Direktlänk till inlägg 10 november 2015
Man Utd 1
Wayne Rooney 79
CSKA Moskva 0
Wayne Rooney firar sitt 1-0 mål mot CSKA Moskva som gav United segern igår.
AV: Daniel Taylor på Old Trafford, onsdag 4 november, 2015:
Då Manchester United till sist kom ut efter en stressig, utmattande och stundtals upprorisk kväll hade Wayne Rooney flyttat upp bredvid Denis Law som näst bäste målskytt i klubbens historia. Han har nu ett dussin fullträffar upp till Sir Bobby Charltons rekord på 249 mål och, under en kort tid, kändes Old Trafford som en lycklig plats att vara på igen. Men det berättar bara en del av det hela och vad som föregick det var exceptionellt i en klubb där de vanligtvis är stolta över sin enhetlighet.
Under de värsta ögonblicken kändes det som att det var farligt nära ett fullskaligt uppror. Louis van Gaals beslut att byta ut Anthony Martial medförde en nivå av meningsskiljaktighet som inte hade hörts på Old Trafford på många år. Strax efteråt kom det uppretade läktarsånger som verkade vara en öppen utmaning mot Van Gaals taktik och vi kan bara föreställa oss hur hätskt det hade kunnat bli, efter 78 minuter, när ett fram tills då dystert CSKA Moskva lag plötsligt hade chansen att förbittra stämningen ännu mer.
Ryssarna hade knappt hotat hemmalaget under hela kvällen men inhopparen Seydou Doumbia kom ren igenom och fick chansen att vinna matchen. Han överlistade David de Gea på sitt andra försök, men då dök Chris Smalling och räddade sitt lag med en desperat och briljant rensning nära mållinjen. United hade kommit undan och i nästa anfall slog Jesse Lingard in Michael Carricks långboll i boxen där Rooney, så hårt kritiserad på sistone, kunde nicka in lagets första mål på sex timmar och 44 minuter.
En fjärde raka 0-0 match hade undvikits, vilket flyttade United upp till förstaplatsen i grupp B, men det skulle vara att överdriva att säga att det firades hårt när slutsignalen ljöd. För ett lag som precis hade tagit ett rejält kliv mot att nå Champions Leagues utslagningsfas hade det varit en jobbig kväll med enormt skilda känslor och en ovanligt dålig atmosfär.
Sett till matchbilden förtjänade United helt klart segern men det här var även en kväll när publiken klargjorde att de inte längre är villiga att tolerera den smaklösa fotbollen. Första gången läktarsången "attack, attack, attack" luftades från the Stretford End var direkt innan avsparken och samma klagande sång kunde stötvis höras vid andra tillfällen också, med olika grad av brådskande karaktär och irritation.
Senare kom det högljudda krav på Van Gaal att plocka in Ander Herrera, en spelare som många supportrar anser bör vara med i startelvan. "We're Man United, we want to attack," gick en annan läktarsång. United hade faktiskt spenderat större delen av kvällen med att pressa på men det fanns ingen stjärnglans, inget driv genom mittfältet och den bittra verkligheten för Van Gaal är att många fans delar Paul Scholes åsikt: det här är ett lag som målar staden grå.
Å andra sidan så hade Van Gaal förmodligen rätt att känna att hans byten hade önskad effekt med tanke på tempoökningen därifrån och framåt. Rooney hade spelat bra, opererat precis bakom Martial, men de två spelarna sammanlänkade inte ofta effektivt i mitten.
Publiken klargjorde vad de tyckte om beslutet att ersätta Martial med Marouane Fellaini men för att vara rättvis mot Van Gaal så har fransmannen följt upp den där målexplosionen med fyra mål på sina tre första framträdanden med endast ett på hans nio senaste. Det var även sant att spelarna svarade bra på publikens ilska, medan andra lag kanske hade tappat självförtroendet.
Ytterbackarna, Marcos Rojo och Ashley Young, opererade stundtals som extrayttrar och det fanns en ironi i att United anklagades för återhållsamhet när, om sanningen ska fram, det var deras motståndare som knappt visade någon ambition överhuvudtaget. Endast Rojo hade fyra resonabla chanser att näta medan Lingards energi och rättframhet gav laget en penetrerande spets på högerkanten.
Men det fanns ändå brister. Det här är i grunden ett långsamt lag, särskilt på det centrala mittfältet där Bastian Schweinsteiger har en fantastisk fotbollsintelligens utan att ha benen som klarar av att matcha hans hjärna. Carrick spelar i samma tempo och trots all hans elegans med bollen så är även fallet det att de bästa United lagen alltid har haft spelare som kunde storma fram genom mitten och ta sig in bakom motståndarnas försvar.
Det var under slutet av den första halvleken som meningsskiljaktigheterna började bli alltmer talföra. Klockan hade tickat förbi sex timmar utan något mål och när Van Gaal begav sig ner efter långsidan i halvtid måste han ha noterat irritationen i rösterna som följde honom. Tidigt i andra halvlek hördes ironiskt jubel när Rooney stötte bollen över linjen, i vetskap om att offsideflaggan redan hade höjts. Martial, en publikfavorit, plockades av efter 65 minuter.
"Jag är inte döv," sa Van Gaal gällande publikens reaktion. "Självklart hörde jag. Det är fansens åsikt men, efteråt, ska de inte vara besvikna på beslutet."
De hade vunnit men managern hade ett stenansikte och, precis som han själv erkände, så kunde det ha varit betydligt värre.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | 8 | |||
9 |
10 | 11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 | 20 | 21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 | 29 |
|||
30 |
|||||||||
|