Direktlänk till inlägg 19 november 2015
Det är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på
När någon i Arsène Wengers position pratar om dopningsproblemet är det inte tillräckligt att alla andra bara avfärdar hans ord.
AV: Daniel Taylor, the Guardians sportblogg, söndag 15 november, 2015:
Det var intressant att se reaktionen häromdagen när Arsène Wenger pratade om sina misstankar om att fotbollslag varit dopade och han klargjorde även, inte för första gången, att dopning inom sporten är betydligt mer allmänt förekommande än de flesta vill tro.
Det skiljde sig inte jättemycket från den där gången, tidigt 2013, när Arsenal managern kom ut och sa att fotbollen var "full av legendarer som, faktiskt, är fuskare" och sporten skruvade nervöst på sig och bestämde sig för att titta åt ett annat håll. Det fanns inga tecken på stundande kalabalik. Hans senaste påståenden omnämndes inte i tv-nyheterna, inte ens vid en tidpunkt då avslöjandena om Ryssland toppade de nationella rubrikerna, och det var inte svårt att föreställa sig hur några av Wengers kollegor himlade med ögonen och önskade att han kunde hålla sin näsa borta från ämnet.
Inom fotbollen använder vi ofta regeln att något inte kan vara sant helt enkelt för att vi inte vill att det ska vara sant. Det är, tveklöst, en av anledningarna till att man högt upp i WADA (World Ant-Doping Agency) anser att sporten är full av självbelåtenhet.
Den här gången planerar åtminstone the Football Association att boka in tid för en diskussion med Wenger för att fråga vad han menade när han pratade om att "aldrig ha injicerat mina spelare för att göra de bättre" men att han spelat "mot många lag som inte var i den sinnesstämningen". Men detta är precis vad FA borde ha gjort för några år sedan, när Wenger först började slå på den trumman.
Det är svårt att komma på någon manager i det moderna spelet som kommit med ett liknande uttalande, ännu mindre någon i Wengers ställning, och det är är konstigt att de relevanta personerna har lämnat det tills nu innan de försökt få reda på huruvida det bara är industriskvaller, eller om Arsenal managern har hört något som man borde ta sig en ordentlig titt på.
Kan det vara sant? Wenger har även sagt att han inte tror att VM var rent och han har klagat på att Uefa:s testprocedurer efter Champions League-matcher drastiskt behöver tuffas till. En nyligen släppt studie, på uppdrag av Uefa, visade att 68 av 879 professionella spelare som deltog i Champions League, Europa League och två EM, från 2008 till 2013, visade dopningstest som angav möjligt steroidmissbruk. Oavsett hur mycket vi inte ens vill överväga det så skulle det vara dumt att tänka att lockelsen inte finns där när det finns så oerhört mycket pengar i spelet.
Det finns dopning inom friidrotten. Cyklingen är full av den. Andra sporter lider av det. Men inte fotbollen, den största sporten av alla? Wenger kan kanske inte lägga fram bevis, men när bandspelarna är avstängda så är han inte den enda högprofiliga managern som jag har hört, även Sir Alex Ferguson återfinns bland dessa, uttrycka reservationer gällande vad som en dag kan komma att upptäckas.
En del personer vill helt klart inte ens tänka på det. Andra verkar köra på under tron att det inte finns någon riktig historia om lag som dopat sig och, på det stora hela, så är det definitivt sant att endast en liten procentsats av alla dopningstest kommer tillbaka positiva. Samtidigt är det konstigt att så många människor tror att fotbollen alltid har varit ren när läxorna från historien borde vara något helt annat.
Kände du t. ex till storyn om den f.d Arsenal-managern som hade ett kapitel i sin självbiografi döpt till "I Dope Arsenal For a Cup Tie" och hur han öppet erkände att han höll det tyst av rädsla för allmänhetens reaktion?
Det är en hyfsad story. Leslie Knighton var manager 1925 när lagets lottades mot ett överlägset och fysiskt skrämmande West Ham i FA-Cupen. Han minns att han var ensam på sitt kontor "med huvudet i händerna funderandes på hur tusan vi skulle kunna slå ut West Ham ur cupen" när han fick besök av "en framstående West End doktor". Doktorn erbjöd laget vad han kallade "modpiller" - nästan garanterat amfetamin - och Knighton var säker på att de skulle ge spelarna "hjärtan stora som oxar".
En överenskommelse slöts om att hålla det hemligt för antagligen visste de, innerst inne, hur man skulle ha sett på det och när Knighton själv testade en kände han en plötslig lust att "springa, hoppa, skrika ... det var något i dessa piller, jag kände att jag kunde knuffa omkull en vägg med min knytnäve."
Problemet var att strax efter det att spelarna hade svalt dessa tabletter blev matchen uppskjuten p.g.a dimma och Knighton skrev följande om det i sina memorarer 1948: "att få spelarna tillbaka till Highbury den eftermiddagen var som att försöka driva en flock livliga unga lejon, omöjligt rastlösa och desperata efter mat och vatten" (i dagens språkbruk: the munchies). När matchen fick ett nytt datum och spelades "såg" hans spelare "ut som jättar som plötsligt laddats upp". De "stormade iväg med bollen och avfyrade skott som såg ut som läderblixtar". West Ham, skriver han, hade "inget försvar mot modpillren". Men matchen slutade 0-0 och West Ham gick till sist vidare efter omspel då Arsenal-spelarna vägrade ta pillren p.g.a den kroniska törst dem lämnade efter sig. "Jag undrar ofta om vi hade vunnit om grabbarna hade varit dopade i den matchen," säger Knight. "Vi förlorade inte när vi tog pillren, och vi vann inte när vi inte tog dem."
För några dagar sedan påminde the Liverpool Echo sina läsare om Sunday People översikten från 1964 när Evertons målvakt, Albert Dunlop, påstod att han och flera av hans lagkamrater regelbundet tog amfetamin, i form av piller som kallade Purple Hearts (Lila hjärtan), under en tvåårsperiod då de vann Division ett titeln. Evertons ledning förnekade delaktighet och Dunlop misskrediterades som ett opålitligt vittne men det fanns en acceptans om att pillren hade tagits. En rapport från en 4-0 vinst mot Chelsea berättar om hur Everton "fullständigt körde slut på dem".
Sedan har vi storyn om Wolverhampton Wanderers laget på det sena 1930-talet vars manager, Frank Buckley, blev övertygad om att det bästa sättet att öka hans spelares fysiska styrka på var genom injektioner av apkörtelextrakt. Andra klubbar fick höra talas om behandlingen och Portsmouths manager, Jack Tinn, satte sina spelare på det under resten av säsongen. Fulham, Preston North End och Tottenham Hotspur blev snart entusiaster. Några av de mer berömda namnen i engelsk fotboll har alltså, i själva verket, varit involverade i ganska tvivelaktiga metoder.
Poängen är att om klubbar dopade sig då, är det då bisartt att tänka att någonstans i världen skulle det kunna hända nu? Händelserna i Ryssland gör det svårt att veta om vi ens kan lita på laboratorieresultaten nuförtiden. Dick Pound, ordföranden för Wada-kommissionen som har avslöjat en statssponsrad dopningsregim, har redan sagt följande: "Det är förmodligen toppen av isberget." Ryssland, säger han, är inte det enda landet involverat och friidrott är inte den enda sporten.
Fotbollen? Låt oss hoppas att Wenger har fel, men det är ett nervöst sammanträffande att Vitalij Mutko, den ryska idrottsministern som blivit direkt anklagad för att ha varit delaktig i skapandet av transportbandet av systematiskt dopningsfusk, tidigare var president för Zenit St. Petersburg och och det ryska fotbollsförbundet.
På samma sätt är det definitivt ovanligt att samtliga 23 spelare i Rysslands trupp till den senaste VM-turneringen spelade i den ryska ligan, där det tydligen finns ekonomiska incitament för att stanna kvar i landet. Kanske finns det en enkel förklaring, men för tillfället är det förmodligen bäst att behålla ett öppet sinne.
Allt som egentligen kan sägas med säkerhet är att Wenger måste förklara sig mer detaljerat och när någon i hans ställning säger de här sakerna duger det inte att alla andra avfärdar det med en handviftning.
Costa kan vara effektiv utan macho-uppträdandet
Något ganska ovanligt inträffade under Englands match i Alicante i fredags. Diego Costa spelade inte hela matchens 90 minuter men han hade ändå mer än en timme på sig att få till ett bråk, lämna rivmärken på någon motståndares hals eller göra den där grejen där han av misstag med flit råkar backa in i en försvarare och kliva dem på tårna.
Men det blev inget av det. Inget snack i mittbackarnas öron, inget gestikulerande om att någon gav ifrån sig kroppsodörer, inga teatraliska försök att vinna frisparkar eller situationer där han springer fram till domaren och viftar med imaginära kort. Det här är kanske vad som händer när en manager, i det här fallet Vincente del Bosque, kritiserar spelarens uppträdande och klargör att han inte vill vinna matcher på det sättet.
Costa gjorde inte sin bästa match på Estadio José Rico Pérez men han har inte sett ut som samma spelare sedan skadan i baksidan av låret förra säsongen, men den här gången såg han åtminstone ut att vara mer intresserad av att försöka spela fotboll, på det normala sättet, än att gå igenom den där tröttsamma machorutinen som han kör i Chelseas tröja.
Del Bosque verkar ha löst gåtan med den här spelaren; kanske borde José Mourinho testa något liknande. Men det beror ju, vill säga, på om Chelsea managern vill att Costa ska ändra sig.
Mortensen är spelaren som jagas
Jamie Vardy har visat att många av oss hade fel sedan han första gången kallades in för England och den där råa, energiska stilen, kombinerad med en rejäl förbättring av hans avslutningar inne i straffområdet, gör det lätt att förstå varför Roy Hodgson planerade att starta honom mot Spanien tills en skada temporärt störde Leicester City anfallarens utveckling.
Vardy befinner sig i en svit där han har nätat i nio raka Premier League matcher och han närmar sig därmed Ruud van Nistelrooys prestation för Manchester United med mål i 10 raka matcher. En liten grej att nämna här bara: fotbollen, trots Sky-propagandan, uppfanns inte när parabolantennerna sattes upp 1992. Det mer relevanta rekordet tillhör Stan Mortensen, som nätade i 11 raka matcher för Blackpool under säsongen 1950-51.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | 8 | |||
9 |
10 | 11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 | 20 | 21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 | 29 |
|||
30 |
|||||||||
|