Både ägarna och fansen befinner sig i en inlärningskurva då Neville-bröderna, Ryan Giggs, Nicky Butt och Paul Scholes bygger Salford Citys framtid och hoppas att FA-Cupvinsten mot Notts County blir en språngbräda mot större saker

Paul Scholes, som gjorde Manchester Uniteds andra mål i 1999 års FA-Cupfinal, är med i firandet efter Salford Citys vinst i första rundan mot Notts County. Fotografi: Chris Brunskill/Getty Images

AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 8 november, 2015:

De berättar en historia i Manchester United, den går tillbaka till dagarna innan löpande bandet på Old Trafford rullade bort spelarna som nu är kända under det kollektiva Class of '92 smeknamnet, som handlar om när ungdomstränaren Eric Harrison var så arg på en insats att flera spelare fick hänga i armarna i ribban.

Harrison var den hårda tränaren som trummade in i Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Neville-bröderna och alla andra som kom fram genom Uniteds system hur viktigt det var att följa regler, jobba hårt och acceptera order. Hans ord var lag - och han kunde vara lika skrämmande som Alex Ferguson. "Vid sidan av bossen kunde Eric komma med de mest brutala kommentarerna av alla tränare jag har mött," sade Gary Neville en gång.

Med tanke på det är det inte svårt att föreställa sig explosionen av ilska efter en match när spelarna som ställde upp sig i muren hoppade och vände ryggen till när en motståndare avlossade en frispark. Skottet var lågt, gick under muren och i mål, och under nästa träningspass fick de skyldiga hänga och dingla från ribban. Bollar radades upp och sköts för att försöka skjuta ner dem. Laget vände sig aldrig mer om vid några frisparkar.

Det var en hård regim, men när vi tittar tillbaka så håller alla spelarna vi såg hoppa omkring på Salford Citys läktare i fredags Harrison lika högt som Ferguson och helt klart värderar de viktigheten i en stark hierarki som, om det är nödvändigt, kan skrämma upp folk. De vilda utskällningarna gnisslar kanske hos några men det var ett sätt att leva för dessa män och det är ingen överraskning att Salfords delägare vände sig till ett par rottweilers när de ansåg att den tidigare managern, Phil Power, inte höll måttet. Power hade inlett Salfords modiga nya resa med att åka till Ibiza på semester, missade en försäsongsmatch och om du tittade på BBC dokumentären Class of '92: Out of their League så såg ni konferenssamtalet vid årets början när hans nya bossar bestämde sig för att skära loss honom från klubben.

I hans ställe har Salford nu en ledarduo som ger intrycket att John Sitton var för mjuk i den där ökända flugan-på-väggen dokumentären när han var manager för Leyton Orient, mest minnesvärd för sin "ta med er jävla mat" mening medan han erbjöd sig att slåss med två av sina egna spelare. Anthony Johnson, en f.d militär, har permanent det ansiktsuttrycket som någon som just har fått sin pint utspilld. Den andra managern, Bernard Morley, hade också kanske orsakat en punktering eller två om han hade sett Morrissey och hans kompisar cykla runt Salford Lads' Club då det begav sig. De jagar som en duo och det var underhållande att notera vad spelarna tycker om dem. "Jonno har den där djävulen i sina ögon; man kan se det, närsomhelst kan han flippa ur," sade anfallaren Gareth Seddon. "Och Bernard är som den otäcka, tystlåtna mannen. Han ser ut som om han skulle kunna döda någon."

Men tillsammans fungerar trolldrycken. Salford vann uppflyttning till the Evo-Stik Northern Premier förra säsongen. De siktar på ännu en uppflyttning den här säsongen och det var en hyfsad berättelse mot Notts County, från tre divisioner högre upp, i fredags. Salford kommer upptäcka att en klassisk FA-Cup chock kan göra underverk för en klubbs popularitet och även om det helt klart är en inlärningskurva för deras ägare så har de tillräckligt mycket sunt förnuft, driv och personliga kontakter för att vi inte ska bli förvånade om vi får höra en hel del mer om the Ammies (tidigare kända som Salford Amateurs) under de kommande 10 åren.

Den svåra biten kommer att bli att hitta balansen mellan ägarnas ambitioner och supportrarnas känslor. Vill dessa härdade själar som har vandrat ner till Moor Lane genom alla år, med de gnisslande vändkorsen, hålen i staketen och ett lag som springer ut till Dirty Old Town av the Pogues, verkligen ha den glimrande arenan med 20,000 sittplatser som the Class of '92 föreställer sig någon gång i framtiden? Eller är dessa supportrar ganska nöjda i non-league kretsarna, långt ifrån alla motbjudande saker i den professionella fotbollen, och inte alls särskilt entusiastiska inför tanken på att en dag få se deras egna lilla arena förvandlas till nästa IKEA-förpackade arena?

Det kommer helt enkelt bli en känslig process. "Det för folk samman," sade Gary Neville, då han beskrev vad som gör non-league fotbollen så charmigt beroendeframkallande. "De står allihop på gräsbanken med en pint och det kan man inte göra längre på många fotbollsarenor. Det är så fotbollen var, men inte längre, på den högre nivån; det är fantastiskt." Och det är det som är poängen: de flesta av dessa fans vill förmodligen att det ska förbli så.

De fem gamla kompisarna har redan ändrat klubbmärket och färgerna - mandarinorange och svart till rött och vitt - samt plockat in miljardären Peter Lim i det hela, med 50% av aktierna, och förhoppningsvis kan de hitta ett lyckligt mellanting under nästa förändringsfas för en del av glädjen för supportrar till non-league klubbar är paj-och-pommes-frites känslan, samhällskänslan av gemenskap och, i Salfords fall, det faktum att det inte är ett mini-Old Trafford.

Några miles söderut åkte jag och såg Stockport Countys match mot Solihull Moors tidigare i år och jag slpgs av hur öppet och vänligt stället var i jämförelse med fotbollsarenorna jag vanligtvis besöker. Det fanns inga säkerhetsvakter iklädda kostymer och öronsnäckor utplacerade i varje hörn pratandes i walkie-talkies. Avbytarbänkarna var precis bredvid hemmaplatserna och t.o.m när matchen pågick kunde man se några avbytare snacka med några barn som hängde över barriären och flinade för bilder och snyltade till sig godis.

Stockport, precis som Salford, har sin alldeles egna Betty Turpin figur som ansvarar för hamburgarna, till skillnad mot Manchester City, t. ex, där menyerna sätts ihop av Marco Pierre White och John Benson-Smith och "kioskerna av Jamie Oliver" säljer korgar med äpplen, päron och bananer (frukt!). Stället stank av liniment och gammal öl och under 30 sekunder gick Stockports dåvarande manager, Alan Lord, från att skrika på linjemannen till att ge 50p (7,10 kr) till en av ynglingarna i publiken, kanske som en ursäkt för sitt språk.

Och ja, totalt sett var det mycket mer njutbart. Det kändes riktigt. Det tog mig tillbaka till vad som fick mig att börja gilla att gå på matcher från första början. Sedan tillbaka till normaltillståndet: ett e-mejl anländer som annonserar att Manchester United, klubben som tog bort orden "fotbollsklubb" från sitt märke, har gjort Sbenu till deras första skopartner i Sydkorea.

Stockports nedgång i divisionerna har varit av det slaget att deras publik förmodligen ber om en plats i the Football League. Med Salford är det annorlunda och deras ägare verkar åtminstone förstå känsligheten. "Ägarskap har varit en otrolig upplevelse för oss alla men det är ett privilegium som vi inte vill missbruka," säger Gary Neville.

Längre fram i tiden kan det komma att dyka upp ett annat motstånd, då från Uniteds supportrar, om det till sist står klart att Salford blomstrar till en sådan grad att de börjar nagga på Old Traffords lokala fanbas (låt oss bryta sönder myten: United har ett formidabelt stöd i det här området).

Innan de lade ner tidigare i år hade fanzinet Red Issue redan frågat huruvida det fanns en intressekonflikt för Giggs och Butt att arbeta för United och samtidigt vara delägare av en klubb som dra nytta ekonomiskt av att ta unga spelare från Old Trafford. Fotbollen är en cynisk värld och det är en fråga som lär komma tillbaka upp till ytan nu när Giggs är assisterande manager på Old Trafford och Butt tränar ungdomsakademin.

Det är en komplicerad story men sedan har vi kvällar som den i fredags, när allt faller på plats och de här supportrarna kanske finner att de gillade den första smaken av framgång, och vill ha lite mer. "Målet för Salford City är att den första, andra och tredje rundan av FA-Cupen ska vara normen istället för undantaget," skrev Neville i matchprogrammet. "Att vinna FA-Cupen är bara en dröm i år. Under framtida år, vem vet?" Men låt oss ta saker och ting i sin rätt ordning först. På tisdag väntar Trafford i den första rundan av the Integro Doodson League Cup.

Pulis borde glömma hur FA spenderar böterna och försöka undvika dem

Tony Pulis vill ha en förklaring från the Football Association gällande exakt vart pengarna kommer gå från hans böter på £8,000 (113,616 kr) efter att han argt konfronterat domaren Anthony Taylor efter West Broms förlust hemma mot Leicester City. FA hade redan förklarat att pengarna kommer gå till deras pengapool till gräsrotsfotbollen, men det verkar som att Pulis vill se kvittot.

"Det är en enorm summa pengar som tas in av FA när det gäller bötfällda managers," säger han. "Vi har en rättighet. Det är inte FA:s pengar, det är mina pengar och jag tycker att jag har rätt att veta vart de pengarna går." Detta följer efter det att Pulis beskrev det som "extraordinärt" när det gällde FA:s beslut att bötfälla José Mourinho, Premier Leagues största återfallsförbrytare, med £50,000 (710,105 kr) för att han för fjärde gången ifrågasatt en domares integritet.

Pulis sade att the League Managers Association borde hålla ett möte och diskutera vad som skulle kunna göras. Helgen efter förlorade Chelsea med 2-1 borta mot West Ham och, vilket vi nu vet, Mourinho gick in i domarrummet i halvtid, vägrade att lämna och skrek till Jon Moss att han var "fucking svag" innan han till sist eskorterades ut av West Hams säkerhetschef.

Pulis vill veta om FA faktiskt ger böterna till "de hundratals personer som hoppar på bakom EM-turneringen". Men det är billigt med tanke på alla de i FA-personalen som för tillfället förlorar sina jobb.

Kanske skulle någon ställa sig upp på det LMA-mötet och påpeka för Pulis att det bästa sättet att undvika dessa böter på är att inte agera som en drummel och visa domarna lite mer respekt, vilket de alla har lovat att göra.

Det har blivit väldigt tyst från Chelsea gällande avstängningen

På ett liknande tema har Chelsea varit fruktansvärt tysta gällade det faktum att deras manager inte ens fick sätta foten inne på arenan i deras bortamatch mot Stoke. José Mourinhos avstängning lär ha sårat honom rejält men när en manager har satt sig själv i den här positionen genom sitt eget dåliga uppförande borde väl Chelsea utdela ett eget disciplinstraff, på samma sätt som Newcastle gjorde med Alan Pardew när han inte fick visa sig inne på en arena under en match.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...