insisterar på att spelarna förstår varför de var tvungna att åka på den här resan - de £8 miljonerna (103,2 miljoner kr) de tjänat kommer, till en viss del, dämpa straffet på £10 miljoner (129 miljoner kr) som klubben måste betala Adidas efter misslyckandet med att kvalificera sig till Champions League för andra säsongen i följd.

Men privat har tre källor använt samma fras för att beskriva känslorna hos de flesta i truppen efter att ha släpats till Fjärran östern under en tid då de kunde ha varit på semester med sina familjer.

“De är vansinniga,” sa de.

Spelare närvarade vid flera tillställningar organiserade av några av Uniteds största sponsorer, inklusive Adidas, Tezos, Apollo, Maybank och Snapdragon, under den här veckolånga trippen, som tur och retur är 14 000 mile (= 22 530 km) lång.

En nedstämd perifer spelare gav en lagkamrat rådet att ge korta svar under en frågestund i Kuala Lumpur så att tillställningen skulle ta slut så snabbt som möjligt.

Ashley Westwood, Hongkongs huvudtränare, summerade situationen perfekt då han sa att United-spelarna behövde de här matcherna “som ett hål i huvudet” men erkände att pengarna styr.

“Den här resan handlar helt om intäkter, det har blivit en grej,” sa Westwood dagen innan United besegrade Hongkong med 3-1 på en blöt plan.

Med det sagt har turnén varit angenäm för spelarna och personalen på andra sätt. Med tanke på att det här i princip var en efter-säsongen-nerjoggning har atmosfären på och runt hotellet varit mer avslappnad med mindre krav på disciplin än under en försäsongsturné. I Kuala Lumpur bodde de på The W Hotel i tre nätter och i Hongkong, där de bodde en natt, hade de sin bas på stadens The W Hotel.

Det avslappnade inställningen var tydlig på Air Malaysia-planet som flög spelarna, personalen och direktörerna från Manchester till Kuala Lumpur på kvällen förra söndagen, strax efter det att United hade besegrat Aston Villa med 2-0 i den sista matchen under deras urusla Premier League-säsong.

I business och första klass, där spelarnas platser var bokade, spelades musik och några i spelartruppen och personalen drack en del alkohol.

Spelarna har inte fått något utegångsförbud på den här resan. Joshua Zirkzee promenerade över vägen från lagets

hotell i Kuala Lumpur till en thailändsk restaurang en kväll efter att han inte blivit alltför imponerad av valmöjligheterna i hotellets room-service.

Amad Diallo och Garnacho hyrde elsparkcyklar och susade runt i staden.

Några spelare gick ut på en nattklubb efter att de landat i Kuala Lumpur i måndags kväll, ackompanjerade av säkerhetspersonal. En populär person i personalen imponerade på de närvarande med sina oväntade dansrörelser.

Några spelare tog en drink i hotellbaren efter förlusten mot Asean All-Stars. Personalen gjorde dem sällskap. Bruno Fernandes sa till dem att han skulle betala för deras drinkar hela kvällen och det gjorde han.

I barens ena hörn stod en varuautomat i guld som sålde flaskor med 187ml champagne för £40 (516 kr) flaskan.

Om du köpte fem flaskor fick du den sjätte gratis.

Fernandes framtid har varit ett hett ämne bland dem i resesällskapet. Några är övertygade om att han kommer lämna, andra vägrar att tro det. Alla är enhälligt överens om att United måste göra allt de kan för att behålla den 30-årige kaptenen.

De vet att han är deras bäste spelare och hans ledaregenskaper är värdefulla, särskilt eftersom att moralen är så låg efter att ha slutat på 15:e plats i Premier League och misslyckats med att kvalificera sig för Champions League.

Fernandes har setts vägleda och hjälpa de yngre spelarna i den 32 man starka gruppen som United tog med sig till Fjärran östern.

“Är ni riktiga United-fans då?” frågade den United-anställde i en vit Adidas-polotröja två män i United-tröjor då han gick med dem på röda mattan på arenan i Kuala Lumpur (som fästs i marken med röd eltejp) i VIP-området i onsdags.

Några av de 72 500 fansen som närvarade var gäster till rika affärsmän som försökte imponera på klienter eller belöna anställda, men några av dem var också genuina fans. En av dem var Daniel, en ingenjörsstudent som betalade £262 (3 380 kr) för sin VVIP-biljett, vilket involverade en stor buffémiddag inne på ett område av arenan avgränsat med rep.

“Vi hade [Edwin] van der Sar, [Patrice] Evra, Rio [Ferdinand], [Nemanja]Vidic, de brasilianska tvillingarna [Rafael och Fabio da Silva]...” säger 25-åringen då han minns tillbaka på truppen United hade när han började heja på dem 2008, som för att bevisa vad han kan.

Uniteds trupp är mycket sämre idag men det fanns inte en chans att det skulle få honom att inte gå på matchen.

“Det spelar ingen roll,” sa han. “Det handlar om lojalitet. Lockelsen med Drömmarnas teater handlar inte bara om ‘Teatern’ - det handlar om skådespelarna, som är spelarna, och regissören, tränaren.” 

Trots att det fanns 9 000 tomma platser i Kuala Lumpur så visar försäljningen av fler än 75 000 biljetter (en liten sektion hade biljetter tillgängliga för £8, 103 kr, och £16, 216 kr) att stödet för United är fortsatt starkt.

En man i publiken är Anwar Ibrahim, den malaysiske premiärministern. Som United-fan är han missnöjd med resultatet, till skillnad från många regeringsmedlemmar i publiken, som är Liverpool-supportrar.

Att United fortfarande har ett starkt följe i Asien är också tydligt utifrån det faktum att fler än 300 fans dök upp för att hälsa laget välkommet vid deras hotell. Detta skedde trots att man inte hade gått ut med var spelarna skulle bo.

“Den här matchen är den största sporttillställningen i Kuala Lumpur 2025,” sa Christopher Raj, vd:n för ShekhinahPR, en lokal firma kontrakterad för att ge All-Stars-matchen publicitet.

“Vi fick 600 ansökningar från media till matchen men vi hade bara plats för 250. Idag har vi fler än 100 från media som väntar på att laget ska dyka upp. De har varit här länge.”

När truppen till sist anlände var säkerhetsvakter tvungna att hålla tillbaka fansen och media bakom en avspärrning på var sida om bussen. Luke Shaw signerade några tröjor för lokal media inne i hotellobbyn - ungefär 50 yards (= 45,7 meter) från fansen - men de flesta spelarna gick rakt genom receptionen och upp till deras rum, precis som de instruerats av säkerhetspersonalen, som alltid är medvetna om potentiell trängsel p g a folkmassans uppspelthet vid dessa möten.

För att undvika såna problem släppte bussen som körde laget till deras hotell i Shanghai på deras försäsongsturné 2016 av spelarna vid entrén på baksidan av hotellet. Detta irriterade de hundratals personerna som väntade på dem vid receptionen väldigt mycket.

Isuandar, en 31-årig ingenjör från Kuala Lumpur, var glad över att få en glimt av sin hjälte, Fernandes, från ca 50 yards (= 45,7 meter). “Jag har väntat här i timmar,” sa han.

“Manchester är det största laget i Malaysia.”

TJ, som har rest hit från Storbritannien, var mindre imponerad.

“De kan inte komma över och träffa några ungar,” ropade han medan hans son bredvid honom grät. “Det är vidrigt.” 

När United är på försäsongsturnéer organiserar de ibland välbesökta öppna träningspass för deras fans, men den här gången valde de att inte göra det.

Det var förmodligen bäst så med tanke på standarden på fotbollen som visades upp under det en timme långa träningspasset i Kuala Lumpur i tisdags.

Zirkzee och Matthijs de Ligt, båda på väg tillbaka efter skador, körde några löpningar och stretchade lite innan resten av truppen delade upp sig i två grupper och körde rondo (kvadraten).

Efter det ledde Amorim en ganska matt övning som började med att Tom Heaton drog iväg bollen till mittlinjen, där skulle tio utespelare samtliga röra bollen innan någon försökte skjuta.

Trots att de spelade mot skyltdockor var en del av passningarna - och särskilt avslutningarna från Chido Obi - dåliga. Organisatörerna hade köpt 7ft (213,3 cm) långa gula skyltdockor särskilt för Uniteds träningspass i ett försök att imponera på Amorim, huvudtränaren, och hans tränare. Men några av dem var inte fyllda med tillräckligt med vatten och de kollapsade i en hög, vilket ledde till skämt från sidlinjen om en jämförelse mellan männen i gult och Uniteds försvar i deras finalförlust i Europa League mot Tottenham Hotspur onsdagen innan.

Obi såg mycket mer polerad ut då han och United anlände i Hongkong, där de möttes av ett skyfall som gjorde planen till deras sista match svår att spela på.

Spöregnet var så omfattande att taket började läcka i pressrummet - ett problem lag som har besökt Old Trafford är bekanta med.

Obi, 17 år, gjorde två mål när United vände underläge och vann med 3-1 i vad som var Jonny Evans sista match i klubben. Innan de åkte till flygplatsen skrev Fernandes och Garnacho - nu utan solglasögon - autografer och poserade för selfies med fans utanför omklädningsrummet. 

Bara tiden kan utvisa om den här matchen visade sig bli deras sista framträdanden för United.