Den här artikeln var med i Red Issue-magasinet [R.I.P. du är med änglarna nu etc] i oktober 2014

Regelbundna läsare av RI kan vid det här laget känna till idén om kognitiv dissonans: den intressanta mentala processen där en person strävar efter att tro på två motsägelsefulla idéer, eller står ut med fakta som inte överensstämmer med hans existerande åsikter. Du vet också att det vanligtvis dyker upp när det gäller Liverpool FC.

Men det är bara de mest extrema exemplen. De allra flesta supporterskapen inom fotbollen kräver ett nästan ständigt tillstånd av kognitiv dissonans av en sort eller en annan. United-fansen behövde en hel del av det för att förena Fergies facit som manager efter Glazer-övertagandet med hans roll som den antagna väktaren av klubbens intressen. Eller, för den delen, vårt berömda insisterande på blixtrande, offensiv fotboll med det funktionella, effektiva och, under större delen av tiden, tråkiga spelet som gav en överpresterande trupp två titlar under Fergies fyra sista år.

Den speciella hallucinationen matades av media, mest av tv-kommentatorer, som gång på gång berättade för oss, medan vi såg resultaten malas fram, att det vi såg var Uniteds bästa traditioner i aktion. "De känner inte till något annat sätt att spela på," och så vidare. Med Fergie borta har även rädslan för att dela ut en känga mot United försvunnit. Kommentatorer och analytiker som tidigare inte hade sagt bu till ens en gås med ett United-truppnummer har nu inga problem med att ge sig in och veva. Och det kan de mycket väl göra. Det finns mycket att kritisera.

Men en helig ko återstår. Om du skulle välja ut en individuell spelare vars prestationer mest frekvent misslyckas med att matcha förväntningarna, hans lön och status i klubben, måste det bli Wayne Rooney. Men sätt på United på tv:n, med ljudet på och bilden av (såklart motsatsen till det optimala sättet), och du kommer tro att han fortfarande är en klasspelare.

Jag säger "fortfarande", för även om det tveklöst är så att Rooney aldrig blev spelaren han borde ha blivit, så var han en gång i tiden briljant. Att han inte blomstrade som han kanske skulle ha gjort har haft mycket att göra med en av hans bättre kvaliteter: hans osjälviskhet som lagspelare. Lionel Messi och Cristiano Ronaldo - hans samtida kollegor som folk en gång i tiden antog skulle vara hans jämlikar - har länge dragit nytta av att få lag byggda runt dem. Rooney var en del av ett av dessa lag, och han fick frekvent pliktskyldigt spela i mindre omtyckta roller både för att hjälpa till att befria Ronaldo (vilket fungerade) och för att kompensera för bristande kvalité på annat håll i truppen. Inte konstigt att han till sist började avsky Fergie. Det kan mycket väl vara så att han tittar på Messi och Ronaldo och tänker att där, om det inte varit för hans f.d manager, hade jag kunnat vara.

Men det är bara en del av berättelsen. Man har inte sett samma frågor gällande de andra två spelarnas fysiska form eller livsstilar som ställts till Rooney. Och varken hans talanger som offrats för lagets bästa, eller hans fläsk och förkärlek till en cigg, kan förklara varför, nu när har ser ut att vara i god fysisk form och omtyckt på alla sätt och vis av sin senaste manager [Louis van Gaal], han har spelat så dåligt, så ofta.

Rooney var en gång i tiden den där sällsynta fotbollsspelaren, en som var både excellent och mångsidig. Som centerforward kunde han vara förödande; lite längre bak, i speluppläggarrollen, hade han blicken för att se passningarna och skickligheten att slå dem. Louis van Gaal, efter att ha gett honom kaptensbindeln, startade honom i varje ligamatch där han var tillgänglig, och efter att ha gett honom chansen uppe på topp i vad som Rooney en gång sade var hans favoritposition bestämde sig holländaren sedan för att - rättvist efter det han sett - Rooney inte klarade av spelet som frontman. Så van Gaal flyttade honom till kanske truppens mest omstridda position - den han kallar Nummer 10-rollen, bakom anfallarna - och behöll honom där trots ännu ett antal frustrerande svängar. Det krävdes Rooneys egna dåliga omdöme mot West Ham för att få bort honom från den positionen [Rooney drog på sig en tre matcher lång avstängning efter att ha blivit utvisad i Uniteds 2-1 vinst på hemmaplan i slutet av september].

Men både kommentatorerna och, vilket är konstigt, majoriteten av fansen har behållit tron på honom, precis som om det som händer och det de ser är två olika saker. Gång efter annan tappar han kontrollen över bollen, passar den till en motståndare, besparar det andra laget svårigheterna med att bryta upp ett lovande anfall - och männen på tv:n babblar på om hur "hans arbetsmoral, hans inställning, är otrolig," då han rusar runt och försöker avhjälpa ännu ett misstag. Fortfarande sjunger fansen hans namn när han nätar, vilket är den grejen han kanske kan åberopas för att göra. Är inte det tillräckligt? Är inte det hela poängen med spelet? Well, inte riktigt. För det första så är poängen med Uniteds matcher att de ska vara bra att titta på. För det andra, för varje mål han gör, hur många potentiella chanser tar han bort innan de hinner utvecklas? Någon har förmodligen någon statistik på det, men de kan behålla den. Jag pratar här om vad som för åskådaren känns som ett väldigt högt förhållande av frustration kontra tillfredsställelse, särskilt för en stjärnspelare som är tänkt att stå på sin topp, och som firas och betalas därefter.

Rooneys betydelse för Englands landslag har tveklöst något med det att göra; det är en båt som ingen vågar sätta i gungning. Om vi lämnar tv:n en stund så har några röster i pressen noterat Rooneys nedgång: Paul Scholes (som då ändrade sin tidigare åsikt något); The Mirror's Derek McGovern, en wind-up merchant* som, träffande för en tipsare, i allmänhet har rätt av misstag. Men till störst del regerar Rooney Villfarelsen. Det är som att varken Uniteds eller Englands fans kan med att erkänna sanningen för sig själva: att Rooney inte bara inte är den storslagna spelaren han skulle kunna vara, han är inte ens den hyfsade spelaren han fortfarande skulle kunna och borde vara just nu.

* Wind-up merchant: En person som gillar att skämta med andra genom att driva med dem eller genom practical jokes.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   I torsdags säkrade United en plats i Europa League-finalen i Bilbao. Senare på kvällen sipprade det ut röd, vit och svart rök ur skorstenen på Sixtinska kapellet i Vatikanstaten. Det var dels för att fira Uniteds fina vinst mot Athletic Club, me...

            AV: Daniel Taylor, The Athletic, fredag 25 april, 2025       I am an FC fan I am Mancunian I know what I want and I know how to get it I wanna destroy … Glazer and Sky   (Till melodin från Sex Pistols...

Den senaste tiden har det varit alldeles för varmt och soligt för mitt gillande. Så här såg utsikten till vänster om min balkong ut den 5 april förra året:   Och när jag likt marskalk Georgij Konstantinovitj Zjukov blickade rakt fram mot horison...

OVÄNTAT BRA AV UNITED, SNÖFLINGORNA ARSENAL * JAG FÅR VERKLIGEN lov att säga att Man United överraskade mig riktigt positivt under de sista matcherna innan det här landslagsuppehållet. Visst, Real Sociedad var hundskit. Jag var helt säker på att vi...

  Efter en vecka med negativa nyheter, följda av negativa nyheter och följda av ännu mer negativa nyheter gällande United var det skönt att igår koppla av med mega-monster-fredagsmys framför senaste avsnittet av Bäst i Test. Med tanke på att Unit...