Dave Bassetts Wimbledon, sedan länge hånat, förtjänar mer respekt än de har fått efter att ha återförenats för att berätta en annan historia om deras glansdagar på mitten av 80-talet.

Glansdagarna för Wimbledons the Crazy Gang firar deras FA Cup finalvinst mot Liverpool 1988.

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 25 oktober, 2015:

Det säger förmodligen en hel del om hur Wimbledon brukade porträtteras förr i tiden, då laget med lägst publiksiffror, de sämst betalda spelarna och den sjaskigaste arenan sparkade in dörrarna till det artiga fotbollssamhället, det fanns nämligen så få personer som var beredda att stå upp för dem att Dave Bassett faktiskt klippte ut en av tidningsartiklarna där någon var beredd att gå emot tidvattnet.

Artikeln skrevs av Eamon Dunphy för the Sunday Times då de ledde ligan i september 1986 och Bassett har fortfarande kvar det utklippet, lite gulnad i kanterna nu, i sin samling med fotbollsgrejor. "Det finns de som påstår att det Wimbledon spelar inte är fotboll," inleder artikeln. "Ted Croker, ingen mindre än FA:s sekreterare, är en av dem. Han har t.o.m sagt att Wimbledon inte borde vara i Division ett överhuvudetaget. Men vad Croker och andra inom engelsk fotboll borde göra är att sträcka ut till Dave Bassett och hans Wimbledon spelare respekten och beundran de förtjänar.

Dessa spelare hade en återföreningsträff förra veckan och för de av oss i publiken som lyssnade på deras berättelser och såg dessa män, några av de nu i 60-årsåldern, såg hur de omedelbart gled tillbaka in i den gamla rutinen och skar ner det högtravande och pretentiösa och det slog definitivt an en ton att höra den f.d lagkaptenen, Gary Peters, säga att den enda jämförelsen han kunde göra var med the Dirty Dozen (Tolv fördömda män).

Dave Bassett med sina Wimbledon spelare, inklusive Dave Beasant, fyra från vänster, och Lawrie Sanchez, tvåa från höger, i februari 1985.

I filmen skapar Lee Marvin en stridande elitenhet bestående av ett urval av renegater, avhoppare och noviser. Bassett hade också sin tilldelning av missanpassade, skojare och osannolika grabbar. Peters sade att Wimbledon rekryterade "andra klubbars problem". De vårdade gatuslagskämparnas mentalitet om den ständiga underdogen. Och precis som tolv fördömda män var deras kamratskap aldrig något som kunde beställas fram bara. Det var därför, när dessa spelare flyttade till andra klubbar, som deras managers ofta frågade hur man gjorde, desperata att återskapa den där känslan av gemenskap.

Andra kommer att argumentera att det inte var något märke Wimbledon lämnade på engelsk fotboll, utan en smutsfläck. Gary Linker sa att det bästa sättet att se på deras matcher var på Ceefax (text-tv). Ron Yeats, som då scoutade för Liverpool, åkte och såg Wimbledon en gång. "Det var bara rensa, rensa, rensa," sa han, "bollen måste ha bett om nåd." Den grymmaste meningen kom från Terry Venables: "Wimbledon dödar drömmarna som gjorde fotbollen till världens bästa spel."

Ett år senare hade Bobby Gould ärvt Bassetts lag och Wimbledon hade besegrat Liverpool på en soldränkt dag på gamla Wembley. "När Wimbledon slog långbollar upp på en 6ft 2in (= 187,96 cm) lång centerforward [John Fashanu] förstör det spelet," noterade Bassett. "När Arsenal slår långbollar till en 6ft 4in (= 193,04 cm) lång centerforward [Niall Quinn], är det bra fotboll."

Han kommer med en liknande poäng i den nya boken, The Crazy Gang, som han har medförfattat med sin aide-de-camp (adjutant) Wally Downes, för att klargöra några saker i svallvågorna av den skeva BT Sport dokumentären där männen från SW19 anklagade Fashanu, och till en mildare grad Vinnie Jones, för ett svek mot sina egna.

Fashanu kryssade definitivt i rutorna om Bassett hade rätt då han misstänkte filmskaparna för att vilja ha "vinkeln på elakheter och våld". Fashanu projicerade sig själv som en "krigsherre", med vilda berättelser om unga spelare som låstes in bilars bagageluckor, slagna och inte tillåtna att äta på två dagar. Det var en konstig, ondskefull intervju, helt i linje med mångas misstankar om att Fashanu bara är på besök på den här planeten. Det buades när hans namn togs upp på middagen, som hölls på the Kingsmeadow stadion, AFC Wimbledons hem, och det finns tillräckligt med vittnesmål i boken - "den sanna insidesberättelsen" som utlovas på framsidan - för att förstå varför, som den gamla ungdomslagsmanagern Geoff Taylor uttrycker det, något var tvunget att göras för att "städa bort allt det här skitsnacket".

Det är verkligen synd att BT Sport inte grävde djupare i sättet på vilket ett lag gick från dräggen i the Southern League till den övre delen av Division ett och, den 14 maj 1988, den där episka dagen när John Motson annonserade en seger för the Crazy Gang mot the Culture Club.

Sju av spelarna som nådde högstaligan med Wimbledon hade varit där i lerpölarna och groparna i den fjärde divisionen. Bassett skickade sina spelare till Lilleshall (Storbritanniens nationella idrottscenter) för att ta förberedande tränarkvalifikationer och få en bättre förståelse för sporten. Wimbledon satte upp en akademi långt innan det var de rigueur och även om du kanske inte har hört särskilt mycket om det, så var resultaten extraordinära. "Under min sista säsong hade vi 23 förstalagsspelare och 13 hade spelat i ungdomslaget," minns Bassett, vilket framkallade jubel från hans publik. "Om det hade varit Manchester United hade folk ejakulerat över hela arenan."

På samma sätt fanns det ingenting i filmen om Wimbledons användande av en statistiker, Neil Lanham, som gav laget data långt innan det blev moderiktigt. Det fanns inget omnämnande om de £11,000 (ca 154,000 kr) som den fattiga klubben fick ihop till en videoanalytiker, Vince Craven, där de utrustade ett rum i hans hus med rätt prylar. Wimbledon beskrevs som ett glorifierat publag; vad folk inte inser är att de faktiskt spenderade timmar med att se på klipp med Arrigo Sacchis storslagna Milan lag och noterade sättet på vilket, tro det eller ej, laget med Franco Baresi, Ruud Gullit och Marco van Basten ofta använde ett mer direkt spel.

Det passar kanske inte in i stereotypen för denna hemvävda klubb, där spelarna stal trafikkonor till vad som beskrevs som en träningsanläggning och där man varje år gjorde en resa till Magaluf, men deras manager låg före Opta och Prozone med ungefär 20 år. "Billy Beane i Oakland kom in med Moneyball och all statistik," sade Bassett. "Vi gjorde det 1981."

Konsensus i barrummet på the Kingsmeadow, där inramade fotografier gick för mer än £1,000 (14,202 kr), var att dokumentären hade skadat lagets arv. "De försökte göra det som Pulp Fiction," sade kubbens gamla fysioterapeut, Derek French. Men Fashanu var inbjuden att bidra till boken. Hans kapitel noterar att "vi var alltid en familj, och i familjer blir det automatiskt ett eller två gräl". Men det finns ingen förklaring eller ursäkt.

Istället, på typiskt Wimbledon manér, slår resten av gänget tillbaka och, bara för att förtydliga, det här är inget försök till förfinande efterhandskonstruktioner. Wimbledon försökte alltid få en fysisk fördel på motståndarna, och det förnekas inte. "Alan Shearer brukade försöka skaka om oss," säger French. "En gång snackade han om att vi var fattiga och att vår utrustning var skit, försökte verka stor inför sina polare. Han insåg inte att Jonah var bakom honom - Vinnie tog honom i öronen och flyttade artigt på honom." Vid andra tillfällen, vilket de själva erkänner, spelade det ingen roll hur långt gränserna flyttades, Wimbledon hittade ändå ett sätt att gå över dem. De beskrevs som "fotbollens ungdomsförbrytaranstalt". Det var Bassetts egna citat.

Men mer än allt annat handlade det om den standardiserade grabbigheten och sönderslitande humorn som kan hittas i de allra flesta omklädningsrum. Det här var klubben där Stewart Evans fick smeknamnet "Good Evans" efter att ha missat två jättechanser i sin debut. Ägg kastades, skor spikades fasst på väggarna, hotellrum totalförstördes. Vid ett tillfälle bjöd konferencieren, George Bingham, in French att minnas tillbaka på den gången då Downes nästan dränkte honom under en tripp till Finland. Sedan fick vi höra berättelsen om Bassett, som alltid sa tusen ord på en minut, då han skällde ut Glyn Hodges för att han blivit utvisad i en reservlagsmatch. "Harry brukade alltid röra ihop sina ord, särskilt om han var arg och försökte skälla ut dig," säger Hodges. "Han kallade mig en 'fet grinig tårta'. Så i ungefär sex månader var mitt smeknamn 'Tårtan'."

Tony Stenson, fotbollsreporter på the Daily Mirror kom på klubbens smeknamn. "Möt Dave Bassetts lag med alla möjliga sorter i," skrev han 1985. Rag-arse Rovers - fotbollens Crazy Gang." Men om ett framgångsrikt fotbollslag behövde hårt kneg och kamratskap, var inte precis vad det brödrarskapet hade?

Dave Beasant tog vid ett tillfälle mikrofonen och ryggade tillbaka inför minnet av sin debut, 20 år gammal med ställningen 1-1 mot Blackpool när ett sent skott kom in. Det var ett löst skott som kom rullade över planen tills den gick in mellan Beasants ben, haltade sig över mållinjen så sakta att den inte ens nådde nätet. Det var det avgörande målet och i baren efteråt ropade ordföranden, Ron Noades, på honom. "Jag trodde att min karriär var över," sa Beasant. "Han la sina armar runt mig och sa: 'Kom hit, du. Vi tycker mycket om dig här, var med oss och vi kommer vara med dig.' Det gjorde mig helt förlamad. Det var det Wimbledon handlade om."

Beasant gick vidare och räddade John Aldridges straff i 1988 års FA Cupfinal, men när man tittar tillbaka så undrar man, borde verkligen det resultatet hållas upp som tidernas största chock? Wimbledon slutade sjua den säsongen. De kom sexa året innan. Laget var vana att besegra toppklubbarna.

Downes minns en match mot Manchester United på Plough Lane. "Efter 60 minuter togs Remi Moses av. Vinnie tittade på mig, blinkade och sa: 'Nu är det hårda jobbet gjort.' När han sa det tittade jag över min axel och vem är det som kommer in? Oh, det är bara Bryan Robson. Vi leder med 1-0 mot Manchester United och Captain Marvel, i princip den bästa mittfältaren i hela världen, är på väg in på planen. Och där har vi mig - jag kan knappt springa - med ett dåligt knä. Captain Marvel är på väg in, och vi skrattar åt honom. Vi kan inte hjälpa det. Robbo kommer in och ser oss skratta. 'Vad i helvete skrattar ni år?' säger han. Men det fanns inget vi kunde säga till honom. Jag menar, vad kan man säga? Det måste ha förvirrat honom fullständigt."

Man kan föreställa sig att Robson hade en motvillig beundran för Wimbledons vetskap om vad varje framgångsrikt lag behöver - duktiga, ärliga proffs som kunde ta bollen även när de hade en dålig period, markera sin gubbe och sticka in huvudet där det kunde göra ont och de kunde skada sig.

Wimbledons Vinnie Jones firar efter att gjort matchens enda mål under Division ett matchen mot Manchester United på Plough Lane den 29 november 1986.

"Killar som Alan Cork, Steve Galliers, Kevin Gage," skrev Dunphy. "Killar som Roger Hunt, Nobby Stiles, Jack Charlton, Geoff Hurst och George Cohen. Minns ni dem? Ja, England 1966 och allt det där. England vann inte VM med stil. De vann det bara. De vann det på det engelska sättet, knegade, var tuffa, hittade inspiration och ögonblick av riktig storhet. Men i kärnan av den prestationen, vilket var väldigt baktalat då, fanns en vilja att tävla, att vara koncentrerade, att ta ansvar och över allt annat en känsla av engagemang för Alf Ramsey och England. Samma värden kännetecknar Wimbledon."

Allt handlade inte om flygande dobbar, eller utslängda armbågar och det var inte alltid galet. Det är bara synd, kanske, att de måste förklara det själva.

The Crazy Gang, av Dave Bassett och Wally Downes, släpps av Bantam Press på torsdag. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...