Det är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på

   

När någon i Arsène Wengers position pratar om dopningsproblemet är det inte tillräckligt att alla andra bara avfärdar hans ord.

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 15 november, 2015:

Det var intressant att se reaktionen häromdagen när Arsène Wenger pratade om sina misstankar om att fotbollslag varit dopade och han klargjorde även, inte för första gången, att dopning inom sporten är betydligt mer allmänt förekommande än de flesta vill tro.

Det skiljde sig inte jättemycket från den där gången, tidigt 2013, när Arsenal managern kom ut och sa att fotbollen var "full av legendarer som, faktiskt, är fuskare" och sporten skruvade nervöst på sig och bestämde sig för att titta åt ett annat håll. Det fanns inga tecken på stundande kalabalik. Hans senaste påståenden omnämndes inte i tv-nyheterna, inte ens vid en tidpunkt då avslöjandena om Ryssland toppade de nationella rubrikerna, och det var inte svårt att föreställa sig hur några av Wengers kollegor himlade med ögonen och önskade att han kunde hålla sin näsa borta från ämnet.

Inom fotbollen använder vi ofta regeln att något inte kan vara sant helt enkelt för att vi inte vill att det ska vara sant. Det är, tveklöst, en av anledningarna till att man högt upp i WADA (World Ant-Doping Agency) anser att sporten är full av självbelåtenhet.

Den här gången planerar åtminstone the Football Association att boka in tid för en diskussion med Wenger för att fråga vad han menade när han pratade om att "aldrig ha injicerat mina spelare för att göra de bättre" men att han spelat "mot många lag som inte var i den sinnesstämningen". Men detta är precis vad FA borde ha gjort för några år sedan, när Wenger först började slå på den trumman.

Det är svårt att komma på någon manager i det moderna spelet som kommit med ett liknande uttalande, ännu mindre någon i Wengers ställning, och det är är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på.

Kan det vara sant? Wenger har även sagt att han inte tror att VM var rent och han har klagat på att Uefa:s testprocedurer efter Champions League-matcher drastiskt behöver tuffas till. En nyligen släppt studie, på uppdrag av Uefa, visade att 68 av 879 professionella spelare som deltog i Champions League, Europa League och två EM, från 2008 till 2013, visade dopningstest som angav möjligt steroidmissbruk. Oavsett hur mycket vi inte ens vill överväga det så skulle det vara dumt att tänka att lockelsen inte finns där när det finns så oerhört mycket pengar i spelet.

Det finns dopning inom friidrotten. Cyklingen är full av den. Andra sporter lider av det. Men inte fotbollen, den största sporten av alla? Wenger kan kanske inte lägga fram bevis, men när bandspelarna är avstängda så är han inte den enda högprofiliga managern som jag har hört, även Sir Alex Ferguson återfinns bland dessa, uttrycka reservationer gällande vad som en dag kan komma att upptäckas.

En del personer vill helt klart inte ens tänka på det. Andra verkar köra på under tron att det inte finns någon riktig historia om lag som dopat sig och, på det stora hela, så är det definitivt sant att endast en liten procentsats av alla dopningstest kommer tillbaka positiva. Samtidigt är det konstigt att så många människor tror att fotbollen alltid har varit ren när läxorna från historien borde vara något helt annat.

Kände du t. ex till storyn om den f.d Arsenal-managern som hade ett kapitel i sin självbiografi döpt till "I Dope Arsenal For a Cup Tie" och hur han öppet erkände att han höll det tyst av rädsla för allmänhetens reaktion?

Det är en hyfsad story. Leslie Knighton var manager 1925 när lagets lottades mot ett överlägset och fysiskt skrämmande West Ham i FA-Cupen. Han minns att han var ensam på sitt kontor "med huvudet i händerna funderandes på hur tusan vi skulle kunna slå ut West Ham ur cupen" när han fick besök av "en framstående West End doktor". Doktorn erbjöd laget vad han kallade "modpiller" - nästan garanterat amfetamin - och Knighton var säker på att de skulle ge spelarna "hjärtan stora som oxar".

En överenskommelse slöts om att hålla det hemligt för antagligen visste de, innerst inne, hur man skulle ha sett på det och när Knighton själv testade en kände han en plötslig lust att "springa, hoppa, skrika ... det var något i dessa piller, jag kände att jag kunde knuffa omkull en vägg med min knytnäve."

Problemet var att strax efter det att spelarna hade svalt dessa tabletter blev matchen uppskjuten p.g.a dimma och Knighton skrev följande om det i sina memorarer 1948: "att få spelarna tillbaka till Highbury den eftermiddagen var som att försöka driva en flock livliga unga lejon, omöjligt rastlösa och desperata efter mat och vatten" (i dagens språkbruk: the munchies). När matchen fick ett nytt datum och spelades "såg" hans spelare "ut som jättar som plötsligt laddats upp". De "stormade iväg med bollen och avfyrade skott som såg ut som läderblixtar". West Ham, skriver han, hade "inget försvar mot modpillren". Men matchen slutade 0-0 och West Ham gick till sist vidare efter omspel då Arsenal-spelarna vägrade ta pillren p.g.a den kroniska törst dem lämnade efter sig. "Jag undrar ofta om vi hade vunnit om grabbarna hade varit dopade i den matchen," säger Knight. "Vi förlorade inte när vi tog pillren, och vi vann inte när vi inte tog dem."

För några dagar sedan påminde the Liverpool Echo sina läsare om Sunday People översikten från 1964 när Evertons målvakt, Albert Dunlop, påstod att han och flera av hans lagkamrater regelbundet tog amfetamin, i form av piller som kallade Purple Hearts (Lila hjärtan), under en tvåårsperiod då de vann Division ett titeln. Evertons ledning förnekade delaktighet och Dunlop misskrediterades som ett opålitligt vittne men det fanns en acceptans om att pillren hade tagits. En rapport från en 4-0 vinst mot Chelsea berättar om hur Everton "fullständigt körde slut på dem".

Sedan har vi storyn om Wolverhampton Wanderers laget på det sena 1930-talet vars manager, Frank Buckley, blev övertygad om att det bästa sättet att öka hans spelares fysiska styrka på var genom injektioner av apkörtelextrakt. Andra klubbar fick höra talas om behandlingen och Portsmouths manager, Jack Tinn, satte sina spelare på det under resten av säsongen. Fulham, Preston North End och Tottenham Hotspur blev snart entusiaster. Några av de mer berömda namnen i engelsk fotboll har alltså, i själva verket, varit involverade i ganska tvivelaktiga metoder.

Poängen är att om klubbar dopade sig då, är det då bisartt att tänka att någonstans i världen skulle det kunna hända nu? Händelserna i Ryssland gör det svårt att veta om vi ens kan lita på laboratorieresultaten nuförtiden. Dick Pound, ordföranden för Wada-kommissionen som har avslöjat en statssponsrad dopningsregim, har redan sagt följande: "Det är förmodligen toppen av isberget." Ryssland, säger han, är inte det enda landet involverat och friidrott är inte den enda sporten.

Fotbollen? Låt oss hoppas att Wenger har fel, men det är ett nervöst sammanträffande att Vitalij Mutko, den ryska idrottsministern som blivit direkt anklagad för att ha varit delaktig i skapandet av transportbandet av systematiskt dopningsfusk, tidigare var president för Zenit St. Petersburg och och det ryska fotbollsförbundet.

På samma sätt är det definitivt ovanligt att samtliga 23 spelare i Rysslands trupp till den senaste VM-turneringen spelade i den ryska ligan, där det tydligen finns ekonomiska incitament för att stanna kvar i landet. Kanske finns det en enkel förklaring, men för tillfället är det förmodligen bäst att behålla ett öppet sinne.

Allt som egentligen kan sägas med säkerhet är att Wenger måste förklara sig mer detaljerat och när någon i hans ställning säger de här sakerna duger det inte att alla andra avfärdar det med en handviftning.

 

 

 

Costa kan vara effektiv utan macho-uppträdandet

Något ganska ovanligt inträffade under Englands match i Alicante i fredags. Diego Costa spelade inte hela matchens 90 minuter men han hade ändå mer än en timme på sig att få till ett bråk, lämna rivmärken på någon motståndares hals eller göra den där grejen där han av misstag med flit råkar backa in i en försvarare och kliva dem på tårna.

Men det blev inget av det. Inget snack i mittbackarnas öron, inget gestikulerande om att någon gav ifrån sig kroppsodörer, inga teatraliska försök att vinna frisparkar eller situationer där han springer fram till domaren och viftar med imaginära kort. Det här är kanske vad som händer när en manager, i det här fallet Vincente del Bosque, kritiserar spelarens uppträdande och klargör att han inte vill vinna matcher på det sättet.

Costa gjorde inte sin bästa match på Estadio José Rico Pérez men han har inte sett ut som samma spelare sedan skadan i baksidan av låret förra säsongen, men den här gången såg han åtminstone ut att vara mer intresserad av att försöka spela fotboll, på det normala sättet, än att gå igenom den där tröttsamma machorutinen som han kör i Chelseas tröja.

Del Bosque verkar ha löst gåtan med den här spelaren; kanske borde José Mourinho testa något liknande. Men det beror ju, vill säga, på om Chelsea managern vill att Costa ska ändra sig.

 

 

 

Mortensen är spelaren som jagas

Jamie Vardy har visat att många av oss hade fel sedan han första gången kallades in för England och den där råa, energiska stilen, kombinerad med en rejäl förbättring av hans avslutningar inne i straffområdet, gör det lätt att förstå varför Roy Hodgson planerade att starta honom mot Spanien tills en skada temporärt störde Leicester City anfallarens utveckling.

Vardy befinner sig i en svit där han har nätat i nio raka Premier League matcher och han närmar sig därmed Ruud van Nistelrooys prestation för Manchester United med mål i 10 raka matcher. En liten grej att nämna här bara: fotbollen, trots Sky-propagandan, uppfanns inte när parabolantennerna sattes upp 1992. Det mer relevanta rekordet tillhör Stan Mortensen, som nätade i 11 raka matcher för Blackpool under säsongen 1950-51.

AV: Robert Fisk, tisdag 17 november, 2015:

 

 

 

 

 

Det var inte bara en av angriparna som försvann efter Paris-massakern. Tre nationer vars historia, verksamhet - och overksamhet - som hjälper till att förklara Isis slakt har till stor del undgått uppmärksamhet i den nästintill hysteriska responsen på brotten mot mänskligheten i Paris: Algeriet, Saudiarabien och Syrien.

 

 

Den fransk-algeriska identiteten hos en av förövarna demonstrerar hur Frankrikes barbariska krig 1956-62 i Algeriet fortsätter att infektera dagens illdåd. Den absoluta vägran att fundera på Saudiarabiens roll som leverantör av den mest extrema Wahabi-sunni formen av islam, på vilken Isis tror, visar hur våra ledare fortfarande avböjer att erkänna länkarna mellan kungadömet och organisationen som slog till i Paris. Och vår totala ovilja att acceptera att den enda militärstyrkan som befinner sig i konstant strid med Isis är den syriska armén - som slåss för regimen som Frankrike också vill krossa - vilket betyder att vi inte kan upprätta förbindelser med de hänsynslösa soldaterna som strider mot Isis ännu mer ursinnigt än kurderna.

 

 

Så fort väst attackeras och våra oskyldiga dödas raderar vi vanligtvis minnesbanken. Det var därför, när reportrarna berättade för oss att de 129 dödade i Paris utgjorde det värsta illdådet i Frankrike sedan Andra världskriget, som de inte nämnde Paris-massakern 1961 på upp till 200 algerier som deltog i en olaglig marsch mot Frankrikes barbariska kolonialkrig i Algeriet. De flesta mördades av den franska polisen, många torterades i Palais des Sports och deras kroppar kastades sedan i Seine. Fransmännen erkänner bara 40 döda. Polischefen då var Maurice Papon, som arbetade för Pétains kollaboratörspolis under Vichyregimen under Andra världskriget, en polismakt som deporterade mer än ett tusen judar till deras död.

 

 

Omar Ismail Mostafai, en av självmordsbombarna i Paris, var av algeriskt ursprung - och det kan även gälla andra misstänkta. Said och Cherif Kouachi, bröderna som mördade Charlie Hebdo-journalisterna, hade också algerisk härkomst. De kom från det algeriska samhället, med mer än fem miljoner invånare, i Frankrike, för många av dessa människor har det algeriska kriget aldrig slutat, och idag bor många av de i slummen i Saint-Denis och andra algeriska förorter i Paris. Men ursprunget för 13 november mördarna - och historien tillhörande nationen från vilken deras föräldrar kom - har till stor del raderats från berättelsen om fredagens fasansfulla händelser. Ett syriskt pass med en grekisk stämpel är mer spännande, av självklara anledningar.

 

 

Ett kolonialkrig för 50 år sedan är inget rättfärdigande för massmord, men det utgör en kontext utan vilken alla förklaringar om varför Frankrike nu är en måltavla nästan blir meningslösa. Samma sak gäller den saudiska Sunni-wahabi tron, som är grunden för det "Islamska kalifatet" och deras kultliknande mördare. Muhammed ibn Abdel al-Wahab var puristprästen och filosofen vars hänsynslösa vilja att utplåna shia och andra otrogna från Mellanöstern ledde till 1700-talsmassakrer där den ursprungliga al-Saud dynastin var djupt involverad.

 

 

Dagens saudiska kungadöme, som regelbundet halshugger förmodade brottslingar efter orättvisa rättegångar, bygger nu ett museum i Riyadh tillägnat al-Wahabs läror, och den gamle prelatens ilska mot avgudadyrkare och omoraliskhet har funnit uttryck i Isis anklagelser mot Paris som ett centrum för "prostitution". Stora delar av finansieringen av Isis har kommit från saudier - men detta faktum har, än en gång, sopats bort från den fruktansvärda berättelsen om fredagens massaker.

 

 

Och sedan har vi Syrien, där krossandet av landets regim sedan länge har varit ett krav från den franska regeringen. Ändå är det Assads armé, som har både färre soldater och vapen - ändå har de lyckats ta tillbaka vissa territorier med hjälp av ryska luftanfall - som är den enda tränade militärstyrkan som krigar mot Isis. I många år har både amerikanerna, britterna och fransmännen sagt att syrierna inte bekämpar Isis. Men det är påtagligt falskt; syriska trupper drevs ut ur Palmyra i maj efter att ha försökt stoppa Isis självmordskonvojer från att slå sig in i staden - konvojer som hade kunnat slås ut av amerikanskt eller franskt flygvapen. Runt 60,000 syriska soldater har nu dödats i Syrien, många av Isis och Nusraislamisterna - men vår vilja att krossa Assad-regimen går före vårt behov att krossa Isis.

 

 

Fransmännen skryter nu om att de har slagit till mot Isis syriska "huvudstad" Raqqa 20 gånger - en hämndattack, om det någonsin funnits någon sådan. För om det här var ett seriöst militäranfall för att likvidera Isis-maskinen i Syrien, varför gjorde inte fransmännen det för två veckor sedan? Eller för två månader sedan? Än en gång, tyvärr, svarar väst - och särskilt Frankrike - Isis med känslor istället för förnuft, utan någon historisk kontext, utan att erkänna den grymma roll våra "moderata", halshuggande saudiska "bröder" spelar i den här skräckberättelsen. Och vi tror att vi kommer krossa Isis...

 

 

Robert Fisk skriver för the Independent, där den här kolumnen först publicerades.

Också den här veckan: Steve Evans; Perus pinsamma scener; och kommentatorn utvisad för att ha kommenterat

   

Jack Warner: ingen tsunami.

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 15 november, 2015:

 

 

Veckans rebrand

The English Football League: "fotbollens mest omfattande storföretagsrebrand" sedan 2008, när de olika fotbollspoolerna hyrde in varumärkesexperter för att "föryngra kärnverksamheten" med "en transfer av varumärkesvärderingar". Deras nya namn: The New Football Pools.

 

 

Bästa tajming

Nyheter från Qatar förra veckan: a) anklagelser om tjänstemän som bussat in migrantarbetare från arbetsläger för att fylla tomma stolar på fotbollsmatcher; och b) lanseringen av en ny kulturell facilitet vid en byggnad för £3,6 miljarder (50,57 miljarder kr) i Doha - ett modernt slavmuseum med utställningar som täcker "problem med migrantarbetare", rekrytering och utnyttjande".

 

 

Veckans moraliska ställningstagande

Rangers: stänger ner pratet om att klubben borde bli av med fem titlar efter det att en domstol kommit fram till att de brutit mot skatteregler från 2001 till 2010: "Det är dags för alla gå vidare och jobba tillsammans för det bästa för spelet. Skotsk fotboll har lidit tillräckligt."

 

 

• Leder debatten från båda sidorna: Rangers ordförande Dave King - det här sade han förra veckan: "Fotbollslaget hade inga fördelar från några skattebesparingar"; och såhär lär det då han talade 2012, då som f.d klubbdirector: "Vi är skyldiga den skotska fotbollens allmänhet en ursäkt. Jag följer argumenterings logik som säger att om vi förlorar skattefallet så fick vi förmodligen någon konkurrenskraftig fördel. Det bör vi be om ursäkt för."

 

 

Senaste om presidentvalet: mest radikal

Uefa:s presidentkandidat till Fifa Gianni Infantino - lovar att leverera radikala förändringar och att organisationen lämnar det förflutna, "inte bara för Europa, utan för världsfotbollen". Men: "Om Michel Platini [får grönt ljus] att ställa upp kommer jag dra tillbaka min kandidatur. Det är en enkel lojalitetsprincip."

 

 

Och någon som sätter värdigheten först

Höjer sig över de pågående knivhuggningarna inom Fifa: Jack Warner - som har strukit sina planer på att släppa lös en "tsunami" av anklagelser mot f.d fotbollsfamiljsvänner. "I skymningen av mitt liv vill jag bara njuta av att se solen gå upp, lyssna på de kvittrande fåglarna och beundra naturen. Jag vägrar bli en del av den folksamlingen."

 

 

Manager-nytt: gungor och karuseller

• Italien, 28 september: Carpi klubbuttalande: "Fabrizio Castori har fått sparken. Nya tränaren Giuseppe Sannino kommer ta träningen i eftermiddag." 3 november: "Giuseppe Sannino har befriats från sitt uppdrag. Fabrizio Castori kommer ta träningen i eftermiddag."

 

 

• Italien, 2 november: Palermo-tränaren Beppe Iachini på frågan om presidenten Mauizio Zamparini och hans beslut att offentligt diskutera en plan på att sparka honom: "Presidenten skämtade. För mig är det bara ett skämt, jag är lugn. Om han inte var nöjd skulle jag inte vara kvar här nu." 10 november: Han sparkas.

 

 

• Plus, en att hålla koll på: Frankrike - Montpellier-ägaren Louis "Loulou" Nicollin ger tränaren Rolland Courbis sitt fulla stöd. "Jag behåller honom. Men, några av hans nyförvärv är fullständiga förlorare. Det finns en 80% chans att jag sparkar honom nästa säsong."

 

 

Veckans Steve Evans

Steve Evans - om varför Leeds bör respektera hans auktoritet: "Jag har fullständig beslutsrätt gällande laget. Den minut det ändras kommer Steve Evans inte vara manager för Leeds United"; om hans trupp: "Fansen vet att det inte finns en enda spelare i omklädningsrummet som Steve Evans har köpt"; om att vara rättvis: "Steve Evans har inte favoriter"; och om att säkra sin position: "Vem som än äger klubben kommer Steve Evans vara väldigt ärad att få vara hans manager."

 

 

Mest optimistisk

Rumänien: 29-åriga FC Brasov spelaren Razvan Avram, som har flyttat in i omklädningsrummet efter det att klubben bara hade råd med en plats på ett vandrarhem åt honom. "Det gick inte, så nu bor jag i omklädningsrummet. Det finns värme och jag sover på massagebordet. Det är bättre så här."

 

 

Veckans klargörande

Rumänien: Farul Constantas speaker informerade om en tyst minut innan en match, "till minne av f.d Farul-busschauffören Jean Podaru, som kommer att begravas idag." I halvtid: "Tidigare sa jag att Jean Podaru har dött. Det verkar som att detta var ett beklagligt misstag." Podaru: "Jag mår bra."

 

 

Veckans domare

Argentina: Atlético Tucumán mittfältaren Guillermo Acosta, utbytt sent i en 5-0 vinst som säkrade uppflyttning, firade genom att ge sin tröja till sin fru bakom avbytarbänken. Domaren Ramiro López stoppade spelet och visade honom ett andra gult kort; Acosta missar därmed första matchen nästa säsong. La Opinión: "Detta var både ovanligt, och urlöjligt."

 

 

Veckans tema

Peru: 1) Rácing Club v Deportivo Independiente Miraflores "urartade" efter det att bollpojkar invaderade planen för att slåss med en målvakt. 2) Universidad San Martín v UTC slutade med "pinsamma scener" efter att bollpojkar hoppade in i ett storbråk. Fotbollsförbundet stängde av nio spelare.

 

 

Mest känslig

Costa Rica: Coto Brus v Barrio México gjorde ett uppehåll efter att en linjeman på långsidan hört STV-kommentatorn Henry de Jesús Díaz kalla domaren "fruktansvärd". Domaren Jimmy Torres beordrade Díaz att lämna arenan, Díaz vägrade tills Torres hotade att avbryta matchen helt. Díaz: "Så galet. Jag är bara kommentatorn. Så galet."

 

 

 

Plus: tuff vecka för

Brasiliens fotbollsförbundschef och rapporterade FBI-måltavlan Marco Polo Del Nero, 74 - står anklagad för att ha gömt £180k (2,52m kr) på Carol Galans, hans exflickvän och fotomodell, bankkonto. Senator Randolfe Rodrigues: "Dokumenten vi har visar mer än läppstift på hans underkläder: de är sexuellt explicita. Han kunde inte vara mer inblandad." Båda förnekar brott.

 

 

• Återfinns bland de fyra modellerna Del Nero dejtade innan han åkte på flera korruptionsanklagelser: Sexy Magazine's Carol Muniz, 28 - som berättade för den lokala pressen förra året att deras kärlek var på riktigt. "Hela grejen är väldigt naturlig. Han är underbar, avslappnad, lättsam och fantastisk i sängen. Folk kan kalla mig en gold digger, men det är bara deras okunniga fördomsfullhet. Jag ignorerar det. Även Jesus hade sina kritiker, huh?"

Ronaldos rivalitet med Messi och extraordinära självaktning ligger i förgrunden i det här fåfänglighetsprojektet men lidandet hans framgångar har gett hans mor och forwardens fullständiga tävlingsdriv fångar också ögat

   

Cristiano Ronaldo beskriver sin agent, Jorge Mendes, som 'den bästa, agenternas Cristiano Ronaldo'.

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, torsdag 5 november, 2015:

 

Som en ögonblicksbild över hur livet måste vara för Cristiano Ronaldo kan man peka på ett klipp i den nya filmen där hans gudson blir döpt och det står en liten folksamling runt dopfunten. Bäbisens huvud har precis blivit vått när prästen tittar upp på den solbrända killen med gel i håret och plockar fram en mobiltelefon. "Finns det någon chans till en snabb selfie?" vill han veta.

 

Sedan har vi den där gången när Portugals landslag tränar på Estádio Moisés Lucarelli i São Paulo under den senaste VM-turneringen och en gråtande tjej bryter avspärrningen och springer över planen i ett desperat försök att nå sin hjälte. Hon skakar, gråter, är nära hysteri och fångas in av en av säkerhetsvakterna. Det är The Beatles på Shea Stadium på nytt. Ronaldo kramar henne och hon ser ut att vara på väg att svimma. "Han vet att jag existerar," tjuter hon, när en tv-reporter stoppar henne strax efter kramen. Vad sa han? "Han bad mig att hålla mig lugn och sluta gråta." Och vad sa du tillbaka då? "Jag bad honom att följa mig på Twitter."

 

Det måste vara kvävande ibland även om Ronaldo, för det mesta, ger intrycket att berömdhet är hans snuttefilt. Filmen är ett sanslöst fåfänglighetsprojekt och ännu mer än förut är det svårt att inte gå därifrån utan känslan av att Ronaldo måste skrika sitt eget namn när han har sex. Han och hans agent, Jorge Mendes, verkar ha en relation av ömsesidig dyrkan. Mendes, säger Ronaldo, är "den bästa, agenternas Cristiano Ronaldo" och det är svårt att hålla räkningen på hur många gånger de förlorar sig själva i varandras ögon och påminner den andre om deras framgång och rikedom och skinande briljans.

 

Mendes - skarp svart kostym, Rolex, telefonen nästan permanent i sitt öra - verkar nästan lika besatt av att Ronaldo ska vinna Ballon d'Or som CR7 själv. Det är en ryckande besatthet som är igång 24-7, från båda parter, och det ges betydligt mer relevans i filmen än Real Madrids Décima eller något annat, och det är ett talande ögonblick när Mendes och en av hans medarbetare kan höras då de muttrar i mörka ordalag inne i en av Bernabéus exekutiva boxar gällande möjligheten att "den andra killen kan komma att förstöra allt".

 

Den andra killen är Lionel Messi, här fångad i en något skurkaktig Ivan Drago-inspirerad roll som han förmodligen inte förtjänar. "Det är ett kort i ett kuvert som kan ändra så mycket," säger Ronaldo om Ballon d'Or då han beskriver hur det är när det förväntas att han ska fejka ett leende för hans gamla trätobroder. "Att se Messi vinna fyra i rad var svårt för mig. Efter det att han vann den andra och den tredje tänkte jag för mig själv: 'Jag kommer inte hit igen.'" När man ser den här filmen står det klart exakt hur svårt det måste vara för Gareth Bale, köpt till Madrid som historiens dyraste spelare, att hantera det där planetstora egot.

 

Andra scener är strategiskt inlagda med ett mjukt fokus, lite som i ett Hello! magasin där Ronaldo kan ses leka med sin son, Cristiano Jr, eller när han släpper av honom i skolan, men på annat håll finns det inte så mycket charm med i bilden. Muhammed Ali och Brian Clough hade fantastisk humor att kombinera med allt skrävel. Ronaldos stil är inte så attraktiv. "Jag tänker inte ljuga för er," säger han när han förklarar varför han åkte till VM med en skada. "Om vi hade två eller tre Cristinao Ronaldos i laget hade jag känt mig mer bekväm. Men det har vi inte."

 

Lite ödmjukhet då och då skulle göra Ronaldo mycket mer tilltalande. Samtidigt så är han så bra som han är p.g.a sättet han är och en dokumentär av det här slaget, filmad över 14 månader i hans sällskap, visar de enorma ansträngningarna som automatiskt medföljer.

 

Trailer för Ronaldos film.

 

Vid ett tillfälle filmas hans mamma, Dolores, inne på ett apotek där hon lämnar över ett recept på lugnande medicin för att hon knappt klarar av stressen av att se honom spela. Ronaldo ringer och frågar om hon har tagit sin medicin än, som om han är ganska van vid det. "Det är ganska komplicerat att vara mamma till en spelare som måste vinna," förklarar Dolores. "Jag lider en hel del." När han spelar i VM vill hon ha sina tofflor och gå på promeand uppe i bergen istället för att titta med resten av familjen.

 

Det här den här insikten i den innersta cirkeln som påminner oss om att det inte har varit lätt för Ronaldo, och inte bara p.g.a det faktum att han lämnade sin familj på Madeira vid 12 års ålder för att gå till Sporting Lissabon, med sina första finnar i pannan och tandställningen över tänderna. Hugo, hans äldre bror, driver nu Museu CR7, Ronaldo-muséet, i Funchal, vid 20 års ålder var han på väg in i alkoholism. Hugo säger att det kunde ha varit han som spelade fotboll. Istället jobbade han som byggnadsarbetare och han säger att alla drack inom den branschen, och inte hjälpte det att han var van att se sin pappa, Dinis, dricka varje kväll. Det är inte med i filmen men Dinis och Hugo gick så långt att de sålde Ronaldos Manchester United tröjor så de kunde betala för mer sprit.

 

Vi får veta att Dinis aldrig blev sig själv igen efter att han kallats in för att kämpa i det portugisiska kolonialkriget i Angola. Han kom tillbaka "väldigt arg", förklarar Dolores. Hans huvud var fyllt av bilder av kriget och även om hon säger att han alltid brydde sig om sina barn så säger hon också att hon blev "hans offer". Dinis drack sig själv till en tidig död och dog 2005, när Ronaldo var 19 år gammal. "Han var full nästan varje dag och när det händer blir det svårt att ha en konversation," minns hans yngre son. "Jag lärde inte känna min pappa på riktigt."

 

När det gäller Cristiano Jr, möjligen filmens stjärna, förklarar Ronaldo att han alltid ville ha "min efterträdare" utan att gå in på några fler detaljer. Hans son är fem år, gör redan sit-ups och jobbar fortfarande på sitt uttal av "Lamborghini", och Dolores tar hand om honom när Ronaldo är borta. Mamman? Här är det fritt fram att gissa. "Folk spekulerar om att det var med den tjejen eller en annan eller en surrogatmamma," säger Ronaldo. "Jag har aldrig berättat för någon och jag kommer aldrig göra det heller." Hur en man i hans position har lyckats hålla det hemligt är otroligt och, även om det är okonventionellt, så får jag säga bra jobbat till honom.

 

 

Cristiano Ronaldo pratar om sin smärta inför att se Lionel Messi vinna Ballon d'Or fyra gånger i rad: 'Efter att han vann den andra eller tredje tänkte jag för mig själv: Jag kommer inte hit igen.'

 

De här delarna är fascinerande och ibland framstår Ronaldo som så ensam att det är bra att han njuter så mycket av sitt eget sällskap. "Inom fotbollen har jag inte många vänner. Folk jag verkligen litar på? Inte många. Den mesta tiden är jag ensam. Jag ser mig själv som en isolerad person." Det smärtar honom att hans pappa inte finns kvar och får se hans framgångar men Mendes, säger han, är som en pappa och en bror i en och samma person. I Guillem Balagués nya bok om Ronaldo skriver han hur, för att föda den tävlingsinriktade besten, spelarens följe snabbt insåg att "de måste hålla kritiken på avstånd, eller kontrollera den, skapa berättelsen och hålla kvar honom på hans piedestal". Mendes finns alltid där för att smörja hans ego och berätta för honom att han är bättre än Messi, och alla andra. Det är betydligt mer än en vanlig spelare-agent relation.

 

Här finns även avslöjandet att det var väldigt nära att det aldrig blev någon Cristiano Ronaldo. "Han var ett oönskat barn," förklarar Dolores. Hon övervägde en abort och, efter en grannes tips, drack hon kokt svart öl innan hon sprang tills hon var på väg att svimma, i hopp om ett missfall. Det fungerade inte - och hon verkar ganska nöjd med det.

 

Trettio år senare hjälper åtminstone filmen - släppt på måndag och gjord av folket bakom Senna - oss att förstå Ronaldo lite mer och det otroliga drivet som behövs för att nå toppen av sin profession. Det är inte Ronaldos talang som står ut allra mest. Det är hans tävlingsinriktade mod, hans absoluta vägran att tror att någon på något sätt kan besegra honom och en nivå av självbesatthet som får en att fundera på hur han ska reda sig nu när han närmar sig åldern - två år äldre än Messi - när krafterna gradvis börjar avta.

 

På senare år, säger han, har han och Messi börjat prata med varandra på ett sätt som de aldrig gjorde tidigare, frågar om varandras familjer och annat artigt småprat. "Jag har börjat se honom som en person, inte en rival," säger han. "Men vi ger alltid vårt yttersta för att se vem av oss som är bättre."

KIM Kardashian såg ut att vara redo att explodera ur sin hudtajta utstyrsel under en middagsdejt med maken Kanye West

   

REDO ATT SMÄLLA: Kim kardashians byst var helt sanslös.

 

 

 

 

AV: Regan Okey, Daily Star, tisdag 10 november, 2015:

 

 

Den 35-åriga reality stjärnan är ingen främling inför en supertajt utstyrsel, särskilt inte under hennes graviditeter, men det här tar det hela verkligen ett steg längre.

 

 

Kimmy sågs i måndags bära en kurvkramande helsvart ensemble då hon var ute med Kanye.

 

 

Paret - som väntar sitt andra barn - var på Nobu i LA, när Kim sågs hålla sig till sina favoritgraviditetskläder.

 

 

DEJT IKVÄLL: Kimmys satinkappa kunde inte ens knäppas hela vägen upp.

 

 

Vi skulle säga att dressen erbjöd en glimt av hennes ganska fylliga klyfta och det gav minst sagt folk en syn att beskåda.

 

 

Allvarligt talat så såg Kims tuttar ut att vara så stora att de var redo att explodera.

 

 

Vi älskar gravida Kim.

 

 

SUPERTAJTA KLÄDER: Kim väljer mode framför bekvämlighet.

 

 

Den gravida KUWTK-stjärnan höll en relativt låg profil då hon hoppade in i sin väntande bil efter hennes dejtkväll med Kanye.

 

 

Kim hade varit ute och farit på stan tidigare under dagen och än en gång satt mode framför bekvämlighet, detta då hon klev ut i ännu ett par skyhöga klackskor innan dejten.

 

 

SKYHÖGA KLACKAR: Kimmy har fortfarande högklackat, trots att hon är höggravid.

 

Klockren framsida till ett tidigare nummer av Private Eye.

Jag vet inte om ni känner till det brittiska magasinet Private Eye. I korthet så är det en satirtidning som tar upp aktuella frågor. Den kommer ut med ett nytt nummer varannan vecka och jag personligen tycker den har ett stort underhållningsvärde. Vissa artiklar kan man läsa på deras hemsida, men inte allt. Här kan du in gå in och läsa mer om själva tidningen: https://en.wikipedia.org/wiki/Private_Eye och om du skulle vara intresserad av en prenumeration så pekar jag dig i den här riktningen: http://www.private-eye.co.uk/

Under min tid på de brittiska öarna köpte jag flera gånger tidningen och gillade den. Man ser att det briljanta, men tyvärr numera nedlagda, United fanzinet Red Issue tog mycket inspiration från deras alster. Enkelt uttryckt kan man säga att tidningen vill vara en törn i sidan på det brittiska etablissemanget, och det lyckas de väldigt bra med. Dessutom kommer de ibland med exklusiva nyheter och ofta skriver de saker som andra tidningar inte vågar, av rädsla för att bli stämda.

En av "avdelningarna" i tidningen kallas för Street of Shame och den bevakar journalism, tidningar och andra pressrelaterade saker. Till störst del är det Francis Wheen och Adam Macqueen som skriver den sidan. Titeln refererar till Londons klassiska tidningsgata Fleet Street, där de flesta av Londons tidningar hade sin hemvist fram till 1980-talet. Gatans namn lever dock kvar som begrepp för den nationella brittiska pressen.

Häromdagen så snubblade jag faktiskt på en av den sidans artiklar och den utgör ett strålande bevis för saker som de skriver som kanske inte når den stora allmänheten på samma sätt. Den rör den skandalomsusade slasktidningen the Sun, och med tanke på hur de älskar att vältra sig i skandaler som rör andra, så undrar man ju om de kommer slå upp detta storslaget i sin tidning, eller om man försöker begrava det med mera hets mot flyktingar...

 

 

 

 

VARFÖR THE SUN SATT PÅ ETT SHARM SCOOP

Flygplatssäkerhet, nummer 1405

 

NICK PARKER, chefskorrespondent för utlandet på the Sun, hade chockerande nyheter på förra fredagens förstasida: "Säkerheten på Sharm el-Sheikh flygplatsen har avslöjats som en enda röra efter det att säkerhetsvakter låtit britter gå före i kön för en avgift på £15 (211 kr) - utan att kolla deras bagage." Synd bara att han inte tilläts skriva artikeln när han först upptäckte detta, hela fem månader tidigare.

Det var när han befann sig på Sharm flygplatsen i juni i år som Parker hörde talas om korrupta vakter som lät turister få förbi köerna - och även passera säkerhets- och bagagekontrollerna - mot betalning. Han kontaktade sin redaktion och föreslog ett avslöjande av den slappa säkerheten som äventyrade livet för semesterfirare där nere. Han kulle hitta en vakt, erbjuda en £20 (281 kr) sedel och se om han faktiskt kunde få igenom sin väska till flygplanssidan utan att någon kollade den.

 

Företagsåtal

Nyhetsredaktionen kontaktade sedan redaktionschefen Stig Abells kontor, som informerade chefen för kontroll av regelefterlevnad Imogen Haddon, som i sin tur konsulterade News Corp's huvudkontor i New York och deras förvaltnings- och standardkommitté (MSC) - varpå ett brådskande meddelande skickades till Parker med ordern att inte gå vidare.

Varför denna panik? Enda sedan the News International skandalerna började har the Dirty Digger varit livrädd för ett företagsåtal som skulle kunna äventyra hans imperium. Därav skapandet av MSC, som höll företaget borta från förhörsbåset genom att tjalla på individuella journalister istället.

Därmed förklaras även reaktionen på Parkers förslag: om han hade lämnat över £20 (281 kr) hade det kunnat leda till anklagelser mot News Corp i Amerika under the Foreign Corrupt Practices Act, som gäller alla företag med förbindelser till USA (som t. ex News Corp) som mutar utländska myndighetspersoner någonstans i världen. Det låter kanske knasigt, men det är så News Corps mentalitet fungerar nuförtiden.

Så the Sun missade sin chans att avslöja säkerhetsbristerna i Sharm el-Sheikh. Fem månader senare exploderade 224 ryssar uppe i luften.