England har tagit fram ett hotell på landet vid Östersjön med en atmosfär som står i kontrast mot de överflödiga tidigare valen

   

Omdömena om the ForRestMix Club i Repino är överväldigande positiva, men en besökare liknade det vid "ett genomresehotell i Polen". Fotografi: Booking.com

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, torsdag 5 oktober, 2017:

 

 

Det här är hotellet, på en avskild plats vid Finska viken, som Gareth Southgate har valt som bas för Englands fotbollslag under VM i Ryssland nästa sommar.

 

 

Då England siktar på att säkra avancemang genom att slå Slovenien på Wembley ikväll har källor i Ryssland bekräftat att de redan har lagt ner sina handdukar för att ta över det 107 rum stora ForRestMix club i byn Repino under turneringen.

 

 

Repino, som ligger 19 miles (30,5 km) utanför St Petersburg, har fått sitt namn från sin mest berömda invånare, konstnären Ilja Repin, som levde där fram till sin död 1930, och stället har valts ut av the Football Association från över 70 olika hotell från Fifa:s VM-broschyr. Personal på hotellet har bekräftat att Southgate redan flugit in för att se faciliteterna men annonseringen får vänta tills England är säkra på sin plats i turneringen.

 

 

Managern tar en kalkylerad risk genom att välja en sådan lugn plats, en timme ifrån närmsta flygplats, detta då spelare har klagat på att de känt sig uttråkade och isolerade vid tidigare turneringar, mest notabelt när Fabio Capellos trupp bodde i en ändamålsbyggd facilitet i Rustenburg vid VM i Sydafrika 2010.

 

 

Men Englands spelare kan komma att bli tagna med överraskning om de förväntar sig en liknande nivå på boendet som de upplevde på Auberge du Jeu de Paume, där ett rum kostar £500 (5,689 kr) per natt. Det var det överflödiga femstjärniga hotellet som utgjorde lagets bas i Chantilly vid EM 2016, placerat bredvid en kapplöpningsbana, 

konstmuséet Condé och slottet Château de Chantilly

 

 

Medan det hotellet stämplades som "typexemplet för fransk finess och art de vivre", med en restaurang med två Michelin-stjärnor och välkänt för sina länkar till fransk aristokrati, är rummen på det fyrstjärniga ForRestMix tillgängliga för runt 7,290 till 14,670 rubel per natt - £95 till £192 (1,081 kr till 2,185 kr) - och TripAdvisor-sidan rankar det som endast det tredje bästa hotellet av sju i Repino.

 

 

Av 85 omdömen säger 73 att det är "excellent" eller "väldigt bra" och den överväldigande majoriteten är positiv. Men det är inte alla som är imponerade. En semesterfirare beskriver det "som ett genomresehotell i Polen som kostar som ett lyxboende", riktar klagomål mot att det finns en "dålig swimmingpool med massa kemikalier i" och ett "smutsigt turkiskt bad med vidrig ångkvalitet".

 

 

Ett omdöme har titeln "värsta semestern i mitt liv" och andra verkar föga imponerade av den mörka inredningsstilen och blygsamma möbleringen, det inkluderar även det ganska märkliga klagomålet att hårtorken är "hemsk" och "ser ut som en gammal dammsugare".

 

 

Southgate verkar gilla det faktum att Repino, med ett invånarantal på ungefär 2,000 personer, ligger avskilt, vid en tallskog nära Östersjön och har ett inomhusgym, ett spa, en pool, tre restauranger, en helikopterplatta och ett antal mötesrum.

 

 

FA hade initialt tittat på resorter vid Svarta havet, mest notabelt Gelendzjik, men den idén övergavs då Southgate var orolig för att sommarhettan skulle kunna bli för tryckande för hans spelare. Det borde inte bli några problem längre norrut i Repino, där genomsnittstemperaturen i juni är 16C. Southgate har gett sina spelare tillåtelse att ta med sina familjer och vänner, uppenbarligen inte orolig för den s.k Wag-kulturen, och St Petersburg ligger tillräckligt nära för att fungera som deras bas.

 

 

Sex miles (9,6 km) längs med kusten från Repino kommer England ha sin träningsanläggning, i byn Zelenogorsk. Där är arbetet redan igång med att förvandla faciliteterna hos en lokal idrottsskola för att utveckla vad som kommer gå under namnet the Stadium Spartak Zelenogorsk.

 

 

En ny träningsplan håller på att byggas, tillsammans med en läktare för 500 personer, omklädningsrum och strålkastare. Fifa:s broschyr klargör att man inte kan stå utanför och se in, vilket reducerar faran med motståndarspioner och pratar om den "hälsosamma luften från tallskogen och havet" i närheten. Zelenogorsk ska inte förväxlas med staden med samma namn i närheten av Krasnojarsk, inte långt från gränsen mot Mongoliet, och det är inte helt tydligt varför det står en staty av en tax mitt i byn.

 

 

Om reservationen av ett hotell och en träningsanläggning låter lite övermodigt, så är det förmodligen en risk som kan tas när England leder sin kvalgrupp med fem poäng och matchen mot Slovenien följs på söndag av deras sista framträdande i kvalet, mot Litauen borta - ett lag som England redan har besegrat tre gånger under de senaste två och ett halvt åren, med totalt 9-0.

 

 

"Vi måste fortfarande sitta ner och gå igenom [vår VM-planering] men det är mycket som vi redan jobbar med," sade Southgate. "Det skulle vara försumligt att inte ha planerat en del av dessa saker redan. Vi kommer lära oss från turneringarna vi har varit i innan och erfarenheterna hos spelarna och personalen. Vi vill inte lämna någon sten ovänd."

 

 

Men först finns det en chans för England, med deras skeva facit när det gäller resultaten i turneringar och förturneringar, att kvalificera sig för vad som skulle bli deras fjärde stora turnering i rad utan att ha förlorat en enda match på vägen dit.

 

 

Englands senaste förlust i en kvalmatch kom i oktober 2009 när Capellos lag, som redan hade säkrat sin plats i nästa sommars VM, ställdes mot Ukraina och Rob Green skapade lite oönskad historia då han blev den första målvakten för England någonsin att bli utvisad.

 

 

Sloveniens besök på Wembley kommer bli den 38:e matchen sedan den 1-0 förlusten i Dnipropetrovsk och Southgate fick frågan hur han skulle känna om slutsignalen förkunnade prestationen att laget var klart för VM. "Jag vet inte när det gäller 'prestationer'," sade han. "Det är målet vi satte upp för oss själva och det är där vi vill vara efter den här matchen.

 

 

"När vi lämnar Wembley vill vi vara i Ryssland med chansen att planera hur det här laget ska gå framåt. Det är en fantastisk match för oss: hemma, ingen tunnelbanestrejk... hela landet vill åka till VM. Att tänka tillbaka på de där åren när vi inte var med, som barn när man kom hem, det var en hemsk känsla - wow. Så vi vill få chansen i det nu."

Manchester United-tonåringen har inte låtit någonting störa honom under två sanslösa år och att hjälpa sitt land till ett VM är nästa punkt på hans agenda

   

Marcus Rashford (t.v.) fotograferad på träning med England inför torsdagens VM-kvalmatch mot Slovenien. Fotograf: Paul Currie/BPI/Rex/Shutterstock

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Guardian, tisdag 3 oktober, 2017:

 

 

Då Marcus Rashford sträckte ut sina ben på en av de vita läderstolarna på St George's Park stannade engelsk fotbolls stora hopp upp en stund för att fundera på hur livet har förändrats sedan de där dagarna när t.o.m hans lagkamrater i Manchester United, bland dem Wayne Rooney, var tvungna att dubbelkolla hans namn på klubbens träningsanläggning.

 

 

Vid 19 års ålder är Rashford nu ett av de mest kända ansiktena i Premier League och den växande stjärnan i ett pånyttfött United-lag. Men det är inte ens två år sedan som han förmodligen hade kunnat gå längs med Deansgate utan att bli igenkänd. "Min mamma brukade jobba i en spelbutik," sade han, "och min bror brukade vara min personlige tränare. Men mina bröder ser bara efter mig nu." Och hans mamma? Rashfords pojkaktiga leende var en kort påminnelse om att den här målinriktade killen på 180 cm som sitter framför oss fortfarande, och låt oss inte glömma det, är en tonåring i ytterligare några veckor till. "Min mamma kopplar av nu," sade han.

 

 

Han fyller 20 på Halloween och har packat ner väldigt mycket saker i sin korta karriär med tanke på att han redan varit till en EM-turnering med England och finns med i Gareth Southgates lag som har chansen att boka en plats i VM genom att slå Slovenien på torsdag. Rashfords debut för United berodde på lite tur innan en Europa League-match mot FC Midtjylland, detta efter att Anthony Martial skadat sig på uppvärmningen, och för att sätta det i sin kontext fanns inte tonåringens namn ens med i klubbens matchprogram den kvällen. Nitton månader senare inkluderade ett sällsynt framträdande inför Englands presskår en fråga om hur det kändes att tillhöra den lilla och exklusiva klubben med världens bästa unga fotbollsspelare, bredvid Kylian Mbappé och Neymar.

 

 

Någon annan spelare hade kanske låtit det stiga honom åt huvudet. Men en träff med Rashford är en påminnelse om att han har lyckats hålla sig otroligt förnuftig. Faktum är att när man spenderar tid med pojken från Wythenshawe så bekräftar det allt man kanske hört om honom och att han är en opretentiös och vanlig sort stämmer förmodligen. Han är vad som är känt inom den här sporten som ett motvilligt intervjuobjekt - eller ännu hellre någon som inte verkar förstå varför dessa konstiga journalister, med sina inspelningsapparater och nyfikna sinnen, fortsätter tjata om att han lever drömmen. En sak är säker: Rashford skulle mycket hellre fortsätta leva den än att behöva diskutera det med en samling främlingar.

 

 

Det gör det till en lite konstig intervju ur ett hänseende, inte minst för att Rashford lyckas gå från start till mål utan en enda mening som passar in i berättelsen om vilken uppiggande story det har varit. Men det är kanske så de blir upplärda i United - att aldrig bli alltför självcentrerade - och Rashford har gått igenom hela systemet, inklusive den klubbsponsrade Ashton-on-Mersey-skolan. "Det finns massor av exempel jag kan ge er på sätt som de håller oss ödmjuka på," förklarade han gällande sina dagar i klubbens akademi. "Om du leder en match med ett helt galet resultat så börjar du som anfallare såklart att skoja runt om du har gjort tre mål eller så. Men tränarna säger till dig: 'Ni besegrar dem men visa dem fortfarande respekt.' De driver in det i dig från en väldigt tidig ålder.

 

 

Marcus Rashford pratar med reportrar vid en pressträff med England. Fotograf: Paul Currie/BPI/Rex/Shutterstock

 

 

"Självklart är träningarna väldigt bra, men de försöker också att göra folk till bra människor likväl som bra spelare. Det handlar om att ha respekt för alla, oavsett vilka de är eller vad de gör. Det är förmodligen grundlinjen i United, oavsett hur gammal du är. Att bara ha det kan ta dig en lång väg. Det är huvudbudskapet de ger dig."

 

 

Resultatet är att det inte finns något självgratulerande från spelaren som nätade i sin debut i Premier League, Champions League, Ligacupen och Europa League, och, ej att förglömma, sin debut för England, vilket slog Tommy Lawtons 78 år gamla rekord som lagets yngsta debutantmålskytt någonsin. Samtidigt är det inte blygsamhet som utstrålas från 19-åringen. Rashford må ha superstjärnans accessoarer nu - den snabba bilen, de dyra kläderna, det stora huset - men han kommer från en gatusmart del av södra Manchester och kanske, för någon i hans position, är det ingen dålig grej.

 

 

Fråga honom om hans största förändring i livet och hans respons klargör att det inte bara har varit en dans på rosor. "Förmodligen sättet på vilket man måste se efter sig själv, och sättet man måste se upp på, för alla försöker hela tiden få ut någonting av dig. Man måste ta hand om sig själv. Man måste bara vara smart och försöka att inte sätta sig själv i de situationerna så mycket man bara kan. Men det finns alltid folk som försöker bygga upp sig själva på dig. Det kan vara dina egna vänner, eller t.o.m folks familjemedlemmar. Det är svårt, men vad ska man veta? Jag har folk runt mig som vägleder mig och typ håller mig borta från vissa saker. Ibland som ung spelare så är det vad som behövs. Jag har vänner. Jag gör bara normala grejor, för att vara ärlig. Jag spelar PlayStation och jag tar ut hundarna på en promenad."

 

 

Han har två - "en cane corso och en frenchie [fransk bulldog]" - och han funderar redan på vem som skulle kunna se efter dem under en VM-sommar. Det är en påminnelse om Rashfords unga ålder att den första turneringen han minns var Sydafrika 2010, då han var 12 år gammal, och t.o.m där är hans minne suddigt. "Det är ett tag sen," sade han. "Lampard och... Tyskland? Den är det."

 

 

Intrycket han ger är att han inte är helt tillfredsställd med att operera som anfallare från vänsterkanten - "jag är en forward" - och hans minnen av EM 2016 ger också en inblick i hans personlighet. Rashford var den yngste spelaren i den turneringen men han reser ragg när någon frågar om han värdesätter erfarenheten. "Jag ska vara ärlig med dig, det är svårt att se det som något positivt. Vi åkte ut innan vi förväntades åka ut, och innan vi ville åka ut, så den avslutningen på säsongen var en besvikelse för mig."

 

Nemanja Matic har hjälpt Manchester United till en framgångsrik start på säsongen.

 

 

 

AV: Belfast Telegraph, söndag 1 oktober, 2017:

 

 

Nemanja Matic har lovat att det kommer komma ännu mer efter att spelat "enkelt" i början av sin Manchester United-karriär för att täcka över inverkan av en störd försäsong.

 

 

Victor Lindelöf och Romelu Lukaku följdes till Old Trafford i somras av den 29-åriga serbiska landslagsmannen då, efter veckor av pushande, Jose Mourinho fick sin man.

 

 

Experternas förvirring gällande de regerande Premier League-mästarna Chelseas beslut att gå skilda vägar med Matic ökade bara då han inledde suveränt och har hjälpt United att äntra landslagsuppehållet på samma poäng som ledarna Manchester City.

 

 

Men den defensiva mittfältaren seglar inte iväg efter uppvisningarna tidigt på säsongen. Och han menar att han har jobb att göra med sin egen form efter att ha missat försäsongen och marginaliserats på Stamford Bridge.

 

 

"Jag hade inte försäsongen," sade Matic. "Jag tränade ensam. Jag känner det i vissa delar av matcherna!

 

 

"Min kropp är inte redo än och jag har en del svårigheter, såklart, men jag försöker dölja det och spela enkelt. Jag kommer bli bättre.

 

 

"Vi vet vad vi måste göra för vi är Manchester United och vi fokuserar bara på nästa match.

 

 

"Alltid är nästa match den viktigaste, så match för match måste vi få poäng och i maj nästa år får vi se. Det är en lång väg att gå."

 

 

Resan till Liverpool om två veckor kommer definitivt att bli en bättre indikation på Uniteds kvalitet än deras 4-0 överkörning i lördags mot ett Crystal Palace med stora svårigheter.

 

 

Men Uniteds sjätte raka vinst på Old Trafford i alla turneringar den här säsongen kan inte avfärdas efter att en dålig hemmaform kostade dem så dyrt förra säsongen.

 

 

"Som du vet så har vi vunnit nästan alla matcher, vi spelade bara oavgjort borta mot Stoke - i Premier League är det väldigt svårt att göra det," sade Matic.

 

 

"Det kan bara göras av stora lag, så vi visade att vi är ett stort lag och vi måste fortsätta så.

 

 

"Vi kan inte vara avslappnade inför framtiden för vi måste vinna mer, fokusera för lagen vet nu hur vi spelar.

 

 

"Lagen känner till vår formation, våra spelare och, såklart, i framtiden kommer de att vilja visa att de kan spela mot Manchester United så vi kommer vara fokuserade, vi kommer vara redo för det.

 

 

"Det kommer bli svårt men det är därför vi är här."

 

 

Den utmaningen har blivit ännu svårare av det som Mourinho kallar en "långsiktig" skada på Paul Pogba, vars excellenta start på säsongen inte så lite kom p.g.a Matics bidrag.

 

 

"Vi vet att han kommer bli borta ett tag," sade Matic.

 

 

"Han är väldigt viktig för oss, han är en fantastisk spelare, men jag är säker på att han kommer vara redo snart.

 

 

"Jag är säker på att han kommer återhämta sig bra och han kommer vara redo för den här säsongen, hjälpa oss och göra många mål.

 

 

"Alla vet att Paul är väldigt viktig för Manchester United, men vi har även fantastiska spelare som spelar istället för honom.

 

 

"Vi visade i de senaste matcherna att alla i Manchester är redo att spela och att alla kan hjälpa oss."

 

 

Marouane Fellaini, en Mourinho-favorit, har verkligen dragit sitt strå till stacken och gjorde två mål i lördagens vinst mot Palace.

 

 

"Han är en fantastisk spelare," tillade Matic.

 

 

"Om man ser hur han arbetar varje dag på träning så förvånar inte hans matcher som han spelat mig - att han spelade bra, att han gjorde mål.

 

 

"Han får inte berömmet han förtjänar, så jag är säker på att han den här säsongen kommer visa all sin kvalitet."

Den tekniske directorn är väldigt djupt inblandad i den här berättelsen men han undvek presskonferensen när Englands damlandslags tränare fick sparken

   

Dan Ashworth (t.v.), FA:s tekniske director, med Mark Sampson, som har fått sparken som tränare för Englands damlandslag, i juli 2017. Fotograf: Mike Egerton/PA

 

 

 

 

AV: Daniel Taylor, the Observer, söndag 24 september, 2017:

 

 

Ingen kan säga att vi inte blev varnade. Fotboll på den högsta nivån har alltid drivits på ett annat sätt än en vanlig stor affärsverksamhet och det här är knappast första gången som folket som bekänner sig att sköta sporten har satt igång en spottkampanj av offentligt förlöjligande. "Passa er för de smarta, skarpa männen som kryper in i spelet," skrev William McGregor, grundare av the Football League, i League Football and the Men Who Made it. Och det var 1909.

 

 

Det har definitivt känts så när man sett the Football Association ragla genom de olika skeendena av Mark Sampson-debaclet och den betydande prestationen hos Martin Glenns inadekvata regim som adderat flera nya lager till en berättelse som redan innehöll rasismanklagelser, pengar för att få någon att vara tyst och den otvetydiga stanken från en mörkläggning som går hela vägen upp till toppen av organisationen.

 

 

De nya elementen som till sist blev för mycket för Sampson har lämnat FA i ett ännu större tillstånd av vanrykte och p.g.a det måste kanske den olycksbenägna vd:n förstå om folket han ödmjukt beskrev som "de vuxna i organisationen" - nämligen han själv, ordföranden, Greg Clarke och den tekniske directorn, Dan Ashworth - jagas av rubriker som frågar varför de fortfarande sitter kvar i maktpositioner.

 

 

Särskilt Ashworth verkar ha sina fingeravtryck på allting i den här berättelsen, med tanke på att det här var mannen som anställde Sampson, som kämpade för honom, som frikände honom från Eni Alukos klagomål och som lät det glida undan, med den där sanslösa bristen på nyfikenhet, när FA:s skyddsavdelning bestämde att den nu bortplockade managern för Englands damlandslag behövde gå en utbildningskurs p.g.a hans relation med spelare från Bristol Academy (nu Bristol City Women), klubben där han tidigare var tränare.

 

 

Innan vi ens kommer till den delen av fiaskot, känns det nästan osannolikt att Ashworth, med sin nära relation till Sampson, skulle vara en av de två personerna som hade uppsikt över internutredningen gällande Alukos anklagelser. Ashworths utredning hade friat Sampson från alla eventuella felaktigheter och levererat det de kommit fram till till Aluko innan de pratat med åtminstone ett av nyckelvittnena. Och det finns andra detaljer som jag, tills nu, har hållit tillbaka när det handlar om anledningarna, för att uttrycka det milt, varför the Professional Footballers' Association har klagat till FA om att processen som involverar Ashworth "inte är en genuin sökning efter sanningen" och "konstruerad för att stänga ner klagomålet och frikänna Mark Sampson". Andra personer kan bestämma om Ashworth bör stanna eller gå men bilden det skapar är inte rolig, minst sagt, och den lämnar en smutsfläck som kommer bli svår att tvätta bort.

 

 

Det känns verkligen typiskt för den här berättelsen när man upptäcker att Ashworth och FA:s director för human resources, Rachel Brace, erkände att de ha frikänt Sampson från hans rasistiska kommentar till Drew Spence vid China Cup 2015, utan att faktiskt ha tittat på videoinspelningen av det relevanta mötet. Det erkännandet beskrivs som "ingenting annat än helt sanslöst" inom the PFA, vars fasta tro är att Aluko har blivit offer för en allsmäktig stitch-up, och det lämnar en brinnande fråga gällande varför Ashworth och Brace var så snabba att frikänna deras kollega utan en mer seriös utredning.

 

 

Men det finns mer. Till att börja med kan vi ta Ashworths respons när Aluko e-mejlade honom i juni förra året för att beskriva hennes bekymmer gällande behandlingen av henne och incidenten som involverade Spence. Två månader senare skickade Aluko ett nytt e-mejl och frågade varför han inte hade svarat och Ashworth påstod då att han aldrig hade fått e-mejlet. The PFA:s åsikt är att Ashworths förklaring "saknar trovärdighet och accepteras inte som genuint". Ingen annan i e-mejlkedjan tappade bort det i cyberrymden.

 

 

Ashworth var mannen som ville att Aluko, som en "ikonisk Englandsspelare", skulle delta i FA:s kulturgenomgång och lovade att det var en helt konfidentiell process. Det var Ashworth som sade till henne att det var en ren tillfällighet när, två veckor senare, hennes 11 år långa karriär med England, som involverar 102 landskamper, i princip avslutades p.g.a vad Sampson kallade "unLioness uppträdande".

 

 

Ashworth var inte på mötet med Aluko när tillfälligheterna slog till igen och uppföljnings-e-mejlen dagen efter - och det här är verkligen en skaplig tillfällighet - inkluderade en notifiering om att hennes arbete som idrottsjurist skulle bli ämne för en separat FA-utredning. Ashworth var en av personerna the PFA refererade till när de klagade på "en bluff som inte var till för att fastställa sanningen utan hade som intention att skydda Mark Sampson". Ashworth är, i korta ordalag, enormt inblandad i hela den här berättelsen.

 

 

Han har definitivt en hel del att förklara, för inom en normal affärsverksamhet är det här den sortens anklagelser som skulle kunna leda till en egen utredning. Och Aluko-elementet är numera, såklart, bara en del av berättelsen.

 

 

Ashworth är en av de exekutiva som aldrig gjorde det till sin sak att ta reda på mer när Sampson skickades på en utbildningskurs efter skyddsutredning som pågick i nästan ett år. Men Ashworth var ansvarig för beslutet att förnya Sampsons kontrakt åtta månader senare. Han fanns även med i valpanelen 2013 som tydligen ändrade arbetsbeskrivningen för att stämma överens med Sampsons CV (de plockade bort villkoret att kandidaterna måste ha en professionell licens och internationell erfarenhet) och han har varit där, vid i princip varje steg på vägen, fram till presskonferensen som annonserade att hans kollega fått sparken.

 

 

Vid det tillfället kunde man inte se Ashworth, som därmed bekvämt undvek frågor gällande vad han visste och vad han hade gjort åt det. Glenn och Clarke må ha gjort bort sig, de också, men de var åtminstone villiga att stå för det.

 

 

Den överraskande delen, efter tre dagar, är att detaljerna om vad nu Sampson gjorde i Bristol, vilket involverar vad som har beskrivits som olämpliga relationer med fler än en spelare, inte har hamnat i tidningsställen än.

 

 

Men jag misstänker även att jag inte är ensam om att ha svårt att skaka av mig den här känslan av att allt känns ganska bekvämt att bli av med Sampson på det här sättet nu när det är två spelare, istället för endast en, som pratar om rasistiska kommentarer, med ett antal potentiella vittnen identifierade och möjligheten i det långa loppet att de nya bevisen kanske hade störtat honom ändå.

 

 

Sampsons rygg pressades mot en kall, oförsonlig vägg t.o.m innan alla de nya elementen i den här skandalen. Han hade hela tiden förnekat att han fällt ebolakommentaren om Alukos nigerianska släktingar eller att han skulle ha frågat Spence, en spelare av mixed-race, hur många gånger hon hade arresterats. Men fallet mot honom växer och baslinjen här är att domen hade gått emot honom hade han, nästan garanterat, fått sparken. För en organisation så fåfäng och uppblåst som FA hade det i princip varit det mest plågsamma sättet de möjligtvis hade kunnat förlora en manager på.

 

 

Som det är nu har folket i toppen av näringskedjan hittat ett sätt att luta sig mot något från Sampsons tidigare anställning medan de skakar på huvudena gällande hur hemskt det är och gratulerar sig själva för deras märkliga tro att FA har en högre moralisk standard. Och ja, jag vet att det kan låta cyniskt, men det har varit för mycket spinn och avvikningar och politiska manövreringar för att veta huruvida vi ska tro på det eller inte.

 

 

T.o.m nu har FA svårt att få ordning på sin berättelse, om man utgår från Glenns erkännande att advokaten Katharine Newton hade valts ut för att övervaka den andra utredningen för att organisationen ville ha en svart kvinna och den fräsande ilskan från FA:s egna jurister, Farrer & Co, när jag vågade påpeka att de hade skrivit till mig den 25 augusti för att säga att det var en hemsk osanning. Julian Pike, som representerar FA, är "ganska outstanding... smart, eftertänksam, charmerande", enligt Chambers UK. Tyvärr måste jag ha hört av mig till honom på en för honom dålig dag när jag försökte dubbelkolla. "Jag föreslår att du omprövar din inställning", var en av de artigare meningarna. "Du måste ta hänsyn till fakta och inte bara enkelt försöka ge en plattform till dåligt informerade och skadligt motiverade teorier." Hans ton ändrades något när han fick reda på att källan till den här informationen var FA:s vd. Och där, i ett nötskal, har ni er insikt i FA-bubblan och en suddig, förvirrande värld där intentionen verkar vara att knuffa alla dörrar som det står "dra" på.

 

 

När det gäller Newton handlar den mest relevanta frågan om hennes förmåga att göra rätt nu när hon har återöppnat sin utredning och till sist verkat inse - halleluja - att det kan vara värt att prata med Spence och de potentiella vittnena. Men det finns en anledning till att så många journalister fortsätter göra misstaget att referera till henne som en QC (Queen's Counsel - en titel för särskilt erfarna och kvalificerade jurister i Storbritannien) när hon faktiskt är en junior barrister (en advokat som ännu inte nått QC-nivån). En kollega som hade begått det misstaget förklarade det ganska elegant: "För att det tamejfan skulle ha varit en QC."

 

 

Vad som stör mig mer är slutsatsen från Glenn att det var Spences fel att de olika utredningarna inte, förrän i fredags, hade bett henne att bekräfta vad Aluko hade berättat för FA om the China Cup. "Om någon har fått något sagt till dem, så förväntar man sig att de kommer med ett klagomål," erbjöd Glenn. "Det specifika i det klagomålet kan sedan hanteras. Om du arbetade hela ditt liv på hörsägen, skulle du aldrig kunna ha ordning i ett klassrum än mindre i the Football Association."

 

 

I en idealisk värld, ja. Men det är ändå ganska demoraliserande att inse att FA påstår sig stötta visselblåsare, d.v.s tills någon faktiskt tar på sig att rapportera påstådd rasism - då beskriver mannen i toppen av organisationen det som hörsägen och de relevanta kontrollerna ignoreras.

 

 

Spence var 22 när hon togs ut till the China Cup. Det var hennes första läger med England och starten på, hoppades hon, en lång landslagskarriär. Under de omständigheterna valde hon att inte lämna in något klagomål, för som hon såg det hade det förmodligen blivit hennes sist involvering i landslaget och hon var rädd för konsekvenserna (väldigt klokt, tänker du kanske, med tanke på vad som har hänt med Aluko). Är det verkligen så svårt att förstå? Glenn har bjudit in till hån tidigare då han erkände att han "inte är någon fotbollsexpert", men i det här fallet behöver han inte vara det. Det handlar mer om att förstå människor.

 

 

Glenn säger nu att han kommer erbjuda en personlig ursäkt till Aluko och Spence om den senaste utredningen - den tredje gången fallet har öppnats - kommer fram till att det faktiskt var Sampson som inte sade sanningen, istället för att hålla sig till den uppenbara tron att två Englandsspelare måste ha trollat fram berättelserna ur tomma intet.

 

 

Det var inte den sortens löfte en man i hans position vanligtvis skulle komma med om det fanns i hans tankar att avgå och även om det fortfarande återstår en lång väg för den här berättelsen att vandra, så bör ingen bli alltför förvånad om han och hans kollegor försöker överleva hela resan. Men kan man lita på dem igen? På många sätt är alltihop en del av en varaktig berättelse. Men man blir fortfarande ganska modfälld, igen, när man inser att the Football Association är långt ifrån att vara den organisation vi vill att den ska vara.

 

Den enda som överlevde i ett luftvärnsbatteri helt bestående av kvinnor nära Hanoi. De flesta var tonåringar. (Foto: John Pilger 1975)

 

 

 

 

AV: John Pilger, johnpilger.com, torsdag 21 september, 2017:

 

 

En av de mest hajpade "tillställningarna" i amerikansk tv, The Vietnam War, har börjat på PBS-nätverket. Regissörer är Ken Burns och Lynn Novick. Hyllad för sina dokumentärer om inbördeskriget, den stora depressionen och jazzens historia säger Burns följande om sina Vietnamfilmer: "De kommer inspirera vårt land att börja prata om och tänka på Vietnamkriget på ett helt nytt sätt."

 

 

I ett samhälle som ofta berövats på historiskt minne och där man blir en träl till propagandan från dess "exceptionalism" presenteras Burns "helt nya" Vietnamkrig som ett "episkt, historiskt arbete". Den överdådiga reklamkampanjen promotar projektets största stöttare, Bank of America, som 1971 brändes ner av studenter i Santa Barbara, Kalifornien, som en symbol för det hatade kriget i Vietnam.

 

 

Burns säger att han är tacksam till "hela Bank of America-familjen" som "länge har stöttat vårt lands veteraner". Bank of America var ett storföretagsstöd till en invasion som dödade kanske så många som fyra miljoner vietnameser och ödelade och förgiftade ett en gång i tiden rikligt land. Fler än 58,000 amerikanska soldater dödades, och runt samma antal beräknas ha tagit sina egna liv.

 

 

Jag såg det första avsnittet i New York. Redan från starten ger det dig inga som helst tveksamheter gällande dess intentioner. Berättarrösten säger att kriget "inleddes i god tro av anständiga människor p.g.a ödesdigra missförstånd, amerikansk tvärsäkerhet och Kalla kriget-missförstånd".

 

 

Oärligheten i det uttalandet är inte förvånande. Den cyniska fabrikationen av "false-flag-operationer" som ledde till invasionen i Vietnam är ett dokumenterat faktum - "incidenten" Tonkinbuktsintermezzot 1964, som Burns lyfter fram som sann, var bara en av dessa. Lögnerna skräpar ner en mängd officiella handlingar, i synnerhet Pentagonpappren, som den stora visselblåsaren Daniel Ellsberg släppte 1971.

 

 

Det fanns ingen god tro. Tron var rutten och sjuk. För mig är det - precis som det måste vara för många amerikaner - svårt att se filmens virrvarr av "red peril*"-kartor, oförklarade intervjuobjekt, olämpligt klippt arkivmaterial och sentimentala amerikanska slagfältssekvenser.

(*Red peril:Det politiska eller militäriska hotet som anses koma från kommunistiska organisationer eller stater, särskilt (nu historiskt) Sovjetunionen.)

 

 

I seriens pressrelease i Storbritannien - BBC kommer att visa den - finns inget omnämnande av de dödade vietnameserna, bara om amerikanerna. "Alla letar vi efter någon mening i den här hemska tragedin," citeras Novick säga. Så väldigt postmodernt.

 

 

Allt detta känns igen för de som har observerat hur det amerikanska media- och populärkulturmonstret har reviderat och serverat det stora brottet under den andra halvan av 1900-talet: från De gröna baskrarna och Deer Hunter till Rambo och genom att göra så har de legitimerat efterföljande aggressionskrig. Revisionismen slutar aldrig och blodet torkar aldrig. Man ömkar med den som invaderar och rensar bort hans skuld, samtidigt som man "letar efter någon mening i den här hemska tragedin". Slutorden från Bob Dylan: "Oh, where have you been, my blue-eyed son?"

 

 

Jag funderade på "anständigheten" och den "goda tron" när jag tänkte tillbaka på mina första upplevelser som ung reporter i Vietnam: då jag hypnotiskt såg på medan huden föll av napalmbombade bondbarn som gammalt pergament, och bombmattorna som lämnade träden avskalade och klädda med människokött. General William Westmoreland, den amerikanska befälhavaren, refererade till människor som "termiter".

 

 

Under det tidiga 1970-talet åkte jag till Quang Ngai-provinsen där amerikanska trupper i byn Son My mördade mellan 347 och 500 män, kvinnor och barn (Burns föredrar "dödade"). Då presenterades det som en avvikelse: en "amerikansk tragedi" (Newsweek). I den här provinsen uppskattas det att 50,000 människor slaktades under eran av amerikanska "fria eldgivningszoner". Massmord. Detta var inte nyheter.

 

 

Norrut, i Quang Tri-provinsen, fälldes fler bomber än i hela Tyskland under andra världskriget. Sedan 1975 har outlöst krigsmateriel orsakat fler än 40,000 dödsfall, mest i "Sydvietnam", landet som Amerika påstod sig "rädda".

 

 

"Meningen" med Vietnamkriget skiljer sig inte från meningen med folkmordskampanjen mot indianerna, de koloniala massakrerna på Filippinerna, atombombningarna av Japan, utplåningen av varenda stad i Nordkorea. Målet beskrevs av överste Edward Lansdale, den berömda CIA-mannen som Graham Greene baserade sin centrala karaktär på i Den stillsamme amerikanen.

 

 

Lansdale citerade Robert Tabers The War of the Flea när han sade: "Det finns bara ett sätt på vilket man kan besegra ett upproriskt folk som inte tänker ge upp, och det är förintelse. Det finns bara ett sätt att kontrollera ett territorium som bjuder motstånd, och det är att förvandla det till en öken."

 

 

Ingenting har förändrats. När Donald Trump adresserade FN den 19 september - ett organ etablerat för att skona mänskligheten från "krigets våld" - deklarerade han att han var "redo, villig och kapabel" att "totalförstöra" Nordkorea och dess 25 miljoner invånare. Hans publik drog efter andan, men Trumps språkbruk var inte något nytt.

 

 

Hans rival i kampen om presidentposten, Hillary Clinton, skröt tidigare om att hon var beredd att "fullständigt utplåna" Iran, en nation med mer än 80 miljoner människor. Det är the American Way; det är bara eufemismerna som saknas nu.

 

 

Då jag återvänder till USA slås jag av tystnaden och frånvaron av en opposition - på gatorna, inom journalistiken och konsten, som om meningsskiljaktigheter som en gång tolererades inom "mainstream" har återgått till ett oliktänkande: en metaforisk underjord.

 

 

Det hörs mycket ilska mot Trump den förhatliga, "fascisten", men knappt något mot symptomet Trump och karikatyren av ett varaktigt system av erövring och extremism.

 

 

Vart är spökena från de storslagna antikrigsdemonstrationerna som tog över Washington på 1970-talet? Var är motsvarigheten till Frysrörelsen som fyllde gatorna på Manhattan på 1980-talet och krävde att president Reagan skulle dra tillbaka kärnvapnen från Europa?

 

 

Den rena energin och moraliska ihärdigheten hos dessa fantastiska rörelser lyckades till stora delar; 1987 hade Reagan och Gorbatjov förhandlat fram INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces; officiellt: Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar) som i princip avslutade Kalla kriget.

 

 

Snart kommer, enligt hemliga Nato-dokument som setts av den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung, troligtvis detta viktiga avtal att överges då "kärnvapenplaneringen ökar". Den tyska utrikesministern Sigmar Gabriel har varnat för att "upprepa de värsta misstagen från Kalla kriget... Alla de bra avtalen gällande nedrustning och vapenkontroll från Gorbatjov och Reagan är i akut fara. Europa är hotat igen av att bli en militär träningsplats för kärnvapen. Vi måste höja våra röster mot detta."

 

 

Men inte i Amerika. De tusentals människor som stod upp för senator Bernie Sanders "revolution" i förra årets presidentvalskampanj håller kollektivt tyst om dessa faror. Att det mesta av Amerikas våld runtom i världen inte har utförts av republikaner, eller mutanter som Trump, utan av liberala demokrater, är fortfarande ett tabu.

 

 

Barack Obama stod för apoteosen, med sju krig samtidigt, ett presidentrekord, inklusive förstörelsen av Libyen som en modern stat. Obamas störtning av Ukrainas valda regering har fått önskad effekt: mängdanhopningen av amerikanskt ledda Nato-styrkor vid Rysslands västra gränser, från vilka nazisterna invaderade 1941.

 

 

Obamas "svängning mot Asien" 2011 signalerade transfereringen av majoriteten av Amerikas marinstyrkor och flygvapen till Asien och Stilla havet av ingen annan anledning än att konfrontera och provocera Kina. Vinnaren av Nobels fredspris och hans världsomspännande mordkampanj är förmodligen den mest omfattande terroristkampanjen sedan 11:e september.

 

 

Vad som i USA är känt som "vänstern" har i princip allierat sig med de mörkaste vråerna av institutionell makt, nämligen Pentagon och CIA, allt för att få bort en eventuell fredsöverenskommelse mellan Trump och Vladimir Putin och för att återinföra Ryssland som en fiende, baserat på inga bevis för deras påstådda inblandning i presidentvalet 2016.

 

 

Den sanna skandalen är det lömska antagandet av makt av ondskefulla krigsskapande intressen som ingen amerikan röstade på. Den snabba uppstigningen av Pentagon och övervakningsagenturerna under Obama representerade ett historiskt maktskifte i Washington. Daniel Ellsberg kallade det helt rätt för en kupp.

 

 

Allt detta misslyckas med att penetrera dessa "liberala hjärnor som marinerats i identitetspolitikens formaldehyd", som Luciana Bohne så minnesvärt noterade. Kommofidierad och marknadstestad är "mångfalden" det nya liberala varumärket, inte klassen som folk tjänar oavsett deras kön och hudfärg: inte ansvaret hos alla att stoppa ett barbariskt krig för att stoppa alla krig.

 

 

"How did it fucking come to this?" säger Michael Moore i sin Broadwayshow, Term of My Surrender (Villkoren för min uppgivelse), ett vådevill för de missnöjda spelat mot en bakgrund med Trump som Big Brother. Jag beundrade Moores film Roger & Me, om den ekonomiska och sociala förödelsen i hans hemstad Flint, Michigan, och Sicko, hans undersökning av korruptionen i Amerikas hälsovård.

 

 

Den kvällen då jag såg hans uppträdande jublade hans happy-clappy-publik när han försäkrade dem om att "vi är majoriteten!" och ville "åtala Trump, en lögnare och en fascist!" Hans budskap verkade vara att om du hade hållit för näsan och röstat på Hillary Clinton skulle livet ha varit förutsägbart igen.

 

 

Han kan ha rätt. Istället för att bara håna världen, som Trump gör, hade kanske Den Stora Utplånaren attackerat Iran och skjutit missiler mot Putin, som hon jämförde med Hitler: en alldeles särskild hädelse med tanke på de 27 miljoner ryssar som dog vid Hitlers invasion.

 

 

"Hör upp," sade Moore, "om vi lägger vad vår regering gör åt sidan, så älskas verkligen amerikaner av världen!"

 

 

Hela salen var tyst.

 

 

 

Följ John Pilger på Twitter: @johnpilger

Genomgång av sommaren - innehåller även Karl Heinz Rummenigge, Neymars hjärta, Palermos trovärdighet och en jävla skrivare

   

"Jag lever det, jag luktar det": Philippe Coutinho, januari. Fotograf: Andrew Powell/Liverpool FC via Getty Images

 

 

 

 

AV: David Hills, the Observer, söndag 20 augusti, 2017:

 

 

Veckans man

Bayerns vd Karl Heinz Rummenigge, 9 augusti: Attackerar PSG:s qatariska finansiella dopning för att "alienera fansen... FC Bayern måste ha en annan filosofi." 15 augusti: Skriver på ett sjuårsavtal för Bayern gällande sponsring på ärmarna med Qatars statsägda Hamad Airport.

 

 

• PSG-presidenten Nasser Al Khelaifis åsikt om kritikerna av deras fair play-livssyn: "Vi är bra när det gäller det, transparenta från dag ett. För folk som är oroade för finansiellt fair play, gå och ta en kopp kaffe. När det gäller vad media säger - helt ärligt, vi bryr oss inte."

 

 

Samtidigt

Neymar om vad som först attraherade honom till €45m (458m kr) om året: "Mitt hjärta tog det här beslutet, och det är därför jag är här. Jag frågar alltid mitt hjärta, och det sa till mig att gå till PSG."

 

 

• Gör också ändringar

1) Philippe Coutinho, januari 2017: "Min fotboll är här. Mitt hjärta är här. Jag tänker inte på någon annan klubb. Inte alls. Jag lever det, jag luktar det, jag ser ambitionerna hos Liverpool, hos mina lagkamrater, hos managern. Jag förstår var Liverpool betyder. Vi kan säga Dalglish, Rush, Hansen, Souness, Suárez, Gerrard. Mitt mål är att man en dag ska tänka på mig på samma sätt. Man definierar framgången hos en spelare genom hans lojalitet eller hans titlar. Eller både och. Jag har mycket jobb att göra."

Augusti: Ber om en transfer.   

 

 

2) Virgil van Dijk, maj 2016, skriver på ett nytt sexårskontrakt med Southampton. "Det här har bara varit den bästa tiden i min karriär: staden, livsstilen, så mycket positivt - det var så enkelt att skriva på. Klubben växer. Jag vill definitivt växa med den." Augusti: Ber om en transfer; tränar med reserverna.

 

 

3) Nikola Kalinic, januari 2017, om varför han nobbade Kina: "Jag ville aldrig gå, jag tänker bara på Fiorentina, på min tränare, mina kollegor. Och jag älskar relationen jag har med det florentinska folket, det är en vacker sak. I Florens är jag hemma." Augusti: Milan lägger ett bud; Kalinic börjar strejka.

 

 

4) Ousmane Dembélé, maj 2016, skriver på för Dortmund och vd:n Hans-Joachim Watzke hyllar hans fokus: "Han ville bara spela vår speciella fotboll, på vår unika arena, för den här speciella klubben. Det säger verkligen allt om hans karaktär." Augusti: Barcelona lägger ett bud; Dembélé börjar strejka.

 

 

Plus: skänk en tanke till

Diego Costa, strejkar mot sin vilja i Brasilien. "Det är inte mitt fel att jag inte är i klubben. Om det var upp till mig skulle jag spela. Det har redan varit en månad med det här. Semestrar är bra, men det blir tröttsamt."

 

 

Fifa:s sommar: bästa aktionerna

Brasiliens fotbollsförbundschef Marco Polo del Nero - fortfarande efterlyst i USA för utpressning - har presenterat sitt nya Integritetsdepartement inom det brasilianska fotbollsförbundet för att "besegra föraktliga integritetsattacker mot fotbollen". Del Nero: "Integritet är mitt engagemang." Han förnekar att han gjort något olagligt.

 

 

Också väldigt upptagna:

• Moses Magogo, medlem av Fifa:s Säkerhets- och integritetskommitté vann en ny period som chef för Ugandas fotbollsförbund samtidigt som han förnekar påstådda etikbrott.

 

 

• Carlo Tavecchio - italienska fotbollsförbundets chef, dömd fem gånger sedan 1970 för urkundsförfalskning och skatteflykt - uppmanar Serie A-domarna att vidmakthålla förbundets "moral och professionella standard" den här säsongen: "Ni är nyckeln till legitimiteten. Jag önskar er all lycka till."

 

 

• Och Marco Peredo, avgår som Bolivias fotbollsförbunds- och ligachef efter klagomål mot att hans antikorruptionsagenda blockerades av "elaka skurkar": "Jag har fått nog, jag är bara en man, inte Stålmannen. Det var som att paddla i en öknen."

 

 

Plus: sommarens hyllning

Sepp Blatter, försvarar den avlidna Chuck Blazer i the New York Times. "Han var en impressario, en entreprenör, en man som kunde fotboll. Döm inte. I så fall kommer du en dag att bli dömd."

 

 

Andra nyheter: bästa comebacken

Italien, Maurizio Zamparini, 76, är tillbaka och sköter Palermo efter att ha ställt in förra säsongens övertagande av nakenmodellen Paul Baccaglini av "trovärdighetsorsaker". "Jag tvingas genom min kärlek och min kompetens att fortsätta mitt arbete." Första jobbet: lovade att ge nya tränaren Tedino "tålamod... jag litar på hans arbete."

 

 

Mest utsatt

USA: Real Salt Lake-tränaren Mike Petke bötfälldes med $3,000 (26,0006 kr) efter en presskonferens i juli är han delade ut fotografier för att bevisa att hans spelare blivit foulad: "Han sitter i en huvudlåsning, en jäkla huvudlåsning... Titta på de här två bilderna... Jag har två till men den jäkla skrivaren fungerade inte, så jag kunde inte skriva ut dem."

 

 

Fredsnytt

2014: Diego Maradona anmäler sig som påvens "specialsoldat för att leverera världsfred. "Jag kommer kriga vid hans sida." 2017: Anmäler sig "tills jag dör" för Venezuelas Nicolas Maduro. "När Maduro ger ordern, klär jag mig som en soldat."

 

 

Inte sant

Ghana-forwarden Mohammed Sumaila använde Instagram för att förneka rapporterna om att han skrev på ett kontrakt med den turkiska klubben Yorukalispor för 10 liter olivolja. "Jag skriver inte på för olja. Mina fans i Ghana mina fans i Turkiet jag är ledsen och mina fans i världen det stämmer inte jag äskar er hejdå."

 

 

Mest progressiv

Ecuador: Serie A-laget El Nacional erbjuder fansen chansen att betala $100 (867 kr) för en middag med nya officiella klubbmodellen Larissa Riquelme som en del av en "engagemangsstrategi". Riquelme: "Jag är väldigt glad. Jag kommer skriva autografer och uppmuntra nya medlemmar. Det är en passion som jag har."

 

 

Och mest optimistisk

Paraguay: Division 2-laget Resistencia-presidenten Roberto Damián Garcete högtidlighåller klubbens hundraårsjubileum genom att ge ett livslångt hedersmedlemskap till ett träd som växer på en av deras läktare. "Trädet är evigt. Vart jag än åker säger alla: 'Hur är det med ditt träd?' Ibland blir vi förtalade, men jag vet att träden kommer blomma. Jag hoppas det blir lika himmelskt som vår tröja."

   

Träd: Livslång medlem hos Resistencia. Fotograf: Jorge Saenz/AP.

En känsla av gemenskap, av tillhörighet, av ömsesidighet och varaktighet har ingen plats på Premier League-läktarna

   

Match mellan Chelsea och Arsenal på Wembley Stadium (bild: Getty)

 

 

 

AV: Rod Liddle, the Spectator, lördag 12 augusti, 2017:

 

 

För några år sedan, när Millwall mötte West Ham United, sjöng Millwall-fansen följande sång (till tonerna av 'When The Saints Go Marching In', om det är så att du vill humma med): 'Oh east London, is like Bengal. Oh east London is like Bengal. It's like the back streets of Delhi. Oh east London is like Bengal.' De har inte sjungit den på två eller tre år, men det beror enbart på att Millwall inte har mött West Ham. Jag menar jag tror inte att Millwalls supportrar gradvis har kommit till insikt och kommit fram till att läktarsången kanske var rasistisk och nedsättande, eller att de är bekymrade om den relativa geografin gällande Delhi och Bengalen.

 

 

Om vi (Millwall är mitt lag) mötte West Ham i morgon tror jag att vi fortfarande skulle sjunga den. Jag har sett en eller två West Ham-supportrar dystert skaka på sina huvuden när den sången luftas, och det finns åtminstone en Hammer som skriver för den här tidskriften som ångerfullt skulle instämma. West Hams fans svarar, apropå det, med att påstå att Millwalls supportrar tillhör resandefolket - vilket de gör utan, enligt min mening, den erforderliga respekten för den enormt baktalade etniska minoriteten. Men sedan kommer vi med samma sorts referenser varje gång Millwall möter Gillingham: 'You can't read, you can't write, you wear gold and Nikes. You are all from Gillingham and you are fucking pikeys*.' Eller mer kortfattat: 'You can shove your lucky heather** up your arse.' Det är, det accepterar jag, ett ganska grovt språk och det är inte medvetet om den mycket verkliga skadan det kan orsaka. Eller kanske väldigt medvetet, och något man t.o.m njuter av.

 

 

Varför sjunger fotbollssupportrar den här typen av sånger? Författaren och journalisten David Goodhart kan kanske komma med ett svar. Han delar in landet mellan 'somewhere people' och 'anywhere people'. Det finns de som känner en djup trohet till sin hemstad, som är rotad där nästan så pass mycket att stället definierar dem, och de som inte känner någon sorts trohet, som har undgått banden tack vare strävan, rikedom, avancerad utbildning eller helt enkelt en mer kosmopolitisk attityd. Fotbollssupportrar är - eller var - resolut i den förstnämnda gruppen. Poängen med lördagsfotbollen är att med dina kompisar dela en stolthet för området i vilket du växte upp i och i vilket du fortfarande tillhör och som ditt fotbollslag representerar, oavsett hur värdelösa de än må vara. Och helt säkert, visa upp en kort och lakonisk avsky mot området dina motståndare kommer ifrån. Ett sammanfallande av sinnestillstånd är en känsla av gemenskap, av tillhörighet, av ömsesidighet och varaktighet.

 

 

Goodhart säger inte mycket om fotboll, men jag tror ändå att hans analys är korrekt. Det är den stora uppdelningen i vårt land - the somewheres versus the anywheres. Jag noterade det på en skolåterträff som jag besökte nära Middlesbrough efter Brexit-omröstningen. Nästan alla de som blivit kvar på Teesside röstade leave. Nästan alla de som hade lämnat området röstade remain. Och det förmedlades endast något av utbildning och välstånd.

 

 

Premier League sparkar igång den här helgen och den sortens läktarsånger jag nämnde kommer inte att höras, för de har på något sätt blivit olagliga. Förbjudna för att de uppfattas vara rasistiska eller homofobiska eller helt enkelt vidriga - för att fotbollen inte längre är vad fotbollen en gång var, och 'the somewheres' har egentligen inget inflytande i det längre. Om du var ett Arsenal-fan och dök upp vid Wembley till säsongsöppnaren Charity Shield mot Chelsea kan du mycket väl ha betalat £120 (1,320 kr) för din biljett och suttit bredvid Bob, ett Arsenal-fan från Doncaster, och Sven, en Gooner från Malmö. Och du såg ditt lag - utlänningar allihop, förutom en grabb från Manchester och en annan från Stalybridge - vinkas framåt av den franska managern. Som är anställd av en amerikansk ägare. Jag antar att du skulle kunna påstå att Arsenal fortfarande representerade ditt område då arenan ligger nära Finsbury Park. Men det är bara en tillfällighet att den ligger där; om en mer lukrativ lösning dyker upp, längre därifrån, skulle din klubb flytta innan du hunnit säga 'Woolwich'.

 

 

I så fall, vad är det exakt du hejar på? För många är det lockelsen av ställföreträdande framgång - man hejar på Arsenal för att de är 'bra'. Eller för att du tror att du borde förbinda dig själv med något lag och Arsenal är ganska berömt, så de duger. Eller för att du gillar att se 'attraktiv fotboll', vilket Arsenal sannerligen visar upp. (Men om det är det, då borde du ju börja jubla för motståndarna om de började spela en finare fotboll än ditt lag?) Jag menar inte att hacka på Arsenal - exakt samma sak gäller om du är ett Chelsea-fan: rysk ägare, italiensk manager, en ensam engelsman på planen förra veckan (och han kom från Dronfield, nästan 200 miles (= 321,8 km från västra London). Eller ett fan av vilken som helst av de stora klubbarna, från Manchester United via Liverpool hela vägen ner till Spurs. Och på det här sättet har den känslomässiga och inrotade troheten till ett lag sållats bort, så att fotboll på toppnivån idag egentligen bara är för the 'anywheres'.

 

 

Och i tillägg till det så ber man the 'somewheres' att försvinna från läktarna: de är inte önskvärda längre. De bär med sig bagage som föraktas inte bara av vår liberala elit, som önskar att vi alla ska vara evigt övergående och inte ha någon trohet till någon stad, landskap eller nation, utan även av de stora pengarna, som tycker exakt samma sak av ekonomiska istället för ideologiska anledningar. Så gradvis blir landet en homogen massa: regionerna slås omärkbart samman, dialekterna försvinner, vår känsla för platser rubbas. Detta har pågått ett tag, såklart - den moderna fotbollen accelererar bara processen.

 

 

Men ändå, njut av den nya säsongen. Manchester City kommer vinna ligan, skulle jag tro, utan en enda Mancunian involverad i det hela.

 

 

 

 

*Pikeys = zigenare, tattare.

** lucky heather = ljung som många romer säljer och menar att den ska ge lycka och framgång.

Britten hade ett stort leende på läpparna med bildtexten: "Some t*** out in Magaluf"

   

Ricky Hatton laddade upp den här bilden på Twitter med bildtexten "some t*** out in Magaluf":

 

 

 

 

AV: Richard Forrster, the Sun, måndag 7 augusti, 2017:

 

 

F.D VÄRLDSMÄSTAREN i boxning Ricky Hatton verkar njuta av livet i partyresorten Magaluf.

 

 

Britten gick ut på Twitter och laddade upp en bild på sig själv med ett stort leende på läpparna och en TOPLESS kvinna i en bar.

 

 

 

Ricky Hatton MBE ✔ @HitmanHatton

.iba Great time in magaluf. Need to cheer up abit.@simonheaton23

3:29 PM - Aug 5, 2017

 

 

Till bilden, där han håller upp sina tummar, fanns en enkel bildtext: "Some t*** out in Magaluf."

 

 

Hitman Hattons post visade sig populär bland hans 514,000 följare, den retweetades 6,000 gånger på två timmar och gillades över 14,000 gånger.

 

 

Han träffade Geordie Shore-stjärnan Gaz Beadle i VIP-området på en klubb innan han fotograferades i en grupp med kvinnor på en möhippa.

 

 

38-årigen ser verkligen ut att njuta av sin pensionering sedan han hängde upp handskarna.

 

 

 

Ricky Hatton MBE ✔ @HitmanHatton

Great to see @GazGShore lastnight in magaluf. Top lad. Top night. @simonheaton23

1:41 PM - Aug 5, 2017

 

 

Ricky Hatton är inte främmande för att hålla sina följare uppdaterade om sitt sociala liv.

 

 

Ricky Hatton gick 10 ronder mot Floyd Mayweather 2007.

 

 

Ricky Hatton kommer inte vara i publiken för att se Floyd Mayweather boxas mot Conor McGregor.

 

 

I maj fotograferades han under en utekväll med Manchester City-stjärnor som bl. a inkluderade Sergio Aguero, Raheem Sterling och Kevin De Bruyne.

 

 

Medan de flesta boxningsfansen inte kan vänta på Conor McGregors enorma match mot Floyd Mayweather erkänner Hatton att inte kommer finnas i publiken.

 

 

Den f.d världsmästaren i två vikter åkte på sin första förlust mot Mayweather 2007.

 

 

Han sade: "Jag kan säga dig en sak som är säker, jag kommer inte vara vid ringen för den matchen.

 

 

"Jag älskar boxning, jag älskar UFC och det sista jag vill göra är att dämpa ner Conors stora ögonblick - men jag har blivit tillfrågad om min ärliga åsikt.

 

 

"Det bästa sättet att beskriva den matchen på är att det kommer bli en underbar händelse mellan en obesegrad boxare och en mixed martial arts-slagskämpe som aldrig har boxats professionellt tidigare."